Testar att flytta lite kort

Nya inlägg kommer att hamna här under ett tag framöver:
http://asortamission.wordpress.com/

Bye, bye feminism?

Det här blir en återkomst till bloggandet. Det kommer troligen inte innebära att jag börjar igen, utan är snarare en kommentar till varför jag slutat blogga. Men vi får se.

Formateringen är skit för att texten är inkopierad från ett officeprogram. Och om texten är osammanhängande så är det för att den är skriven i perioder, över flera veckors tid.

 

Om någon sagt åt mig för två år sedan att jag skulle skriva ett sådant här inlägg en dag så hade jag bara skrattat. Då kändes mitt feministiska engagemang väldigt okomplicerat. Visst var det ibland tufft och ofta frustrerande, men det var fortfarande enkelt till sin uppbyggnad.

Men här sitter jag ändå, tre år efter att mitt ”uppvaknande”, och situationen är väldigt annorlunda. Till en början så har jag ju slutat blogga, något som jag ser på med väldigt blandade känslor. Det är förstås skönt att slippa ha pressen att prestera hängades över mig, men samtidigt känns det beklagande att jag nuförtiden inte gör något. Jag var rätt stolt över mitt bloggande, och det verkade uppskattat, och det är förstås något jag saknar. Jag saknar också skrivandet i sig, men det är en annan historia som vi kan ta någon annan gång.

 

I vilket fall som helst så var det inte prestationsångest eller antifeministernas motstånd som fick mig att sluta. Problemen kom istället inifrån, om man nu kan kalla det så. En kletig, jobbig känsla som svärtade ned det som tidigare var ett positivt och trevligt engagemang, och istället gjorde det hela väldigt olustigt.

För det jag nu i allt högre grad börjat fråga mig är varför jag egentligen lägger ned så mycket tid och energi för att försöka vara delaktig i en rörelse där jag inte alls verkar vara välkommen.

 

Det är förstås en generalisering, och jag står fast vid det jag tidigare hävdat: att det finns lika många feminismer som det finns feminister. Men det jag reagerar på är en generell tendens i de kontexter jag rör mig inom, ett hårdnande av attityder och tongångar.

När jag började tycktes det mesta vara frid och fröjd. Visst har alla rörelser sina idioter, men generellt sett kändes det som att feminismen var en kontext där man kunde försöka mötas på relativt lika villkor. Visst hade man som man en förväntan på sig att ifrågasätta sina privilegier och ifrågasätta sig själv och sin roll lite extra, det är inte det som är problemet. Men jag är jäkligt less på att förväntas be om ursäkt för att jag är något jag råkade födas som.

 

Jag tänker på en bekant, en människa vars åsikter jag länge haft stor respekt för och som verkade känna något liknande tillbaka. Men det senaste halvåret eller så verkar det som att hon ansträngt sig för att tolka allt jag skriver på det mest negativa sätt som går. Istället för ett ”hur menar du nu?” verkar det som att hon utgår ifrån att jag menar det mest negativa och sexistiska, trots att hon känner mig någotsånär och är väl medveten om vad jag har för värdegrund. Jag säger inte att jag i egenskap av feminist skulle vara immun mot kritik, men jag borde inte behandlas som fienden tills jag bevisat motsatsen.

 

Rörande det här tycker jag det är fullständigt oacceptabelt att vi i vad jag upplever som stora delar av den feministiska diskursen håller på att förvandla ordet ”man” (och ”vit”, ”cis” och ”straight” med för den delen) till negativt kodade begrepp. Det är inte okej någonstans.

Jag menar absolut inte att vi inte ska diskutera privilegier utifrån ett grupperspektiv, det är oändligt viktigt att vi gör. Men det är en jäkla skillnad på att säga ”gruppen vita män i medelåldern är privilegierad och har mer makt än någon annan grupp, och de borde de inte ha” och på att säga ”vita män i medelåldern är fräcka och otrevliga på cykelbanan” (autentiskt citat) eller ”vita straighta cismän är vidriga kräk” (också det ett autentiskt citat). Det ena tar upp och kritiserar privilegier, medan de andra två uttrycker sig generaliserande om en grupp människor. Jag säger inte att det här är rasistiskt eller nazistiskt eller så, men det är intressant att den enda skillnaden mellan hur de här människorna pratar och på hur nazisterna pratar är att nazisterna uttrycker sig negativt och generaliserande om en grupp människor som inte är privilegierade, medan de här gör det om en grupp människor som har privilegier. Och då är frågan om det verkligen känns bekvämt? För är svepande generaliseringar verkligen att ifrågasätta privilegier?

 

En vanlig kritik jag får rörande det här är att någon börjar prata om hur kvinnor förtrycks, men de som tar upp det missar poängen. Det är helt enkelt inte det jag pratar om nu. Precis som att antifeministtöntar borde hålla käften med sina ”män våldtas faktiskt också!” när samtalet rör våldtäktskulturen och hur den drabbar kvinnor så är det inte kvinnoförtrycket som det gäller nu. Och det får man acceptera och faktiskt starta ett nytt samtal ifall man vill diskutera något annat.

Kritiken får liknande problem som när den kommer från ”andra hållet”, nämligen att man implicerar att ett förtryck legitimerar ett annat. Och då är man på nytt fast i könsdikotomin och synen på förtryck som ett jävla bankkonto som måste vara balanserat istället för som ett samhällsproblem som måste försvinna.

En annan, relaterad kritik är frågan ”får man inte hata sina förtryckare?” Men då simplifierar vi igen, och är återigen inne i könsdikotomin. Det är helt enkelt inte så enkelt, eftersom könsrollssystemet upprätthålls av både män och kvinnor, och drabbar både män och kvinnor om än i olika grad. Det är helt enkelt inte så enkelt som att män gynnas och kvinnor förlorar.

Jag brukar alltid prata om att en feminist med glädje kommer att backa upp män som vill prata om problem som gäller män, men att de samtalen inte ska ta över samtalen om problem som gäller kvinnor. Så snälla, ge inte antifeministerna rätt där.

 

En annan kritik är att ”ja, men de gör så hemska saker mot oss, då är det väl sjukt orättvist om jag måste bete mig”. Och ja, det är det. Men det är vi som ska vara de ”goda”, eller hur? Och då måste vi vara bättre. Och vill vi verkligen eftersträva den rättvisa som säger att vi ska bete oss illa mot varandra? Vill vi inte istället sikta mot något högre?

 

Jag säger nu inte att man inte får bli frustrerad. Det är självklart att man får. Men vår reaktion mot en tjej som ledset och frustrerat utbrister ”fan vad jag hatar män!” borde vara en av förstående och medlidande, inte hyllande.

Och det fungerar inte heller att försvara ett ”fan vad jag hatar män!” med snack om att man bara menade gruppen eller könsrollen. Det kanske du gjorde, men du får ändå medge att det är ganska rimligt att folk inte uppfattar dig så. Och det är du som talar som har det yttersta ansvaret för hur folk tolkar dig, så det fungerar faktiskt inte att bara skylla på att folk inte förstår vad du menar ifall du uttrycker dig så otroligt oklart.

 

Och jag vet att om jag diskuterar det här med mer aktiva feminister så är det ofta en attityd av ifrågasättande jag möter. Frågor om jag är säker på att jag uppfattat det rätt, om det inte är så att jag gjort något fel, eller om jag kanske bara inte förstått att jag måste kunna ta ett steg tillbaka och ifrågasätta mina privilegier. Och det är i bästa fall. I värsta fall är det snarare ett ”håll käften, din vita, kränkta man” som jag möter följt av en total ovilja att alls prata om det. Och jag kan inte låta bli att känna att om det hade varit en kvinna som talat om hur hon kände sig dåligt bemött av män så hade hon direkt tagits på allvar. Och det är ju egentligen ganska skevt, eller hur? Jag klagar inte över att folk frågar om jag inte kan ha missuppfattat något, det är en rimlig sak att fråga oavsett situation, eftersom det är viktigt att ta reda på hur den andra parten kan ha uppfattat det ifall det ska göras en rättvis bedömning. Men jag känner snarare att mina känslor av utsatthet inte tas på allvar.

 

 

Det är ett problem när den rörelse som bygger på ett ifrågasättande av könsrollerna har så pass många medlemmar som lik förbannat fortsätter att utgå ifrån dem. Och ifall man kritiserar eller ifrågasätter de resonemangen så möts man återigen snarare av ett ”håll käften, din vita, kränkta man!” än av att någon faktiskt är beredd att ta en på allvar. Men om vi ska kritisera könsrollerna så kan vi inte behandla enskilda män som representanter för gruppen män, det är ju just det vi kritiserar!

På samma sätt kan vi inte heller betrakta kön som en dikotomi ifall vi samtidigt kritiserar den dikotoma synen på kön runt om i världen. Det fungerar liksom inte att själva tala om och behandla män och kvinnor som två grupper ståendes i ett motsatsförhållande till varandra ifall vi vill att den typen av tankegångar ska försvinna. Jag säger nu inte att vi inte kan tala om män och kvinnor som grupper, det är ju självklart att vi måste kunna ta ett grupperspektiv. Men vi kan inte behandla individer utifrån ett grupperspektiv, eftersom det just är det vi kritiserar. Om vi ogillar att en tjej förväntas tycka om rosa hästar och att baka samtidigt som hon är snäll och vän, så går det inte att kräva att en man inte ska ta illa upp av ”män är ju sjuka i huvudet”-kommentarer bara för att han tillhör en privilegierad grupp. Vi vet helt enkelt inte från vilken kontext han kommer eller hur hans tillvaro ser ut, vilket är anledningen till att vi inte kan behandla honom som en representant för gruppen. Två fel kommer aldrig någonsin att bli ett rätt, oavsett hur privilegierad den ena gruppen är. För vi är inte grupper, vi är individer som tillhör grupper.

 

Jag klagar inte heller över att vi män måste tänka på våra privilegier, det är rimligt och privilegierna är utan tvekan något som bör kritiseras. Men vi måste förstå att privilegier är kontextbundna. Det existerar ingenting som objektiva privilegier som är giltiga i alla situationer. Då ”privilegierad” egentligen betyder i talet om en grupp är att gruppen sitter på de fördelar som anses vara mest relevanta i samhället i stort. Tar vi t ex barnomsorg som exempel så är kvinnor privilegierade över män, men det innebär inte att män inte är privilegierade i samhället i stort. Det betyder att bara för att en man tillhör en privilegierad grupp innebär det inte att han är privilegierad i ett feministiskt diskussionsforum.

Det här är kanske inte en jättestor grej, men talet om privilegier som statiska och allmängiltiga i alla kontexter är ett väldigt svartvitt och ointelligent sätt att se på saken. Det är inte värdigt oss. Och det fungerar inte att säga att det som missgynnar män grundar sig i en skev syn på kvinnor, eftersom det också grundar sig i en skev syn på män. Könsrollssystemet drabbar alla, även om jag utan tvekan går med på att kvinnor som grupp drabbas betydligt värre än män som grupp.

Det känns som att även många inom den feministiska rörelsen fortfarande värderar det manliga högra än det kvinnliga, i den bemärkelse att de bara ser de privilegier män har och värderar dessa högre än de privilegier kvinnor har, eftersom dessa finns i den privata sfären snarare än den offentliga. Jobb och pengar blir viktigare än kontakt med barn och relationer. Och spelar vi inte in i det könsrollssystem vi helst av allt vill undvika då?

 

Jag skriver inte det här för att jag vill ha någon hyllningskör eller något i den stilen. Det är klart som fan att jag inte ska ha det bara för att jag råkar vara kille men samtidigt feminist. Men, jag borde inte behandlas som ett kräk heller, eller tvingas agera representant för Manligheten och allt negativt den kan tänkas symbolisera. Jag vill inte ha en röd matta, men jag tänker fan inte krypa heller.

 

Många feminister som jag pratar med håller med om den här kritiken. Men då undrar jag lite var era röster är? Jag kan inte kritisera det här utan att anklagas för att använda härskartekniker (hur skevt är det inte att det inte ens går att ifrågasätta utan att anklagas för det) eller att någon börjar ”problematisera” att en man har mage att öppna käften. Jag känner inte att jag kan ifrågasätta det här och tas på allvar. Och jag är väldigt tveksam nu till ifall jag faktiskt kallar mig själv ”feminist” längre.


Blogg på is

Jag har som de flesta säkert märkt, lagt bloggen på is. Det beror på att jag inte riktigt orkar längre och jag är så fruktansvärt desillusionerad av hur vissa av de jag brukade kalla "allierade" beter sig. Jag pallar inte just nu.
Det här innebär inte att bloggen är död för alltid, jag kanske återfår energin, men just nu känner jag att jag inte riktigt vill längre. Inte på ett tag i alla fall.
 
Men jo, jag kallar mig fortfarande feminist, och jag är fortfarande intresserad av genusfrågor. Men jag orkar inte riktigt blogga just nu.

Hemtenta

Nu har det inte hänt något här på länge, och jag är ledsen för det. Men jag skriver hemtenta och jag måste fokusera på den.
Men jag har ett inlägg på gång, där "Ryan Gosling" nämns i titeln. Just saying =p

Public service, opartiskhet och källkritik

Ingen har väl missat kontroversen rörande Sverigesradios neutralitetspolicy som lett till att Soran Ismail fått ta en paus från Morgonpasset i P3. Och jag kan känna att hela historien är ganska konstig, av flera anledningar.
 
Natalia Kazmierska skriver i en krönika från gårdagens Aftonbladet att det inte är så konstigt att Ismail fick stå tillbaka ett tag, eftersom reglerna kring opartiskheten är självklara. Hon kritiserar också det något postmodernistiska ställningstagandet om att opartiskhet inte existerar eller kan uppnås, och menar istället att vi behöver mer opartiskhet för att vi ska kunna urskilja objektiva fakta från de åsikter som annars florerar runt om överallt i etern. Och jag tycker att hon har en poäng.
Visst, jag är postmodernist och anser inte heller att det går att vara fullständigt opartisk, utan att allt alltid har en utgångspunkt som färgar det. Det innebär dock inte att det är viktigt att göra en ansats, och att skilja på åsikter och fakta. Och det tycker jag att folk idag kan ha ganska svårt att lyckas med. Vi ser ständigt exempel på fullkomligt urusel källkritik, hur mängder av människor direkt köper vad de får sagt till sig eftersom det passar in i deras världsbild. Jag tror att om vi blir tydligare med vilka källor som går att lita på så kommer människor i högre grad förstå att alla källor inte är trovärdiga. Därför är ett visst mått av opartiskhet viktigt.
 
Det här innebär dock inte att alla program i public service borde vara fria från åsikter. Istället handlar det dels om vilka program det är inom public service, och dels om hur åsikterna i fråga presenteras.
Om vi talar ren nyhetsuppläsning är det ganska självklart att det ska vara relativt fritt från åsikter. En rapportering innebär att mottagaren ges faktan, och själv får bilda sig en uppfattning ifall mottagaren nu är intresserad av att alls tycka något om frågan. Däremot skulle ett debattprogram bli ganska meningslöst ifall det var fritt från åsikter, utan där handlar det istället om att representanten för kanalen, alltså programledaren eller moderatorn, ska vara neutral. Här har SVT generellt varit väldigt dåliga, t ex genom den väldigt värdeladdade frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" som bygger på premissen att invandring skulle vara något skadligt.
Det viktigaste för opartiskheten är dock att alla relevanta sidor av frågan får komma till tals. Märk väl att jag skrev "relevanta sidor", vilket inte är detsamma som att alla som har en åsikt i frågan ska upplåtas plats. Det är inte intressant att tala om "judefrågan", och det är väldigt få som på allvar kräver att få debattera den. Det är dock "spännande" att när det gäller kvinnors rättigheter, invandring eller hbtq-frågor så är det plötsligt väldigt viktigt för vissa att "allas" röster ska få höras, trots att många av dem är lika inaktulla och bygger på samma nivåer av okunskap som "judefrågan".
Men, det är viktigt att flera sidor av saken kommer upp, vilket gör att det, för opartiskhetens skull, kan vara minst lika relevant att ha med folk med åsikter som det är att ha med folk utan.
 
Det här gäller dock inte alla program, eftersom en del av public service uttalade syfte är att ha något för de flesta. Det innebär att även folk med åsikter ska ha något att lyssna på. Det här glöms dock ofta bort av främst liberaler, som har en tendens att se sina åsikter som neutrala och vänsterns åsikter som vinklade. Det gäller förstås inte alla högermänniskor eller liberaler, men det är en tankegång som är väldigt mycket vanligare på den kanten. Vi inom vänstern vet att vi är vinklade, men den kapitalistiska liberalismen har haft en total kontroll över diskurserna under så lång tid att många av ideologins förespråkare genom normaliseringsprocessen börjat tro att det de säger är neutralt och objektivt. Och där har vi något jag verkligen retar mig på som postmodernist.
 
Hur sköter nu SVT och SR sitt opartiska uppdrag?
Tja, jag är inte jätteinsatt i alla deras program, men jag skulle väl säga att det går halvokej. Problemet är bara att de också är infekterade av den liberala diskursen, och missar det dolda ställningstagandet den påverkan innebär. Det är sant att många humorprogram och liknande har en väldigt tydlig vänsterprägel, men det handlar inte bara om vinkling, utan framför allt om att vänstern generellt sett är mycket duktigare på att göra satir än vad högern är. Och satir är den här generationens förstahandsval av humorgenre. Men humorprogrammen är just humorprogram och alla vet att de är vinklade.
Vad värre är då att många av samhällsprogrammen får en högervinkel som SVT och SR själva inte verkar vara så intresserade av att diskutera. Ett mycket aktuellt exempel är Belinda Olssons program Fittsim - Min kamp, som var väldigt grovt vinklat trots att det försökte marknadsföra sig som neutralt. De grova simplifieringarna var många, och missförstånden och den felaktiga representationen hägrade som en tät dimma över manuset. För Olsson presenterade helt enkelt inte frågorna hon valde att ta upp på ett rättvist sätt. Men det är sällan ett gäng queerteoretiker ges möjligheten att fritt sätta agendan för ett samhällsprogram utan att deras ståndpunkter problematiseras inom själva programmet.
 
Var det då rätt att Soran Ismail fick ta en paus i sitt jobb i Morgonpasset?
Jag vet inte. Ifall han velat driva sina egna politiska agendor där hade det förstås varit svårt att kalla det hela för opartiskt, men jag tror inte någon på fullaste allvar tror att programledarna i radioprogrammen är åsiktsfria. Morgonpasset är mig veterligen inget debattprogram så ifall programledare inte för fram sina åsikter i egenskap av anställda inom public service så vet jag inte om jag tycker det är så extremt problematiskt att personen i fråga har en åsikt som privatperson.
Men, jag kan också förstå kritiken, särskilt eftersom folk är så fundamentalt usla på att se skillnad på vad som är åsikt och vad som är fakta. Det är snarare regel än undantag att  i Aftonbladets kommentarsfält hitta någon förbannad SD:are som gnäller om att en krönika om att det inte är en objektiv text. Och visst kan en sådan miss vara komisk, men det är så vanligt att det snarare vittnar om en brist i vår mediala förståelse än några enskilda individers okunskap. Därför måste vi också bli bättre på att förstå när det är fakta som sprids och när det är en åsikt, när det är en pålitlig källa och när det inte är det. Men då är frågan ifall vi bör anpassa oss efter vad som verkar vara en ökad okunskap? Bör vi inte istället lära folk när det är lämpligt att acceptera det som sägs, när det är dags att ifrågasätta och framför allt vilka frågor som är relevanta att ställa.

Om religion och religiositet - Ett försvar

En gång diskuterade jag homofobi i Facebookkommentarer med en religiös fundamentalist. Innan personen blockade mig för att jag sade emot honom menade han att den mest förtryckta och förföljda gruppen i världen skulle vara kristna. Det är förstås skitsnack, men jag tänkte ändå att jag skulle ta upp lite kring religion och religiositet.
 
Är <medlem av viss religion> förtryckt/förtryckande?
Det här gestaltar pinsamt tydligt det grundläggande med förtryck som skrämmande många på samtliga sidor missar. Förtryck är kontextbundet. Det betyder att beroende på vilket sammanhang det handlar om så kan en grupp vara både förtryckt eller dominant. Med kristendomen som exempel så ligger kristna fruktansvärt illa till i Nordkorea och det är troligtvis inte särskilt roligt att vara kristen i Saudiarabien heller. Å andra sidan så dominerar gruppen kristna makten totalt i USA, där kristna referenser finns medskrivna i majoriteten av officiella dokument, det kan vara svårt att göra politisk karriär ifall du inte är kristen och kristna generellt sett i ganska hög grad dominerar samhället och har möjligheten att stifta lagar baserade på deras egna religiösa uppfattning.
Givetvis kan vi tala om grupper som generellt överordnade eller förtryckta, som vi ofta gör om män kontra kvinnor, men i ärlighetens namn så är det ganska meningslöst. Det resulterar bara i hätska metadebatter om vilken grupp som är mest förtryckt där båda sidor tar fram uppenbara exempel på förtryck som motståndarsidan sedan på tvättäkta dogmatisk fundamentalistnivå försöker vända till att de egentligen betyder att gruppen de själva anser vara mest förtryckt också förtrycks. Samtidigt som de blundar för den uppenbara dikotomiproblematiken i diskussionen, och det faktum att det hela fastnar i en diskussion som inte är bra för någon.
Så svaret på huruvida en personer ur en viss religion är förtryckt eller inte är att det beror på kontexten, och ifall du vill diskutera vilken religions medlemmar som är mest förtrycka så agerar du kontraproduktivt, och verkar bry dig mer om metadebatten än om att faktiskt hjälpa förtryckta.
Det ska även tilläggas att förtryck bör diskuteras utifrån ett strukturellt perspektiv snarare än ett individuellt perspektiv. Att säga att en specifik person är förtryckande enbart utifrån hens grupptillhörighet är för mig väldigt konstigt, eftersom det implicerar en agens som helt enkelt inte finns där. Jag föredrar i så fall att säga att en person är delaktig i, eller ännu hellre "gynnas av", en förtryckande struktur. Det är antingen en väldigt ohederlig argumentation att implicera en agens i något som personen varken valt eller kontrollerar, eller en väldigt korkad argumentation ifall avsikten inte är att peka ut någon. Oavsett kommer det troligen inte resultera i särskilt mycket positivt, eftersom bara de som redan har en kunskap om strukturell problematik kommer att förstå yttrandet. Och vad är egentligen poängen med att predika till kören, för att använda en tematiskt passande religiös liknelse.
 
Religion innebär inte förtryck per definition
Troligen den vanligaste tanken hos många är att religion per definition innebär förtryck, att det ligger i själva fenomenets natur. Då lyfts ofta exempel på hur hbtq-personer förtrycks i många religiösa sammanhang, och det brukar bara vara en tidsfråga innan någon får för sig att ta upp korstågen. Jag tänker verkligen inte förneka att det skett enormt mycket hemskheter i religionens namn, men handlar det egentligen om religion?
Om religion per definition är förtryckande måste det också logiskt sett innebära att allt religiöst utövande förtrycker (det är det "per definition" innebär), och det krävs inte särskilt mycket arbete för att motsäga det.
Exempel: En religiös person ber för att någons cancer ska bli bättre. Kommer det hjälpa? Som icke-religiös är mitt svar förstås: troligtvis inte. Är det en god och icke-förtryckande gärning? Definitivt. Slutsats: Religiöst utövande är inte per definition förtryckande.
Om vi istället ser till strukturen går det förstås att hävda att all religion är delaktig i en förtryckande struktur, men det är i grunden ett ganska irrelevant påstående eftersom vi alla är delaktiga i de strukturerna. Att då särskilt måla ut religion som förtryckande med det som argument blir väldigt konstigt, lite som att säga att kapitalister är förtryckande mot luften eftersom de andas. Det är inte fel i sak (om vi utgår ifrån att andas lyft är ett förtryck av luften), men det är en skev utmålning då alla gör det. 
 
Men jag har blivit förtryckt/illa behandlad på religiösa grunder
Jag försöker verkligen inte ta ifrån dig din historia eller säga emot vad du varit med om, och jag beklagar verkligen vad du råkat ut för. Men vi måste fortfarande kunna göra skillnad på all religiositet och viss religiositet. Jag är helt för betraktandet av strukturella mönster och liknande, men att försöka dra upp all religiositet till en struktur är fruktansvärt naivt och en extrem simplifiering av något som i grunden är otroligt komplicerat.
Jag skulle istället vilja påstå att strukturen som är den vi behöver identifiera är hbtq-fobi, eller av vilken anledning det nu är personen drabbats. Religion har bara använts som en ursäkt för att legitimera förtrycket. Det är något vi ser genom hela historien, att ifall en person vill höja sig över någon annan så kommer personen att använda sig av de ursäkter som finns till hands.
 
Ett välanvänt verktyg
Vi får dock inte blunda för att religion är ett väldigt välanvänt verktyg i legitimeringen av både förtryck och allmäna vedervärdiga handlingar, och det är definitivt något som religionen ska ha skit för. Men, om vi ska ge religion som koncept skit för allt pissigt som görs i dess namn, då måste vi också ge religionen creds för allt positivt som görs i dess namn. Och det är också otroligt mycket.
Ett vanligt argument mot religion är att folk tar upp mycket av det negativa som gjorts i religionens namn, och jämför det med det negativa som gjorts i ateismens namn, vilket är förhållandevis lite. Men det de här personerna inte tänker på är att religionen påverkat världen otroligt mycket mer än vad ateismen har, och att det också gjorts väldigt mycket mer positivt i religionens namn än i ateismens. Det handlar helt enkelt om att det gjorts förhållandevis lite i ateismens namn, dels då det är en mycket nyare företeelse, men också då ateism på sin konceptuella nivå inte är särskilt lämpligt namn att göra saker i. Det är lite själva grejen med ateism.
 
Det vi istället bör fråga oss är ifall en positiv handling är mindre positiv ifall den görs med en religiös motivering, och är en negativ handling mindre negativ ifall den görs utan religiösa förtecken?
Jag vet inte. Men jag tror inte riktigt att det handlar om religionen. Visst finns det mindre "goda" människor som gör positiva handlingar på grund av religionen för att de känner sig tvingade eller hoppas på att bli belönade, och på ett plan är det väl mindre positivt än ifall handlingarna görs mer spontant, men å andra sidan finns det ju då rimligtvis också mindre "onda" människor som gör negativa handlingar på grund av religionen för att de känner sig tvingade eller hoppas på att bli belönade, och med samma logik blir ju de handlingarna mindre negativa. Visst går det då att mena att de motvilligt gjorda negativa handlingarna är negativa handlingar som inte hade blivit gjorda utan religionen och att religion då är dåligt, men då måste vi också se åt de motvilligt gjorda positiva handlingar som positiva handlingar som inte hade gjorts utan religionen och att religion då är bra med samma logik.
 
Alltså...
Tanken på religion som negativt, eller positivt, har sin grund i känslan av att det är viktigare vad en person är än vem personen är, något som är grundläggande i all dogmatik, oavsett om den är kopplad till politiska ställningstaganden, religion eller något annat. 
Det vi däremot kan sluta oss till är att en "dålig" människa som är religiös kommer att använda religionen negativt, medan en "bra" människa som är religiös kommer att använda religionen positivt. Religionen är i sig inte en avgörande faktor i varken det positiva eller det negativa, de aspekterna finns inom oss.
Innebär det att vi inte bör kritisera religion någonsin? Jo det är klart vi ska, men det är inte rationellt att dra paralleller mellan alla religiösa uttryck. Precis som att alla ateister inte är dryga as som hänger på reddit och tror sig vara bättre än alla andra eller komplett galna som The Amazing Atheist är inte alla kristna hbtq-hatande, konservativa bibelkramare. Alla grupper har vidriga medlemmar, även om alla inte har samma maktmöjlighet att påverka med vidrigheten. Men ska vi döma en grupp efter de värsta medlemmarna i den så måste vi göra det med alla grupper. Det handlar helt enkelt om att vara konsekvent.

Badasstjejen - Den nya "damen i nöd"

Under väldigt lång tid var den vanligaste kvinnliga karaktären som syntes i populärkulturens mer äventyrsrika berättelser den så kallade "damen i nöd" ("damsel in distress" på engelska). Det är en karaktär som alltid tycks hamna i knipa, men som trots det inte utvecklat någon som helst form av strategi för att handskas med sitt predikament förutom att skrika väldigt gällt och vänta på att någon man ska komma och rädda henne. Det var såklart problematiskt då det porträtterade kvinnor som hjälplösa våp, som saknade funktion annat än att bli räddade och sedan belöna hjälten som räddade dem med giftemål eller sex, beroende på filmens åldersgräns. Kort sagt så reducerades den kvinnliga närvaron i den typen av kultur till rollen av ett pris som gavs till hjälten efter att han (för hjälten var alltid en "han") löst problemen och besegrat skurkarna.
Det här har bidragit till en väldigt långt gående skevhet i samhällets kvinnosyn då unga män vuxit upp i tron av att de skulle få en tjej som ett pris för att ha agerat rätt. Det här är en tankegång som bland annat döljer sig bakom de så kallade Nice Guys™, som mer eller mindre fått det kulturellt intutat i sig att samhället är skyldiga dem en kvinna, så länge de pytsar ut "snällhet" (det är ju inte särskilt snällt egentligen).
Jag säger förstås inte att det är den enda anledningen till att vi objektifierar kvinnor, eller till att Nice Guys™ tenderar att resonera som de gör, utan bara att det är en bidragande orsak.
 
I alla fall så hände något sen under 1990-talet. Vi såg spår innan, men under det decenniet kom den våg av feminism som brukar räknas som den tredje, och i och med den så började vi i samhället i allt högre grad att ifrågasätta könsrollerna och den kvinnliga representationen och frågade oss själva hurpass vettigt det egentligen var. Det här ledde till att populärkulturen också började förändra hur kvinnor presenterades, och vi såg en ny karaktärstyp bli allt vanligare, den som jag idag kommer att benämna "Badasstjejen".
Badasstjejen är till skillnad från damen i nöd tuff. Hon har alltid en dryg comeback till allt från uppenbar sexism, raggningsförsök eller bara en stackars sate som försöker hälsa. Hon kan också sparka rejält med röv, skjuta som en prickskytt, hacka datorer, göra inbrott och en mängd andra saker som det är "coolt" att kunna. Hon är också max tjugonio år gammal och extremt konventionellt snygg.
Det här kan förstås låta som relativt positiva egenskaper, men det finns fortfarande en väldigt djupgående problematik i gestaltningen.
 
Först och främst är den konventionella snyggheten problematisk. I samhället klarar vi extremt sällan av att visa kvinnor i populärkulturen som inte är konventionellt snygga, eftersom bilden av kvinnor som objekt för mäns njutning fortfarande sitter lika fastnaglad som en pappkartong en uttråkad tolvåring givit sig på med en spikpistol. Det här är dock ingenting som är speciellt för Badasstjejen, utan gäller större delen av alla kvinnor som porträtteras i berättande media.
Ett annat tydligt problem är åldern. Det är inte heller begränsat till Badasstjejen, utan precis som att populärkulturen sällan visar kvinnor som inte är konventionellt attraktiva så visar det också sällan kvinnor som är särskilt gamla. Visst finns det undantag, men de är just undantag. Men i Badasstjejens fall så är åldersfrågan extra konstig, eftersom hon kan så otroligt mycket. Jag undrar verkligen hur en person kan vara en fantastisk forskare, en avancerad hacker och kampsportsexpert innan hon fyllt trettio. Och särskilt då hon också tycks ha tid att lägga någon timme om dagen på sitt utseende.
När det gäller manliga karaktärer så tenderar kulturskaparna att specialisera sig. Det är sällan jordens skickligaste genetiker också är bäst i världen på att slå ihjäl folk med en katana, men i den desperata, och välmotiverade, viljan att uppvärdera kvinnliga karaktärer så har de försökt skapa perfektion istället för allmänt fail som tidigare. Men människor är inte perfekta.
 
På ett plan är förstås inte Badasstjejen det heller, vilket är det jag retar mig mest med den typen av karaktärisering. För egentligen är hon verkligen sämst. För även om hon utan några större problem kan spöa skiten ur de flesta av skurkens namnlösa underhuggare så blir hon direkt tillfångatagen så fort den huvudsakliga antagonisten själv kommer för att möta henne. Plötsligt var hon inte alls så bra längre, utan fångas och måste givetvis sitta där och vänta på att en man ska komma och rädda henne.
Det här händer förstås inte alltid, och ibland tar hon sig loss på egen hand, men det är tillräckligt vanligt för att det med lätthet ska gå att identifiera ett mönster av storyrelaterade anfall av plötsligt fail. Det är så vanligt att det finns flera olika troper dedikerade till liknande mönster (orkade inte riktigt leta men Faux action girl, Chickifikation och Standard female grab area för att nämna några). Det hela är total inkonsekvens, eftersom Badasstjejen tidigare var så kapabel, men existerar troligen för att Badasstjejen inte ska kunna hota den manlige protagonistens dominans över både handlingen och makten.
 
Problemet är att även om skapare till olika Badasstjejer försöker plocka feministpoäng genom att låta dem ha en "fuck you, kvinnor kan"-attityd och få dem att bemöta raggande och tydlig sexism med dryga comebacks så blundar de fortfarande för den mer dolda sexismen som fortfarande är en väldigt stor del av karaktäriseringen.
Hon är också så gott som alltid sämre än den manlige hjälten, åtminstone i den aspekten att det är han som måste rädda henne. Badasstjejen är fortfarande ett pris som ska vinnas av hjälten, den enda skillnaden nu är att hon är ett mycket mer åtråvärt pris eftersom hon är "starkare" och kan mer saker. 
Det gör att hon bara blir ännu bättre att lyckas vinna. Det hela blir dessutom en smula absurt när de kvinnliga kärleksintressenas karaktärer har blivit "bättre" i den aspekten, har de manliga protagonisterna ofta blivit "sämre". Det är inte en vältränad superhjälte som får tjejen i slutet längre, istället är det en vanlig "nörd" som gillar serietidningar och är duktig på datorer. Jag säger absolut inte att så kallade "nördar" är värdelösa på den romantiska marknaden, men vi måste fortfarande kunna se hur den typen av protagonister i lägre grad uppfyller den samhälleliga bilden av hög åtråvärdhet. Det hela har gått från ett möte mellan übermänniskor till renodlad wish fulfillment från skaparnas sida, särskilt då den här typen av karaktäriseringar är särskilt vanliga inom mer "nörd"-kodade sfärer.
 
Vi måste komma ifrån användingen av kvinnor som pris i populärkulturen, eftersom det är en starkt bidragande faktor till den negativa kvinnosyn som finns i resten av samhället.
Dessutom blir det sämre berättelser.

Om abortvägrande vårdpersonal

Under de senaste veckorna har det varit stor diskussion rörande en barnmorska som varit lovad studielön på Höglandssjukhuset i Eksjö under sin utbildning och anställning efter den, ett löfte som sedermera dragits in när barnmorskan ifråga berättat att hon, i egenskap av sin kristna tro, vägrar att utföra aborter. Sjukhuset resonerade att de inte ville ha en anställd som inte kunde utföra arbetsuppgifterna de skulle ålägga henne, medan barnmorskan anser sig ha blivit religiöst diskriminerad.
 
I ett inslag i Aftonbladet visas en intervju med kvinnan, Ellinor Grimmark, som menar att en inte kan tvingas hålla på med något som helt strider mot ens samvete. Jag håller till största del med (det är förstås okej att en tvingas att inte mörda oavsett vad ens samvete säger). Men det Grimmark inte tycks tänka på är att ingen tvingar henne att utbilda sig till barnmorska. Det har hon gjort själv, väl medveten om att aborter är en del av yrket, eftersom det av uppenbara själ tas upp under utbildningen. Hon menar också att om vi ska ha någon vårdpersonal kvar som mår bra måste vi ha samvetesklausuler. Det är förstås skitsnack, eftersom det finns många som inte har problem med att genomföra aborter. Hon tycks tro att alla tänker som henne, vilket blir absurt när hon senare menar att hon inte tror att det inte kommer ske att folk nekas göra aborter. Då är det ju uppenbarligen ingen fara att vi tappar all vårdpersonal.
Grimmark menar också att en i Norge har debatten om en alls ska behöva hänvisa iväg patienten till någon annan ifall en själv inte vill utföra aborter, och säger lite småskrattande att de har debatten på en annan nivå där. Det säger ganska mycket om henne som person att hon verkar tycka att det är något positivt, ifall det debatteras om kvinnor alls ska få genomföra aborter baserat på vilken barnmorska de har oturen att få. Att diskussionen överhuvudtaget förs är inte acceptabelt.
På frågan ifall det nu blir så att hon nekas ändå, menar Grimmark att beslutet kommer följa kvinnan hela livet och att det är för lätt att göra aborter. Det är mästrande och nedlåtande mot folks egna, fria viljor.
Hon menar också att bristen på samvetsklausuler är för att det blir lättare för arbetsgivare, och att politiker menar att det inte finns att vårdpersonal ogillar det. Skitsnack, det handlar om folks rättigheter.
Hon tar även upp lite om Europadomstolen, saker som inte stämmer och som är mycket vackert nedskjutna av de alltid lika fantastiska RFSU.
 
Det är viktigt att komma ihåg att normer tenderar att gå i mönster. Varje inskränkning mot abort som införs riskerar att leda till att de högerkristna extremisterna får ökat fotfäste och kan införa fler inskränkningar. Det värsta är att frågan rör inte ens dem. En person som tycker det är fel med abort kommer förstås aldrig att abortera själv, så diskussionen rör enbart människor som inte är dem själva. Abortmotståndarna vill helt enkelt tvinga andra människor att anpassa sig efter deras egen moral i en fråga som överhuvudtaget inte rör dem. Det är inte de som kommer tvingas gå med vad som upplevs som en parasitisk inkränktare i nio månader, vilket innebär att de inte har någon som helst rätt i att lägga sig i vad den människan väljer att göra. Att tvinga någon behålla ett barn som hen inte vill behålla är precis lika vidrigt som att tvinga någon att göra abort trots att hen vill behålla ungen.
 
Det centrala i diskussionen om samvetesklausuler som vi måste komma ihåg är dock relationen mellan de två önskningarna som korsars. Barnmorskan ifråga talar om hur barnmorskearbetet är hennes dröm att vara barnmorska, och jag har full sympati för att det är hemskt jobbigt att inte få se sina drömmar förverkligas. Men hennes rätt att förverkliga sina drömmar kommer aldrig att väga högre än hennes patienters rätt att få den vård de vill ha och behöver. Självförverkligande kan aldrig trumfa något så basalt som rätten till sin egen kropp.
 
På ett plan är diskussionen givetvis absurd, eftersom en inte bör söka sig till en tjänst som en inte är kapabel att utföra. Jag är i egenskap av socialist väldigt kritisk till konsumtionssamhället, men är det verkligen rationellt att jag söker ett jobb på en Ica-butik och sedan vägrar att sälja varor eftersom det går emot min personliga övertygelse? Jag tror inte det finns någon som skulle hävda att jag i den situationen vore diskriminerad, utan istället säger nog konsensus att det kanske är en idé att jag prövar söka andra typer av arbeten istället. Personlig moral är just personlig, och då är en tvungen att själv välja huruvida en vill vägra tumma på moralen, eller vill söka andra yrken. Situationen med barnmorskan är dessutom allvarligare än mitt exempel. I mitt exempel rör det sig bara om ett företags vinstintressen som får lida. För barnmorskan som vägrar utföra abort så handlar det om en människas rätt till att bestämma över sin egen kropp som hotas.
Sen finns det förstås de som menar att religion är viktigare än politisk övertygelse. De människorna har fel och är aningen empatilösa eller trångsynta, eftersom det inte går att jämföra något så subjektivt. Min politiska övertygelse är säkerligen lika viktig för mig som en religiös persons religion är för hen. Min politiska övertygelse är något som definierar hela mig som person och hur jag relaterar till omvärlden. Det är min inre eld, det som håller igång mig och när jag känner mig desillusionerad i de frågorna så är det som att hela min värld fullständigt går i bitar (jag är INFP, vi tenderar att känna väldigt starkt för våra "causes").
Men, min politiska övertygelse till trots så utbildar jag mig till lärare, ett yrke där jag måste vara neutral. Då måste jag lämna min politiska uppfattning hemma, det är en del av yrkets krav. Jag kan inte begära att bara få undervisa elever som är socialister, eller kräva att få tillåtelse att ge MUF-medlemmar lägre betyg. Det fungerar helt enkelt inte så, vilket innebär att jag då måste tona ned det här otroligt viktiga för mig, och inte låta det påverka mig i mitt yrkesliv. Om jag inte skulle klarat av det här så skulle jag helt enkelt fått låta bli att vara lärare eftersom min rätt till min politiska uppfattning inte innebär att jag har rätt att leva ut den i allt jag gör. Mina elevers rätt till en neutral utbildning överväger helt enkelt min rätt att vara öppet politisk i alla situationer jag befinner mig i.
Sen är det förstås lite knivigt i dagens arbetsmarknad, där det inte finns så myckeet jobb att söka i förhållande till antalet människor som vill ha dem. Men, jag vill ändå mena att rätten till ett jobb och till att kunna försörja sig,definitivt en tung rättighet, fortfarande inte överväger rätten att bestämma över sin egen kropp.
 
Kort sagt, så har du som person givetvis rätt till din egen personliga moral. Det är en självklar rättighet. Men du har däremot inte rätt att kräva att få tvinga över den moralen på andra människor, och ifall du är intresserad av ett yrke där du påverkar andra människors liv i väldigt hög grad, så får du faktiskt lämna moralen hemma eller söka dig efter ett annat yrke. För din rätt till självförverkligande kommer aldrig väga tyngre än deras rätt att fatta sina egna beslut om sig själva.

TV6 och transfobi

TV6 sänder som bekant den mördande långtråkiga serien Two and a half men, ett program som är särskilt riktat mot dude-bros som fortfarande tycker att "höhö sex" är en rimlig ersättning för humor. Mycket kan förstås sägas om serien, jag tryckte t ex på ett avsnitt på måfå på wikipedia och fick läsa vad som i serien var en återberättelse av hur karaktären Charlie våldtar en prostituerad tillsammans med John Stamos (de ligger med henne, hon svimmar, de fortsätter), men nu tänkte jag istället fokusera på det TV6 gjorde i sin marknadsföring av serien.
I trailern som nu visas på TV6 säger den svensktalande programuppläsaren "Det finns dåliga dejter" varpå han pausar för ett klipp. Han går vidare med att säga "Det finns värdelösa dejter" och pausar för ytterligare ett klipp. Och till sist säger han "Och så finns det Alans dejter" och därpå följer ett klipp där karaktären Alan säger att han låg med en kvinna som en gång varit en man.
 
Problemet med det här är att det utgår ifrån att transpersoner är äckliga, att det är något fel att ha sex med en person som genomgått en könskorrigering. Det handlar om tanken om "a trap", att transpersoner (oftast kvinnor som fötts i en manskropp) skulle aktivt försöka "lura" stackars heterosexuella cismän för att komma över deras penisar. Tropen bygger på egocentrismen hos vissa straighta ciskillar som då tycks tro att sex från dem är en så gudabenådad gåva att folk försöker lura sig till det, homofobi i den bemärkelse att en man som ligger med en man skulle vara äckligt, och transfobi i den bemärkelse att en transperson inte är en "riktig" kvinna/man, utan aldrig kan komma ifrån kroppen som personen råkat födas i.
 
Nu säger jag inte heller att heterosexuella cismän måste vilja ligga med transkvinnor. Det är deras sexualitet och de gör vad de vill med den. Jag kan inte påstå att jag förstår varför det skulle vara något problem, men vi har alla olika preferenser. Shit, det finns sjukt mycket människor som jag inte vill ligga med, men det innebär inte att de personerna skulle vara äckliga eller oliggbara, utan bara att jag inte vill ha sex med dem. Så då låter jag bli, men mina preferenser är inte objektiva. Det jag däremot säger är att vi inte kan fortsätta porträttera transpersoner som per definition äckliga eller oliggbara, och vi kan inte fortsätta låta de heterosexuella cismän som inte vill ligga med transpersoner sätta normen för vad som är och inte är. Det är förtryck och diskriminering. Vill du inte ligga med en transperson, låt bli, men dra inte upp dina hangups eller dina preferenser som allmängiltiga, för det är de inte.
Vidare är det extremt sällan som transpersoner porträtteras på något annat sätt. De få gånger de förekommer i kulturen är det nästan alltid som äckliga och/eller comic relief som helt och hållet definieras av det faktum att de är trans. Detta trots att det knappast är hela essensen av deras personer. Om jag är väldigt mycket mer än bara en cisperson, så är det väl ett ganska rimligt antagande att en transperson är väldigt mycket mer än bara en transperson?
 
Nu kanske det är någon som vill försöka mena att uppläsaren inte sade att Alans dejter var dåliga eller katastrofala, vilket givetvis är sant, men det är en fruktansvärt löjlig invändning då det hela är implicerat. Det är helt enkelt den magiska siffran tre, en vanlig stilfigur som förekommer inom så gott som alla medier där det som nämns först är lite, det andra som nämns är lite mer och det tredje och sista som nämns är mest. För att en person inte ska känna till den här figuren krävs det att hen levt under en sten de senaste tvåtusen åren, för det är så gammal den är. Dessutom krävs det också att personen inte talar varken svenska eller engelska eftersom hela vår komparationsböjning av adjektiv och adverb är uppbygd kring det systemet (positiv - komparativ - superlativ). Det går liksom inte att påstå att det som kommer en på superlativ-positionen i en komparering plötsligt inte skulle vara delaktig i komparationen. Så okunniga om språkets normer är inte de som arbetar på TV6.
 
Det jag däremot tycker är konstigast med hela den här historien är alla idioter som trillat in på TV6 Facebooksida för att "försvara" kanalen.
Alltså, jag kan köpa ifall det finns människor som inte bryr sig om det hela, eller inte tycker att det är en så stor grej. Jag håller inte med, men jag kan förstå det hela på ett kognitivt plan. Men att aktivt gå in och säga "jag tycker reklamen är skitbra, stå på er TV6!". Vad fan är det för fel på en då?
Att det rör sig om transfobi råder det inga som helst tvivel om. Fine att gemene person inte reflekterar över det, och fine att de inte bryr sig om frågan, men det går inte att vara så korkad att en inte förstår det efter att ha fått det förklarat för sig. Den som ifrågasätter det måste ha snortat batterisyra. Men trots det, så loggar folk in på Facebook och menar att transfobi är en bra grej. Inte en grej de inte bryr sig om, utan en grej de aktivt förespråkar och kämpar för att försvara. Det är som att en person i kampen mot cancer på allvar skulle arbeta på cancerns sida!
Jag säger inte att en absolut inte får skämta om transpersoner, Men gör det på ett annat sätt! Den här typen av skämt är bara uttjatade och förtryckande, och bygger dessutom på missförstånd om vad transpersoner överhuvudtaget är. Det går att porträttera transpersoner på ett annat, mer sympatiskt sätt utan att vara en diskriminerande jäkla tönt.
 
Läs gärna en debattartikel på Aftonbladet om det.

Dags att bojkotta Max

Idag kom det rapporter om ett internt brev skrivet av Max VD och vice VD, Richard och Christoffer Bergfors, där de varnar för vad oppositionens politik kommer att betyda för företaget. I brevet skriver de att: "Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt."
Det kan förstås tyckas ganska oskyldigt formulerat för det otränade ögat, men är det verkligen det?
 
När vi pratar om företag så måste vi förstå att tillväxt är det som styr det mesta. Den ökade tillväxten får helt enkelt aldrig hotas, och företagsledare kommer överlag hellre avskeda människor än låta tillväxten minska. Däreför tolkas formuleringen som att Max troligen kommer att börja avskeda människor ifall S och V vinner valet. Det är klart möjligt att de inte kommer att göra det, men i brevet till sina anställda får de det att låta som att de anställdas jobb är hotade ifall vi får ett regeringsskifte. Och det är nära nog utpressning.
 
Vidare tycker jag det är fullständigt vidrigt att företagsledare försöker uppmuntra sina anställda att rösta på ett visst politiskt alternativ. Om vi bortser ifrån att det är en väldigt ful sak att göra så kommer uttalandet också med en maktaspekt som inte går att ignorera. Det är chefen som talar, helt enkelt.
Jag säger förstås inte att Richard och Christoffer Bergfors beordrar sina anställda att rösta blått, det gör de förstås inte och skulle de göra det så skulle de fängslas. Åtminstone i teorin (rika människor hamnar sällan i fängelse, och tenderar att lyckas undvika att dömmas för brott de begått). Men de sitter fortfarande på en enorm maktposition gentemot sina anställda som inte är att förringa. Det går helt enkelt inte som anställd att hävda sig mot sin chef. Situationen är på ett plan att jämföra med en lärare som säger åt sina elever att de borde rösta på ett visst parti, något som de flesta håller med om vore fullständigt oacceptabelt. När en befinner sig i maktposition så måste en helt enkelt vara medveten om den maktpositionen och ta ansvaret som medföljer. Det vore en sak ifall Richard och Christoffer Bergfors som privatpersoner talade för ett parti, men nu gör de det till sina anställda i egenskap av deras chefer. Och det är inte ett okej beteende.
 
Och går det verkligen så dåligt för Max?
Uppenbarligen inte, eftersom de inte hade några som helst problem att driva verksamheten innan regeringens förändringar trädde i kraft. Det känns som att det inte lär bli några större problem att gå tillbaka till hur det var innan. Lägg dessutom till att den sänkta restaurangmomsen inte inneburit särskilt många fler jobb, att Max omsatte 1,6 miljarder kronor år 2012 och således ökade med 11 % från året innan, och att ägarna (fyra personer) plockade ut en vinst på 100 miljoner kronor under året så känns det som att Max nog visst kommer kunna klara sig. Ägarna får väl helt enkelt hoppa över att köpa en till lyxbil så kommer det nog inte vara några problem.
Den sänkta krogmomsen har framför allt lett till att företagsledare fått mer pengar att stoppa i egen ficka. Pengar som istället kunnat gå till vården eller skolan.
 
Så därför förespråkar jag nu att folk borde sluta äta på Max. Jag vet, det är trist. Jag gillade i alla fall burgarna under tiden jag fortfarande åt kött (även om jag tycker deras vegalternativ är ganska kassa). Men det är smällar en får ta, och det är ju godare att laga själv ändå, så.
Och, innan någon typ börjar gnälla fram något i stil med "men vadå, får man inte ens säga vad man vill eller kampanja för det parti man vill i det här landet längre?" så jo, det får en. Men jag får också säga vad jag vill och uppmuntra till bojkott bäst fan jag vill. Demokratin slår åt bägge hållen.

Svenskt Näringsliv tycker till om välfärden - Igen

Idag dök en debattartikel upp i mitt flöde, publicerad av Svenskt Näringsliv. Bakom artikeln står Ann Öberg, chefsekonom och chef för samhällsekonomiska avdelningen på Svenskt Näringsliv och tidigare expert hos Anders Borg, och Krister Andersson, chef för skatteavdelningen.
Jag kan ju börja med att konstatera att det är intressant att två ekonomer kommer och tycker till i frågor som rör skolan. Visst får alla säga sin mening, men samtidigt känner jag att om vi har två personer utan koppling till skolan eller välfärden i övrigt som säger en sak som går tvärtemot det i princip alla som faktiskt har koppling till skolan och välfärden i övrigt säger så är det i alla fall solklart i min bok vilka som är värda att lyssnas på.
Vi ska väl också nämna att Svenskt Näringsliv inte är en neutral organisation. Även om de ständigt försöker låtsas som att de är objektiva så företräder de tankegången om minskad skatt på, ja allt. Det ligger alltså i deras intresse att skriva en artikel om att det inte behövs mer pengar till välfärden.
 
De menar först att motsatsförhållandet mellan sänkta skatter och mer resurser till välfärden skulle vara en myt, och menar istället att "undervisningsresurserna per elev i grundskolan och gymnasiet är högre idag än år 2000". Hur de kommit fram till det är en smula oklart, de hänvisar bara till en av Svenskt Näringslivs egna rapporter som ska släppas den tjugotredje januari, men det är intressant att detta påstådda faktumet motsäger allt vad logik heter.
För om staten får in mindre pengar så har staten också mindre pengar att spendera. Svårare än så är det faktiskt inte. Den här logiken köper dock inte artikelförfattarna, utan menar att sänkta skatter leder till ökade skatteintäkter. De menar också att det är speciellt för Sverige, vilket jag då verkligen kan köpa, eftersom det, som sagt, motsäger allt vad logik heter.
Jag kan däremot gå med på att det i dagsläget finns mer pengar i statskassan än år 2000 eftersom regeringen sålt ut sjukt mycket av allmännyttan. När en säljer saker så får en också in pengar. Problemet med det är att utförsäljningar är engångslösningar för att höja ett underskott, eftersom när en väl sålt något så går det inte riktigt att sälja det hela igen. Förr eller senare kommer vi få slut på saker att sälja för struntsummor till giriga profitörer, och då kommer samhällsekonomin också att rasa som ett korthus någon apterat C4 vid. Saken är helt enkelt den att de borgerliga debattörerna aldrig riktigt lyckats förklara hur det kommer sig att det sänkta skatter leder till mer pengar för staten. Visst sitter det alltid någon tomte och sluddrar om "ökad konsumtion", men även där brister logiken eftersom en tusenlapp som inte tas ut i skatt utan istället handlas upp bara leder till 250 kronor i statskassan med en momsats på 25%. Sist jag kollade så var 250 kronor mindre än 1000, men det kanske bara är mina mattekunskaper som är ouppdaterade, vem vet?
Nu menar jag förstås inte att påstå att momsen är det enda staten får in genom ökad konsumtion, det finns säkert mer kronor som trillar in till höger och vänster, men det säger fortfarande sig självt att företagen som tillhandahåller produkterna som konsumeras kommer ta en ganska stor del av den tidigare nämnda tusenlappen.
Även tanken om fler jobb har det visat sig gått åt skogen. Den slopade restaurangmomsen ledde som bekant till några av de dyraste arbetstillfällena i svensk historia, och istället blev det restaurangägarna som kunde casha in.
 
En av pengakällorna som Svenskt Näringsliv faktiskt nämner är så kallade "transfereringar", alltså pengar som skulle gått till a-kassa och sjukpenning men som nu inte kommer dit på grund av utförsäkringarna och att färre får den hjälp de behöver. Jag antar att "transferering" låter lite trevligare än "den där fattiga personens pengar som hen skulle använda till mat och hyra". Men Svenskt Näringsliv får det istället att låta som att det bara var pengar som låg där och skräpade som ingen behövde, och tycks således helt ha missat, eller medvetet blunda för, den offantliga mängd människor som hamnat i skiten på grund av de nya reglerna.
 
De två artikelskribenterna talar sig också varma om hur mycket resurserna har ökat, både per brukare och totalt och sett till befolkningsökningen. Men det är ju väldigt konstigt om så är fallet, eftersom det knappt går att öppna en tidning utan att läsa om köpstopp i kommuner, vårdpersonal som dubbelarbetar, brist på vårdplatser och personalbrist i både skolan och vården. Vart har då alla de här resurserna tagit vägen?
Det kanske kan vara så att om Svenskt Näringsliv mot all förmodan inte bara är fulla av skit de extra resurserna kanske bara råkat slinka ned i någon riskkapitalists plånbok istället? För inte fan ser vi röken av de pengarna i välfärden.
 
Artikeln avslutas, förutom den skrattretande uppmaningen om att folk borde hålla sig till fakta från en av Sveriges mest lögnaktiga organisationer, med ett påpekande om att resurserna inte alltid används rätt, vilket jag helt håller med om. Pengarna bör exempelvis inte ges till företagare som kan stoppa dem i fickorna. De förespråkar att dyrt inte alltid är bäst kvalitet, vilket förstås är sant, men i vanlig liberal ordning så missar de en väldigt grundläggande sak: När något blir billigare för konsumenten så är det oftast någon annan som måste betala priset.

En historielärares problem - Att förhålla sig till kvinnor i historien

Jag pluggar som jag många gånger varit inne på till gymnasielärare i historia och svenska och som lärare är det alltid en utmaning att välja vilket stoff (kunskapsinnehåll) som en ska ta med i sin undervisning. Kurserna på gymnasiet är ganska korta, och även om en hundrapoängskurs på pappret ska innefatta omkring hundra lektionstimmars undervisning brukar det snarare röra sig om mellan sjuttio och åttio. Det innebär att, med allt som ändå går att lära ut, en av de viktigaste uppgifterna när det kommer till just lektionsplanering är att sålla. Läroplanerna, med deras relativt vaga formuleringar, är inte till någon större hjälp, något som visserligen är bra då det uppmuntrar ger oss som lärare en viss professionell frihet men som kan vara frustrerande när en står och väger mellan två olika områden som båda känns lika relevanta. För en person som verkligen älskar ämnet historia och tycker det mesta är otroligt spännande så är det här väldigt hjärtslitande att behöva göra, men samtidigt är det en otroligt viktig uppgift.
Om vi bara skulle välja en grej att kritisera med historieundervisningen i både Sverige och resten av världen så skulle i alla fall jag och många med mig säga att det totala osynliggörandet av kvinnor ligger ganska högt upp på listan. Det finns helt enkelt en tendens att låta historien bara bli männens historia.
 
Problemet tar, som jag upplever det, sig i uttryck på två olika sätt. Antingen ignoreras den kvinnliga närvaron totalt, de få kvinnor som suttit vid maktpositioner tenderar att bara omnämnas i svepande ordalag och fokus hamnar istället hos män som gjorde och tänkte saker. Den här situationen var vanligare förr när historiesynen var mer individfokuserad a'la Herman Lindqvist, men har idag lyckligtvis blivit lite mindre vanlig då synen på historia börjar bli mer marxistisk, eller historiematerialistisk (kolla wikipedia), i sin framtoning. Skolan är dock en arena som förändras väldigt långsamt, vilket innebär att Lindqvistsynen troligtvis kommer finnas kvar ganska många år till men jag kan lugna alla med att den åtminstone inte lärs ut på lärarutbildningen idag.
Det andra sättet som nu blivit vanligare är dock inte mycket bättre utan tenderar att behandla kvinnors historia som en separat punkt, till viss del frånkopplad från resten av historien. Historieundervisningen tenderar då att delas upp i fyra områden; krig, politik och ekonomi, kultur och idéer, samt kvinnor, vilket då implicerar att de andra tre områdena tillhör männen. Vidare reproduceras även mannen som norm här, när kvinnor blir den grupp som måste definieras medan männen inte behöver göra det.
Inget av de här sätten är särskilt lämpliga. Men hur hanterar vi då det här?
 
En uppfattning som ibland höjs av människor som inte vet ett dugg om historia är att en borde dela upp undervisningen till hälften mellan män och kvinnor, och då ta upp en kvinnlig makthavare/författare/uppfinnare/osv för varje manlig som tas upp. Det här är väldigt dåligt av flera anledningar.
Först och främst ignoreras det faktum att män och kvinnor levt och verkat i samma samhälle och således inte kan separeras på det sätt som mer eller mindre förespråkas.
Vidare finns det fortfarande ett extremt individfokus i den historiesynen som tankegången bygger på, vilket är anledningen till att jag anklagar förespråkarna för att inte kunna ett dugg om historia. Historien är helt enkelt mycket mer än bara individer, och även om det förstår är viktigt att känna till vissa historiska personligheter så handlar ett samhälles händelseförlopp om betydligt starkare krafter än bara enskilda personer. Ett strikt individfokus är en liberal tankegång som är perfekt i författandet av historiska romaner men otillräckligt i seriös historieundervisning.
Men min största kritik mot den här tankegången är att det helt enkelt rör sig om historieförfalskning. För kvinnor har helt enkelt inte gjort lika mycket som män har under historiens gång. Det beror givetvis inte på att män skulle vara bättre, det är vi inte, utan för att kvinnor aktivt har hindrats från att delta i samhället på samma villkor som männen har kunnat. Det är givetvis sant att långt från alla män tillåtits ta plats i samhället under historiens gång, men det finns ingen som har hindrats i egenskap av att vara man. Ingen har nekats utbildning för att ha varit man, ingen har hindrats från att inneha en maktposition för att ha varit man och ingen har förbjudits från att styra över sitt eget liv och sin egen tillvaro för att ha varit man. Massor av män har hindrats av andra anledningar, men inte just på grund av sin könstillhörighet. Visst har det funnits kvinnliga sfärer dit män inte ägt tillträde, men dessa har överlag varit långt borta från både makt och status.
Kort sagt så vore det tjänstefel att som historielärare ge sina elever bilden av att kvinnor och män tagit lika stor plats under historiens gång eftersom det vore att blunda för det förtryck kvinnor utsätts för. Vår arbetsuppgift är att ge en så korrekt bild av historien som möjligt, vilket då innebär att vi inte kan låtsas som att Stella Kleve haft lika stor betydelse för den svenska litteraturen som August Strindberg. Det innebär inte att Kleve är en sämre författare (personligen föredrar jag henne framför Strindberg), utan bara att Strindberg varit mer betydelsefull. Troligtvis för att han är man och att män tenderar och tenderats att hyllas och lyftas upp mer av samtiden.
 
Så hur bör vi göra?
Först och främst bör kvinnliga historiska personligheter ges mer utrymme. Det kan tyckas motsäga det jag skrev i det föregående stycket, men så är det inte. För kvinnor har alltid varit närvarande i historien, och att ignorera det är ett precis lika stort tjänstefel som att låtsas att kvinnor fått ta lika stor plats.
Vidare bör vi inte separera den historiska informationen om kvinnor som grupp från informationen om samhället. Till viss del måste det förstås göras, eftersom vi inte kan komma ifrån att det är kvinnor som grupp som saknat rättigheter och det är vår plikt att informera eleverna om det, men det är viktigt att integrera det med resten av undervisningen och beskriva hur allt varit en del av samhället.
Men det viktigaste vi måste göra är att problematisera den kvinnliga frånvaron från historieskrivningen. Vi måste tala om varför och på vilket sätt kvinnor hållits borta från makt och status, och hur kön har format människor liv efter olika banor. Även i samhällen där vissa kvinnor haft status och stor betydelse (fler än vad en kan tro) har det fortfarande oftast funnits en manlig norm kring både maktutövandet och historieskrivningen.
Slutligen måste vi också se till att göra en skillnad på historieskrivning, vilket är människors tolkning av historien, och det som faktiskt hände. Vår historiesyn har formats av tidigare generationers historiesyn och då västvärlden först verkligen började intressera sig för historia (runt 1800-talet, i borgarklassen) var kvinnorollen extremt begränsad. Det ledde till att de dåvarande föreställningarna speglades av på tolkningen av historien (t ex tanken om att män var jägare och kvinnor samlare, något som är fullständigt skitsnack och helt saknar vetenskapligt stöd), som sedan kom att hållas för fakta. Det är helt enkelt viktigt att förhålla sig kritiskt till synen på historien och vad vi tror oss veta om det.

Tolkningsföreträde - En kort kurs i samtalsetik

Tolkningsföreträde är något som ofta är uppe på agendan i olika diskussioner rörande normer.
Om vi kort ska definiera begreppet innebär det att en person tar sig rätten att definiera en situation. Alla situationer innehåller ett mått av subjektivitet i hur de upplevs, och det finns inget som säger att en subjektiv tolkning är mer korrekt än en annan, även om tolkningarna kan vara olika väl underbygda. Det här innebär förstås inte att det inte existerar någon sanning (om vi nu inte ska vara väldigt relativistiska), utan bara att människor har en tendens att uppleva situationer ganska olikt. Att ta sig tolkningsföreträde är, grovt förenklat, att personen gör anspråk på att sitta på den korrekta tolkningen eller värderingen av en situation istället för bara sin egen uppfattning. Det rör sig ofta om att ta sig rätten till att tolka och definiera någon annans känslor eller upplevelser.
 
Såhär bör en situation lösa sig:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Min avsikt var inte att vara sexistisk, och jag förstår inte på vilket sätt jag upplevdes som sexistisk. Det vore jättesnällt om du kunde förklara för mig på vilket sett jag var sexistisk så att jag kan undvika att vara det igen."
Person B: *Förklarar*
Person A: *Lyssnar uppmärksamt* (Väldigt, väldigt viktigt)
Person A: "Okej, då förstår jag. Det var verkligen inte min avsikt, men jag förstår hur du tänker och jag ber om ursäkt för att jag förolämpade dig. Det var som sagt inte min avsikt och det ska inte hända igen."
Person B: "Okej, jag förstår att det inte var din avsikt, men bra att du tog till dig vad jag sade."
Person A & B: *High-five of awesomeness*
 
Grejen med tolkningsföreträde är att det handlar om upplevelser, vilket också är en viktig sak att hålla i åtanke. Det går inte att säga att något var eller inte var ett skämt, eftersom vi egentligen bara kan säga något om våra subjektiva upplevelser av det hela. Person A kan inte säga att Person B har fel i sin tolkning av skämtet som sexistiskt, eftersom det helt enkelt är Person Bs upplevelse av det som hen ger uttryck för. Det vore att ta tolkningsföreträde till Person Bs upplevelser. På samma sätt kan Person B inte säga att Person A menade att vara sexistisk, eftersom hen då tar sig tolkningsföreträde till Person As avsikter. Däremot kan Person B ge uttryck för hur hen upplever det hela, vilket Person A också bör ta till sig för att inte vara ett respektlöst jäkla as. Det är helt enkelt väldigt douchigt att inte ta hänsyn till folks känslor.
Det ska också tilläggas att det förstnämnda är oändligt mycket vanligare än det sistnämnda. Då brukar det se ut så något åt det här hållet:

Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där tycker jag var väldigt sexistiskt."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt."
Person B: "Men jag upplevde det inte så, utan det gjorde mig illa till mods."
Person A: "Men det var ju bara ett skämt. Då kan du inte ta illa upp. Var inte så känslig."
Person B: *Går frustrerat därifrån*
 
Problemet här är att Person A inte respekterar Person B utan försöker ta ifrån hen rätten att känna som hen gör genom att ogiltigförklara hens känslor. Det handlar egentligen inte om att be om ursäkt, även om det förstås är bra att göra det med, utan det handlar om att Person A tar ifrån Person B rätten till sin egen uppfattningen för att istället helt klistra över sin verklighetsuppfattning på hela situationen. Men allt är subjektivt och alla har rätt till en egen tolkning, och att ta ifrån någon den rätten är väldigt respektlöst. Person A säger helt enkelt att Person B inte har rätt att känna sig upprörd.
Det här är, som sagt, enormt mycket vanligare än att det istället bara är Person B som tar sig tolkningsföreträde. Det skulle i så fall se ut något i den här stilen:
 
Person A: *Drar ett skämt*
Person B: "Det där var väldigt sexistiskt."
Person A: "Jag ber om ursäkt, jag menade det bara som ett skämt, och jag förstår inte hur det var sexistiskt. Det vore väldigt snällt om du kunde förklara för mig på vilket sätt det är sexistiskt så att jag kan undvika att göra samma misstag igen."
Person B: "Nej, det där var objektivt sexistiskt, och jag tänker inte förklara på vilket sätt."
Person A: "Okej, jag förstår att det tar tid att förklara, men låt mig då be om ursäkt. Jag menade inte något illa med det och jag ska inte säga något liknande igen."
Person B: "Det är för sent för det nu! Du är en hemsk vidrig sexist för alltid!"
Person A: *Kliar sig förvirrat i huvudet*
 
Det här är extremt ovanligt. Så ovanligt att hela situationen känns absurd. Visst är den första "fel-situationen" också väldigt absurd, men likväl är den så vanlig att den känns skrämmande bekant.
 
Så hur gör en då för att undvika att ta sig tolkningsföreträde? Det handlar förstås om att lyssna på andras upplevelser och vara ödmjuk inför att ens egen tolkning inte är korrekt per definition. Men en bra början är att uttrycka sig i jag-satser. "Jag känner...", "Jag upplever...", "Jag menade..." och så vidare istället för "Det är..." och "Det var...". Då tar du inte ett anspråk på objektivitet utan uttrycker istället din subjektiva syn på saken.
Det är framför allt viktigt att vara ödmjuk inför folks tolkningar av det du säger. Givetvis har ingen annan rätt att definiera dina avsikter och motiv, men bara för att du menar något innebär det inte att det är så det uppfattas eller tolkas. Och du som talare har alltid, inom rimlighetens gräns, ett ansvar för hur det du säger uppfattas.

Är strukturell okunskap detsamma som diskriminerande tendenser?

Jag tittade på South Park, och då specifikt fjärde säsongens sjunde avsnitt "Chef goes nanners" som handlar om ett gräl kring huruvida stadens flagga bör förändras eller inte. Flaggan ifråga porträtterar fyra vitfärgade streckgubbar som hänger en svartfärgad streckgubbe. Majoriteten av stadens invånare vill inte ta ställning i frågan då de menar att flaggan är en del av historien men samtidigt kan se hur den är rasistisk.
Här är svaret självklart för mig, att historia är ingen orsak till att fortsätta porträttera rasism. Nyckelordet är att "fortsätta porträttera". Vi ska förstås inte sticka under en stol med att västvärldens extremt rasistiska historia, att försöka dölja den vore historierevisionism, men vi kan fortfarande ändra vad vi gestaltar idag. Ska jag t ex göra en modern uppsättning av en gammal pjäs bör jag kanske ändra vissa uttryck för att bättre spegla dagens tankegångar och undvika att reproducera förtryckande strukturer, såvida inte gestaltningen av de förtryckande strukturerna är själva poängen, men jag bör kanske inte försöka ändra i originaltexterna (och nej, SD:are och andra likasinnade, det förekommer inte, inte ens i "PK-Sverige", så ni behöver inte oroa er).
Det intressanta i avsnittet är istället Stan och Kyle som helt missförstår vad debatten handlar om. De försvarar flaggan och tror att protesterandet handlar om dödandet, eftersom de fått lära sig att en persons hudfärg inte spelar någon roll och således inte tänker på det.
Att Stan och Kyle i det här avsnittet försvarar en rasistisk företeelse råder det inget som helst tvivel om. Men innebär det att de är eller agerar rasistiskt?
Jag vill spontant säga nej, och menar istället att det är en skillnad på strukturell okunskap och diskriminerande tendenser.
 
Här vill jag direkt varna för att det här inlägget fokuserar på den som befinner sig i toppen av makthierarkin, men jag vill understryka att vi får aldrig glömma bort den förtryckta. Det spelar ingen som helst roll ifall förtrycket sker genom okunskap eller genom illvilja, eftersom den utsatte förtrycks oavsett. Förtryck är aldrig någonsin acceptabelt, och vi får helt enkelt aldrig offra den förtryckte för bekvämlligheten hos den i makttoppen. Att jag här, och ofta annars, främst utgår ifrån den makthierarkiska toppens perspektiv beror på att det är där jag själv befinner mig. Jag är mer förtryckare än förtryckt eftersom jag i högre grad gynnas av samhällets normer, därför har jag också mycket lättare att relatera till förtryckaren än till den förtryckte. Så jag menar verkligen inte att här ursäkta den okunnige förtryckaren, utan jag vill snarare belysa att själva förtrycket ser olika ut beroende på ifall förtryckaren är okunnig eller illvillig och att själva lösningen då potentiellt ser annorlunda ut.
 
Saken är den att för en som aldrig utsatts för förtryck så är det otroligt svårt att veta hur det är och att se förtrycket. Det är just därför de som inte utsätts aldrig ska ta sig tolkningsföreträde till själva förtrycket, eftersom en aldrig helt kan veta hur det är.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag följer normen på så gott som alla sätt som går, med extremt få undantag oftast knutna till väldigt specifika kontexter, och det tog extremt lång tid för mig innan jag fick upp ögonen för strukturerna. Jag gör fortfarande misstag hela tiden, eftersom jag inte kan se det hela på samma sätt som de som upplever det. Att jag knappt var medveten om det och fortfarande gör misstag handlar inte om illvilja från min sida, utan enbart om inkompetens. Med det menar jag förstås inte att det på något sätt skulle vara "synd" om mig för att jag inte kan se det hela, utan bara att jag inte gör mina misstag för att jag hatar de förtryckta. Sen är det givetvis mitt ansvar som medmänniska att försöka göra så få misstag som möjligt, men ju mindre jag kan desto sämre är min chans att undvika att faila. Jag är verkligen inget offer, men lösningen för att få mig att minska mitt förtryck är annorlunda än för att få den illvillige att minska sitt.
 
Vi kan ta ett mer aktuellt exempel: studentsånger. På sistone har det tagits upp en del i media om det sexistiska klimat som finns inom studentvärlden, och något som kommer till uttryck i bland annat olika studentsånger. Att sångerna och liknande är sexistiskt råder det ingen tvekan om, men de som sjunger dem ser oftast inte det. De tänker inte "Hah! Nu ska allt kvinnor få höra hur sämst jag tycker de är!" utan det handlar istället om folk som bara tänker att det är roliga sånger.
 
Givetvis ska vi inte låta det hela vara, eller acceptera okunskapen. Men jag vill ändå påstå att okunskap inte är detsamma som diskriminerande tendenser, och att det således är problem med två olika typer av lösningar. Okunskap botas bäst med utbildning.
Och det gör mig ganska ont att se hur någon okunnig häver ur sig något och sedan direkt sätts i försvarsställning, eftersom det blir en så onödig konflikt med så mycket onödig vrede, när det i många fall räckt med en förklaring. Det känns som att det bara fjärmar folk från varandra och spelar patriarkatet och liknande förtryckande strukturer i händerna.
Nu menar jag inte att vi ska "dalta med förtryckare", och jag påstår verkligen inte att okunskapen inte också är ett uttryck för ett förtryck, det är den. Men vi måste inse att vi lever i kultur där många olika grupper utsätts för ett rent vidrigt förtryck, och den kulturen också fostrar många att upprätthålla förtrycket i fråga. Det är helt enkelt en skillnad på ett medvetet och ett omedvetet förtryck, och lösningen på problemen ser olika ut. Givetvis kan en häppna av nivån av ignorans som finns i vissa situationer, men ignorans är det lika fullt.
 
Frågan hur en bör lösa problemet med okunnigheten är förstås en helt annan, och det finns olika tankegångar om det. Jag personligen gillar ju en lugn, förklarande approach så långt jag bara kan, men samtidigt är det verkligen inte upp till mig att avgöra eftersom jag inte drabbas själv. Jag kan som blivande lärare gå in på hur en lättast lär ut saker till folk, men samtidigt handlar det inte bara om att kunskap ska förmedlas utan också om att de utsatta har en rätt till en personlig upprättelse eftersom de drabbas. Det går inte att jämföra med att undervisa i t ex historia eftersom jag personligen inte tar skada av att någon inte kan något om industrialiseringen, medan strukturell diskriminering i högsta grad skadar människor oavsett om den sker på grund av okunnighet eller illvilja.
Därför vill jag inte stigmatiseringa någons typ av kamp, eftersom det handlar om mer än bara spridande av kunskap, det handlar också om det egna jagets välbefinnande. Det är inte det jag vill säga med det här inlägget och jag ber om ursäkt för att det troligen låter så. Min poäng är att det hela fungerar olika.
Däremot anser jag det vara min skyldighet att själv försöka vara så lugn och förklarande jag kan, eftersom jag inte drabbas. Jag har helt enkelt den oerhörda lyxen att inte behöva försvara mig. Det här är förstås inte något som gör mig bättre, bara mer privilegierad.

Nej, vänstern ogillar inte alls familjen

Något som är väldigt vanligt bland högerpopulistiska och konservativa debattörer är ett extremt snack om familjen. Det är familjen hit och familjen dit, och ständigt med denna tanke att familjen är det högsta och finaste som finns och att allt annat kan ta sig i jämförelse. I samband med det anklagar de också vänstern, och ibland liberalerna, att inte bry sig om familjen. Det är en del av den politiska polariseringen som ständigt pågår. "Vi gör det, alltså kan våra motståndare inte göra det", och så vidare.
 
Den senaste i den väldigt långa rad konservativa högerpopulister som givit sig på det här är förstås Marcus Birro som inleder en krönika publicerad på juldagen med följande:
"Jag begriper inte hur en allt mer militant vänsterrörelse under så lång tid tagit strid mot familjen."
Det hela låter ju extremt farligt. En allt mer militant vänsterrörelse som går till angrepp mot familjen. Kommer AFA med knogjärn och spöar upp småbarnsföräldrar? Tvingar Kommunistiska Partiet folk till abort? Eller går Jonas Sjöstedt in på BB med en kalashnikovkarbin i högsta hugg? Birro lämnar det hela oklart.
Nu vore det mig förstås fjärran att insinuera att vår allra käraste Marcus Birro skulle försöka använda språket för att manipulera folk. Må hända är han, sina fjorton utgivna böcker till trots, helt enkelt en så inkompetent författare att han inte förstår att ord ändå väcker vissa associationer och att ordet "militant" innebär mer än SAOL-definitionen "kämpande; stridande; stridbar"? Men oavsett ifall det rör sig om inkompetens eller fulspel så kan vi i alla fall slå fast att det inte föreligger något "militant" angrepp mot familjen.
Faktum är att det inte finns någon institution som är lika välskyddad som den så kallade "familjen".
 
Birro tillbringar resten av krönikan med att, på sedvanligt blomsterspråk, tala om hur mycket han älskar sin familj. Eftersom han redan slagit fast att vänstern är militant och avskyr familjen implicerar han också att vänstern inte känner den fina kärlek han har till sin familj, samt att vänstern inte vill att han ska få ha kvar sin familj. Givetvis är det inget Birro säger rent ut, men det är det som blir den logiska konsekvensen av vad han säger. Han säger att vänstern är emot familjen, och han definierar familjen som hur han älskar sina barn, har empati med andra människor, och så vidare. Det betyder alltså i förlängning att han säger att vänstern är emot att han älskar sina barn.
Det här är ett väldigt fult retoriskt knep, eftersom han skapar en positionering till vänstern som inte alls stämmer överens med vad vi egentligen tycker. Vidare så specificerar han aldrig vilken "vänsterrörelse" det är, vilket innebär att han sår misstänksamhet mot all vänster samtidigt som han kan skylla ifrån sig med ett "men det var inte den rörelsen jag menade" ifall han någonsin konfronteras.
 
Men vad är det egentligen som är det stora hotet mot familjen som gör Birro och hans högerpopulistiska gelikar så upprörda? Det som vill stjäla Birros stora familjelycka ifrån honom?
Jo, det handlar framför allt om vidgandet av definitionen.
Vänstern har givetvis ingenting emot familjer. Själva tanken på att vi skulle ogilla att folk älskar sina barn eller att människor får känna att de betyder något för någon är fullkomligt absurd. Det vi däremot vänder oss emot är bilden av familjen som enbart bestående av två heterosexuella vuxna, en man och en kvinna, och x antal barn. Vi anser att familjer kan se ut på väldigt många olika sätt. Vi tycker att folk, oavsett kön, sexualitet och relationstyp ska få ha rätten att också vara familjer.
Men eftersom Birro och hans gelikar anser det här vara ett angrepp mot deras familjeliv, så innebär det att de anser att deras lycka försämras av att andra också blir lyckliga, och att deras familjer blir mindre värda för att andra också kallar sig familjer. Och de har mage att kalla oss för "egoister".
Den grundläggande tankegången här, som högerpopulisterna alltid lyckas missa, är att de inte behöver leva i en poly-relation tillsammans med fem personer som alla definierar sig som "hen" om de inte vill. Men de har ingen som helst jävla rätt att försöka hindra de som faktiskt vill från att göra det!

Om

Min profilbild

auuus

RSS 2.0