a sorta mission

Jag är uppvuxen i Kista. Det är en förort till Stockholm som ligger på blå linjen, nordväst om innerstaden. Bredvid Kista, eller tillhörande Kista rent tekniskt sätt, ligger Husby. Där har det varit upplopp i natt.

Det träffar mig på ett annat sätt än när jag hör om kravaller på andra platser eftersom jag gått på de gatorna, handlat i de butikerna och varit på de platserna som nu visas upp i media. Jag tror inte det är förvånande. Det blir på något plan ännu mer verkligt.

 

Triggern tycks ha varit att en sextionioårig man skjöts ihjäl av polisen någon vecka tidigare, varpå polisen ljög i sina uppgifter om att mannen skulle ha snabbt skjutsats till sjukhuset där hans liv inte gick att rädda, när han istället låg död i sin lägenhet i flera timmar. Det är förstås inte hela förklaringen, och Husby är en förort där det länge funnits mycket problem med utanförskap, dåliga bostäder, vägglöss, och så vidare. Problem som ingen lyssnat på, och ingen ansvarig lyft ett finger för att lösa.

Ungdomar kastade sten. Bilar brändes. Poliser kom till platsen, misshandlade enligt uppgifter oskyldiga och skrek rasistiska glåpord. Polisen ska nu utreda det, vilket troligtvis kommer leda till att de finner att inget fel begåtts, vilket i sin tur kommer leda till att det redan extremt låga förtroende som finns för ordningsmakten kommer sjunka ännu mer. Att utreda sig själv har aldrig varit en bra idé, men av någon anledning är det inget som gått in i skallen på de ansvariga politikerna.

 

Den officiella responsen är på det stora hela föga förvånande.

Jag tänker dock inte dissa media för att de till en början bara gav polisens synvinkel. Det tar helt enkelt längre tid att hitta någon att prata med som saknar de officiella kommunikationskanaler som polisen har. När jag läst idag känns det som att de åtminstone försökt ge en lite mer nyanserad bild av saken. Fortfarande inget imponerande, men bättre än förväntat, åtminstone.

Det jag istället är mer intresserad av att klanka ned på är de borgerliga debattörer som nu genast kastar sig in i debatten, svingandes en bristande omvärldsanalys som ett svärd. För jag börjar bli riktigt jävla trött på alla idioter som på fullaste allvar tror att det här handlar om ett gäng ungdomar som bara gillar att förstöra saker.

 

Jag har läst mängder av människor som vittnat om hur de försöker förändra sin situation genom traditionella, lagliga medel. De demonstrera, de skriver lappar, de överklagar, de anmäler. Men inget händer. Tills sist är det enda alternativet att gå ut på gatan. Vad finns det annars att göra?

Det är nämligen mer eller mindre okej för de mäktigare att skita i förorterna. Det värsta som kan hända är att media skriver något reportage som sedan är bortglömt bara någon dag senare. Ingen politiker förlorar val på att strunta i de utsatta, och inga företag förlorar särskilt mycket kunder på att bete sig som svin mot de svaga.

 

Missförstå mig inte nu, jag tycker inte det är bra med stenkastning eller brända bilar. Men vi måste förstå att det finns en orsak till att de här sakerna händer (och den är inte "invandring" oavsett vad Sverigedemokraterna försöker lura i folk). Det följer ett konsekvensmönster och det går tydligt att se att när utanförskapet och klassklyftorna ökar så ökar också oroligheterna. Samhällsvetenskapen har vetat det här i evigheter, men de som sitter på makten skiter i det. Och till sist exploderar krutdunken. Men inte ens när det händer tar de mäktigare sitt ansvar, utan borgerliga debattörer fortsätter spy ur sig skit om att "skaffa sig ett liv" och en och annan tidigare förortsbo som lyckats (individer, aldrig kollektiv) slickar överklassen i röven genom att börja prata om att "jag kunde minsann, då borde du också kunna" samtidigt som de är helt blinda för det faktum att de kanske haft lite tur.

Och nej. Det handlar inte om att förorterna är dåliga eller utmålas som dåliga. Det handlar om att förorterna och de som bor i dem behandlas som skit.

Det är svårare för fattiga att lyckas än vad det är för rika, och vita har det mycket lättare än vad folk med annan hudfärg har. Det är förstås inte omöjligt ändå, men svårare. Det här innebär inte heller att rika och vita inte behövt arbeta för att lyckas. Men de har haft alla förutsättningar för att göra det.

 

 

Låt mig börja med att säga att det här blogginlägget inte någonstans är ett angrepp på kristendomen eller någon annan religion. Inte heller är inlägget en attack mot de som bekänner sig till någon religionen. Tro är extremt viktigt för väldigt många, och det har jag väldigt stor sympati för. Jag menar heller inte att låta som om jag menar att troende per definition skulle vara onda eller sämre människor. Det är de inte heller, och jag tvivlar inte en sekund på att de flesta troende, liksom de flesta icke-troende, är människor som menar väl.

 

Men det drar ihop sig för årets Jesus-manifestation i Stockholm. Lördagen den 18:e maj, alltså imorgon när jag påbörjade det här inlägget, kommer människor från hela Sverige samlas i huvudstaden för att manifestera sin kristna tro. Manifestationen är inte kopplat till någon särskild kyrka eller så, även om det brukar vara mycket frikyrkliga rörelser som är tongivande i sammanhanget. Och så är förstås Marcus Birro en av huvudaktörerna, vilket jag antar säger en del.

 

Och på ett plan undrar jag om det hela verkligen behövs. Missförstå mig inte nu, jag försöker inte pissa på någon annans kamp, men den här typen av manifestationer ger mig ändå associationer till de som försöker hävda att kristna på något sätt skulle vara förtryckta här i västvärlden. Det är de förstås inte, utan det handlar främst om de gamla vanliga panikartade skriken privilegierade grupper ger ifrån sig när andra får ta del av deras privilegier.

Jag diskuterade vid ett tillfälle med en person över Facebook som menade att kristna var den mest förtryckta gruppen i världen och att han personligen var utsatt för ett hemskt förtryck för att folk sade emot honom när han påstod att homosexualitet var ett val och något felaktigt. När kristna i väst påstår sig vara förtrycka på grund av sin tro är det som om en KKK-medlem skulle mena att hen förtrycks inom KKK för att hen är vit. Det hela är helt enkelt fullständigt absurt, och känns som ett hån mot de grupper som faktiskt förtrycks på riktigt. Ofta kommer de påståendena från folk som tar illa upp över att de slutar få fördelar gentemot andra, samtidigt som de är helt blinda för de grupperna som inte har samma fördelar. Äktenskaplig jämlikhet är ett exempel. Skolavslutningar i samband med religiösa utövanden i kyrkor är ett annat.

 

Åter till saken.

På Jesusmanifestationens hemsida, och i Birros krönika om det hela, försöker de få det att låta som att det är något enbart positivt, ett uppvisande av kärlek. Men tyvärr är det inte så enkelt.

Även om vi bortser ifrån att det klart och tydligt står att Jesusmanifestationen "tillsammans vill [vi] se ett nytt kristet Sverige växa fram", trots att det sket sig ganska rejält senast och trots att de länder som ligger i topp på jämställdhet och välmående är sekulariserade länder medan de som ligger i botten är djupt religiösa, så är det komplicerat. Kristendomen har nämligen gjort sig skyldig till enormt mycket vidrigheter genom tiden och fortfarande sker det väldigt mycket religiöst motiverat förtryck runt om i världen. Och det här innebär att det inte är okomplicerat att manifestera sin tro.

Det här gäller förstås mer än bara religionen. De röda fanorna under första maj är definitivt inte heller okomplicerade. Men skillnaden är att de flesta som demonsterar för socialismen, åtminstone i Vänsterpartiet, inte heller försöker låtsas som att det skulle vara okomplicerat. Vi vet att vi kommer vara tvungna att försvara våra ståndpunkter. Och även om vi inte står bakom eller stöttar de vidrigheter som gjorts i socialismens namn så måste vi ändå förhålla oss till det.

Men jag får känslan av att Jesusmanifestationen inte riktigt förstår det här.

 

Menar jag nu att religiösa inte bör manifestera sin tro? Verkligen inte. Det är helt upp till dem själva att bestämma. Men, det är ändå viktigt att förstå att det inte går att låtsas som att den typen av manifestationer skulle vara helt okomplicerat. För det religiösa förtrycket sker fortfarande, och precis som att hammaren och skäran är en komplicerad symbol, så är korset och halvmånen det också.

Jag är med i ett antal feministiskt orienterade diskussionsgrupper på Facebook. I dessa har stämningen alltid, med vissa undantag, varit väldigt god. Frågor besvaras vänligt och okunskap ses som ett tillfälle för upplysning och inte förakt. Just det här är något jag ser som väldigt viktigt, då jag är av åsikten att kunskap är till för att spridas, och att en människa inte kan oftast beror på att hen inte fått lära sig snarare än att hen inte velat lära sig. Det är en av anledningarna till att jag valt att utbilda mig till lärare, jag tycker helt enkelt att kunskap är viktigt.

 

För att det här ska fungera så ställer det förstås krav på den sida som sitter inne med kunskapen, det är viktigt att vara accepterande och vänlig i sin didaktiska ansats. En undrande som tvingas in på defensiven kommer helt enkelt inte bli särskilt mottaglig för att försöka ta till sig det nya, och det är när vi går in i försvarsposition blir vi också mindre mottagliga för förändring eller nytänkande. Alltså förändring som kommer inifrån genom egna reflektioner.

Men det få tycks tänka på är att det också ställer krav på den som undrar. Även om jag förblir in till benmärgen övertygad om att kunskap är en rättighet så är det ingen rättighet att kräva att vem som helst ska svara på vilka frågor som helst, oavsett hur de är formulerade. För jag har gång, på gång, på gång sett och själv upplevt hur folk ställer frågor på ett aggressivt och konfrontativt sätt utan intresse för det faktiska svaret utan mer i avsikt att ställa någon mot väggen för att sedan agera extremt trumpet när de sedan, föga förvånande, får ett otrevligt eller irriterat svar tillbaka. Det är helt enkelt inte särskilt ärligt att sårat skriva "men jag ville ju bara ha svar på min fråga" i en situation där det är pinsamt tydligt att så inte var fallet.

Nu påstår jag inte att en inte ska få kritisera människors åsikter, ställa dem mot väggen eller ifrågasätta vad de tycker och varför. Tvärtom är det överlag något positivt. Men agera inte som om du bara ställt en oskyldig fråga när det helt enkelt inte är det du har.

 

Nu i helgen har jag som jag tidigare nämnde varit på konventet Lincon, här i Linköping. Det är ett konvent där det huvudsakliga fokuset ligger på olika typer av brädspel, men det finns också mycket annat. Själv har jag tillsammans med en kompis för andra året arrangerat Nördjeopardy. Och det är lite det som driver mig in på dagens ämne.

Jag kan inte riktigt påstå att jag är en riktig konventsräv. Även om det här är femte (eller något i den stilen) jag varit på Lincon så har jag inte gått på något av Sveriges andra konvent (med undantag från en gång på det göteborgska rollspelskonventet Gothcon). Därför kan jag inte påstå att jag har en perfekt inblick i scenen eller så, men jag kan likväl ana mig till vissa trender.

Det finns en väldigt stor mansdominans på konvent, med undantag från de som fokuserar på anime och manga. Det här tycks inte vara speciellt för Sverige utan verkar vara standard på de flesta ställen i världen. Men hur kommer det här sig, egentligen?

Låt oss först slå fast att den så kallade "nördscenen" är väldigt mansdominerad. Det här kan vi framför allt se bland de olika skaparna och större aktörerna inom scenen. En förkrossande majoritet av alla spelskapare, alla hyllade författare, alla recensenter, alla journalister och alla arrangörer är män. På det stora hela så är det få som skulle säga emot att så gott som alla som "är någon" i scenen är män. Och även om de flesta skulle protestera så skapas majoriteten av allt material med män i åtanke som huvudsaklig publik.

När vi tittar på de som faktiskt använder materialet så skiljer sig dock bilden. Det är sant att män fortfarande är i majoritet, men inte alls på samma nivå. Trots att den stereotype nörden är en kille börjar allt fler kvinnor göra intåg på arenan. Men likväl förblir nördscenen ett väldigt manligt kodat område, och mängder av kvinnor vittnar om hur ovälkomna de känner sig i de olika sammanhangen.

Så vad beror det här egentligen på?

 

Skaparna skulle säkerligen protestera men det märks ändå att det är så det hela ligger till, även om många inte är medvetna om det. Majoriteten av allt material som tillverkas görs det med män i åtanke som den huvudsakliga publiken. Det finns säkerligen de marknadsekonomiskt skolade som här vill invända att det hela är ganska självklart då nördscenen fortfarande till majoriteten består av män, och att det då snarare är affärsmässigt korrekt att rikta in materialet mot den största gruppen.

Problemet är bara att material inte behöver vara vinklat på det sättet. Även om det såklart finns idioter som vägrar acceptera material som inte är specifikt vinklat till just dem (som fallet Bioware vs Homofobi) så fungerar majoriteten av oss inte så. Det går helt enkelt att skriva en bok, göra en film eller skapa ett spel med både manliga och kvinnliga karaktärer som har djup. Faktum är att materialet i fråga tenderar att bli betydligt bättre då.

Vinklingar tenderar dessutom att bygga på förutfattade meningar om vad personer tillhörande en viss grupp tycker om, trots att skillnaderna inom gruppen alltid är större än skillnaderna mellan grupperna. Nu menar jag givetvis inte att allt material som produceras bör se likadant ut och tilltala samma typ av människor, verkligen inte. Men bara för att ett material innehåller sådant som stereotypt sett tilltalar en viss grupp, t ex krig som enligt stereotypen ska tilltala män, innebär det inte att kvinnorna som också nyttjar materialet bör nonchaleras t ex genom objektifiering eller total avsaknad av kvinnliga karaktärer.

Som det ser ut nu tenderar kvinnliga karaktärer inom alla medier, men i synnerhet inom de "nördiga", porträtteras som passiva sexobjekt vilket skapar en bild av att det rör sig om en manlig arena, lika säkert som en skylt med texten "No girls allowed".

De som skapar materialet är också, som jag tidigare nämnt, i hög majoritet män. Nu påstår jag inte att manliga skapare per definition skulle vara inkapabla till att skapa bra kvinnliga karaktärer. Det är vi inte. Men kvinnliga skapare som vill ta plats på arenan ges sällan samma möjligheter och tas sällan på lika stort allvar. Mer om det nedan.

 

Som jag tidigare varit inne på finns det väldigt mycket sexistiskt och objektifierande material. Kvinnliga rustningar är det klassiska exemplet på det här, där kvinnliga rustningar i både spel, det relaterade artworket och bara fantasyinspirerad konst ofta rör sig om metallunderkläder snarare än faktiskt skydd, som följande exempel visar: 1, 2, 3, 4, 5 (se gärna det här klippet från College humor också). För att inte tala om det absurda i att göra rustningar med uthamrade bröstutrymmen, något som skulle vara helt livsfarligt då det styr in slag mot vitala organ.

Det här är ett ständigt återkommande fenomen, kanske särskilt i konst som finns med i olika regelböcker. Det är få rollspelsböcker jag öppnat som inte innehåller åtminstone en bild på en lättklädd eller naken kvinna i en sexuell pose. Vi har också tv-serien Game of thrones som ett annat ypperligt exempel. Även om det till seriens försvar ska nämnas att det också förekommer nakna män så är mängden avklädda kvinnor enormt mycket större, något som Saturday night live var snabba att kommentera. I de flesta fall saknar de avklädda kvinnorna någon dramaturgisk funktion, utan tycks mest finnas där för att vara just avklädda kvinnor. En annan som använt sig av detta är Robert Jordan som av och till slänger in scener där kvinnliga karaktärer ska vara nakna, utan att det egentligen tycks finnas någon anledning till det.

Kvinnliga karaktärer tenderar också att få mindre fokus och vara "sämre" än de manliga. Många kvinnliga karaktärer är väldigt passiva och mest där som love-interests för en manlig protagonist att rädda. Huvudrollerna och böckernas berättarperspektiv tenderar också att i de flesta fall innehas av män.

 

Det här är knappast ett fenomen som enbart förekommer inom nördkulturen, men det är å andra sidan inte de andra punkterna heller. Men det finns tendenser i samhället överlag att alltid beskriva en kvinnlig kulturskapare med just "kvinnlig" som prefix. Det görs väldigt ofta en stor sak av att en person är kvinna och "kvinna" blir en definierande egenskap. Det här vittnar om en manlig norm där "kvinna" är något som särskiljer en person från det "normala". Det här uppkommer dels som ett resultat av mansdominans, men bidrar också till att skapa den eftersom så länge kvinnor betraktas som utstickande kommer färre att känna sig bekväma med att närma sig sfären. Majoriteten av alla människor vill helt enkelt passa in i en social kontext, och genom att ständigt behöva en extra definition tillåts inte kvinnor bli "en i gänget" på samma sätt. Det "bästa" hon kan hoppas på är ofta att bli "tjejen i gänget", något som i sin tur kommer med  egna konsekvenser, såsom särbehandling.

 

Det finns många nördfenomen som antingen är direkt "kvinnligt" kodade eller som i alla fall har en högre andel kvinnor bland sina fans. Dessa tenderar att så gott som alltid ses som lite sämre än mer manligt dominerade områden. Att vara helt galet intresserad av anime och manga, vampyrromaner, Harry Potter, etc ses helt enkelt inte som riktigt lika "bra" eller "fint" som att vara intresserad av Startrek, cyberpunk eller high fantasy.

Det här kan också märkas i sådant som upplevs som feminint. Alver är ett bra exempel på det, även om de är extremt etablerade i fantasyväg. Att gilla alver, som ofta beskrivs som mer "feminina" än andra arter, anses ändå vara lite fånigt i många sammanhang. Det här kan troligtvis också kopplas till en dold homofobi.

Att just Twilight ses som dålig har givetvis också med att serien är sexistisk och av många ansett som "dålig litteratur", att böckerna uppmuntrar till en syn på partnervåld som "romantik" och sprider mormonpropaganda. Men tyvärr är det inte hela sanningen, utan böckerna dissas också i hög grad för att de just är så kallade "tjejböcker". För hur kommer det sig annars att Vampire Diaries ses som ungefär lika dåligt trots att den serien inte tycks ha den typen av problematik (med brasklapp för att jag inte sett den, så jag kan inte svära på att samma problem inte finns där).

 

Eftersom kvinnor betraktas som stående utanför normen leder det också till en rejäl exotisering så fort en kvinna vågar sig in på en nördarena. Huvuden vänds. Munnar öppnas. Ögon spärras upp. "Shit, en tjej!"

Problemet är att kvinnor inte är några exotiska varelser från en annan planet, de är vanliga människor. Därför bör de inte heller behandlas som något annat. Men gå in i valfritt multiplayerspel och skriv i chatten att du är tjej så kommer det troligen bli helt galna reaktioner.

Den här typen av exotisering verkar inte alltid vara negativt för den ovana betraktaren då den ofta kan ta sig uttryck i rent dyrkanslika proportioner. Men att ställa någon på ett piedestal på grund av att personen råkar vara en tjej är inte att vara respektfull mot kvinnor. Vidare leder den här synen ofta till att kvinnor inte tillåts komma med i gemenskapen, för även om de lyfts upp till skyarna i egenskap av att vara just kvinnor så dras det fortfarande en väldigt skarp gräns mellan "vi" och "ni". Och det finns väldigt få som söker sig till en gemenskap för att bara stå utanför den. Människor är generellt sett sociala varelser, och de flesta av oss vill hellre vara med än stå utanför.

Det här får också ofta som konsekvens att tjejer inte ses som "riktiga" människor på samma sätt. Och det finns allt för många som betraktar kvinnor som om de skulle existera för någon annans skull snarare än för sin egen. Och om bilden av att tjejer är mytologiska varelser som finns till för att tittas på eller, om en har tur, liggas med, är om något extremt sexistisk.

 

Som en motsats till piedestalställandet finns förminskandet. De olika företeelserna har dock ett liknande ursprung, nämligen att kvinnor inte ses som deltagande i den sociala praktiken på samma nivå som männen. Det här märks ofta i hur vissa vägrar acceptera att en tjej vet vad hon talar om, att det anses vara extra pinsamt att förlora mot en tjej i ett spel eller att en måste vara extra snäll mot kvinnliga deltagare i olika sammanhang. Det handlar om allt från direkt nedlåtande "lilla gumman"-kommentarer, till att främst vända sig till tjejer i grupper när regler förklaras. Vänner till mig har vittnat om hur manliga arrangörer fått för sig att de ska börja förklara regler eller hur spelmekaniken fungerar för tjejer trots att hon inte frågat eller agerat okunnigt, och jag har själv sett killar komma med oombedda råd till enbart tjejerna i gruppen även fastän de kunnat spelet bäst i sällskapet. Många ser det här som att de försöker vara hjälpsamma och välkomnande, men det blir istället förminskande. Att utgå ifrån inkompetens är inte att välkomna.

 

Kvinnor som säger sig vara "nördiga" för något granskas ofta betydligt hårdare. Om en tjej säger sig älska Batman utgår många ifrån att hon t ex bara sett filmerna.

En tjej med en nördig tröja på sig ses snarare som uppmärksamhetssökande än som faktiskt intresserad, och en tjej på konvent ses antingen som där för att få uppmärksamhet av nördkillarna eller där för att hon är ihop med någon. Hennes intresse tas inte på allvar.

Cosplay kan vara ett tvättäkta exempel på det. Det finns de som cosplayar på konvent, och givetvis finns det också tjejer med bland dessa. En del av dem kan ha ganska avslöjande utstyrslar, vilket många tolkar som att tjejen valt för att då få uppmärksamhet. Det de inte tänker på är dels vilken oerhörd tid det tar att göra en välgjord cosplayutstyrsel, men framför allt att det inte är de cosplayande tjejerna som designat karaktärernas kläder. Det är ofta andra nördmän som skapat dem och det är extremt svårt att hitta en kvinnlig karaktär som inte är åtminstone sexualiserad. Det finns helt enkelt väldigt mycket fler lättklädda kvinnliga karaktärer för att de som skapar karaktärerna gillar att skapa lättklädda kvinnor. Och eftersom ingen kan nås av allt eller har tid att vara intresserad på en så bred front så är sannolikheten hög att en stor del av de kvinnliga karaktärerna i de medier som en enskild cosplayer fastnat för också är lättklädda. Men trots det här ses kvinnliga cosplayers som oseriösa och uppmärksamhetssökande, och det finns oändligt många exempel på vidriga sexuella trakasserier de mötts av.

Ett annat fenomen som ryms här är memet "Idiot nerd girl" som ni kan läsa mer om här och sen kan ni läsa här om varför det är skevt.

 

Med "dubbel standard" menar jag här att kvinnor hålls till en annan standard än vad män gör.

Här har vi det klassiska problemet att misslyckande attributeras till könet. Om en kille misslyckas med något så är det för att han är nybörjare, klantade sig eller är dålig, beroende på situationen. Om en tjej misslyckas så är det för att hon är tjej. Istället för att stå för sig själv blir hon då en representation för sitt kön. Det här är också ständigt återkommande inom andra områden, och varje gång en tjej misslyckas med något tjejer "ska" vara dåliga på ses det som ett bevis, medan killar som misslyckas betraktas som dåliga undantag. I xkcd gestaltas det här tydligt.

När det kommer till dubbel bestraffning ger cosplaying ett obehagligt tydligt exempel på det hela. Tjejer som visar upp hud är slampor som egentligen är ointresserade och bara vill ha uppmärksamhet, medan tjejer som inte visar hud får höra saker i stil med "2 out of 10, would not bang" och så vidare. På samma sätt ses en tjej som blir arg när hon får sexuella inviter över multiplayerspel en jävla bitch som inte kan ta ett skämt, medan en tjej som svarar på inviterna stämplas som en hora som gör det för uppmärksamhet eller fördelar i spelet. Det är en ständig syn på kvinnor som bara existerande för mäns skull.

 

 

Men trots allt det här. Trots att nördscenen som helhet gör sitt yttersta för att stänga ute kvinnor, samtidigt som den ironiskt nog ständigt beklagar sig över att det finns få intresserade kvinnor, så finns det fortfarande miljoner av nördtjejer ute i världen. Hur mycket brinner en inte för något om en utstår såpass mycket för att ändå vara delaktig? Och engagemang och intresse är ju just det om något som definierar "nörderi". Det är hög tid att deras intressen tas på lika stort allvar och att de bemöts med samma respekt som män.

 

Men alla nördar är förstås inte onda. Faktum är att de flesta inte är det. Det handlar istället om ett negativt mönster, som upprätthålls av människor som inte har som avsikt att upprätthålla det. En ska aldrig försöka skylla på ondska när okunskap är en rimligare förklaring och så även här. Majoriteten är helt enkelt inte medvetna om vilka konsekvenser vissa beteenden får.

 

Det huvudsakliga problemet är förstås inte individbaserat utan det ligger på en strukturell nivå. Men nyckeln till att handskas med ett strukturellt problem är att som individer börja gå emot de enskilda normer som bygger upp strukturen. Om vi bryter mot dessa bidrar vi också till att strukturen blir svagare, så här kommer fyra punkter på hur du som manlig nörd kan hjälpa till.

 

Sluta betrakta kvinnliga nördar som "tjejer" i första hand utan betrakta dem istället först och främst som "personer". Med det menar jag inte att du bör förneka att en tjej är tjej eller så, utan bara att könet inte bör vara särskilt intressant. Samhället i allmänhet men nördscenen i synnerhet lider av problemet att män ses som normen medan kvinnor ses som avvikande. Det innebär att män inte tenderar att definieras av sitt kön i olika sociala sammanhang utan snarare av sina egenskaper, medan kvinnor ofta blir definierade av könet i första hand och egenskaperna i andra. Därför är det viktigt att inte behandla en specifik tjejnörd som "tjej" utan istället behandla henne som den hon är. Mikaela är i första hand "Mikaela", inte "tjej" och "Mikaela" är en mycket viktigare definition av vem hon är än vad "tjej" är.

 

Det här riktar sig till gynekofila killar (de som är sexuellt intresserade av tjejer) och låter extremare än vad det egentligen är. Jag menar verkligen inte att det är fel att ragga på eller ligga med nördtjejer, eller att alla förhållanden mellan nördkillar och nördtjejer skulle vara dåliga. Men, den första frågan en ställer sig själv när en träffar en tjej på ett konvent bör inte vara "Hur ska jag kunna komma innanför hennes trosor?". Det är inget som helst fel att tycka att en person ser bra ut, att bli intresserad eller att vilja ligga med en människa, men när det enbart blir det intressanta i ett sammanhang där sex inte är det huvudsakliga fokuset så leder det till objektifiering. Träffar du en tjej på ett spelmöte och ni ligger med varandra; good for you! Men hennes huvudsakliga syfte med att gå till spelmötet är troligtvis för att spela spel. Det bör ditt också vara.

 

I enlighet med Idiot Nerd Girl-memet tenderar kvinnliga nördar att ständigt ifrågasättas. Folk undrar ifall deras nörderier verkligen är "på riktigt". Gör inte det. Om en tjej säger sig vara intresserad av något du också är intresserad av behöver du inte testa hennes kunskaper. Det räcker med att bara konstatera att "nice, jag gillar också det" och istället börja prata om det.

På samma sätt är det viktigt att utgå ifrån att en tjej som säger sig kunna något också kan det. Det är väldigt vanligt att killar utgår ifrån att tjejer inte kan tills de fått motsatsen bevisad bortom allt rimligt tvivel. Ofta behöver det gå ännu längre. Det här är något många inte tänker på, men det kan vara värt att vara uppmärksam och se till att en faktiskt inte ifrågasätter någon som säger sig kunna något förrän det faktiskt finns anledning att ifrågasätta. Bara för att en person inte kan namedroppa alla Batmanskurkar på rak arm innebär det inte att personen inte är intresserad.

 

Här låser det sig för väldigt många. För hur kan det vara negativt att lyfta någon till skyarna? Jo, problemet här är lite detsamma som med de så kallade "gentlemännen" (som jag skrivit om tidigare). Att hylla en person för hens kön är helt enkelt inte att respektera personen, utan det innebär dels en distansering i den bemärkelse att personen utmålas som "inte som vi", och dels skapandet av en kotym om att personer av det könet skulle vara i behov av specialbehandling. Fall inte i hyllningsfällan, för det är helt enkelt inte en fråga om respekt. Hylla folk för det de åstadkommer, inte för vad som i grund och bottnen handlar om arbiträra omständigheter kring födseln. De flesta av oss är överens om att det är stendumt att hylla folk för att de är födda i ett specifikt land, detsamma gäller med kön.

 

 

Jag vill också avsluta det här inlägget med en positiv punkt. Det händer nämligen väldigt mycket i nördscenen just nu, och allt fler människor reser sig upp och kämpar emot den här typen av dumheter. Lincon, konventet jag var på i helgen för den som inte minns det, hade i år föreläsningar om just genus, vilket var ett helt fantastiskt initiativ, och det är fler konvent som börjar utbilda sina arrangörer i genusfrågor. Anita Sarkeesian, som jag skrivit väldigt mycket om i tidigare inlägg, har tillsammans med mängder av bloggare och journalister börjat dra uppmärksamhet till det här problemet och sakta men säkert börjar också nördscenens strukturer förändras. Med lite tur, och väldigt mycket hårt arbete, har vi snart en scen där alla är välkomna på samma premisser, och där allt som krävs för att en människa ska accepteras är intresset och engagemanget.

 

 

 

Nu låter det här som hämtat ur ett livsstilsmagasin, men ta det lugnt. Jag är inte intresserad av att ge ut den typen av levnadsråd. Jag tänker istället på samhället.

Jag satt nyss och läste i senaste numret av PC Gamer, en tidning som jag prenumererat på i runt tretton år vid det här laget, och det här råkade vara nummer 200. Det firades genom en tillbakablick på gamla nummer, gamla insändarbrev och så vidare. Den nuvarande redaktionen hade då valt ut några brev där killar efterfråga tips på att träffa tjejer, och tidningens svar på ett par av dem hade handlat om att de själva inte kunde träffa tjejer då de spelade datorspel. Faktum är att stora delar av tillbakablickarna osar av en väldigt manligt kodad sfär. Ett pojkrum med en "no girls allowed"-skylt utanför.

Det här är något som aldrig skulle förekomma i dagens PC Gamer.

 

Jag känner att det här illustrerar en bra poäng. För även om tidningen i fråga har en mysig stämning då den ser tillbaka på sin egen historia så är det fortfarande solklart att det var då, men nu är nu. Det uttrycks aldrig en önskan om att återvända eller att vägra förändras, utan tvärtom är det tydligt i tidningens nuvarande format att den har förändrats och kommer fortsätta göra det. Och det här är en viktig attityd att vi i samhället försöker eftersträva, kanske främst när det gäller genusfrågor. För i det flesta fall var det helt enkelt inte bättre förr.

 

Det är fullt förståeligt att människor ibland vill drömma sig tillbaka, och det gäller också kollektivt. Det kan handla om en felaktig drömbild om att dåtiden var så mycket enklare, oftast för att tillbakablickaren då var yngre och inte satt på lika mycket kunskap eller resonemangsförmåga kring verkligheten som gjorde upplevelsen av denna komplex, vilket kan vara lockande i jobbiga situationer. Men oftare rör det sig om att minnas och uppskatta de positiva aspekterna av sin historia. Och det här kan jag helt och hållet förstå. Även om jag själv tycker att det amerikanska 1950-talet, som alltid är populärt i kollektiva nostalgitrippar, är ett fullständigt kräkmedel både politiskt, socialt och kulturellt, kan jag förstå de som ser tillbaka på musiken, kulturen och den optimism som rådde i mainstreamvärlden med viss ömhet.

Det som däremot inte är acceptabelt är när människor försöker klamra sig fast vid det förflutna, eller vägrar ge efter för den högst efterfrågade förändringen. När folk motsätter sig samkönade äktenskap eftersom "äktenskapet alltid varit mellan en man och en kvinna" (något som för övrigt inte är sant) eller aktivt arbetar sig tillbaka till en tid när "män var män och kvinnor kvinnor" (något som för övrigt inte heller är sant) så har vi helt enkelt ett problem.

 

Nu påstår jag givetvis inte att all förändring är bra (hej Alliansen). Men när det saknas andra anledningar till fasthållandet vid dåtiden än en skräck för att förlora sin känsla av stabilitet i tillvaron, då är det helt enkelt inte argument nog för kvarhållandet. Det är därför jag vill ge PC Gamer creds för deras förändring, och uppmuntra andra att tänka likadant. De har för länge sedan fattat att även kvinnor spelar datorspel, de riktar sig inte längre enbart till män utan arbetar tvärtom för att skapa en mindre sexistisk spelkultur och de har helt enkelt släppt tagit om sitt förflutna. De har givetvis kvar väg att gå, men de har ändå kommit väldigt långt i sin utveckling. Just genom att inte klamra sig fast vid sitt förflutna har de utvecklats och blivit en bättre tidning, och på samma sätt kan vi som ett samhälle bli bättre. Bara vi släpper taget.

 

 

 

 

Ikväll har jag tittat på partiledardebatten. Fick för övrigt mitt twitterkonto temporärt avstängt för att jag "utnyttjade trender och skrev sådant orelaterat till dessa". Eftersom jag kommenterade partiledardebatten tror jag snarare det handlar om att jag anmäldes av någon som inte höll med. Det var rätt lustigt.

I alla fall reagerade jag på, och det här var inte första gången jag gjort det, hur invandring och invandrare alltid pratas om som ett problem som måste hanteras. Och är inte det här ganska sinnessjukt?

 

Problemet är förstås att om samhället talar om en grupp människor som om de står utanför samhället så kommer de också att hamna utanför samhället. Diskuterar vi i media om hur vissa människors blotta existens är problematisk så kommer de aldrig känna sig delaktiga. Diskursen skapar ett "vi" och ett "dem", och placerar successivt in alla med utländsk bakgrund i "dem"-faket genom att tala om dem som en enhetlig grupp, i procentsatser, som om de inte var där och inte kan läsa vad som skrivs. Det handlar i slutänden inte om att invandrare vägrar integrera sig, utan det handlar om att samhället vägrar låta dem integreras.

När en grupp som en själv blir inslängd i diskuteras i media är det lätt att bli bitter. När gruppen så gott som alltid diskuteras i negativa ordalag, beskrivs som en belastning, som ett problem att hantera, eller i absolut bästa fall som ett exotiskt inslag (ni vet idioterna som snackar om "färgklickar i samhället") blir det extremt svårt att känna sig delaktig i samhället som pratar om en. När det talas om personer blir det helt enkelt ett "de".

 

Missförstå mig inte nu. Jag är helt på det klara med att vi människor delar upp saker och personer i kategorier, det är så våra hjärnor är uppbyggda och det är vårt sätt att skapa oss en förståelse av världen. Skulle vi inte kunna sortera skulle vi dränkas i all information vi ständigt bombarderas av. Men kategorierna måste vara relevanta! "Invandrare" är inte en relevant eller en representativ kategori. Den är arbiträr, den säger ingenting om människan, den markerar inget val och inget påtagligt. Den är helt enkelt överflödig och intetsägande.

Men ändå blir den så vansinnigt viktig, vilket är fullständigt absurt.

 

Konsekvenserna det här får är att människor som läses som "invandrare" inte tillåts känna sig delaktiga i Sverige på samma sätt. Det skapas en standard för att vara mer eller mindre "svensk". När en människa inte tillåts vara delaktig i samhället ökar också risken för att människan i fråga ska börja betrakta sig själv som en motpart till samhället. När vi talar om människor som "de" så börjar de till sist också själva att identifiera sig som "de". Det kallas subjektspositionering.

Det här är, förutom klassklyftor, en av anledningarna till att segregerade områden också ofta är stökigare. Därför att vissa, väldigt få men fortfarande vissa, reagerar på utestängandet med att stänga ut tillbaka. Varför ska en person följa samhällets normer om samhället vägrar inkludera den personen? Subjektspositioneringen är en av de största orsakerna till integrationsproblemen. Människor tillåts helt enkelt inte att integreras genom att det fortfarande talas om dem som om de inte är delaktiga i samhället.

 

Jag vill till sist också påpeka att jag är fel person att tala om det här. Jag är vit och född och uppvuxen i Sverige. Det sista är egentligen irrelevant då många som också är det ändå klassas som "invandrare". Men det centrala är att jag blir läst som "svensk", så jag har aldrig behövt uppleva det här mediala och politiska utestängandet. Jag blir inte omtalad som en avvikande utan jag är en del av den socialt skapade normen. Jag har det offanliga privilegiet att slippa definieras. Jag kan inte tala för någon annan.

Men jag vill ändå kort lyfta att samhällets diskurs måste förändras. För det här är varken hållbart eller etiskt. Det är bara rasistiskt.

 

 

Så har ytterligare en första maj kommit och snart gått. Jag har gått och burit på en banderoll tillsammans med mina kamrater i VSF Linköping och sedan lyssnat på tal. Personen från Ung Vänster (tror hon hette Fanny, men jag är dålig på namn så jag vill inte säga något definitivt) var helt fantastiskt bra.

Men som vanligt när det är första maj så kommer också ett gäng borgerliga debattörer och skriver krönikor om varför första maj inte längre behövs, är förtryck, är dåligt, är Stalin plus Hitler multiplicerat med fem, eller någon liknande dumhet. Och för att själv visa min aktning till alla de som kämpar för ett mer rättvist samhälle där ute, och för att roa mig själv, så har jag valt att ta mig en lite närmare titt på den krönika som allas vår favoritmänniska Marcus Birro skrivit.

 

Krönikan har rubriken "Jag går inte under röda fanor längre", vilket när det kommer från Birro känns som en ungefär lika stor överraskning som fenomenet eld. De flesta är nog ganska medvetna om det vid det här laget. Även om en för tillfället glömmer bort Birros tjugofyratimmarskandidatur till posten som partiledare för KD så är hans texter så högerpopulistiska att Sverigedemokraterna blir gröna av avund. Det är möjligt att Birro varit vänster någon gång i tiden, men den är passerad sedan så länge att det finns fossiler som är yngre. Birro är blåare än en t-shirt på pojkavdelningen.

 

Texten börjar sedan med att påstå att den svenska arbetarrörelsen "står på stranden av allt man uppnåt" och att kriget skulle vara över. Birro fortsätter med lite filosofiska funderingar han troligen inte kommit på själv om att det är svårt att kriga ur ett krig och återgå till en mer "vanlig" tillvaro. Att kampen har blivit viktigare än själva friheten och rättigheterna som efterkämpas.

Det här är förstås skitsnack, och ett ovanligt förmätet sådant. För vem är egentligen Birro, blå som ett hav en solig sommardag, att komma och tycka till om vänsterrörelsens kamp? Vem är Birro att döma, och att ta sig det tolkningsföreträdet? Hade det varit en seriös samhällsdebattör eller en riktig människokännare som påstått det är det möjligt att jag ändå ägnat yttrandet en större eftertanke, men Birro har knappast gjort sig känd för sin insiktsfullhet. Det är en tom analys.

 

Birro drar sedan upp att om en arbetare från 1930-talet skulle komma till dagsläget så skulle han (Birros könade exempel inte mitt) vara glad över hur långt arbetarrörelsen kommit och då anse sig vara färdig.

Här har han förstås en poäng i att det är bättre nu än för åttio år sedan, för det är det. Vänsterrörelsen har lyckats åstadkomma mycket. Men han gör det klassiska felslutet att han utgår ifrån att det faktum att något är bättre skulle innebära att något är bra. Det här ser vi ofta i diskussioner med antifeminister som menar att det i Sverige inte finns något mer att göra för jämställdheten bara för att kvinnor inte förtrycks lika mycket som i Saudiarabien eller Indien. Det hela är helt enkelt irrelevant eftersom vi fortfarande inte är framme. Jag tvivlar på att någon som tänkt åka från Lund till Stockholm nöjer sig med att stanna i Linköping för att det i alla fall är närmare Stockholm än vad Lund är och på samma sätt kan ingen rörelse för rättvisa stanna förrän det faktiskt är rättvist. Det är helt klart möjligt att en arbetare från 1930-talet skulle vara väldigt nöjd i Sverige 2013, men det beror på att det är bättre i förhållande till då, inte att det är bra.

 

Krönikan går sedan vidare med att Birro talar om att hans föräldrar minsann tillhörde arbetarklassen. Birro utnyttjar sin vana trogen personliga relationer för att bevisa sina poänger, och även om jag kan tycka att det är mer smakfullt än när han använde sin frus missfall som ett argument för att abort skulle vara fel (något som överhuvudtaget inte har med saken att göra annat än att båda fenomenen är relaterade till graviditet), så är det hela fortfarande ett väldigt tomt argument. Det är som när sverigedemokrater påstår att det är helt okej att använda ordet "neger" eftersom de minsann gick i samma skola som en person med rötter i Afrika i lågstadiet. Bara för att det finns en koppling mellan dig och ämnet som diskuteras innebär det inte att du vet vad du pratar om. Jag var AIK:are när jag var elva, men det innebär inte att jag har någon som helst koll på vad som händer i den klubben idag.

 

Birro går även in på det fina i att det går att göra klassresor, men hävdar att "varje blomma vill hitta en egen plats att slå ut på" och tycks missa den lilla, lilla detaljen att ingen vill vara på botten. Själva fenomenet med "klassresor" är också fullständigt absurt. Det ska inte finnas några jäkla klasser att resa till eller från! Alla ska helt enkelt ha samma rättigheter, möjligheter och livsvillkor, och du ska inte behöva resa mellan några förbannade klasser för att få det.

Han menar också att, förutom att kriget skulle vara slut, arbetarrörelsen redan vunnit. Jag skulle vilja se honom titta en cancersjuk utförsäkrad, ett underbetalt vårdbiträde, en sönderstressad lärare, en bemanningsslav som inte kan planera in ett socialt liv av den händelse att slavdrivaren ringer, en sjuksköterska med förslitningsskador, en psykiskt sjuk eller en utbränd som ändå tvingas jobba, i ansiktet medan han säger det. Jag vill se honom förklara för alla de människor som lider under klassamhällets ok att de vunnit. Jag vill se honom förklara för alla de som får acceptera allt sämre livsvillkor för att de rika ska ha råd att betala någon för att slippa städa upp sin egen skit att det inte längre finns något krig. Och det är bara i Sverige. Det kapitalistiska samhällssystemets fasor blir mångdubbelt mycket värre när vi tittar utanför våra egna gränser, på de människor som utnyttjas för att företagen vill ge sina aktieägare någon extra procents aktieutdelning.

Birro talar om solidaritet och om kärlek, men visar inget av dem. Han värderar sin egen moraliska och ideologiska övertygelse över andras välmående och gömmer sina rätta färger bakom ett påklistrat blomsterspråk och skitsnack om värme.

 

Klassamhället lever och frodas, och det kapitalistiska systemet skördar nya offer varje dag. Vi behöver första maj och vi behöver vänsterrörelsen, och vi kommer fortsätta behöva det till den dag då alla på hela jorden har samma rättigheter, samma möjligheter och samma livsvillkor. En bättre värld är möjlig, oavsett vad människor som Birro försöker lura i sin omgivning.

Isabella "Blondinbella" Löwengrip är i hetluften. Igen. I mitt stilla sinne misstänker jag att hon medvetet provocerar för att få mer mediautrymme. Hon verkar vara den typen av människa som inte gör något utan att ha en bakomliggande plan, hon är definitivt affärsmässigt slug nog för det. Men det är ändå ganska ledsamt, och väldigt oinformerat.

Det rör sig nämligen om att gymnasieskolan Södra Latin bestämt sig för att skapa ett könsneutralt omklädningsrum dit folk får gå en och en och byta om. Antingen ifall en inte känner att en passar in på "damernas" eller "herrarnas", eller om en helt enkelt vill byta om själv. Och det här var tydligen katastrofalt dåligt vad Löwengrip anbelangar.

Jag kan ju inte säga att jag är förvånad. Blondinbella har alltid varit reaktionär och en människa som inte direkt utmärkt sig med sin analysförmåga, så det kommer knappast som en chock att hon är det även i det här fallet (Fanny har skrivit mer om det). Jag gjorde lite efterforskningar och det verkar som att det knappast är första gången hon driver aktiv antifeminism dessutom, så. Men det hindrar inte det hela från att vara fullständigt bisarrt.

Jag känner lite som jag gjorde när jag läste Katrin Zytomierskas olika inlägg i den så kallade "hen-debatten"; att det är häpnadsväckande hur någon kan få allt om bakfoten så enormt trots så många upprepade försök till upplysning. Att det är skrämmande hur vissa kan vara så fullständigt immuna mot kunskap.

 

Jag kommer inte in på hennes blogg ifråga, den tycks vara nere i skrivandets stund, så informationen är hämtad från tidningsartiklar som skrivits om ämnet. Enligt dessa gick Löwengrip först i taket när hon fick höra om det könsneutrala omklädningsrummet och menade att det "känns som ett aprilskämt". Hon raljerar sedan vidare på ett nedlåtande sätt om "hermafroditer" (ett väldigt nedlåtande begrepp) och jag vill minnas att hon även ifrågasatt om det alls finns människor som inte definierar sig som man eller kvinna.

Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte vad det är hon reagerar på. Jag går helt med på hennes tes om att majoriteten av människor identifierar sig som antingen män eller kvinnor, men jag förstår verkligen inte varför det skulle innebära att samhället bara ska vara anpassat efter dem. Med den logiken bör hon också vara emot all brailleskrift, eftersom majoriteten av alla människor kan se, eller ta bort alla rullstolsramper eftersom majoriteten av alla människor kan gå i trappor.

Det hade varit en sak ifall någon aktivt försökt förbjuda någon annan att definiera sig som man eller kvinna, vilket Löwengrip och många andra antifeminister visserligen försöker hävda, men det stämmer ju överhuvudtaget inte! Löwengrip får inte färre rättigheter bara för att hennes försprång krymper och det blir inte färre omklädningsrum för henne bara för att det kommer till ett extra. På samma sätt kommer inte hon bli mindre kvinna och hennes pojkvän mindre man bara för att det finns de som inte definierar sig som något av dem. Så vad är egentligen hennes problem?

 

Löwengrip skriver att "majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead" (häxjaktsjagade, genusepidemi och zombiesarna, för övrigt men jag är osäker på om felen är hennes eller Aftonbladets). Men var är den häxjakten? Var är facklorna och högafflarna? Var är cismänniskorna som mördas på grund av sin könsidentitet?

Blondinbella talar aldrig om på vilket sätt hon blir hotad av att andra också får ta del av de fördelar hon tar för givet. Hur det försämrar hennes tillvaro. Istället är hon som alla andra reaktionärer där ute: Rädd för att hennes privilegier ska sluta vara privilegier och bli samma självklarhet för alla som de är för henne.

I måndags läste jag en av de mer upprörande artiklar jag någonsin läst. Den handlade om hur den moderata (självklart är det moderaterna) kommunstyrelseordföranden Mats Green bestämt sig för att slänga ut Kulturhusföreningen ur Jönköpings kulturhus, föreningen har drivit stället i trettio år, för att bli av med ett socialistiskt bokcafé. Green hade inte förvarnat någon om det hela, utan meddelade det på en presskonferens. De berörda föreningarna hade ingen aning om det innan. Det kom som en blixt från en klar himmel då nämnden en månad tidigare godkänt en utredning om att satsa mer på kulturhuset. Och som vanligt när Alliansen får utredningar och/eller forskningsresultat som inte stämmer överens med deras ideologi så struntade de i det hela och fortsatte istället på sin egen linje, vilket fick kommunens kulturchef att säga upp sig i protest.

 

Det finns många föreningar som huserar i Jönköpings kulturhus. Assyriska babylonföreningen, bosniska kulturföreningen Sarajevo, Jönköpings FN-förening, Gamesboards & Broadswords syd, Medeltidsföreningen Juneborg, Folkets Bio, Jönköpings sportdansklubb, Vulkanteatern, Rockföreningen Avsikten, Motionsrummet, Ungdomens Nykterhetsförbund och Anonyma Narkomaner. Men de som är en nagel i ögat på borgerligheten är just Bokcafét, som blivit en samlingspunkt för den autonoma vänstern.

Bokcafét sålde en t-shirt med tryck "Burn Israel Burn" (inspirerat av Public Enemy-hiten Burn Hollywood Burn), något som Green menade skulle tolkas bokstavligt och då var antisemitiskt. För Israel och judar är givetvis synonymer. Green gjorde det till en valfråga, och drev idén om att "vänsterns infrastruktur" inte ska betalas med skattepengar. Han menade att han som blivande borgmästare (något han kallade sig innan valet) ansvarade för att värna om medborgarnas ideologiska fostran (ett uttryckssätt som för tankarna till forna tiders obligatoriska kristendomsundervisning) och försökte avbryta SSU:s och Ung Vänsters valvaka på en fritidsgård. Eftersom partipolitisk verksamhet inte fick pågå i kommunens lokaler.

Det ska även tilläggas att Bokcafét inte brutit mot några lagar. Och de följer dessutom de krav som Greens eget förslag målar upp; att alla som föjer svensk lag, kommunens värdegrund och kommunnämndes regler ska vara välkomna på Kulturhuset. Men trots det ska Bokcafét avhysas. Eftersom de är vänster.

 

Problemet är att det är just på grund av politisk verksamhet tanken om kommunala bidrag och lånandet kommunlokaler överhuvudtaget växte fram. Den huvudsakliga anledningen till att den typen av möjligheter finns är just för att folk som annars inte haft möjligheten ska kunna organisera sig. Annars blir politik enbart för de som har råd med det.

Jag kan göra en liten liknelse. Här i Linköping har vi varje år den så kallade Kalasmottagningen, som är ett tillfälle för olika organisationer och företag att få träffa de nya studenterna. Vi i VSF (vänsterns studentförbund) är där och försöker värva nya medlemmar. Det är också MST (moderata studenter). Vi i VSF sitter vid ett litet bord, bjuder på kaffe och delar ut vår medlemstidning tillsammans med ett informationsblad. MST står med en stor boombox, Reinfeldt-cutouts, delar ut morötter och erbjuder gratis inträde på en klubb under ett helt år för medlemsskap. Vilka tror ni fick flest nya medlemmar under den här mottagningen?

Det handlar inte om att fler håller med dem än oss, vilket märktes i senaste kårvalet då vi i lilla, fattiga VSF blev större än våra konkurrenter på högersidan som ställde upp i kårvalet. Utan det handlar om resurser. Högern har helt enkelt sjukt mycket mer pengar att röra sig med än vad vänstern har eftersom alla företag i världen hellre stöder partier som vill urholka arbetarrätten och göra det lättare att tjäna pengar än partier som kräver att de ska ta ansvar. Och i ett samhället där allting har ett pris så innebär mer pengar en större möjlighet att bedriva politiskt arbete. Det gör att en har råd att bedriva kampanjer, köpa sig artiklar och annonsutrymme och framför allt har råd med lokaler och intressanta händelser som lockar folk. Därför är de kommunala bidragen så extremt viktiga för vänsterrörelsen, det är helt enkelt ofta det enda sätt vi har att organisera oss på.

Vänstern tilltalar och försöker hjälpa samhället svagaste, högern tilltalar och försöker hjälpa samhällets starkaste. Den sistnämnda gruppen har större möjligheter att pumpa in pengar i den politiska rörelsen. Vi i vänstern borde ha lika stor rätt att organisera oss som högern har, men enligt liberala idéer så har bara de som kan betala för sig den rätten.

Det är en genomgående skillnad i hur vänster och högern definierar rättighet: Vänstern menar att en rättighet innebär att människor har rätt att få tillgång till det som avses, högern menar att en rättighet innebär att människor har rätt att inte hindras från att själv försöka skaffa sig det. Det här leder dock till problem när alla inte har den möjligheten.

 

Eftersom det politiska systemet ser ut som det gör idag, att den med flest annonsplatser också blir den som vinner valen, är vänstern väldigt mycket mer beroende av stöd än vad högern är. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Den grundläggande tanken med demokrati är just att alla ska ha precis lika mycket att säga till om, men så fungerar det inte i dagsläget, eftersom ekonomisk makt kan översättas till politisk. Och tills vi förbjuder politisk annonsering, köpta artiklar och så vidare så kommer vänster vara beroende av bidrag på ett sätt som den stenrika högern inte är. Vi bör arbeta för ett politiskt klimat där ekonomisk makt är irrelevant, där politiken handlar om idéer och faktiska förslag istället för tjocka plånböcker, men tills vi är där behöver vänster kunna möta högern på lika villkor. Annars blir det en skendemokrati att likna med USA.

 

 

Nuförtiden har det blivit allt vanligare att alkoholmonopolet kritiseras. Men i vår frihetstörstande spritliberalism glömmer vi gärna bort vilka oerhörda fördelar ett alkoholmonopol faktiskt innebär, och vad som skulle förloras om vi skulle avskaffa det. Därför vill jag i denna tid av kritik rycka ut till alkoholmonopolets försvar. Jag hävdar att vi bör behålla det.

 

Det huvudsakliga syftet med alkoholmonpolet är att reglera drickandet och bidra till att skapa en hälsosammare dryckeskultur. Vi kan inte förneka att alkohol, och särskilt överkonsumtionen av den, är väldigt farligt. Vi människor har alltid letat efter sätt att berusa oss på, oavsett faran det innebär. I USA under 1920-talet försökte sig regeringen på ett totalförbud mot alkohol, något som fick katastrofala effekter när maffian med glädje tog över rollen som alkoholdistributör. Så istället för att totalförbjuda den i grunden väldigt farliga drycken har vi i Sverige ett statligt monopol på försäljningen för att reglera vår konsumtion. Och det fungerar! Enligt en beräkning från sju olika forskningsinstitut i Holder-rapporten, beställd av Svenska Folkhälsoinstitutet, skulle ett avskaffande av alkoholmonopolet leda till en ökad alkoholkonsumtion på 17 procent. Det skulle i sin tur leda till 770 fler dödsfall, 8 500 fler misshandelsfall och 2 700 fler rattfyllor per år.

 

Under 2012 uppgick Systembolagets totala vinst till 180 miljoner kronor. Eftersom Systembolaget inte är ett företag av vanliga mått mätt, och då inte heller har ett vinstdrivande syfte, kommer ett eventuellt överskott staten till godo. Det innebär att en vinst inte ger ökad utdelning till aktieägare, eller att företaget använder vinsten för att utveckla den egna verksamheten. Istället går Systembolagets överskott rakt ned i stadskassan. Och 180 miljoner kronor är mycket pengar. Det räcker till 555 gymnasielärares löner under ett år.

 

Eftersom Systembolaget inte har vinst som syfte vågar de satsa på att ta in mer impopulära och svårsålda alkoholsorter. Istället för att låta tillgång och efterfrågan styra kan de, genom alkoholmonopolet, kosta på sig att testa nya spår vilket leder till att de kan försöka tilltala alla smaker istället för bara den breda massans. Det är ett främjande av ett hälsosammare alkoholintresse där fokus ligger på smak snarare än berusning.

 

Det vanligaste motargumentet mot alkoholmonopolet rör Systembolagets begränsade öpettider, vilket innebär att kunderna i högre grad måste planera sina inköp. Det är sant att Systemblaget har begränsade öpettider, men även det är en fördel. Holder-rapporten visade att när Systembolaget år 2001 förlängde sina öppettider med fem timmar på lördagar så ökade också alkoholförsäljningen. Samhället har redan problem med alkoholmissbruk, och det är värt lite besvär i handlandet för att undvika att det blir värre.

 

Genom alkoholmonopolet bidrar vi till en bättre dryckeskultur. Genom alkoholmonopolet bidrar vi till mer pengar i statskassan. Genom alkoholmonopolet bidrar vi till att främja ett sunt alkoholintresse istället för ett negativt. Det är en samhällstjänare som inte bör offras på extremliberalismens altare!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg med en lista på vanliga knep som används inom den politiska retoriken för att lura oss. Tanken var då att det skulle leda vidare till det här inlägget, om hur den fascistiska retoriken används för att lura oss. Det känns särskilt viktigt i dagsläget när nyfascismen sprider sig som en löpeld genom Europa och allt fler köper deras falska lösningsförslag för att få en bättre tillvaro.

Jag vet att jag får problemet att verka större än vad det är på ett plan. Det är inte min mening att negligera det hela, men jag tror inte vi står inför ett kommande tredje rike. Det innebär dock inte att vi inte har ett allvarligt problem framför oss. Nyfascismen, med SD i spetsen här i Sverige, måste bekämpas, och vi måste förhindra att de får ett bättre fotfäste än vad den redan har. Med det sagt vill jag presentera några av de retoriska grepp som nyfascisterna använder och förklara hur de fungerar.

 

Fascister älskar sagor. Ta det lugnt, jag påstår inte att alla som gillar sagor är fascister, men den grundläggande sagoidén, med en ärofull och rättvis kämpe som ensam slåss mot överväldigande odds, är ett ständigt återkommande fenomen inom den fascistiska retoriken.

Det här har vi sett genom historien. Redan i 1930-talets Tyskland och Italien var det här en vanlig bild, där de sittande, ofta vänsterinriktade, regeringarna utmålades som korrumperade, och som då skulle arbeta mot folket och för att förstöra landet. Det här ser vi nu igen i snacket om Eurabien, PK-maffian och så vidare. I extremare sammanhang talas det om en aktiv komplott för att förstöra det svenska samhället, men även på den "lättare" nivån ser vi liknande tendenser i struntpratet om "massinvandring" och så.

De nyfascistiska rörelserna beskriver istället sig själva om ädla sanningssägare, som har öppna ögon och vågar säga "sanningen" trots att de "förtrycks" för att de gör det. Precis som att den så kallade "sanningen" inte är sann för fem öre är inte heller "förtrycket" de talar om ett verkligt förtryck. Nyfascisterna anser sig helt enkelt vara förtryckta för att folk inte håller med dem och för att de drabbas av mothugg. Det hela är jämförbart med idioter som hävdar att kristna är förföljda i väst för att hbtq-personer får mer rättigheter eller för att folk inte tvingas ta del av deras religion längre.

Den här bilden är överhuvudtaget inte sann. Nyfascisterna säger inte sanningen, och det finns ingen konspiration.

 

Falska dikotomier är vanliga i vårt samhälle, och det är verkligen inte bara fascister som använder sig av dem. Människor vill gärna dela upp saker och ting i olika kategorier, och av någon anledning slutar det ofta med att det bara finns två olika kategorier som också betraktas som ömsesidigt uteslutande och varandras motsatser. Ett klassiskt exempel är synen på män och kvinnor som två fundamentalt olika grupper, men vi ser det också i hur vi gärna vill betrakta något som ont eller gott, eller i alla fall bra eller dåligt.

Hur visar det här sig i den fascistiska retoriken då?

Jo, nyfascisterna vill gärna spela ut olika företeelser mot varandra, trots att företeelserna ifråga nödvändigtvis inte är relaterade. Återigen, är det inte bara fascisterna som gör det här, men det märks väldigt tydligt i deras argumentation. SD publicerade för ett tag sedan en kampanjvideo där de ställde invandring mot pensionärer emot varandra, som om det skulle vara samma pool av pengar som går till invandring och pensionärer, men att pengarna till annat går från andra pooler. Saken är den att allt kommer ifrån samma pool, och att ställa just invandring och pensionärer mot varandra är helt enkelt en strategi för att väcka sympati för den egna saken. En rimligare jämförelse vore invandring och pensionärer på samma sida, mot skattesänkningar, eftersom mindre skatt helt enkelt gör poolen mindre. Men det gynnar inte den nyfascistiska ideologin.

Problemet med dikotomier är helt enkelt att de skiter i allt vad gråzoner heter, och försöker utmåla det hela som okomplicerat. Men samhället är fullt av gråzoner, och saker och ting är komplicerade. Det är själva grejen, och det finns inga enkla lösningar på det sätt som nyfascisterna förespråkar (mer om det i punkt nr 6).

 

Fascismen bygger i stort på rasistiska företeelser. Det är sant att det finns fascistiska underideologier som inte bygger på rasism, men dessa tillhör ovanligheten. De nyfascistiska strömningarna i Sverige försöker måla upp bilden av "svensken" som ädel och god, men kanske en smula godtrogen, och att de så kallade "svenskarna" ansätts av hemska influenser utifrån. Det här handlar om att försöka tilltala så kallat "vanligt folk", vi vill gärna se oss själva som goda, och lägga över skulden för samhällets problem på "någon annan" istället för att inse den skuld vi alla har i samhällets utformning.

Det tydligaste exemplet på det här är Avpixlat hyllning till den "svenske" mannen, där de bland annat häver ur sig renodlade lögner om att gruppvåldtäkter, kvinnoförtryck och pensinärsrån skulle vara nya företeelser i Sverige och inget som historiskt förknippats ihop med Sverige. Ett påstående som är så otroligt historielöst att det är pinsamt (kommer gå igenom hela den texten mer ingående någon gång när jag känner för det).

 

Fascister försöker ofta konstruera en myt om en bättre och ädlare dåtid. Det kan handla om "när män var män och kvinnor kvinnor", "på den tiden när alla hade jobb", "när det var disiplin i skolan och unga respekterade sina äldre", den vansinniga fascinationen vid 1950-talet, eller Avpixlats ovan nämnda exempel om en tid med mindre brottslighet. De exakta detaljerna varierar, men det handlar om ett förlovat samhälle som förlorats till förmån för ett korrumperat och smutsigt nu. Det här handlar i grund och botten om nostalgi, och det förstår jag. Vi blir alla nostalgiska och tenderar att överdriva de positiva aspekterna i ögonblick av vår historia som vi vill återse.

Problemet är att nostalgi sällan stämmer. Ofta handlar det bara om överdrifter, men i de här fallen är det en aktiv konstruktion av en bild av ett förflutet som aldrig ens ägt rum. 1950-talet var säkert en fantastisk tid, om du var medelklass och passade in i normerna. Men det sög för de flesta. Det förlorade samhälle som nyfascisterna vurmar om har helt enkelt aldrig existerat, utan det rör sig om en glorifierad tid som, eftersom den ligger längre bak i tiden, troligen var bra mycket värre än nuet.

 

Den här myten märks främst hos de mer konspiratoriskt lagda av nyfacsister. Tanken om att det skulle finnas någon sanning som media, politikerna och/eller någon annan maktfaktor aktivt undanhåller oss är i sig en smula ologisk, att det skulle vara just nyfascisternas åsikter är fullständigt absurt. Visst, det finns korruption, och det finns sådant politikerna försöker undanhålla folk (Hej Filippa Reinfeldt). Men, det handlar inte om ett ondskefullt PK-samhälle. Konspirationerna existerar helt enkelt inte. Svaret är så mycket lättare. Det handlar om girighet och ansvarsflykt, inte om en agenda.

 

När Tunaskolan i Luleå hamnade i rampljuset efter att dels ha smyckat sina toaletter med en målning som trivialiserade sexuella trakasserier och dels startat vad som i närmast mål kan räknas som mobbning under rubriken "elevdemokrati" drog också en annan debatt igång. Det kom nämligen två svar på den provocerande bilden.  Ett där det lagts till en person som med en sax närmar sig den tjuvkikande pojkens skrev, och ett där bilden istället visade en tjej som slängt ned killen med huvudet före i toaletten. Det här fick det givetvis att ta hus i helvete i antifeministiska kretsar.

För hur vågade de hemska feministerna komma med en sådan bild? För visst är sexuella trakasserier fel, men det var ju bara ett skämt, och att klippa av någons könsorgan eller bara våld är ju verkligen inte ett proportioneligt svar på något sådant!

 

Nu går jag helt med på att en könsorgansfrisering inte är ett rimligt svar på sexuella trakasserier, och jag tror det är få som inte håller med mig där. Men jag vill hävda att de som blir upprörda över bristen på proportionalitet inte förstår vad bilden egentligen vill kommunicera. Det handlar helt enkelt inte om en öga-för-öga-idé.

De omgjorda bilderna är i grund och botten inte ett svar på den första bilden, utan handlar istället om ett svar på det faktum att de första bilderna ses som okej. De sexuella trakasserierna är helt enkelt inte det värsta övergreppet som toalettbilden representerar, utan det allvarligaste (sexuella trakasserier är också något väldigt allvarligt) är det faktum att de sexuella trakasserierna ses som acceptabla. Att de bortförklaras som ett skämt. Precis som när klasskamraters tafsande på unga flickor bortförklaras med skitsnack om att "pojkar bara är pojkar" eller "de gillar dig men vet inte hur de ska uttrycka sig" så blir även den här representationen av sexuella trakasserier nonchalerad.

 

Här finns det givetvis de som vill förklara det med att det bara är på skämt, och att det alltid är roligt att skämta om laddade grejer. Men problemet är att den här typen av skämt är så vanliga att det saknas en laddning. De är inga fräcka avvikelser, utan det är så här den komiska normen ser ut. Testa dra en Bellman-vits ifall du vill pröva vara en avvikande humorist.

Vidare så handlar det också om vilket forum skämten dras i. Det är en sak att dra ett vågat skämt i ett slutet sällskap där alla är bekväma med tonen och alla vet att det inte är representativt för de faktiska åsikterna (fortfarande problematiskt, men en annan sak), och det är en helt annan i ett väldigt publikt forum där det dessutom finns oerhörda problem med just sexuella trakasserier. För få områden har lika stora problem med just den typen av sexuella trakasserier som högstadieskolorna. Då är en normalisering och en "det är bara skämt"-diskurs om något att avråda ifrån, eftersom det helt enkelt kommer att göra problemen värre.

 

Det vi måste förstå när det gäller den här typen av svarsbilder, den allmänna "pungkrossarhumorn", SCUM-manifestet och så vidare är att de inte handlar om ett svar på tal till individuella företeelser, utan det handlar om ett svar på tal mot hela den patriarkala strukturer som nonchalerar och bortförklarar övergrepp mot kvinnor. Det är överlag inte enskilda män som åsyftas, utan det är samhällssystemet. Det är också därför "svaren" ofta är betydligt hårdare än vad det som triggade dem är; problemen som "svaren" vill svara till är oändligt mycket större än triggern. Det handlar, som så ofta, om strukturer.

För de som missat det så dog Margaret Thatcher idag. Och hennes frånfälle har lett till.. blandade känslor, för att uttrycka saken artigt. Det är helt enkelt ganska många som är glada över att hon är död.

Och min spontana reaktion är att det ändå är ganska makabert.

 

Jag tycker människoliv är väldigt viktiga att värna om, och att glädjas över någons död är i min mening lite som att hota folk över nätet. Det bidrar inte riktigt till en positiv samhällsutveckling. Visst förstår jag att det på sätt och vis är glädjande när diktatorer och liknande dör, men jag kan känna att glädjen åtminstone jag känner då handlar om en förhoppning om att deras gärningar då ska få ett slut. När Hitler och Stalin dog kunde de helt enkelt inte mörda fler människor. Men vad Thatcher beträffar så var det ändå ett tag sedan hon satt vid makten. Att folk gläds över att hon dött handlar snarare om ett hämndbegär än om några faktiskt livsförbättringar för dem.

 

Men samtidigt kan jag på ett plan förstå dem. För Thatchers politiska gärning var rakt igenom vidrig. Hon fullständigt slaktade den brittiska välfärden, hon drev igenom rejäla minskningar i flyktingmottagandet, hon sänkte skatterna och ökade klassklyftorna å det grövsta och arbetslösheten under hennes regim var den högsta Storbrittanien sett sedan 1930-talets finanskris. Det kan säkert hävdas att hon hjälpte Storbrittaniens ekonomi upp på fötter igen, men hon gjorde det genom att offra de svaga, istället för att kräva att de rika skulle ta sitt ansvar. Hon gjorde dessutom sitt yttersta för att helt stympa de brittiska fackföreningarna, privatiserade statliga företag som en galning, blåste nytt liv i IRA-kriget, motsatte sig sanktioner mot Sydafrika för att få dem att avskaffa apartheid, stöttade att Röda Khmererna satt kvar på Kambodjas FN-stol även efter att de störtats av Vietnam och stöttade diktatorer som Pinochet och Saddam Hussein. Storbrittanien, och ogillade hbtq-personer. Resten av världen, känner fortfarande i hög grad av hennes politiska gärning, och överlag inte på ett positivt sätt.

 

Så jo, på ett plan förstår jag faktiskt de som känner ett behov av hämnd. De som lidit av hennes politik, alla de hon offrade för sin ideologi (det är inte bara kommunistiska revolutioner som dödar folk), de har på ett plan förtjänat en känsla av hämnd. Och det jag framför allt inte förstår är hur våra Allianspolitiker så blint kan hylla den människan. Men tja, de kör ju ungefär samma sociopatiska politik själva, så.

 

Det som framför allt är viktigt nu är att inte gå in i det klassiska blinda hyllandet av den politiska gärningen som alltid tycks visa sitt fula tryne så fort en politisk ledare dött. Men det finns det en artikel här som jag rekommenderar alla att läsa (tack Hannah för tipset).

Med det sagt tycker jag ändå att det inte är särskilt bra att hurra över någons död. Det tar ifrån oss vår egen medmänsklighet, och det om något är väl vad vänsterrörelsen borde bygga på?

 

 

Birro skriver fortfarande i Expressen, tro det eller ej. Hur den människan kan upplåtas så mycket medialt utrymme är för mig fullständigt bisarrt, texterna är varken vettiga eller särskilt välskrivna. Den raljanta, wäääääh-tonen retar mig något oerhört och känns snarare som ett krystat försök att verka djup än något tecken på faktisk intellektuell kapacitet och jag tänker än en gång på en ung Björn Ranelid. Och det är inte en komplimang.

För min egen sinnesfrids skull undviker jag att läsa hans texter, men en länk till den här dök upp i min Facebook-feed och jag är för nyvaken för att veta vad jag bör klicka och inte klicka på. Och den här texten kände jag att jag bara var tvungen att skriva något om.

 

Birro tar som vanligt väldigt lång tid på sig att komma till poängen i sina artiklar. I den här börjar han med lite prat om hur politiker föraktar medborgare (är inte politiker också medborgare?) och något om en "kulturvärld och mediaelit" som alla bor i en stadsdel (Södermalm för den som inte visste det) och blir "skelögda" för att de försöker vara såpass vidsynta. Han menar sen att det leder till att folk, som han och läsaren men i andra delar av Sverige, då inte känner igen sig och bestämmer sig för att göra tvärtemot.

Här finns det en väldigt grundläggande grej som Birro inte fattar, och troligtvis i sin egen egocentrism aldrig kommer att förstå. Han är ju för tusan en del av den så kallade "kulturvärlden och mediaeliten"!

Birro har i skrivandets stund tretton böcker publicerade, vilket gör honom till en väldigt produktiv författare, och han är dessutom en av förhållandevis få som kan livnära sig på sitt eget skrivande. Om inte det är att tillhöra kulturvärlden så vet jag inte vad. Birro upplåtes dessutom tidningsutrymme i Expressen, en av Sveriges största tidningar, varje vecka. Han skriver dessutom för Dagen, medverkar i en mängd olika tv-program, har sitt eget tv-program "Birros bord", är programledare i P4 och radiokrönikör i P3. Men denna ganska imponerande meritlista till trots så tycks Birro ändå inte klara av att se sig själv i ögonen och inse att han själv om någon är en del av den så kallade "mediaeliten".

 

Birro skriver att det finns massor av människor som har åsikter om en mängd mer och mindre kontroversiella ämnen men som inte vågar yppa dem av rädsla för att bli "avskydda, förlöjligade, hånade, förföljda, hotade och idiotförklarade."

Nu är det dock en stor skillnad på de här olika sakerna. Hot och förföljelse, och i viss grad hån (om de bryter mot lagen för förolämpning eller liknande) är inte okej. Avsky, förlöjligande och idiotförklarande är inte jämförbart. Det bör även tilläggas att Birro anser sig själv vara förföljd i egenskap av kristen i Sverige för att folk inte älskar Jesus lika mycket som han eller själva vägrar leva sina liv efter den katolska kyrkans moral. Men bara för att Birro skriver ihop dem med avsky, förlöjligande och idiotförklarande innebär det dock inte att orden innefattar samma grej.

En central del i ett demokratiskt samhälle är yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Det här tycks Birro ha svårt att förstå, vilket är ironiskt då han argumenterar för det hela (men att Birro skulle vara präglad av dubbelmoral är ungefär en lika stor nyhet som att jorden är rund). Och en väsentlig del av yttrande- och åsiktsfriheten är att en alltid får kritisera andras åsikter. Det är den grundläggande jävla idén i vårt demokratiska system. Och en extremt viktig del av det är att en har all jävla rätt i världen att tycka att någon är en idiot, eller att avsky en annan människa. Det är min demokratiska rättighet att tycka att Birro är en idiot, och det är också min demokratiska rättighet att avsky idioter och vägra prata med dem. Jag behöver inte ta debatten med folk vars åsikter jag överhuvudtaget inte tar på allvar, eller som är för absurda för att jag ska kunna se dem som värda att bemöta.

 

Birro gör till sist det ultimata misstaget. Det som placerar honom i samma fack som Avpixlat-folket och alla de som börjar skrika PK så fort någon inte tycker att invandrare är en cancer på samhället. Han spelar kortet om "åsiktsdiktatur".

Och jag önskar att folk kunde kolla upp vad en jävla diktatur faktiskt är innan de börjar gråta om det! För Sverige blir inte en "åsiktsdiktatur" bara för att det finns de som vägrar ta Birro på allvar, eller för att media tycker det är skitfånigt med ett parti som är så historielöst att de på allvar tycker att 1930-talet var en samhällsdröm. Det blir ingen diktatur för att folk väljer att skratta åt sådant de tycker är fånigt. Sverige är helt enkelt inte en åsiktsdiktatur. Nordkorea är en åsiktsdiktatur. Iran är en åsiktsdiktatur. Birro bör lära sig definitionen på orden innan han använder dem!

Det roligaste är när han pratar om en "stalinistisk hållning". För att tidningarna tycker det är fel med rasism. I Birros värld är det tydligen fullt jämförbart med att ha krönikörer som ogillar SD och att avrätta alla som inte håller med en. Det låter ju rationellt.

 

Birros text är inget annat än en del av en lång, lång tradition från högerfolk i maktposition som försöker framställa sig själva som offer. De försöker kidnappa "näthats"-debatten och påstå att det är vänstern som "näthatar" genom att förlöjliga dem, istället för att titta på de som mordhotas till tystnad. Jag har i ärlighetens namn väldigt svårt att förstå vad det är som gör att folk tror högern när de utmåla sig själva som offer. De sitter ju för i helvete i regering och deras enda motstånd är en helt splittrad och sönderslagen vänsterrörelse varav halva gör sitt bästa för att själva bli borgare. Men trots denna ofattbara maktposition försöker de ändå att framstå som att det skulle vara så jävla synd om dem.

"Om vi tillåter folk av samma kön att gifta sig, vad är det då som hindrar oss från att tillåta folk att gifta sig med barn eller med djur?"

 

Hur ofta hör en inte det här argumentet?

I ärlighetens namn måste jag väl säga att jag inte hör det särskilt ofta. När jag diskuterar på svenska kommer det överlag bara ur truten på en eller annan kristdemokrat och sverigedemokrat, men inte ens bland dem upplever jag det vara särskilt vanligt. Men på sistone har jag börjat hänga allt mer på amerikanska sidor där det här diskuteras och då är det tyvärr desto vanligare.

Nu vet jag att jag egentligen sparkar in öppna dörrar (något som i ärlighetens namn är ganska kul), men jag tänkte ändå gå igenom det här argumentet en gång för alla.

 

Det rör sig nämligen om ett argumentationsfel där personerna som använder det har misslyckats med att koppla ihop sina premisser, alltså de grundantaganden som argumentet vilar på, med den logiska slutsatsen. Ett så kallat "logiskt felslut".

För att tydliggöra det här tänkte jag bryta ned argumentet i en lite argumentationsanalytisk ansats. Jag bör dock förvarna om att det var ungefär sex år sedan jag läste filosofi senast, så jag ber om ursäkt på förhand ifall jag blandar ihop lite begrepp eller så.

 

Så här ser argumentets struktur ut:

 

Problemet här är dock att slutsatsen inte följer av premisserna. Argumentet har en "Om A = C och B = C så är A = B"-struktur, något som är ett väldigt vanligt argumentationsfel. När jag läste filosofi beskrev de det med liknelsen: "Mamma kan inte flyga. Stenar kan inte flyga. Mamma är alltså en sten."

Det här argumentet bygger på att alla icke-tillåtna former av äktenskap är likvärdiga med varandra, något som kan sägas vara en dold premiss. Och då blir det väldigt mycket tydligare att se vad det är för brist i argumentet. För alla otillåtna äktenskap är helt enkelt inte jämförbara, och utgår vi ifrån att den egentligen enda gemensamma nämnaren av vikt, alltså otillåtenheten, skulle vara definierande så visar vi bara på att vi inte alls förstår vad det hela handlar om.

För jag hoppas att vi alla kan gå med på att det är en jävla stor skillnad mellan samtyckande vuxna och inte ens könsmogna, ofrivilligt deltagande barn.

 

 

Ett alternativ till det här argumentet, som är snarlikt, är:

 

Där den argumenterande snarare riktar in sig på att homosexualitet som företeelse är fel (något som "äktenskapsförsvararna" också tycker innerst inne). Här har vi dock ett problem redan i premisserna eftersom de tydligt jämför homosexualitet med pedofili. En jämförelse som, återigen, haltar å det grövsta.