Bemötande av Madeleine Leijonhufvuds artikel om "männens våld"
I Svenska Dagbladet publicerades det igår en text skriven av Madeleine Leijonhufvud där hon argumenterar för att vi borde sluta tala om "partnervåld" och istället tala om "mäns våld mot kvinnor".
Först lite bakgrundsinformation om Leijonhufvud. Hon är juris doktor (alltså har disputerat med en doktorsavhandling vid en juridisk fackultet) och professor emerita i straffrätt vid Stockholms Universitet. Hon har varit biträdande generalsekreterare i Vetenskapsrådet. Hon har bestämt att Jusek inte skulle företräda en av sina medlemmar i arbetsdomstolen på grund av att han var Sverigedemokrat. Hon vill förbjuda all form av pronografi och vill att de som tillverkar porr ska dömas för koppleri. Hon är motståndare till homosexuellas rätt att adoptera. Trots det här väljer hon att kalla sig "feminist", en beteckning hon inte har någon som helst rätt till.
.
Av hennes artikel att döma så tillhör Leijonhufvud inte de riktiga feministerna, utan hon tillhör "feministerna", det vill säga kvinnor som använder det hedervärda epitetet "feminist" som ett slagträ för att bedriva en manshatande agenda. Jag gillar egentligen inte att prata om "manshat", eftersom jag tycker att ordet kidnappats av antifeminister som använder det för att bedriva kampanj mot feminismen, men jag tänker inte hyckla utan här är det faktiskt manshat vi pratar om.
Problemet är förstås att Leijonhufvud försöker påstå att "man går runt katten kring het gröt" genom att säga "partnervåld" och inte "kvinnomisshandel", trots att det knappast borde komma som en överraskning att det också finns kvinnor som slår, både i samkönade och i olikkönade relationer. Jag menar inte att påstå att det våld kvinnor utför ursäktar det våld män utför, inte en chans. Jag köper inte heller riktigt de rapporter som finns om att män och kvinnor slår ungefär lika ofta i och med det våld i nära relationer vissa män står för tenderar att vara grövre ("tenderar", inte "är alltid"). Men det hela är egentligen ointressant. Så länge det fortfarande finns kvinnor som slår sina fruar, flickvänner eller barn så gör vi offren en otjänst med att bara tala om "manligt våld".
.
Missförstå mig inte. Jag har inga som helst problem med att prata om det våld män står för, och jag har inga som helst problem att tala om det utan att behöva nämna "MEN TJEJERS VÅLD DÅÅÅH!!!" i varannat andetag. Det är helt okej att välja en "sida av myntet" och prata om den. Ingen kan ju göra allt. Däremot är det fan inte okej att förespråka att kvinnors våld ska ignoreras. Det är ett hån, en spottloska i ansiktet på varje offer, och det är inget som vi överhuvudtaget kan tolerera.
.
Ett av sina största logiska felsteg tar Leijonhufvud då hon pratar om kopplingen mellan "mäns benägenhet att använda våld mot svagare, mot kvinnor, barn och djur" och "våldet i underhållningsbranschen".
Först och främst, även om jag inte är jättekänslig mot klumpiga generaliseringar, så känner jag att det är lite väl magstarkt att prata om "mäns benägenhet", eftersom det då låter som det är något som majoriteten ägnar sig åt. Det stämmer helt enkelt inte. Majoriteten av alla män som får lära sig att inte slå slår inte heller (tidigare när partnervåld var vanligare så fick ju folk också lära sig att det var helt okej att slå). Sen missar hon helt vad underhållningsvåldet faktiskt innebär. Det är knappast vanligt att våld mot just svagare, kvinnor, barn och djur förekommer inom underhållningen. Snarare är det extremt ovanligt att underhållningsvåldet riktas mot någon annan än just män.
Jag har helt för att kritisera de våldsglorifierande strukturer som pressas på män, det mår ingen bra av, men ska dessa kritiseras så ska de också kritiseras utifrån rätt grund. Rätt ska vara rätt.
.
Alla vet att det är vanligare med manliga våldsbrottslingar än kvinnliga (i samhället i stort, i nära relationer är det lite mer osäkert, antar jag). Det här handlar dock inte om att män är hemska och onda, utan om att män tvingas på manlighetsnormer där våld legitimeras. Våld är något som kodas som manligt, trots att det inte borde vara så.
Det här är inte männen som grupps fel, utan det här är strukturer som upprätthålls i samhället. Det är klart att varje enskild man som slår har ett ansvar i agerandet, precis som att varje enskild kvinna, könlös eller intergender som slår också har ett ansvar för sitt agerande, men utifrån ett strukturellt perspektiv kan vi inte riktigt tala om skuld, eftersom vi alla är delar av samhällsstrukturerna.
.
Leijonhufvud avslutar sin artikel med frågorna "Vi hör om svårigheterna att finna bostäder åt kvinnor och barn som sökt skydd mot mannens våld. Varför får en man bo kvar i bostaden där han fört ett skräckregemente? Varför är det inte han som ska bort, utan istället kvinnan och barnen?"
Hon verkar helt ha missat de grundläggande rättsprinciperna i Sverige som säger att vi inte får straffa någon som inte är dömd för ett brott. Vi kan liksom inte haffa eller straffa folk för misstanke, eftersom det bryter mot allt vad rättssäkerheten står för. Därför behöver vi fler bostäder för utsatta personer, till dess att deras partners dömts.
Sen skriver jag helt under på att vi är pinsamt dåliga på att skydda personer som hotas av sina närstående, men det problemet har varken sin orsak eller lösning i att vi bara börjar säga "mäns våld".
.
Alltså, jag har ingenting emot när folk pratar om "mäns våld mot kvinnor", lika lite som jag har problem med att folk pratar om "kvinnors våld mot män". Problemet är när någon förespråkar att vi ska ignorera en av dem.
Det är inte jämställdhet, det är diskriminering. Madeleine Leijonhufvud är ingen feminist. Hon har fan inte rätt att kalla sig det.
Kriget mot KDU - Del 3: Artikelbemötande rörande Modigs ideologiska blindhet
Jag har tillbringat den här helgen på konvent med ett gäng nära vänner, så det är därför det varit lite tyst. Det är mycket som har hänt och mycket jag vill kommentera, men jag kommer nog vara tvungen att sålla lite.
I vilket fall som helst publicerade Newsmill torsdagen den 17:e en artikel av allas vår käre Aron Modig, ordförande för KDU, om hur "framtidens höger" ser ut. En artikel med titeln "Framtidens svenska höger avvisar social- och nyliberalism".
.
I ingressen talas det om att de är en ny generation borgerliga politiker som dels avvisar "den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv" samtidigt som de också vänder sig mot "den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen". Modig går sedan vidare med att istället prata om "värdet av universella normer och värderingar." Han påstår att det är i en specifik fast värdegrund som inspiration och engagemang kan hämtas, och verkar totalt blind för det faktum att bland det mest inspirerade arbete som sker, stora delar av all konst och de mest engagerade funderingarna och diskussionerna snarare kommer när värdegrunder möts och/eller ifrågasätts. Intellektuell stagnation är helt enkelt negativt för kreativiteten, inspirationen och engagemanget och leder istället till slentrianmässiga reflektioner och ett strikt fokus på rutiner. Det är helt enkelt bra att saker och ting ifrågasätts, åtminstone då det sker på ett nyanserat och insatt sätt.
.
I tredje stycket påstår Modig att Sverige blivit "bättre och mer frihetligt", och jag börjar verkligen fundera över vilket Sverige den människan egentligen lever i. Det har helt enkelt inte blivit "bättre" (om vi nu inte går in på ett analt, relativistiskt skitsnack om att "ordet 'bra' inte kan definieras"). De utsatta är ännu mer utsatta än tidigare, arbetslösheten har skjutit i höjden, allmänyttan säljs ut för att bekosta skattesänkningar till folk som inte behöver dem, sjuka tvingas ut i arbeten de inte klarar av, svaga och medellösa körs över på löpande band, och de sociala rättigheterna sjunker som en sten.
Det är givet att det finns argument för en borgerlig politik, och en kan hävda att det på något sätt skulle vara värt att offra de svagaste eller att det bara är en övergångsperiod, men att påstå att det blivit bättre är en ren jävla lögn, och inget annat.
Modig lyfter fram jobbskatteavdragen som gör att det "lönar sig bättre att arbeta", trots att det i princip aldrig funnits en tid då det inte lönat sig bättre för de flesta att arbeta. Han lyfter fram den nya skollagen, trots att den sågats i varenda remissinstans och hel pedagogik-Sverige. Han påstår att valfrigheten inom välfärden ökat men glömmer att nämna att den bara gäller de som har råd att betala för den och att "valfriheten" innebär att instanser som inte är gjorda för konkurrens tvingas konkurrera med varandra. Han menar att det statliga ägandet minskat men nämner inte att det är för att Alliansen reat ut allmännyttan till sina kompisar. Modig avslutar med att skryta om att straffen på grova våldsbrott höjts, men verkar ännu inte ha förstått att högre straff för grova bort inte har någon som helst preventativ effekt.
.
I det femte stycket, som är fetstilat, skriver Modig om att judisk-kristna värderingar är det bästa och att all politik borde utgå ifrån det. Modig skiter uppenbarligen i alla andra religioner, trots att både islam, hinduismen och buddhismen förespråkar liknande värderingar som kristendomen och judendomen gör. Lägg dessutom till att hinduismen är äldre än judendomen, och att Siddhãrtha Guatama (Buddha) anses ha levat omkring femhundra år före Jesus. Att hävda att värderingarna bara är judiska och kristna, trots att det inte ens var de religionerna som "kom på dem först" är alltså lite fult, väldigt historielöst och rent vansinnigt eurocentriskt.
Sen kanske det bara är jag som är lite anal nu, men jag tycker ändå att någon som förespråkar "judisk-kristna värderingar" och som sitter i en förtroendeposition i ett parti som kallar sig "Kristdemokraterna" rimligtvis borde ha sett till att läsa Bibeln. Ni vet, den här samlingen texter som hela kristendomen sägs bygga på! Modig har uppenbarligen inte gjort det, eftersom han då skulle vetat att Jesus, ifall vi placerade in det han förespråkade i dagens politiska system, snarast hade varit socialist, eller i varje fall socialliberal. Men de tyckte ju Modig inte alls om. Jesus förespråkade givmildhet, rättvisa och vänlighet, inte cynisk kapitalism och förtryck. Det rimmar dessutom särskilt illa med Modigs och KDs konstanta hetsande för att höja straffskalorna, eftersom den enda person Jesus faktiskt lovade en plats i himlen var en dödsdömd tjuv.
.
I det efterföljande stycket hävdar Modig att en stats kärnuppgift är att garantera medborgarnas grundläggande trygghet och att skapa möjligheter åt människor att växa. Jag är lite nyfiken på vad han menar med "kärnuppgifter", eftersom det knappast var det våra första nationalstater ägnade sig åt. Möjligen bygger han sina teorier på Robert Nozicks blindgalna idéer om en nattväktarstat, alltså en stat som ägnar sig åt att skydda medborgarna och inte så mycket mer, men det låter ju konstigt med tanke på att Modig redan i ingressen hävdat att han minsann inte tyckte om nyliberalismen. Modig har nu förespråkat både just socialism/socialliberalism och nyliberalism, trots att de båda inte är förenliga med varandra och att han i början sagt sig ta avstånd ifrån dem. Det börjar bli väldigt svårt att avgöra vad Modig egentligen förespråkar för ideologier. Han kanske bara inte tycker om namnen på de andra?
Modig vill också bryta ned det socialdemokratiska arvet, vilket känns väldigt konstigt med tanke på att KD ändå påstår sig vilja vara snälla mot gamla och barn. Han kanske helt enkelt inte förstått att de som införde barnbidragen och folkpensionerna inte var moderaterna, utan just socialdemokraterna. Modig kanske helt enkelt trott på Sofia Arkelstens klumpiga försök till historieförfalskning?
.
I det sjunde stycket hävdar Modig att familjer bör få mer makt över sin vardag. Han menar förstås SC-familjer (Straight-Cis) i och med att KDU inte riktigt vill att HBTQ-personer ska tillåtas skaffa familjer.
Han förespråkar också att "straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete" bör sänkas. Här syftar han på marginalskatterna, som inte är skatter i sig, utan ett mått på hur mycket skatten höjs när en löntagare får löneförhöjning. I Modigs värld, där klassklyftor är något mysigt och rosafärgat luddigt, är det kanske förvånande, men för oss andra är det inte så konstigt att en person som tjänar mer också betalar mer i skatt. Det är helt enkelt så det måste vara för att det ska fungera. Vidare tycks Modig också ha missförstått själva grejen med skatter. Skatter är inte något hemskt straff som drabbar folk, utan det handlar helt enkelt om att hjälpa varandra, ni vet det där som Jesus förespråkade. Det är lättare och effektivare att hjälpa varandra genom skatter än genom almosor. Visst, i och med att de är ofrivilliga så uppmuntrar de kanske inte människors givmildhet, men de fattiga blir i högre grad hjälpta. Nog för att givmildhet är något fantastiskt fint och inget är så sexigt som generositet, men det viktigaste är fortfarande att hjälpen kommer fram, inte att de som hjälper känner sig snälla.
.
Modig vill också att vi ska ha ett starkare försvar för att "garantera vår frihet och demokrati".
Ett starkare försvar mot vad? Åland? Ryssland har inte varit ett aktivt hot mot Sverige sedan Sovjet-tiden och annars har vi faktiskt inte så mycket fientliga stater omkring oss. Visst, en kan aldrig veta om inte islänningarna blir uppstudsiga eller om Norge vill hämnas för unionstiden, men det känns ändå som en risk vi kan ta.
.
Modig säger sig sedan vara för ökad frihet för individen, att makten ska flyttas "från de politiska sammanträdesrummen till köksborden hos verklighetens folk". Detta trots att KD är det enda parti förutom SD som fortfarande vill sterilisera folk och driva statliga moralkampanjer för utvalda religioner. Det blir fan inte mer "detaljstyrning" än så.
Han förespråkar gemenskap och medmänsklighet, men trots det är han och hans parti för en omänsklig, borgerlig politik. Genom hela historiens gång har en borgerlig politik bara bidragit till ökad medmänsklighet och gemenskap i ett extremt fåtal fall. Istället är det vänstern som på allvar gjort skillnad.
.
.
Det är på det stora hela väldigt svårt att förstå vilka ideologier Modig egentligen förespråkar. Jag är visserligen inte jätteförtjust i att sätta etiketter på saker hela tiden, men det går helt enkelt inte att säga att en är mot nyliberalism för att i nästa andetag förespråka nyliberalistiska idéer, och vice versa. Modigs text vittnar om en historielöshet och en begreppsförvirring som är genuint skrämmande att se hos en ledande politiker, även om det är i ett såpass litet parti som KD.
Genom hela artikeln pratar Modig ständigt om hur viktigt det är med "förnyelse" trots att han förespråkar samma gamla trötta ideal som vi hade för hundrafemtio år sedan. Han försöker låta nyskapande men är så stockkonservativ att det är fånigt.
Han använder ju också KDs favoritord "verklighetens folk" trots att den "verklighet" de pratar om bara rör de som bor i kärnfamilj, är kristna och rika. Inte för att vara den som är den, men det är helt enkelt en väldigt begränsad del av "verkligheten" vi pratar om. Fattiga, utstötta, invandrar, ateister, de som vill ligga innan de gift sig, transpersoner, människor i samkönade relationer, arbetslösa, muslimer, bemanningsanställda, brottslingar, med flera är också delar av "verklighetens folk". De förtjänar också omsorg, gemenskap, omvårdnad och kärlek.
Det är bara det att KDU skiter i dem.
.
.
.
Ps. Såg att Madeleine Leijonhufvud skrivit en fullkomligt vansinnig artikel om att män är dumma i SVD. Jag kommer att bemöta den, oroa er inte.
Lästips
Jag har varit på konvent i helgen, vilket varit awesome ^^
Men jag orkar inte skriva något här just nu (kanske kommer senare ikväll), så under tiden får ni något bra att läsa och sprida =)
Men jag orkar inte skriva något här just nu (kanske kommer senare ikväll), så under tiden får ni något bra att läsa och sprida =)
.
Traditionens faror
I samhället idag finns det en bild av att traditioner är viktiga. Nu talar jag inte i första hand om saker som jul eller midsommar är för svenska slentriankristna, utan mer om sättet vi lever på. T ex lever i monogama förhållanden, äter kött eller har vissa könsroller. Alltså saker vi gör som en gång i tiden hade någon funktion men som numera bara är något vi gör, eftersom samhället är inordnat på det sättet.
Ta köttätande som exempel. Under historiens gång har kött fungerat som ett ganska viktigt komplement för många rent kostmässigt. Maten som åts i t ex 1700-talets Sverige bland de som inte var rika var överlag väldigt ensidig, så när folk väl åt kött (alltså oerhört sällan) tillförde det viktiga näringsämnen. Att äta kött och hålla sig med djur för mat var helt enkelt en viktig del av folks överlevnad, särskilt i svältperioder (vilket var typ jämt), och folk som hade råd att äta kött i alla fall någon gång ibland klarade sig överlag lite bättre än de som inte hade råd alls.
Det kan givetvis diskuteras hur viktigt det faktiskt var med just köttätande, men en gång i tiden fyllde det i alla fall en relativt nödvändig funktion.
I Sverige idag behöver folk överlag inte äta kött för att överleva. Tvärtom är en vegetarisk kost, om den görs rätt, både nyttigare och billigare än vad en köttdiet är. Kött är helt enkelt inte essentiellt för vår överlevnad. Men likväl fortsätter de flesta att äta kött, just för att det helt enkelt är "så det ska vara". Det är helt enkelt en fråga om att köttätande har blivit en tradition, och att kött av många anses vara en naturlig del i en måltid. Servera köttätare en måltid utan kött så kommer många av dem att känna sig besvikna över att de inte får kött, just för att de är såpass vana vid att kött ska vara en del av maten. Detta trots att köttätande överlag är sämre för klimatet, sämre för hälsan och sämre för ekonomin (för att inte tala om att en faktiskt äter döda djur). Trots det här så blir många fortfarande helt besinningslöst vansinniga när det förs på tal att skolor ska ha "köttfri måndag" eller liknande. När traditionernas särställning som just "traditioner" hotas rycker folk ut till deras försvar.
.
Monogama relationer är en ännu starkare tradition. Människor som väljer att inte leva i monogama (oftast heterosexuella) relationer anses vara konstiga, tragiska eller rent av perversa. De monogama relationerna är inte särskilt gamla i vår tid. I många av historiens tidiga patriarkala samhällen var det vanligt att en man hade flera hustruar, i antikens Grekland och Rom var utomäktenskapligt sex knappast något folk höjde på ögonbrynen över och i jägar- och samlarkulturer var monogami enligt de flesta något som inte förekom. Nu säger jag inte att det nödvändigtvis är bättre, inte det första exemplet i alla fall, men monogami är helt enkelt inte en biologisk drift utan något som kommit till av tradition.
Under medeltiden fyllde monogamin en funktion, även om det var en konstruerad sådan. Bland fattiga bönder var arbetssysslorna uppdelade i "utomstocks" och "inomstocks", alltså utanför och innanför gården. Kvinnor förväntades sköta arbetet innanför gården, inte för att det var lättare (det var det inte), utan för att det ansågs dels lite säkrare då det var mer skyddat mot vilda djur, det var mer praktiskt då kvinnor också förväntades ta hand om barnen, och det gjorde det lite svårare för tjejer att ligga runt. Det här med "rätta biologiska arvingar" var av någon outgrundlig anledning viktigt för folk.
Saken är ju den att vi idag klarar oss fint, även om vi inte lever i monogama relationer. Snarare är fler nästan bättre, inom "rimlighetens" gräns (kan vara svårt att hitta ett hus stort nog för att hundra pers ska bo tillsammans, men samtidigt är ju en "normal" husstorlek anpassad med just traditionen i åtanke), utifrån ett ekonomiskt och familjeperspektiv. Fler som bidrar till försörjningen, och fler vuxna som kan ta hand om och agera förebilder åt barnen. Mångfald = Yay! helt enkelt, och är fantastiskt bra för barnen.
.
Nu försöker jag inte komma med pekpinnar om hur folk ska leva, utan min poäng är att det handlar om sätt vi lever på för att vi är vana vid det. Vill en leva monogamt; fine. Problemet blir när den här traditionen växer sig såpass stark att det börjar ses som det "enda rätta" sättet att leva på. Argument som är rena efterkonstruktioner växer fram, inte för att försvara det traditionella beteendet, utan för att försvara tanken på det traditionella beteendet som "det korrekta".
Det finns dessutom en air av socialdarwinism i det här. De traditionella beteendena börjar ses som korrekta på merit av att "de funnits så länge". Folk börjar tro att eftersom beteendet överlevt under såpass lång tid så måste det helt enkelt vara "bättre", och blundar helt för de sociala strukturer som upprätthåller beteendet. "Vi hade ju inte alltid gjort så här om det inte vore rätt", resonerar människor, trots att det är genuint skitsnack.
Traditioner och vanor tenderar att upprätthålla sig själva genom att folk socialiseras in i beteendena. Det blir en typ av loop där traditionen blir ett självändamål, och bilden av det hela som "naturligt" föder sig själv.
Det farliga är inte traditionerna i sig, vill folk vara monogama får de väl vara det, det farliga är just att beteendena är traditioner, eller normer vilket också är relevant att tala om i det här fallet. Det förhindrar en kritisk reflektion kring beteenden, och praktiker som vi annars skulle ha övergivit då de kan vara felaktiga och genuint skadliga (t ex könsrollerna) försvaras och skyddas ifrån allt ifrågasättande, just i traditionens namn. En tradition utan ett syfte är inte värd att upprätthålla, och en norm som inte aktivt har positiva fördelar för alla bör aldrig tillåtas existera. Beteendet behöver förstås inte vara fel, eller skadligt, men bilden av det som "normalt", "naturligt" eller "rätt" är en ständig källa till skador.
.
.
Jag kommer förresten ha fint besök och rollspela på Lincon hela helgen, så förvänta er lite radiotystnad till söndag.
Citat
"You wear the tie because it never occurred to you not to. You eat eggs every morning but never at night. You feel excitement and companionship when rich men you've never met put a ball through a net. You feel guilty, maybe a little suspicious, every time you see that Salvation Army Santa. You look down for at least half a second if a woman leans forward. And your stomach rumbles every time you drive by a big golden arch even if you weren't hungry before. Everybody's programmed, Boyd."
.
Citat från serien Dollhouse, skapad av Joss Whedon. Och det säger något om social påverkan. Varm rekommendation för alla att se, för övrigt. Oerhört intressant ^^
"Vacker utan spackel" kan ta sig!
Vem kommer inte ihåg den gamla låten "Vacker utan spackel" av Joakim Hillson som kom ut år 2000? Jag blev påmind om den ganska nyligen, och även om låten är sjukt catchy, så började jag känna mig aningen fundersam över texten.
Låten vänder sig ju emot smink så jag förstår att det är lätt att tänka att feminister borde hoppa jämfota av glädje. Hur vanligt är det med låtar som vänder sig mot utseendeindustrin? Jag är i alla fall övertygad om att Hillson när han gjorde den låten klappade sig på ryggen rejält över vilken reko kille han var som minsann inte tyckte att tjejer borde sminka sig utan att de var vackrare utan sminket.
.
Nå, nu är det ju förstås inte riktigt så enkelt.
Istället för att gå till ett benhårt angrepp mot de skeva normerna som pressar tjejer till ren självdestruktivitet för utseendets skull, eller skönhetsindustrin som ser till att casha in på kvinnorna som faller offer för strukturerna, går Hillson till ett benhårt (nåja) angrepp mot tjejer som sminkar sig. Hon borde förstå att ju mer hon kladdar desto mer sabbar hon, och att hon ska slå sig fri och gå därifrån. Så inte nog med att en tjej garanterat kommer att få höra att hon är ful och äcklig om hon inte sminkar sig så måste hon nu också få höra att hon är ful och äcklig för att hon sminkar sig. Snacka om dubbel bestraffning!
.
Ska en kritisera en norm så är det viktigt att en går till angrepp mot just normen och inte mot de människor som följer den. Det är liksom inte deras fel att de blir påverkade av samhället till att fatta vissa beslut för att undvika den stigmatisering som överlag följer om en sticker ut för mycket.
Nu kanske inte smink känns som en sådär jättestor grej för många, men omkring sekelskiftet var det en ganska livlig, men ensidig, debatt kring att sminkanvändningen sjönk allt lägre i åldrarna. De är förstås också de riktigt unga människorna som har svårast att stå emot trycket som normerna levererar (jag kan ju säga att jag var jävligt rädd för att göra något som skulle uppfattas som för tjejigt eller så när jag var tretton). I vilket fall som helst höll så gott som alla med om att det var skandal att de unga tjejerna sminkade sig så tidigt, men tyvärr var det inte jättemånga som faktiskt ifrågasatte hela utseendenormen och skithögarna som cashade in på trettonåringarnas dåliga självförtroenden. Och de vuxna kvinnor som valde att inte sminka sig blev ju illa kvickt stämplade som "fula feminister som är äckliga". Tanken på att barn kanske gör som vuxna, och att det var viktigt att "vara mogen" var det visst rätt få som förstod.
.
Så istället för att nedmontera skönhetsindustrin och ändra om det skeva samhällssystem vi lever i där kvinnor främst värderas utifrån sina utseenden så fick vi Joakim Hillson som tillrättavisade de unga tjejerna som var "dumma nog" att falla för det helt sinnessjukt hårda grupptrycket. Total strukturell blindhet, som vanligt, med andra ord.
Det hela blev dessutom ännu värre av att låten, precis som de flesta kampanjer för att "stärka unga tjejers självkänsla" fortfarande i stort handlade om "du är vacker som du är". Fokus låg fortfarande på utseendet, och fokus låg fortfarande på att duga i någon annans ögon. Istället för att nedmontera de system som konstant intalar tjejer att de inte duger som de är, så försöker en lösa problemet genom att någon utomstående kommer och säger att de visst duger; problemet blir fortfarande att det är någon annan (ofta en man) som ska avgöra ifall tjejen ifråga duger eller inte!
.
Alltså, jag tror inte att Joakim Hillson, eller någon annan typ som gör den här sortens låtar eller initiativ, menar något illa, verkligen inte. Men det är ett ogenomtänkt och okunnigt försök som fortfarande bara intalar unga tjejer att någon annan måste säga att de duger. I Hillsons fall är det mästrande och nedlåtande, men även i de absolut bästa fallen är det fortfarande inget annat än komplimanger som delas ut som plåster på såren för en av samhället redan förstörd självbild. Och komplimanger är ett uselt substitut för självkänsla.
Titta! Ni är inte alls tystade!
Hej alla antifeminister!
Idag när jag tryckte upp Aftonbladets hemsida så var den första artikeln som kom upp den här, om en man som blev misshandlad av sin kvinnliga partner.
Nu säger jag förstås inte att misshandlade män får mer uppmärksamhet än misshandlade kvinnor, verkligen inte, eller ens att det räcker med den här uppmärksamheten. Det gör det inte heller. MEN att kalla män som misshandlas av kvinnor för "nedtystat" känns ju ändå att ta i. "Nedtystat" innebär en agens, att någon aktivt agerar för att förhindra att det uppmärksammas. "Inte tillräckligt uppmärksammat" är ett betydligt bättre uttryck. För ni tror väl inte att "PK-medias censur" skulle släppa igenom det här om de aktivt försökte tysta ned det?
Kriget mot KDU - Del 2: Grundläggande värderingar
På KDUs hemsida har de en flik, den översta i menyn, som går under namnet "politik". Där sammanfattar de sina grundläggande värderingar i en kort liten text som jag nu tänkte gå igenom och såga.
.
I sann kristdemokratisk anda börjar det förstås med familjen. KDU tycker att familjen är viktig och de tycker att föräldrar, inte staten, bör bestämma över barnen. Det här blir förstås problematiskt då föräldrars värderingar inte alltid stämmer överens med de vi kommit fram till att vi vill ha i ett samhälle. Om föräldrarna helt bestämmer över sina barn och staten inte har någtot att säga till om så kommer det leda till att många barn far illa. Det innebär förstås inte föräldrar inte ska ha några rättigheter. De är ju också samhällsmedborgare och har förstås sina egna rättigheter, däremot ska deras rättigheter inte på något sätt trumfa barnens.
Tanken på att föräldrar automatiskt vet vad som är bäst för sina barn är också skitsnack. Du behöver helt enkelt ingen utbildning för att bli förälder, allt du behöver är att ha sex och sedan ha lite tur eller otur beroende på hur du ser på saken. Föräldrar är egentligen en samling amatörer som förhoppningsvis med gott hjärta och goda intentioner gör så gott de kan för sina barn, och i de flesta fall räcker det alldeles utmärkt. Synen på att föräldrar alltid vet bäst är dock väldigt skadlig för de utbildade experter som faktiskt arbetar med barn, som lärare, kuratorer, fritidspedagoger och förskolepersonal, eftersom det leder till att föräldrar ständigt ifrågasätter dem med just motiveringen "det är mina barn; jag vet bäst". På ett rent teoretiskt, vetenskapligt plan vet faktiskt de utbildade betydligt bättre. Det föräldrarna däremot har som talar för sig är att de känner sina barn bäst. Det är dock en stor skillnad.
Det är också spännande att KDU inte tycker att politiker ska vara med och styra och ställa i familjer, med tanke på det är just det de försöker göra i familjer som inte faller in under "mamma-pappa-barn"-mönstret. Men jag kommer att återkomma till det i ett senare inlägg.
.
KDU går vidare och propagerar stolt att politiker inte vet bättre hur en person borde leva sitt liv än vad personen själv gör. Återigen är det skillnad på "vet bättre" och "har rätt att välja", eller vad "bättre" i det här sammanhanget ens innebär. Men okej, det är lite väl småaktigt att gå på det, så istället tänker jag att vi kanske borde titta på ironin i att KDU anser att folk måste få välja själva, samtidigt som deras moderparti genom Alliansen just verkar för att ta bort fattiga människors möjligheter att välja överhuvudtaget till förmån för att rika ska få välja lite extra. Vadå välja var du ska bo? Nej, du ska flytta till en stad där det finns jobb. Vadå välja över din egen anställning? Du ska komma när chefen ringer.
Som ett ljuvligt ironiskt körsbär på den ironiska glassbakelse som den här punkten redan är har vi KDUs egna kampanj "Skaffa dig ett liv!" där de just talade om för människor hur de borde leva sina liv.
.
Det fjärde stycket i texten handlar om solidaritet. Här känner jag direkt att KDU är ute på djupt vatten, eftersom deras rubrik är "Vi skäms inte för att vara borgerliga". Borgarna har helt enkelt aldrig varit så bra på det här med solidaritet.
Och mycket riktigt. Deras version av solidaritet handlar ju inte om att betala skatt, ha en fungerande välfärd eller något sådant, utan de förespråkar ett mer Nozianskt alternativ; "människor som hjälper varandra". För den som inte kan sin politiska filosofi förespråkade Robert Nozick i boken Anarki, stat och utopi ett strikt nyliberalistiskt samhälle med en så kallad "nattväktarstat". Satens enda funktion enligt Nozicks filosofi är att vakta över medborgarnas och deras egendomars säkerhet. Välfärd bör inte existera, utan allt bör istället handla om allmosor. Just människor som hjälper varandra istället för att staten gör det.
Det största problemet med det här i ärlighetens namn fullkomligt vettlösa systemet är att människors tillgång till bostad, mat, vatten, vård, skola, och så vidare slutar vara en rättighet och istället blir en fråga om tur. Är du fattig så får du helt enkelt hoppas på att någon förbarmar sig över dig, istället för att du ska ha rätt till det.
Och du måste säga "tack" också. "Tack, snälla överklassen för att ni låter mig leva idag med." (Lyssna på tankesmedjan om det)
.
KDU går vidare och säger att de vill ha fler poliser på stan för ökad trygghet. Här verkar det mest som att de inte läst forskningen, och inte lyssnat på samhällsdebatten. Vad forskning beträffar så visar den ganska enhälligt att klassklyftor skapar otrygghet och brottslighet. Trots det har Aron Modig vid flera tillfällen hyllat den så kallade "inkomstspridningen". Angående samhällsdebatten har det vid flera tillfällen gjorts enormt tydligt att ungdomar, framför allt fattiga ungdomar med utländsk bakgrund som bor i förorter, inte känner sig trygga av polisen. Tvärtom upplever många att polisen är kränkande, otrevlig och rent av hotfull mot dem. Men det är sant, KDU skrev att de vill att staten ska se till så att "vi kan gå trogga på gatorna". Antar att det inte finns så många fattiga invandrarkillar bland dem.
.
Stycket som följer är ganska flummigt i vad som ska föreställa något liknande ett principprogram. KDU säger i alla fall att det viktigaste i livet inte går att köpa för pengar, och att samhället inte bara handlar om det, något som är ironiskt med tanke på att de tillhör Alliansen. Jag är också nyfiken på vad de vill säga med själva stycket. Förespråkar de att staten ska ge alla minst en kompis?
.
Det sjunde stycket öppnas med en fin stereotyp om att engagemang för världens utsatta inte måste innefatta stenkastning och brännandet av amerikanska flaggor.
Alltså, nog för att jag aldrig tackar nej till en mysig flaggbränning, men vi inom vänstern gör faktiskt väldigt mycket mer än att kasta gatsten mot polisen. Faktum är att en överväldigande majoritet av oss aldrig någonsin kastat sten på någon, och inte heller förespråkar det som primär metod för att sprida välfärd till fattiga länder. Det är överlag ganska ineffektivt.
Syftet med det här stycket var i alla fall, förutom att kasta skit på vänstern, att berätta om att KDU förespråkar hjälp till självhjälp "genom mikrolån, frihandel och genom att sluta förstöra för lokala bönder genom att sälja europeiskt spannmål till underpris i Afrika."
Nu är jag ingen expert på frågan, eftersom jag tycker kapitalism överhuvudtaget är ganska dumt, men brukar inte västvärldens ekonomiska monopol mot u-länder motiveras med just frihandel? Ska KDU verkligen förespråka det som de sedan, i samma mening (!), sågar?
.
Det sista stycket, förutom den klämkäcka uppmaningen till folk att gå med dem, ställer frågan om läsaren tror att nedlagda fritidsgårdar kanske inte är den största orsaken till att unga mår dåligt. De går vidare och pratar om att deras "magkänsla" säger dem att det är dags att börja prata om orsakerna till att så många unga mår dåligt, istället för att "kasta pengar på problemen i hopp om att de ska lösa sig."
Först och främst har KDU här blandat ihop två olika diskussioner. Det är förstås förståeligt, det kan ju vara lite jobbigt att hålla i sär två olika saker. Bägge handlar ju faktiskt om ungdomar. Grejen med nedlagda fritidsgårdar har aldrig handlat om att unga mår dåligt, utan om att de inte har något att göra. Det är klart att folk kanske mår dåligt av tristess, men det huvudsakliga problemet där är just tristess och brist på framtidshopp, inte psykisk ohälsa.
Sen pratar folk redan ganska mycket om varför unga mår dåligt. En av anledningarna kan vara den hysteriska prestationspressen som de blå partierna hjälper till att sprida med sitt skitsnack om "entreprenörsanda" och att "arbetslösa får skylla sig själva".
Jag kan förstås hålla med om att det kanske inte är så verkningsfullt alla gånger att bara kasta pengar på ett problem, men det är i alla fall lite bättre än att inte göra ett skit, vilket är de högern pysslat med sedan de tog makten 2006.
En liberalistisk ekonomi kan aldrig bli jämlik
Trots att franska revolutionens slagord; frihet, jämlikhet och broderskap, ofta yttras tillsammans så visar dagens politiska klimat på en helt annan verklighet. Det har länge diskuterats huruvida borgare överhuvudtaget kan vara feminister, en fråga jag inte tänker ge mig in på idag, men det borde i alla fall vara uppenbart för alla att ekonomisk jämlikhet i ett klassperspektiv aldrig har stått på agendan. Tvärtom blir det allt vanligare att Allians-företrädare går ut och uttrycker sig väldigt positivt om så kallad "inkomstspridning".
Problemet är ju förstås att den "inkomstspridning" och det överklassvurmeri de blå politikerna gör sitt bästa för att trycka in i folks undermedvetna är att de inte är särskilt jämlika. Att vara en aktiv motståndare till ekonomisk jämlikhet är däremot inget som en vinner val på i Sverige, vilket lett till att högern skiftat sin målsättning en aning. Istället för att sikta på direkt jämlikhet säger sig borgarna istället arbeta för "lika möjligheter". Tanken är då att en ska se till att alla har lika teoretiska möjligheter till att nå lika högt i samhället.
.
Det som de borgerliga företrädarna missar, alternativt skiter i, är att det inte går att skapa lika möjligheter med en helt och hållet liberalistisk ekonomisk politik. Visst, det är klart att det går finfint att försöka motverka diskriminering och att undvika att lägga in lagar som sätter käppar i hjulet för folk (något som Svenskt Näringsliv i för sig vill göra då de förespråkar att högskoleutbildning ska kosta pengar), men det här är egentligen inte att arbeta för jämlikhet. Det är bara att inte aktivt motarbeta den. Att förvänta sig hyllningar för det är som om prästen och leviten i liknelsen om den barmhärtige samariten krävt att gratuleras för att de inte sparkade den sårade mannen i ansiktet.
.
Saken är ju den att själva grundtanken i en liberalistisk ekonomisk politik är att folk ska få möjligheten att själva driva näringsverksamhet och jobba för att då kunna tjäna så mycket pengar som möjligt. Staten ska enligt liberalisterna helst inte lägga sig i människors privata ekonomiska förehavanden, utan låta folk sköta sig själva så länge de inte aktivt bryter mot lagen. Är du duktig och jobbar hårt blir du rik, är du inte duktig och inte jobbar hårt blir du fattig. Så långt är alla med.
Problemet blir i den nästkommande generationen. När en person har samlat på sig en massa pengar, och sedan skaffar barn, så är det inte helt osannolikt att den personen vill använda åtminstone en del av sin förmögenhet att göra sina barns tillvaro så bra som möjligt. Kanske får barnen rent av ärva en slant. Eftersom att pengar är lika med möjligheter så leder det här till att barn vars föräldrar är rika får fler möjligheter än barn vars föräldrar inte var lika duktiga på att tjäna pengar. Så gott som samtliga pedagogiska studier som gjorts på ämnet visar att föräldrarnas inkomst i högsta grad påverkar barnens skolreslutat, vilket också gör det troligare att ett barn från en rik familj lyckas väl än att ett barn från en fattig familj gör det. Det här innebär förstås inte att det är omöjligt för ett barn från en fattig familj att bli rik, men det gör det mindre sannolikt än att ett barn från en rik familj blir det. Barnen har helt enkelt inte lika möjligheter längre.
Det här skulle förstås kunna förhindras genom att helt ta bort arvsrätten och förbjuda föräldrar från att använda sina pengar till att ge sina barn bättre möjligheter, men då är den ekonomiska politiken helt enkelt inte liberalistisk längre.
.
Det blir värre.
Den hårda sanningen är den att alla inte kan vara vinnare i det kapitalistiska systemet. Jag tänker inte påstå att det finns ett begränsat antal platser i "rikepersonshimlen", det gör det inte, men marknaden kan bara tåla så mycket innan den är mättad. Och eftersom ökad vinst är det huvudsakliga syftet för företag i det kapitalistiska systemet så kommer de redan stora och rika hela tiden försöka växa ännu mer. Och i och med att de har väldigt mycket större kraft än vad en fattig och svag har så är det helt enkelt betydligt mer sannolikt att någon som redan är rik och stark blir rikare och starkare än att en fattig och svag blir det. Ju rikare de redan rika blir, desto mer tränger de undan de fattigare från marknaden, vilket gör att uppförsbacken de fattiga kämpar i rent teoretiskt blir brantare och brantare för varje generation som går. Ojämlikhet föder helt enkelt mer ojämlikhet, och även om rika också gör misstag och så, så är det ändå betydligt troligare att en fattig misslyckas på marknaden än att en rik gör det.
.
Hur kommer det då sig att länder som Sverige idag ändå är förhållandevis jämlika? Jag anser förstås fortfarande att klassklyftorna i Sverige är rent obscena men de är fortfarande mindre än i många andra länder, men anledningen till att vi i Sverige ändå har det förhållandevis bra är att det bedrivits en aktiv omfördelningspolitik under nästan hela det senaste seklet. Pengar har tagits från de rikaste och används för att hjälpa de fattigaste. Det har förstås inte gjort det jämlikt, eftersom en sådan politik tyvärr hade blivit för svår att driva igenom, men omfördelningspolitiken har i alla fall bidragit till att hålla Sveriges klassklyftor på en någotsånär hanterbar nivå, något som i sin tur bidragit till att Sverige är ett tämligen säkert land, med låg kriminalitet, starka sociopolitiska skyddsnät och en förhållandevis lycklig befolkning. Behöver jag säga att högern varit emot varenda en av de omfördelningspolitiska åtgärderna?
.
Det är helt enkelt så att en liberalistisk ekonomi aldrig någonsin kommer att kunna bli helt jämlik, precis som att en jämlik ekonomisk fördelning aldrig kommer att kunna bli helt liberalistisk. Skillnaden är att ekonomisk jämlikhet gör samhället säkrare, lyckligare och mer humant, något som en liberalistisk ekonomi inte lyckas med.
Var en god medmänniska - Höj skatterna!
Kriget mot KDU - Del 1: Första maj
Vad vore bättre att börja med, en dag som denna, än med Aron Modigs attack mot arbetarklassens heliga dag; första maj.
Här riktar jag in mig på Modigs artikel. För vidare läsning om högerns försök att avdramatisera första maj och arbetarrörelsen, läs gärna Aron Etzlers (V) brilljanta artikel, som tar upp mycket av det han pratade om i sitt fina första maj-tal i Linköping.
.
Lite information: I Sverige har vi tretton röda dagar. Tio av dem, trettondagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingstdagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul är kristna. Nyårsdagen anses ha ett delvis religiöst ursprung då den gregorianska kalendern började då (det julianska året började första mars på grund av vårdagjämningen och att senaten började träffas då) men är idag i stort sett sekulär. Midsommarafton har sitt ursprung i det hedniska firandet av sommarsolståndet, men kyrkan valde att börja fira Johannes Döparens födelse då. De två sista, första maj och nationaldagen, är helt sekulära.
.
Modig börjar med att hävda att första maj är den enda av våra röda dagar som är politiskt betingad. Att den inte har sina rötter i någon gemensam tradition, utan att den enbart präglas av en specifik politisk uppfattning.
Det här är förstås helt fel, och ett sådant fel att det omöjligt kan vara ett misstag. Det Modig förmodligen menade var att första maj är den enda av våra röda dagar som är färgad av en politik han själv inte håller med om. När nationaldagen infördes som helgdag 2005 var det i högsta grad ett politiskt beslut; tanken om att värna om Sverige som land är utan tvekan politisk, och själva konceptet "nationalstaten" är så politisk att det skriker om det.
Kristendomen är också politisk. Det kan förstås hävdas att stat och religion är åtskilda, men saken är den att genom att de bevaras som allmäna helgdagar så blir det politik. Eftersom alla helgdagar blir helgdagar genom politiska beslut kan vi inte säga att någon av dem inte är politisk. Lägg dessutom till att KD försökt göra politik på kristendomen under hela sin existens. Denna helomvädning med påståendet om att kristendomen nu inte är politisk känns väldigt märklig.
.
Modig går vidare med att anklaga fackföreningar och socialistiska partier för sina egna syften och påstår att demonstrationerna numera bara är för ett fåtal. Han kallar det "ett särintresse som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmäna rummet under en dag varje år".
Här gör Modig misstaget att han utgår ifrån att den egna sidan är neutral medan motståndarna har en agenda. Det här är förstås inte sant; alla har nämligen en agenda. Precis som att vi socialister vill påverka samhället åt ett håll vill Modig och hans gelikar påverka samhället åt ett annat. Det är ju knappast förvånande att kyrkan använder julen och påsken för att locka fler besökare och sprida sina budskap. Skillnaden är förstås att Aron Modig inte har något emot den kristna kyrkan, men arbetarrörelsen och socialismen gillar han däremot inte.
.
Att han kallar det för "ett särintresse" är inte heller förvånande. Kristdemokrater har länge kommit med liknande angrepp mot pridefestivalen också, men ingen av dem har haft något emot de kristna fackeltågen som varit i alla fall Stockholm och dragit tusentals deltagare.
Först och främst är arbetarrörelsen eller de röda partierna inget "särintresse". I riksdagsvalet 2010 fick socialdemokraterna och vänsterpartiet, de politiska partier som brukar demonstrera den första maj, sammanlagt 36,26 % av rösterna i Sverige. Trots att det här är var ett riktigt katastrofval för de båda partierna så handlar det ändå om över en tredjedel av Sveriges röster. Över en tredjedel är fan inget särintresse, särskilt inte när den kristna tidningen Dagen skriver att bara 7% av Sveriges befolkning räknar sig själva som starkt troende kristna. Vilka är det egentligen som är ett "särintresse"? Det kan dessutom tilläggas att, med tanke på att det brukar uppskattas att 5-15% av världens befolkning har någon form av hbtq-läggning, är kristendomen i Sverige ungefär ett lika stort särintresse som Pride-festivalen (i den mån hbtq nu kan anses vara ett "intresse"), men vad tror ni haft mest effekt på samhället? Våra kristna helgdagar är idag i hög grad resultat av "särintressen som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmäna rummet". Modig och hans parti kanske inte borde kasta sten i glashus?
.
Saken är den att det offentliga utrymmet måste få nyttjas av så kallade "särintressen". Det är ett grundkrav för demokrati att inte bara Alliansen ska få utrymme att höras, och det är dessutom ingen som förbjuder vare sig dem, Sverigedemokraterna eller någon annan rörelse från att själva söka demonstrationstillstånd till första maj. Däremot har de inte samma historiska kopplingar till dagen, på samma sätt som en muslim eller en jude inte har samma historiska koppling till Kristi himmelfärdsdag som en kristen har.
.
Modig går efter det här vidare med att hävda att "helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma". Med den här logiken ska de kristna helgdagarna verkligen inte existera, eftersom såpass många nuförtiden faktiskt inte är kristna. Det går förstås att hävda att våra kristna högtider har en historia bakom sig, att det är en fråga om traditioner. Men så är det ju med första maj också! Visst har de kristna högtiderna funnits längre, men var drar vi gränsen, i så fall? Är det hundra år? Eller tvåhundra? Kanske rent av trehundra år tillbaka? Ni märker ju själva att det blir absurt om vi ska börja dra streck kring vilka helgdagar som ska få vara kvar och vilka som inte ska få det. Om vi dessutom ska räkna tiden som den huvudsakliga faktorn; hur kommer det sig då att vi inte blotar fortfarande? Det gjorde vi ju långt innan vi blev kristna.
.
I artikeln raljerar Modig också mot socialismen och kallar den för "destruktivt inslag i den västerländska historien". Många tar en rent pervers njutning i att påpeka att kommunisterna dödade fler än nazisterna. Det är helt sant att fler mist livet i socialismens namn än i nazismens, ingen förnekar det. Men väldigt många människor har också mördats på grund av både religion och kapitalismens "dygder"/konsekvenser; mänsklig girighet och vinningslystnad.
Saken är den att precis som att den religiösa fanatismen och korstågsfarandet bör betraktas som skeva avarter av kristendomen så måste Stalin och liknandes illdåd betraktas som lika fruktansvärda vantolkningar av socialismen. Stalin hade troligtvis inte ens läst Marx (något som han och Modig verkar ha gemensamt), eftersom totalitära envåldshärskare inte har någon plats i den socialistiska ideologin.
.
En bland borgare väldigt vanligt förekommande miss är synen på sig själva som neutrala. Modig verkar tro att det bara är rött färgade företeelser som har någon politisk laddning, och missar helt och hållet att den egna utgångspunkten är minst lika färgad. Julen är t ex idag kapitalismens huvudsakliga högtid. Aldrig konsumerar vi så offantligt mycket som i juletider, och även om vi kan prata oss hesa om julens traditionsenliga, kristna värderingar och gemensamhetsbudskap så ändrar inte det att konsumtionen fortfarande är enormt förknippat med julen. Varför ska marknadsekonomin få färga högtider när arbetarrörelsen inte får det? Eller överhuvudtaget få ta upp det offentliga rummet? För oavsett hur mycket röda fanor som vajar under första maj så bombaderas vi fortfarande med enormt mycket mer reklam. Det går inte ens att jämföra.
Kapitalismen och marknadsekonomin är helt enkelt inte neutrala, lika lite som socialismen och arbetarrörelsen är det. Och ska vi ta bort den enda dagen på året där vi socialister verkligen får möjligheten att ta plats så ska vi rycka kapitalisternas trehundrasextiofyra också.
.
Anledningen till att vi behöver första maj som helgdag är just för att arbetarklassen ska garanteras att kunna gå ut och demonstrera utan att riskera några som helst repressalier från sina chefer. De ska inte kunna tvingas jobba istället för att göra sina röster hörda.
Våra rättigheter på arbetsmarknaden, gentemot våra arbetsgivare och gentemot samhället överlag gavs inte till oss av vänliga företagsledare och politiker. Vi vann dem genom en fruktansvärt hård kamp. Mängder av människor miste livet och ännu fler fängslades och skadades för att vi idag ska kunna lyfta våra röda fanor och marschera fram längs gatorna, sjungandes på Internationalen. De offrade sig för oss, och vi får aldrig glömma dem, och vi får aldrig sluta slåss för allas lika rätt till ett värdigt bemötande och en dräglig tillvaro. Därför firar vi första maj.
Upp till kamp!
.
.
.
.
.
PS.
Jag fick kritik för en formulering om att många fler dödats i religionens namn än i kommunismens. Då det är svårt att riktigt ge belägg för det har jag formulerat om mig. Ber om ursäkt.
Kriget mot KDU - Krigsförklaring
En av de allvarligare bristerna med svenska samhället är Kristdemokratisk Ungdom (KDU) och dess ordförande Aron Modig. Det är helt enkelt väldigt beklagligt att en sådan organisation överhuvudtaget existerar, och att Modig upplåts förhållandevis mycket mediautrymme. Det här tänker jag försöka ändra på. Framöver, förmodligen lite sporadiskt, kommer jag att successivt gå igenom KDUs artiklar, värderingar och program och göra mitt bästa för att såga det så brutalt att de aldrig kommer att hämta sig. Det kan förstås tyckas vara en smula naivt eller storhetsvansinnigt, och det är det också. Jag vet däremot att jag måste försöka, och att det är min solidariska skyldighet som medmänniska att motarbeta den typen av hatiska, uteslutande, kallhjärtade organisationer som KDU är. Det här är mitt projekt, men vill folk hjälpa till är det bara att köra på. Säg till så länkar jag.
.
KDU, betrakta det här som min formella krigsförklaring. I'm coming for you!
.
.
.
(Här menar jag förstås ett verbalt krig. Våld på riktigt är dumt och ett riktigt krig är själva definitionen av idioti)
Att inte ta åt sig
På youtube finns det ett klipp när Chris Rock ondgör sig över så kallade "niggers" till skillnad från svarta. Det är inte så rasistiskt som det verkar, utan det handlar om ett stereotypt beteende han ogillar. En av de egenskaper han tar upp är "niggers always wants some credits for some shit they're supposed to do", och det här är något jag börjat upptäcka allt mer och mer från människor som tillhör privilegierade grupper.
.
Låt mig förklara hur jag menar.
Det blossar ju upp väldiga rabalder så fort någon stackars feminist börjar prata om "mäns våld mot kvinnor" och gör det fruktansvärda misstaget att inte sätta ett "vissa" innan ordet "män". Jag har skrivit om det själv, att det är onödigt och skapar onödiga konflikter, men jag börjar ifrågasätta mitt eget resonemang. För helt ärligt; om en är så fruktansvärt jäkla korkad att en som man tar åt sig av det, trots att en vet med sig att en faktiskt inte slagit sin fru så känner jag lite att en faktiskt får skylla sig själv. Saken är ju faktiskt den att "mäns våld mot kvinnor", precis som att det skulle kunna implicera "alla mäns våld mot alla kvinnor" så kan det ju också, rent språkligt, implicera "vissa mäns våld mot vissa kvinnor", och om en automatiskt utgår ifrån att personen som talar är så dum att hen på allvar menar att alla män slår kvinnor så är en ju inte intresserad av ett respektfyllt samtal från första början. Så varför ska vi andra krumbukta oss in absurdum bara för att tillfredsställa någon annans språkliga fascism och i högsta grad medvetna felläsningar?
Nu menar jag förstås inte att feminister inte ska försöka tänka på att uttrycka sig försiktigt och på ett icke-generaliserande sätt, verkligen inte, men att det i nuläget knappt går att prata om det våld som en del kvinnor utsätts för av vissa män utan att någon kränkt nolla ska börja gasta om att alla män minsann inte slåss är skandal.
.
Det är två typer av människor som gör såhär: Den första är individer som är i ett så oerhört stort behov av att ständigt ha någon som håller dem i handen och talar om för dem att de inte gör fel att de är beredda att offra alla försök till att faktiskt lösa problemen bara för att få sitt eget ego tillfredsställt. Det räcker inte för dem att både de själva och den de talar med vet att de inte slår sina fruar, de måste ändå få höra personen säga det.
Den andra typen är människor som inte är intresserade av en ärlig diskussion från första början, utan de vill bara misskreditera personen de talar med. De går inte in i diskussionen för att förstå vad den andra har att säga, utan de är antingen så sjukt rädda för att "förlora" att de måste försöka misstolka personen, eller så har de en agenda mot det de anser personen representera och vill, genom att misskreditera personen, försöka angripa hela symbolen (vissa antifeminister är ett utmärkt exempel här).
.
Det här märker vi också bland andra privilegierade grupper. Hbtq-personer som talar om hetero- och cisnormativitet eller diskrimineringen de utsätts för av SC-personer (straigt-cis), någon som inte är kaukasier och som lever i väst och talar om rasismen, och så vidare. Något ständigt återkommande är att personen, som är upprörd över en orättvisa, måste pausa och förklara för lyssnaren att "nej, men jag menar ju inte dig, det finns ju många som är schysta också". Det är väl solklart att personen inte syftar på den vita, SC-personen och inte ser hen som en symbol för förtrycket? Hade hen trott att den vita, SC-personen var rasist/hbtq-fob så hade de förmodligen inte haft ett samtal där de möttes som likar. Men likväl härskar den här inbillade kränktheten och rent absurda viljan att ta åt sig, trots att det rationella borde vara att anta motsatsen.
Visst, jag kan förstå att en tar åt sig av "alla män är onda!", "alla svenskar är rasister!" eller någon liknande dumhet, men helt ärligt: Hur ofta stöter en på den typen av uttalanden, egentligen? Det är definitivt inte vanligt i det så kallade "PK-media" i alla fall..
.
Så, om du är vit, cis, straight, slentriankristen eller man. Nästa gång:
En kvinna pratar om mäns våld mot kvinnor eller hur vi lever i ett system där kvinnor förtrycks till förmån för män.
Någon som inte är vit talar om rasismen hen möter från kaukasier för att hen inte delar deras hudfärg.
En hbtq-person berättar om hur den förtryckande hetero/cisnormen skadar hen till förmån för SC-personer.
En muslim mår dåligt över att hen möts av förtryck från ett slentriankristet väst som vägrar acceptera hens religiösa tillhörighet.
Ta det lugnt!
Om du vet med dig att du inte varit ute och förtryckt några minoriteter på sistone så kan du hoppa upp och sätta dig på att det inte är dig hen menar!
Jag har blivit utmanad
Nej, det är tyvärr inte en debatt vi talar om, utan om sådana här "bloggutmaningar" som kretsar omkring. I vanliga fall är jag inget större fan av sådana här, men jag tyckte att utmanarna, Fanny och Intersexorwhat, hade såpass bra frågor att jag tänkte att det kunde vara kul att besvara dem. Sen är jag så sjukt trött nuförtiden att jag inte riktigt har orkat blogga den här veckan, så då kunde jag lika gärna svara på den här.
.
Intersexorwhats utmaning:
.
Varför startade du din blogg?
Från början var det för att jag ville ha någonstans att skriva ned mina teorier, tankar och 0,2-sekundersingivelser. Det ändrades dock när jag efter ett tag började skriva väldigt mycket om feminism, genus och hbtq-frågor, något som jag fick en del uppskattning för. Så jag tog bort de inlägg jag inte tyckte passade in i temat och bestämde mig för att helt viga bloggen åt det här.
.
Vad är din sysselsättning, pluggar du eller har du något arbete eller kanske både och?
Jag pluggar till ämneslärare för gymnasiet, med inriktning historia och tillval svenska. Jobbar inte då jag dels har på tok för mycket annat för mig, är för lat och också inte riktigt står ut med tanken.
.
När brukar du få prestationsångest?
När jag ska prata med nytt folk, men jag är inte säker på att "prestationsångest" är rätt ord. Det är mer att jag är blyg och introvert. Annars brukar jag överlag inte få någon prestationsångest. Jag menar inte att jag är bra på allt, eller så, utan mer att jag inte riktigt bryr mig så mycket om att vara bra på de flesta av sakerna jag är dålig på. Det är inte knutet till min självbild, direkt.
.
Vad är dina tankar om att behöva "komma ut" gällande sexuell läggning?
Jag tycker att hela konceptet "komma ut" är fruktansvärt fånigt. Först och främst är det bara homo- och bisexuella som tvingas göra det, och det är fullständigt absurt att vi utgår ifrån att någon är straight till dess att motsatsen bevisats, men jag tycker också att själva grejen med sexuell läggning är rätt skev. Det handlar bara om att vi vill klistra på förenklande ettiketter på folk baserat på en aspekt (kön) som de föredrar i en sexuell kontext. Människors sexualitet är mer komplex än så, och det skapar dessutom bilden av kön som något viktigt att separera. Det är det inte.
.
Har du någon fantomkänsla i form av ett kroppsdel saknas, är överflödig eller på något annat sätt är "fel"?
Jag känner mig inte riktigt hemma i min kropp, men inte utifrån ett könsperspektiv. Jag tror det mer handlar om att jag är en väldigt mental person, och ser min kropp som ett bihang jag inte riktigt känner igen mig i. Min kropp är inte mitt "riktiga jag", mitt sinne är det.
.
Definierar du dig som ditt juridiska kön?
Eeh, ish. Jag ser mig mer som kille än som tjej, utan tvekan, men jag tycker inte "kille" säger ett dugg om mig heller. Dels känner jag verkligen inte igen mig i könsrollen, men jag tycker också själva uppdelningen är fånig, och jag föredrar att tituleras "hen" framför "han".
Jag är inte "kille", jag är "Rasmus".
.
Hur skulle en ideal partner vara för dig (kärlekspartner eller annan partner spelar ingen roll)?
Jag gillar egentligen inte att sätta upp en idealbild längre, det känns skevt på något sätt. Det blir som en schablonbild istället för en riktig person, och det är just riktiga personer som är intressant, inte påhittade idealbilder. Men jag kan skriva ned några egenskaper jag uppskattar väldigt mycket:
Intelligent. Det finns inget jag tycker är lika hett som när en person är smart.
Viljestark. Det är också väldigt viktigt. Dels tycker jag det är väldigt attraktivt, men jag behöver också det eftersom jag är väldigt viljestark själv.
Liknande värderingar. Jag menar inte att hen bör hålla med mig om allt, men för mig är det viktigt med liknande basvärderingar. Jag skulle ha väldigt svårt att fungera ihop med en nyliberal, våra människosyner är helt enkel för olika.
Snäll. Omotiverad elakhet är inget jag gillar hos folk, och idealistisk osjälviskhet är också väldigt attraktivt.
Humoristisk. Inte bara en person som skrattar åt mina skämt, utan som kommer med egna.
Individualistisk. Jag är inte intresserad av någon bara för att ha någon attrialj, som ett objekt att visa upp och ligga med utan det är viktigt att hen är en egen person (det är förstås alla på sätt och vis). Vidare skulle jag vara väldigt obekväm med en person som inte har "sitt eget liv" utanför mig.
.
Hur definierar du sex?
Jag har nog ingen direkt definition av ordet, och jag är inte så intresserad av att skaffa mig en heller. Pressas jag antar jag att jag, när jag pratar om sex, syftar på all form av sexuell aktivitet som sker mellan en eller flera samtyckande personer. Men jag ser det hela som något väldigt subjektivt. Om någon däremot inte tycker sig ha haft sex förrän det rör sig om KiF-sex så vem är jag att säga emot?
.
Anser du dig själv ha sexdebuterat? Varför / varför inte? Förklara gärna utifrån din egen definition av sex.
Ja. Däremot vill jag inte gå in på mer detaljer om det hela här på bloggen. Undrar någon så får hen fråga mig afk eller möjligen i en chat/mailkonversation. Det är förstås långt från säkert att jag svarar, men jag tar inte illa upp av frågan.
.
Vem/vilka är din(a) största förebild(er)?
Neil Gaiman, hands down. Och den tionde doktorn ^^
.
Vad skulle du vilja göra för världen?
Massor. Men ett totalt intetgörande av klasskillnader och ett krossande av könsrollerna vore inte fy skam.
..
Fannys utmaning:
.
Kallar du dig feminist och, beroende på svar; varför/varför inte?
Ja. Jag håller med om de flesta feministiska teorierna och jag tycker det är viktigt att visa vart jag står. Dessutom krävs det motpunkter till alla antifeminister som roar sig med att försöka devalvera begrepp de helt saknar förståelse för.
.
Var har du din politiska hemvist i övrigt?
Jag är socialist. Någon typ av det, åtminstone.
.
Utövar du på något sätt dina politiska övertygelser?
På sätt och vis. Jag är aktiv om än lat inom Vänsterns Studentförbund (VSF), jag försöker hela tiden väcka debatt och diskussioner och engagerar mig mycket politiskt. Jag försöker överlag hjälpa folk så gott jag kan, och jag gör överlag inte saker bara för pengarnas skull.
.
Är du religiös?
Nej.
.
Sysslar du på något sätt med "andlighet" (väldigt svepande begrepp, men hoppas det går fram)?
Det beror ju lite på definitionen. Jag utövar ingenting, men jag ägnar mig rätt mycket åt "andlig reflektion". Jag är en grubblare, helt enkelt, och funderar över det mesta av andlig natur.
.
Är vad du arbetar med viktigt för dig och på vilket sätt?
Jag studerar, och det är något jag trivs väldigt bra med. Jag tycker om ny kunskap och själva känslan. Sen har mitt yrkesval kommit att bli väldigt viktigt. Jag vill hjälpa folk, och som lärare kan jag förhoppningsvis göra skillnad för någon i alla fall.
.
Vad har du för inställning till konsumtion?
Överlag är jag kritisk då jag tycker det är nära kopplat till det kapitalistiska systemet. Det jag framför allt är kritisk till är när konsumtionen blir ett självändamål, något som är väldigt vanligt idag. Att konsumera för konsumerandets skull ser jag som totalt poänglöst och rent av skadligt då det bara förstärker den kapitalistiska hegemonin. Ska vi konsumera något så borde vi ha ett syfte med det som är större än att vilja ha den senaste tekniska mojängen. Det är en grej att köpa en ny telefon för att en vill kunna twittra, det är en helt annan att köpa en ny telefon bara för att en vill ha en nyare telefon. I det förstnämnda fyller konsumtionen ett ändamål utanför konsumtionen i sig, medan det andra bara handlar om ett kontraproduktivt habegär.
.
Hur vill du bilda familj/leva med andra människor (tänker kärnfamilj, kollektiv, särbo, osv)?
Jag vill inte ha barn, att bli lärare räcker. Sen vill jag inte leva i ett monogamt förhållande heller. Det skulle jag aldrig orka med. Ett mysigt litet kärlekskollektiv vore väl inte fy skam, antar jag. Men jag tror jag helst vill hålla mig för mig själv, så ska jag bo i ett mysigt litet kärlekskollektiv måste jag få gott om möjlighet att isolera mig då och då.
.
Har du några hobbys som du ägnar dig åt helt utan prestationskrav?
Datorspelande, läsande och filmtittande. Då handlar det om att uppleva snarare än att prestera. Då jag spelar kör jag oftast på ganska lätta svårighetsgrader, det är berättandet, karaktärerna och historien som är det viktiga.
.
Rakar du dig på kroppen?
Nej. Jag väldigt likgiltig inför det, och skulle jag börja ha regelbundet sex med någon eller några som föredrog det skulle jag inte ha några problem med att börja. Men i dagsläget har jag inget som motiverar mig att börja, så jag orkar inte bry mig om att lägga ned energin på det.
.
Hyser du hopp för mänskligheten?
Ja, enormt mycket! Det kommer bli awesome, och framtiden är så sjukt ball! Vi kommer åka till rymden, och det finns hur mycket häftigt som helst där! Allting är skitstort, och med tanke på hur otroligt mycket coola saker det finns bara här på jorden; fatta hur stört mycket ashäftigt det måste finnas i rymden. Vidare håller könsroller och annat dumt på att försvinna, allt färre krig utkämpas, klassklyftor sjunker överlag (jag vet att de ökat de senaste typ tjugo åren, men sett i ett längre historiskt perspektiv så blir allt enormt mycket bättre) och våldet minskar. Världen håller verkligen på att bli bättre, och överallt finns det helt fantastiska eldsjälar som kämpar för en bättre värld, och massor av folk som bara är awesome!
Det är bara synd att jag nog inte lär leva länge nog att uppleva allt.
Läs för tusan!
Vad betyder egentligen "patriarkatet"?
Ett ord som är ganska centralt inom många, men långt från alla, feministiska teorier är "patriarkatet". Trots att det ändå är relativt vanligt förekommande verkar det dock vara ytterst få, med undantag från de som är insatta i teorierna, som faktiskt förstått vad ordet betyder. Vissa verkar tro att det är en hemlig klubb bestående av män; Per Ström och andra antifeminister brukar försöka göra sig lustiga över det här "patriarkatet" och fråga vilken bastu de brukar mötas i, eller varför de inte fått en inbjudan (fast vem skulle vilja ha med dem i sin hemliga klubb?). Det här är förstås fel, och även om antifeministerna med de här skämten tror att de är roliga och levererar svidande kritik mot feminismen så blir det inte riktigt resultatet. I och med att de försöker ironisera över ett begrepp genom att skämta om en betydelse det inte ens har så framstår de inte som satiriker utan enbart som okunniga. Det vore lite som om jag skulle säga "alltså, solen, hahaha, ja, om den nu är ett blåbär, varför har ingen ätit upp den?". I och med att jag inte förstått att solen varken är direkt blå eller att folk generellt sett inte tror att den är ett blåbär så faller min satir och det blir bara konstigt istället. Så här är det med skämten om patriarkatet då det helt enkelt inte syftar på en hemlig grupp män som styr allt. Patriarkatet har helt enkelt ingenting med konspirationsteorier om Illuminati att göra, även om jag kan förstå att människor som själva tror på konspirationsteorier (Amazonia, någon?) också utgår ifrån att andra tror på liknande teorier, då folk tenderar att omedvetet utgå ifrån att andra tänker på ett liknande sätt som en själv.
.
En annan vanlig tolkning, som jag oftast ser hos antingen låtsas-feminister som mest tycker illa om män och hos killar som är oinsatta i feminismen och genusfrågor, är bilden av att patriarkatet på något sätt skulle vara alla män. Det här stämmer förstås inte heller, och ifall en funderar över det hela ett tag så förstår en nog varför. Det finns helt enkelt ingen anledning till att feminister skulle "patriarkatet" istället för "alla män". Om inte annat så är "alla män" är sjukt mycket smidigare att säga.
.
Att de här missförstånden framför allt florerar bland människor som inte läst någon feministisk teori utan som bara lyssnat lite ointresserat på vad någon feminist sagt alternativt läst någon debattartikel med ett halvt öga är knappast förvånande. Den här felaktiga bilden skapas troligen av att personen läser det nya ordet "patriarkatet" och får ut av sammanhanget att det är något negativt. Personen utgår då att det måste vara något om män som är onda, eftersom hen tänker "tja, feminister hatar ju män så". Rena dumheter, med andra ord, och bilden av den manshatande feministen är något som till stor del kommer från idioter i Hollwyood som försöker förlöjliga, skada och få bort rörelsens legitimitet. Det går dessutom lätt att läsa feministisk litteratur och titta på hur ordet används. Efter ett tag förstår en att det inte kan röra sig om en hemlig klubb eller alla män.
"Patriarkatet" är inte en grupp, det är ingen rörelse och det är ingen hemlig klubb. "Patriarkatet" är helt enkelt inte en fråga om "vem" utan om "vad".
Det är namnet på de strukturer, alltså det nät av normer, osynliga regler och falsk neutralitet, som trycker ned kvinnor som grupp samtidigt som män som grupp gynnas. Jag har tidigare skrivit om hur strukturer fungerar, men att det finns en struktur som gör att män som grupp gynnas och trycker ned kvinnor som grupp innebär inte att en man automatiskt har det bättre än en kvinna. Dels är det här en fråga om grupp, inte om individ, men det finns också fler källor till diskriminering än kön. En svart, homosexuell man från arbetarklassen, som är muslim och lider av ett handikapp har det förmodligen svårare än en vit, heterosexell kvinna från överklassen som är slentriankristen och helfunktionell (jag tror det här är fel ord för det, men jag minns verkligen inte vad det hette). Det innebär bara att en kvinna generellt sett möter mer diskriminering på grund av sitt kön än vad en man möter på grund av sitt kön. Vissa män drabbas förstås värre, och vissa kvinnor mindre, men det är bara individer. Nu pratar vi om grupper.
.
Det finns vissa feminister som väljer att inte prata om patriarkatet, och det har jag full respekt för. Jag själv pratar inte om det så mycket, även om jag köper teorin. Jag ser dock inte att tro på specifikt patriarkatet som helt nödvändigt för att vara feminist, och jag brukar förespråka genvägen för att lösa problemet, nämligen en total nedmontering av könsrollerna. Om "man" respektive "kvinna" upphör att ha någon betydelse så kommer patriarkatet vara desarmerat, och oavsett ifall en köper teorierna om patriarkatet eller inte så kan vi fortfarande enas om att lösningen på problemen är att vi krossar den dikotoma synen på kön och istället börjar skita i det. Det här är, till skillnad från i fråga om missgynnande strukturer, ett ypperligt tillfälle att fokusera på individen, och inte gruppen.
