Om kvotering

Jag är för kvotering. Det hela är lite nytt för mig med. Fram till för bara ett par månader sedan eller så var jag emot det, eftersom att jag inte gillar att man då fokuserar mer på kön istället för att ta bort fokus från kön. Men det är ett väldigt idealistiskt tänkande, och jag behöver tänka mer pragmatiskt. Här tänkte jag nu då bemöta några av de vanligaste argumenten mot kvotering, samt försöka förklara varför jag är för det.
.
Varför behövs det?
Kvotering behövs för att situationen på arbetsmarknaden, och inom framför allt maktpositioner, som den ser ut idag är fruktansvärt orättvis. Till exempel är endast 20% av alla professorer vid Sveriges universitet och högskolor idag kvinnor, de flesta världsledare är män, högstatusyrkena tenderar att vara mansdominerade och de flesta i de stora företagens styrelser är män.
I samhället idag finns det en mängd bilder av hur typiska utövare av yrken ser ut, stereotyper, och om man ber 10 000 människor att måla en bild av exempelvis en chef så kommer de flesta att måla en man. Det handlar om vilken bild som finns i vårt kollektiva medvetande, alltså vilka diskurser som finns. Det hela leder också till att männen i till exempel företagsstyrelserna tenderar att fortsätta att anställa män. En man passar helt enkelt bättre in i bilden av hur en kompetent företagsledare ser ut. Det är orättvist, men det är väldigt svårt att ändra hur folk tänker, ofta omedvetet, bara genom att påpeka att det finns ett problem där. De här bilderna, diskurserna, är helt enkelt för djupt rotade. Det man istället måste göra är att förändra dem, något som man kan lyckas med genom att tvinga fram en förändring i hur verkligheten ser ut. Idévärlden förändras av att vi förändrar verkliga världen.
För att förenkla; om fler kvinnor blir chefer så kommer fler få bilden av en kvinnlig chef som något normalt, vilket kommer att leda till att könets roll på arbetsmarknaden minskar.
.
Argument mot kvotering 1: Man bör inte fokusera på kön, men kvotering tvingar fokuset dit.
Det känns lämpligast att börja här, eftersom att det här var mitt stora problem med kvotering. Men då man använder det här argumentet så gör man, precis som jag gjorde, misstaget att man utgår ifrån att kvotering är slutmålet och att vi alltid ska tillämpa millimeterrättvisa vid anställningar och fokusera stenhårt på att det är exakt 50% kvinnor.
Även om jag är väldigt för att ungefär hälften av alla i maktposition är kvinnor så ogillar jag det tankesättet, eftersom att målet är att könets betydelse helt och hållet ska upphöra. Men det jag missade var att kvotering är en väg till målet, inte målet i sig. Då vi nått den punkten, att kön saknar betydelse annat än möjligtvis vilka man föredrar att ligga med, så kommer inte genuskvotering att behövas längre. Man kommer liksom inte ens reflektera över vilket kön folk har på samma sätt så det kommer att upphöra att vara en faktor.
Men för att nå det här idealet så måste vi fokusera på kön, eller snarare på de orättvisor som kön medför. Vi måste helt enkelt vara medvetna om dem för att kunna göra något åt dem.
.
Argument mot kvotering 2: Kompetensen kommer att sjunka eftersom att tjejer som är mindre kvalificerade kommer att få gå före i kön.
Det här argumentet hörde jag senast nu i helgen, och det är ett väldigt fult argument av två anledningar. Först och främst så är det ju ett ganska klassiskt tecken på patriarkalt tänkande att tjejer som söker ett jobb förmodligen är mindre kompetenta än killarna som söker det. Det är ju enda egentliga sättet argumentet håller på, att tjejerna som får jobben är mindre kompetenta än killarna, och det är på grund av just det tankesättet som kvotering behövs.
Den andra anledningen till att det här argumentet är fult och under bältet är för att det helt enkelt inte stämmer. Det grundar sig istället i ett missförstånd, förutsatt att man tolkar personen som kommer med det vänligt, om vad kvotering faktiskt innebär. Det innebär inte att en tjej som söker ett jobb automatiskt ska få det. Den mest kvalificerade personen ska fortfarande ha jobbet. Det som kvotering istället syftar till är att om en tjej och en kille båda söker ett jobb som de är lika kvalificerade till så ger man jobbet till den personen vars kön är kraftigt underrepresenterat. Det handlar inte om att någon ska smita före, utan att man ska sluta hålla tillbaka vissa och istället jämna ut orättvisorna som idag leder till att folk tillhörande ett visst kön, oftast män, har betydligt lättare att få ett jobb än vad de andra har.
.
Argument mot kvotering 3: Få kvinnor söker chefsjobb.
Hur det faktiska antalet sökande ser ut vet jag faktiskt inte, och jag tror att det varierar mycket från jobb till jobb. Men att bara acceptera att få kvinnor söker chefsjobb som det naturliga är helt fel. Istället borde man fråga sig hur det kommer sig att få kvinnor söker chefsjobben. Personligen tror jag att det beror på att den tidigare nämnda bilden i samhället av hur en chef ser ut gör att färre kvinnor vill bli chefer. Nu ska man förstås inte tvinga kvinnor som inte vill bli chefer att bli det, men om man får bukt med bilden av en chef så tror jag att intresset kommer att öka. Dessutom anses chefspositioner premiera klassiskt "manliga" egenskaper, vilket också bidrar till att intresset hos kvinnor kanske är lite svagare. Får man bort tankegångarna om typiska manliga och kvinnliga egenskaper så kommer man också underlätta för folk att göra det de vill göra och utvecklas åt fler håll än bara i de förbestämda ramarna i samhället.
Sen måste man givetvis också tänka på att eftersom att kvinnor har svårare att få chefsjobb blir ju intresset svagare också. Det är få som skulle söka ett jobb som de anser sig vara chanslösa att få. Hur kul är det att misslyckas, liksom?
.
Argument mot kvotering 4: Kvotering är onödigt eftersom att det bara handlar om individer som gör fel.
Den här tankegången är vanlig inom alla feministiska diskussioner, att förtrycket av kvinnor enbart beror på individuella kvinnohatare, snarare än samhället i sig. På ett plan är det rätt förståeligt att folk tänker såhär; är det fel på samhället så har vi ju en del av ansvaret till att det ser ut som det gör. Det är betydligt bekvämare och enklare att ha någon man kan skylla på istället. I det här argumentet kommer också generationsfrågan med; dvs då man skyller diskrimineringen på att de män som har makten är av en annan tid och att problemet kommer att lösa sig självt så fort de gått i pension.
Nu säger jag inte att det inte finns kvinnohatande puckon där ute, och jag säger inte heller att kvinnosynen generellt sett kan skilja sig generationer emellan. Men det här argumentet förklarar på tok för lite av hur det faktiskt ser ut. Självklart finns det idioter överallt, men i så fall hade diskrimineringen enbart existerat i ett fåtal instanser istället för överallt som den gör nu. Problemet är helt enkelt på tok för stort och för spritt för att den här förklaringsmodellen ska kunna fungera.
Dessutom är det ett oerhört fegt sätt att tänka på, då man utgår ifrån att problemet ska lösa sig självt. Man vågar inte, eller orkar inte, göra något åt saken, och accepterar det hela istället. Men det är inte okej, och det här problemet kommer inte att försvinna av sig själv. Precis som att folk var tvungna att kämpa för att kvinnor skulle få rösträtt så är vi här tvungna att kämpa för att bli av med könsrollerna och diskrimineringen. I samhället finns det alltid konformerande instanser som motsätter sig förändring eftersom att det hotar stabiliteten. Det är en del av den hegemoniska maktstrukturen, och det är till stor del på grund av den som alla större förändringar i samhällsklimatet möts av motstånd. Och det är därför vi inte kan gå och vänta på att problemet ska lösa sig självt. Varför tror ni att de nyare generationerna generellt sett har bättre syn på jämlikhet än de äldre? Jo, för att de här frågorna har diskuterats och kämpats för. Och eftersom vi inte är färdiga så kan vi inte heller sluta.
.
.
Det här var då några av mina grundtankar och ståndpunkter om kvotering. För att förtydliga så är kvotering inte målet i sig, utan det är ett hjälpmedel som vi kan, och bör, använda oss av för att nå ett mer jämställt samhälle. Huvudpoängen är inte heller att det ska vara exakt hälften kvinnor i alla samhällsinstanser. Poängen är att vi ska få bort tänkandet kring vad som är normalt och onormalt i de här rollerna, så att alla, både män och kvinnor, får möjligheten att uppnå sina drömmar och mål, utan att hindras eller stoppas på grund av något så okontrollerbart som vilket kön man råkade födas med. Kön ska inte begränas någon, vare sig män, kvinnor, eller de som inte känner att de passar in i något av dem. Och genom att få bort normerna så öppnar vi upp möjligheter för alla. Svårare än så är det inte.

Sex på kartan - Ett bemötande av konservativ kritik

Nu i våras har UR och RFSU tillsammans producerat en film för sexualundervisningen i skolorna. Filmen heter Sex på kartan och har enligt Expressen mötts av massiv kritik. Oavsett mina egna åsikter om filmen, som jag tycker är lite fånig, så är kritiken som lyfts fram skrämmande konservativ på en nivå jag inte trodde existerade i det här landet. Trots att jag inte har någon som helst koppling till vare sig UR eller RFSU så tänkte jag bemöta den här kritiken.
.
Johannes Forsblom skrev, enligt artikeln, att filmen "har utformats av revolutionära sexualaktivister och att lärare, rektorer och politiker på ett okritiskt sätt, (kanske av feghet), har accepterat den meterosexuella ideologin som kortfattat går ut på att pröva allt för att hitta den egna sexuella identiteten."
Nu kanske jag är lite för "sexualaktivistisk" för att förstå, men jag ser verkligen inte problemet. Vad är det negativa med att folk prövar sig fram till dess att de hittar något som passar dem? Är inte det själva poängen med sex, att man ska hitta något sätt att ha det på som passar en själv? Att alla är olika, och folk går igång på olika saker? Då är det ju bättre att man försöker utforska vad man själv gillar och hitta något man själv trivs med än att man försöker anpassa sig till någon samhällsnorm om hur man ska ha sex. Så länge man inte gör något mot någon annan som denne inte är okej med så är det ju bara att köra på, men Johannes Forsblom verkar vilja att alla ska köra missionären och vara heterosexuella. Förmodligen föredrar han också om folk enbart har sex i ett reproducerande syfte. Jag förstår inte alls vad hans problem med att man hittar sin egen sexuella identitet är. Om han inte vill pröva saker själv så är det ju ingen som tvingar honom.
.
Frijournalisten Anna Svensson skriver på samma sajt som Forsblom uttalade sig på, Newsmill, att "som vanligt när unga ska prata sex är avhållsamhet det största tabut". Och jo, hon har en poäng att man lite förväntas ha sex. Men att prata om "avhållsamhet" ger helt och hållet fel signaler, eftersom att ordet framför allt syftar till den religiösa, hos oss kristna, moralen som säger att man inte ska ha sex till dess att man gifter sig. Nu säger jag inte att det är fel att vänta med att ligga, det är helt upp till en själv. Felet blir då man pratar om väntandet som det korrekta, vilket de flesta konservativa moralfjantar brukar göra.
Missförstå mig inte, det är viktigt att man lär barn att de inte måste ha sex om de inte vill, men de måste inte heller låta bli. Vill man ligga så ska man göra det, vill man inte ligga så ska man låta bli. Bägge är lika okej och det är det vi måste lära ut.
Som det ser ut nu så har dock avhållsamheten betydligt fler samhällsinstanser som stöder den. Framför allt barns föräldrar som inte helt sällan ogillar tanken på att deras ungar knullar. Det gör ju att barnen verkar lite vuxnare, och många föräldrar tenderar att inte vilja se att deras barn växer. De är ju deras små änglar.
Man måste även tänka på att många föräldrar tillhör den lite äldre generationen, med en lite ålderdomligare syn på sex. Dessa tenderar att inte se med lika blida ögon på att ligga runt, framför allt då tjejer gör det. Nu säger jag givetvis inte att alla föräldrar är sådana, men tillräckligt många för att det ska behövas en liberalare motpunkt i samhället.
.
Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, krävde i en debattartikel att man ska "stoppa statlig sexpropaganda" och skriver att "Utbildningsradion och RFSU utgår att barn från den tidiga tonåren är sexuellt aktiva. Man har en genomtänkt och seriös syn på sexualitet, men den bygger på tydliga värderingar. Det är lika rimligt att förespråka att barn inte bör ha sex. Jag tycker inte att sexualundervisningen ska lära 13- och 14åringar hur man kan njuta av analsex."
.
Först och främst, och det här är viktigt att man ser; Martinsson säger i princip att bara för att inte alla, eller flertalet barn i den tidiga tonåren inte har sex, så ska man skita i att lära de som faktiskt är sexuellt aktiva om sex. Bara för att inte riskera att de som inte ligger börjar ligga, för det är ju den enda "risken" med den här filmen som kritikerna lyfter fram.
Ponera att fem procent av alla 13- och 14åringar är sexuellt aktiva (Jag har bara dragit den här siffran och följande ur häcken för att illustrera mitt resonemang). Om man inte lär dem om sex så finns det risker att saker och ting går fel. Om man lär alla ungdomar i den åldern om sex, så kanske ytterligare fem procent börjar ligga på grund av det. Är det inte värt att siffran sexuellt aktiva 13- och 14åringar växer från fem procent till tio, något som inte är fel (!), än att vi riskerar att de första fem procenten skadar sig själva psykiskt eller fysiskt genom sin okunskap? Ungar kommer alltid att lära sig om sex, men om de inte får lära sig saker som faktiskt är sanna genom skolan så kommer de att lära sig saker som faktiskt är fel, genom media eller internet.
Till alla konservativa där ute: Vare sig ni vill det eller inte så kommer ungdomar att ha sex. Är det inte bättre att vi lär dem om det, än att de riskerar att skada sig själva fysiskt och psykiskt?
.
Martinsson har dock helt rätt i att valfrihet är en värdering. Det är en åsikt att folk ska göra som de vill, helt klart, men det är en åsikt som jag tycker att vi borde stödja. Problemet med då man förespråkar att barn inte ska ha sex så säger man att den andra sidan är fel. Man kan inte riktigt förespråka att någon inte ska göra något utan att säga varför de inte borde göra det, och den enda egentliga anledningen för att inte ligga som lyfts fram av de här konservativa människorna är "du är för ung och det är fel". Men vi kan inte avgöra ifall någon är för ung eller inte. Det är upp till den personen att avgöra själv.
Om man istället förespråkar att folk ska göra som de vill så kan ju ungdomar välja själva ifall de vill ligga eller inte. Och för de som väljer att ligga så är det ju bra om det finns utbildning om ämnet, eftersom att det fortfarande är såpass laddat och mytomspunnet. Då man förespråkar att folk ska göra som de själva vill så säger man givetvis också att motsatta sidan är fel. Men jag är väldigt bekväm med att säga att det är fel att inte göra som man själv känner är rätt och man är bekväm med.
.
Martinsson säger också att han tycker att det räcker med att skolan berättar om hur man undviker könssjukdomar och oönskad graviditet. Men det man då gör är att bara lyfta fram de negativa riskerna med att ha sex istället för att faktiskt också lära dem att det finns bra och trevliga sidor med det. Men det kanske är det Martinsson egentligen vill.
En annan av de intervjuade, den 25årige studenten Daniel Tanse, är för långt åt andra hållet och nämner att han gärna "sett att filmen visade en tydligare koppling mellan kärlek och sex". Det är egentligen lika fel, eftersom det underblåser den gamla sexualmoralen; att man inte ska ligga om man inte är kär. Men det finns ju betydligt fler skäl till att ligga än kärlek, och de kan vara minst lika rätt.
.
En sidenote som också är värd att nämna är att Nationell Ungdom, en nynazistisk "kamporganisation" också är väldigt emot den här filmen, eftersom att den tar upp homo-, bi-, trans- och queerfrågor och för att en ljushyad tjej har sex med en mörkhyad kille. Det är guilt by association, definitivt, och jag tror inte att mer än en bråkdel av de som motsätter sig filmen faktiskt är nazister. Men det kan ju vara värt att fundera över vilka som står på ens egen sida i diskussionen, och hur det gick till.
.
.
Det viktigaste vi kan göra då det gäller sexualundervisning är att lära ungdomar att de själva sätter gränserna för vad de är bekväma med att göra. De själva och ingen annan, vare sig konservativa moralister eller liberala RFSU:are. Vill de inte ha sex, så ska de inte ha sex. Vill de ha sex, så är det bara att köra på, oavsett vilka de föredrar att göra det med, och hur de vill göra det. Svårare än så är det inte.
.
.
.
Ps. Jag kommer att tillbringa påskhelgen i Göteborg, långt borta från min dator, så förvänta er inga nya inlägg förrän jag kommer hem igen. Ds.

Om normkritik - Svar på tal

Idag i Aftonbladet skrev moderaten Stefan Olsson en kritisk debattartikel rörande ett uttalande från ordföranden i MUF; att de "vill skapa ett rättvist samhälle där ingen hålls tillbaka av normer och värderingar.”
Nu är jag inget fan av vare sig Moderaterna eller MUF (Folk hävdar att de är separata trots att det handlar om samma parti), men det känns ändå som en ganska vettig sak att säga, om än lite klumpigt uttryckt.
Det tyckte dock inte Stefan Olsson, vars artikel ni kan läsa här. Han menar istället att normkritik inte leder framåt, och nämner att en av de vanligaste normerna som kritiseras är att män inte bör bära klänning. För att uttrycka mig milt så tycker jag att han missuppfattat saken en aning. Jag tänker helt sonika gå uppifrån och ned och försöka peka ut bristerna i hans resonemang.
.
Först och främst så måste jag precisera att det är skillnad på norm och norm. Ordet har fler betydelser. Dels finns det normer som är en sorts handlingsregler. Etiska idéer om hur vi bör beté oss mot varandra. Men det finns också normer som syftar till vad som är normalt och vad människor bör anpassa sig till. De två går ihop väldigt mycket, men samtidigt är det en viss skillnad. Normkritiken syftar främst till att kritisera och ifrågasätta den andra typen av normer, de som talar om vad som är normalt och vad som inte är det.
.
I början av artikeln skriver han om hur normkritik mer eller mindre är centrerat till ett fåtal vänsterintellektuella, och försöker på så vis avfärda hela tankesättet som något som hör till "den andra sidan". Det känner jag mig lite stött av, personligen, för även om jag inte är höger så är jag inte vänster heller. Men genom att peka finger och anklaga moderater som vill vara kritiska mot normer för att vara vänsteraktiga så försöker han få stopp på hela tankesättet inom högern, eftersom att ingen där ju vill vara vänster. Det är ett fult och billigt diskussionsknep som kallas "guilt by association". Ett argumentationsfel som begås då en part påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och ett referensobjekt (som är klandervärt) och därmed antyder att motpartens åsikter är klandervärda. Nu menar jag inte att vänstern i sig är negativ, men i moderaternas ögon är den garanterat det.
.
Olsson går sedan vidare med att påstå att en av de vanligaste normerna i samhället (Tror att han syftar på att det är en av de vanligaste normer som kritiseras) är att män inte bör ha klänning på sig. Han har helt rätt i att det är en norm i samhället, men lyckas helt och hållet missa att just den normen inte är problemet i sig, utan ett resultat av problematiken med könsroller och hur män respektive kvinnor förväntas beté sig. Alltså vilka normer som styr hur vi tänker kring manligt och kvinnligt.
.
Han nämner som något negativt att "Typiskt för den 'normkritiska' verksamheten är nämligen att aldrig komma med några konstruktiva förslag, på vilka nya normer som bör ersätta de gamla, vilka normer som bör behållas, vilka som har delvis negativa konsekvenser, men delvis positiva och så vidare. Ambitionen är att avskaffa så många normer som möjligt, inte att skapa nya och bättre normer."
Det här är egentligen ett typexempel på ett konservativt tänkande. Olsson verkar inte kunna förstå att själva poängen just är att antalet normer ska minska och inte att de ska ersättas med andra normer. Han verkar helt enkelt så inställd på att våra liv ska styras av normer att han inte kan förställa sig något annat sätt.
.
Olsson går vidare med att överlägset påstå att man inom vänstern "gärna vill tro att man är inbegripen i en kamp mot borgeliga och kapitalistiska maktstrukturer". Saken är den att vi, alla människor, faktiskt påverkas av maktstrukturer, och somliga av oss väljer att kämpa mot dessa. Vad just borglighet och kapitalism beträffar så tänker jag inte gå in på det, eftersom att jag inte är tillräckligt insatt i frågan, men vi påverkas oerhört av sociala strukturer. Strukturer som formar och formas av normer.
.
Debattartikeln avslutas med att Olsson konstaterar att normkritiskt tänkande minsann inte är något nytt. Det låter på honom som att det är värt att förkasta bara därför. Och han har rätt i att det inte är något nytt, utan att människor i alla tider har diskuterat normer och värderingar. Och det är precis det vi måste fortsätta med. Personligen tycker jag att normerna och värderingarna vi har nu är betydligt bättre än de som fanns för tvåtusen år sedan. De har ju blivit bättre just för att människor genom åren diskuterat dem och ställt sig kritiska till dem. Och det måste vi fortsätta med, och ständigt fråga oss själva och vår omvärld varför normerna är där.
.
Problemet med Stefan Olssons resonemang är att han inte verkar förstå grundpoängen med kritiken mot normerna. Man syftar inte till att ta bort allt förväntat socialt beteende och skapa kaos i samhället, vissa sociala koder är bra, som att vi inte dödar varandra, att vi gör vårt bästa för att inte vara otrevliga och såra folk, etc. Meningen är istället att dels ifrågasätta de normer vi har och dels att luckra upp bilden av vad som anses vara normalt och inte normalt och försöka ta bort den typen av diskurser. För att simplifiera och använda Olssons exempel så ska man inte göra det normalt för män att bära klänning, man ska låta de män som vill bära klänning bära klänning utan att ens reflektera över huruvida det är normalt eller inte.

Om sex och våldtäkt

Då jag var kanske elva eller så skedde en fruktansvärd gruppvåldtäkt i Solna, en Stockholmsförort. En tjej hade blivit påhoppad av runt fem killar som våldtog henne. Med det så följde det en intensiv mediadebatt om ämnet, bland annat så publicerades det en artikel där fem unga invandrarkillar diskuterade våldtäkten och tjejer överlag, och dagen därpå en annan artikel där fem unga tjejer fick svara på det killarna sagt.
.
Killarna pratade om att våldtäkten var väldigt tragisk, men att tjejen inte borde haft kort kjol på sig. Sedan ledde samtalet in på hur de gärna skulle träffa svenska tjejer och ha kul med, men då de sedan gifte sig skulle de välja en "riktig" kvinna från deras egen kultur, som då skulle vara oskuld förstås.
Tjejerna som diskuterade killarnas diskussion dagen därpå var måttligt roade.
.
Jag vill här poängtera att syftet med det här inlägget inte är att diskutera kvinnosynen hos invandrarkillar. Enda anledningen till att jag överhuvudtaget nämnde att de var just invandrare var så att man skulle förstå "från deras egen kultur". Det som både media och politiker sällan förstår är att "invandrarkillar" inte är en homogen grupp, precis lika lite som "svenska tjejer", "lesbiska" eller "transsexuella" är. Eftersom att alla är olika och alla tycker olika så blir det helt enkelt väldigt skevt att diskutera värderingar tillhörande en viss grupp. Den här åsikten som de här individerna framförde är vanligt hos svenskar med.
.
Det påståendet om "en riktig kvinna" syftade till var inte att tjejen i fråga kom från en viss kultur, utan att hon inte hade legat runt. Även om det var över ett decennium sedan de här artiklarna publicerades så är det här fortfarande en värdering som skrämmande nog lever kvar. Det är helt enkelt inte lika okej för en tjej att ligga runt som det är för en kille.
Visst, det här är gamla nyheter och det är bättre nu än vad det varit, men det är fortfarande en skillnad. Ett exempel är hur folk berättar om att de fått ligga. Då en tjej berättar att hon fick till det kvällen innan så är det inte ovanligt att det sägs med ett lite generat leende, eller att det inte kommer upp förrän någon frågar, medan killar snarare tenderar att skryta om det (Givetvis är det ju helt olika från person till person, men vi snackar generella tendenser). Risken är stor att en tjej som skryter på ett liknande sätt betraktas som vulgär på ett helt annat plan än killen. Det blir avvikande och konstigt. Man höjer helt enkelt mycket mer på ögonbrynen ifall en tjej pratar på det sättet än då en kille gör det.
.
Det här handlar återigen inte riktigt om individer, utan om sociala strukturer. Även om möjligheten ges på samma nivå så är det tämligen säkert att fler killar än tjejer skulle prata och skryta om det öppet, eftersom att vi formats av våra könsroller, och tjejers formar dem till att inte vara lika bekväma att prata om det. "Så gör man inte" helt enkelt. Även om tjejer skulle befinna sig i en situation där det är "helt okej" att prata om det så är det fortfarande färre som skulle känna att de själva vill jämfört med killar i samma situation. Könsrollerna påverkar vad vi vill göra också, inte bara det vi faktiskt gör.
Nu säger jag inte att det inte är okej för en tjej att vara pryd eller så, om hon själv vill det. Det som är fel är då samhället intalar tjejer att vara det. Sexuellt beteende och samtalandet om det ska helt enkelt vara upp till personen själv.
.
.
Nu till nästa del av historien. Vi delades upp efter kön i klassen och fick diskutera de här artiklarna och våldtäkten, och jag var den enda killen som inte tyckte att en tjej som klär sig "slampigt" inte på något plan får skylla sig själv, eller borde ha förväntat sig det. Utan tvärtom, i hela gruppen tyckte alla att "jo, det är ju jättesynd och det är inte tjejens fel om hon blir våldtagen, men hon borde ju faktiskt tänka på hur hon klär sig och beter sig." Och det här är en åsikt som, runt tolv år senare, fortfarande lever kvar.
.
För att säga det så tydligt det bara går: Nej. En tjej ska aldrig behöva tänka på hur hon klär sig eller agerar för att undvika att bli våldtagen. Och det ska aldrig ens vara en faktor i diskussionen. Punkt slut.
Då man likväl struntar i det och ändå börjar snacka om vad offret gjorde innan och vad hon hade på sig så signalerar man två saker:
.
1) Att tjejen på något sätt har en del av skulden för det som hänt.
2) Att våldtäktsmannen inte fullt ansvarar för sina egna handlingar.
.
Det kan tyckas självklart att det inte ska vara såhär. En våldtäkt är inte något man kan förvänta sig, och inte något man kan inbjuda till genom att klä sig eller bete sig på vissa sätt. Oavsett hur sexuellt aktiv en tjej är så har hon alltid rätt att säga nej om hon inte vill ligga, och det är alltid fel att automatiskt anta att hon vill det bara för att hon legat runt. "Lättfotad" är ett av de dummaste orden någonsin på grund av det antagandet som impliceras där.
Vidare är det fruktansvärt nedsättande mot killar att signalera att våldtäktsmannen inte ansvarar för sina handlingar om tjejen var lättklädd eller betedde sig "utmanande". Det implicerar att män är slavar under sin egen sexualdrift och helt tappar kontrollen då de blir kåta. Alla ansvarar för sina egna handlingar, och oavsett hur kåt man blir så kan man alltid kontrollera sig själv. Det finns inget som ursäktar en våldtäkt.
.
Men trots att det här kan tyckas hur uppenbart som helst så är det fortfarande tankegångar som lever kvar i samhället. Rättsystemet börjar äntligen få in i sin tjocka skalle att det inte spelar någon roll hur offret klätt sig, men beteendet innan våldtäkten anses fortfarande i högsta grad vara viktigt, dels i rätten, men också i hur det uppfattas och bemöts av omgivningen.
Det är liksom skillnad på våldtäkt och våldtäkt i mångas ögon. Sofia Zettermark tar upp det väldigt bra här.
Det finns en sorts föreställning om vad en "riktig våldtäkt" är. Helst ska det röra sig om något psykfall som hoppar fram från ett buskage och misshandlar offret grovt under tiden. Det ska synas att hon våldtagits. En tjej som på något plan "signalerat att hon vill ligga", exempelvis genom att vara flirtig, hånglat eller följt med någon hem, anses inte riktigt kunna våldtas på samma sätt eftersom att det inte var säkert att hon inte ville ligga.
Att man överhuvudtaget kan prata om huruvida det var säkert ifall hon inte ville antar jag handlar om uppsåt i en rättegång, men jag förstår fortfarande inte hur det ens kan komma på tal. Man ska vara säker på att hon vill, inte osäker på ifall hon inte vill. Hur kan det vara så svårt? Och vad är poängen med att ligga om man inte är säker på att den man ligger med verkligen vill det?
.
Tyvärr färgar det här tankesättet väldigt mycket av hur folk generellt ser på våldtäkter, och på vad som är en riktig våldtäkt och vad som inte är det. Vi hör ofta att ett nej är ett nej, och det ska respekteras. Det är bra, men tyvärr så tänker många att det är ett ja fram till dess att man hör ett nej. Det är fel. Det är ett nej fram till dess att man hör, ser eller märker ett ja.
.
Och är man osäker så är det ju faktiskt bara att fråga. "Du, vill du verkligen det här?" Svårare än så är det ju faktiskt inte.

Slutet på anonymiteten!

Jag har bestämt mig för att den här bloggen inte ska vara anonym längre. Då jag skapade den tänkte jag att det vore roligt med en anonym blogg, och kanske få folk att undra vem jag egentligen är. Dock är de flesta av mina läsare folk jag känner på riktigt så anonymitet känns lite meningslöst. Men dessutom, och framför allt, så är det här åsikter som jag står för att jag har. Jag tycker också att det är viktigt att visa att jag stå för dem.
.
.
Jag heter Rasmus Wahlman, är född 1987, och kommer ursprungligen ifrån Stockholm. Nuförtiden bor jag dock i Linköping där jag i skrivandets stund pluggar litteraturvetenskap på Linköpings Universitet.
Till hösten har jag sökt in på lärarutbildningen för att bli ämneslärare i historia och svenska, och eventuellt samhällsvetenskap. Jag ska dessutom försöka läsa lite genusvetenskap parallellt med mina andra studier.
.
Jag är feminist och har kallat mig det sedan jag var femton. Jag brinner väldigt mycket för jämställdhet, men också för yttrandefrihet. Jag är är intresserad av politik, men är inte särskilt förtjust i något av våra riksdagspartier.
Jag är också intresserad av film och litteratur, jag älskar att få en bra historia berättad för mig. Jag håller på med rollspel och datorspel, jag tycker språk är intressant, jag missbrukar smileys och jag gillar samhällsfrågor.
.
Jag sover inte riktigt på nätterna, utan försöker hinna med det någon gång på morgonkvisten. Jag röker Lucky Strikes och dricker för mycket kaffe, lyssnar på Tori Amos och är barnsligt förtjust i Shakespeare och Neil Gaiman. Jag gillar igelkottar och katter, är fruktansvärt lat, tankspridd och slarvig. Jag är närsynt, darrhänt och totalt handikappad då det kommer till teknik, vilket är varför jag inte har någon fin design på min blogg.
.
Jag är INFP enligt Myers Briggs personlighetstyper. Det är nog den bästa beskrivningen av mig. Jag ska som sagt försöka bli gymnasielärare eftersom att jag vill påverka min omvärld och hjälpa folk, och jag har drömmar om att bli författare.
.
auuus har varit mitt nick sedan jag var tio och det kommer nog fortsätta vara det framöver med. Det är liksom jag. Så om ni ser det nicket ute någonstans så är det förmodligen jag. Säg gärna hej :)
.
Det får räcka. Om någon vill veta något mer så är det bara att fråga ^^

Hur är män privilegierade? Del 2

Nu kommer fortsättningen på förra inlägget där jag skrev om på vilka sätt män faktiskt är privilegierade i samhället, och jag tänkte börja enkelt med löneskillnader.
.
Män tjänar mer än kvinnor. Enligt en studie av SCB så handlar det om en oförklarlig löneskillnad på 8,1 % till kvinnors nackdel. Med en "oförklarlig löneskillnad" menas en skillnad som inte har med till exempel tiden man varit anställd under, yrkesval, osv. Det finns alltså inga direkt förklarliga skäl till att den är där.
I rapporten gör de dock ett försök att hitta en alternativ förklaring till direkt diskriminering, det vill säga att lönesättningen helt enkelt är lägre på grund av att den anställda är kvinna. Då tar de upp att kvinnor tenderar att, i heterosexuella familjerelationer, vara den som tar huvudansvaret för hushållsarbetet och familjen, vilket resulterar i att det är vanligare att kvinnor har kortare arbetsdagar och tar pauser i karrären för föräldraledighet och liknande (Det ska också nämnas att de som gjort studien skriver att skillnaden genom det här förklaras, men är fortfarande inte berättigad).
En förklaringsvariant jag hört är att kvinnor helt enket är sämre på att löneförhandla, vilket också resulterar i att de får lägre lön. Det har jag svårt att tro på. Det låter helt enkelt väldigt konstigt att löneförhandling skulle vara något som de flesta kvinnor är dåliga på. Jag köper det inte.
En annan förklaring som ibland nämns är att mannen kanske arbetar hårdare. Det stämmer inte. De flesta studier som gjorts på ämnet visar att det antingen är lika eller tvärtom kvinnorna som generellt sett arbetar hårdast.
.
Min nästa punkt snuddade jag lite vid tidigare, nämligen att i heterosexuella parrelationer så är det betydligt vanligare att det är kvinnan som sköter det mesta av hushållsarbetet. Det är såklart bättre nu än vad det var för femtio år sedan, men som vi alla vet är "bättre" sällan detsamma som "bra", och i många så kallat "jämställda" par är det fortfarande tjejen som sköter det mesta. Om ni inte tror mig så nämner Forskning och Framsteg i en artikel att kvinnor gör fyra gånger mer hushållsarbete än vad män gör.
Varför är det såhär då? Frågan har inget enkelt svar, men framför allt handlar det om normer. Nu menar jag inte riktigt normer som "hushållsarbete är kvinnogöra, riktiga män gör inte sådant", även om det tyvärr finns folk som tycker det med. Jag menar istället att hushållsarbete är något som i samhället kvinnor alltid gjort, och det lever fortfarande kvar. Man är helt enkelt van vid att det är tjejen som gör det, och därför läggs det ett socialt ansvar på henne att se till att hemmet är fint. Kvinnors sociala status är närmare knutet till ett rent hem än vad mäns är, och vi går hela tiden den bilden förstärkt av omvärlden. Ett exempel är att i klassiska "kvinnotidningar", det vill säga tidningar vars målgrupp framför allt är kvinnor, pratas betydligt mer om inredning och andra "hem-grejer" än vad det görs i tidningar som har män som primär målgrupp.
Alltså, vi intalas av de sociala strukturerna i samhället att huvudansvaret för hemmets utseende ligger hos kvinnan, vilket resulterar i att kvinnor generellt sett bryr sig mer om hur det ser ut, och på så vis själva tar på sig huvudansvaret och gör det mesta på grund av det sociala trycket. Vi människor pressas alltså in i de sociala strukturerna genom att vi intalas att känna skam då vi inte följer dem och är som "riktiga" män/kvinnor ska vara. Bilder som i sin tur skapats av strukturerna.
.
Inom den medicinska forskningen har man under historiens gång, och fortsätter fortfarande, dessutom så gott som alltid använt män som standardmodell, som norm, att bygga forskningen utifrån. Man utgår ifrån att män är de normala människorna, att de är representativa för hela mänskligheten, och större delen av all forskning genom tiderna har bedrivits på män.
Problemet är att mäns och kvinnors kroppar fungerar lite olika. Det är inga helt enorma skillnader, men de är tillräckligt stora för att vissa mediciner som forskats fram på män inte fungerar lika bra, om alls, på kvinnor. Likadant är det med vissa symptom på sjukdomar som anses vara allmängiltiga, men som egentligen främst framträder hos män. Nu har det dock börjat bedrivas mer forskning på kvinnor också, vilket är väldigt bra.
Här ska dock en oerhört viktig punkt tilläggas. Jag skriver här att mäns och kvinnors kroppar fungerar lite olika. Inte deras tankesätt, känslor, egenskaper, eller liknande. Det är extremt viktigt att man inte utgår ifrån att män är på ett visst sätt, kvinnor på ett annat. Det är så könsroller skapas, och sådana har vi redan på tok för mycket av.
.
.
Jag känner att det här får räcka för ikväll. Nästa gång jag skriver om det här kommer jag att försöka ta upp två av de viktigaste ämnena; mannen som norm i samhället, och om våldtäktsproblematiken då offret skuldbeläggs, som jag tidigare lovat. Och kanske något annat intressant om jag kommer att tänka på något.

Hur är män privilegierade? Del 1

Idag pratade jag om feminism rent generellt med en kompis, som ställde frågan hur män är privilegierade, och specifikt hur en manlig högskolestudent är det gentemot en kvinnlig, och jag fann till min stora förskräckelse att jag inte riktigt kunde svara på den frågan. Det kan dels ha att göra med att jag tenderar att vara dålig i faktiska diskussioner eftersom att jag inte riktigt kan fokusera tankarna ordentligt, men jag känner ändå att det är en sådan fråga som jag ska kunna besvara.
.
Först och främst är det skillnad på individ och grupp. Det är ofta väldigt svårt att säga hur en specifik person är privilegierad, eftersom att det framförallt handlar om att män generellt sätt är privilegierade jämfört med kvinnor. Vissa individer är det inte, och betydligt fler märker det inte.
Som privilegierad är det sällan man märker att man faktiskt är privilegierad. Det handlar delvis om normaliseringsprocessen. Den privilegierade är såpass van vid fördelarna att denne varken tänker på eller märker dem, och uppfattar istället alla förändringar för att minska privilegiet som orättvisa eller rent av diskriminerande.
.
Det första som bör nämnas är vad som anses vara normalt i vissa delar av samhället. Om du tänker på en läkare är risken stor att den första bild som dyker upp i hjärnan föreställer en man. Likadant med en chef, en professor, en pilot eller en advokat. Det är bilden av en man som dyker upp i de flesta högstatusyrkena. Om vi istället vänder på steken och pratar om lågstatusyrken, som inte har med hantverk att göra, är det ofta en kvinna som dyker upp. Kassör, sjuksköterska, flygvärdinna eller sekreterare, till exempel.
Nu kan man ju invända att två av de här yrkerna är böjda i feminin grammatisk form, och att det är därför man kopplar dem till kvinnor. Och jo, det är svårt att säga emot. Anledningen till att flygvärdinna och sjuksköterska är i feminin grammatisk form är, vad jag förstått det, för att det i början framförallt var kvinnor som arbetade med de yrkena (Så ser det för övrigt ut fortfarande).
Oavsett om yrkena har låg status för att de traditionellt sett varit och fortfarande är "kvinnoyrken", eller att de är "kvinnoyrken" för att de har låg status spelar egentligen ingen roll.
.
Kvinnor tenderar också att inte tas på allvar på samma nivå som män. Det är långt från ovanligt att det bortförklaras med PMS då en kvinna är upprörd, arg eller irriterad. "Harru PMS eller?" händer ju rätt ofta att man hör då en tjej är upprörd över något som den andre inte tycker är en så stor grej, istället för att hen försöker förstå varför tjejen är upprörd och inte tycker att det är en småsak. Samma sak händer inte män.
Vidare händer det också att kvinnors åsikter och förslag ignoreras och/eller inte tas på allvar. Ett exempel är vid möten eller redovisningar då folk gäspar, suckar och inte lyssnar då en kvinna pratar, för att sedan applådera samma förslag presenterat en kvart senare av en man. Det här problemet, luddigt beskrivet som de må vara, kan tyckas bara bero på att vissa människor, framförallt män, är as som har svårt för smarta kvinnor och förminskar dem istället. Det är delvis sant, men det hela går även djupare än så.
I samhället finns det könsroller, det vill säga fördomar och förutfattade meningar om hur folk tillhörande ett visst kön är. De här "förväntningarna" påverkar oss alla, eftersom att de dels säger hur man "ska" vara som kille eller tjej. De påverkar dock också hur vi förväntar oss att de män och kvinnor vi träffar kommer att vara, vilket leder till att kvinnor inte riktigt förväntas veta vad de pratar om i vissa sammanhang, exempelvis på styrelsemöten, som chefer, och så vidare. Innerst inne är det tyvärr många som faktiskt tycker att en man nog blir en lite bättre chef än en kvinna, att män är duktigare på ekonomi, på att tänka logiskt, etc.
.
Det ska tilläggas att det här framförallt är undermedvetna processer i vårt tänkande. Ytterst få (Jag vill i alla fall tro att de är få) sitter på allvar och tänker "hon är kvinna, då förstår hon sig inte på det här". Det som istället händer är att kvinnan inte stämmer överens med bilden vi har av hur en chef, filosof eller liknande ska vara, vilket leder till att hon betraktas mer kritiskt. Då vi ser något vi på något plan inte förväntar oss så är vi också mer benägna att se brister med det.
Det ska givetvis också tilläggas att även män blir lidande av de här könsrollerna i vissa kontexter, men nu var det inte de det handlade om. Könsroller skadar dock alla. Svårare än så är det inte.
.
Könsrollerna leder in mig på min tredje punkt där män är privilegierade, nämligen att män har större friheter kring hur de väljer att leva sina liv, och framförallt hur de kan agera. Om en man agerar utifrån den klassiska kvinnliga könsrollen, det vill säga är duktig, tyst, skötsam, pryd, renlig och fokuserar på relationer snarare än individualistiska framsteg så kommer kanske någon höja på ett ögonbryn, men det kommer knappast bli mer än så. Om en kvinna däremot beter sig "som en man" och är högljudd, snuskig, bråkig, slarvig, promiskuös och målmedveten så möts hon betydligt oftare av negativa reaktioner. Hon kommer i betydligt högre grad inte att ses som en "riktig tjej" än vice versa. Män är helt enkelt friare på att vara som de vill än vad tjejer är, och det sociala trycket på att anpassa sig väger lättare på dem än på tjejer. Delvis för att en typiskt "manlig" egenskap är att vara individualistisk och gå sin egen väg. Det är kort sagt mer okej för en kille att vara tyst och snäll, än för en tjej att vara högljudd och bråkig.
.
.
Det här var bara del 1. Nästa gång ska jag bland annat försöka ta upp löneskillnader, medicinska normer, våldtäktslagstiftning och mannen som norm.

Om populärkulturen och normbilden den presenterar

För säkert en tre-fyra år sedan sa en kompis till mig att alla tjejband suger. Jag höll med. Jag lyssnade inte då på ett enda band bestående av bara kvinnliga medlemmar. Det gör jag fortfarande inte.
Förutom den uppenbara generaliseringen så finns det en annan, mer djupgående problematik i vårt samtal vi hade då. Varför kallade vi det egentligen för "tjejband" när vi utan tvekan aldrig skulle kommit på tanken att kalla ett band med bara manliga medlemmar för ett "killband"? Det var ju bara ett band. Men ett band med bara kvinnliga medlemmar kunde utan problem definieras som ett "tjejband" utan att någon av oss reagerade på det.
.
Saken är den att vår populärkultur domineras av män. Det går inte att komma ifrån. De flesta utgivna författare är män, de flesta populära musiker är män, de flesta stora filmmakare är män. Män som ofta producerar saker framför allt riktade åt andra män (OBS. Nu skriver jag inte att alla är män. Men det stora flertalet).
Det handlar inte om att män är lämpligare eller duktigare på att skapa kultur, utan att män tenderar att tas på större allvar då de försöker. Det hela bottnar i en hegemonisk strukturell diskriminering, en samhällelig process som till viss del sker undermedvetet hos folk. Den ojämlika maktfördelningen cementeras och börjar bektraktas som det naturliga. Som att det är så det ska vara.
.
Sålunda ses kvinnors skapande utifrån ett samhällsmässigt perspektiv som mindre viktigt än männens, vilket resulterar i att den kultur kvinnor skapar marginaliseras. Då kultur marginaliseras blir det svårare för den att nå ut till en större publik, vilket också gör att skaparna av den inte lika lätt kan leva på att producera den. Det hela leder då till att de kan skapa mindre kultur, så blir det bara en nedåtgående spiral som gör saker och ting värre.
.
Dessutom betraktas kultur skapad av kvinnor så gott som alltid utifrån att den just är skapad av kvinnor, vilket är varför jag och min vän kunde definiera tjejband som just tjejband. Normen är helt enkelt att en kulturskapare är man. En författare som råkar vara tjej ses som en kvinnlig författare, medan en författare som av en händelse födds som man bara ses som en författare. Ett band med bara kvinnor är ett tjejband, medan ett band med bara killar är ett band. Kvinnors kulturella skapande betraktas och tolkas alltså genom ett extra filter just för att de är kvinnor, något som leder till att kulturen som produceras av kvinnor betraktas annorlunda bara för att upphovsmakarna är just kvinnor.
.
Det är här man tydligt ser att det är män som är normen. Då man känner sig tvungen eller manad att påpeka att skaparen av en viss grej är kvinna så signalerar man att det är något ovanligt, något som avviker från det normala. Hade verket istället varit skapat av en man så hade man inte känt behov av att tydliggöra skaparens kön på samma sätt.
.
Och det är klart att verken inte enbart diskuteras utifrån att skaparen är kvinna, eller att verkens skapare alltid presenteras med "en kvinnlig ......". Något som däremot är klart är att en kvinnlig kulturskapare betydligt oftare presenteras som just kvinnlig kulturskapare, jämfört med en manlig som oftast bara presenteras som en kulturskapare. Mannen är normen för kulturellt skapande, och att det överhuvudtaget behövs signaleras att en författare eller regissör är kvinna visar det tydligt. För er som inte tror mig så kan ni kolla på wikipedia. Det finns en lista över kvinnliga författare, men ingen över specifikt manliga. Det finns en lista över band med bara kvinnliga medlemmar, men ingen över band med bara manliga. Det finns en lista över kvinnliga regissörer, men ingen över manliga. Listorna talar sitt tydliga språk: En manlig kulturskapare definieras inte av att han är man. Han är en vanlig kulturskapare.
.
.
Jag lyssnar fortfarande inte på något band med bara kvinnliga medlemmar. Jag vill tro att det bara är för att jag inte hittat något jag gillar, för att jag inte velat leta specifikt efter vare sig band med bara kvinnliga eller bara manliga medlemmar, utan istället bara lyssna på musiken och lyssna vidare på det jag gillar oavsett vem som skapat den.
Men jag är också övertygad om att ett eventuellt sökande efter band med bara kvinnor skulle bli svårare. Eftersom att de inte lyfts fram på samma sätt, och inte kan nå en större marknad på lika villkor, som band med bara manliga medlemmar. Inte på grund av att någon arg, manlig skivbolagsdirektör hatar kvinnor och vägrar ge dem kontrakt, utan för att vårt samhälle inte tar dem på lika stort allvar.
.
.
.
Tillägg:
.
Något jag upptäckte när jag nu tittade igenom olika listor var till exempel att bland de tio bäst säljande författarna i Europa år 2009 var tre av dem kvinnor. Det är något som skulle kunna användas som ett motargument mot det jag skriver, så jag tänkte bemöta det direkt.
Om någon nu visar upp den här listan och säger att "titta här, tre av tio är inte så jättedåligt ändå. Du kan ju inte mena att det alltid ska vara fem av tio." Och nej, det menar jag inte. Vilka författare som säljer bäst är något som varierar, precis som andelen kvinnliga regissörer på IMDBs topp-tio-lista. Det är så det naturligtvis är, och man kan naturligtvis inte begära att kulturkonsumtionen alltid ska ligga exakt jämt fördelat mellan manliga och kvinnliga skapare. Men med den här variationen, om det vore jämställt och rättvist, så skulle det ibland vara sju av tio kvinnliga författare som säljer bäst, och ibland sex av tio, och ibland fyra av tio, och så vidare. Problemet kvarstår då, oavsett variation år för år, kvinnor alltid ligger under 50%. Då är det helt enkelt inte jämlikt. Även om fyra av tio skulle vara en helt okej fördelning under ett år så är den inte längre helt okej om det alltid ser ut ungefär så. Det är givetvis bättre än att det alltid är en eller ingen av tio, men bara för att något är bättre så är det inte bra. Svårare än så är det inte.

"Det är synd om killar också!"

Det är något man hör från någon så gott som varje gång det pågår en feministisk diskussion. Någon vill alltid påpeka hur killar minsann också diskrimineras en massa och att man minsann borde prata om de problemen också.
(Om det inte framgick av min överanvändning av ordet "minsann" så anser jag att den här invändningen är fullständigt idiotisk)
.
Först och främst, och det här kan jag inte vara nog tydlig med, så är det egentligen inget motargument. Kvinnor diskrimineras. Män diskrimineras. Det ena utesluter inte det andra. Det är helt enkelt två olika påståenden som, även om de behandlar liknande ämnen, inte alls har med varandra att göra. Det är som att säga: Hundar kan inte flyga. Katter kan inte flyga. Bara för att det ena är sant innebär det inte att det andra inte är det.
.
Invändningen signalerar dessutom ett antal saker.
1) För det första så signalerar man att diskriminering är helt okej, bara alla diskrimineras på olika sätt. Man får det dessutom att låta som att den diskriminering som kvinnor utsätts för är rättvis, eftersom att män utsätts för annan diskriminering. Ni hur ju själva hur korkat det låter. Bara för att saker och ting är orättvisa på ett sätt åt ett håll, och orättvisa på ett annat sätt och ett annat håll så blir inte orättvisorna i sig mindre orättvisa. Två fel gör helt enkelt inte ett rätt.
2) Genom att använda det här som ett motargument signalerar det också att problemet med att kvinnor diskrimineras kommer i andra hand, att det hela inte ska börja lösas förrän vi löst de instanser där män diskrimineras. Man säger alltså att kvinnor är mindre viktiga än män.
3) Slutligen signalerar man också att diskrimineringen av kvinnor är helt enkelt inte värd att prata om, eftersom att män också diskrimineras, och det används som ett argument för att få slut på diskussionen om diskriminering av kvinnor.
.
.
Det man oftast hör tillsammans med den här invändningen är att det är orättvist att det pratas så mycket om diskrimineringen av kvinnor, och så lite om den av män. Om det stämmer eller inte är upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning om, eftersom att det handlar om vilka diskussioner man själv är med om. Jag har dock inte märkt det. Vidare så utgår man då ifrån att det finns en maxgräns för antalet diskussioner som får lov att existera, och att diskussionerna om kvinnor "stjäl" plats från de om män. Det är bara dumt. Vill du starta en diskussion om att män diskrimineras så gör det. Det är inte svårare än så.
.
Vidare så är det tyvärr så att kvinnor möter mer diskriminering än män, oavsett om man upplever det så eller inte. Och den diskriminering kvinnor möter är dessutom mer omfattande. På rak arm kommer jag bara på tre exempel där män diskrimineras. Dels vid vårdnadstvister, i rättegångar och i att skolsystemet som det ser ut nu är bättre anpassat för kvinnor anses vara (Och nej, jag vill inte ha kommentarer om fler situationer, det är inte poängen med det här inlägget). Samtliga av de här instanserna grundar sig i förförståelsen om att män är på ett visst sätt och kvinnor på ett annat. Genom att förändra och ta bort de insocialiserade könsrollerna får vi också bukt med den här problematiken. Alltså; Genom att lösa problem med att kvinnor diskrimineras löser vi även problem med att män diskrimineras. Det låter väl ändå inte helt fel?
.
Slutligen vill jag också säga att bara för att man löser problemen med att kvinnor diskrimineras innebär det inte att män kommer att bli mer diskriminerade. Det finns helt enkelt ingen diskrimineringskvot som vi måste upprätthålla, och även om många verkar vara rädda för det så föder inte mindre diskriminering mer diskriminering på andra håll. Diskrimineringen i samhället är inte en konstant.
Det är sant att vi män kommer att förlora en del makt eftersom att maktfördelningen blir mer rättvis. Det är inte diskriminering. Att vissa upplever det som diskriminering beror helt enkelt på att maktbalansen som den ser ut idag ses som normal, vilket innebär att förändringar i den upplevs som ojämlika. Men bara för att vi upplever något på ett visst sätt innebär det inte att det faktiskt är så. Det finns omfattande sociologisk forskning kring normaliseringsprocessen. Läs på!
Kort sagt kommer män inte diskrimineras mer för att kvinnor diskrimineras mindre. Bara för att hundar lär sig flyga innebär det inte att katter kommer att kunna flyga ännu mindre. Svårare än så är det inte.
.
.
OBS! Med det här inlägget så säger jag inte att det är fel att man tar upp diskussioner om de fall då män diskrimineras, tvärtom. Man bör prata om det också, och det är precis lika fel att män diskrimineras som att kvinnor gör det. Men som jag skrivit så gör två fel inte ett rätt. Och att det minsann är synd om killar med är inte ett vettigt motargument i en diskussion om att kvinnor diskrimineras. Och trots att män också möter diskriminering, så möter kvinnor generellt sett betydligt mer, eftersom att det där finns en betydligt tyngre strukturell problematik.
.
.
Tillägg: Kom på att jag borde skrivit varifrån jag började tänka på det här ämnet. Det var efter kommentarer skrivna till http://zettermark.blogg.se/2011/april/inte-lika-med.html#comment
Alla borde läsa hennes blogg!

RSS 2.0