"Tjejsamla" - Sexism i språkbruket?

Språkrådet har släppt sin nyordslista för 2011, något som jag som blivande svenska lärare förstås tycker är intressant. Tyvärr blev glädjen kortvarig. Det är förstås inte förvånande att det finns med en del ord som färgas av det politiska och mediala klimatet i samhället, vilket är anledningen till att jag kan förlåta ord som "Juholtare" (som betyder "förhastat uttalande som man snart tvingas backa på") trots att det finns en uppenbar politisk värdering där. Det finns däremot ett annat ord på listan som verkligen visar precis hur ojämlikt vårt samhälle faktiskt är.
.
Tjejsamla - Ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.
.
Så vad är felet med det här ordet? Det är ju bara ett ord? Och är det inte bra att samlande inte är något som bara är knytet till ett manligt beteende?
Först och främst måste jag erkänna att samlande för mig aldrig varit en direkt manlig grej. Att samla på något var helt enkelt bara att samla på något, vilket alla kunde göra. Ordet har för mig aldrig varit knutet till ett specifikt kön. Men det är å andra sidan bara jag. Det finns ju definitivt en koppling mellan samlande och nördighet, och nördighet är något som traditionellt sett kopplas till manlighet. Så kanske finns det ändå något vettigt där kring ordet?
För att göra en lång historia kort: Nej, det gör det inte.
.
Först och främst så signalerar en när en använder sig av "tjejsamla" som ett uttryck för ett light samlande, eller en lättare nördighet, att tjejer inte ägnar sig åt "riktigt" samlande, eller är mer nördiga. Nog för att nördstereotypen är typiskt maskulin så innebär det inte att nördighet är något som enbart är till för männen. Tvärtom, som nörd skulle jag säga att jag gärna ser fler kvinnor och en mer kvinnovänlig miljö i nördvärlden, men genom att på det här sättet signalera att nörderier är något som killar ägnar sig åt så utestänger en tjejer ifrån det, samt trycker ned de tjejer som redan är nördar. Nördvärlden är redan nu extremt ovälkomnande för tjejer, med mycket sexism, platta karaktäriseringar och objektifiering. Vi behöver inte göra det hela ännu värre.
.
Det andra felet med det här uttrycket är att ordets betydelse är att tjejsamlande är samlande på en mildare, mer casual nivå. Det är helt enkelt inte samlande "på riktigt". Den enda skillnaden mellan orden "samla" och "tjejsamla" är att det sistnämnda har "tjej" som prefix, vilket då signalerar att tjej-varianten av att göra något inte är att göra det hela på riktigt, utan på en lite mesigare, mildare nivå. Tjejer är helt enkelt inte lika seriösa. Det här kan vi också se i begrepp som "tjejracket", "tjejkast", och så vidare. Ordets betydelse görs helt enkelt lite sämre genom att "tjej" sätts dit som prefix.
.
Slutligen, som Fanny påpekar, så finns det ingen kill-motsvarighet till ordet. Att samla på saker intensivt heter inte "killsamla", utan det heter bara "samla". Det här signalerar att det är mannen som är normen, ett väldigt vanligt problem i vårt samhälle som jag lite klumpigt skrivit om tidigare. Inte att det är något fel på män, utan just att män ses som det normala, medan kvinnor blir avvikande. Det här märks ofta i just vårt språk just för att en t ex talar om att "tjejsamla" när den manliga varianten av det hela bara heter "samla". Den manliga aktiviteten, om vi nu går med på att det finns ett killsätt och ett tjejsätt att göra saker på (en föreställning som visserligen är fel men som likväl är väldigt seglivad i vårt samhälle), blir helt enkelt den normala, eller standarden, medan den kvinnliga först och främst definieras utifrån på vilka sätt den skiljer sig ifrån den manliga. Kvinnor tillåts således inte att definieras utifrån sig själva, utan enbart utifrån hur de skiljer sig från männen. En fitta ses t ex fortfarande av många som frånvaron av en kuk.
Det är faktiskt väldigt sällan en kommer i kontakt med ord som har "kille" som prefix, förutom i kontexter där det också finns ord med "tjej" som prefix, som "tjejkläder" respektive "killkläder". Nu menar jag förstås inte att vi borde vända på steken och låta det kvinnliga vara norm, utan att vi snarare ska sluta låta saker vara norm överhuvudtaget, och framför allt sluta tillskriva kön olika egenskaper och värderingar. Det ska helt enkelt inte vara tal om att tjejsamla eller killsamla, utan det är att samla light och att samla extremt, med hela spektrumet där emellan.

Warren Beatty ska inte ha någon eloge för att göra det självklara

I Aftonbladet kunde vi den 25:e december läsa att Warren Beatty stöttar sin sons könskorrigering. Tyvärr är inte historien så hjärtvärmande som det låter på rubriken, utan det handlar om att Warren länge motsatt sig det hela, på grund av rädsla och så vidare.
På sätt och vis kan jag givetvis sympatisera med att föräldrar och närstående kan behöva vänja sig lite vid tanken när en person "kommer ut" som trans, just för att cis är normen som det ser ut idag. Sen behöver en ju givetvis göra sig av med vanan att tänka på personen, i Warren Beattys sons fall, som en hon och börja tänka på honom som en han. Det hela är förståeligt, just för att vi människor lätt lägger till oss olika vanor och att dessa kan vara svåra att vänja sig av vid. Jag tenderar t ex fortfarande att kalla min lillasyster för namnet hon fick vid sin födsel trots att hon bytte namn för ett par år sedan just för att jag är såpass van vid hennes tidigare namn. Jag försöker förstås säga rätt, men ibland gör en fel. Det hela tycker jag är förståeligt, och att ha svårt att vänja sig av vid saker handlar inte om illvilja eller att en inte respekterar förändringen.
.
Vad jag däremot fan inte tycker är okej är att en förälder kämpar med att acceptera det hela, eller känner sig rädda eller så. För säga vad en vill, men rent generellt sett så är det fan så mycket jobbigare för transpersonen än vad det är för de anhöriga. Det handlar dessutom inte om något val eller så som ungen gjort eller så, utan hur hen är född. Det är alltså inget som går att "tänka bort", eller välja att inte vara, eller något i den stilen, utan trans är något som en inte har kontroll över. Inacceptansen är lika absurd och ologisk som att föräldrarna inte skulle acceptera att ett barn är vänsterhänt (mig veterligen är det också medfött, ifall det nu inte är det så kan ni bortse ifrån den här liknelsen).
Föräldrars uppgift är att vara där för sina barn, och även under de bästa omständigheter är en könskorrigering och vägen dit en ganska krävande resa och transpersonen ska helt enkelt inte behöva ta hand om sina föräldrar också.
.
Nu är jag förstås lite orättvis i en bemärkelse, i och med att det inte är helt och hållet föräldrarnas fel att de kan reagera kraftigt på det här. Det handlar om att kön helt enkelt är något som vårt samhälle har fått för sig är skitviktigt, och därför är en stor del av hur de flesta av oss ser en människa kopplat till dennes kön. Det hela är tragiskt, men tyvärr sant, vilket också är en av anledningarna till att könsrollerna är så svåra att bli av med. Människor resonerar undermedvetet att eftersom åtskillnaden av könen är såpass viktig så måste det ju innebära att det också är stor skillnad på dem, och inte bara kopplat till samhällets normer och vår naturliga förmåga att dela upp saker och ting i kategorier. Det gör helt enkelt lite ont att erkänna att vi prioriterar fel.
Det här drabbar förstås transpersoner hårt. Nu menar jag inte att påstå att deras problem beror på könsroller, det stämmer inte, däremot tror jag att det ofta kan bli värre av dem.
.
Warren Beatty ska dock inte ha en jävla eloge för att han äntligen tagit sitt förnuft till fånga och accepterat att hans son faktiskt är hans son, trots att sonen ifråga hade oturen att födas i fel kropp. Det borde han helt enkelt ha gjort från första början. Nu menar jag givetvis inte att han ska skällas ut heller, just för att han nu faktiskt gjort det rätta.
En person är helt enkelt inte ovanligt duktig och bra för att hen inte är rasist, hbtq-fob eller något liknande. Vi ska helt enkelt ha kommit såpass långt att det ska vara en ren självklarhet att en inte är det.
.
.
Ps.
Jag vill här tillägga att jag personligen är cis, så jag kan aldrig veta helt hur det känns att ha en inre könsidentitet som inte stämmer överens med hur min kropp ser ut. Därför är det mycket möjligt att jag gjort eller sagt något fel här, och för det ber jag hemskt mycket om ursäkt. Ifall någon bättre vetande ser något misstag jag gjort så rätta mig, för allt i världen, så att jag inte gör om samma misstag igen =)

Hår under armarna

Diskussionerna om hår under armarna är något som pågått väldigt länge, som en del av diskussionerna kring våra skönhetsideal. När själva fenomenet att raka bort håret under armarna började kan jag inte riktigt svara på. På Flashback (inte jag som startat tråden) verkade folk tro att det blev ett "måste" mellan 50-80-talet. Oavsett när det hela började så är det i alla fall nuförtiden ansett som just ett "måste" för kvinnor. Det innebär att de kvinnor som låter bli att göra det betraktas som konstiga, fula och på något sätt felaktiga.
.
Förklaringen till att det ser ut såhär kan göras både väldigt enkel och väldigt komplicerad. Den enkla förklaringen är att det helt enkelt är så skönhetsnormen ser ut, precis som att vissa andra attribut (smalhet, slät hy, solbränna osv) anses vara attraktiva. De här normerna är dock föränderliga. Långt bak i tiden ansågs en viss trindhet vara attraktivt då det signalerade att personen hade råd att äta sig mätt. På samma sätt var blekhet fint då det signalerade att person inte behövde vara ute i solen och arbeta på fälten. Det som ansågs vara attraktivt var helt enkelt kopplat till social klass, och ju rikare en person verkade vara, desto snyggare ansågs personen.
.
Men nu då? Klass borde väl ändå vara något vi kommit ifrån nuförtiden, särskilt här i Sverige?
Nja, om vi bortser ifrån diskussionen kring huruvida det finns socioekonomisk klass i Sverige eller inte (ja, det finns det) så kommer mycket av våra utseende ideal från USA, ett land där klassklyftorna är helt enorma. USA och värderingarna där har en enormt stor inverkan på den svenska, och hela den västerländska, kulturen, just på grund av mycket av populärkulturen som konsumeras i väst ursprungligen kommer ifrån USA. Huruvida det är positivt eller negativt är också en diskussion vi kan lämna därhän, men faktum kvarstår att våra skönhetsideal i mångt och mycket är desamma som de som finns i USA.
Så hur är våra nuvarande skönhetsideal kopplade till klass? Jo, nuförtiden har de flesta i väst mat för dagen, men det är dock inte alla som har tid eller ork att äta sunt och träna. Det har lett till att de som har mest tid över ofta är de som har mest pengar utan att behöva slita för mycket för det, nämligen överklassen. De rikaste är de som har råd med de finaste gymen, personliga tränare, fettsugningar och nyttig mat (för det är billigare att äta dåligt än att äta bra). Det här bekräftas av censusdata som visar att övervikt och fetma är oändligt mycket vanligare bland låginkomsttagare än bland höginkomsttagare. Det ska givetvis tilläggas att kroppsarbete är vanligare bland låginkomsttagare, och att det ger muskler. Däremot ger inte kroppsarbete den typen av polerade, välbyggda muskler som är skönhetsidealen, utan kroppsarbetesmusklerna är grövre (om än mer effektiva). Detsamma gäller förstås solbrännan, då de rikaste har råd med fler solsemestrar (eller hade innan charterresorna blev billigare). Nuförtiden är dock träningsmöjligheter och solbränningsmöjligheter också tillgängligt för fattigare människor, inte för att klyftorna minskat utan för att träning och sol blivit billigare.
Så vad har det här med hår under armarna att göra? Jo, jag har en teori om att det en gång i tiden var dyrare att hålla armhålorna renrakade, vilket ledde till att även det blev en signal om rikedom. Det här har jag dock inga belägg för, men jag tycker det var en intressant teori. Åtminstone så tar det tid att sköta det här, och det är inte alla som i alla fall hade råd att ta sig den tiden.
Kort sagt kan vi dock säga att utseendeidealen ofta kommer som ett resultat av klass. Underklassen försöker efterlikna överklassen, i princip och i grov förenkling.
.
Problemet med alla våra skönhetsideal är ju som alltid att folk förväntas följa dem, samt att de flesta av dem inte riktigt finns till av en vettig anledning. Det är liksom sällan de fyller en praktisk funktion (annat än möjligen aversionen mot extrem över/undervikt), utan de finns bara där som delar av ett socialt kontrakt som existerar enbart för sin egen skull. Den sociala pressen som skönhetsidealen medför (för de flesta vill anses attraktiva) är något som inskränker människors möjlighet att själva leva sina liv, något som definitivt är negativt. Vidare, som jag tidigare skrivit om, drabbas också kvinnor betydligt hårdare av den här utseendepressen, och även om många självrättfärdigande kan häva ur sig att "jag minsann inte gillar hår under armarna på män heller" så kvarstår helt enkelt det faktum att en man som har hår under armarna inte är särskilt uppseendeväckande, det är en kvinna. Och en man som bryter mot skönhetsidealen kan fortfarande anses vara lyckad, något som är mycket svårare för en kvinna. Ta hollywoodskådespelare som exempel. Det finns massor av manliga a-listade som helt och hållet bryter mot utseendeidealen men som fortfarande är populära och framgångsrika, medan listan på kvinnliga a-listade som gör det är minimal (och de får oftast jobb just för att filmskaparna behöver någon som bryter mot idealen, gärna för en komisk poäng).
.
Tyvärr så har vi dessutom ett stort problem när folk tar sig rätten att aktivt anmärka nedsättande på människors utseenden då dessa inte följer skönhetsidealen, med kommentarer i stil med "du förstör ju ditt yttre", och så vidare. Jag har förstås stor respekt för ifall en kanske inte tycker att det ser bra ut med håriga armhålor. Det är helt okej, och det är varje människas rätt att inte behöva tycka att något ser bra ut. Däremot så kan en ju hålla de åsikterna för sig själv.
Det blir dock värre när många börjar prata om att en "inte behöver trycka det i ansiktet på folk" (se kommenteraren "Erica" för ett exempel). Men de tänker ju inte på att vi ständigt får det utseendenormativa idealen tryckta i ansiktet på oss, på precis samma sätt (det här gäller egentligen för alla normativa ideal). Det är bara att de inte märks just för att de personerna ser ut "som vanligt" och då inte skapar någon reaktion. Faktum är att det är de utseendenormativa som ofta skapar de här diskussionerna genom att ta sig rätten att kommentera då en tjej valt att låta bli att raka sig under armarna. Tjejen i fråga existerar ju bara, medan de utseendenormativa väljer att aktivt kommentera på hennes utseende. Då är det ju de som trycker saker i ansiktet på folk, eller hur?
.
Det här innebär inte heller att alla borde sluta raka sig under armarna, eller att en är ett sexistiskt jävla kräk ifall en inte tycker det är snyggt med hår där. Då byter vi ju bara ut ett utseendeideal mot ett annat, vilket vore precis lika fel. Och feminister som väljer att prata om det brukar ju säga "det är (också) snyggt med hår under armarna", inte "det är bara snyggt med hår under armarna". Det är en helt enorm skillnad och det handlar inte om att skapa ett nytt utseendeideal för att ersätta det gamla, utan poängen är att vidga det som finns. Folk vill helt enkelt säga att det inte måste vara rakade armhålor för att det ska vara snyggt. Kritiken riktar sig inte mot att folk tycker det är snyggt med rakade armhålor, utan mot att det är den enda sortens snygghet som visas upp.
För att avsluta så är det liksom inget tvång på att du måste tycka att håriga armhålor är snyggt, men du behöver inte aktivt säga till folk att du tycker att de är fula. Om du inte gillar någons sätt att vara på, trots att det inte skadar dig, så är det ditt problem, som du får hantera. Alla andra ska helt enkelt inte behöva anpassa sina bilder av vad som är snyggt för att det ska passa dig.
.
.
.
Ps.
Jag är i Stockholm nu och hälsar på familjen, så tyvärr kan mitt uppdaterande ske lite mer sällan.

Ett bemötande av den värsta artikel jag läst

Nu är det så att jag sedan ett halvår tillbaka lagt till mig med ovanan att titta in på Newsmill titt som tätt för se ifall där finns några intressanta debattartiklar. På senare tid har dock tätheten mellan mina besök på sidan minskat, främst på grund av den enorma mängden antifeminister och islamofober som frekventar kommentarsfälten. Det är kort sagt ett obehagligt klimat som allt mer börjat ta över, ett klimat jag i allt mindre utstreckning vill utsätta mig för. I lördags tittade jag dock in där och stötte på en artikel skriven av en Maria Settergren vars titel Det finns inga könsroller längre i Sverige fick mig att metaforiskt sätta kaffet i halsen. Ty även om jag sällan håller med antifeminister så är det likväl många av dem som fortfarande accepterar det faktum att det finns könsroller, det ska helt enkelt till en alldeles speciell blindhet för att faktiskt förneka något sådant. Likväl är det dock ett relativt vanligt fenomen med förnekande debattartiklar som av och till visar sina fula trynen i media, så jag antog att det här helt enkelt skulle vara en i mängden som artiklar som envist skriker ur sig att det minsann är helt jämställt i Sverige och att feministerna kan gå och ta sig för alla har minsann samma möjligheter.
Sedan började jag läsa och satte kaffet i halsen på riktigt.
Ty den här artikeln var inte en artikel som hävdade att problemet med könsroller var löst, utan den här litterära spyan påstod istället att problemet var att det inte finns några könsroller längre. Förvirrad, nedslagen och chokad bestämde jag mig för att slå den så kallade "texten" ur minnet för att skydda min egen sinnesfrid, men så läste jag imorse, eller om det var igår, hur Forskarfeministen, en av de bästa bloggarna där ute, tog sig an denna skymf mot tangentbordet den författades på och jag påmindes om mitt eget löfte att inte låta sådana här dumheter stå oemotsagda. Så jag kommer nu gå igenom Settergrens språkliga cancersvulst punkt för punkt och gå igenom precis vad felet med den är. Jag vill varna för grovt språk då jag inte kommer kunna hålla igen, men jag ska försöka att rikta mina smädelser mot "texten" i sig snarare än att angripa Settergren personligen.
.
I ingressen står det att samhället "borde tillåta kvinnliga kvinnor och manliga män såväl som kvinnliga män och manliga kvinnor." Resten av det skriftliga kräkmedlet argumenterar dock enbart utifrån de så kallat manliga männens och kvinnliga kvinnornas perspektiv, ty det är givetvis de som är de hotade. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om de som uppfyller könsrollerna eftersom dessa lättast accepteras av samhället, något som givetvis måste vara svårt att handskas med. Det är helt enkelt ett stort ansvar att vara de som föräldrarna önskar att sina barn var och de som media lär oss är de korrekta och bästa representationerna av män respektive kvinnor. Det är synd om dem, helt enkelt, eftersom andra, mindre välanpassade människor på sistone börjat göra anspråk på sin rätt att också få accepteras och uppskattas. Vidare är det också, för att vara artig, mycket "intressant" att se hur Settergren redan i ingressen tydligt markerar att det enbart finns ett sätt att vara manlig på och ett sätt att vara kvinnlig på, och hur dessa står i dikotomisk relation till varandra. Men liksom Settergren i sin motbjudande skapelse återkommer till det senare skall också jag avvakta innan jag tar upp det.
.
Själva "artikeln" börjar med en påhittad historisk expose om hur män och kvinnor kompletterat varandras egenskaper och bidragit till den mänskliga artens överlevnad. Det hela är helt och hållet ogrundat i allt vad vetenskap heter. Nog för att det finns vissa belägg för att jagandet, försvarandet och byggandet faktiskt i högre grad skötts av män, och att kvinnor i högre grad tagit hand om barnen så finns det däremot ingenting som säger att det enbart sett ut såhär, och det finns absolut ingenting som säger att det nödvändigtvis var tvunget att se ut på det här sättet för att samhällena skulle fungera. Hon argumenterar även med implikationen att i denna fantasi existerade endast parrelationer, detta trots att det nuförtiden råder nästan allmänt konsensus om att människan inte levde i par i början av vår existens (i rättvisans namn är detta dock inget hon skriver rätt ut, utan bara något jag tolkar in), samt att homosexualitet inte existerade, då personer av samma kön uppenbarligen inte kan komplettera varandra på det sättet Settergren hävdar är essentiellt för den mänskliga överlevnaden. Alla homosexuella måste således ha dött.
Vad de olika egenskaperna beträffar så går det att läsa i Settergrens språkliga diarréklump att män har lättare att lösa logiska och tekniska problem och att kvinnor har lättare att lära barn språk och social förmåga. "Den manligaste mannen är muskelstark, intelligent och aggressiv. Den kvinnligaste har stor social förmåga, stora bröst, breda höfter och höga östrogennivåer i blodet." Settergren lämnar inga som helst belägg för sina slutsatser i texten. Hon nämner inga studier och inga rapporter. Ironiskt nog skrev DN den 13:e december om en studie som bevisade att kvinnor inte alls är sämre på matematik än vad män är rent biologiskt, utan att de skillnader som finns har sociala orsaker.
.
I det andra stycket av sitt kräkmedel hävdar Settergren att industrialismen och det moderna samhället ändrat dessa klassiska könsroller. Hon implicerar sedan att det faktum att kvinnor har rösträtt, rätt till utbildning, abort och deltagande i samhällslivet på lika villkor som männen skulle vara något negativt. Hon påstår det givetvis inte rent ut, men en femåring kan förstå vad hon åsyftar av sammanhanget.
Hon hävdar att polisen är mjuk och militären är avskaffad. Jag antar att "mjuk" i hennes begreppsvärld betyder att polisen inte längre sysslar med aktiva övergrepp i samma utstreckning som de en gång i tiden gjort, och det är ju helt korrekt. Polisen tenderar att fråga först och skjuta sedan, om alls, något de flesta av oss borde vara överens om är en ytterst positiv egenskap. Vad militärens avskaffande beträffar är detta påstående högst överdrivet ifall jag ska vara artig. Ska jag däremot vara ärlig så är det en regelrätt lögn. Vi har helt enkelt en militär i Sverige.
.
Tredje stycket av den andefattiga sörjan tar sin början och vi kan läsa om hur vi i den svenska idealfamiljen delar på allt, både yrkes- och hemarbete. Det är helt i sin ordning, av den enkla anledning att jämställda par mår bättre, har bättre sex, och så vidare. En studie där forskare vid universitetet i Chicago frågade 300 000 personer i tjugonio olika länder visade att jämställdhet helt enkelt är bättre för relationen. Det hela borde inte vara så förvånande, eftersom folk som delar på arbetet har mer energi över till varandra, och en bra relation kräver överlag att personerna i den lägger ned lite tid och kraft på varandra. Det hela verkar dock inte Settergren ha förstått.
Hon raljerar dock vidare och påstår att den man som kommer till sitt arbete med skjortor som hans fru strukit i princip kommer att råka ut för social utfrysning. Det hela är ju en sanning med modifikation, men om en man tvingar sin fru att göra allt hushållsarbete tycker jag det bara är rätt att han blir utfryst, och samma om en fru tvingar sin man göra detsamma. Det är helt enkelt inte särskilt snällt att inte lyfta ett finger själv, och en person som inte kan ta hand om sig själv är helt enkelt inte riktigt vuxen.
Stycket avslutas med en liten "skämtsam" formulering om att det ny utvecklas genusperspektiv "t o m på hur man bygger en motorväg." Jag antar att det är Settergrens klumpiga försök att ironisera över att det finns mycket genusperspektiv. Att vi har så mycket genusperspektiv har dock en mycket enkel förklaring, nämligen för att kön vägs in i så otroligt mycket. Om vi i samhället slutade låta kön ha betydelse där det egentligen inte har betydelse, som vid anställningsintervjuer, i sociala grupper, i skolan, i vården, i rätten, i barnomsorgen, och så vidare, så skulle vi helt enkelt inte behöva så mycket genusperspektiv. Det var väl inte så svårt, ändå?
.
I det fjärde stycket jag lämnade till nu påpekar Settergren också att de som följer de gamla könsrollerna nu är samhällets "loosers" "som fotbollshuliganer, vrålande hårdrockspublik, gatans parlament i form av kriminella eller extremistiska grupper. Unga arga, muskelbyggda, proteindrickande, ofta dåligt utbildade eller arbetslösa män, attraherar plutmun- och bröstopererade flickor som klär sig och målar sig som strippor."
Ja, men låt då förihelvete de extremt könsnormativa hålla sig till varandra då, och lämna oss andra i fred?!
För övrigt är det väl knappast något negativt att fotbollshuliganer och kriminella och extremistiska grupper betraktas som samhällets loosers? De är ju inte förlorare för att de uppfyller en traditionell mansroll, utan de är förlorare för att de är kriminella, våldsamma kräk.
.
I det femte stycket av "artikeln" presenterar Settergren det faktum att män och kvinnor nuförtiden har lika möjligheter (återigen en sanning med modifikation) som något negativt, i och med att barn inte förstår "vari skillnaden består mellan mamma och pappa om man bortser från könsorganen." Nu kanske det är mitt vanliga, lätt ouppmärsamma och gravt dagdrömmande jag som ställer till besvär, men jag kan för mitt liv inte hitta var någonstans i "artikeln" Settergren presenterat en argumentation för att det på något sätt skulle ha betydelse att barn märker någon aktiv skilllnad i kategorierna "mammor" respektive "pappor". Det känns dock som ett rimligt antagande att Settergren motsätter sig att samkönade par skaffar barn, i och med att de i dessa parrelationer förekommer antingen två mammor eller två pappor.
För att göra Settergrens arbete åt henne, och riskera att lägga ord i hennes mun, så kan jag ju nämna att den anledning som brukar presenteras till att det skulle vara viktigt för barnen att dela upp "mammor" och "pappor" i kategorier är för att barnen ska "kunna lära sig vad det innebär att vara kvinna/man". Läs det igen, är ni snälla.
Anledningen till att det är viktigt för folk att följa könsrollerna är helt enkelt för att barnen som modellerar efter dem också ska lära sig följa könsrollerna. Könsrollerna är alltså viktiga för att könsrollerna ska fortgå. Den argumentationen är ju rent obscen!
.
De avslutande styckena handlar om att unga män inte vet hur de ska attrahera unga kvinnor, eftersom de nuförtiden är mesiga och mjuka och unga kvinnor tänder på "testosteronstinna hannar" som har traditionellt manliga yrken, och unga män tänder på "rundrumpade töser" som jobbar med traditionellt kvinnliga yrken och sköter hushållsarbetet. Inte "unisexvarelser". Hon hävdar också att människor måste få vara de varelser de är inombords, och menar då att de traditionella könsrollerna skulle vara allas inre jag.
Det är uppenbart att Settergren inte alls tänker på att det folk attraheras av är väldigt olikt. Först och främst är det knappast säkert att en person enbart tänder på folk av det andra könet, men även om personen ifråga är heterosexuell så är det knappast säkert eller ens särskilt troligt att de går igång på de klassiska könsrollerna. Låt mig använda mig själv som exempel: Min drömtjej är en klassisk "pojkflicka", har små bröst, är smal och "plattrumpad", logiskt intelligent och arbetar antingen som läkare eller forskare inom naturvetenskap eller har något väldigt kreativt konstnärsyrke. Hon är intelligent och analytisk och stark, och långt från passiv och undergiven, utan utmanar mig och jag utmanar henne så att vi växer tillsammans.
Med det här vill jag inte påstå att min smak är den korrekta, verkligen inte. Det finns inget "korrekt" i smakväg, utan alla gillar helt enkelt olika. Men enligt Settergrens sätt att argumentera på är det väl snarare fel på mig som inte gillar en stereotyp kvinnoroll. Nu går det ju att invända med att säga att jag är en "kvinnlig man", men då har en missförstått vad det hela faktiskt innebär. "Manligt" respektive "kvinnligt" betyder helt enkelt inte en specifk uppsättning egenskaper, utan begreppen är mycket mer flytande än så. Att dela upp människor i en av fyra kategorier blir helt enkelt för snävt. Det är också det som är problemet med att, som Settergren, enbart låta våra könshormoner definiera vilka vi är. Vi människor är så mycket mer än bara kön med ditklistrade egenskaper.
Appropå det här med "våra inre, naturliga jag" som Settergren tycks vara så besatt av så är det lite underligt att det som folk anser vara könens naturliga beteenden alltid stannar upp någonstans i närheten av 1950-talets könsroller. Det är knappast så det sett ut under hela historien.
.
Den här värdelösa ursäkten för en artikel slutar med att Settergren hävdar att uppluckrandet av könsrollerna kommer leda till samhällets undergång, trots att allting pekar på att samhället blir bättre ju mer jämställt det blir.
Settergren har argumenterat utifrån att "hon varit lärare i trettio år och därför sett hur pojkar och flickor förändrat sitt könsrollsmönster". Hon har således ingen expertism på området, utan bygger allt på grumliga observationer och skeva idéer som hon tyvärr säkerligen spridit vidare till sina stackars elever. Den här uselt skrivna och rent ologiska "artikeln" som bara består av förutfattade meningar, logiska hopp och fördomar hoppas jag förpassas till den facklitterära historiens avträdesplats där den hör hemma.

Rätten till barn

Då en diskuterar det här med hbtq-personer och barn så finns det ett ständigt återkommande argument från motståndarsidan, nämligen att barn inte är en rättighet.
I sak har motståndarna rätt. Barn är ju människor, de är kort och gott sina egna och tillhör ingen. Däremot brukar argumentet i sitt egentliga syfte snarare användas i den bemärkelse att en förälder som utsätter sina barn för allvarliga missförhållande inte ska få behålla vårdnaden om sina ungar, något som är helt korrekt. Det riktigt ironiska är att de personer som oftast brukar strida hårdast för att hbtq-personer inte ska få möjligheten att få barn också är de som aggressivast hävdar att staten, eller någon annan, minsann inte ska lägga sig i hur de uppfostrar sina barn. Trycka på ungen extremreligiösa, rasistiska och/eller hbtq-foba åsikter? Fuck yeah, eftersom "det är mina barn och jag vet vad som är bäst för dem". Om det inte är att ta sig rättigheten till sina barn så vette fan vad det i så fall skulle vara.
.
Ska vi nu prata klarspråk så är det i vanlig ordning en viktig distinktion som belackarna helt och hållet har missat, nämligen att det är en helt enormt stor skillnad på att ha rätt till barn och att ha rätt till möjligheten att skaffa dem. Det är, som sagt, helt korrekt att barn inte är en rättighet, i och med att barnens egna rättighet att ha en eller flera bra föräldrar väger betydligt tyngre. Däremot har staten fan ingen rätt att aktivt hindra folk från att skaffa barn, vilket nu är det som sker när transpersoner tvångssteriliseras. Tvångssteriliseringar för liksom tankarna till nazi-Tyskland, inte ett europeiskt land år 2011 som stoltserar med att kalla sig "världens mest jämställda land". Vi ska helt enkelt ha kommit längre än så här.
Det som det här gäller är att du inte får ändra ditt juridiska kön utan att ha blivit steriliserad innan. Med "steriliserad" innebär här att du förutom att dina könsorgan inte får kunna ge upphov till en avkomma så får du inte heller ha några könsceller sparade. Du får alltså inte frysa in ägg/spermier någonstans, utan det måste vara helt omöjligt för dig att någonsin få biologiska barn. Varför? Fucked if I know! De (i det här fallet staten och konservativa) är väl antagligen rädda för att trans i likhet med homo- eller bisexualitet ska smitta eller vara ärftligt. Det är det inte, men även om det vore det så är det fortfarande inget som på något sätt är något negativt, annat än för transpersonen själv i och med att det förstås är väldigt, väldigt jobbigt att känna att en befinner sig i fel kropp.
.
Måste en ändra sitt juridiska kön, då?
Tja, måste och måste. Det känns ju bra, framför allt, i och med att det blir ett tecken på att samhället accepterar ens egentliga kön och inte klammrar sig fast vid det medfödda. Det kan helt enkelt kännas väldigt förnedrande att bli tilltalad med ett namn och ett kön som inte är ens eget.
Dessutom missar en helt och hållet vad det faktiskt gäller då en ställer en sådan här fråga. Det handlar inte om huruvida personen kanske skulle kunna klara sig genom livet ändå, trots att det står fel i passet. Det handlar om att personen helt enkelt inte ska behöva göra det, och att personen har rätt att få vara sitt rätta jag, i alla aspekter av samhället.
.
Men resurser då?
Det är också ett vanligt argument, att det kostar värdefulla resurser att ta hand om de här könscellerna, eller för den delen bekosta könskorrigeringar. Och jo, det kostar en del pengar precis som vård rent generellt sett gör. Men det är helt enkelt inget problem, eftersom en stat inte är ett, och bör inte heller behandlas som ett vinstdrivande företag. Syftet med en stat är att den ska ta hand om medborgarna, inte tvärtom. Nu måste ekonomin givetvis vara balanserad, men all vinst ska ändå återinvesteras i staten och inte läggas på hög. Däreför är det inget giltligt argument att staten lägger ned pengar på att hjälpa transpersoner, eftersom transpersoner är lika mycket medborgare som cispersoner och förtjänar samma tillgång till hjälp. För transpersoner har inte själva valt att bli transpersoner. Trans skulle snarare kunna jämföras med ett medfött handikapp, i den bemärkelse att det är något de inte hade någon som helst kontroll över, och att de ska få samhällets hjälp. Staten är där för människorna och inte tvärtom, helt enkelt.
.
Kan en inte adoptera istället?
Visst, jag personligen ser inte poängen med att skaffa biologiska barn, men det är bara jag. Det är helt enkelt inte min sak att avgöra vad som är rätt för andra baserat på vad som är rätt för mig. På samma sätt är det inte upp till staten att avgöra att en transperson ska tvingas adoptera istället för att få biologiska barn, utan det är upp till henom själv. Vidare finns det mycket som visat på att hbtq-personer har enormt mycket svårare att adoptera än heterosexuella och cispersoner, just för att de diskrimineras av adoptionsbyråerna.
.
Den här frågan har kommit upp en del i media, och Reinfeldt har lovat att de ska undersöka möjligheterna att ändra om i lagen. Det här är något som alla partier i riksdagen är för, utom KD (big suprise) och eventuellt SD (jag vet faktiskt inte var Sverigedemokraterna står i den här frågan, men jag skulle inte bli förvånad om de står på KDs sida, eftersom de verkar vilja inskränka allas rättigheter som inte är vita, svenska och heterosexuella). Men med tanke på att stödet är såpass stort så fattar jag inte vad det är som tar så lång tid. Lägg fram en motion att det här övergreppet ska upphöra med omedelbar verkan? Det behövs ingen långdragen jävla utredning för att fatta att det här inte bara är fel utan så obscent sjukt att en blir illamående. Så finns det någon politiker som vågar lämna motionen och se till att det här avskaffas? Varje sekund som det här fortgår är en sekund för länge!

Sa ju det!

Sociala orsaker är grejen.
Men är någon förvånad, egentligen?

Våld i nära relationer - En studie, och varför män blir illa bemötta

På våra fyra största svenska tidningars hemsidor (Aftonbladet, Expressen, DN och SvD) gick det idag att läsa om att en tredjedel av vårdpersonalen på Södersjukhusets akutmottagning anser att det är misshandlade kvinnors eget fel att de råkat ut för det som hänt. Artiklarna nämner också att det är sällan personalen ställer några frågor om vad det är som har hänt, trots att de, mig veterligen, är skyldiga att rapportera in misstänkta misshandelsfall till polisen (här är det dock möjligt att jag helt är ute och cyklar). Jag vet inte hur undersökningen ifråga är gjord, även om det verkar vara någon form av enkät, så jag är inte i någon position att ifrågasätta resultaten, men det är ju förjävligt om det ser ut såhär.
Mängder av kommentarer jag har läst pratar om att det är skevt att det kan se ut så här i Sverige år 2011, och nog för att jag tycker att det är vidrigt ifall det ser ut så här oavsett tid och plats, så förstår jag vad de menar. Vi vill ju gärna se oss själva som jämställda och upplysta här i Sverige, så det är konstigt att sådant här fortfarande förekommer. Jag har dock en teori till varför.
.
De senaste åren har det jag brukar kalla för "Blondinbella-attityden" vuxit sig väldigt stort i Sverige. Tanken om att alla är sin egen lyckas smed, och det förbannade skitsnacket om att "bara du tror på dig själv så kommer du lyckas" skapar väldigt mycket problem. Det har vuxit fram för att många framgångsrika helt enkelt inte vill erkänna att de haft tur som kommit dit de är. Det anses helt enkelt vara lite fult att ha haft tur, så istället haglar protesterna mot jantelagen och hyllandet av den egna inovationsförmågan och ambitionen. "Jag har kommit dit jag kommit för att jag arbetat hårt och trott på mig själv".
Nu ställer jag mig inte kritisk till att folk tror på sig själva, och jag tycker inte att en borde skämmas för att en lyckas med något (även om jag tycker det är helt sinnessjukt att vi i princip enbart associerar "lyckas" till "tjäna pengar" nuförtiden), men det finns helt enkelt allvarliga baksidor med det här tankesättet. Om jag bara har mig själv att tacka då jag lyckas så faller det ju sig logiskt att jag bara har mig själv att skylla då saker och ting går fel. Det här i dagsläget lett till ett ökat förakt mot samhällets utsatta, folk vill t ex inte längre se arbetslösa som offer för omständigheterna, utan som lata snyltare. Psykiska diagnoser och utbrändhet ses numera i en betydligt större utsträckning som tecken på svaghet och dålig karaktär än som allvarliga problem som måste åtgärdas och vars offer behöver stöd. Vi har helt enkelt börjat röra oss väldigt mycket närmare en "men ryck upp dig"-attityd.
Det här påverkar ju också hur våldet i nära relationer upplevs. Eftersom alla i allt högre grad börjar ses som enskilt ansvariga för sin egen situation börjar folk också betrakta kvinnor som misshandlats av sina partners som att de har sig själva att skylla. "Hon borde märkt att hen var sådan" och "Varför stannar hon kvar hos henom, trots att hen slår?" blir att vanligare frågor som människor börjar ställa sig.
Det här besinningslösa fokuset på individen och bilden av en individ som ståendes själv och opåverkad av omgivningen leder helt enkelt till en helt vanvettig strukturell blindhet. Vi har helt enkelt börjat blunda allt mer för de omkringliggande orsakerna, och slutat fråga oss själva "varför?" till förmån för enkla, bristfälliga lösningar och svar på svåra och komplexa problem.
.
Jag ska här givetvis tillägga att jag kallar den här nya hyperindividualismen för "Blondinbella-attityden" eftersom hon är en av de mer tongivande personer som för fram den här typen av åsikter. Jag menar inte att det är Blondinbellas fel att kvinnor misshandlas, eller något sådant.
Den här attityden är dock fortfarande väldigt farlig då den för oss som samhälle allt närmare USA och liknande länder. Nu är jag inte en besinningslös USA-hatare, det finns en hel del bra och fina saker med det landet, men deras totala fokus på hyperindividualistisk kapitalism är inte en av dem. Faktum är att det är den som gör att presidentkandidater kan säga att personer utan sjukförsäkring ska dö istället för att få vård, och komma undan med det. Alla ska helt enkelt se till sitt eget bästa, utan någon som helst sympati för någon annan. Det är "sköt dig själv och skit i andra" in absurdum och jag vågar dessutom påstå att den här totala bristen på inlärd sympati med kollektivet är en av anledningarna till att USA har såpass hög våldsbrottsstatistik (socioekonomiska klyftor är en annan). Vill vi verkligen ha det så? Särskilt med tanke på att Sverige räknas till ett av världens lyckligaste länder, det gör inte USA.
.
.
Jag vill också nämna lite om det här med att män också utsätts för våld i nära relationer, och att många antifeminister gnäller om att lite görs för att hjälpa dem. Jag är lite kluven i den här frågan. Jag håller med om att män som utsätts för våld i nära relationer får för lite stöd, och att attityden de möts av då de söker hjälp är rent vidrig, betydligt värre än den som kvinnor oftast möts av. Den här attitydskillnaden beror dock inte på, som många antifeminister vill hävda, att feministerna styr Sverige och hatar alla män. Den tankegången är bara absurd. Det finns däremot en strukturell förklaring till det hela som går att finna i våra könsroller. Män ses nämligen som starka och aktiva, till skillnad från kvinnor som ses som svaga och passiva. Det är oftast positivt att uppmuntras till att vara stark och aktiv, men tyvärr gör det att kraven på att en ska klara sig själv blir lite tyngre. Det blir helt enkelt mycket svårare för män att tillåtas vara offer, medan kvinnor snarare förväntas vara offer. För att förenkla så skadar det här kvinnor då de inte tillåts vara starka, och det skadar män de de inte tillåts vara svaga.
.
Det här är givetvis fel, och det är något som vi måste bli bättre på att ta upp. Däremot går det inte att påstå att män utsätts för lika grovt, eller grövre, våld i relationer jämfört med kvinnor, just för att det helt enkelt inte finns vetenskapligt stöd för det. Det går givetvis att hävda att anmälningsbenägenheten är väldigt låg, och det håller jag helt med på. Men vi behöver fortfarande någon typ av stöd för att agera på det, och om studierna t ex visar att omkring 90% (siffra tagen ur luften) av alla som utsätts för det riktigt grova våldet i relationer är kvinnor så är det också förståeligt att mer resurser satsas där. Det är helt enkelt inte rimligt att anta att våldet är lika utbrett. Däremot, med tanke på mörkertalen, så är det rimligt att satsa mer på mäns utsatthet än vad som görs nu. Det bör helt enkelt göras mer där. Däremot är det inte feminismens fel att det inte är så.
Det är alltså våra könsroller som gör att män som misshandlas av sina partners inte får den hjälp och det stöd de behöver, och inte någon feministisk komplott. Tvärtom så är de flesta feminister emot könsroller, både männens och kvinnornas.
.
.
Slutligen vill jag tipsa om en video rörande fallet med Emma som misshandlades väldigt svårt av sin pojkvän för omkring två år sedan.

Feminism och Islam?

Det här är egentligen inte ett inlägg jag vill skriva, då jag själv ser frågan som så uppenbar att det hela är fånigt, men många Sverigedemokrater och andra med liknande islamofobiska åsikter anklagar ständigt "PK-Sverige" för att pressa på med feministiska åsikter, förutom då det gäller muslimer. Där hävdar de istället att en helt struntar i de hbtq- och kvinnofientliga attityderna till förmån för "multi-kulti" och kulturrelativism. Jag uppskattar inte då feminismen blir utsatt för kidnappningsförsök av rasistiska kräk, så därför tänkte jag gå in på ämnet. För att tydliggöra min egen ståndpunkt så vill jag dock påpeka att jag är extremt skeptisk mot all form av organiserad religion.
.
Först och främst, och det här är något som det är viktigt att alla förstår, är att det är en skillnad på muslimer och muslimer. Större delen av världens muslimer är som större delen av världens kristna, judar, hinduer, buddhister, ateister, agnostiker, ja, till och med scientologer; nämligen helt vanliga människor som generellt sett vill andra väl. Det är viktigt att komma ihåg att människor oftast inte vill skada andra människor. Den som påstår något annat saknar helt och hållet förståelse för hur människor överlag fungerar. Jag tänker inte sträcka mig så långt att påstå att alla människor i grunden är "goda", mest för att jag ogillar begreppet, men folk är överlag välmenande. Glöm aldrig det.
.
Tyvärr finns det också inom islam, precis som inom alla andra religioner, fanatiska bokstavstroende galningar som bara vill pressa på andra sina tankar, förtrycka dem och basera sin moral på att följa en gammal, gammal bok till punkt och pricka. Det här är inte muslimernas fel, utan det är något som går att se inom alla religioner, hos alla människor. Oavsett grupp så kommer det helt enkelt alltid finnas några rötägg, det finns till och med militanta buddhister.
.
Att dessutom, som internettrollen och SD-anhängarna gör, försöka påstå att feministerna inte engagerar sig mot de här frågorna är ren och skär lögn. Det finns idag en mängd organisationer mot hedersvåld (som visserligen inte är direkt kopplat till islam), det pratas och kämpas för om alla barns rätt att vara med på simlektioner och sexualundervisning, niqab och burka kritiseras ofta, det talas ofta om sexuell liberalisering, frågor om kvinnors rättigheter i länder som Saudiarabien och Iran diskuteras, det finns massor av instanser för att försöka motverka tvångsgifte, med mera. Om en påstår att det här inte diskuteras, problematiseras och angrips så är en antingen fullkomligt blind eller helt dum i huvudet.
Det som däremot inte händer är att kända feminister går ut och säger att islam är en jävla skitreligion och att alla muslimer hatar kvinnor. Det händer inte för att det helt enkelt inte stämmer. Den beskrivningen av verkligheten är falsk. Världen är mer komplicerad än så, och trots att SD gärna vill se muslimer som ett kollektiv i stil med Borgs (ja, det är en StarTrek-referens) medan kristna kaukasier är individer så är det faktiskt så att alla är individer. Om vi ska döma alla muslimer för det några få psykfall gör, så måste vi ju också döma alla kristna efter Westboro Baptist Church (God hates fags-rörelsen), alla buddhister efter Röda Khmererna, och så vidare. Eller varför inte alla kritiker mot mångkulturen efter Breivik ("men han var ju bara en individ!" gastar SD upprört, efter att partiföreträdare gnällt över hur hemska muslimer är någon timme tidigare). Men så ser det helt enkelt inte ut, eftersom alla är olika, och alla rörelser som är såpass stora som våra världsreligioner är också väldigt mångfacetterade.
Det här förstår dock inte SD-anhängarna och internettrollen. De är helt bekväma med att likställa alla deras "motståndare" med de absolut värsta exemplen av gruppmedlemmar som går att hitta. I deras ögon är alla muslimer som bin Laden, och alla feminister är som Valerie Solanas, men så fort någon försöker vända deras argumentation mot dem så blir protesterna plötsligt högljudda. Samma gamla vanliga inkonsekvens som en brukar se hos rasister, med andra ord.
.
Så SD-anhängarna och internettrollen har i vanlig ordning fel. De hbtq- och kvinnofientliga elementen som finns inom islam kritiseras. De kritiseras faktiskt mycket hårt. Däremot så handlar inte kritiken om att de hbtq- och kvinnofientliga är muslimer, utan de kritiseras för att de är hbtq- och kvinnofientliga. Vilken religion de har är helt enkelt oviktigt.

"Utbildningsfabriken" - En rådiss

Svenskt Näringsliv har producerat en "dokumentär" där de granskar den svenska högskolan, en film vid namn Utbildningsfabriken. I filmen, som de som sagt påstår är en granskning, går de till hårt angrepp mot de humanistiska delarna av högskolan, något som Svenskt Näringsliv gjort tidigare då de släppte en rapport, Konsten att strula till ett liv, där de förespråkade att elever som studerar humanistiska ämnen ska behöva betala tillbaka större delar av studiestödet än vad elever som pluggar andra ämnen ska, eftersom Svenskt Näringsliv inte tycker att dessa elever bidrar till samhällsnyttan, något som helt enkelt inte är sant. Då jag såg filmen för ett par veckor sedan reagerade jag på följande sätt i facebooks statusrad (Anders och Mia-Johanna är vänner till mig):
(Jag vill också varna för språkbruket, då jag valt att inte censurera ett enda ord. Det här är istället mina reaktioner under tiden då jag tittade på själva "dokumentären". Jag borde kanske också påpeka att jag inte alls tycker om moderater)
.

Har sett fyra minuter av "Utbildningsfabriken" och det måste fan vara den sämsta dokumentären som någonsin gjorts.. Bara skrikig, flashig och konstiga effekter, sen med en jävla voiceover som försöker låta lite mörk, farlig och noir.

.

Och som kommer med lite smådryga kommentarer, och dessutom har de klippt in massa nonsensgrejer som låter dumt. Jag har aldrig sett något så löjligt vinklat.

.

Sen glömmer de helt de faktum att det inte är en jävel som gör sin examen av enbart en 15 poängs kurs med ett lite udda namn!

.

För att inte tala om hela problematiken kring att det är jäkligt svårt att definiera vad en "hobbykurs" innebär, och att de bara lyfter fram de skevaste alternativen för att få opinion nog att yxa hela humanioran. Jävla kräk!

.

Och nu står han, programledaren, där på en musikhögskola och hånflinar lite överlägset för att han själv är för korkad för att förstå vad de pratar om, eller det faktum att det kanske kan vara lite svårt att spela instrument på en så hög nivå att en kanske behöver göra mer än att bara blåsa. Jävla moderater!

.

Och återigen så klipper de mitt i intervjuer för att visa de delar av undervisningen som inte innefattar direkt klassrumssittande, trots att de intervjuade ger väldigt vettiga svar på allt. Men SN skiter i vad de säger, utan vill bara visa upp bilder som inte stämmer överens med deras extremt trångsynta bild av hur undervisning ska ske. Det är ett totalt förakt för akademin som de försöker skylla över med att de är oroliga för den

.

Sen snackar de massa skit om att svenska studenter är äldst bland OECD-länderna då de tar sin examen, och försöker få det att låta som att det är för att utbildningen är ineffektiv (En fyra årig utbildning tar i snitt sex år att genomföra), när det egentligen handlar om att genomsnittsåldern för att BÖRJA plugga på högskolan i Sverige ligger på runt 26 istället för 19. Jävla moderater!

.

Anders: Ja, mycket i filmen är bara en upprepning av spektaklet från i sommras som Christoffer och Tanvir skrev om på Projekt Athenas hemsida: http://projektathena.se/ Tanvir lyckades ju ställa så obekväma frågor på SN eget seminarium i Almedalen att de avslutade det en timme i förtid med ursäkten "tidsbrist".

.

Rasmus: Sen har de ett totalt förakt litteraturvetenskapen, och totalsågar en fil. doktor i litteraturvetenskap som kallar sig "vampyr- och monsterforskare" som en lite kul grej. Shit, de har helt missat själva poängen vad gotiken betytt, och vad populärkulturen faktiskt säger om samhällhet och historien. "Vampyrforskaren" förklarar skitvettigt att en kan se samband mellan hur intresset för skräcklitteratur ökat under tider av sociala orättvisor, men nej, det är ju inte värt något. Vem bryr sig om hur människor och samhället fungerar? Det räcker väl med pengar så förstår en allt.

GAAH! JÄVLA MODERATER!

.

Sen läser de upp sådant som lata studenter skrivit på forum och frågat om vilka kurser de ska läsa för att plugga så lite som möjligt, och försöker få dessa människors lathet att verka som ett problem med det akademiska systemet. Gaah!

.

Och att de VÅGAR ge sig på kursen "vardagens mysterier", där de försöker få folk intresserade för fysik genom att koppla det till det vardagliga livet! DET ÄR FUCKING MOTIVATION 101!! ALLA LÄRARE I VÄRLDEN VET DET!!!

.

Det är liksom precis den typen av initiativ som behövs i Sverige, och inte att göra skiten ÄNNU tråkigare och sedan slå alla som inte är intresserade av det..

.

Sen snackar de om programmaskering, vilket inte har ett skit med "flumkurser" att göra, utan det handlar om vissa kursledningar är korrupta.

Och de pratar om att utbildningarna bara finns där för att tillverka högskolepoäng. Och fattar inte alls att folk faktiskt lär sig något. Eller att en bara inte kan ta CSN pengar helt hipp som happt eftersom att det finns en övre gräns. Och att det inte blir ett alternativ till jobb, eftersom att DET INTE FINNS NÅGRA JÄVLA JOBB ATT FÅ!!

.

Vilket vice ordförande för SFS faktiskt SÄGER, något som de bara ignorerar och istället tar som ett bevis för att högskolor och universitet är korrupta och det är fel på systemet, när det egentligen handlar om ett fel på samhället. Istället pratar de om att en kanske borde införa studieavgifter?! ÄR DE HELT SJUKA I HUVUDET?!?!

JÄVLA MODERAT-ÄCKEL! JAG HOPPAS NI FÅR AIDS OCH DÖR, ERA RÖVHÅL!!

.

Och det är så tydligt att de klippt i intervjun med SFS:s vice ordförande, när hon ska förklara varför studieavgifter är dumma i huvudet, vilket får henne att verka lite blåst.

Och inte ens Björklund verkar vara för studieavgifter. Ifall till och med Björklund, mannen som är helt sinnessjukt galen och har noll koll på hur utbildning fungerar och skiter i all vetenskap, ändå är emot det; fatta hur dumt det då är!!

.

Sen glömmer de helt att utbildning är ett FUCKING GRUNDKRAV för demokrati!! Vi har demokrati för att folk är utbildade. Det är det som gör att vi kan ha det. Annars kommer vi gå tillbaka till en jävla adelsdiktatur, vilket ifs lär vara det som Svenskt Näringsliv vill.. Ekonomerna ska fan inte styra världen, era äckliga jävla borgare..

.

Mia-Johanna: Jag fattar inte vafan svenskt näringsliv har att göra med vår utbildning. Kan de inte bara ägna sig åt sitt näringsliv och dra åt helvete?

.

Anders: Det är inte bara i Sverige näringslivet är inne och pillar i utbildningsväsendet. Bolognaprocessen håller på att bli övertagen av internationell industrin, då det har skett en syftesglidning från tal om "innovation" till "industri". Helt klart är att den akademiska friheten idag lever farligt. (Mitt rättstavningsprogram vill för övrigt rätta "Bologna" till "Bollnäs".)

.

Rasmus: Jaa, och så kan de hålla sin jävla produktionsfascism borta från kunskapen..

.

.

Det är ett problem då företagen och ekonomiska intressen försöker ta sig in och lägga sig i hur utbildningen och akademin ser ut. Visst förstår jag att de vill ha så många som möjligt som är utbildade för att kunna pyssla med just deras arbetsuppgifter, det är ju helt enkelt mycket trevligare för företagen om de kan välja och vraka bland löntagarna istället för att det är tvärtom, men att de går in och försöker detaljstyra universitetens utformning på det här sättet är fortfarande ett allvarligt hot mot kunskapen. Vad värre är så har Svenskt Näringsliv, en organisation som säger sig representera företags intressen, helt fått det om bakfoten vad humanister faktiskt kan, och betydelsen av humanism för ett inovativt tänkande. De har dessutom inte lyckats förstå att det finns väldigt goda karriärsmöjligheter för humanister i både privat och offentlig sektor. Humaniorastudenterna är helt enkelt viktiga i det nuvarande ekonomiska systemet.

Vidare har Svenskt Näringsliv också en obehaglig besatthet vid ren produktion. Kunskapens enda värde för dem är det rena produktionsvärdet, och inte värdet av kunskapen i sig. Det här är en attityd som tyvärr har spridit sig i samhället, och folk frågar ofta "vad kan du göra med det?" då en berättar om sina humaniorastudier istället för "vad tycker du är intressant med det?". Kunskapens värde består helt enkelt i mer än bara vilken typ av varor och tjänster som produceras utifrån den. Där kommer vi också in på kulturens betydelse i ett samhälle. Alltid, under hela tiden som mänskligheten existerat, har vi haft kultur, kultur som också speglar hur samhället ser ut. Det finns till exempel, som jag skrev ovan i mitt arga svärande, ett samband mellan eskapistisk skräcklitteratur och dåliga sociala förhållanden i samhället. Kulturen är helt enkelt samhällets själ, och utan den vore vi en död ras.

Problemet som vi har med humanioran idag är inte att den är flummig, konstig eller studerar oväsentligheter, utan problemet är att folk tror det, vilket leder till att det satsas väldigt lite pengar på den, i jämförelse med andra discipliner. Det här leder till att när humanisterna sen kommer ut i arbetslivet, för humanister får jobb, så kan de inte bidra lika mycket som de kunde ha gjort ifall det satsades mer resurser på deras utbildning. Nu menar jag inte att de bidrar lite, det gör de inte, utan att de skulle kunna göra ännu mer.

.

Slutligen så vill jag också ta upp att det inte är på något som helst sett negativt att studenter inte tar "raka vägen genom skolan" för att så fort som möjligt komma ut i arbetslivet. Jag själv har läst mycket grundkurser innan jag till sist nu i höstas började på lärarprogrammet, och jag märker direkt att jag dels har en enorm glädje av mina tidigare studier under själva programstudierna i och med att jag är mycket vanare vid högre studier och då kan ta till mig mer av kunskapen, men också att jag kommer att ha det under mitt framtida yrkesutövande då det helt enkelt gjort mig till en betydligt mer allmänbildad person. Jag kommer alltså, för att tala i termer som Svenskt Näringsliv skulle förstå, bli en mycket effektivare arbetare än vad jag skulle varit om jag direkt hoppat på programet. Och det gäller inom de flesta yrken.

.

Jag skulle också vilja uppmuntra alla, oavsett egen utbildning, att engagera sig i Projekt Athena, för att återge humanioran sin rätta, höga status! Kunskap är viktigt, och det är något som alla borde ha tillgång till!


Män i skolan - Eller varför det skiter sig

Det här kan ju tyckas vara en något kontroversiell titel men som det ser ut nu så halkar män efter rejält i betygen från framför allt grundskolan, men också gymnasiet. Enligt SCB var också 63% av de antagna till högskolan år 2011 kvinnor (63% av de sökande var också kvinnor). Tecknen pekar helt enkelt på att skolan allt mer börjar bli kvinnornas värld.
Det här är förstås problematiskt. Till skillnad från många andra så tänker jag däremot inte påstå att det är ett problem att tjejer får bättre betyg än killar. Det är istället ett problem att killar får sämre betyg än tjejer. Jag gör den här distinktionen för att målet med ansatserna bör vara att killar får högre betyg, inte att tjejer får lägre betyg. Det är helt enkelt väldigt dumt att utmåla tjejer som problemet för att de lyckas bättre, eftersom målet med utbildning istället bör vara att alla ska lyckas så bra som möjligt. Med vår kriterierelaterade betygskala så är det ju möjligt i alla fall i teorin att samtliga elever går ut med ett A i betyg, även om det tyvärr inte är särskilt troligt.
.
Orsakerna till att killar får sämre betyg än tjejer är ett föremål för många hetsiga diskussioner, men jag tänkte sammanfatta några av teorierna.
Dels finns det de som skyller det hela på rent bias från lärarnas sida. Lärarna tycker helt enkelt bättre om flickor och ger dem således högre betyg. Det här är förstås en fruktansvärt korkad förklaring, eftersom bias är något väldigt individuellt, även om det visar sig i mönster, och att samtliga lärare i hela Sverige skulle ha samma sorts bias är helt enkelt absurdt. Vidare antyder en med den här förklaringsmodellen att ingen lärare i Sverige, eller i alla fall extremt få, kan göra sina jobb, och som blivande lärare finner jag det oerhört förolämpande. Visst, ingen är någonsin helt utan förutfattade meningar, men lärare är fortfarande professionellt utbildade i en utbildning som är nästan lika lång som läkarnas (jag kommer i alla fall gå i fem år för att bli gymnasielärare). Däremot möts lärare som yrkesgrupp av enormt mycket kritik och anklaganden om att de inte kan sina jobb. Bara det att det finns många personer och grupper som kämpar för att tillåta hemundervisning visar vilket extremt förakt det finns för lärares professionalitet i samhället idag. Detta trots att föräldrar helt enkelt saknar den pedagogiska utbildning som en utbildad lärare har (jag skriver eventuellt mer om det här i ett senare inlägg).
.
En annan teori som lyfts fram är att tjejer mognar tidigare än killar, vilket då skulle påverka skolresultaten såpass mycket. Det har dock riktats mycket kritik mot den teorin. Först och främst är de flesta pedagogiska forskare idag överens om att den biologiska mognaden hindrar högre kognitiva resonemang (inom rimlighetens gräns, förstås). Det är en tankegång som är kopplad till Jean Piagets stadieteorier, som det svenska skolsystemet till stor del bygger på (t ex att vi delar in eleverna i klasser) men som idag är kraftigt ifrågasatta av de sociokulturella teorierna som bygger på bland annat Leo Vygotskijs socialkonstruktivistiska teorier.
Skolverket har dessutom (enligt en artikel av Maria Jansdotter Samuelsson vid namn "Betyg i relation till genus, social bakgrund och etnicitet" ifrån boken Betyg i teori och praktik) kommit fram till att det max skulle förklara 30% av skillnaden, och att det dessutom skulle vara en märkbar skillnad på elever födda tidigt och sent på året, vilket det inte är.
.
En tredje teori är att skolan femininiserats, det vill säga att det blivit fler och fler kvinnor som jobbar inom skolan, vilket gjort att pojkar inte har några manliga förebilder att se ipp till och då kunna inspireras av. Det är rent skitsnack. Jag tänker sticka ut hakan och hävda att ungar inte behöver förebilder av sitt eget kön. Ungar behöver förebilder, punkt. Sen är vi i samhället så sjukt besatta vid kön att våra ungar börjar tro att vilket kön folk har är viktigt, och att de bara kan inspireras av människor som de själva. Det är dock bara dumt, och skulle i så fall innebära att samkönade par skulle bli sämre föräldrar. Det är det förstås många idioter som vill hävda, men det stämmer helt enkelt inte. ALLA studier som gjorts på området visar att samkönade par blir lika bra, om inte bättre föräldrar (att de blir bättre har förstås inget med att de är samkönade att göra, utan att de tenderar att vara äldre, bättre utbildade och leva i stabilare relationer när de skaffar barn).
De studier som faktiskt har gjorts på ämnet visar dessutom, enligt tidigare nämnda artikel, kopplingen mellan lärarens könstillhörighet och pojkars respektive flickors resultat är svag om ens existerande alls.
.
Det som det egentligen handlar om är att skolan som den är utformad uppmuntrar till beteendemönster som vi normalt sett klassar som ett "feminint" beteende. Det vill säga beteenden som hänger ihop med de kvinnliga könsrollerna. I skolan uppmuntras eleverna dels att sitta stilla och vara tysta, men framför allt handlar det om att tjejer förväntas vara duktiga, och ett tecken på duktighet är att vara flitig och sköta skolarbetet. Män, å andra sidan, förväntas inte vara duktiga, och då killar presterar bra så brukar det istället förklaras med begåvning. Duktighet riskerar snarare att ses som ett feminint beteende, något som hos en kille i många fall blir "töntigt". Tuffa killar pluggar helt enkelt inte.
Det här är inte särskilt radikala slutsatser, utan tvärtom något som många är överens om. "Skandal och diskriminering" ropar antifeministerna då de får höra det här, men de missar helt och hållet att det lämpligaste sättet att bedriva undervisning på är att uppmuntra eleverna till att vara just tysta och flitiga. Som min mentor på min praktik berättade för mig så är förmågan att hålla det lugnt och tyst i klassen den absolut viktigaste färdigheten som lärare, just för att en stökig miljö påverkar de flestas inlärning väldigt negativt. Det krävs helt enkelt arbetsro för att arbete ska kunna utföras, åtminstone med de metoder som används nu. Samma sak gäller givetvis med skolarbete. En elev som utför de uppgifter som hen tilldelats kommer såklart ha en högre sannolikhet att nå betyget godkänt än eleven som inte gör uppgifterna, och en elev som lägger ned mycket tid och möda har en betydligt högre sannolikhet att nå ett högre betyg. Det är helt enkelt fakta.
.
Det här innebär inte att "alla ska bli tjejer" eller att "killar är dåliga" som antifeministerna lik förbannat alltid vill få det till. Det innebär att det finns en stark korrelation mellan en lugn arbetsmiljö och flitighet, och höga skolresultat. Att vi sen i samhället har fått för oss att flitighet och att vara lugn är något feminint är en helt annan sak. Det är liksom inte skolans fel att vi fått för oss att tillskriva vissa egenskaper till vissa kön, och lösningen är inte att försöka få killarna att bete sig som tjejer, lösningen är att sluta tillskriva egenskaper till kön. Som vanligt. Det börjar faktiskt kännas lite fånigt att lösningen så ofta är att krossa könsrollerna, trots att såpass få vägrar begripa det. Skolan kräver helt enkelt en lugn arbetsmiljö och ett visst mått av flitighet från eleverna för att överhuvudtaget fungera; därför måste vi få unga killar att sluta tro att det är coolt eller manligt att inte bete sig så. Det kommer helt enkelt alltid vara viktigare för många att vara cool än att få höga betyg.

RSS 2.0