a sorta mission

.

Förklaringen till att det ser ut såhär kan göras både väldigt enkel och väldigt komplicerad. Den enkla förklaringen är att det helt enkelt är så skönhetsnormen ser ut, precis som att vissa andra attribut (smalhet, slät hy, solbränna osv) anses vara attraktiva. De här normerna är dock föränderliga. Långt bak i tiden ansågs en viss trindhet vara attraktivt då det signalerade att personen hade råd att äta sig mätt. På samma sätt var blekhet fint då det signalerade att person inte behövde vara ute i solen och arbeta på fälten. Det som ansågs vara attraktivt var helt enkelt kopplat till social klass, och ju rikare en person verkade vara, desto snyggare ansågs personen.

.

Men nu då? Klass borde väl ändå vara något vi kommit ifrån nuförtiden, särskilt här i Sverige?

Nja, om vi bortser ifrån diskussionen kring huruvida det finns socioekonomisk klass i Sverige eller inte (ja, det finns det) så kommer mycket av våra utseende ideal från USA, ett land där klassklyftorna är helt enorma. USA och värderingarna där har en enormt stor inverkan på den svenska, och hela den västerländska, kulturen, just på grund av mycket av populärkulturen som konsumeras i väst ursprungligen kommer ifrån USA. Huruvida det är positivt eller negativt är också en diskussion vi kan lämna därhän, men faktum kvarstår att våra skönhetsideal i mångt och mycket är desamma som de som finns i USA.

Så hur är våra nuvarande skönhetsideal kopplade till klass? Jo, nuförtiden har de flesta i väst mat för dagen, men det är dock inte alla som har tid eller ork att äta sunt och träna. Det har lett till att de som har mest tid över ofta är de som har mest pengar utan att behöva slita för mycket för det, nämligen överklassen. De rikaste är de som har råd med de finaste gymen, personliga tränare, fettsugningar och nyttig mat (för det är billigare att äta dåligt än att äta bra). Det här bekräftas av censusdata som visar att övervikt och fetma är oändligt mycket vanligare bland låginkomsttagare än bland höginkomsttagare. Det ska givetvis tilläggas att kroppsarbete är vanligare bland låginkomsttagare, och att det ger muskler. Däremot ger inte kroppsarbete den typen av polerade, välbyggda muskler som är skönhetsidealen, utan kroppsarbetesmusklerna är grövre (om än mer effektiva). Detsamma gäller förstås solbrännan, då de rikaste har råd med fler solsemestrar (eller hade innan charterresorna blev billigare). Nuförtiden är dock träningsmöjligheter och solbränningsmöjligheter också tillgängligt för fattigare människor, inte för att klyftorna minskat utan för att träning och sol blivit billigare.

Så vad har det här med hår under armarna att göra? Jo, jag har en teori om att det en gång i tiden var dyrare att hålla armhålorna renrakade, vilket ledde till att även det blev en signal om rikedom. Det här har jag dock inga belägg för, men jag tycker det var en intressant teori. Åtminstone så tar det tid att sköta det här, och det är inte alla som i alla fall hade råd att ta sig den tiden.

.

Problemet med alla våra skönhetsideal är ju som alltid att folk förväntas följa dem, samt att de flesta av dem inte riktigt finns till av en vettig anledning. Det är liksom sällan de fyller en praktisk funktion (annat än möjligen aversionen mot extrem över/undervikt), utan de finns bara där som delar av ett socialt kontrakt som existerar enbart för sin egen skull. Den sociala pressen som skönhetsidealen medför (för de flesta vill anses attraktiva) är något som inskränker människors möjlighet att själva leva sina liv, något som definitivt är negativt. Vidare, som jag tidigare skrivit om, drabbas också kvinnor betydligt hårdare av den här utseendepressen, och även om många självrättfärdigande kan häva ur sig att "jag minsann inte gillar hår under armarna på män heller" så kvarstår helt enkelt det faktum att en man som har hår under armarna inte är särskilt uppseendeväckande, det är en kvinna. Och en man som bryter mot skönhetsidealen kan fortfarande anses vara lyckad, något som är mycket svårare för en kvinna. Ta hollywoodskådespelare som exempel. Det finns massor av manliga a-listade som helt och hållet bryter mot utseendeidealen men som fortfarande är populära och framgångsrika, medan listan på kvinnliga a-listade som gör det är minimal (och de får oftast jobb just för att filmskaparna behöver någon som bryter mot idealen, gärna för en komisk poäng).

.

Tyvärr så har vi dessutom ett stort problem när folk tar sig rätten att aktivt anmärka nedsättande på människors utseenden då dessa inte följer skönhetsidealen, med kommentarer i stil med "du förstör ju ditt yttre", och så vidare. Jag har förstås stor respekt för ifall en kanske inte tycker att det ser bra ut med håriga armhålor. Det är helt okej, och det är varje människas rätt att inte behöva tycka att något ser bra ut. Däremot så kan en ju hålla de åsikterna för sig själv.

Det blir dock värre när många börjar prata om att en "inte behöver trycka det i ansiktet på folk" (se kommenteraren "Erica" för ett exempel). Men de tänker ju inte på att vi ständigt får det utseendenormativa idealen tryckta i ansiktet på oss, på precis samma sätt (det här gäller egentligen för alla normativa ideal). Det är bara att de inte märks just för att de personerna ser ut "som vanligt" och då inte skapar någon reaktion. Faktum är att det är de utseendenormativa som ofta skapar de här diskussionerna genom att ta sig rätten att kommentera då en tjej valt att låta bli att raka sig under armarna. Tjejen i fråga existerar ju bara, medan de utseendenormativa väljer att aktivt kommentera på hennes utseende. Då är det ju de som trycker saker i ansiktet på folk, eller hur?

.

Det här innebär inte heller att alla borde sluta raka sig under armarna, eller att en är ett sexistiskt jävla kräk ifall en inte tycker det är snyggt med hår där. Då byter vi ju bara ut ett utseendeideal mot ett annat, vilket vore precis lika fel. Och feminister som väljer att prata om det brukar ju säga "det är (också) snyggt med hår under armarna", inte "det är bara snyggt med hår under armarna". Det är en helt enorm skillnad och det handlar inte om att skapa ett nytt utseendeideal för att ersätta det gamla, utan poängen är att vidga det som finns. Folk vill helt enkelt säga att det inte måste vara rakade armhålor för att det ska vara snyggt. Kritiken riktar sig inte mot att folk tycker det är snyggt med rakade armhålor, utan mot att det är den enda sortens snygghet som visas upp.

För att avsluta så är det liksom inget tvång på att du måste tycka att håriga armhålor är snyggt, men du behöver inte aktivt säga till folk att du tycker att de är fula. Om du inte gillar någons sätt att vara på, trots att det inte skadar dig, så är det ditt problem, som du får hantera. Alla andra ska helt enkelt inte behöva anpassa sina bilder av vad som är snyggt för att det ska passa dig.

.

.

.