Att följa normen

En god vän till mig skrev skämtsamt på sin facebook-status att en grej hon gjorde var väldigt heteronormativ. Det hela fick mig att börja fundera.
Jag följer, när allt kommer omkring, normen i väldigt mycket. Jag är till att börja med en kaukasisk man, vilket gör att jag tillhör den privilegierade delen av världens befolkning. Jag är också heterosexuell, cissexuell och dessutom monogam, eller skulle förmodligen varit ifall jag befann mig i ett förhållande. Det hela kan ibland få mig att känna mig lite skyldig, något som i sig är ganska absurt.
.
Varför är det absurt då att känna sig skyldig över en sådan grej, då? Det kan ju låta på vissa feminister, normkritiker och/eller liknande som att alla som följer normen är medskyldiga till alla problem som minoriteterna råkar ut för, men så är inte fallet. Det som däremot gör en medskyldig är då man upprätthåller normen. Precis som att det inte är något fel med att gå emot normen så är det givetvis inte heller något fel att följa den, så länge man gör det för att det är det som känns okej och rätt för en själv. Jag har pratat om att man inte väljer att vara kvinna, homosexuell, trans och liknande, och på samma sätt väljer man inte heller att vara något av det som följer normen, och på samma sätt kan det då heller inte vara något fel med att följa den normen.
.
Rätt och fel, även om de är två ytterst knepiga begrepp, handlar i slutänden om saker som en person gör inte saker som en person är. Därför är det, när allt kommer omkring, varken rätt eller fel att vara något som följer eller inte följer normen. Det är bara något man är. Det som däremot kan vara fel, åtminstone mot en själv, är att följa en norm man inte känner att man passar in i. Nu finns det givetvis anledningar att följa normen även om det inte känns rätt, det kan ju helt enkelt vara lite lättare att låtsas vara en del av den, men det är väldigt synd att det ska behöva vara så, och att människor ska behöva dölja vilka de själva är.
Det är också därför jag väljer att tala om de människor som inte följer normen och de som befinner sig i en maktmässig minoritet; eftersom att det överlag inte är majoriteten som det behövs pratas om. Deras rättigheter är redan givna. Och till skillnad från vad människor som Per Ström vill tro så tillhör män, heterosexuella, cissexuella, kaukasier och liknande normen, vilket gör att vi inte behöver prata om dem och kämpa för deras rättigheter på samma sätt som vi behöver göra för alla andras. Nu säger jag inte att människor som följer normen aldrig diskrimineras, men det händer mer sällan och i betydligt färre institutioner.
Bara för att man pratar och kämpar för vissa folkgruppers rättigheter så innebär det inte att man diskriminerar dem som inte tas upp. Dels måste man välja sina egna strider, även om antifeministerna verkar ha fått för sig att det är vår uppgift att arbeta för precis allas rättigheter när de själva inte lyfter ett finger, men de som följer normen har inte heller samma behov av arbete för sina rättigheter.
.
.
Att följa normen gör en alltså inte till en dålig feminist, utan det viktiga är arbetet, och allt man behöver göra för att leva som man lär är egentligen att se till så att ens val är ens egna val som görs för att det känns rätt för en själv, inte för att passa in. Feminism handlar om rättvisa, inte förtryck och det största, egentliga fel du kan göra är att utgå ifrån att alla är som du, eller kräva att alla ska vara det. Det negativa är inte att följa normen, utan att upprätthålla den, och utgå ifrån att det är så människor ska vara istället för att det är så människor kan vara.

Ytterligare en anledning till att inte rösta på KD

Till att börja med vill jag be om ursäkt ifall jag använder mig av felaktiga uttryck i den här texten. Jag har tyvärr inte helt och hållet koll på vilka orden som är de rätta eller de mest passande benämningarna och ordvalen då det gäller transpersoner, om det nu är det korrekta uttrycket. Jag vill i alla fall säga att om jag skriver fel så handlar det inte om brist på respekt eller så, utan att jag helt enkelt inte vet bättre. Jag försöker kolla upp det, men det finns många källor som säger olika, så rätta mig gärna om jag säger fel.
.
Jag vill också säga att idén till det här inlägget inte är min egen, utan jag skriver saker som Sofia Zettermark skriver på sin blogg. Jag har valt att också skriva om det eftersom att det dels är en väldigt viktig fråga och dels så är jag osäker på ifall alla som läser min blogg också läser hennes. Gör ni inte det så borde ni dock göra det, eftersom att hon är skitbra.
.
.
I världen finns det, som förhoppningsvis alla vet, personer vars inre könsidentitet, alltså det kön personen upplever sig vara, inte stämmer överens med hur deras kroppar ser ut. Att säga att det rör sig om exempelvis män som känner sig som kvinnor är egentligen fel, eftersom att det går djupare än så. Snarare skulle jag uttrycka det som att det, i exemplet ovan, rör sig om kvinnor som råkat födas med manskroppar.
Den här skillnaden är väldigt viktig att ha i åtanke, eftersom att det första uttryckssättet säger att det är fel på den inre könsidentiten, vilket inte riktigt stämmer, medan den andra säger att det är kroppen som har fel kön, vilket är närmare sanningen. Om folk utgår ifrån det första uttryckssättet så leder det dessutom till att det här är något som kan behandlas enbart via terapi, eller liknande, vilket helt enkelt inte stämmer.
Lyckligtvis har vi i Sverige och på många andra ställen i världen möjlighet att utföra könskorrigeringar, det vill säga att man helt enkelt rättar till det medfödda felaktiga könet som personen har fötts med och ändrar det för att överensstämma med den inre könsidentieten istället med hjälp av hormonbehandling och ibland operationer.
.
Här i Sverige har vi dock vissa regler inför en könskorrigering som är fruktansvärt skeva och rent människofientliga. För att få byta juridiskt kön måste du nämligen vara steriliserad. Då man förändrar en människas könsorgan, och gör ett manligt till ett kvinnligt eller vice versa, så blir personen steril eftersom att människor som föds i en manskropp saknar äggledare och de som föds i en kvinnokropp saknar spermieproduktion. Förhoppningsvis behöver det inte vara så i framtiden, men än så länge så är det en oundviklig bieffekt av en könskorrigering.
Men för att vara steriliserad i juridisk bemärkelse så innebär det inte bara att personen inte har kvar sina äggledare eller sin spermieproduktion, utan för att det ska räknas så måste personen inte ha någon möjlighet att skaffa egna barn på något sätt, exempelvis genom att spara ägg eller spermier. För att personen ska få byta sitt juridiska kön måste alltså även dessa förstöras. Vidare måste även de som väljer att inte genomgå någon operation fortfarande sterilisera sig för att få byta kön juridiskt.
.
Det här steriliseringskravet är något som Sverige har fått kritik för, bland annat från Europarådet, eftersom att det är ett solklart fall av diskriminering på grund av könsidentitet. Det här kravet är också något som de flesta av våra politiska partier insett är fullständigt absurdt och de vill ta bort det. Tyvärr så har Kristdemokraterna under lång tid motsatt sig att det här kravet plockas bort.
”Eftersom förslagen i betänkandet inbegriper en rad komplexa frågeställningar där konsekvenser av olika slag behöver belysas kan jag i dagsläget inte ange någon närmare tidsplan för det fortsatta arbetet.” Sade Göran Hägglund den 21/11 2008. Men han slutade inte att försöka skjuta upp det där.
”Jag har medvetet valt att avvakta med att lägga fram förslag på området i avvaktan på denna rapport och ser fram emot att ta del av Socialstyrelsens tankar och förslag på området.” Sade han 17/6 2010, och handlade om en utredning som Socialstyrelsen själva beslutat att göra, förmodligen för att de tröttnade på att regeringen inte själva agerade.
.
Det ska här tilläggas att det är Göran Hägglund som är Sveriges socialminister. Det är alltså hans uppgift att handskas med frågor som rör socialpolitiken, som till exempel folkhälsan och familjepolitiken, som den här frågan handlar om. Det är alltså hans jobb att lösa problemet, inte att blunda för det.
(Hägglund-citaten är hämtade här ifrån)
.
Faktum är att det inte finns någon vettig anledning till att ha ett steriliseringskrav då byte av juridiskt kön förekommer. Det är en relik från en äldre tid där trans ansågs vara något ärftligt och något man inte ville ha i samhället, vilket ledde till att man lät sterilisera dem i förhoppningen om att anlagen för det inte skulle spridas vidare. En äldre tid som KD helt desperat verkar vilja återvända till. Det bör tilläggas att vi i Sverige också har låtit sterilisera romer och homosexuella i vad jag endast kan kalla ett försök att utplåna dessa människor från landet.
.
Det finns två möjliga anledningar till att tvångssterilisering sker, men ingen av dem är vettig.
Den första är att folk tror att det hela är ärftligt. Mig veterligen har ingen forskning någonsin visat att transpersoners barn själva blir transpersoner i någon högre grad än vad cissexuella (De personer vars könsidentitet stämmer överens med deras kropp) personers barn blir transpersoner. Men även om det vore så, vilket det inte är, så är det fortfarande ingen anledning till att tvångssterilisera människor, eftersom att man då säger att transpersoner är oönskade i samhället, vilket bara är skevt.
Den andra möjliga anledningen är att transpersoner på något sätt skulle vara sämre föräldrar än vad cissexuella är, vilket helt enkelt inte är sant. Ens lämplighet som förälder har ingenting att göra med ens könsidentiet eller könsuttryck att göra.
Det finns alltså inget skäl till att steriliseringskravet överhuvudtaget existerar, annat än ren diskriminering. En diskriminering som KD verkar vara bekväma med att den fortgår. Nu har dock Maria Hansson Nielsen, KD-kommunpolitiker och själv transperson, sagt att frågan ska tas upp på Rikstinget, KDs högsta beslutande organ. Så med lite tur kanske vi äntligen får se att det här absurda kravet försvinner, men att det har tagit så här lång tid är helt sjukt.

Nej, vi är faktiskt inte klara än

Förmodligen det vanligaste motargumentet i alla fall jag stöter ihop med då jag diskuterar feminism med människor är "Ja, men vi är ju faktiskt ganska jämlika nu. Feminismen behövs inte längre." Det är få motargument som gör mig lika förbannad när jag hör dem. För nej, vi är ta mig fan inte färdiga, inte ens i närheten.
.
Det här argumentet grundar sig, liksom så många andra, i normaliseringsprocessen som jag pratat ganska mycket om på sistone. Den här processen som gör att människor vänjer sig vid en orättvisa, eller en ojämlikhet, till den grad att man börjar betrakta orättvisan som det normala, naturliga tillståndet. Orättvisan ses som jämlik, helt enkelt.
Och förmodligen tänker de flesta som säger så här att "oj, vad dumt det här med normaliseringsprocessen låter, men jag är ju inte påverkad av den".
Tyvärr måste jag krossa de illusionerna. Ingen är immun mot det här, och om man är drabbad så vet man inte om det. Visste man om det så skulle man ju inte vara drabbad, eller hur?
.
Nu är det så att de flesta som drar det här argumentet inte är dåliga människor, eller så, verkligen inte. Det handlar helt enkelt om att man inte riktigt ser problemen, inte för att man är blind eller dum eller något åt det hållet, utan bara att man helt enkelt inte ser det. Dessutom är den här normaliseringsprocessen fruktansvärt lömsk, vilket gör att det är väldigt svårt att upptäcka. Jag började se de här typerna av strukturer för omkring ett halvår sedan, om ens det, och senast i höstas satt jag och argumenterade emot det. Problemet är att bara för att man inte ser något så innebär det inte att det inte är där, och att det inte kan ställa till en massa oreda. Fråga bara offren (Ja, jag vet att det inte går på riktigt. Figurative speech, damnit!) för alla krypskyttar i krig och så. I de flesta fall så såg de aldrig kulan komma.
.
De som drar det här motargumentet har inga problem med att erkänna att kvinnor varit förtryckta tidigare, men tenderar att tycka att det var då och att allting, eller i varje fall det mesta, är bra nu. Det är det inte. Om vi tänker tillbaka till andra vågens feminism som kom under 1950-talet skulle de flesta som tycker att det är okej nu ändå också säga att det var fel och ojämlikt på den tiden. Men tror någon på allvar att folket då tänkte annorlunda än vad folk gör nu? Tror någon att människorna på 50-talet satt och tänkte att "jo, visst är kvinnor nedtryckta som fan nu, men det är ju lite sak samma"? Inte särskilt troligt.
Tvärtom tänkte de precis som folk som nu tänker att feminismen spelat ut sin roll, att det var hemskt förut men nu är det ju faktiskt jämlikt. Kvinnor har ju fått rösträtt. Klart det är som det ska vara nu.
.
Det är precis på det här sättet det är nu. Och 50-talets feminister fick utkämpa samma kamp för att bli hörda, förstådda och medhållna som vi är tvungna att göra idag, eftersom att samhället som helhet motsätter sig förändringar och söker istället stabilitet och människor tenderar att se de nutida förhållandena som det normala och jämlika, eller att det rör sig om en generationsfråga. Att allt kommer att bli bra så fort den äldre generationen pensionerar sig för att den yngre generationen är såpass jämställd. Det är den inte. Könsrollerna är fortfarande väldigt starka och män respektive kvinnor får fortfarande olika egenskaper och förväntade beteenden tillskrivna sig. Skillnaderna kan vara svåra att se, de är definitivt svårare att redogöra för nu än tidigare, men nog fan är de fortfarande där.
.
Jag säger återigen att de som tycker att feminismen spelat ut sin roll och att samhället är jämställt inte är några dåliga människor eller så. Men på ett plan är de de som försvårar mest för feminismen eftersom att de pacificerar kampen genom att säga att allt är okej och hålla tillbaka de som inte håller med. Sexister och antifeminister kan man i varje fall slåss mot (Bildligt talat) men folk som bara inte håller med måste man försöka få att inse, vilket är väldigt mycket svårare, även om det alltid är värt mödan. Men det är också väldigt frustrerande, vilket nog är anledningen till att jag i alla fall blir såpass förbannad av det här motargumentet.
Men allting kommer inte att lösa sig självt i och med ett generationsskifte, ingen samhällsförändring kommer av att man tar det lugnt och låter saker ha sin rullning, utan förändringen måste drivas på varje steg på vägen. Det är helt sant att det är bättre nu än vad det var för femtio år sedan, och det är också helt sant att det blir bättre. Men det blir bättre för att vi arbetar för en förändring. Inte fan blir det bättre av sig självt.

Mannen som norm i samhället

Det är dags för den utlovade fortsättningen på mina inlägg om hur män är privilegierade om hur mannen är norm i samhället.
Att mannen är norm i samhället kan vara ett uttryck som till en början kan vara svårt att förstå och relatera till, men det som det betyder är i runda slängar att då en "vanlig" människa avhandlas så är det oftast en man som det talas om, eller då någon talar om en människa utan att definiera en könstillhörighet på personen så tror de flesta, och det är oftast så också, att det är en man det gäller.
.
Det här syns särskilt tydligt i tidningar. Då det dyker upp rubriker i stil med "32-åring skjuten i höften" eller "18-åring rånade bank" eller liknande så är det oftast en man det handlar om. Om det istället handlar om en kvinna så står det nästan alltid "24-årig kvinna i bilolycka". Det blir alltså nödvändigt att precisera då det handlar om en kvinna, eftersom att en man är basalternativet eller utgångsläget. Det enda undantaget är då det handlar om flera personer som avhandlas samtidigt, då det inte är helt ovanligt att kvinnor också kan räknas med i den omtalade gruppen utan att deras kön preciseras. Du kan testa själv och räkna. I fem av de största nyhetstidningarnas nätupplagor idag (Aftonbladet, Expressen, Dn, Svd och Metro) så rörde det sig om en man i samtliga fall då personens kön inte preciserades.
.
I filmer och tv-serier är det dessutom vanligt att kvinnor används som Token-karaktärer, det vill säga en karaktär som avviker ifrån normen och är med bara för att ha med en karaktär som avviker från normen (Vit, heterosexuell man). Token-karaktären definieras helt och hållet utifrån sin normavvikelse, i stil med Smurfan, som i sig blir en egenskap. Vi har således ett tänkande inom den kreativa världen som säger att "kvinna" är en egenskap och något som gör karaktären unik. Man kan också se det då serier som inte direkt riktar sig till kvinnor/flickor, tenderar att ha ett rejält överskott på manliga karaktärer trots att det finns ungefär lika många kvinnor som män i världen. Jag kommer att tala mer om Smurfan-principen i ett senare inlägg, och det ska också sägas att det här lyckligtvis börjar luckras upp.
.
Man kan också se det här i yrkesnamn där det inom vissa yrken görs en skillnad mellan den manliga och den kvinnliga böjningen av yrkestiteln och där den manliga böjningen är den som är mer standard, exempelvis lärare - lärarinna, sångare - sångerska, författare - författarinna, servitör - servitris. Den "rätta" yrkestiteln är i nästan alla fall där det finns en uppdelning mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare den manliga böjningen av ordet.
Det går att betrakta det här utifrån två olika perspektiv. Dels går det att ses som positivt att uppdelningen nu börjar försvinna och att man inte måste specifiera att en yrkesutövare är kvinna, i och med att man kan säga "lärare" om både kvinnor och män, men man måste också ha ta in i beaktande att det i det här fallen så gott som alltid är den maskulina böjningen av ordet som kommit att bli den "riktiga".
Nu säger jag inte att man ska sluta säga "sångare" om kvinnor, utan det tråkiga är att man överhuvudtaget känt sig tvungen att göra en uppdelning och kalla kvinnliga sångare för sångerskor, i och med att den här uppdelningen bidragit till att exempelvis en sångare på det stora hela är man om inget annat sägs. Jag är som bekant mot att man delar upp det i kön överhuvudtaget, men det är svårt då män ses som standard. Det är helt enkelt tråkigt att nu, då de könsspecifika yrkestitlarna börjat försvinna så talar man istället om en författare och en kvinnlig författare.
Även om ordvalen börjat förändras så är fortfarande könsuppdelningen kvar, och mannen är fortfarande basic-alternativet.
.
En annan situation då det här kan ses tydligt, och något som jag tenderar att göra då jag skriver, är könlös biform i tredje person singularis, "man", som används i stil med "då man gör något". Nuförtiden så är ordet, som jag skrev, könlöst, men det kommer ursprungligen ifrån definitionen av män som de enda handlande subjekten. Vissa vill ersätta ordet med "en" istället, något jag ställer mig för men tenderar att glömma bort och inte använda själv. Det är dock viktigt att, oavsett vilket ord man/en väljer att använda, vara medveten om problematiken.
.
.
Det här var bara ett par exempel, men för att göra en större dragning över samhället så går det tydligt att se att mannen är normen i samhället i och med att man är ett basalternativ, en utgångspunkt. Då man talar om en människa så tenderar den människan vara en man om inte något annat sägs. Mannen är helt enkelt den vanliga människan, det vill säga normen, och kvinnor tenderar att definieras utifrån hur de skiljer sig ifrån den snarare än på grund av sina egna egenskaper. Vidare blir kvinnligt kön något som specifikt måste uttryckas, medan manligt kön blir utgångspunkten. Det varierar givetvis beroende vilken diskurs som är den rådande och vilka situationer man rör sig i, men det finns en generell böjelse åt det här hållet.
.
.
.
Ps.
Jag vill redan nu be om ursäkt ifall det här inlägget är lite luddigt och ifall jag missat saker. Jag har lite krångel med min nacke och befinner mig i ett tillstånd av kronisk yrsel, så jag kan inte tänka helt klart.
Ds.
.
.
.
Pps.
Jag har fått lite kritik för mina exempel på tidningsrubrikerna i början av inlägget, en kompis hävdade att det minsann beror på att det rör sig om våldsamheter, och i och med att de flesta våldsutövare, i varje fall de som lagförs, är män så är det induktivt giltligt att utgå ifrån att de är män och bara skriva "22-åringen" eller något i den stilen.
På ett plan stämmer det, i och med att de flesta våldsutövare som lagförs faktiskt är män, men det har egentligen ingenting med själva principen att göra, nämligen att man där drar ett likhetstecken mellan man och människa som man inte gör då det gäller kvinnor. Vidare ser det likadant ut om rubrikerna är annorlunda, exempelvis "46-åring vann på lotto". Men visst, det var ett misstag av mig att bara ha exempel som bygger på våldsamheter, jag ber om ursäkt för det, men principen är och förblir densamma. Och även om det är induktivt giltligt att utgå ifrån att en våldsutövare är man så är det inte induktivt giltligt att precisera att någon är kvinna, men inte att någon är man, i och med att omkring halva jordens befolkning föds med vaginor och inte penisar.
Ds.

Om råd och våldtäkternas ansvar

Jag hittade via några bloggar en länk till en krönika av Katerina Janouch från den tolfte oktober 2010. Ni vet hon som svarar på frågor om sex och relationer i Expressen och som också syns i massa andra tidningar. I krönikan står det om vad man som kvinna borde göra för att undvika att bli våldtagen. Ja, ni läste rätt. För att undvika att bli våldtagen.
Det man gör då man uttrycker sig på det här sättet som Janouch gör är att man lägger ansvaret på offret istället för på förövaren och säger indirekt att det finns vissa regler som kvinnor måste följa för att undvika att våldtas. Om hon inte följer reglerna, implicerar man oavsett om det är meningen eller inte, så får hon skylla sig själv ifall hon råkar illa ut.
.
Det handlar dessutom inte heller om några konstiga betéenden som kvinnor enligt Janouch bör undvika. "Gå aldrig ensam där det är mörkt och kusligt", "Spring inte i naturen på ensliga stigar" eller min favorit "UNDVIK att bli full eller drogad". Det handlar alltså om vanligt beteende som vilken människa som helst i ett fritt land ska kunna ägna sig åt. Kvinnor ska inte behöva stanna inne om kvällarna ifall de inte har någon att gå med, eller undvika att dricka alkohol bara för att någon kanske inte respekterar deras nej. Att "undvika att bli drogad" är dessutom inte det lättaste just med tanke på att folk som ägnare sig åt dateraping mig veterligen inte så tydligt signalerar att de lagt ned något i glaset. Det är lite som att säga åt någon att undvika att bli förkyld, ibland går det helt enkelt inte att undvika (Och nu jämför jag inte våldtäkter med förkylningar i allvarlighetsgrad eller så, men bägge är sådant som drabbar en person som inte har någon skyldighet i att hen blir drabbad).
.
.
Man kan nu försvara Janouch med argument i stil med att "jo, det vore väl fint om det var så, men vi lever inte i en idealvärld och är det inte bättre att kvinnor följer de här råden än att de faktiskt våldtas?" Och jag förstår att man kanske vill försöka se det rent pragmatiskt, men med det synsättet kommer det med lite problem.
.
Dels så, som jag tidigare skrev, förflyttas ansvaret från förövaren till offret. Då det finns sådana här listor och tankesätt i omlopp så kommer folk börja fråga sig varför offret inte tänkte på det, varför hon inte skyddade sig bättre, om det fanns något hon kunde göra för att undvika det hela. Det är illa nog att offret med stor sannolikhet kommer att ställa sig de frågorna själv, men det kommer inte göra det lättare för henne att gå vidare om resten av samhället också börjar fråga henne det.
.
Vidare kommer det också att leda till ett kyligare klimat i samhället. Då folk börjar fråga varför offret inte utförde alla de "skyddsåtgärderna" och det kommer att leda till tankar i stil med "hon får ju skylla sig själv som inte gjorde blaha och blaha". Särskilt illa blir det då det här figurerar i rättssystemet, vilket det redan gör. När poliser och advokater ställer frågor till våldtäktsoffren kring hur de var klädde och hur de betedde sig innan våldtäkten leder bara till att man planterar frön i offrets medvetande med tankar som "om jag bara hade gjort så istället så hade jag inte råkat ut för det här". Ansvaret blir offrets, inte förövarens.
.
Det här kommer också leda till att kvinnor kommer att bli mindre fria och inte våga gå ut om kvällarna, eller gå ut på krogen. Med sådana här listor med tekniker för att undvika att våldtas så säger man i princip åt kvinnor att de borde stanna hemma och ta det lugnt istället för att ge sig ut och festa. Nu säger jag inte att det är något fel på en lugn hemmakväll, men det valet borde fattas på grund av vad personen ifråga känner för och inte utifrån någon våldtäktsrisk.
.
Slutligen ska det också nämnas att sådana här listor i stort sätt är ineffektiva i och med att omkring nio av tio våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter, vilket gör att de här små tipsen i stort sätt är verkninglösa vid de flesta våldtäkter. Tvärtom så kan de vara direkt skadliga. Då är det istället bättre att vi arbetar med attityder och jämlikhet.
.
.
En lista med råd för att förebygga sexuella övergrepp som är oerhört mycket bättre är den som finns på slutwalks hemsida, och i och med att det finns råd som Janouchs visar tydligt att de har helt rätt då de säger att "Society teaches 'Don't get raped' rather than 'Don't rape'!"
En våldtäkt är alltid gärningsmannens ansvar, och aldrig offrets. Jag tycker att det är helt sjukt att en kvinna som arbetar med sexualupplysning inte har förstått det än.

"Jamen det löser ju inte hela problemet"

Ofta då instanser som Pride-festivalen får kritik, eller då jag diskuterar förändringar som jag tycker borde göras i samhället, kommer det ibland upp en väldigt intressant kategori motargument som kan vara lite svåra att bemöta. Nämligen "jamen det löser ju inte hela problemet"-argumenten.
.
De här argumenten har varit väldigt vanliga i den senaste tidens Pride-diskussioner som förts på Newsmill (även om "diskussioner" i det här fallet kanske är ett något missvisande begrepp). Ofta har argument i stil med "Jamen Pride visar ju faktiskt bara upp en väldigt stereotyp bild av hbtq-personer" synts och hörts som ett ifrågasättande av Pride-festivalens varande. Det är likadant då man exempelvis diskuterar kvotering, att någon påpekar att "Jamen, kvinnorna som blir anställda via kvotering riskerar ju att betraktas som att de fått en gratisbiljett".
De här är långt ifrån alla instanser där den här typen av motargument kommer upp, men i stort går de ut på att den som kommer med motargumentet har hittat en brist i förslaget/företeelsen, och använder den bristen för att ifrågasätta hela förslagets/företeelsens dignitet och existensrätt. Sådana här motargument dyker givetvis upp lite här och var i samhället, men det känns som att de oftast förekommer då normen ifrågasätts.
.
Det här handlar om att den socialt konstruerade normen betraktas, främst av de som tillhör den, som normaltillståndet, sättet som saker och ting ska vara på. Det här leder då till att alla förslag/företeelser som ifrågasätter, påverkar eller vill förändra normen då måste vara helt perfekta och felfria för att ens övervägas.
Det räcker alltså inte att ett förslag eller en företeelse är bra och får en positiv effekt på samhället utan förslaget/företeelsen måste vara den totalt felfria, perfekta lösningen, som ordnar till alla problem och gör resultatet helt perfekt så att det aldrig mer måste förändras.
.
Missförståndet som sker här är att de som kommer med motargumentet verkar ha glömt bort hur utveckling generellt sett fungerar. Man hittar inte det perfekta på en gång, utan man kommer med en lite bättre lösning än den tidigare, sedan kommer man med en lite bättre än den första, och sedan en lite bättre igen, och så vidare. Särskilt då det gäller samhällsvetenskapliga och strukturella problem där de flesta förändringar till viss del måste ske gradvis för att de överhuvudtaget ska vara genomförbara. Det går helt enkelt inte att trycka på en knapp och sedan är allt löst, eftersom att saker och ting alltid kan bli bättre. Men bara för att saker och ting alltid kan bli bättre och att få lösningar är perfekta och slutgiltliga innebär det inte att vi ska sluta förbättra saker och ting. Allting som minskar ett problems omfattning är ju bra, även om det kanske inte löser problemet helt och hållet.
.
.
Nu blev det kanske lite rörigt, men min poäng är att det är helt absurt att normkritiska förslag och företeelser som uppmuntrar till förändring alltid måste vara i princip felfria för att ens tas i beaktande, och att det finns en mängd människor som tycker att man ska skrota förslagen/företeelserna helt och hållet bara för att det finns någon brist med dem. Det här är ett utslag av det heteronormativa tänkandet och rädslan för förändring. Man kastar sig alltså över minsta lilla brist och använder den som en ursäkt för att ogiltligförklara hela förslaget/företeelsen.
Det är möjligt att Pride-festivalen kanske målar upp en lite stereotyp bild av hbtq-människor och att kvotering kan få vissa negativa konsekvenser, men det är fortfarande en förbättring jämfört med hur det skulle vara utan dem.
.
Det viktigaste att tänka på då man möts av den här typen av motargument är alltså att påpeka att vi fortfarande ska väga fördelar mot nackdelar, som med allt annat, och inte kräva att det ska vara perfekt direkt. Det är sant att Pride-festivalen och kvotering inte löser hela problemet med diskriminering och ojämlikhet, men det är dags att även normkritiska förslag och företeelser bemöts utifrån samma värderingsprinciper som allt annat.
.
.
.
Ps.
Jag skulle också vilja tipsa om Amanda Briheds oerhört starka och rörande debattartikel om Pride och transpersoner.
Ds.

Två missförstånd om kvotering

Jag har, efter diskussioner med vänner och aktivt läsande på internet, upptäckt att det råder en mängd missförstånd om kvotering och kring vad det faktiskt innebär. Så jag tänkte ta upp och reda ut två av dem.
.
Fokus ska inte ligga på kön, utan den som är bäst lämpad ska få jobbet.
Det här rörde jag lite vid i mitt tidigare blogginlägg om kvotering, men jag tänkte ta upp det igen. Det misstaget folk som tror det här gör är att de utgår ifrån att kvoteringen kommer att komma innan kompetensen tas upp. Det är fel. Kvoteringen inträffar efter att komptentensen är utredd. Då man kvoterar sållar man alltså inte bort samtliga sökande som tillhör majoriteten direkt, utan man gör ett kompetensurval och sedan, när man har två eller flera likvärdiga sökanden (Och jo, det händer rätt ofta) så tittar man mer på dem som tillhör minoriteten som ska kvoteras in. Det blir alltså inte massa oförtjänta människor som anställs.
.
Saken med det här är att det, som det ser ut idag, faktiskt inte är kompetensen som styr vilka som anställs, utan könet på den sökande påverkar enormt. Det här sker till stor del på grund av de könsroller vi redan har idag. En kvinna verkar exempelvis inte vara en lika bra chef eftersom att hon tillskrivs massa egenskaper på grund av att hon är kvinna. Kvotering ska alltså jämna ut ett ojämlikt system där kön får gå före kompetens. Om kvotering inte hade behövts så hade inte kvinnor som söker lektorstjänster i snitt behövt publicera 2,6 gånger fler artiklar än männen som söker samma tjänster. Kvinnorna behöver alltså i nuläget ofta vara betydligt mer kompetenta än männen, vid sökandet av vissa tjänster.
.
.
Kvotering diskriminerar mot män.
Väldigt ofta då man diskuterar kvotering kommer det någon som säger att "ja, men då måste vi kvotera in män i förskolan också, eller hur?" som om det skulle vara ett dräpande motargument. Nu ska jag säga det här så tydligt som möjligt:
Det är väl klart som fan att vi ska kvotera in män också i de yrkesgrupper där det behövs! Att påstå något annat vore absurt och det är det få som på allvar menar. Det finns dock två anledningar till att det främst är kvinnor som diskussionerna berör då ämnet kommer på tal. Dels så har de yrken där kvinnor diskrimineras generellt sett betydligt högre status än de yrken där män råkar ut för detsamma, och dels så är problemet att kvinnor diskrimineras enormt mycket vanligare än att män diskrimineras. Man talar alltså om de vanligaste situationerna och vilken normalt funtad människa som helst borde förstå att bara för att vi talar om att kvinnor ska kvoteras in i vissa yrkesgrupper så innebär det inte att män inte borde kvoteras in i andra. Det är för sjutton jämställdhet vi pratar om!
.
Det är dock intressant att se hur många antifeminister brukar försöka vända de här diskussionerna till att hävda att man inte ska kvotera in kvinnor, samtidigt som de också pratar om att det är skandal att det är så få män som arbetar i förskolan och att det behövs fler män där. Nu är det inte nödvändigtvis det de menar, men på något plan känns det skevt att i ett andetag totalsåga kvotering och att sedan i nästa tala om att män diskrimineras i förskolan som något negativt. Är det inte negativt att kvinnor diskrimineras så är det inte heller negativt att män diskrimineras. Vi är i alla fall överlag konsekventa.
.
Vidare talas det också om att de män som blir bortsållade på grund av kvoteringen diskrimineras, och där har vi återigen normaliseringsprocessen som spökar, alltså att då en ojämlikhet blir såpass vanligt förekommande att den börjar ses som det normala och alla försök att jämna ut den ojämlikheten börjar betraktas som orättvisa.
.
.
Alltså; kvotering innebär inte att man diskriminerar mot män, eller att man väljer "rätt" kön istället för rätt person för jobbet. Det innebär att man slutar diskriminera mot, överlag, kvinnor och att man slutar välja "rätt" kön istället för rätt person för jobbet.

Abortmotståndets konsekvenser

Jag tänkte avsluta min lilla serie om abortmotståndet med att prata om vad det här nyuppväckta motståndet egentligen får för konsekvenser.
Det ska först nämnas att alla människor är olika, vilket innebär att alla motståndare givetvis har lite olika motivationer, och jag omöjligt kan nudda vid allt. Det jag istället ska försöka ta upp är lite bakomliggande orsaker till varför vissa motsätter sig abort. Nu kommer det givetvis finnas många som kan känna att det här inte passar in på just deras åsikter, men oavsett varför de tycker som de tycker så får deras åsikter vissa konsekvenser. Konsekvenser som man måste vara medveten om.
.
.
Det man först och främst måste förstå är, som jag skrivit i mina tidigare inlägg om den här frågan, att abortmotståndare vill tvinga på andra människor sin egen moral. Om abort är tillåtet så innebär det att folk som av en eller annan anledning inte vill göra en abort ändå kan låta bli, men om man förbjuder abort så innebär det att alla som av en eller annan anledning vill göra abort inte får. Den här skillnaden borde inte vara svår att hänga med på; att tillåta abort ger ökade valmöjligheter, att förbjuda abort tar bort valmöjligheter, oavsett vad Gunilla Gomér vill få det att låta som. Vi har alltså att göra med en mängd människor som oavsett anledning vill förbjuda andra från att göra vad de själva vill.
.
Abortfrågan är nära kopplad till feminismen, och det av förklarliga anledningar i och med att det är en diskussion som i mångt och mycket påverkar kvinnors ställning i samhället. En graviditet är inte en struntsak som inte påverkar ens tillvaro i övrigt. Det tvingar folk till pauser i arbetslivet, det skapar hormonrubbningar, det påverkar fysiken, det kan medföra allvarliga skador, det påverkar känslorna, det påverkar omgivningens uppfattningar, etc, etc. Det är helt enkelt betydligt mer än att bara föda ett barn. Om det rör sig om ett barn som den gravida och en eller flera eventuella partners vill ha så är det jättebra, då brukar folk tycka att det är värt att gå igenom det hela, men om det rör sig om en oönskad graviditet så handlar det om att man tvingar människor att gå igenom en väldigt svår tid för något som de inte vill ha.
I och med att det än så länge bara är människor som har en livmoder som kan bli gravida och det stora flertalet av dessa definierar sig själva som kvinnor så blir det här automatiskt en fråga som rör kvinnors rättigheter. Om man då motsätter sig abort leder det till att man tycker att kvinnor ska tvingas gå igenom en väldigt svår och jobbig process för ingenting. Man kanske inte menar att det är just kvinnor som ska gå igenom det hela beror på biologiska orsaker och att man som abortmotståndare hade varit lika emot det ifall det varit män som blev gravida, men det är helt enkelt inte intressant. Nu säger jag inte att abortmotståndare är kvinnoförtryckare, men oberoende av anledning så bidrar abortmotstånd till att kvinnor missgynnas. Oavsett ifall det är ett oavsiktigt missgynnande eller inte så måste man ändå förstå att det är kvinnor som kommer att drabbas mest av en nollvision kring aborter.
.
En annan sak kring graviditet man också måste förstå är att en graviditet i de flesta fall är en orsak av heterosexuellt sex. En oönskad graviditet är dessutom med största säkerhet det, eftersom att jag har svårt att tro att det är särskilt vanligt att någon låter sig insemineras för att sedan göra abort. Nu är jag helt för att man ska använda preventivmedel ifall man har heterosexuellt sex och inte vill bli gravid, men ibland går det fel. Det kan helt enkelt vara så att personerna har glömt preventivmedlet, att någon glömt ta ett p-piller eller sätta på en kondom eller något åt det hållet. Det är klumpigt, det medger jag, men ska vi straffa någon med komplikationer som kan vara hela livet på grund av ett enkelt misstag?
Och ja, jag säger straffa eftersom att det är ett straff att tvinga någon gå igenom en graviditet. Om någon skulle tvingas att mot sin vilja gå igenom de påfrestningar en graviditet innebär utan att det skulle resultera i en unge så skulle det utan tvekan klassas som tortyr.
Det kan också vara så att preventivmedlet inte fungerar. Kondomer kan spricka, hormonbaserade läkemedel kan strula, osv. Det är inte jättevanligt, men det händer.
Om man då förbjuder aborter så kommer det innebära att folk inte kommer våga ha sex på samma nivå, eftersom att det kan få sådana allvarliga konsekvenser. Det innebär alltså att abortmotstånd också är ett sexmotstånd, något som säkerligen faller alla religiösa fanatiker i smaken. Och visst, det finns ju de som inte tycker att andra människor borde ligga runt, men den tankegången grundar sig även den i uråldriga, religiösa diskurser där sex ses som något negativt och rent av skadligt. Nu säger jag givetvis inte att alla borde ligga runt, det är upp till var och en att göra vad de själva tycker känns bäst, men om man är abortmotståndare så blir konsekvensen att man också är emot att folk har sex fram till dess att de känner sig redo för barn, och att folk som inte vill ha barn inte ska ha sex.
.
En graviditet kan också komma som resultat av en våldtäkt, men det finns även de abortmotståndare som tycker att inte ens den typen av graviditeter ska få aborteras, vilket innebär att våldtäktsoffret inte bara blir ett offer utan också straffas för att hon våldtagits. Kort sagt så signalerar man genom att vara abortmotståndare att våldtäktsoffer borde skylla sig själva.
.
.
Alltså, även om man som abortmotståndare inte är en kvinnofientlig sexhatare, vilket många inte är, så går man de människornas ärenden då man motsätter sig abort, i och med att det här är konsekvenserna som abortmotstånd får. Vare sig de vill det eller inte så bidrar abortmotståndare till att göra världen mer kvinnodiskriminerande, mer anti sex och mindre stödjande för våldtäktsoffer.
.
.
.
Ps. Det här handlar återigen om folk som är abortmotståndare, inte folk som själva inte vore bekväma med att göra en abort. Enormt stor skillnad. Ds.

Felaktig argumentation - Eller om att Marcus Birro kan ta sig

Marcus Birro, den gnällige katoliken eller vad det nu är han är, har givit sig in i abortdebatten och skrivit en halvfånig debattartikel till DN, som blev bortplockad, men publicerades i Svd istället. Birro var dock inte nöjd med det utan skriver istället ett upprört inlägg på Newsmill kring om hur hemskt det är att han inte blivit publicerad i två tidningar och vill ha en förklaring från DN. Han får det att låta som att DN inte vill ta med eftersom att Birro i artikeln tar upp en åsikt som kanske inte är helt politiskt korrekt i och med att han ställer sig kritisk till abort.
.
Det som Birro skiter i att nämna är att artiklarna var tänkta att publiceras samma dag. I två konkurrerande tidningar. Det är väl inte så konstigt att den ena av dem väljer att lyfta artikeln då en annan tidning också tänkt publicera samma artikel, samma dag. Jag känner inte till någon annan debattör som någonsin fått samma artikel publicerad i två olika tidningar samtidigt, och tycker att det är lite töntigt av Birro att han känner sig illa behandlad för att han inte får den typen av specialbehandling.
.
.
Till artikeln då; där drar Birro upp en vagt långrandig historia om hur han och hans fru/sambo/whatever (Relationen specificeras inte i texten) fick ett missfall för ett antal år sedan och om hur hemskt det var att barnet sågs som ett foster i Sverige då. I och med det här så drar han dels ett likhetstecken mellan oönskade, aborterade barn och önskade barn som tyvärr resulterat i missfall. Det blir en rejäl felsyftning där i och med att de kvinnor som aborterar sina oönskade foster tenderar inte att se dessa oavsiktligt skapade foster som möjliga barn. De vill överlag helt enkelt inte ha dem, vilket gör Birros jämförelse till ett felaktigt försök till att skapa ett argument byggt på emotionell respons. Lite "oh, nej, vad synd det var om mig här, därför har jag rätt". Ett väldigt fult knep för att vinna poäng och ett rent själlöst sätt att använda en personlig tragedi i en debatt, helt enkelt.
Han använder sig dessutom av den tekniken genom hela debattartikeln som inte bygger på direkt fakta utan enbart använder sig av emotionella, substanslösa argument där han med känslofyllt språk och starka bilder målar upp en verklighetsbild som helt enkelt inte är sann. Det är ett författande han gör, inte en korrekt verklighetsbeskrivning eller en genomtänkt, logisk argumentation.
.
Birro går vidare genom att kalla alla som är för abort för "den politiskt korrekta mobben". Ett rent ad hominem-argument, med andra ord, eftersom att politiskt korrekt är ett rent skällsord i dagsläget. Han missar dessutom
att folk som är för abort inte tenderar att vara det för att undvika att stöta sig med folk. Abortfrågan är ganska svår att överhuvudtaget vara politiskt korrekt i, i och med det är en såpass laddad fråga.
.
I artikeln drar Birro upp en anekdot om hur döda kroppar fraktats i en OK-hyrd skåpbil då ett krematorium skulle byggas om, något som överhuvudtaget inte har med saken att göra. Han talar dessutom om livet, om hur det är heligt och om hur det i Sverige i värdesätts särskilt mycket. Här gör han en väldigt lömsk grej.
Först och främst syftar han till att livet uppstår vid befruktning, en åsikt som är långt ifrån den enda vedertagna och snarare bygger på katolsk moral. Birro talar dock om den som om det vore det enda självklara sättet att se på saken, vilket är långt ifrån sant. Tvärtom är de flesta mer benägna att definiera det som ett potentiellt liv, snarare än ett liv. Han förhåller sig dessutom överhuvudtaget inte till andra filosofiska tankegångar, exempelvis om liv i relationer till andra eller något som har med erfarenheter att göra, eller så. Jag säger inte att hans definition nödvändigtvis skulle vara fel, det jag säger är att det är en filosofisk fråga som har fler än ett gångbara svar.
Han gör även en koppling mellan brist på värdesättning av liv och tillåtandet av abort, en koppling som överhuvudtaget inte existerar. Bara för att man vill att abort ska vara lagligt innebär det inte att man inte värdesätter livet. Tvärtom kan man ju också se det som att man värdesätter livet mer, i och med att man inte vill förstöra den havande kvinnans liv till förmån för en oönskad parasit som finns inuti henne. Men Birro kanske motsätter sig att vi tar bort maskar och liknande från oss själva också?
I ett längre steg till vad det här att fostret verkar livsdugligt egentligen beror på förklarar Mattias Irving i en träffsäker replik i SVD att det inte handlar om att fostret läggs att dö efter att det är utplockat, utan att det rör sig om reflektoriska livstecken från det autonoma nervsystemet. Det handlar alltså inte om något foster som med ledsna anime-ögon läggs att dö på en kall diskbänk, vilket Birro försöker få det att låta som, utan om en outvecklad varelse som varken är livsdugligt eller medvetet.
.
Vidare raljerar Birro om hur hemskt svårt det är att debattera abort eftersom att det ses som en självklarhet och är "som en grundlag". Det är helt enkelt väldigt synd om honom för att han har svårt att debattera en laddad fråga. Men det är så det är, vissa frågor är laddade och vill man debattera dem så får man helt enkelt ta smällen, precis som abortförespråkarna gjorde då de kämpade för rätten till att göra abort. Vill Marcus Birro backa tillbaka till den tiden så får han ta de jobbiga diskussionerna han med.
.
.
I slutändan handlar det ändå om att han vill förbjuda och/eller misstänkliggöra abort. Det är egentligen den enda anledningen det finns till att starta upp den här debatten eftersom att ingen kommer att tvinga Birro att göra en abort själv, ens om han kunde. Birros egen tillvaro är alltså inte hotad, och det är inte utifrån det han argumenterar. Han skriver sitt debattinlägg för att han vill tvinga på resten av världen hans egen moral, istället för att låta folk välja själva. Det är det debatten handlar om, och det får vi inte glömma.

KD vs Abort - Den kristna högern visar sitt rätta ansikte

Jag har hittills undvikit att kommentera den rådande debatten som pågår mellan KDs Gunilla Gomér och, ja, typ en mängd klokare människor. Jag kände lite att det hela är såpass uppenbart att det klarade sig utan en kommentar från mitt håll. Men, jag har ändrat uppfattning.
.
I sitt senaste debattinlägg på SVTDebatt talar Gomér om hur hemskt det är att de stackars kvinnorna som gör abort inte vet att det finns alternativ till det, så som adoption eller ekonomiskt stöd från samhället.
För det första så skulle jag bli oerhört förvånad ifall det finns någon gravid kvinna där ute som inte vet om att hon kan adoptera bort barnet. Med tanke på att adoptioner funnits under så gott som hela mänsklighetens historia och dessutom är något som ofta nämns i vår litterära kanon så känns hela utgångspunkten att kvinnor inte vet om att de kan adoptera bort barn rent absurd.
Dessutom så bygger Gomérs argumentation på att alla som gör aborter egentligen vill behålla sina barn, men på grund av ekonomiska orsaker inte har den möjligheten. Det är säkert sant i vissa fall, och det är väldigt tragiskt, men på det stora hela så stämmer det helt enkelt inte. De flesta aborter görs av kvinnor som inte vill ha barnet, inte föda det och inte genomgå den långa graviditeten. Det spelar ingen roll ifall de känner att de har råd eller inte, eftersom att barn inte är något som de vill ha just då.
.
Gomér talar också, i en artikel i Aftonbladet, om hur hon vill se en nollvision för aborter och att hon vill sänka den lagliga gränsen till vecka tolv istället för vecka arton där den ligger nu.
Problemet med att sänka den lagliga gränsen är dels att alla procedurer kring aborten kan ta lite tid, särskilt då det finns läkare som verkar ha tagit det till sin livsuppgift att försöka övertyga kvinnor om att inte abortera. Man måste också ta psykiska och emotionella förutsättningar i beaktande då en abort för vissa är ett svårt beslut. Om vi förkortar betänketiden ökar vi riskerna för att en del ska ångra sina beslut, oavsett om det gäller att abortera eller behålla barnet.
När Gomér också talar om en nollvision tycker jag att hon är väldigt fel ute. Nollvision är ett begrepp som vi brukar använda då vi talar om saker som ses som enbart negativa; droger, våld, mord, våldtäkter, osv. Att tala om en nollvision för något som för många är en positiv valmöjlighet är bara skevt.
.
Där kommer vi också in på felaktigheten i Gomérs argumentation. Hon talar om att hon vill se ökade valmöjligheter för kvinnor, men det hon egentligen vill göra är att begränsa dem.
Gomér är ordförande i rörelsen Ja till livet, vars namn påminner väldigt mycket om den amerikanska Pro-Life-rörelsen, som främst består av konservativa republikaner som helt och hållet vill förbjuda aborter, även vid fall som våldtäkt, incest och liknande, något Gunilla Gomér också verkar vara för i och med att hon talar om en nollvision för aborter.
Problemet med att kalla sin organisation för "Ja till livet" är att man egentligen ljuger. Lite som Pro-Life och Pro-Choice i USA så säger man egentligen inte vad man vill. De flesta människor är för liv och för val. Det är för eller emot abort det handlar om, och oavsett hur fint "Ja till livet" försöker förklä sitt budskap med fina namn så handlar det fortfarande om att de vill arbeta bort en av kvinnors valmöjligheter vid oönskade graviditeter.
.
I sin artikel till aftonbladet talar Gomér också om att man ifall oönskade barn adopterades bort istället för att aborteras så skulle föräldrar som "hämtar [...] hem barn från utlandet" istället kunna adoptera barn här i Sverige. Om jag var på det humöret skulle jag kunna tolka det här som att Gomér, likt Sverigedemokraterna, inte vill ha in fler utländska barn i Sverige, men jag tror att det rör sig om att hon uttryckt sig oerhört klumpigt. Men om vi minskar aborterna i Sverige och ökar antalet inhemska adoptioner så skulle det innebära att färre barn från andra länder adopteras av svenska föräldrar, vilket vore väldigt negativt.
Här i Sverige så har vi det oerhört bra ställt i jämförelse med hur det ser ut i många andra länder och hur utsatta föräldralösa barn är där. Då är det ju väldigt bra att fler barn från andra länder adopteras och ges en lättare tillvaro, snarare än att färre adopteras. Nu säger jag givetvis inte att det inte går att leva ett bra och drägligt liv på andra ställen än Sverige, men vi har det gått ställt här. Varför inte försöka sprida lite av välfärden?
.
Slutligen kommer jag in på den sista punkten som brukar tas upp i sådana här diskussioner, nämligen att sjukvårdspersonal borde få välja själva ifall de vill utföra aborter på grund av samvetesmässiga skäl. Det borde de inte få, framför allt på grund av två skäl.
Dels kan det innebära att det i vissa regioner inte finns någon sjukvårdspersonal som vill utföra aborter, vilket leder till att kvinnorna bosatta där får det mycket svårare att göra en abort. Alltså minskar valfriheten.
Dels kan vi inte heller börja låta sjukvårdspersonalen välja och vraka kring vilka de vill behandla, för var slutar det då? Någon kanske inte vill behandla en mördare eller våldtäktsman. Eller dömda brottslingar överhuvudtaget kanske någon tycker att det är fel att behandla. Eller så kanske någon inte vill behandla en politisk motståndare eller homosexuella, transpersoner, osv, osv. Vi kan inte låta sjukvårdspersonal välja bort vissa patienter på grund av personliga preferenser. Då de valde att jobba inom vården valde de också att behandla alla som söker hjälp, och de kan lika lite välja att neka någon vård som en lärare kan välja att bara undervisa elever som tycker som henom. Hur skulle det se ut ifall en kristen brandman vägrade att släcka en brinnande synagoga eller moské? Då man arbetar inom ett yrke som har till uppgift att hjälpa alla i samhället, så får man finna sig i att hjälpa alla i samhället eller byta jobb. Svårare än så är det inte.
.
.
Så, oavsett hur fint Gomér och hennes gelikar försöker presentera sin sak så handlar det i grund och botten om en sak: De vill ta bort en valmöjlighet från gravida kvinnor på grund av sina egna konservativt kristna värderingar. De vill helt enkelt tvinga på andra sina åsikter.
Det är det som är grejen med valfrihet; du kan alltid välja att inte göra abort om du inte vill. Det är ingen som tvingar dig att abortera, och din livssituation kommer aldrig att påverkas av att andra väljer att göra det. Men om man försöker arbeta bort aborterna så kommer de som faktiskt vill göra abort tvingas till att låta bli.
.
Valfrihet = Bra
Tvång = Dåligt
Några frågor?
.
.
Ps.
Jag glömde ta upp det vanligaste argumentet man får mot abort, nämligen att det kostar samhället pengar. Och ja, det gör det. Vill ni veta vad mer som kostar pengar? Vägar, kultur, socialbidrag, pensioner, försvar, polisväsende, vård, skola och en mängd andra samhällsinstanser. Det är en stats uppgift att spendera pengar för att öka invånarnas levnadsstandard. Punkt slut.
Ds.


RSS 2.0