Mannen som norm i samhället
Det är dags för den utlovade fortsättningen på mina inlägg om hur män är privilegierade om hur mannen är norm i samhället.
Att mannen är norm i samhället kan vara ett uttryck som till en början kan vara svårt att förstå och relatera till, men det som det betyder är i runda slängar att då en "vanlig" människa avhandlas så är det oftast en man som det talas om, eller då någon talar om en människa utan att definiera en könstillhörighet på personen så tror de flesta, och det är oftast så också, att det är en man det gäller.
.
Det här syns särskilt tydligt i tidningar. Då det dyker upp rubriker i stil med "32-åring skjuten i höften" eller "18-åring rånade bank" eller liknande så är det oftast en man det handlar om. Om det istället handlar om en kvinna så står det nästan alltid "24-årig kvinna i bilolycka". Det blir alltså nödvändigt att precisera då det handlar om en kvinna, eftersom att en man är basalternativet eller utgångsläget. Det enda undantaget är då det handlar om flera personer som avhandlas samtidigt, då det inte är helt ovanligt att kvinnor också kan räknas med i den omtalade gruppen utan att deras kön preciseras. Du kan testa själv och räkna. I fem av de största nyhetstidningarnas nätupplagor idag (Aftonbladet, Expressen, Dn, Svd och Metro) så rörde det sig om en man i samtliga fall då personens kön inte preciserades.
.
I filmer och tv-serier är det dessutom vanligt att kvinnor används som Token-karaktärer, det vill säga en karaktär som avviker ifrån normen och är med bara för att ha med en karaktär som avviker från normen (Vit, heterosexuell man). Token-karaktären definieras helt och hållet utifrån sin normavvikelse, i stil med Smurfan, som i sig blir en egenskap. Vi har således ett tänkande inom den kreativa världen som säger att "kvinna" är en egenskap och något som gör karaktären unik. Man kan också se det då serier som inte direkt riktar sig till kvinnor/flickor, tenderar att ha ett rejält överskott på manliga karaktärer trots att det finns ungefär lika många kvinnor som män i världen. Jag kommer att tala mer om Smurfan-principen i ett senare inlägg, och det ska också sägas att det här lyckligtvis börjar luckras upp.
.
Man kan också se det här i yrkesnamn där det inom vissa yrken görs en skillnad mellan den manliga och den kvinnliga böjningen av yrkestiteln och där den manliga böjningen är den som är mer standard, exempelvis lärare - lärarinna, sångare - sångerska, författare - författarinna, servitör - servitris. Den "rätta" yrkestiteln är i nästan alla fall där det finns en uppdelning mellan manliga och kvinnliga yrkesutövare den manliga böjningen av ordet.
Det går att betrakta det här utifrån två olika perspektiv. Dels går det att ses som positivt att uppdelningen nu börjar försvinna och att man inte måste specifiera att en yrkesutövare är kvinna, i och med att man kan säga "lärare" om både kvinnor och män, men man måste också ha ta in i beaktande att det i det här fallen så gott som alltid är den maskulina böjningen av ordet som kommit att bli den "riktiga".
Nu säger jag inte att man ska sluta säga "sångare" om kvinnor, utan det tråkiga är att man överhuvudtaget känt sig tvungen att göra en uppdelning och kalla kvinnliga sångare för sångerskor, i och med att den här uppdelningen bidragit till att exempelvis en sångare på det stora hela är man om inget annat sägs. Jag är som bekant mot att man delar upp det i kön överhuvudtaget, men det är svårt då män ses som standard. Det är helt enkelt tråkigt att nu, då de könsspecifika yrkestitlarna börjat försvinna så talar man istället om en författare och en kvinnlig författare.
Även om ordvalen börjat förändras så är fortfarande könsuppdelningen kvar, och mannen är fortfarande basic-alternativet.
.
En annan situation då det här kan ses tydligt, och något som jag tenderar att göra då jag skriver, är könlös biform i tredje person singularis, "man", som används i stil med "då man gör något". Nuförtiden så är ordet, som jag skrev, könlöst, men det kommer ursprungligen ifrån definitionen av män som de enda handlande subjekten. Vissa vill ersätta ordet med "en" istället, något jag ställer mig för men tenderar att glömma bort och inte använda själv. Det är dock viktigt att, oavsett vilket ord man/en väljer att använda, vara medveten om problematiken.
.
.
Det här var bara ett par exempel, men för att göra en större dragning över samhället så går det tydligt att se att mannen är normen i samhället i och med att man är ett basalternativ, en utgångspunkt. Då man talar om en människa så tenderar den människan vara en man om inte något annat sägs. Mannen är helt enkelt den vanliga människan, det vill säga normen, och kvinnor tenderar att definieras utifrån hur de skiljer sig ifrån den snarare än på grund av sina egna egenskaper. Vidare blir kvinnligt kön något som specifikt måste uttryckas, medan manligt kön blir utgångspunkten. Det varierar givetvis beroende vilken diskurs som är den rådande och vilka situationer man rör sig i, men det finns en generell böjelse åt det här hållet.
.
.
.
Ps.
Jag vill redan nu be om ursäkt ifall det här inlägget är lite luddigt och ifall jag missat saker. Jag har lite krångel med min nacke och befinner mig i ett tillstånd av kronisk yrsel, så jag kan inte tänka helt klart.
Ds.
.
.
.
Pps.
Jag har fått lite kritik för mina exempel på tidningsrubrikerna i början av inlägget, en kompis hävdade att det minsann beror på att det rör sig om våldsamheter, och i och med att de flesta våldsutövare, i varje fall de som lagförs, är män så är det induktivt giltligt att utgå ifrån att de är män och bara skriva "22-åringen" eller något i den stilen.
På ett plan stämmer det, i och med att de flesta våldsutövare som lagförs faktiskt är män, men det har egentligen ingenting med själva principen att göra, nämligen att man där drar ett likhetstecken mellan man och människa som man inte gör då det gäller kvinnor. Vidare ser det likadant ut om rubrikerna är annorlunda, exempelvis "46-åring vann på lotto". Men visst, det var ett misstag av mig att bara ha exempel som bygger på våldsamheter, jag ber om ursäkt för det, men principen är och förblir densamma. Och även om det är induktivt giltligt att utgå ifrån att en våldsutövare är man så är det inte induktivt giltligt att precisera att någon är kvinna, men inte att någon är man, i och med att omkring halva jordens befolkning föds med vaginor och inte penisar.
Ds.
Kommentarer
Postat av: Intersexorwhat
Smurfette syndrome, as it should be: http://www.fulheten.com/smurforna2.jpg :P
Enda gångerna jag tänker på hur mycket folk använder "man" (som i t.ex."man äter") är i sådana här grejer och när jag använder ordet själv. Jag stör mig på när jag själv använder det, framförallt efter att jag läste Egalias döttrar stör jag mig på det.
Citat ur Egalias döttrar: "Hans far pratade om det som om det vore den normalaste sak i världen att dam har penis" (I vår värld skulle det bli "Hennes mor pratade om det som om det vore den normalaste sak i världen att man har vagina/bröst/mens")
Postat av: auuus
Den boken måste jag se till att läsa någon gång.
Alltså, jag stör mig inte överdrivet mycket på det, men jag tycker ändå att det är viktigt att vara medveten om det. Vissa hävdar att ordet kommer ifrån "människa" och inte "människa av hankön", men dessa tänker inte riktigt på kopplingen mellan orden "man" i betydelsen av kille, och "människa" i största allmänhet.
Trackback
