Ett litet tankeexperiment

Situation A:
Salman är inflyttad till Sverige ifrån Irak. Han är utbildad civilingenjör och talar bra svenska, men han har ändå svårt att få jobb eftersom att yrkesgruppen är väldigt svenskdominerad. Han, som invandrare, anses inte kunna göra ett lika bra jobb eftersom att det vanligaste är att civilingenjörer är svenskar. Då han väl lyckas få ett jobb så märker han ändå hur de svenskfödda på arbetsplatsen avancerar snabbare i karriärstegen än vad han gör, och hur de tenderar att få högre lön.
.
De flesta tycker inte att den här situationen är okej. Det finns politiska instanser för att motverka det och det sker mediaupprop som kritiserar det hela. Utlandsfödda som har lyckats bättre med sina karriärer kan göra uttalanden som fördömer den här sortens situationer och ger sitt helhjärtade stöd till Salman. Det kommer fram nya lagar för att bekämpa problemet och folk som tycker att den här situationen är rätt är allmänt illa ansedda. Man talar om hur samhället svikit Salman.
.
.
Situation B:
Sofia är kvinna. Hon är utbildad civilingenjör och gick ut med höga betyg, men hon har ändå svårt att få jobb eftersom att yrkesgruppen är väldigt mansdominerad. Hon, som kvinna, anses inte kunna göra ett lika bra jobb eftersom att det vanligaste är att civilingenjörer är män. Då hon väl lyckas få ett jobb så märker hon ändå hur männen på arbetsplatsen avancerar snabbare i karriärsstegen än vad hon gör, och hur de tenderar att få högre lön.
.
Den här situationen är, till skillnad från den tidigare, öppet omdiskuterad, trots att de är snarlika. Det finns visserligen politiska instanser och lagar som ska motverka det hela, men de används inte jätteaktivt i praktiken. Istället för att man pratar om en strukturell diskriminering som man gör i det tidigare fallet så säger många istället att Sofia måste bli bättre på att visa framfötterna. Andra kvinnor, som lyckats i karriären, anklagar Sofia och andra kvinnor i hennes situation för att vara passiva och dåliga på att löneförhandla. Då media tar upp problematiken så pratas det också väldigt mycket om att det kanske inte stämmer. Motståndar sidan blir inte illa ansedd, utan de ges istället ett ganska stort utrymme i debatterna där de får möjlighet att påpeka att allting är lögn, detta trots att de har all statistik emot sig. Istället för att man talar om hur samhället svikit Sofia så går diskussionerna snarare i stil med att det hela lite är hennes fel. Man talar om att det ligger i kvinnors sätt att vara som gör att de inte "vill" göra karriär lika mycket. Sofia borde visa framfötterna och våga ta för sig istället.
.
.
Med det här vill jag inte på något sätt säga att utlandsfödda har det mycket lättare än kvinnor, jag kan inte riktigt avgöra vilka som har det värst och tror att det hela varierar från situation till situation. Det jag däremot vill är att illustrera en skillnad i diskurserna som problemen diskuteras utifrån. Att i en diskussion föra fram åsikten om att invandrare inte alls diskrimineras anses vara ren idioti, medan det är väldigt vanligt att man ifrågasätter kvinnornas liknande situation. Detta trots att det finns forskning som visar att bägge faktiskt händer. På samma sätt skulle någon som påstår att utlandsfödda som inte får jobb borde bli bättre på att ta för sig förmodligen åka på en käftsmäll, medan någon som påstår detsamma om kvinnor tenderar att tas på allvar. Istället för att erkänna problemet så talar man om en offerkofta och om att kvinnor borde sluta tycka synd om sig själva. Istället för att få stöd från media och politiker så pratar bloggtjejer om hur andra kvinnor måste våga lita på sig själva. Ansvaret blir kvinnornas och det är deras eget fel att de inte lyckas, men ingen skulle någonsin påstå att en diskriminerad utlandsfödd inte diskrimineras och egentligen bara borde försöka lite mer. En person som klumpar ihop alla utlandsfödda till en grupp och påstår att det inte ligger i deras kultur att vilja göra karriär är en hemsk rasist, medan en person som säger och gör detsamma med kvinnor är någon som tas på allvar, och anti-feminist är ett epitet som kan bäras med viss stolthet. Förtrycket mot invandrare är diskriminering från hela samhället, medan den kvinnor möter handlar om vissa individer som gör fel istället för ett strukturellt förtryck, trots att strukturer är en förklaringsmodell som är betydligt mer lämplig.
Det är viktigt att man frågar sig vad det här egentligen beror på?
.
Om det inte var uppenbart så är det här situationerna i grund och botten desamma. Och till er som ändå tycker att kvinnors lägre löner beror på att de inte visar framfötterna eller att de inte är lika bra på att löneförhandla, eller att det ligger i den kvinnliga kulturen att vilja göra annat av sina liv; hur kommer det sig att ni inte röstar på Sverigedemokraterna?
(Och ja, det är ett fult knep, det är guilty by association. Men det är trots det ett argument värt att tänka på).

Gillette och skönhetspress

Jag har via aftonbladet fått nys om Gillette som på sin hemsida har tips till mödrar vars döttrar ska börja raka benen, det hela är på ett plan skrattretande men också väldigt obehagligt.
.
Först och främst är det hela enbart riktat till kvinnor. Att raka benen är något mellan mor och dotter, det är ingenting som män med andra ord gör. Trots att det inte är helt ovanligt att killar faktiskt rakar/vaxar sina ben. Vidare ignorerar de helt och hållet det faktum att alla döttrar inte har en mamma. Det finns döttrar till samkönade par där bägge är män, det finns döttrar till ensamstående fäder. Kort sagt så finns det döttrar som har föräldrar som inte är bekväma att titulera sig själva "mamma".
.
Det första tipset går in på ifall man tycker att dottern är för ung för att börja raka benen. Där börjar de prata om att puberteten inte styrs av modetrender, utan av hormoner. Det stämmer helt att puberteten beror på hormoner och att man växer, men det de gör senare i texten är att de likställer raka benen med puberteten, som om kvinnor får en naturlig drift att vilja ta bort kroppsbehåring. Med tanke på att det här med benrakning är en relativt ny trend och hur stenåldersmänniskorna med största sannolikhet inte rakade sina ben, så är det troligare att benrakning faktiskt är en modetrend. Gillette har således helt fel då de försöker fösa ihop benrakning med puberteten istället för modet.
.
Det andra tipset handlar om hur man ska prata med sin dotter om rakning och börjar med den fina meningen: "Minns du hur du kände det när det var dags för dig att raka dig för första gången?" När de säger "dags att raka sig" så blir det väldigt skevt, i och med att det då får rakningen att låta som en oundviklig del av den naturliga utvecklingen. Det är det inte.
.
Vi går vidare till det femte tipset som handlar om hur ofta dottern bör raka sina ben och Gillette rekommenderar här två gånger i veckan som mest sällan. Nu är jag inte insatt i hur ofta tjejer rakar benen, men det låter ändå ganska ofta. Där kan jag förstås ha fel, eftersom att jag bara har mitt eget skägg att jämföra med.
Det som däremot nämns senare i tipset är "Det handlar om att hjälpa henne utveckla självförtroende – låt henne hitta en rutin som fungerar för henne."
Utveckla självförtroende? Genom att raka benen? Här gör Gillette den rent löjliga missen att de återigen ser viljan att raka benen som något kvinnor vill göra rent naturligt, och inte något som beror på en social konstruktion. Folk tycker att det är snyggt för att folk fått lära sig att det är snyggt helt enkelt. Det är därför vad som ansetts vara attraktivt varierat såpass mycket genom åren.
I vilket fall som helst så hjälper man inte småtjejer utveckla sina självförtroenden genom att lära dem raka benen. Det man snarare gör är att man tvingar in dem i ett beroende av benrakning för att känna sig bekväma med sig själva, istället för att de ska kunna känna sig bekväma oavsett. Utseendepressen är väldigt stor på unga tjejer nuförtiden. Varför inte skjuta upp den så lång tid som möjligt?
.
Det mest skrattretande är det sjätte tipset, där Gillette går in på hur man ska kunna hjälpa sin dotter att stå emot grupptrycket att börja raka sig. Det det handlar om där är dock inte huruvida dottern ska raka sig eller inte, utan det är en fråga om när hon ska börja. Det är fullspäckat av "när det är dags"-formuleringar och liknade som implicerar att oavsett om dottern börjar nu eller om ett år så är det bara en tidsfråga innan hon också rakar benen.
.
.
Med det här vill jag inte kritisera folk som rakar benen, eller folk som tycker att det är snyggt med rakade ben. Det är bara en smaksak. Det jag däremot är kritisk mot är det kravet som finns i samhället på att kvinnor ska raka sina ben. Vore det inte bättre ifall vi lär alla ungdomar, oavsett kön, att ifall de vill raka benen eller inte är upp till dem själva, och att inget alternativ är bättre eller sämre än de andra.

Ordkunskap

På den här bloggen slänger jag mig med mycket uttryck som kanske inte alltid är helt lätta att förstå. Jag har länge planerat att göra en liten fin lista på några av orden, men aldrig riktigt fått ändan ur vagnen. Men nu är det dags. Jag vill dock varna er eftersom att jag är väldigt dålig på att förklara ord och definiera begrepp. Jag vet vad de betyder och innebär, men kan inte riktigt förklara det. Nu gör jag dock ett försök.
.
Diskurs: Det här är ett ord jag alltid haft väldigt svårt att förklara, men jag ska försöka och hoppas på att jag träffar inte träffar alltför fel. Diskurser innebär hur vi talar och tänker om saker och ting, vilka ord vi använder och vilka värderingar dessa får. Enligt NE är det "en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp." Det är, för att förenkla, sättet vi pratar om saker och ting, alltså både vilka ord vi använder och vilka värderingar vi lägger bakom dem.
Det finns olika kategorier av diskurser. Den militära diskursen har sina ord som är speciella för den, ord som framför allt används i militära sammanhang. Den feministiska diskursen har i sin tur sina begrepp som främst används inom det ämnet.
Eftersom att språket på många plan styr hur vi tänker om saker och ting är det alltså diskurserna som formar våra tankar, idéer och föreställningar. På grund av de medföljande värderingarna i diskurserna påverkas vi alltså av sättet saker och ting pratas om. Ett exempel på hur diskurser påverkar oss är ordet "chef". Ordet har en dels en rent språklig betydelse som går att slå upp i en ordbok, men det finns också en underliggande värdering. "Chef" är här ett ord som får tankarna till en kaukasisk man, oftast i övre medelåldern. Det här gör att ordet får en extra betydelse, en värdering, förutom den språkliga.
.
Struktur: En struktur är en generaliserad norm som löper över samhället. De här normerna pressar oss att följa dem då man ses som avvikande och konstig om man inte anpassar sig efter dem. Det är den ram som reglerar våra sociala beteendemönster, man skulle kunna beskriva dem som ett nät av sociala normer kring hur vi förväntas bete oss och vara. Jag skulle definiera en struktur som oskrivna regelverk på hur vi gör och är. Strukturer innefattar givetvis också tankemönster.
Ett exempel på en struktur är hur folk generellt sett tänker att ett förhållande bör/ska se ut.
(OBS. Jag är väldigt osäker på att jag förklarat det rätt här. Det känns som att jag missat en massa saker)
.
Hegemoni: Ordet hegemoni betyder ursprungligen ledande ställning eller herravälde och syftar till den samhällsgrupp som har makten och som är intresserade av att bevara status quo eftersom att de då håller sig i toppen. Inom feminismen använder man bland annat uttrycket "den hegemoniska maskuliniteten" och då syftar man till den manliga könsrollen i hierarkin som värderas högst och får flest privilegier. Det blir alltså den mansrollen som blir den mest eftersträvnadsvärda.
.
Hegemonisk maktstruktur: En hegemonisk maktstruktur syftar till en struktur i samhället som är utformad för att gruppen överst i maktkedjan ska förbli överest. Det sker genom normaliseringsprocessen.
.
Normaliseringsprocessen: Normaliseringsprocessen är en på det stora hela undermedveten process hos människor som bidrar till att den hegemoniska maktstrukturen upprätthålls. Människor, både de privilegierade och de oprivilegierade, intalas att den rådande samhällsordningen och maktfördelningen är det naturliga, av Gud givna, det normala. Människor får alltså inrotat i sig att samhället ser ut som det ska se ut, att det är det normala och att det är så det ska vara och alltid har varit. Det leder till att då den här obalansen ruckas och blir mer jämlik uppfattar folk det som att förändringen är orättvis och ojämlik istället, och att det är de privilegierade som drabbas.
Det är lättare att man råkar ut för den här tankegången om man tillhör de privilegierade, då det är väldigt svårt för människor att se att de privilegieras än att de missgynnas.
.
Det här är också en process som sker vid våld inom nära relationer som jag ska försöka gestalta. Person A och person B lever i ett monogamt förhållande. Efter att A varit ute på krogen en kväll frågar B om vad A har gjort på ett väldigt ingående sätt som A inte är helt bekväm med. A slår dock ifrån sig tankegångarna. Nästa gång A är ute på krogen gör B detsamma, vilket den här gången känns mer normalt. Efter ett tag kommer A vara såpass van vid att B frågar ut henom att A inte kommer att ens reflektera över det. Och så trappas det upp, med små förändringar till det sämre som börjar ses som normala.
Det ska även tilläggas att det är ungefär såhär det fungerar då staten får tillgång till nya tvångsmedel.
.
Tolkningsföreträde: Det är ett uttryck för en maktstruktur där den dominanta parten får "rätten" att definiera saker och ting, vilket innebär att det är dennes synsätt och utgångspunkt som börjar definieras som det normala eller det korrekta. Den dominanta gruppens utgångspunkt blir alltså den som majoriteten börjar utgå ifrån. Det som gruppen med tolkningsföreträde anser vara normalt blir det som blir "normalt".
Eftersom att vissa får "rätten" att definiera saker och ting blir de också den gruppen som kan säga huruvida saker är struntprat eller inte, något som feminister ständigt får utstå. Hur ofta har man inte hört att "det är ju bara ett skämt" om ett kvinnofientligt skämt som någon tagit illa upp av? Den som tagit illa upp får här sina känslor ogiltligförklarade i och med att yttrandet definieras som ett skämt.
Hängde ni med där? Det blev definierat som ett skämt, inte som något som talaren menade eller uppfattade som ett skämt. Det här är också anledningen till att antifeminister i viss mått kan komma undan med uttalanden som "feminism är bara struntprat" eller "vi är redan jämställda" utan att behöva bevisa sina påståenden.
.
Heteronormativitet: Innebär att heterosexualiteten är normen. Den norm där man utgår ("utgår", inte "antar") ifrån att alla är heterosexuella, och att heterosexuell är det man ska vara. Den säger också att män ska vara maskulina och att kvinnor ska vara feminina. Den här normen leder till att andra sexuella läggningar, könsidentiteter och könsuttryck blir undanträngda och inte får samma möjligheter. Man är kort sagt heterosexuell tills motsatsen bevisats.
I den här normen tillskrivs också vissa egenskaper och personlighetsdrag till olika kön. Aktiv = Manligt och Passiv = Kvinnligt är ett exempel.
.
.
Jag tror dock vi nöjer oss såhär för idag. Eftersom att jag blir väldigt förvirrad själv då jag ska till att definiera ord och tappar bort betydelserna så slutar jag helst medan jag fortfarande har ett ordförråd kvar.

Den kvinnliga skönheten: Om olikheterna i värdering

Jag arbetar rätt mycket med text, både på fritiden och då jag gör sådant jag borde. Jag pluggar litteraturvetenskap, så jag är tvungen att läsa mycket. Jag både skriver dessutom mycket skönlitterärt som en ren hobby.
Då man håller på med texter och skriver så märker man att det finns en skillnad i hur män respektive kvinnor beskrivs.
Män tenderar att få ganska neutrala beskrivningar. Kort beskrivning av deras utseenden, deras klädsel och eventuella utmärkande drag. Då kvinnor å andra sidan beskrivs brukar de få någon typ av värdering knutet till sitt utseende. "Hon var mycket vacker" är något man läser oerhört ofta i böcker trots att det utifrån ett rent språkligt perspektiv är en helt värdelös beskrivning i och med att "vacker" är en subjektiv värdering. Ordet har helt enkelt olika betydelser för olika människor, vilket gör att man egentligen inte säger något om hur en person ser ut då man kallar henom för "vacker", bara att någon som beskriver tycker att hen ser bra ut.
Det hela innebär också att "vacker" bara är ett begrepp som fungerar utifrån en betraktares perspektiv. Man kan visserligen hävda att allting är relativt, men att någon har brunt hår är betydligt mer neutralt än skönhet, som i större utsträckning kräver att någon annan bedömer det hela.
.
Det är också däri problemet ligger. "Någon annan" ska bedöma det. I samhället, liksom i litteraturen, tenderar kvinnor i betydligt större utsträckning än män att definieras av sina utseenden. Huruvida en kvinna ser bra ut eller inte blir betydligt viktigare för hur hon uppfattas och värderas i jämförelse med män. Det är inte heller kvinnans egna åsikter om sitt utseende som är det som i första hand räknas, utan hur pass väl hon passar in i de skönhetsnormer som existerar i samhället.
.
Det här har sina rötter i framför allt tre saker.
.
1) Dels handlar det om att kvinnor är sexualiserade på ett helt annat sätt än vad män är, alltså att sex är något som är knutet till kvinnor på ett annat plan än män eftersom att kvinnor ses som givare av sex och män som mottagare. För att förenkla så är det för att kvinnor ses som sexobjekt i en betydligt större utsträckning än vad män gör. Det hela borde inte behöva ifrågasättas. Det finns en anledning till att kvinnor är fokus inom den mesta pornografin, att det är vanligare med lättklädda kvinnor i reklamer där det säljs annat än underkläder eller att kvinnors kläder generellt sett är betydligt mer avslöjande än mäns.
.
2) Det handlar också om att män är norm i samhället. Jag ska ta upp ämnet mer utförligt i ett kommande blogginlägg, men för tillfället kan vi nöja oss med att mannen, den heterosexuella mannen för att vara exakt, fortfarande ses som "det normala", medan kvinnor oftast betraktas utifrån hur de relaterar till männen. Det leder också till att det blir viktigare att komma med en värdering av kvinnans utseende i exempelvis böcker, än tvärtom.
.
3) Den sista av de stora orsakerna, som egentligen är den huvudsakliga roten i problemet, är tolkningsföreträde. Det är ett lite komplicerat uttryck. NE definierar det "rätt som innebär att ena parten i ett avtalsförhållande har företräde att tolka ett oklart avtal i avvaktan på ett domstolsavgörande...". Här rör det sig om en juridisk process, men tolkningsföreträde inom de feministiska diskurserna fungerar på ungefär samma sätt.
Det är ett uttryck för en maktstruktur där den dominanta parten får "rätten" att definiera saker och ting. Det blir alltså den personen/gruppen som har högst rang vars synsätt saker och ting automatiskt börjar betraktas utifrån. Eftersom att den heterosexuelle mannen står högst i rang och har mest makt i vårt samhälle så är det också utifrån den heterosexuelle mannens perspektiv som saker och ting börjar betraktas, vilket leder till att en värdering av kvinnans utseende är intressant. En värdering av mannens är det inte.
.
Det leder då till att det blir män som får "rätten" att värdera kvinnor, och eftersom att de flesta människor överlag ändå har blivit anpassade till genusstrukturerna sker det utan någon direkt reflektion, blir kvinnans värde i samhället knutet till hennes utseende.
Det här är ett obehagligt sätt som genusstrukturerna förstärker sig själva på. Män och kvinnor indoktrineras till att värdera kvinnor utifrån deras utseenden, vilket leder till att värdet flyttas dit, vilket i sin tur får strukturen att reproduceras.
.
.
Så, säger jag nu att det alltid är fel att ha åsikter om en tjejs utseenden, eller att kalla en kvinna för vacker i en bok? Nej, det är inte riktigt så enkelt. Men man måste vara medveten om att en persons värde inte är knutet till henoms utseende, det finns helt enkelt mer under ytan. Och då man skriver borde man utveckla vem det är som tycker att kvinnan ifråga är vacker, och varför. Det är en fråga om gott författande. Skönhet är helt enkelt en subjektiv värdering, inte ett objektivt fakta. Och det borde inte behandlas som det.

SOF - Reflektioner om ett otrevligt moln på en annars trevlig tillställning

I helgen har jag roat mig med att vara på SOF - StudentOrkesterFestivalen - som hölls här i Linköping. Det hela har varit väldigt roligt, med massor av orkestrar och band. Särskilt trevligt var Chalmers Barockensemble, vars torra humor och absurda skådespelerier nog var det bästa på hela festivalen.
.
Dessvärre reagerade jag på en grej, något jag nog inte skulle reflekterat särskilt mycket över för ett par år sedan. Många orkestrar hade dansare till sig. Lite som bakgrundsdansare, om man bortser ifrån att de i flertalet av fallen snarare var huvudnumret. Det jag reagerade på med de här dansarna var att de i så gott som alla fall var lättklädda kvinnor. Lättklädda kvinnor vars enda uppgift verkade vara att vara begärliga objekt i folks ögon.
.
Nu säger jag inte att dans inte är en konst, eller att det skulle sakna egenvärde (Även om jag själv inte riktigt ser det). Det problematiska var själva objektifierandet av kvinnorna. De var där för att betraktas, och med tanke på dansens kvalité i de flesta fallen, så var det väldigt tydligt att det snarare var deras utseenden än deras talang som de bedömdes efter, särskilt med tanke på att de som spelade instrument i de flesta fallen var män.
De enda gångerna man faktiskt såg killar som dansade var då de skulle göra något roligt. Då var istället nästan alla män, i kvinnokläder, halvnakna eller bara rent fåniga. Kort sagt var männen där för att agera och vara roliga, medan kvinnornas roll var mer passiv och de var där för att synas.
.
Det här kan tyckas vara en småsak att reagera på, men det blir problematiskt då det alltid ser ut såhär. Kvinnor tenderar att i betydligt större utsträckning än män definieras på grund av sina utseenden. Hur kvinnor värderas blir alltså knutet till hur de ser ut istället för vad de gör på en helt annan nivå än män, vilket resulterar i att de trycks in i passivare roller.
Jag ska förklara det här resonemanget ytterligare vid ett senare tillfälle, när jag inte har huvudvärk.
.
Bortsett från det här var festivalen fantastiskt rolig.

Frälsningsarmén och hbtq-diskriminering vs It gets better

I dagarna har det "avslöjats" av Kalla Fakta hur homosexuella diskrimineras inom Frälsningsarmén i och med att de inte tillåts bli frälsningssoldater och med att någon därinne erbjöd sig att försöka bota homosexualitet med bön. Idag (9/5) skrev Frälsningsarméns ledare, Marie Willermark, en debattartikel på svt-debatt där hon försöker slå ifrån sig kritiken. På något sätt verkar hon dock ha missat poängen totalt.
.
I sin artikel skriver Willermark hur Frälsningsarmén inte vill vara fördomsfulla eller fördömande, och tycker att alla hbtq-personer ska kunna vara öppna med sin läggning. Hon säger också att homosexualitet inte är någonting man väljer.
Men hon skriver också i artikeln om hur Frälsningsarmén utgår ifrån "en traditionell kristen grund" och ifrån "Bibelns sätt att se på äktenskapet som en livslång relation mellan man och kvinna", vilket inte är föreneligt med hennes andra yttranden.
.
Den enklaste definitionen av "diskriminering" är enligt NE "särbehandling", vilket är precis det som Frälsningsarmén sysslar med. Om man motsätter sig samkönade äktenskap och också motsätter sig all sexuell aktivitet utanför äktenskapet så behandlar man helt enkelt homosexuella på ett annat sätt en heterosexuella eftersom att de heterosexuella då faktiskt får en möjlighet till att ha sex och leva tillsammans med en partner. Det är verkligen ett typexempel på särbehandling, alltså diskriminering, men Willermark verkar ha glömt sin ordbok någonstans.
.
När hon dessutom skriver att homosexualitet inte är ett val, något jag är helt överens med henne om, så känns det väldigt konstigt att man på grund av något som inte är ett val på det här sättet ändå skulle få sämre möjligheter på grund av något så arbiträrt som att det anses vara syndigt enligt en bok. Ifall man tycker att det är fel att ha sex innan man gift sig så är det en sak, men för att det i så fall inte ska vara diskriminerande så måste ju samkönade äktenskap också vara tillåtet. Då får alla samma möjligheter och bemöts utifrån samma kriterier, eftersom att en homosexuell person inte får ut något av ett heterosexuellt äktenskap på samma sätt som en heterosexuell person.
.
Det här sättet att försöka bortförklara hbtq-diskriminering är inte ovanligt. Att organisationer säger att det inte har något emot de homosexuella, utan bara sexakten mellan två personer av samma kön. Det hela är en väldigt ful och motbjudande argumentationsteknik där man i princip säger att "vi har ingenting emot er, bara det som faller sig naturligt för er att göra, och som är helt okej för alla att göra som inte är som ni". Det är alltså fortfarande diskriminering, oavsett om organisationerna försöker dölja det eller inte. Sex är en naturlig drift hos människor, det går inte att komma ifrån, och genom att ge vissa människor möjlighet att ge efter för den samtidigt som man förbjuder andra från det så diskriminerar man. Det går helt enkelt inte att fördöma en såpass naturlig del av människan som sexuellt beteende utan att fördöma människan själv.
.
Nu är det ju förstås lätt att säga att vi har åsiktsfrihet i det här landet, och att Frälsningsarmén som organisation har rätt att utesluta vem de vill, men det är inte riktigt så enkelt. Grejen är den att Frälsningsarmén tar emot statligt stöd, och ska en organisation få statligt stöd borde vi ju faktiskt kunna kräva av dem att de inte ska diskriminera människor.
.
.
Bland det mer positiva i världen har vi det helt fantastiska It gets better-projektet. Det är en rörelse som finns i flera tappningar (Den här drogs igång av Dan Savage 2010) och försöker förhindra att unga hbtq-personer tar livet av sig. Ofta på grund av den mobbing och utsatthet de möter i samhället, då framför allt i skolorna. Det mest synliga arbetet går ut på att folk skickar in videos till dem med sina historier, och de har fått stöd av många kändisar, bland annat Neil Patrick Harris, Zachary Quinto och Tim Gunn. Videona är väldigt rörande och jag känner mig glad i hela själen över att en sådan här fantastisk rörelse existerar.
.
Det har även dykt upp en i Sverige, översatt till "Det blir bättre" som först blev ett tv-program. Tyvärr så lyckades TV3 och Rädda Barnen som höll i det hela klanta till det rejält då de gick ifrån grundidén att det handlade om hbtq-ungdomars berättelser till att istället mer allmänt ta upp fall av mobbing och andra situationer då barn råkat illa ut.
Missförstå mig inte, det är väldigt viktigt att man tar upp och pratar om de situationer då barn råkar illa ut, men just den här kampanjen var till för hbtq-ungdomar, just för att de tenderar att bli förbisedda i andra kampanjer och rörelser för att stödja barn.
Saken är den att självmord, både fullbordade och försök, är betydligt vanligare bland hbtq-ungdomar, precis som att det är vanligare att de mobbas, blir utstötta och råkar illa ut i största allmänhet. Därför behövs det kampanjer som fokuserar specifikt på dem, eftersom att de generellt sett är mer utsatta än vad andra ungdomar är, och därför är det viktigt att de inte hamnar i skymundan igen. Emelie Mire Åsell och Ulrika Westerlund har skrivit en bra artikel om det här.
Nu har dock en svensk variant av det riktiga It gets better-projektet startats.
.
.
Då jag tittade på videos från It gets better-projektet råkade jag också hitta en del videos och meddelanden från olika kristna organisationer i USA som svarar på It gets better-projektet med tal om att det inte kommer att bli bättre, och att de istället kommer att brinna i helvetet. De här människorna försöker alltså förstöra ett fantastiskt initiativ för att få utsatta ungdomar att må bättre, bara för att de av någon outgrundlig anledning känner sig hotade av hbtq-personer. De vill systematiskt trycka ned, jaga, håna och hata människor som inte gjort något annat än att ha skapats på ett visst sätt, allt på grund av vad en urgammal bok säger till dem.
Nu är det så att jag är en moralisk nihilist som inte tror att det finns någon objektiv sanning inom moral, utan att allt är åsikter. Jag har alltså stora problem med begreppen ont och gott. Men om inte det där är ren och skär ondska så vet jag inte vad som är.

Barnuppfostran och den heteronormativa skräcken

Jag var inne på SVT-debatt och läste en artikel om Egmonts nya, extremt genusstereotypa barntidningar och kommentarerna där gjorde mig lite sugen att ge ett svar på tal.
För er som inte orkar läsa så tar debattartikeln upp hur det är dåligt att Egmont med sina nya tidningar förstärker gamla könsstereotyper om hur pojkar respektive flickor "är", vilket orsakat lite ramaskri i kommentarsfältet. Så jag tänkte bemöta några av de vanligaste argumenten mot att man försöker undvika att uppfostra barn enligt de givna könsrollerna.
.
Det jag står för är att man borde sluta uppfostra och påverka, med social uppmuntran, val av leksaker, klädfärger, påtryckningar, förbud, etc, flickor att bli på ett sätt och pojkar på ett annat. Att pojkar får bilar att leka med, medan flickor får dockor, att killar uppmuntras att vara häftiga medan flickor ska vara söta, att pojkar ska vara individualistiska och flickor omhändertagande, och så vidare. Det ena är inte bättre än det andra i något av fallen, det är lika bra att tycka om att leka med lego som det är att föredra mjukdjur, och det är inget fel på att vara vare sig ömsint eller aktiv. Felet ligger i att det sker en separering mellan pojkar och flickor, och att vissa egenskaper och beteendemönster tillskrivs flickorna och att andra tillskrivs pojkarna istället för att man uppmuntrar barnet att göra sina egna val.
.
Argument 1: Pojkar gillar fotboll och flickor gillar pyssel. Det bara är så.
Det här är nog det vanligaste man hör. Egentligen är det inte ett argument, utan det är en tes, men trots det brukar det ändå vara det som skriks högst. Det finns dock inga studier som visar på att det skulle vara såhär på ett rent oföränderligt plan, och vore det så skulle det innebära att alla pojkar gillar fotboll, och alla flickor gillar pyssel och kändisskvaller. Som vi alla vet är det ju faktiskt inte så, och argumentet att det är socialt inlärt är faktiskt en betydligt mer välunderbyggd förklaringsmodell än att "det bara är så".
.
Argument 2: "Vill ni göra flickor av pojkar och vice versa?"
Det här är också väldigt standard att man får höra, och yttrandet visar på ett extremt heteronormativt tänkande, att de befästa egenskaperna finns där eftersom att en "riktig" kille/tjej är på ett visst sätt och inte på ett annat. Men målet är inte att, som de säger göra pojkar av flickor och tvärtom, målet är att begreppen "pojke" och "flicka" ska sluta ha någon direkt betydelse, och att barnen själva ska få välja vilka färger de föredrar att ha på sina kläder, eller leksaker att leka med, osv, utan att behöva begränsas av några medföljande värderingar.
.
Argument 3: Det skapar en könsroll istället för två.
Det här argumentet är lite bättre än det första, eftersom att det i alla fall är ett argument. Däremot är det helt felaktigt. Att man slutar uppfostra och uppmuntra flickor att bli på ett sätt och pojkar att bli på ett annat innebär inte att man börjar uppfostra och uppmuntra alla att bli på samma sätt. Målet är att ta bort könsrollerna, inte att reducera dem till en. Syftet är alltså att man låter barnen själva välja om de vill leka med dockor eller bilar, och slutar tillskriva de olika sakerna egenskaperna "manligt" eller "kvinnligt". Är ett barn omhändertagande och sött så är barnet bara omhändertagande och sött. Det ska inte betyda något mer.
.
Argument 4: Barnen riskerar att bli mobbade och/eller retade.
Det här är nog mitt favoritargument, och då menar jag favorit som i att det är det som främst får mig att sätta kaffet i halsen då jag hör det eftersom att det är så oerhört skruvat. Argumentet är också vanligt förekommande i diskussioner om huruvida samkönade par borde få adoptera eller på annat sätt skaffa barn.
Barnen kan bli retade för att de inte följer normen, som finns där på grund av könsrollerna, vilka är just det som vi vill ha bort. Argumentet mot att ändra på den könsstereotypa uppfostringsmodellen är alltså för att den könsstereotypa uppfostringsmodellen finns! Om man tar bort normen så kommer inga barn retas för att de inte följer den, eftersom att det då inte finns någon norm att följa!
Det här är en typ av cirkelargument som i sin helhet är både fult och fruktansvärt dumt. De som använder det här säger alltså att anledningen till att inte göra något åt problemet är för att problemets följder förstör för det, och istället vill man bara jobba för att man ska försöka begränsa följderna, istället för att göra något åt det som orsakar dem. Det är som att behandla en hjärntumörspatient med alvedon eftersom att cancern ger huvudvärk!
.
Argument 5: Det har alltid varit så.
Det här argumentet är lite släkt med det första, och det är ungefär lika dumt.
Först och främst så har det inte alltid varit så. Könsrollerna har förändrats under årens gång, och det som var norm för hundra år sedan är inte norm idag. Den som idag läser sista delen av Jean-Jaques Rousseaus bok Emile, där filosofen beskriver hur en kvinna borde uppfostras blir förhoppningsvis full i skratt eller rent chockad av läsningen, men boken mottogs ytterst seriöst av dåtidens publik. Det har visserligen skett en förändring i rätt riktning, men det gestaltar fortfarande att det som är standard nu inte alltid varit standard. Dessutom har rosa inte alltid varit en "tjej"-färg, som Sofia Zettermark förklarar.
Vidare så är "det har alltid varit så" inte ett bra argument för att inte förändra något, och det här har jag pratat om tidigare. Bara för att något alltid eller länge varit på ett visst sätt innebär det inte att det sättet är det bästa, eller ens bra. Det kallas utveckling. Då vi slutade kasta folk till lejonen på Collusseum, började använda oss av växelbruk eller slutade bota huvudvärk med borrar så var det bra förändringar. Nu påstår jag inte att alla förändringar är bra, men att säga att något är dåligt bara för att det är annorlunda än vad folk brukat göra är ren idioti.
.
Argument 6: Barnen kan bli homosexuella/transsexuella/osäkra på sin läggning och könsidentitet.
Till det här argumentet, som också används mot att samkönade par skaffar barn, vill jag väl egentligen bara säga "Jaha, och?". För helt ärligt, vad fan spelar det för roll? Genom att använda det här som ett motargument så säger man att det är något negativt att vara homosexuell eller transperson, och att vi ska försöka undvika att barn blir det. Det är endast negativt ur en bemärkelse, och det är att barnet riskerar att trakasseras på grund av att de i så fall går ifrån heteronormativiteten i samhället, och det har vi ju redan diskuterat under Argument 3.
Det ska dessutom tilläggas att det inte finns några som helst studier som visar att barn som uppfostrats med färre könsroller omkring sig oftare blir hbt, eller liknande. Tvärtom visar de att frekvensen där ser likadan ut som hos andra barn. Det enda barnen "riskerar" genom en uppväxt med färre könsroller är att de kanske blir lite mer toleranta.
.
Argument 7: Pojkar och flickor är genetiskt/biologiskt olika.
Det är sant att pojkar och flickor har lite biologiska olikheter rent kroppsligt, det tänker jag inte förneka. Däremot innebär det inte att de, bara på grund av de här olikheterna, kommer att fungera olika, även om folk har olika nivåer av olika hormoner. Vi människor är helt enkelt mer än bara vår DNA,  som jag skrivit om tidigare.
Det som det framför allt inte säger är att bara för att ett barn fötts med en penis och lite mer testosteron i kroppen så kommer ungen att gilla fotboll och färgen blått. Även om man faktiskt tror att män och kvinnor fungerar, tänker och känner helt olika på grund av hormonnivåer och hjärnans uppbyggnad (En utgångspunkt jag själv tycker är rent efterbliven) så finns det helt enkelt inget som kopplar ett intresse för kändisskvaller till vare sig det ena eller det andra.
Om det dessutom vore biologiskt kopplat så skulle det också innebära att alla tillhörande ett kön skulle vara i stort sätt likadana, och att det är fel på dem som inte passar in i mallen. Det är en väldigt farlig tankegång som bland annat nazisterna tyckte om (Guilty by association, jag vet, men det var å andra sidan grunden i nassarnas ideologi; att det är fel på vissa och att de ska bort).
.
.
Det enda argument av de här som jag inte helt och hållet tagit isär nu är att det skulle finnas biologiska olikheter, och att dessa då skulle vara orsaken till de här skillnaderna i könsrollerna. Men om det nu är sant så kommer det ju inte bli någon skada av att vi feminister får försöka köra vår grej ett tag, eftersom att det i så fall ändå av naturen är skillnad på män och kvinnor.
Om män och kvinnor är såpass olika rent biologiskt att samhället, oavsett borttagandet av könsrollerna, ändå kommer att ordna sig så här så låt oss försöka! Om det här är den naturliga ordningen så finns det ingenting för motståndarna att vara rädda för, eftersom att vi i så fall aldrig kommer kunna förändra den.
Men de är skräckslagna. Det är därför de vaktar så hårt på sin heteronormativa samhällsordning och kämpar så aktivt mot oss då vi försöker förändra den. Det är därför den rosaklädde pojken blev huggen med en sax på förskolan som vi läste om tidigare i år, det är därför hbt-personer mördas och förföljs och det är därför oliktänkande och normbrytare nästan systematiskt trycks ned och negligeras.
För innerst inne vet de att vi har rätt, och att vi kommer vinna det här.

Blockpolitiken - Det "nya" hotet mot demokratin

I söndags, på första maj, var jag i Stockholm och hälsade på vänner. Väl där såg jag på sossarnas demonstrationståg. Det var mycket pampigt och häftigt, och höll säkert på att gå förbi mig i minst tjugo minuter. Jag var väldigt imponerad under hela tiden, men samtidigt kom jag på mig själv med att bli mer och mer förbannad. Först förstod jag inte varför. Nog för att jag blivit lite uppfostrad att vara höger, men det känner jag ändå att jag kommit ifrån och i nuläget är jag rätt säker på att jag kommer att rösta vänster i det kommande valet, så det var inte på grund av att det var socialdemokrater som traskade förbi mig.
.
Till sist kom jag på det. Det var alla slagorden och skyltarna. Allt "Reinfeldt är ond", "Vänstern är det enda solidariska", "Döda borgarna" och så vidare. Och jag tänkte vidare på det och kom fram till att det egentligen symboliserar rätt tydligt vad jag tycker är problemet med politiken hur det ser ut idag. Det är helt enkelt för mycket slagord, för mycket utmålande av andra sidan som onda, och för lite faktiska diskussioner om faktiska problem. Det lägs helt enkelt för mycket energi på att utmåla motståndarsidan som Satan självt för att de faktiska diskussionerna ska få någon plats.
.
Grejen är den att ytterst få människor är onda. Och de flesta politiker gör och vill det som de själva tror är bäst för landet. Om man håller med dem eller inte är en helt annan sak, men att utmåla dem som onda sociopater är bara korkat och gör dessutom att de måste bränna enorma mängder tid och pengar på PR istället för att faktiskt ägna sig åt det som borde vara sina jobb.
.
Roten i det här problemet ligger i blockpolitiken. Så länge jag kan minnas har det egentligen alltid varit uppdelat i vänster och höger, men som det är nu med Alliansen och De Rödgröna så är det betydligt värre. Då man egentligen bara har två reella alternativ i valet så blir det ett antingen - eller, pest eller kolera-beslut, vilket gör att man inte kan ställa samma krav på politikerna.
Och då man hamnar i den typen av tankegång leder det lätt till att man försöker distansera sig från motståndarsidan och känner sig tvungen att betrakta allt de gör som fel, istället för att fundera på vad det är som den andra sidan faktiskt säger.
Vad dessutom ännu värre är, är att många också får för sig att de alltid måste försvara den ena sidan, vilket resulterar i att folk förvandlas till politiska fanboys/girls/whatever som aldrig ifrågasätter vad den egna sidans politiker faktiskt säger eller gör. Det hela är ett extremt farligt hot mot vår demokrati, eftersom att politiker alltid måste och ska ifrågasättas.
.
En annan grej som det här leder till är att partier som lever på proteströster, exempelvis Sverigedemokraterna, kommer med in i riksdagen. Jag tror inte att flertalet av deras väljare faktiskt gillar dem, utan snarare känner att de hellre röstar på dem än på något av de stora blocken. Rösten används för att prostestera mot bristen på valfrihet och det blir det enda sättet man kan få iväg någon kännbar påverkan. En god vän till mig berättade att hen röstade på SD av just den anledningen. "För att röra om i grytan" som hen uttryckte det. Och jag kände att jag ändå på något plan förstod henom.
.
.
För att sammanfatta det här lite vaga och osammanhängande inlägget så är blockpolitiken farlig för demokratin eftersom att den leder till att folk får färre alternativ att välja mellan, att det kan ske färre samarbeten partierna emellan, och för att det framför allt leder till att folk väljer en sida och börjar försvara den stenhårt.
Då det bara finns två block att välja mellan är partierna dessutom inte tvungna att göra lika bra ifrån sig från att locka till folk, eftersom att steget över blockgränsen blir för stort att ta om man är missnöjd, när steget mellan till exempel moderaterna och folkpartiet istället varit betydligt enklare att ta om det ena av dem gjorde en förbannad.
.
Viktigast av allt; kolla upp partiet du tänker rösta på och fall inte för alla slagord och annat skitsnack som partierna och deras anhängare slänger sig med. Kolla upp samtliga, även de som du inte alls tror dig kunna tänka dig rösta på, eftersom att man aldrig vet huruvida man faktiskt håller med dem eller ifall man bara är smittad av bilden som blivit uppmålad. Kolla upp saker och ting själv. Det tar inte så extremt lång tid, och det är väldigt viktigt!
Hata inte högern bara för att de är högern, eller vänstern för att de är vänstern. Kolla igenom programmen, bilda dig en egen uppfattning som inte är färgad av vad du tidigare tyckt och tänkt. Och hata inte någon bara för att de tycker annorlunda än du gör. Att hata någon bara för att den tycker annorlunda än vad man själv gör är grunden till fascism.
.
.
Och om någon totaldissar ett förslag eller ett yttrande bara för att det kommer ifrån "fel" sida, ge personen fingret.

RSS 2.0