Länktips och lite annat

Jag har rätt mycket att göra nu då jag nyss (läs: idag) blivit vald till ordförande för tidningen Kult., har tenta på fredag och en del att pyssla med i den andra föreningen jag är ordförande i, Kafé Myran. Så jag har inte riktigt tid att blogga just nu, och tänkte att jag skulle komma med lite länkar istället :)
.
Jens Liljestrand skriver en intressant och läsvärd recension av SCUM i DN, med mycket jag själv håller med om. Just att det kan vara bra för män att ibland få känna på hur det kan vara att vara kvinna. För kvinnohatet är normaliserat, som det ser ut nu.
.
En trevlig video, visserligen gammal, visar också vad som skulle hända ifall den slemige vampyren Edward ifrån Twilight skulle mött en vettigare och starkare tjej än Bella, nämligen Buffy. Jag ska i ett senare inlägg försöka ge mig i kast med Twilight och sammanfatta de många genusrelaterade sågningar av serien som finns där ute.
.
En annan bra video som jag ärligt stulit från Onewaycommunication tar upp hur fel det faktiskt är att prata om "att slå som en tjej".
.
Vi kan ju också titta på H&Ms ständigt återkommande julkampanjer, när kända kvinnors kroppar exponeras i underklädesreklamen och "utgör trafikfaror". Och helt ärligt? Hur jävla dåliga är vissa heterosexuella killar om de inte kan hålla ögonen i styr ens när de kör bil? Det är en insocialiserad besatthet, eftersom det inte finns något evolutionärt gångbart i att vara så lättdistraherad av ren kåthet. Och ifall heterosexuella män överlag varit sådana rent biologiskt, som vissa hävdar, så hade den mänskliga arten dött ut för länge sedan, eftersom samtliga män vid det här laget då skulle varit uppätna.
Så, vad sägs om att bojkotta H&M i december, och visa att vi inte accepterar den här typen av sexism längre? Att vi tycker att den är töntig och omogen och att vi som samhälle borde gå vidare från de här dumheterna.
(Se också http://saljgrejmedtjej.se/)

Anledningen till att jag ogillar Per Ström

Så gärna så:
http://zettermark.blogg.se/2011/november/utkast-nov-14-2011.html Där går hon visserligen inte in på Per Ström personligen, men hon vänder sig emot en del av det han hävdar.
http://www2.ne.su.se/ed/pdf/39-7-abammpmp.pdf Ett gäng nationalekonomer på Stockholms Universitet går igenom felaktigheter i en av Ströms böcker.
http://asortamission.blogg.se/2011/november/att-se-saker-i-sin-ratta-kontext-eller-om-a.html Jag ger mig på ett av Ströms inlägg.
Grejen med Ström är att han inte för fram vetenskaplig fakta, utan han för fram argument och ideologi. Det är inget som helst fel med det, men det är inte en fråga om bevisa och motbevisa, det är en fråga om att argumentera för eller emot. Du skulle lika gärna kunna tala om att folk inte kan motbevisa moderaterna.
Dessutom, alla som har det minsta koll på hur samhällsvetenskap fungerar vet att det går alldeles utmärkt att göra två exakt likadana studier som kommer fram till helt olika resultat. Det inte bara händer, utan är dessutom vanligt. Därför går det inte att anse något falskt bara för att det finns en studie som visar något annat, och det är därför det finns så många olika perspektiv inom samhällsvetenskapen. Men vill du ha något som direkt motsäger mycket av det Ström hävdar, ta en titt på socialkonstruktivismen.
Nu kan jag förstås inte tala för alla, men det som gör att jag personligen blir irriterad på Ström handlar inte om att han kommer med obekväma sanningar, även om han gärna tycks vilja utmåla sig själv som
Någon i ett kommentarsfält bad lite kaxigt om länkar till "ett enda exempel" där någon motbevisat Per Ström, och hävdade att Ström blir så utfryst och mobbad i media och att folk irriterar sig på honom för att han har rätt och inte kan motbevisas.
.
Vi kan börja med några länkar där Ström blir motbevisad.
Sofia Zettermark går visserligen inte in på Per Ström personligen, men hon vänder sig emot en del av det han hävdar.
.
Ett gäng nationalekonomer på Stockholms Universitet går igenom felaktigheter i en av Ströms böcker, och förklarar varför Ström inte beter sig vetenskapligt.
.
Jag ger mig på ett av Ströms inlägg och påpekar tolkningsfel och retoriska fula knep.
.
Grejen med Ström är att han inte för fram vetenskaplig fakta, utan han för fram argument och ideologi. Det är inget som helst fel med det, men det är inte en fråga om bevisa och motbevisa, det är en fråga om att hålla med och säga emot. En skulle lika gärna kunna tala om att folk inte kan motbevisa moderaterna, eller för den delen motbevisa att färgen gult skulle vara fin. Det är helt enkelt en fråga om åsikter och värderingar. Åsikter kan vara olika välgrundade, men i slutänden är det bara en fråga om vad någon tycker.
Dessutom, alla som har det minsta koll på hur samhällsvetenskap fungerar vet att det går alldeles utmärkt att göra två exakt likadana studier som kommer fram till helt olika resultat. Det inte bara händer, utan är dessutom vanligt. Därför går det inte att anse något falskt bara för att det finns en studie som visar något annat, och det är därför det finns så många olika perspektiv inom samhällsvetenskapen. Men vill en ha något som direkt motsäger mycket av det Ström hävdar, ta en titt på socialkonstruktivismen.
.
Nu kan jag förstås inte tala för alla, men det som gör att jag personligen blir irriterad på Ström handlar inte om att han kommer med obekväma sanningar. Även om han gärna tycks vilja utmåla sig själv som någon sorts av förtryckt revolutionär som kämpar mot en stor och övermäktig ondska så är det egentligen bara väderkvarnar.
Jag retar mig på att han fuskar något extremt med statistik och citat och tror att några lösrykta citeringar ur en vetenskaplig artikel ska bevisa hans poäng trots att artikeln ofta säger emot honom och att han ständigt missar helheten. Hans förhållningssätt till den vetenskaplighet han hyllar är i hög grad skev då han inte följer ens de enklaste reglerna för vetenskaplig tydlighet, utan istället använder sig av snedvriden logik och tankesprång som skulle göra en paranoid schizofren imponerad (som då han lyfter upp händelser där en kvinna gjort något hemskt mot en man och sedan speglar det som att feministerna både godkänt och aktivt förespråkar det hela).
Mycket av forskningen han citerar är dessutom rent pinsamt utdaterad, och han verkar även tro att så fort någon studie kommit som stöder hans ståndpunkt så är det slut, det är den objektiva sanningen, vilket bara vittnar om en total oinsikt i hur det vetenskapliga arbetet faktiskt fungerar. Det är liksom aldrig färdigt, och det kommer ständigt ny forskning som motsäger den gamla, även den forskning som Ström tycker om.
Vidare är han extremt vinklad, som Onewaycommunication-Hannah påpekar. Det är återigen inget fel med det, jag är också extremt vinklad, men Ström vägrar erkänna att han är vinklad och kritiserar istället andra för att vara det. Det är hyckleri.
.
Ström försöker dessutom utmåla sig själv som en vetenskapsman. Det är han inte. Ström är en debattör. Han är dessutom en IT-ingenjör, vilket skvallrar om att Ströms skolning snarare rör sig i det naturvetenskapliga fältet, och en kan inte riktigt applicera naturvetenskaplig metodik på samhällsvetenskapen, eftersom de är två helt olika discpliner och de vetenskapliga kraven och reglerna fungerar olika. Naturvetenskapen är i mångt och mycket kvantitativ och positivistisk, medan samhällsvetenskapen snarare tenderar till kvalitativa undersökningar och hermeneutik. Som jag skrev ovan så är det inte alls ovanligt att inom samhällsvetenskapen göra två exakt likadana studier och ändå få motsägande resultat. Det handlar bland annat om att vi människor är väldigt komplicerade varelser, men vi kan nöja oss med att konstatera att det helt enkelt inte fungerar att försöka mäta samhällsvetenskap naturvetenskapligt. Ingen har riktigt gjort det sedan behavioristerna, som har varit ett föremål för åtlöje sedan 50-talet.
.
Men den huvudsakliga anledningen till att jag verkligen inte gillar Per Ström är för att han är en paranoid konspirationsteoretiker. "Statsfeminismen kommer och tar oss!" Shit.. Det är som att tro att läkemedelsföretagen sprider autism i sina vacciner, att mänskligheten aldrig varit på månen eller att USA själva sprängde WTC för att... eeh.. tjäna pengar?
Missförstå mig inte, jag är helt för att en ska vara källkritisk och inte tro på allt som folk säger till en. Men nuförtiden har källkritiken blivit upphöjd till religion och många tycks vägra tro på allt media säger, bara för att det är media som säger det, och det är inte rationellt.
Problemet med konspirationsteoretiker är att de aktivt letar efter saker som stöder deras teori och bortser ifrån sådant som motsäger den. Det går dessutom inte att diskutera med dem, eftersom alla ens argument blir bemötta med "du är hjärntvättad av matriarkatet/PK-Sverige/regeringen/whatever" och alla forskningsrapporter som motsäger konspirationsteorin kallas för lögner och ideologiskt motiverade. Konspirationsteoretiker höjer helt enkelt den egna ideologin till en icke-ifrågasättbar sanning, och allt som motsäger den är bara lögner. Det blir en religion.
.
Om jag verkligen ska illustrera hur Ström och hans anhängare (som till Ströms försvar ofta är betydligt värre än vad han själv är) argumenterar; byt ut "feminister", "misandri", "matriarkat" och "Amazonia" mot "muslimer/islamister", "svenskfientlighet", "PK-Sverige" och "Eurabia" så har vi Sverigedemokraterna och betydligt värre gruppers sätt att argumentera på.
Nu säger jag inte att Ström är rasist. Det är han inte. Han och SD har mig veterligen inget direkt gemensamt i åsiktsväg. Däremot är deras konspirationsteorier uppbyggda på samma sätt.

Om att kasta skit

I relation till diskussionerna som väckts av SCUM-manifestet, 44 år efter att det skrevs, är en av frågorna som tagits upp varför män ska få utstå den skit som Valerie Solanas kastar mot dem, när folk inte skulle acceptera att en man skrev så om kvinnor. Det hela är inte riktigt sant, eftersom det i historien finns en mängd män som skrivit väldigt mycket kvinnofientliga texter, och Solanas tar det värsta och vänder på steken. Manifestet bör således ses som en reaktion mot hela litteraturhistorien och bör också bara jämföras med den kanon texten reagerar på i sin helhet. För att förenkla så även om SCUM är grövre än något som skrivits om kvinnor (åtminstone som lyfts fram), så måste det vara det eftersom det finns så få liknande. Om SCUM är värt 10 poäng i grovhet, jämfört med Strindberg, Aristoteles, Rousseau, Nietzsche, med flera, som är värt 1 poäng vardera, så väger den slutliga summan kvinnoförakt fortfarande över något enormt.
Likväl är det en fråga jag kan förstå att många ställer sig, eftersom det kan vara rationellt att anta att en man som skriver något lika hårt idag skulle få utstå ännu mer spott och spe i medierna och debatterna än vad SCUM redan fått. Det finns många skäl till det, vissa av dem har jag redan tagit upp, men ett jag inte riktigt berört är maktobalans.
.
Hur mycket makt du har avgör helt vilka det är socialt accepterat för dig att förudmjuka. Din möjlighet att gråta ut offentligt påverkar alltså vilka det är okej för dig att kasta skit på. Om jag tar en näve skit och kastar den allt vad jag har i ansiktet på Marcus Birro (en kan alltid drömma) så kommer jag förmodligen komma undan med det. Men om Marcus Birro tar samma näve skit och kastar den i ansiktet på mig så kommer han vara ett jävla kräk som bråkar med en stackars liten pojke, i princip.
Dels finns det en åldersskillnad mellan oss där Birro, 39 år, är äldre än jag, 24 år, vilket bara det ger honom aningen mer makt. Men Birro är också en mycket mäktigare person än vad jag är. Han har egna tv-program, skriver för Expressen och många människor i Sverige vet om vem han är. Han har helt enkelt en väldigt stor möjlighet att gråta ut offentligt, och försvara sig offentligt, om han känner sig sårad av mitt skitkastande. Jag har inte alls samma möjlighet att försvara mig mot hans eventuella bajskastande, eftersom min förmåga att försvara mig offentligt är begränsad till min blogg och mitt i princip oanvända twitter-konto. Därför är det mer okej för mig att kasta skit på Birro, men inte lika okej för honom att kasta skit på mig. Birro har helt enkelt mer makt än jag har.
På samma sätt kan jag kasta mer skit på Per Ström, än vad Per Ström kan kasta på mig. Hans blogg har hundratals läsare dagligen, min har mellan tjugo och fyrtio (som jag är innerligt tacksam för! <3). Ström blir också inbjuden att delta i debattprogram på tv där han uppmuntras att diskutera, medan jag driver min omgivning till vansinne genom att hela tiden prata politik. Per Ström har även han mer makt än vad jag har. Däremot kommer jag inte kundan med att kasta lika mycket skit på Per Ström som jag kan kasta på Marcus Birro, eftersom Per Ström är mindre mäktig än Marcus Birro. Ström har däremot fortfarande en betydligt större förmåga att försvara sig offentligt mot mig, än vad jag skulle ha mot honom.
.
Så här ser det också ut i samhället i övrigt, vilket jag antar är anledningen till att många män som skriver i kommentarsfältet är så förbannade på de kvinnliga politikerna och medietjejerna som pratar om feminism (från och med nu kallar jag dem "de offentliga feministerna"). Just de offentliga feministerna har helt enkelt mer makt än vad kommentarsfältsmännen har, vilket gör att det, för kommentarsfältsmännen, rimmar illa då de offentliga feministerna pratar om hur kvinnor är strukturellt diskriminerade (nu är det givetvis inte bara kvinnor som pratar om det hela, men de är vanligast och dessutom illustrerar de poängen bättre i det här fallet). Kommentarsfältsmännen tänker helt enkelt: "Vad fan gnäller du om? Du tjänar ju skitmycket mer än jag, och kan sitta där i tv-soffan när folk lyssnar på dig, medan jag knappt kan få ligga på krogen. Vem fan är det som är förtryckt, egentligen?!"
.
De offentliga feministerna pratar däremot inte om feminism för sin egen skull, utan de pratar om det strukturella förtrycket till förmån för de kvinnor som inte har lika mycket makt som de själva har. De talar helt enkelt för dem vars röst vi inte kan höra, eftersom de som lider mest av den strukturella diskriminerade har för liten möjlighet att själva gråta ut offentligt.
De offentliga feministerna talar för Åsa, 19 år, som får höra att hon är äcklig för att hon inte rakat fittan, från killlar som fortfarande förväntar sig att hon suger av dem, trots att de själva aldrig någonsin haft en tanke på att raka annat än hakan.
De offentliga feministerna talar för Fatima, 34 år, vars manliga chef säger åt henne att han inte kan ge henne en befodran för att hon, ifall hon blir gravid, kommer behöva vara mammaledig och borta från jobbet.
De offentliga feministerna talar för Ayshea, 22 år, som fått lära sig att hon måste ställa upp för sin kille då han är kåt trots att hon inte är det, och trots att han inte ställer upp för henne när hon är kåt och han inte är det.
De offentliga feministerna talar för Yolanda, 45 år, som får 8% lägre i lön än sin kollega Peter, trots att de båda jobbat lika länge och har samma arbetsuppgifter.
De offentliga feministerna talar för Jonna, 31 år, som lagar mat, diskar, städar och tar hand om barnen efter att hon kommit hem från jobbet, för att "hon är ju så mycket bättre på sådant" än vad hennes kille är.
De offentliga feministerna talar för Malin, 16 år, som studsar mellan olika vårdinstanser och LVU-hem för att hon helt enkelt inte vill äta längre, eftersom tv, tidningar och internet ständigt talar om för henne hur sjukt jävla viktigt det är att hon ska vara smal.
.
Där har vi det strukturella, jävla förtrycket.
.
.
Nu kommer vi också in på den lite svårare biten. Först och främst så finns det två typer av makt (okej, egentligen finns det många fler, men för diskussionens skull så kan vi anta att det finns två typer): Offentlig, medial makt som är knuten till opinionen, och tyst, reell makt som är knuten till resurser.
Sen har olika grupper olika nivåer av makt också. Alla medlemmar av gruppen har inte samma mängd makt, däremot går det att säga att en grupp rent generellt sett har mer makt än en annan grupp. Det vi tittar på då vi talar om grupper är hur mycket makt den genomsnittlige personen i gruppen har, alltså hur mycket skit denne får kasta.
Om vi delar upp mänskligheten i män respektive kvinnor, en uppdelning som egentligen är skitdum men som är nödvändig att göra rent teoretiskt då den ständigt görs i samhället och därför måste göras i resonerandet för att kunna förstå samhället, så har gruppen män rent generellt sett mer makt än gruppen kvinnor. Män som grupp äger till exempel mer resurer och har tillgång till ett större medialt utrymme (om någon tvivlar på det sista så kan ni fråga er varför en kvinna oftast måste profilera sig som "kvinnlig journalist", "kvinnlig krönikör", "kvinnlig författare", osv, medan en man betydligt oftare kan kalla sig "journalist", "krönikör" eller "författare", jo precis, det är för att mannen är normen, standarden, det "vanliga"). Det är självklart att det bara är individer som har den här makten. Men om de här individerna så gott som alltid tillhör en viss grupp, i det här fallet män, så har vi helt enkelt en struktur.
Det är den här maktskillnaden när det kommer till grupper som gör att det i nuläget, i dagens media, är mer okej för Valerie Solanas att kasta skit på män än vad det är för någon man att kasta skit på kvinnor. Det suger för individuella män som kanske inte har så mycket makt själva. Men det rådande samhällssystemet suger betydligt mycket mer för de individuella kvinnor som har ännu mindre makt än de individuella männen.
.
Det här är förstås en grov förenkling, eftersom folk fortfarande inte ens höjer ögonbrynen åt kvinnofientliga skämt, för att nämna bara ett av på tok för många exempel på situationer där rent kvinnoförakt är så naturligt att ingen ens reagerar på det. Världen är aldrig så här svart-vitt uppdelad. Men det här är alltså anledningen till att det är okej att sätta upp SCUM-manifestet som teater idag, när det inte vore lika okej för någon man att skriva en liknande, seriöst menad text om kvinnor idag. Det här är anledningen till att feminister inte blir upprörda över SCUM när de hade blivit det av en liknande text vinklad åt "andra hållet" (återigen ett dumt uttryck, eftersom kön inte är en dikotomi).

Det är väl självklart att män också diskrimineras

I enlighet med Onewaycommunication-Hannahs fantastiska projekt om att försöka få de vettigare av feministerna och de vettigare bland mansrörelsen att förstå varandra. Jag gör här en skillnad på dem och på antifeministerna, eftersom det helt enkelt inte är samma sak. Att prata om män och mäns problem tycker jag är skitbra. Det behövs verkligen för jämställdheten. Att däremot skylla alla mäns problem på feminismen, trots att många av problemen funnits längre än den feministiska rörelsen, är inte bra för jämställdheten. Det är konspirationstänkande (mer om det i ett senare inlägg). Efter att ha diskuterat SCUM med idioter över nätet som vill att texten ska förbjudas så känner jag mig tveksam till att skriva det här på något plan, i och med att det lite känns som att jag spelar antifeministerna i händerna. Men så får det inte vara. Vi kan inte låta dem kidnappa frågan om den diskriminering av män som faktiskt finns och pervertera den tilll deras egna skeva idéer.
För saken är den att män också drabbas av en mängd skit på grund av sitt kön.
.
Män tillåts inte visa känslor öppet, oavsett hur mycket det pratas om så är det helt enkelt inte riktigt okej med en känslig kille. Män får extremt sällan vårdnaden om barn vid skilsmässor utan delad vårdnad. Män döms hårdare i domstolar, och blir dessutom lättare dömda. Det är så gott som alltid män som förväntas ta första stegen vid raggning och relationer, vilket SUGER ifall en är introvert. Män blir ofta behandlade som sexgalna idioter som helt styrs av sina kukar, den bilden återupprepas överallt i media och i folks jargong. Män har väldigt svårt att få jobb inom barnomsorgen på grund av pedofilskräck, trots att de studier jag läst på området visar att könsuppdelningen snarare är omkring 50-50 då det gäller själva diagnosen. Dessutom finns det en viss jargong hos många kvinnor (långt från alla, däremot) om att män skulle vara dumma, gräsklippande dildos, men sådant prat är helt okej samtidigt som det blir rejäla rabalder pratar så om en kvinna (det är helt rätt att det blir rabalder då, men det borde bli det för män med). Givetvis finns det maktaspekter i just pratet. Det är mer okej att håna och uttrycka sig aggressivt mot de som har mer makt (mer om det i ett senare inlägg).
.
Nu säger jag inte att män skulle vara mer diskriminerade än kvinnor. Det är de inte. Jag säger inte heller att det skulle vara feminismens fel att män också diskrimineras. Det är det inte. Men både män och kvinnor fångas av könsrollerna, och det är därför det är viktigt att inse att feminismen ligger i både mäns och kvinnors intresse. Män har det rent generellt sett bättre än kvinnor, och män är överordnade i många aspekter. Men i en del fall har männen det definitivt värst, och i en del fall har män och kvinnor det precis lika illa.
Däremot är det helt fel att se det som att män måste vara överordnade, eftersom kvinnor är underordnade. Det är helt enkelt en på tok för svartvit syn. Bara för att män har det bättre innebär det inte att män har det helt problemfritt.
Nu säger jag inte heller att en borde fokusera helt på män. Det bör en inte. Fokus borde istället ligga på bägge, eftersom lösningen på problemen är densamma. Vi måste få bort könsrollerna, helt enkelt.
.
Och innan någon nu försöker invända att mycket av det här skitet som män drabbas av faktiskt är sådant som andra män gör mot dem, vilket är helt sant, så görs mycket av den strukturella diskrimineringen kvinnor utsätts för av andra kvinnor. Det är det som är grejen med strukturell diskriminering. Den är så osynlig och ful, och insocialiseras till att folk tror att den är "naturlig" vilket gör att de diskriminerade själva upprätthåller den. Det är lätt att upptäcka en "vanlig" diskriminering som sker på individuell nivå, eftersom det då bara handlar om en enskild idiot. Den strukturella existerar istället inom oss själva, i sättet vi tänker, pratar och lever på.
.
Det vi måste tänka på är att det inte är någon jävla tävling om vem det är mest synd om. Bara för att det suger att vara Kalle innebär det inte att det inte suger att vara Nasrin. Det här tankesättet kommer ifrån synen på kön som en dikotomi. Ifall det är synd om den ena gruppen så kan det inte vara synd om den andra, eftersom de står i total motsats till varandra. Såhär resonerar många undermedvetet. Problemet är att det inte är det minsta sant, och att tro att det bara kan vara synd om den ena gruppen är lika jävla korkat som att tänka att om den ena gruppen är stark och aktiv så är den andra svag och passiv.
Något som en också måste ha i åtanke är att det inte är män eller kvinnor som är skurkarna här. Det finns inga skurkar, alternativt är vi alla skurkarna. När kvinnor diskrimineras innebär det inte att det är alla mäns fel, och på samma sätt är det inte kvinnors fel då män diskrimineras. Det här är ett problem som kommer ifrån samhället som helhet, inte specfikia grupper i det, och att se män och kvinnor som stående mot varandra i någon form av könskrig är extremt ofeministiskt, och jävligt korkat.
.
Precis som jag skrev för länge sedan, att det inte går att använda att det är synd om män också som ett motargument mot feminismen eller mot att något bör göras åt att kvinnor diskrimineras, så kan en inte heller tolka att det faktiskt är synd om män med som ett angrepp på feminismen eller som ett angrepp på kvinnors rättigheter, även om det finns idioter som försöker använda det så. Det är helt enkelt samma problem som vi alla drabbas av på olika sätt.

Om att problematisera manligheten

För att faktiskt göra vad jag själv uppmuntrat till, nämligen att försöka vara försiktig med hur jag uttrycker mig, så tänkte jag ta tillfället i akt att försöka förklara vad som menas då någon, t ex Yvonne Hirdman, säger att vi måste problematisera manligheten.
Att problematisera manligheten innebär inte, som Per Ström verkar tro, att manligheten ska förklaras som problematisk och negativ. Den som tror något sådant är helt enkelt ingen samhällsvetare eller humanist. Det är givetvis inget fel med det. Även om jag personligen tycker att humanismen och samhällsvetenskapen är bland det finaste som finns så är ju det bara åsikter, och alla måste ju inte, och bör inte, inrikta sig på samma vetenskapliga discipliner som jag. Men vissa typer av diskurser, eller begreppsfamiljer, är helt enkelt kopplade till olika typer av vetenskap, vilket leder till att det kan bli svårt att förstå dem ifall en inte är inriktad på de disciplinerna.
.
Då något problematiseras i en vetenskaplig kontext innebär det som sagt inte att det problemförklaras, eller aktivt kritiseras, utan det innebär att en istället tar en noggrann, djupgående titt på det hela. Det innebär att föremålet för problematiseringen betraktas utifrån olika perspektiv, en vänder och vrider på det, prövar en mängd olika tolkningar och frågar sig själv varför något ser ut som det gör.
Då manligheten, eller maskuliniteten, problematiseras innebär det alltså att vi tittar mer nogrant på vad ordet faktiskt innebär. Vilka egenskaper kopplar vi till "manlighet", och varför gör vi det? Hur har det sett ut rent historiskt, och hur ser det ut nu? Att problematisera manligheten innebär helt enkelt att en ifrågasätter olika beteendemönster, frågar sig varför de finns och vilka konsekvenser de får, samt resonerar och diskuterar kring begreppen i största allmänhet.
Tillåt mig demonstrera!
.
Manlighet, som det innebär nu, är delvis kopplat till att ha en XY-kombination i kromosomerna, men det är inte hela sanningen. En person av manligt kön kan betraktas som olika mycket manlig, beroende på hurdan han är och hur han agerar. Själva begreppet beror snarare på hans egenskaper än på hans faktiska kön, i och med att en person inte kan vara mer eller mindre av manligt kön, så som begreppet tenderar att definieras nu, vilket också skulle innebära att om maskulinitet vore helt kopplat till det biologiska könet så skulle alla män vara lika manliga.
Så använder vi inte begreppet "manlighet" nuförtiden, så rent logiskt måste det vara annat som vägs in. Däremot, trots att det inte är så det faktiskt används, kopplar vi det till "hur mycket man" en person är. Och för en cisperson av manligt kön är det i de flesta fall önskvärt att vara man, då det stämmer överens med deras inre könsidentitet. Den här falska ihopkopplingen mellan klumpen av egenskaper "manlighet"/"maskulinitet" med det biologiska könet "man" leder till att det finns ett socialt tryck på åtminstone cispersoner av manligt kön att till åtminstone viss del reproducera de här egenskaperna. För att uttrycka det enklare så skapas det genom manlighets-begreppet en förväntan på män att bete sig på vissa sätt (de här processerna existerar givetvis för kvinnor också).
De här egenskaperna kopplas till manlighet genom en social process som kallas "contiguity", ett begrepp som ursprungligen kopplas till behaviorismen, och innebär en association mellan två begrepp, händelser, egenskaper, eller liknande, genom ett upprepat ihopkopplande. Kort sagt så får vi människor helt enkelt vissa egenskaper ihopkopplade med manlighet från olika håll i samhället. Det här ihopkopplandet behöver inte ske uttalat, utan det vanligaste är att det impliceras.
Ta en actionhjälte i en film som ett grovt förenklat exempel. Actionhjälten lyfts fram som bra (Inte "god" nödvändigtvis), som en positiv bild. Den här positiva bilden gör att actionhjälten blir en modell. Modeller är en typ av förebilder vi eftersträvar att likna, vilket gör att vi försöker reproducera egenskaper och beteenden undermedvetet.
.
Många av de egenskaper, men långt från alla, som idag kopplas ihop med manlighet handlar om styrka. Män förväntas vara starka i en mängd olika aspekter, allt från att inte gråta eller vara våldsamma, till att stå på sig, vara raka eller utåtagerande. Huruvida de är positiva eller inte är givetvis en fråga om värderingar, men i samhället som det ser ut nu är det vissa av de här som anses eftersträvnadsvärda, andra inte. Det är dock inte riktigt relevant. Det stora problemet är istället att vi överhuvudtaget kopplar ihop vissa egenskaper som vi på det stora hela tillskansar oss genom sociala processer, till vårt biologiska kön, som vi överlag föds med (oavsett om det stämmer överens med vår inre könsidentitet eller inte). Det här leder till att det skapas en falsk bild av vad det faktiskt innebär att vara man. Istället för att det ska handla om vilka kromosomer en föddes med så handlar det istället om egenskaper, såsom styrka, hårdhet, eller något annat.
Det här leder, i sin tur, vidare till att, beroende på hur väl en man uppfyller de här olika egenskaperna, eller förväntningarna, så betraktas han som mer eller mindre duktig på att vara man. Det skapas alltså en värdering av hur bra man den här mannen är, baserat på hur väl han passar in i den socialt skapade mallen av hurdan en man är.
Det här är ett problem, eftersom vår inre könsidentitet är en väldigt stark drivkraft hos oss så vill vi förstås känna att vi är män eller kvinnor eller vad vår inre könsidentitet nu säger. Det är också därför transpersoner ofta mår fruktansvärt dåligt över att de är fångade i fel kroppar, i och med att drivkraften till samstämmighet är såpass stark hos många människor. Det leder till att många vars egenskaper inte riktigt stämmer överens med den förväntade bilden av, i det här fallet män, också känner sig mer eller mindre misslyckade på grund av det hela. Det finns helt enkelt en risk att de som inte passar in i mallen betraktas, och själva känner sig, felaktiga eller dåliga, vilket givetvis inte är bra. För att göra saken värre så rättar sig många efter de här mallarna, även kallade könsroller, också, vilket leder till att våra personligheter och valmöjligheter som människor minskar, och istället speglas av vilket biologiskt kön vi är födda med.
.
Anledningen till att manligheten behöver problematiseras är alltså dels för att en ihopkoppling mellan biologiskt kön och egenskaper är negativ då många hamnar i kläm och/eller får sina möjligheter begränsade, samt riskerar att utsättas för förtryck och diskriminering ifall de inte passar in tillräckligt bra. Men det finns fler anledningar. Många av de egenskaper som kopplas ihop med maskulinitet är helt enkelt inte gångbara i det moderna samhället. Det här innebär inte att det är fel på män, eller att män är dåliga, utan det innebär att vissa av de egenskaper som pojkar till viss del socialiseras in till att ha inte är egenskaper som anses vara eftersträvnadsvärda, t ex våldsamhet. Det blir alltså väldigt jobbigt för män att dels få lära sig att de förväntas ha vissa egenskaper, samtidigt som de här egenskaperna inte uppskattas eller kanske alls accepteras i samhället.
Att det nu pratas mer om att problematisera maskulinitet än femininitet beror inte på att kvinnor är bättre än män, män och kvinnor är givetvis lika bra (bara rena idioter hävdar något annat). Däremot så började femininiteten problematiseras redan på 1890-talet i samband med den första feministiska vågen, och sedan dess har det fortsatt. Men maskuliniteten har inte haft den typen av process, vilket gör att det är oerhört positivt att det äntligen börjar diskuteras.
.
Vi bör alltså problematisera manligheten för att hjälpa män få en bättre livssituation med fler möjligheter. Det handlar inte om att de ska sluta vara män eller skämmas för sin könstillhörighet, utan det handlar om att vi ska sluta koppla ihop det biologiska könet man med en massa egenskaper som inte har något med det att göra och istället se till att män inte ska känna att de behöver vara på vissa sätt för att duga som män. Vi killar ska helt enkelt inte behöva bevisa att vi är killar, lika lite som tjejer ska behöva bevisa att de är tjejer.

Ska vi sluta med Strindberg, då?

Under den senaste tiden har debatten rasat i kanske främst bloggvärlden (Jag känner mig inte riktigt redo att säga "bloggosfären" än) om att Turteatern sätter upp en teater baserad på SCUM-manifestet. Det har skrivits många vettiga och bra inlägg, One-way Communication, Arsinoe och Zettermark, för att nämna några, och många mindre vettiga och mindre bra inlägg (Ta en titt på Per Ström och hans anhang ifall ni känner för att utsätta er för det), för att uttrycka det artigare än inläggen i fråga förtjänar.
.
Grejen som måste förstås för att överhuvudtaget kunna bidra till diskussionen på ett vettigt sätt är att feminister inte tar SCUM-manifestet bokstavligt. Det finns inte en själ med alla knivarna i lådan som på allvar tycker att Solanas för fram bra idéer som bör omsättas i praktiken å det snaraste. Det är liksom inte därför många tycker om det. Det trevliga med det är istället att det blivit en form av kamptext. Den är, i brist på en bra svensk översättning, empowering. Det handlar helt enkelt om en "Fuck yeah!"-känsla, inte om en allvarligt menad "åh, men så här måste vi göra"-insikt.
Om en inte förstår det här så kan en heller inte tillföra något vettigt till diskussionen, eftersom att en då missat hela poängen.
.
Bland kritikerna finns det vissa som gärna skulle vilja stryka hela SCUM-Manifestet ur den litterära och kulturella historien. Dessa är egentligen värre historierevisionister än Sofia Arkelsten, och egentligen skulle jag inte vilja ägna dem någon större uppmärksamhet då deras idéer är så långt borta från demokratiska och sunda en kan komma. Bokbål och statlig censur är liksom inte okej i ett demokratiskt samhälle.
Men det finns också de som erkänner att Solanas är en författare i historien, och bör respekteras för det. Kanske tycker de rent av att de kan förstå henne utifrån hennes kontext, men att det moderna samhället inte har plats för den typen av hatiska skrifter, vilket är anledningen till att pjäsen inte bör sättas upp.
Tycker någon att det här ändå låter lite vettigt? Sakta i backarna, det finns ett problem!
.
August Strindberg är en mycket berömd svensk författare. Han för också fram en helt fruktansvärd kvinnosyn i många av sina verk. I Fröken Julie presenteras hela kvinnans värde som knuten till oskulden, och då den väl är förlorad kan kvinnan lika gärna ta livet av sig. I förordet till Giftas 2 skriver han "Finns det någon så elak, småaktig, lumpen, hård, hjärtlös som kvinnan?" och en mängd andra saker. Han utmålar dessutom män och kvinnor som om de står i ständig kamp mot varandra, en väldigt skadlig syn på kön. Låter det här bekant?
Lik förbannat sätts det upp nya uppsättningar av Fröken Julie och många andra av Strindbergs pjäser i stort sätt årligen utan att det överhuvudtaget blir ifrågasatt. Om Per Ström och hans anhang verkligen kämpade för jämlikhet så skulle de kritisera Strindberg med. Och det slutar inte med Strindberg. de Sade, en av de värsta kvinnohatarna någonsin, sätts upp. Egentligen finns det en kass kvinnosyn hos nästan samtliga "klassiska" pjäsförfattare, till och med Shakespeare som ändå var väldigt progressiv för sin tid. Men det är ingen som klagar när dessa sätts upp.
Och visst, det är självklart att de här pjäserna måste ses utifrån sin historiska kontext. Det var helt enkelt en annan bild av kvinnor som hölls för sann på den tiden. Men kvinnosynen måste fortfarande problematiseras, vilket den sällan gör idag, och ifall de klassiska pjäserna där kvinnor förtrycks är okej så måste ju Solanas också vara okej. Det är helt enkelt inkonsekvent att acceptera Strindberg men inte Solanas.
.
Så varför ser det ut så här?
Tyvärr så är vi i samhället helt enkelt så vana vid kvinnoförakt och misogyni att vi inte längre reagerar på den. Det här handlar egentligen inte om att folk är onda och hemska, utan i och med att vi har den historiska och kulturella bakgrunden vi har så är det helt enkelt så. Det går inte att läsa en klassiker med en riktigt positiv kvinnosyn just för att den positiva kvinnosynen helt enkelt inte existerade för 300 år sedan. Det här innebär förstås inte att vi borde sluta läsa Strindberg, eller Shakespeare, eller börja tycka illa om dem. Personligen älskar jag Shakespeare och tycker rätt bra om Strindberg, och de båda är väldigt viktiga författare i vårt kulturella arv. Men det är Valerie Solanas också. Visst, hon är kanske inte lika stor som Strindberg och Shakespeare, men hon är definitivt större än de Sade, som givietvis också bör få existera och sättas upp. Däremot, eftersom att den är så ständigt närvarande i vår kulturella historia, är det viktigt att kvinnosynen i de gamla klassikerna problematiseras, något som händer på tok för sällan nuförtiden. Och där leder Solanas med hästlängder, eftersom att det inte finns en chans på miljarden att någon gymnasielärare skulle låta sin klass se den pjäsen utan att diskutera innehållet rejält, både före och efter. Och det är så det ska vara. Valerie Solanas SCUM-manifest är en rejäl käftsmäll på ett trögt och motsträvigt patriarkat, och det måste det få vara. Det hyllas för att det är fräckt, kraftfullt och in-your-face, för det är empowerment i formen av ett långfinger, och inte för att idéerna ska omsättas praktiskt. Det är kraften i det som gör att det är viktigt och behövs, och vi behöver ett komplement till all teater och litteratur som svänger åt det andra hållet. Och vi människor, dels vuxna, men framför allt våra gymnasieelever, behöver något som inte bara är snällt, tryggt och säkert, utan som faktiskt utmanar oss, väcker känslor, gör oss förbannade och får oss att diskutera. För vad är konsten om den inte upprör oss?
.
.
(Jag försöker mig på pingback just nu, så om det går dåligt vet ni varför)

Hur män är privilegierade? Del 4

Jag gjorde en, egentligen högst ovetenskaplig, undersökning på hemsidan likström, ett community som bildades av de mest engagerade (och trevligaste) forum-folket på gamla helgon efter en splittring i ledningen. Det är ett community som i huvudsak riktar sig till alternativa människor (Alltså punkare, gåffare, svartrockare, synthare, etc, etc), även om långt från alla som hänger där är alternativa.
Frågan jag ställde var "Känner du någonsin att ditt utseende inte duger?" och då när det gäller inför någon som en är intresserad av. De svarade fick svara på vilket kön de hade (Uppdelat i tre klumpiga kategorier då jag inte kunde ha med för många svarsalternativ; man, kvinna och intergender/obekväm med binär könsuppdelning) och ifall de antingen kände att utseendet inte dög ofta, ibland, eller att de inte kände så. Det fanns också ett tionde svarsalternativ för de som föredrog att inte svara eller ville säga något annat, och det fick 3% av svaren, eller 6 personer. Totalt var det 213 personer som svarade.
.
Resultatet blev att 46% av de tillfrågade tjejerna ofta kände att utseendet inte dög, något som bara 29% av killarna tyckte. Det är alltså, enligt den här undersökningen, nästan dubbelt så vanligt att tjejer känner att deras utseende inte duger. Det handlar inte heller om att de känner sig osäkra på sitt utseende, utan att utseendet överhuvudtaget inte duger. På de som svarade att de ibland kände så var det mer jämnt, 41% av tjejerna och 43% av killarna, medan det var mer än dubbelt så vanligt att killar aldrig kände så (28% mot 13%). Jag har i slutsatserna inte tagit med något om intergenders och personer som inte är bekväma med att placera in sig i den binära könsuppdelningen då jag bara fick fyra sådana svar (2 ofta, 1 ibland, 1 aldrig), och inte kände att jag hade grund nog att dra några slutsatser.
.
Nu ska det förstås tilläggas att min lilla undersökning knappast är generaliserbar, men det här är inte en akademisk uppsats, och jag är beredd att påstå att den nog speglar hur det ser ut i världen, på ett ungefär. Jag är faktiskt beredd att hävda att skillnaderna är ännu större, rent generellt sett. Det här var som sagt ett community som huvudsakligen riktar sig till alternativa, vilka enligt åtminstone min egen erfarenhet tenderar att ha mer psykiska bekymmer, må sämre och ha sämre självförtroende än "vanligt folk". Det gäller förstås både kvinnor och män, men jag är beredd att påstå att skillnaden är tydligare då det gäller killar. Jag tror helt enkelt att skillnaden mellan procenten självskadande alternativa killar och "vanligt folk"-killar är större än skillnaden mellan alternativa tjejer och "vanligt folk"-tjejer, och samma sak med utseendeosäkerheten.
.
Så vad säger det här oss, egentligen? Jo, eftersom att det inte finns någon gen som bara kvinnor har som gör dem naturligt osäkra på sina utseenden så är det inte ett stort logiskt hopp att dra slutsatsen att kvinnor utifrån det här har en större social press på sina utseenden än män har, och att betydligt fler kvinnor än män känner att deras utseenden inte duger. Det här beror ju till stor del på att kvinnor i högre grad än män tenderar att värderas utifrån sina utseenden, vilket leder till att pressen på att se bra ut blir större och att de egna domarna om utseendet också blir hårdare.
Nu kan det givetvis invändas att män får allt mer press på sig själva att de ska se bra ut, något som givetvis stämmer och verkligen inte är bra. Men det som folk ofta glömmer då de kommer med den här typen av invändning är att det knappast är så att utseendepressen på kvinnorna förblir en konstant medan den på män ökar. Utseendepressen på kvinnor har liksom ökat väldigt markant den med på sistone. Sen finns det givetvis fler instanser i samhället och media som säger till främst kvinnor att deras utseenden inte är så viktiga än vad det finns till män, men å andra sidan har män enormt många fler "inofficiella" instanser som säger att de är bra av annat. En man som är grym på fotboll, är advokat, har kommit in på läkarlinjen, eller något annat, ses som awesome, medan en kvinna som är grym på fotboll, är advokat, har kommit in på läkarlinjen, eller något annat ses bara som awesome på samma nivå ifall hon också är snygg. För att en tjej ska ses som lyckad så behöver hon helt enkelt vara snyggare än vad en kille behöver.
.
För att riktigt illustrera den fortfarande enorma skillnaden mellan kvinnor och män då det gäller utseendepressen, så är det bara att gå in i en vanlig gymnasieklass och be alla som rakar bort kroppsbehåring att räcka upp handen. Ifall en inte blir utslängd i och med att det är en jäkligt skev grej att fråga ett gäng tonåringar så kommer en definitivt att se att majoriteten av de som räcker upp handen är tjejer. Samma ifall en frågar ifall de brukar sminka sig, oroar sig för vikten, bantat, eller bara känner sig minst nöjda med sina utseenden. Det här handlar inte om att tjejer på något sätt skulle vara ytligare för att de ägnar mer tid, kraft och tankar åt sina utseenden. Det handlar helt enkelt om att samhället lägger en helt annan nivå av press på kvinnor att se bra ut jämfört med den män utsätts för. De är knappt jämförbara, vilket också är anledningen att det är extremt få män som kan tänka sig att gå upp en timme tidigare än normalt för att sminka sig, raka benen, osv, medan det definitivt inte är något ovanligt att kvinnor gör.
.
Det här kan vi också se i vilka typer av komplimanger och förolämpningar som män respektive kvinnor vanligen får. Jag märkte det med mig själv, hur många av de komplimanger jag ger tjejkompisar är för deras utseenden, ifall jag nu ska ge en komplimang, trots att det inte har något att göra med varför jag tycker om dem och umgås med dem. Och det är så skevt att det ska vara så, eftersom utseendet inte är det jag värdesätter hos dem, men samtidigt har det blivit en väldigt lätt grej att ge komplimanger för.
Och jag tror att ifall vi skulle fråga kvinnor på stan, helt på måfå, så skulle de nog också säga att de vanligaste typerna av komplimanger de får är för deras yttren. På samma sätt blir kvinnliga kändisar, politiker och liknande oftare förolämpade i media, på bloggar, osv, för sina utseenden än vad manliga blir. Och alltid då röda-mattan-bilder visas så ska någon alltid kommentera hur (sätt in valfritt adjektiv här) de ser ut.
.
Kvinnors utseenden blir helt enkelt utsatta för värdering betydligt oftare än mäns, på grund av att en kvinnas utseende oftare blir en viktig del i värderingen av hela henne. Kvinnors värde definieras helt enkelt i betydligt högre grad av deras utseenden än män, vilket också leder till att kvinnor har en betydligt större utseendepress på sig själva än vad män har. Män slipper alltså i högre grad den här skiten, och är således privilegierade även här.

Vanliga missuppfattningar om feminismen

Jag fick via Varför apor aldrig bär rosa klänning reda på att bloggaren Baba Jaga skrev ett gäng frågor om feminismen i ett blogginlägg som jag besvarade i en kommentar. Tänkte att jag skulle lägga upp mina förenklade svar här med ifall någon annan skulle undrat. (De fetstilta frågorna är Baba Jagas)
.
1. Nummer Ett ! Alltid Nummer Ett ! Vad tjänar jag på att vara en feminist?
Hej!
Det är verkligen jättekul att höra att du vill veta mer om feminismen, och jag ska göra mitt bästa för att svara på dina frågor. Men jag kan direkt säga att du inte behöver hata män för att vara feminist. En riktig feminist tycker inte att det är fel att vara kille, precis som att det inte är fel att vara tjej. Du väljer ju inte vilket kön du föds med, så därför är det dumt att tycka illa om någon bara för att den personen råkat födas som kille, eller som tjej. Jag själv är både kille och feminist.
1) Det handlar egentligen inte om vad du personligen tjänar. Det handlar om hur samhället i stort tjänar. Men du personligen kommer att tjäna på att du kommer att vara mindre instängd av könsroller och få möjligheten att vara den du vill vara istället för att anpassa dig efter hur samhället säger att du ska bete dig beroende på ditt kön.
2) Nej, det kommer det inte att bli. Ifall du börjar se strukturer så blir allt jobbigare, eftersom att du börjar se hur sjukt orättvist saker och ting faktiskt är. Det gör en förbannad, och det är svårt, men samtidigt är det första steget för att kunna förändra saker.
3) Den där frågan är problematiskt på fler sätt. Först och främst är "kvinnligheten" i och med smink, rakade ben, osv, inget definitivt, utan det handlar om saker som samhället bestämt är "kvinnliga". Och varför ska det egentligen vara så? En tjej är väl inte mindre kvinnlig bara för att hon inte sminkar sig. Att vara kvinna har inget med smink eller att "ta hand om sitt utseende" att göra egentligen, utan det är bara en bild som kommit fram i samhället.
Sen ska det också tilläggas att "ta hand om sig" i bemärkelsen att sminka sig, raka bort hår, hetsbanta, operera sig osv, oftast är betydligt skadligare för kroppen än vad det är att låta bli. Så det är genom att låta bli som en egentligen tar hand om sig själv bäst.
Att vi feminister försöker göra det politiskt handlar egentligen om att det var de andra som började. Som det ser ut nu så anses en tjej vara konstig om hon inte rakar benen, sminkar sig, osv. Vi gör det inte politiskt, utan det blir politiskt när folk börjar reagera kraftigt mot tjejer som inte vill göra sådant här, som Dennis M (Eller vad han nu heter) som gick ut i ett blogginlägg och kallade tjejer som inte rakar sig under armarna för "äckliga". Det är liksom inte hans grej att bestämma vem som är äcklig eller inte, och hans åsikter är inte en allmängiltig lag.
Feminister säger inte att du inte får sminka dig, raka benen, osv. Feminister säger att du inte BEHÖVER göra det, du duger jättebra oavsett om du gör det eller inte.
4) Du har missförstått det här. Det är inte viktigt att tjejer ska leka med killeksaker och vice versa. Det vi inte gillar är att vissa leksaker kallas "killeksaker" och andra "tjejleksaker". Vi tänker istället att det är skitsamma vilket kön en person har. Alla får leka med både barbies och traktorer utan att det är konstigt, oavsett vilket kön personen har. Men så länge det i samhället finns en bild av att vissa saker är "tjejgrejer" och andra "killgrejer" så kommer de människor som vill hålla på med sådant som är kopplat till ett annat kön att bli betraktade som konstiga eller felaktiga, och det tycker vi feminister är dåligt.
5) Rent generellt sett så håller jämställda förhållanden längre. Det är förstås bara statistik och spelar ingen roll i individuella fall, men det är likväl värt att tänka på. Men det det framför allt handlar om är att varken du eller din pojkvän ska behöva vara på vissa sätt bara för att ni tillhör olika kön. Du är alltså inte "tjejig", utan du är "duig". Sen spelar sex med i bilden också. Som det ser ut nu så finns det en press på tjejer att alltid gå med på sex för att killen vill ha det, även om tjejen inte vill. Det är dumt, en person borde bara ha sex då personen själv vill det (Även om det är för att "vara snäll" så ska det ske på ens egna villkor). På samma sätt har killar en press på sig att alltid vilja ha sex, vilket också är jobbigt, eftersom att killar inte är kåta hela tiden.
6) Som det ser ut nu så blir barn automatiskt påprackade en antingen manlig eller kvinnlig norm. Det här med att killlar ska vara på ett sätt och tjejer på ett annat är inte det naturliga sättet att vara, utan det är samhället som formar oss. Feminismen handlar istället om att barn ska få vara barn, och att det inte spelar någon roll ifall barnet är en pojke eller en flicka, barnet ska få leka med det barnet vill, ha på sig färger barnet vill och vara precis som barnet själv vill. Det handlar inte om en "feministisk norm" eftersom att en sådan inte finns på samma sätt som normerna ser ut nu. Du ger barnet 1000 möjligheter istället för 2.
7) Metodik betyder "vetenskapligt tilllvägagångssätt", och feminismen är ingen vetenskap. Det är snarare en typ av samlingsbegrepp för olika ideologier som går ut på att män, kvinnor och de som inte känner att de är endera är alla lika mycket värda.
Den egentligen enda nackdelen med att vara feminist är att vi tenderar att få väldigt mycket skit från en omvärld som tycker att förändringar är läskiga. Det är förståeligt, eftersom att det ligger i ett samhälles natur att motsätta sig förändringar, då dessa skapar instabilitet. Likväl måste vi fortsätta försöka.
8) Vi är inte arga på män. Många feminister (Däribland jag) är män, och vi tycker inte illa om oss själva. Däremot tycker vi att det är orättvist att det i många aspekter av livet är lättare att vara man, men vi vet att det inte är männens fel. Det som förstör är tankesätt (Vi kallar dem "strukturer") som finns i hela samhället, både hos män och kvinnor. På samma sätt finns det både män och kvinnor som vi tycker är skurkar och hemska, men det är inte för att de är just män och kvinnor. Vi feminister har inget emot män, och de som går runt och faktiskt avskyr killar för att de är killar är lika stora sexister som de som avskyr tjejer bara för att de är tjejer.
Med vänliga hälsningar
Rasmus "auuus" Wahlman
.
1) Det handlar egentligen inte om vad du personligen tjänar. Det handlar om hur samhället i stort tjänar. Men du personligen kommer att tjäna på att du kommer att vara mindre instängd av könsroller och få möjligheten att vara den du vill vara istället för att anpassa dig efter hur samhället säger att du ska bete dig beroende på ditt kön.
.
2. Blir mitt liv enklare och lättare av att jag är ser saker ur en feministisk vinkel ?
.
2) Nej, det kommer det inte att bli. Ifall du börjar se strukturer så blir allt jobbigare, eftersom att du börjar se hur sjukt orättvist saker och ting faktiskt är. Det gör en förbannad, och det är svårt, men samtidigt är det första steget för att kunna förändra saker.
.
3. Varför är ni emot att framhäva kvinnligheten hos er? Okej att ha mjukisbyxor och håret i slarvig tofs och inget smink men varför gör ni det till politik att skita i att ta hand om er? ( iofs är detta en ekonomisk fråga också men nu pratar vi bara om själva feministvinkeln )
.
3) Den där frågan är problematiskt på fler sätt. Först och främst är "kvinnligheten" i och med smink, rakade ben, osv, inget definitivt, utan det handlar om saker som samhället bestämt är "kvinnliga". Och varför ska det egentligen vara så? En tjej är väl inte mindre kvinnlig bara för att hon inte sminkar sig. Att vara kvinna har inget med smink eller att "ta hand om sitt utseende" att göra egentligen, utan det är bara en bild som kommit fram i samhället.
.
Sen ska det också tilläggas att "ta hand om sig" i bemärkelsen att sminka sig, raka bort hår, hetsbanta, operera sig osv, oftast är betydligt skadligare för kroppen än vad det är att låta bli. Så det är genom att låta bli som en egentligen tar hand om sig själv bäst.
.
Att vi feminister försöker göra det politiskt handlar egentligen om att det var de andra som började. Som det ser ut nu så anses en tjej vara konstig om hon inte rakar benen, sminkar sig, osv. Vi gör det inte politiskt, utan det blir politiskt när folk börjar reagera kraftigt mot tjejer som inte vill göra sådant här, som Dennis M (Eller vad han nu heter) som gick ut i ett blogginlägg och kallade tjejer som inte rakar sig under armarna för "äckliga". Det är liksom inte hans grej att bestämma vem som är äcklig eller inte, och hans åsikter är inte en allmängiltig lag.
Feminister säger inte att du inte får sminka dig, raka benen, osv. Feminister säger att du inte BEHÖVER göra det, du duger jättebra oavsett om du gör det eller inte.
.
4. Varför är det så viktigt att tjejer ska leka med killleksaker och killar med tjejleksaker också ? Vad händer om tjejen väljer barbien och killen väljer traktorn?
.
4) Du har missförstått det här. Det är inte viktigt att tjejer ska leka med killeksaker och vice versa. Det vi inte gillar är att vissa leksaker kallas "killeksaker" och andra "tjejleksaker". Vi tänker istället att det är skitsamma vilket kön en person har. Alla får leka med både barbies och traktorer utan att det är konstigt, oavsett vilket kön personen har. Men så länge det i samhället finns en bild av att vissa saker är "tjejgrejer" och andra "killgrejer" så kommer de människor som vill hålla på med sådant som är kopplat till ett annat kön att bli betraktade som konstiga eller felaktiga, och det tycker vi feminister är dåligt.
.
5. På vilket sätt blir mitt förhållande berikat av att jag är en feminist och vad tjänar min pojkvän på att han också har en feministisk vinkel ?
.
5) Rent generellt sett så håller jämställda förhållanden längre, då en delar på hushållsarbetet och liknande. Det är förstås bara statistik och spelar ingen roll i individuella fall, men det är likväl värt att tänka på. Men det det framför allt handlar om är att varken du eller din pojkvän ska behöva vara på vissa sätt bara för att ni tillhör olika kön. Du är alltså inte "tjejig", utan du är "duig". Sen spelar sex med i bilden också. Som det ser ut nu så finns det en press på tjejer att alltid gå med på sex för att killen vill ha det, även om tjejen inte vill. Det är dumt, en person borde bara ha sex då personen själv vill det (Även om det är för att "vara snäll" så ska det ske på ens egna villkor). På samma sätt har killar en press på sig att alltid vilja ha sex, vilket också är jobbigt, eftersom att killar inte är kåta hela tiden.
.
6. Varför är det så viktigt att pracka på barnen den feministiska normen?
.
6) Som det ser ut nu så blir barn automatiskt påprackade en antingen manlig eller kvinnlig norm. Det här med att killlar ska vara på ett sätt och tjejer på ett annat är inte det naturliga sättet att vara, utan det är samhället som formar oss. Feminismen handlar istället om att barn ska få vara barn, och att det inte spelar någon roll ifall barnet är en pojke eller en flicka, barnet ska få leka med det barnet vill, ha på sig färger barnet vill och vara precis som barnet själv vill. Det handlar inte om en "feministisk norm" eftersom att en sådan inte finns på samma sätt som normerna ser ut nu. Du ger barnet 1000 möjligheter istället för 2. Vi feminister vill inte pracka på barn någon norm, vi vill att normer ska sluta prackas på barn, och att ha en norm som säger "du får leka med både bilen och barbiedockan" är betydligt bättre än en som säger "du får bara leka med bilen/barbiedockan, för du är kille/tjej".
.
7. Kan ni säga handen på hjärtat finns det några negativa sidor av feministisk metodik ?
.
7) Metodik betyder "vetenskapligt tilllvägagångssätt", och feminismen är ingen vetenskap. Det är snarare en typ av samlingsbegrepp för olika ideologier som går ut på att män, kvinnor och de som inte känner att de är endera är alla lika mycket värda.
Den egentligen enda nackdelen med att vara feminist är att vi tenderar att få väldigt mycket skit från en omvärld som tycker att förändringar är läskiga. Det är förståeligt, eftersom att det ligger i ett samhälles natur att motsätta sig förändringar, då dessa skapar instabilitet. Likväl måste vi fortsätta försöka.
.
8. Varför är det så otroligt viktigt för er att behöva vara arga på män och liksom varför ska män som annars är snälla och fina varelser de med ( även om bajset alltid kommer finnas ) vara skyldiga till allt som är ont?
.
8) Vi är inte arga på män. Många feminister (Däribland jag) är män, och vi tycker inte illa om oss själva. Däremot tycker vi att det är orättvist att det i många aspekter av livet är lättare att vara man, men vi vet att det inte är männens fel. Det som förstör är tankesätt (Vi kallar dem "strukturer") som finns i hela samhället, både hos män och kvinnor. På samma sätt finns det både män och kvinnor som vi tycker är skurkar och hemska, men det är inte för att de är just män och kvinnor. Vi feminister har inget emot män, och de som går runt och faktiskt avskyr killar för att de är killar är lika stora sexister som de som avskyr tjejer bara för att de är tjejer.
.
Med vänliga hälsningar
Rasmus "auuus" Wahlman

Genusvetenskap - Del 1: Bemötande av kritik

För ganska länge sedan utlovade jag inlägg om genusvetenskapen. Det ska direkt nämnas att jag inte pluggat genusvetenskap själv, åtminstone inte i form av en grundkurs eller liknande, så jag tänker inte gå in särskilt djupt på vad själva ämnet innebär, men kort sagt så handlar det om att kartlägga och analysera vilken roll kön och genus spelar i samhället. Sexualitet, etnicitet, klass och andra maktförhållanden brukar också tas upp. På grund av att jag inte studerat det annat än i en kortare delkurs (7,5 Hp) då jag läste pedagogik för ett år sedan så är det också möjligt att några av de grundantaganden jag gör inte stämmer, och att en del av det jag attribuerar till genusvetenskapen som helhet kanske bara är genusvetenskapliga teorier. Men det får vi helt enkelt tåla, nu när jag tänkte ge mig på den vanligaste kritiken jag hör mot ämnet.
.
Genusvetenskapen är ideologiskt driven, snarare än akademiskt ("Uugh, bara massa femnazis som tvingar fram bluffvetenskap!")
Låt oss först och främst göra en väldigt viktig åtskillnad som få verkar ha förstått av nätklimatet att döma. Genusvetenskap och feminism är inte samma sak. Feminism kan väl i det närmaste beskrivas som en politisk ideologi, medan genusvetenskap är en samhällsvetenskaplig disciplin. Däremot har genusvetenskapen vuxit fram från den feministiska rörelsen, av den enkla anledningen till att det blev intressant att faktiskt studera det som feministerna hävdade utifrån ett mer akademiskt perspektiv, något som påbörjades och fortsatte då forskare insåg att det faktiskt låg något i det som sades. Bara för att intresset för ämnet skapats på grund av ideologiska orsaker innebär det inte att disciplinen är ideologiskt driven. Forskning görs generellt sett inte ifall det inte finns något intresse av resultatet.
.
Däremot så bygger genusvetenskapen, eller åtminstone många genusvetenskapliga teorier, på vissa grundantaganden, bland annat socialkonstruktivismen, i grunden ett sätt att se på kunskap som något som aktivt konstrueras genom social interaktion med företrädare som Leo Vygotskij. Den sociala konstruktivismen har dock utvecklats då forskare började intressera sig för vad mer än kunskap som konstrueras, t ex identitet, maktpositioner och system (ekonomiska, politiska, osv). Inom genusvetenskapen används också diskursanalys, en vetenskaplig metod där språket ses som summan av de enheter, den struktur, som skapar, upprätthåller och utgör begreppsbildning och förståelse, och därför är den avgörande instanseen för mänsklig interaktion.
De här grundantagandena är dock inte några politiska ideologier, eller flummiga idéer, utan det handlar om legitima, vetenskapliga teorier.
.
Brist på akademisk konsensus ("Uugh, den här sextio år gamla och kraftigt ifrågasatta forskningsrapporten säger minsann emot dig!")
Den här typen av kritik skulle vi också kunna kalla för Per Ström-metoden, och går ut på att hitta någon typ av text, helst en akademisk, som säger emot genusvetenskapen. Det spelar ingen roll hur gammal, motbevisad eller ifrågasatt texten är, som sedan används för att försöka motbevisa hela disciplinen. För att förstå felet med den här kritiken så måste en förstå att det är skillnad på positivism och hermeneutik. Positivismen, som är nära kopplad till naturvetenskapen, utgår ifrån att det finns mätbara fakta som kan studeras empiriskt och att det är enbart ifrån dessa som kunskap kan hämtas. Det som inte är direkt mätbart betraktas som mindre intressant. Baserat på den här kunskapsteorin så räcker det med att hitta en eller ett par instanser där teorin inte stämmer för att den inte ska stämma, och den inriktar sig främst på kvantitativa studier.
Inom hermeneutiken så ägnar forskare sig istället åt tolkningslära. Det är främst kvalitativa studier som görs för att tränga ned på en djupare nivå än vad kvantitativa studier klarar av. Den här metoden används främst inom samhällsvetenskapen och humanioran, och, eftersom att tolkning spelar en såpass stor roll så innebär inte en motsägande studie att hela disciplinen eller teorin kan kasseras, just för att reliabiliteten i studierna är så gott som omöjlig att garantera. Att genomföra samma studie på samma sätt på till och med samma personer som ändå ger ett helt annat resultat är inte ens ovanligt inom de hermeneutiska disciplinerna. På sätt och vis är det här förstås beklagligt, men det går inte att förändra i och med att vi människor är extremt komplicerade varelser, och att du helt enkelt inte kan mäta en attityd, åsikt eller tanke, utan att tolka. Det går förstås att forska kvantitativt inom samhällsvetenskapen och humanioran också, men för att verkligen förstå människor och fenomen knutna till oss så krävs det kvalitativa ansatser.
Det här innebär dock inte att hermeneutisk forskning är värdelös, utan bara att det aldrig går att göra den helt generaliserbar, vilket leder mig in på min nästa punkt.
.
Det finns ingen generaliserbarhet ("Uugh, det där är ju bara specifika fall och det går inte att säga något generellt!")
Det här är något som märks särskilt vid frågor om diskriminering och huruvida kvinnor har det svårare eller inte på arbetsmarknaden. Alla generella tendenser bortförklaras som specifika, individuella fall, där det inte går att dra några generella slutsatser kring hur det ser ut i samhället. Det hela är också kopplat till då någon försöker hävda att inga kvinnor diskrimineras bara för att hen inte varit med om det själv/sett det. Och jo, genusvetare är, liksom feministerna, de första att medge att det alltid finns undantag. Det är själva grejen med hermeneutiska discipliner, och egentligen precis allt då det gäller människor; det finns alltid undantag. Men bara för att det finns undantag innebär det inte att det generellt sett ser ut på ett visst sätt. Då jag växte upp var det pappa som gjorde mer av hushållsarbetet eftersom att mamma har reumatism, men det hindrar inte det faktum att kvinnor rent generellt gör en större del av hushållsarbetet. Det är alltså skillnad på generella tendenser, som genusvetenskapen sysslar med, och individuella fall, vilket våra liv är.
Så, hur går det då att generalisera om det alltid finns undantag? Jo, om vi tar att kvinnor diskrimineras i arbetslivet som exempel så går det inte att generalisera en studie som visar hur fem kvinnor har diskriminerats i arbetslivet. Men om vi har trettio studier om fem kvinnor som alla diskriminerats på ett liknande sätt i arbetslivet så är det dags att börja fundera på ifall det kanske finns någon gemensam nämnare/orsak, och då vi har tusentals studier som visar på ett liknande resultat så är det bara en idiot som inte erkänner att det kanske ligger något i det hela.
.
För att illustrera det hela så har jag gjort lite teckningar.
Först ser vi här ovan fem olika, separata instanser där kvinnor diskrimineras i arbetslivet.
.
.
Sen ser vi här ovanför ett genusvetenskapligt perspektiv på det hela, nämligen att de olika, separata instanserna, kanske på något sätt hänger ihop. Att det kanske finns en bakomliggande struktur som påverkar det hela.
.
.
Slutligen ser vi det antifeministiska perspektivet här ovanför. De förnekar istället att all diskriminering av kvinnor i arbetslivet överhuvudtaget sker, och kallar det istället för feministisk propaganda och lögner. Det här trots att de flesta studier, inte bara genusvetenskapliga, faktiskt visar att kvinnor diskrimineras i arbetslivet. Antifeministerna tror dock mer på sin egen ideologi än på vetenskapliga studier, vilket gör det möjligt för dem att bortförklara de vetenskapliga studierna som konspirationer, vilket leder mig in på min sista punkt:
.
Det finns inga maktperspektiv att studera ("Uugh, allt är bara lögn och påhitt och vi är jämställda och feministerna försöker ta över världen och mörda alla män!")
Den här typen av kritik är på sätt och vis den vanligaste, nämligen att ingenting av det som studeras finns på riktigt, utan att allt bara är en stor konspiration från onda feminister som antingen hatar män, vill ha makt, eller vad de nu kan ha för hemliga motiv. Antifeministerna brukar aldrig vara särskilt klara på den punkten.
Problemet med det här är att det helt enkelt inte stämmer. Att på allvar hävda att det inte finns olika maktperspektiv är ren och skär dumhet. Det kan kopplas till vissa extremborgare som på allvar försöker påstå att det inte finns några klasskillnader mellan människor i världen, i och med att bägge försöker förneka ojämlikheterna då deras existens skulle innebära att de inte var berättigade till sina egna fördelar. Och folk vill gärna tro att de förtjänat sin plats i livet, eftersom att mer korrekt attribuera det till tur i den bemärkelse att de mäktigaste oftast är vita män födda i västvärlden i familjer som redan haft det relativt välbeställt. Det hela är förståeligt, eftersom att tanken på att ens liv lika gärna kunnat se helt annorlunda ut är lite läskig, men likväl är det helt enkelt fel. Så gott som all sociologisk forskning visar helt enkelt att det finns maktperspektiv, och att försöka förklara bort det som socialistiska/feministiska konspirationer är både ovetenskapligt och dumt. Således är det inte genusvetenskapen som är ideologiskt driven, utan det är dess kritiker som oftast är det i och med att de tycker att slutsatserna som genusvetarna drar är lite obekväma. Nu ska det givetvis tilläggas att det finns vettig kritik av genusvetenskapen också, särskilt med tanke på att det är en ung disciplin som inte är helt accepterad än, men den kritik är sällan den som hörs på nätet, och den kritiken går aldrig ut på att lägga ned hela vetenskapen.

Att se saker i sin rätta kontext - Eller om att Per Ström inte har någon koll

Per Ström skriver på sin blogg om hur CNN skrivit en artikel om hur kvinnor vinner den ena framgången efter den andra, och tolkar det som att vi är på väg in i "Amazonia - kvinnosamhället där män utgör underklassen." Citatet som Ström valt ut, och som inleder artikeln, lyder:
.
"För första gången i historien är kvinnor bättre utbildade, mer ambitiösa och utan tvekan mera framgångsrika än män. Med all rätt har samhället hyllat det ena könets upphöjelse, men vad ska vi göra med vad som verkar vara den högst reella nedgången för det andra könet?"
.
Det första jag måste nämna är att Ström uppenbarligen inte vet hur det här med korrekt citering fungerar, eftersom han utelämnat en mening och ett par ord i sin citering av artikeln utan att ge några indikationer om det. Nu är det ju inget viktigt som har utelämnats, och det rör ju sig inte heller om en vetenskaplig uppsats, men jag tycker ändå att det säger något om Ström själv ifall han anger något som ett citat, trots att det är modifierat.
Efter felciteringen följer Ströms vanliga harranger om hur hemskt och dåligt det här är, vilket får mig att undra ifall han tyckte att det var bättre förr, när kvinnor i alla fall var sämre utbildade och mindre framgångsrika än män, även om jag nog tror att kvinnors ambitionsnivå var ungefär densamma då som nu. För saken är den att ifall en raljerar om något som "en mycket oroande utveckling" (Inte ett citat) så implicerar en att det var bättre innan den här utvecklingen fanns, det vill säga när kvinnorna var sinnessjukt mycket mer förtryckta än nu, vilket jag sedan länge misstänkt att Ström och hans anhängare egentligen tycker.
Nu tycker jag givetvis inte att det skulle vara bra ifall kvinnorna tog över makten och att män blev förtryckta istället, det är det få feminister som tycker (Jag skulle i varje fall inte definiera en person som tycker så som feminist) men det är fan inte sämre att kvinnorna har makten än att männen har den. Bägge är liksom lika illa.
.
Ström fular sig dessutom rätt rejält när han presenterar artikeln. Han påstår nämligen att det är CNN som skrivit den, vilket implicerar att det rör sig om en rapport då CNN är en nyhetsbyrå. Det här stämmer dock inte, vilket bland annat kan ses i originalartikelns URL-adress där det står "opinion", och i slutet där det står "The opinions expressed in this commentary are solely those of William J. Bennett". Det är alltså en debattartikel som CNN har publicerat. En jävla skillnad, alltså. Artikeln är skriven av William Bennett, en konservativ republikan som dessutom ledde "Office of National Drug Control Policy", den statliga myndigheten i USA som i samband med det helt extremt misslyckade initiativet War on Drugs gick ut med enorma mängder lögner och skrämselpropaganda för att avskräcka droganvändning (Nu säger jag inte att droger är något bra, men en borde inte ljuga för att skrämma bort folk). För att göra det hela lite värre så vill Bennett att människor utan någon som helst examen ska få bli lärare bara de är "knowledgeable" (En åsikt som gör mig fullständigt rasande, i egenskap av lärarstudent) och som på radio sade att abortera bort alla mörkhyade barn "would be an impossible, ridiculous, and morally reprenhensible thing to do, but the crime rate would go down."
Författaren tilll debattartikeln är alltså en republikan som hellre verkar attributera brottslighet till etnicitet än till sociala klyftor.
.
Dumheterna låter inte heller vänta på sig, varken i Bennetts eller i Ströms skrivelser. Min favorit är när de tar upp det faktum att mellan 1970 och 2007 så har amerikanska kvinnors löner stigit med 44%, medan mäns stigit med 6%, och använder det som ett bevis för att kvinnor håller på att gå om män och att det är orättvist och hemskt. Och det är också här vi kommer in på den lilla, lilla detaljen om att för att förstå något så måste vi också se dess kontext. Saken är nämligen den att 1970 så var löneskillnaderna mellan män och kvinnor helt enorma, betydligt större än nu. Lyckligtvis så har de här börjat utjämnas, vilket lett till att kvinnor rent procentuellt har fått en betydligt högre löneökning än män. Inte för att män ska diskrimineras och kvinnor ska tjäna mer pengar, inte ens för att kvinnor jobbat hårdare och bättre än männen har, utan helt enkelt för att jämna ut en orättvis löneskillnad mellan män och kvinnor. För att vi skulle kunna ta oss närmare "lika lön för lika arbete" så var antingen män tvungna att få sina löner sänkta eller kvinnor att få sina höjda (Eller något mellanting, förstås). Det blev det sistnämnda, vilket är varför den här procentuella skillnaden inte är ett bevis för en orättvisa eller för att männen halkar efter.
.
Den här typen av lömska, rent lögnaktiga sifferlekar fortsätter då de tar upp familjeområdet. Enligt Bennett och Ström har andelen barn i USA som lever utan sina fäder ökat från 11% år 1960 till 27% år 2010. Det som de antingen inte tänker på, eller medvetet ignorerar, är att antalet skillsmässor ökat markant under de här åren, vilket är anledningen till att det ser ut så här. Och jo, män har svårare att få vårdnaden om barnen, och det suger. Det tycker vi feminister med. Men det är inte för att det finns en feministisk konspiration som försöker rycka alla barn från sina fäder, utan det handlar om att det finns en bild i samhället av kvinnor som "de mest lämpade att ta hand om familjen", en bild som Ström gör sitt bästa för att  förstärka. Så, grattis, Per Ström! Det är delvis ditt jävla fel att många pappor har svårt att få ens delad vårdnad.
.
Saken är nu den att med tanke på de här kontexterna så finns det egentligen bara två alternativ. Antingen förstår inte Ström och Bennet att siffrorna ser ut på det här sättet i och med att de amerikanska kvinnorna tidigare haft en betydligt sämre situation än den de har idag. Då är de korkade.
Eller så förstår de mycket väl varför det ser ut såhär, men väljer medvetet att inte nämna det och använder siffrorna för att föra folk bakom ljuset. I så fall är de lögnare.
Korkad eller lögnare, Ström. Vad väljer du?
.
Bennett och Ström går vidare med att prata om att unga män tillbringar allt mer tid framför datorspel, och vägrar växa upp och ta ansvar. Och jo, det är ett stort problem att många unga män mår dåligt och flyr in i datorspel såpass mycket att de inte tar kontrollen över sina liv, men det är ta mig fan inte feminismens fel, som Bennett verkar hävda. Grejen med feminismen är att det handlar om att män, kvinnor och de som inte är bekväma med den binära könsuppdelningen ska vara lika mycket värda, och för att unga mäns dåliga mående ska vara feminismens fel så måste det innebära att unga män mår dåligt för att kvinnor får samma rättigheter som de själva har. Och ifall en är så jävla egoistisk att en mår dåligt och tappar kontrollen över sina liv för att någon annan får det lika bra som en själv har, ja då förtjänar en fan att må dåligt.
Nu stämmer ju lyckligtvis inte det här. Unga män mår inte dåligt på grund av feminismen.
.
Det som retar mig mest med artikeln och blogginlägget sammafattas ganska bra i det här citatet som kommer i samma veva som de pratar om negativa och skadliga trender:
"Men still maintain a majority of the highest paid and most powerful occupations, but women are catching them and will soon be passing them if this trend continues."
Så, med andra ord menar Ström och Bennett att det är något positivt att män fortfarande har majoriteten av de bäst betalda och mäktigaste yrkena, samt att det är något negativt och oroväckande att kvinnor håller på att "hinna ifatt dem".
Det är väl det som är själva meningen med jämställdhet?!?
Kvinnor ska hinna ifatt männen! Män ska fan inte ha något jävla försprång bara för att de är män. Det är orättvist och diskriminerande, alltså något som är genuint pissdåligt! Det är väl klart som fan att män inte ska få det sämre än kvinnor, men på samma sätt är det väl också klart som fan att kvinnor inte ska ha det sämre än män? Därför så ska kvinnor hinna ikapp männen, och så får de stanna där, tillsammans med männen, så att alla har det lika bra.
.
För att tala klarspråk så kan en inte hävda att en är för jämställdhet ifall en tycker att det är oroväckande att kvinnor verkar vara på väg att få samma rättigheter som män. Tycker en att män hela tiden bör ha ett litet försprång gentemot kvinnor så är en varken feminist, "jämställdist" eller något annat som förespråkar jämställdhet. Det korrekta ordet för att beskriva personen är "sexist". Inget annat.
.
.
.
Ps
Jag bör kanske tillägga att jag håller på att sluta röka, vilket är anledningen till att svordomarna i texten är aningen fler än vanligt.

Kortfilm

Jag såg idag en kortfilm av Poesi för Fiskar på intersexorwhats blogg som jag tänkte sprida vidare eftersom att den var så bra!
Jag funderar också på ifall jag faktiskt ska skaffa en bild på mig själv som profilbild här. Vad tycker ni?
.
.

Vi måste vara försiktiga med hur vi uttrycker oss

Om en tittar runt på internet, i olika diskussionsformum och på nätkommentarer bland annat, så vet nog de flesta att feminister inte står särskilt högt i kurs. Det handlar ofta om arga män, antingen unga som själva befinner sig i en svår situation och känner att pratet om män som gynnade av samhället inte stämmer in på dem, eller män i medelåldern som antingen är blinda för sina privilegium och ser feminismen som en attack mot dem eller som helt enkelt inte vill bli av med sina fördelar.
De män som är medvetna om sina privilegium och helt enkelt inte vill bli av med dessa är det på sätt och vis inte mycket att göra åt. De vet om att situationen är orättvis men skiter i det. Dessa skulle vi egentligen kunna beteckna som "fienden", även om jag själv inte är särskilt förtjust i vare sig ett såpass konfrontatoriskt begrepp eller i en så svart-vit världssyn. Men de andra kan vi, förhoppningsvis, fortfarande nå.
För att göra det så måste vi, däremot, vara försiktiga med hur vi uttrycker oss. Det kan tyckas vara lite orättvist i och med att våra meningsmotståndare knappast skräddar med orden och att det dessutom är kvinnor och hbtq-personer som är de mest utsatta, så varför är det vi feminister som ska anpassa oss?
.
Jag håller givetvis med. Det är jävligt orättvist. Men samtidigt är det tyvärr så verkligheten ser ut. Feminismen är idag ganska misstänkliggjord från "vanligt folk" av två skäl. Först och främst är många, på grund av bland annat normaliseringsprocessen, blinda för ojämlikheterna som fortfarande finns i samhället. Till detta kommer dessutom att många är blinda för sina egna privilegium, vilket gör själva processen att försöka få dessa att inse det måste utkämpas i uppförsbacke i och med att "men jag märker ju inga ojämlikheter".
Det andra skälet, och det jag tänkt prata lite om idag, är att en del av oss tyvärr har en tendens att låta helt jävla blindgalna.
.
Låt mig försöka illustrera vad jag menar:
När vi säger att "män diskriminerar kvinnor", förklarar om heteronormens negativa effekt på samhället eller talar om "mäns våld mot kvinnor" så förstår ju vi själva att vi syftar på att kvinnor är strukturellt diskriminerande till förmån för män, att det är skadligt för samhället som helhet att vi utgår ifrån att alla är heterosexuella och att det är hetero och cis som en "ska" vara, samt att det finns en strukturell problematik att vissa män misshandlar sina partners som ofta är kvinnor. Det är ju inga konstigheter, egentligen, men problemet är att det här ändå rör sig om en feministisk diskurs, det vill säga en typ av begrepp som framför allt används av de som redan är insatta.
För en oinvigd betyder det här snarare att "alla män gör ett aktivt val att diskriminera kvinnor", att det är dåligt att vara heterosexuell för att alla borde vara hbtq-personer samt att alla män är potentiella kvinnomisshandlare. Inget av det här är ju sant, och det är inte heller något som feminister rent generellt sett står för, men tyvärr tror folk det ändå just för att de inte är insatta i hur vi brukar uttrycka oss.
Det här är några av de mer otydliga exemplen. Det finns givetvis situationer där det är mer tydligt, som då någon komplett idiot får för sig att regeringen aktivt bör förbjuda allt som kan uppfattas det minsta kvinnoförnedrande, att alla män är svin eller att heterosexuella borde skjutas.
.
Så varför bör vi inte säga sådant här, eller uttrycka oss aggressivt? Kvinnor har länge varit betydligt mer diskriminerade än vad de är nu, de har saknat rösträtt och rättigheter. Många heterosexuella har ju i alla tider hävdat att hbtq-personer är vidriga, och än idag utsätts många för förföljelse. Varför kan vi inte få ge igen lite med samma mynt?
Jo, först och främst så kommer två fel aldrig någonsin bli ett rätt. Vi bör helt enkelt inte göra oss skyldiga till samma, eller liknande, fel som har begåtts mot de vars rättigheter vi vill försvara och stärka av den enkla anledningen att situationen inte skulle bli bättre då, utan bara omvänd. Dessutom finns det inte en chans att vi kommer att få med män eller heterosexuella ifall vi hävdar att de är värdelösa kräk. Nu menar jag inte att män behövs för att kvinnor är svaga, eller något liknande, utan helt enkelt att män behövs för att de i runda slängar tar upp 50% av världens befolkning. På samma sätt behövs heterosexuella och cispersoner för att de helt enkelt är flest, och ifall vi vill ha en förändring så behöver vi överlag en majoritet.
.
Det stora problemet här är att ifall vi uttrycker oss på ett sätt som, om än i många fall kan vara korrekt, är lite oförsiktigt, så riskerar vi att driva bort folk ifrån feminismen. Det leder till att allt vi säger per automatik kommer att misstänkliggöras och mötas med löje eller förakt. För att inte tala om att människor som inte står för det inbillade manshatet kommer känna sig nödgade att argumentera mot oss, eftersom att det vi säger "måste vara fel för att det är en feminist som säger det", oavsett ifall de egentligen skulle motsatt sig eller inte.
Det här leder dessutom till att idén om att jämställdhetsarbetet är färdigt slår rot hos folk i högre grad, eller i värsta fall att människor som Per Ström får fler anhängare.
Kort sagt så riskerar den här avvigheten gentemot feminismen att trycka tillbaka jämställdheten istället för att främja den.
.
Så vad bör vi göra?
Jo, det viktigaste är att vi alltid förklarar. Att vi talar om för folk vilka begrepp det är vi rör oss med, vad de betyder och vad det innebär, att vi får folk att förstå att då vi hyllar SCUM-manifestet så är det inte för att vi vill applicera idéerna på verkligheten, utan för att det helt enkelt är empowering eller andligt upplyftande. Att vi helt enkelt ger logiska, tydliga förklaringar på varför vi tycker att kvinnor och hbtq-personer fortfarande är diskriminerade i samhället. Gör skillnad på strukturellt och individuellt, och förklara att det här inte innebär att alla män, heterosexuella eller cis-personer är onda skurkar, utan att det handlar om sättet som samhället är ordnat på. Och tala aldrig, aldrig någonsin om män, heterosexuella, cispersoner eller liknande som en del av problemet bara för att de är de de är. Då jag hör sådant från någon som kallar sig feminist är det nästan att jag själv vill sluta vara feminist bara för att det är så sinnessjukt galet. Om en någonsin börjar ta upp att det skulle vara dåligt att vara något som följer normen istället för att kritisera normen i sig, så är en egentligen lika illa som de som hävdar att det skulle vara något negativt att inte följa normen. Det dåliga är normen, inte beteendet/varandet i sig.
Med det här vill jag inte säga att vi aldrig får bli arga, att det inte finns någon individuell diskriminering eller att Per Ström och andra rötägg egentligen bara missförstått oss. Tvärtom, ilska, om en kan kontrollera den, kan vara en stark källa till motivation, det finns mängder med idioter som på allvar tycker att kvinnor och/eller hbtq-personer är sämre än vad de är och Per Ström är en farlig galning som bör stoppas omgående. Min poäng är att om vi vill vinna det här så kan vi inte vara en elitkultur, utan det är helt extremt viktigt att vi också får med oss så kallat "vanligt folk". Och ifall det är någon som inte förstår så bör vi i första hand försöka förklara, innan vi skuldbelägger och skäller ut. Folk tenderar nämligen att gå i försvarsställning då de blir skällda på eller skuldbelagda, vilket gör att de blir extremt svåra att nå.
.
.
Som avslutning vill jag tipsa om tre bloggar som gör det här väldigt bra (Det finns förstås fler som gör det):
Sofia Zettermarks blogg
Onewaycommunication
Forskarfeministen
Läs dem. De skrivs av helt oerhört vettiga människor. Och om ni har tid; kolla också in Anita Sarkeesians videos, som jag tidigare nämnt, om hur kvinnor framställs i populärkulturen.

RSS 2.0