Gentlemen - Den värsta typen av sexister?

"Gentleman" är ett begrepp som bland annat har rötter i det franska ordet gentilhomme som enligt wikipedia i princip betyder "adelsman". Det har också kopplingar till ordet gentry som även det är ett ord kopplat till adeln (Och dessutom också används i World of Darkness supplementet Changeling: The lost).
Idag är innebörden av ordet lite annorlunda, i och med att en person knappast behöver vara adlig för att vara en gentleman, men kopplingarna är fortfarande är kvar i och med att dagens gentlemen ofta på sätt och vis försöker efterlikna den ridderlighet och höviskhet som ofta kopplas ihop med den gamla tidens adel.
.
Så, vad är det för problem med det då? Att vara artig och trevlig är väl alltid något positivt? Ja, överlag, men problemet med gentlemen är att de, som ordet överlag används nuförtiden, ofta tenderar att fokusera den här artigheten på kvinnor. De hjälper kvinnor med kassar, håller upp dörrar för dem eller är beredda att offra sig helt för att skydda en kvinna.
Är det här fel då? Vill inte feminister att kvinnor ska behandlas väl? Nja, riktigt så enkelt är det inte. Jag vill personligen att alla ska behandlas väl, och det tror jag att många, både feminister och andra, håller med mig om. Däremot så vill jag inte att kvinnor ska behandlas extra väl bara för att de är kvinnor.
Genom att ständigt vara påpasslig, bära väskor, hålla upp dörrar, dra fram stolar, osv, för enbart kvinnor så signalerar en att kvinnor är för dåliga eller svaga för att kunna göra de här sakerna själva och att ständigt rycka ut till kvinnors försvar ger intrycket av att kvinnor inte kan försvara sig själva eller utkämpa sina egna strider. Problemet ligger alltså inte i att hålla upp en dörr åt någon eller att hjälpa någon med tunga väskor, problemet ligger i att bara göra det mot kvinnor av den enda anledningen att de är just kvinnor.
.
Kvinnor behöver överlag ingen specialbehandling, och enda anledningen till att vi tror det är för att det i evigheter funnits en bild av kvinnor som lite svagare varelser som behöver en stor, stark karl som tar hand om dem, och där har vi också sexismen i det hela. En gentleman signalerar helt enkelt att kvinnor är lite sämre än vad han är, och därför behöver hans hjälp/beskydd.
För när allt kommer till kritan så finns det ingen annan anledning till det hela. Då en frågar en gentleman om varför han uppför sig som han gör så får en sällan andra svar än "Jo, men så ska en göra", följt av ett irriterat "Men vadå? Ska jag vara ett jävla svin istället?".
Det här är dessutom en väldigt lömsk sorts sexism, i och med att den döljer sig bakom en ridå av respekt för kvinnor. Dessutom är det väldigt få gentlemen som själva förstår att de är sexister. Jag själv har uppfostrats till att bete mig på det sättet, och det tog väldigt lång tid innan jag själv insåg att det var lite skevt. Trots det är det väldigt svårt att vänja sig av vid det hela. Men precis som det är fel att behandla en person illa på grund av dennes kön så är det också skevt att behandla en person väl på grund av dennes kön. Särbehandling i sig är helt enkelt inte något positivt.
.
Det finns dock vissa undantag. Kvotering, t ex. Men kvotering handlar egentligen inte om att särbehandla i sig, utan det syftar till att jämna till en ojämlikhet. Kvotering ska alltså inte ske för att det är så synd om de stackars kvinnorna, utan kvotering ska ske för att det finns en strukturell diskriminering som kvinnor utsätts för, vilket är fel. Syftet är alltså inte att hjälpa kvinnor för att de inte kan klara sig själva, det kan de, utan syftet är att rätta till en orättvisa.
.
Med det här vill jag givetvis inte säga att en inte borde vara artig och trevlig mot människor. Tvärtom så tycker jag att vi rent generellt borde vara betydligt trevligare mot varandra. På samma sätt ser jag heller inga som helst problem i att försvara någon, eller bara vara hjälpsam i största allmänhet. Däremot borde vi inte vara extra artiga och trevliga mot kvinnor, om vi inte också är det mot folk av andra kön, eftersom att det signalerar att kvinnor skulle vara i ett behov av extra hjälp och beskydd för att de inte kan ta tillvara på sig själva. Och det är bara sexism.

Den "dolda" homofobin - Eller varför alla borde sluta försöka vara "manliga"

För ett par dagar sedan läste jag det här i tidningen och skulle skrivit om det tidigare ifall jag inte haft tenta-p. På det stora handlar det om en 27-årig man som huggit ihjäl en 55-årig kvinna, och nu har advokaten meddelat mannens förklaring till varför han gjorde det. Han trodde kvinnan var en man som försökte ragga på honom.
Jaha? Är det mer okej då, eller?! Ett mord är ju fortfarande ett mord, och det är en vidrig handling oavsett vem som mördas, men likt förbannat försöker den här 27-åringen förklara sig genom att säga att han trodde att det var en man som raggade på honom, som om det då skulle vara mer okej.
.
Den här typen av resonerande är tyvärr inte allt för ovanligt hos många killar, även om det lyckligtvis är mer sällan det går så här långt. Det finns fortfarande en väldigt stark "bögskräck" hos många, och ifall en homosexuell man gör det minsta närmande så ser den här typen av män det som ett angrepp på deras kära manlighet, som tydligen är det viktigaste de har och måste skyddas till varje pris.
Men homosexualitet är inte ett virus som sprids genom kontakt, och ifall en nu sänder ut "fel" signaler (Jag tror för övrigt det här snacket om signaler är skitsnack) så är det väl inte personerna som tolkar signalerna som ska straffas för det, utan då ligger väl snarare "problemet" hos en själv? Men idén om "manligheten" är väldigt tunn och bräcklig, vilket leder till att varje gång den hotas så känner de idioter som fått för sig att den är viktig, och att de är mer eller mindre män beroende på struntsaker, att de måste göra något ofta oerhört aggressivt för att skydda den. Ta t ex då ett par killar sköt in med automatvapen i Casino Cosmopol (Eller vad stället nu hette) i Stockholm för x antal år sedan, då de fått för sig att deras stolta manlighet kränkts genom att de blev nekade inträde.
.
Det här fokuset på "manlighet" märks överallt i samhället, och särskilt i hur många män förhåller sig till hbtq-personer. Hur många gånger har en inte hört det klassiska "Jag har ingenting emot bögar, bara de inte raggar på mig"-resonemanget? Trots att idioterna som yttrar det inte fattar att de visst har något emot bögar, och faktiskt är rena homofoberna. Varför skulle en annars "ha något emot" ifall homosexuella män stöter på en? Det här är en homofobi som slutar i våld eller "eww, vad äckligt!"-kommentarer istället för ett "Nej, men tack ändå".
"Men de måste ju respektera att jag är straight!" hörs då ofta som ett idiotiskt försök till ett försvar för en ståndpunkt som är ännu dummare. Jo, det är väl klart folk ska respektera ifall någon inte vill ligga med dem, precis som att många heterokillar borde respektera att alla tjejer de slemmar över inte vill ligga med dem heller. Ett nej är ett nej. Sen borde folk väl fatta att de inte har "straight" skrivet i pannan på sig själv, så det går faktiskt inte att se ifall en person är hetero eller inte. Och att göra ett närmande är inte att inte respektera att någon är straight, att göra ett närmande är att kolla läget och se ifall personen är intresserad. Och om personen efter det vänliga nej de superstraighta heterokillarna definitivt inte gav dem ändå fortsätter så är det inte för att personen är homosexuell, utan det är för att personen är en idiot som inte respekterar ett nej.
Sen borde väl de här superstraighta heterokillarna inse att bara för att en kille går igång på andra killar innebär det inte att den killen kommer att gå igång på dem. Jag kan föreställa mig att intoleransen är ganska avtändande.
.
Så, för att avsluta den här essäistiska skapelsen så är homofobin fortfarande ett jävligt stort problem i Sverige, något som tyvärr gestaltas väldigt tydligt av 27åringens agerande. Om det finns folk som är beredda att döda en person som stöter på dem bara för att de tror att personen tillhör samma kön som de själva så har vi fortfarande jävligt stora problem i samhället. Svårare än så är det inte.

Till försvar för teorin om sociala konstruktioner

Obs. Jag har valt att undvika att kalla den här teorin för "social-konstruktivismen" då jag inte vill att någon ska blanda ihop den med läroteorin under samma namn. De bygger visserligen på gemensamma idéer och har många teoretiker gemensamt, men det handlar likväl om två olika områden.
.
Teorin om att mycket av vilka vi är och hur vi ser på världen omkring oss, bland annat den binära könsuppdelningen, bara är sociala konstruktioner möts ofta av mycket kritik, trots att framstående forskare och teoretiker länge hävdat att så är fallet. Bland annat har vi Simone de Beauvoirs kända citat om att en inte föds till kvinna, utan blir det, och Leo Vygotskij som hävdade att mycket av vår identitet skapas genom interaktion med andra.
Denna, ofta väldigt starka, motsättning mot teorin bidrar tyvärr till att socialt kön av många ses som något definitivt, och vi har mängder av föräldrar som påpekar att deras söner minsann leker med bilar av eget bevåg och att döttrarna själva väljer att leka omhändertagande lekar med dockor. Det här är en av grundstenarna kring hur könsrollerna skapas, nämligen att de egenskaperna som tillskrivs de olika könen ses som naturligt förekommande, vilket i förlängning leder till att en person som inte uppfyller de här "kraven" på tillskrivna egenskaper betraktas som felaktig eller missanpassad.
.
För att verkligen ta det här i perspektiv så för att något inte ska vara en orsak av sociala miljön, det vill säga en social konstruktion, så måste det vara något som antingen kommer som ett direkt resultat av den fysiska miljön (Inte i den bemärkelse att det finns i den fysiska miljön, utan att den fysiska miljön pressar oss till att reagera på ett visst sätt, till exempel att många människor är rädda för eld), eller något som tillhör arvet, alltså kommer inkodat i vår DNA. Och för att t ex många små pojkars förkärlek till att leka med bilar inte ska vara en social konstruktion så måste det då antingen innebära att det finns något i den fysiska miljön som gör att småpojkar vill leka med bilar, vilket det inte gör, eller så måste det innebära att det finns en leka-med-bilar-gen hos pojkar. Ni hör själva hur löjligt det låter.
Den betydligt enklare förklaringen är just att många småpojkar av sin sociala omgivning får lära sig att leka med bilar. Det här betyder inte att någon explicit lär dem att de ska leka med bilar, utan det sker betydligt mer indirekt än så. Om småpojkarna t ex får se bilder på andra pojkar som leker med bilar, eller kanske att bilarna har den färg som de genom sina och andra småpojkars kläder fått lära sig "hör till" pojkarna, så ökar sannolikheten för att de själva också ska välja att leka med bilar, eftersom att de fått lära sig att identifiera sig själva med andra pojkar.
.
Nu kan det här tyckas låta som att det visst finns en stor skillnad på män och kvinnor, i och med att jag pratat om att små barn väldigt snabbt lär sig se skillnad på män och kvinnor, men det är inte så det är heller. Människor är av naturen väldigt duktiga på att dela in saker och ting i olika kategorier. Det är dels knutet till det semantiska minnet (En del av långtidsminnet där ren "fakta" lagras) som använder sig av prototyper för att hålla reda på saker och ting, och att dela upp saker och ting i olika kategorier är en viktig del i hur vi människor sorterar intryck och skapar en förståelse för omvärlden. Utan kategoriindelningen så skulle vi inte kunna hålla reda på saker och ting på samma sätt och våra kognitiva förmågor vara betydligt mer begränsade.
Det som däremot inte kommer av naturen är vilka kategorier vi skapar och fokuserar på. Att människor gör en uppdelning mellan män och kvinnor redan som väldigt unga är inte särskilt konstigt, eftersom att män och kvinnor ser lite fysikt olika ut. Att människor däremot ger den uppdelningen dignitet, det vill säga att vi registrerar det kategoriserandet som relevant, är däremot ett resultat av social inlärning. Vi lär oss helt enkelt från väldigt ung ålder att det är viktigt att hålla isär kvinnor och män, eftersom att det är den bilden omvärlden ger oss. Det är också därför unga döttrar ofta identifierar sig själva med, och härmar, sina mödrar, och sönder sina fäder, i de barn-föräldrarelationer där sådana finns.
Det ska också här tilläggas att en son inte behöver en manlig förebild och vice versa av naturen. Det är helt enkelt viktigt att söner får manliga förebilder och döttrar kvinnliga förebilder för att vi i samhället gör det viktigt, inte tvärtom.
.
Mitt tidigare exempel om småpojkar som gillar att leka med bilar kan kanske tyckas vara rätt trivialt, och någon kanske vill hävda att andra egenskaper, som att män enligt vissa tenderar att vara mer individualistiska och att kvinnor tenderar att vara mer omhändertagande, har biologiska orsaker.
Det är inte heller sant. Först och främst hade det i så fall inneburit att en kvinna som inte är omhändertagande till sättet, eller en man som inte är särskilt individualistisk, har någon typ av genetisk defekt. Det är således ett mycket farligt tankemönster som bara leder till exkluderande av människor. Det finns dessutom utvecklingsvetenskapliga teorier som förklarar varför de här tendenserna finns.
.
Först och främst har vi reproduceringen. Eftersom att barn får lära sig att identifiera sig med och härma andra av samma kön leder det till att de här egenskaperna reproduceras. Det blir helt enkelt en cirkel av beteendemönster.
.
Vidare finns det forskning som visar att då barn är mycket små betraktar de själva sig som en del av modern (Det är delvis på grund av att mödrarna i barns tre första månader brukar vara de primära vårdgivarna, på grund av att de överlag står för födseln och ammningen). Mödrar ser i sin tur döttrar som en förlängning av sig själva och söner som motsatser/motpunkter, på grund av den sociala bilden av män och kvinnor som motsatser till varandra. Det här leder till att den här separationen från "del av modern" till "egen individ" sker betydligt tidigare hos söner än hos döttrar.
.
Ytterligare ett forskningsresultat som jag talat om i tidigare inlägg är den pedagogiska studie som gjordes då nyblivna mödrar fick sitta och hålla i ett barn klätt i typiska tjejkläder, och sedan samma barn klätt i typiska pojkkläder. Det visade sig att då mödrarna trodde att det var en flicka så höll de barnet i ett försiktigt, säkert grepp med barnets ansikte vänt in mot mamman, medan de, när de trodde att barnet var en pojke, höll det betydligt mer oförsiktigt med ansiktet vänt utåt.
Det här mönstret går också att se i hur vuxna tenderar att prata med barn. Flickor som slår sig får tröst betydligt snabbare och under längre tid än pojkar som slår sig. Vidare tenderar vuxna att jämt och ständigt ge barn olika typer av komplimanger och beröm för olika beteenden. Det blir då en förstärkning av de berömda beteendena och egenskaperna som komplimenteras värderas högre än de som ignoreras, vilket också formar barnen.
Många av barns egenskaper formas helt enkelt av omvärldens reaktioner.
.
Slutligen så kan en förstås hävda att alla de här beteendemönstren måste ha börjat någonstans, och att det därför måste finnas något i att "kvinnor är si och män så". Saken är den att allt det här har förmodligen börjat i just de fysiska skillnader som faktiskt finns. Att kvinnor t ex ses som mer omhändertagande kommer förmodligen ifrån att det är biologiska kvinnor som generellt sett varit de som fött barn och ammat dem, och att män ses som mer aktiva och individualistiska är förmodligen för att de på grund av ökad fysisk styrka och det faktum att biologiska män inte kan bli gravida varit de som skött jagandet, och så.
Men en bör aldrig räkna bort inlärning som en oerhört stark faktor, särskilt inte inlärning över generationer (Att inlärning kan ske över generationer handlar helt enkelt om att vi alla både verkar och deltar i en social och kulturell kontext).
.
.
Men trots alla de här förklaringsmodellerna är det fortfarande många som envist hävdar att de sociala konstruktionerna inte spelar någon roll, eller i varje fall inte är jätteviktiga. Det tror jag beror på två saker.
Först så är det få föräldrar som tycker om tanken på att de har en delaktighet i att begränsa sina barn. Det är fullständigt förståeligt att många känner så här. Alla vill tro att de ger sina barn så mycket möjligheter de bara kan och de vill definitivt tro att de är bra föräldrar. Tyvärr så är det fortfarande ett faktum att föräldrarna och omgivningen barnen växer upp i formar dem. Däremot vill jag inte sträcka mig så långt att jag påstår att föräldrar som har en delaktighet i att forma sina barn till "pojkar" respektive "flickor" skulle vara dåliga föräldrar. Det här är något som de flesta gör, och att känna skuld över det är meningslöst. Det är förändring vi behöver, inte självspäkelse.
Den andra, och viktigaste, anledningen till att många fortfarande ifrågasätter teorin om de sociala konstruktionerna handlar om att det finns en viss tankegång i samhället om att det som konstrueras på det här sättet inte är lika "äkta" som det som är medfött, och en vill gärna tro att en är den en är, särskilt nu med all besatthet som finns vid att "vara sig själv". Tanken på att vi lika gärna skulle kunna vara helt andra människor är helt enkelt lite skrämmande och kan leda till identitetskriser eller att folk, ifall de går med på teorin, känner sig lite falska. Men så är det ju inte. Vi är de vi är, oavsett om de vi är kommer som ett resultat av social inlärning eller DNA. Det är inte mer eller mindre äkta oavsett, och min personlighet är lika mycket en äkta del av mig som min naturliga hårfärg, även om personligheten kommer som ett resultat av min miljö och hårfärgen som ett resultat av mitt DNA.

Krig mot akademin! - Eller om behovet av återerövring

Igår hade vi en utvärdering på skolan från ett ställe som kallas "Skrivarverkstaden". Vi hade för vår första hemtenta på Lärarprogrammet fått lämna in en av frågorna i två exemplar så att de skulle kunna undersöka hur vi skrev akademiskt, och ge oss förslag på vad vi kan förbättra.
På det stora hela gick det bra för mig, något som kanske inte är särskilt förvånande då jag innan programmets början hade 187,5 högskolepoäng och således är ganska van vid skrivsättet som tillhör den akademiska världen. En grej som de däremot anmärkte på var att jag valde att använda könsneutralt pronomen "hen", och att jag skrev "en" istället för "man". För "så gör man inte i den akademiska världen" ("Man" där var det som de sa). Alternativet som istället kom upp som könsneutralt pronomen var "han eller hon".
.
På ett plan kan jag förstå det hela när det gäller att skriva "en" istället för "man", även om jag inte håller med för fem öre, i och med att det inte är särskilt allmänt vedertaget och således kan tyckas lite kontroversiellt, och då det dessutom påverkar flytet i texten en hel del, även om jag fått examinatorns tillåtelse att göra det (Vår examinator och seminarielärare är helt fantastisk). Men jag kände verkligen hur mina ögonbryn började twitcha då representanten från Skrivarverkstaden sade att "han eller hon" är ett könsneutralt pronomen. Det är det inte. "Han eller hon" är tvärtom ett väldigt könat pronomen, då det åsyftar två kön, nämligen man och kvinna. Och om en i en text använder "han eller hon" som ett allmänt, neutralt pronomen så implicerar en att människor antingen är män eller kvinnor, och att inga andra alternativ finns. Och då spelar vi den binära könsuppdelningen rätt i händerna!
Jag kan gå med på att större delen av mänskligheten är bekväma med att titulera sig själva som antingen man eller kvinna, och det är helt okej. Det är inget som helst fel med att känna att en är man eller kvinna. Men precis som att det inte är något fel så kan det inte heller vara något fel att känna att en inte är något av dem, och vi kan inte låtsas som att det inte finns människor som inte kan/vill placera in sig i en binär könsuppdelning. Det vi implicerar då är att de här människorna antingen inte är människor, att de inte räknas, eller att de inte finns. Det är alltså väldigt diskriminerande.
Givetvis måste en också se till det praktiska. Det finns väldigt många olika definitioner folk vill använda om sig själva, och det finns också de som inte vill använda någon alls i då det gäller kön, så det vore oerhört opraktiskt att hitta på ett pronomen till samtliga, eftersom att en alltid skulle glömma någon. Dessutom ska en akademisk text gärna vara skriven på ett klart och tydligt sett, och ifall tio sidor ägnas åt olika pronomen så kommer den inte att bli det. Därför har vi det fantastiska ordet "hen", som är ett könsneutralt pronomen. Om en använder "hen" för att bara beskriva folk som faller utanför den binära könsuppdelningen som används det fel, och ingen ska behöva känna t ex att "jag är ju inte en hen, jag är en han". I mitt fall skulle jag t ex känna att det inte riktigt stämmer ifall någon beskrev mig som en "hon", medan "han" och "hen" bägge fungerar fint. "Hen" är nämligen neutralt i den aspekt att det betyder allt, inte mittemellan.
.
Så, hur kommer det sig då att det här inte är okej i den akademiska världen? Den akademiska världen som ändå är den värld som tar stolthet i att vara accepterande, progressiv och intellektuell. Jo, saken är den att även om akademin var ett centrum för nytänkande tidigare så har den blivit allt mer och mer rigid under den senaste tiden. I vissa fall kan det vara lite charmigt, som i många av de traditioner som finns i studentkulturer (Dock inte alla, och en tradition är inte på något som helst sätt automatiskt något positivt), men det blir farligt då det ställer sig i vägen för det nytänkande som en gång varit vårt absolut starkaste kort. Jag är medveten om att det krävs någon typ av reglering av språkbruk och skrivsätt i uppsatser och hemtentor, framför allt då det gäller systemen för referenser och nothänvisningar, och jag är också medveten om att det finns en vilja att använda sig av ett sofistikerat och avancerat språkbruk. Det är inget fel med det här i grunden, men vi måste förstå att det akademiska språket finns där av en anledning och det ska aldrig vara krångligt och stelt för krånglighetens och stelhetens egen skull. Då har vi helt enkelt tappat bort det bakomliggande syftet med språkbruket och fastnat i en inåtgående spiral av rigiditet som inte fyller någon funktion. Språket får alltså aldrig stå ivägen för nytänkandet, eftersom att om vi förlorar nytänkandet så förlorar vi en stor del av det som gör den akademiska världen så fantastisk. Det handlar inte bara om att lära sig vad andra har tänkt och vilka idéer de har haft, det handlar om att tänka själv och komma på nya idéer.
.
Det är med bakgrund i det här som det gör mig djupt bedrövad när den akademiska världen i mångt och mycket vägrar ta till sig ordet "hen" när det istället borde vara så att vi är de första som kastar oss över det. Det bygger på en bra grundidé och det är dessutom mer praktiskt än andra alternativ, och det vore något som akademin kunde ha stor nytta av för att ytterliggare bredda människors tänkande.
Det är dags att vi återerövrar akademin från rigiditeten och återigen gör den till den underbara, fria, öppna och intellektuella kontext den bör och ska vara! Kära medstudenter: Använd "hen", och ställ till så mycket kalabalik ni bara kan om någon försöker straffa er för det!

SCORE! PI läggs ned!

http://www.dn.se/kultur-noje/politiskt-inkorrekt-laggs-ned
.
HAHAHA! IN YOUR FACE, RASISTJÄVLAR! HAHAHAHAHA!

"Jag är minsann inte gay" - Den "dolda" homofobin

Jag läste nyss det här om hur Christer Sandelin blivit fly förbannad om att Alexander Bard skämtat om att Sandelin skulle vara homosexuell, eller i varje fall att han skulle funderat på att testa, och jag känner mig helt förstummad över det hela.
På ett plan kan jag förstå att en person kan vilja rätta andra som tror att hen är något som hen inte är, det är helt okej. Jag kan förstå att en inte vill att folk ska tro saker om en som inte stämmer, oavsett hur trivila grejerna är. Men att kraftigt dementera det på det här sättet som Sandelin gör implicerar att det på något sätt är negativt att vara homosexuell. Och det är däremot inte okej någonstans.
.
Det här är kopplat till hur framför allt "bög" används som ett skällsord (Jag är osäker på ifall "flata" används som förolämpning då det i alla fall inte var något jag hörde under min skoltid), kanske främst i skolorna, men också i samhället överlag. Då ett ord används som en förolämpning så impliceras det att ordet är något negativt. På samma sätt är det också då något uppfattas som en förolämpning, personen som blir kallad det anser helt enkelt på ett eller annat plan att det skulle vara något negativt. Och jag har mött mängder av framför allt män som skulle ta illa upp ifall någon skulle tro att de var homosexuella.
Det är förstås ren homofobi, och då det gäller män så kommer det i alla fall delvis ifrån en skev bild av att homosexuella män skulle vara mindre manliga, och att mannen som folk tror är gay på något sätt sänder ut "signaler" om att han skulle vara omanlig. Nu är det ju så att det enda som "vara manlig" egentligen innebär är att en är man. Det är den enda korrekta definitionen av ordet, eftersom att alla andra "manliga" egenskaper bara är knutna till manlighet via sociala konstruktioner. Därför är det också väldigt skevt att försöka uppfylla de egenskaperna bara för att vara "manlig". Det är en sak om en person tycker om egenskaperna och vill ha dem därför, men att det på något sätt skulle vara knutet till det som det innebär att vara man är rena dumheter. Det enda som det innebär att vara man är att en känner att en är man. Samma koppling finns förstås mellan kvinnlighet och ordet "flata". Det finns även där en felaktig bild om att en lesbisk på något sätt inte skulle vara en "riktig" kvinna.
.
För att återgå till ämnet så implicerar Sandelin, och alla andra heterosexuella som tar illa upp av att kallas homosexuella eller då folk tror att de är det, att det är något negativt med att vara homosexuell. Det är också därifrån behovet att kläcka ur sig saker som "Det finns inte en atom i min kropp som är homosexuell" kommer ifrån, att kraftigt distansera sig från något som en känner är negativt. Shit, av häftigheten att döma hade en kunnat tro att Bard sagt att Sandelin är nazist!
Det är oerhört viktigt att "bög", "flata" och liknande ord slutar användas som förolämpningar, men det är minst lika viktigt att de också slutar uppfattas som förolämpningar. Återigen, jag kan förstå att människor inte vill att andra ska tro saker som inte stämmer om dem, men är det så jävla viktigt vad folk tror om ens läggning? Det är liksom inget att bli arg eller ens upprörd över. Frågar någon är det väl bara att rätta och så är det inte mer med det.
.
Det är också med bakgrund av det här som jag blir förbannad på folk som påstår att det inte finns någon homofobi kvar i samhället, eller att Pride inte behövs. Så länge "bög", "flata" eller liknande uttryck används eller uppfattas som förolämpningar, och så länge någon känner ett behov av att kraftigt dementera ifall en är det så är homofobin ett faktum och vi behöver fortsätta arbeta för att den ska försvinna helt. Homofobi är inte och ska inte vara välkommet eller ens accepterat i vårt samhälle. För, helt ärligt, vad spelar det för jävla roll vilket/vilka kön folk tänder på?

Om falska våldtäktsanklagelser - Feminismens akilleshäl?

Obs.
Som titeln skvallrar om behandlar den här texten falska våldtäktsanklagelser. Det är ett mycket känsligt ämne, och jag vill redan nu be om ursäkt för ifall det låter som att jag hävdar att det här är något vanligt förekommande eller att människor som anmäler våldtäkter inte bör tas på allvar. Det är verkligen inte min avsikt, och jag har under skrivandet gjort mitt yttersta för att det inte ska framstå så. Men jag är bara människa, dessutom en förkyld sådan, så jag kan lätt göra fel. Men ifall det är något som ni tycker låter helt uppåt väggarna tokigt, fråga om det innan ni blir arga så ska jag försöka förklara vad jag menar.
.
.
Falska våldtäktsanklagelser har länge varit något som antifeminister tror är feminismens stora, svaga punkt. Något som leder till att vissa feminister kan känna sig pressade att förneka att sådant överhuvudtaget förekommer. Det stämmer tyvärr inte. Det förekommer, men inte särskilt ofta.
Det här är ett tankefel på flera sätt. Först och främst utgår de ifrån att feminister automatiskt försvarar allt kvinnor gör, och att i en situation där en kvinna anklager en man för något så står en feminist automatiskt på kvinnans sida. Det är givetvis inte sant i och med att feminism handlar om jämlikhet, och inte att kvinnor alltid har rätt, är bättre, ska ta över makten, är felfria eller något liknande.
.
Sen låter det på argumentationen oftast som att anklagelser om våldtäkt, och våldtäkter överlag inte borde tas på allvar, eftersom ett fåtal av anklagelserna är falska. Varje gång något fall, eller en diskussion om ämnet i stil med #Prataomdet, kommer upp i media så brukar det höras röster från antifeministiskt håll som vill ogiltigförklara det hela med någon snyfthistoria om att vissa män blir falskeligen anklagade. Missförstå mig inte, det är fullkomligt vidrigt att anklaga någon falskt för ett brott, och särskilt ett så allvarligt brott som våldtäkt, men bara för att det förekommer innebär det inte att våldtäkter i sig inte är ett stort problem i samhället, och det innebär definitivt inte att problemet bör sopas under mattan och ignoreras.
.
Slutligen finns det, som jag tidigare nämnt, en del som tror att upp mot hälften av alla anmälda våldtäkter är falska. Det är helt enkelt inte sant. Enligt wikipedia visade en brittisk att mellan 2005 och 2006 var 9% av våldtäkterna som anmäldes i Storbrittanien under den perioden falska (Jag lyckades däremot inte hitta det i källan, så det är möjligt att det är en hitte-på-siffra. Däremot tror jag inte för en sekund att den skulle vara högre, snarare lägre). Det låter väldigt mycket, men statistiken beskriver inte riktigt verkligheten. Snarare brukar det handla om fall "där brott ej kan strykas". Alltså fall där det inte går att bevisa att ett brott har begåtts. Det innebär inte nödvändigtvis att anmälaren inte blivit våldtagen, utan bara att det inte kan bevisats att hen blivit det. Det finns däremot väldigt lite statistik att hitta kring ämnet, men varför skulle falska våldtäktsanklagelser vara vanligare än andra falska anklagelser? Det ska också tilläggas att i de flesta av fallen där det faktiskt sker en falsk anmälan om våldtäkts så pekar anmälaren i fråga inte ut en person, utan säger sig bara ha blivit våldtagen.
.
Nu menar jag förstås inte att falska anklagelser om våldtäkt inte är ett problem, det är alltid ett problem då människor blir falskt anklagade och/eller dömda för brott de inte begått. Däremot är det här givetvis ingenting feminister stöder. Vi vill helt enkelt inte att folk ska bli falskt anklagade för våldtäkt, och att påstå något annat vore ren och skär idioti.
Som det ser ut nu är det dessutom väldigt svårt att döma någon för våldtäkt, något som är väldigt, väldigt tragiskt för alla offer som finns där ute, men samtidigt måste det på ett sätt vara så, i och med att vi inte kan döma någon då bara ord står mot ord. Det vore helt enkelt förödande för rättssäkerheten, och det är viktigt att landet har en "hellre fria än fälla"-princip samt att det är skulden och inte oskulden som ska bevisas, just för att slå vakt om den. Men jag tror å andra sidan heller inte att hårda straff är det som kommer att minska antalet våldtäkter i samhället. utan det är en attitydförändring som måste ske hos framför allt unga killar. Slutar en betrakta kvinnor som utbytbara objekt, sex som en rättighet och kvinnor som givare av sex och män som mottagare av sex, så tror jag också att våldtäkterna kommer att minska rejält.
.
Däremot så finns det inom den normkritiska feminismen väldigt bra lösningar för att få bukt med det faktum att det faktiskt förekommer falska anklagelser om våldtäkt, även om det är väldigt ovanligt, något som folk skulle inse ifall de faktiskt lyssnade istället för att blunda, hålla för öronen och skrika panikartat om att "matriarkatet kommer och tar dem".
Först och främst är det, som jag tidigare skrivit om, så finns det fortfarande ett socialt tryck på kvinnor att de inte ska "ligga runt". Jag vet inte hur många gånger kvinnliga bekanta till mig pratat om att de skämts över att de gått hem med någon kille för att de känner sig "billiga". Det finns helt enkelt en förväntan att det ska vara lite svårt för en tjej att bli uppraggad, och att hon inte ska "ge med sig" allt för lätt. Märk väl att det är tal om att "ge med sig", som om tjejer inte skulle ha någon egen sexualitet. Det här leder till att många kvinnor kan känna sig lite dåliga, få skuldkänslor eller liknande, efter ett one night stand, något som i sin tur skulle kunna vara en motivation för den bråkdel (För det är en bråkdel! Eller, egentligen är det ännu färre!) samvetslösa människor som då kan tänka sig anmäla någon falskt för våldtäkt för att undvika stigmat från omgivningen. Om det finns ett stigma eller inte beror ju till stor del på omgivningen, men jag tror nog att en del av de extremt få falska anklagelser om våldtäkt som faktiskt förekommer faktiskt beror på något sådant här.
En annan anledning som tas upp ibland är om tjejen i fråga varit otrogen, och då istället anmäler den hon låg med för våldtäkt istället för att stå för det. Nu menar jag återigen inte att det här är vanligt förekommande, men i de extremt få fall där det händer är döljandet av otrohet enligt vissa en orsak. Men hela konceptet med att det är otrohet att ligga med någon annan kommer ändå ifrån tanken på att alla ska vara monogama, något som faktiskt bara är en samhällsnorm. Om färre vore monogama så skulle nog också antalet falska våldtäktsanklagelser minska.
.
Nu menar jag givetvis inte att det här är de enda orsakerna, och jag menar heller inte att alla kvinnor som har ett one night stand, eller är i ett monogamt förhållande och ligger med någon annan än sin partner, kommer att anmäla det hela som våldtäkt. Jag menar heller inte att falska våldtäktsanklagelser är något vanligt förekommande, och jag vill av hela mitt hjärta uppmuntra alla att ta det på fullaste allvar ifall en person någonsin berättar att hen blivit utsatt för en våldtäkt. För precis som att vi inte ska utgå ifrån att en anklagad är skyldig ska vi heller inte utgå ifrån att en anklagelse är falsk, och i motsats till vad många verkar tro så kan vi utan problem som samhälle lyssna på både någon som anklagar och någon som anklagas utan att välja sida.

Länktips!

Jag är som sagt mitt uppe i min VFU (Praktik) nu, och därför har jag inte riktigt tid och ork att skriva. Men jag tänkte dela med mig av lite länktips, så att ni inte saknar mig för mycket :p Och det kan nästan kopplas till min praktik, i och med att många av de ungdomar jag nu träffar på gillar Twilight. Så här kommer några anledningar till varför de böckerna/filmerna suger:
.
http://jezebel.com/5034213/breaking-dawn-what-to-expect-when-youre-expecting-a-vampire
.
http://screencrave.com/2009-11-11/twilights-bella-swan-is-a-feminists-nightmare/
.
http://www.amplifyyourvoice.org/u/nikkigassley/2009/8/13/Feminism-Doesnt-Sparkle-What-Twilight-Teaches-Young-Girls
.
Och slutligen:
Buffy vs Edward!

Skillnaden i att stödja och att diskriminera

Varning: Många av länkarna i det  här inlägget leder vidare till Per Ströms blogg som är känd för att framkalla frustrerad huvudvärk. Tryck vidare på egen risk.
.
En sak som en ofta märker i olika diskussioner med antifeminister, kanske främst på Per Ströms blogg, är en ständig klagan på då kvinnor stöds. Ett exempel är Nobels Fredspris, som i år kommer att gå till tre kvinnor som arbetat för att öka kvinnors säkerhet i krigstider, samt stärka deras rätt att delta fullt i det demokrati- och fredsskapande arbetet. I ett blogginlägg ondgör han sig över det faktum att det är tre kvinnor som arbetar med kvinnofrågor som fått priset. Eller, visst, han nämner att han inte menar att de här tre inte skulle vara värdiga priset, i och med att han inte är insatt, men att han inte är förvånad då det "ligger i tiden" att tre kvinnor delar priset för att ha arbetat med kvinnofrågor. Det här är ju egentligen ett dolt ifrågasättande av det hela, och även om Ström inte skriver det rakt ut så implicerar han att dessa bara fått priset för att de är kvinnor, att samhället sätter större värde på kvinnor och, i förlängning, att de här tre kanske inte borde tilldelas priset.
Det här är förstås tendenser vi ser väldigt ofta i samhället, om inte annat blir det väldigt tydligt vid det som många av oss feminister ständigt råkar ut för, nämligen att någon börjar gasta om att män minsann också har det svårt, och att vi minsann borde hjälpa män också om vi nu ska hjälpa kvinnor.
.
Det här märks också inom så kallat "riktat stöd" som går ut till kvinnor, där Ström igen ger oss ett lysande exempel med ett inlägg om att IKEA har ett initiativ där de stöder utvecklingsmöjligheterna för 50 000 kvinnor i Indiens "mattbälte", Uttar Pradesh, samt att 80 miljoner barn och 10 miljoner kvinnor ska stödjas i olika hälsovårds- och näringsprogram.
Här klagar Ström högljutt över att IKEA bara hjälper kvinnor i tredje världen, och frågar ifall de tycker illa om män. Det hela är rent utsagt löjligt, i och med att det knappast är ett okänt faktum att kvinnor i tredje världen generellt sett har det betydligt sämre än män, med sämre försörjningsmöjligheter, sämre villkor och att de är betydligt mer beroende av män än vad män är av kvinnor. Det är givetvis bra om män också får stöd, men stödet till kvinnor i det här fallet behövs mer, eftersom att kvinnorna har det sämre och är otroligt mycket mer utsatta. Det är således inte en fråga om diskriminering av män, utan det handlar om att stödja de mest utsatta, och dessutom öka möjligheterna för ett mer jämställt samhälle (Det hela är väldigt simpelt: Får kvinnor lättare att försörja sig själva leder de till att de blir mindre beroende av män, vilket i sin tur leder till att samhället blir mer jämställt. Inte direkt rocket science). Det är också underbart tragikomiskt hur Ström och hans anhang klagar på feministiska satsningar och idéer i Sverige med motiveringen att "det är ju så mycket värre utomlands, varför fixar ni inte något där istället" för att sedan klaga på det också då sådant faktiskt görs.
.
Ett annat problem som också ofta kommer upp, för att återknyta lite till diskussionerna kring Nobelpriset, är att Ström och andra antifeminister så gott som alltid blir helt rosenrasande då kvinnor är överrepresenterade i någon liten aspekt av samhällets maktkorridorer. Om det någonsin dyker upp en rapport som visar att det finns kanske 70% kvinnor i ledande poster i en viss kommun, ett visst företag, ett visst parti, etc, så flippar antifeministerna totalt. Som exempel ser vi Ströms inlägg om högskolan i Kristianstad med 70% kvinnliga chefer, ett inlägg om ett fåtal serier med fler kvinnliga karaktärer eller att Centerpartiet har tre kvinnor och en man som ministrar. Det som de missar är ju att det framhävs som något positivt då det bryter mot normen, inte för att kvinnor på något sätt skulle vara bättre än män. Som det ser ut i samhället nu är det främst män som sitter på makten eller figurerar som huvudkaraktärer i tv-serier, vilket  gör att det blir viktigt att lyfta fram de fall där det inte är så som positiva. Återigen är det inte för att kvinnor skulle vara bättre, utan just för att visa att det går lika bra med kvinnor i spetsen. Det syftar helt enkelt till att bryta strukturen om att män ska sitta vid makten medan kvinnor inte ska det, och istället visa att män och kvinnor är lika bra på att sitta vid makten. Det hade lika gärna kunnat vara någon annan marginaliserad grupp, såsom folk med utländsk bakgrund, hbtq-personer, m fl.
I alla fall så är det återigen lite tragikomiskt hur antifeministerna blir helt blåa i ansiktet av ilska då kvinnor väger över, samtidigt som de inte bryr sig alls ifall det är män som väger över. De verkar helt enkelt tro att det är något "naturligt" då det sitter fler män än kvinnor i företagsledningar, och inte ett resultat av en väldigt lång och djupt rotad strukturell diskriminering.
Nu menar jag förstås inte att det automatiskt är fel då ett företag, parti eller liknande har fler män vid makten. Det är sak samma. Problemet är då det nästan alltid ser ut på det sättet. För att förenkla så är det inte specifika fall som kritiseras, utan det är det generella mönstret, alltså strukturen, som det är fel på.
.
Så fort kvinnor stöds eller får mer är det "mansdiskriminering", enligt antifeministerna, men att inte peta på strukturerna, och att män annars alltid får "lite" mer, är visst helt okej. Då handlar det om individer istället. Det Ström och hans anhang tyvärr inte verkar förstå är att könsstrukturerna är lika konstgjorda som en direkt ingripande från staten, men betydligt mer dolt. Det här kommer förstås till stor av normaliseringsprocessen, som jag pratat mycket om och förklarar här, men det stora problemet är att Ström och hans anhang helt håller på att försöka devalvera begreppet "diskriminering" med den här typen av utfall. Stöd som går ut till en grupp men inte en annan är inte nödvändigtvis diskriminering, särskilt inte då gruppen som får stödet behöver det mer. På samma sätt är en tillfällig övertyngd av någon grupp inte nödvändigtvis diskriminering heller.
.
För att som avslut förenkla det hela så mycket jag bara kan: Nisse och Nasrin ska få bullar. Om Nisse får två bullar och Nasrin får en bulle så är det inte nödvändigtvis diskriminering, men om Nisse så gott som alltid får en bulle mer än Nasrin, då är det dags att börja snacka om jämställdhet.
.
.
.
Ps.
Skärmen till min stationära dator, eller möjligen hela datorn, har dött, så jag har lite svårare att uppdatera ordentligt. Vidare ska jag ut på min första VFU (Verksamhetsförlagd Utbildning, en ska inte säga "praktik" längre) i veckan som kommer nu. Då måste jag gå upp halv sex på morgonen, så jag kommer nog vara lite för trött för att uppdatera. Det kan tyvärr bli lite tyst här i någon vecka eller så, även om jag ska försöka att uppdatera något i alla fall.

Ett tack

Jag vill bara passa på att tacka så hemskt mycket för alla oerhört fina kommentarer jag fått. Nu på sistone har jag känt mig ganska omotiverad i bloggandet. Det hela är väl delvis för att jag tillbringat för mycket tid med att läsa i tidningars och debattsidors kommentarsfält, och dessutom trillat in på Per Ströms blogg ett par gånger. Det har känts lite som att en utkämpar en strid som en inte kan vinna, något som inte är så upplyftande.
Men ni ger mig ny motivation att fortsätta göra mitt yttersta för att jävlas med patriarkatet och de sjuka könsstrukturerna. Tack för det <3

Skadeglädje är den enda sanna glädjen

Först:
http://www.dn.se/nyheter/politik/marcus-birro-vill-bli-ny-kd-ledare
.
Sen:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/birro-drar-tillbaka-kd-kandidatur
.
Slutligen:
http://www.dn.se/nyheter/politik/marcus-birro-sparkas-av-tv4
.
HAHAHAHA!
.
Jag vet att det är fel att skratta åt andras olycka, men jag kan inte låta bli. Han har helt enkelt varit för korkad att fatta att det är oföreneligt med en såpass uttalad politisk åsikt och att leda ett debattprogram. Och han fattar inte heller att det inte handlar om att de ogillar honom, Tv4 har till och med sagt att de vill fortsätta arbeta med honom, men inte som programledare för ett debattprogram.
Och jag tror att inom tre dagar så kommer han publicera en artikel på DN-debatt, Newsmill eller SVT-debatt där han beklagar sig över hur hemskt synd det är om honom och om hur alla är elaka och hemska mot honom. Eller, som han skrev i expressen: "Nu ska jag hem till min familj och berätta för dem att vi inte kan bo kvar här i Stockholm. Jag har en lägenhet som är kontrakterad av TV4. Det känns ju sådär."
Vad sägs om att ställa sig i en jävla bostadskö som oss vanliga dödliga, och sluta blanda in din familj i allt jävla skit du säger och skriver för att väcka sympatipoäng, ditt vidriga kräk? Det är dessutom inte som om du inte har aningen lättare att få råd till en egen lägenhet, till skillnad från alla som ditt jävla parti bidrar till att trampa på.
.
.
.
Uppdatering 5/10:
Vad var det jag sa? (Visserligen expressen, men i alla fall)

Hur är män privilegierade? Del 3

Idag tänkte jag fortsätta vidare på del 1 och del 2 om hur män är privilegierade, med ett inlägg helt dedikterat till ämnet sex.
I torsdags så att jag och åt lunch med några kursare, två tjejer och en kille, där vi började prata om "lösaktighet" och skillnaden i hur det ses på ifall den som är det är man eller kvinna. Jag började prata om de strukturella olikheterna kring hur det betraktas, men en av tjejerna höll inte med om att det skulle vara någon skillnad. Hon och den andra tjejen nämnde att om de fått höra att en tjejkompis legat med typ tre personer på en kväll så skulle de tycka att hon var lite äcklig, men verkade väldigt förvånade då jag och den andra killen påpekade att om en kille legat med tre olika personer på en kväll så skulle han snarare mötas av highfives än äckel. Det skulle ses som en bedrift och på sin höjd skulle han väl få något höjt ögonbryn och en förhoppning om att han använt kondom, medan en tjej rent generellt sett skulle mötas av äckel och "är du knäpp, eller?". Det är förstås ett lite extremt exempel, det medger jag, men det är i extremerna som olikheterna blir som tydligast.
.
Saken är den att det fortfarande är betydligt mer okej för män att ligga runt än vad det är för kvinnor. Det kommer ifrån den stereotypa könsstrukturen som säger att män alltid är kåta, medan kvinnor snarare ses som grindvakter utan egen sexualitet som måste fås, övertalas eller luras för att "släppa till". Bara begreppet "släppa till" för ju tankarna till att kvinnan i ett heterosexuellt samlag inte har sex med mannen, utan hon låter honom ha sex med henne, en tankegång som tyvärr inte är helt ovanlig. Nu är det självklart så att om en kvinna har sex med en kille så låter hon ju honom ha sex med henne, men han låter ju också henne ha sex med honom. Det hela kan spåras tillbaka till synen på kön som en diktomi, det vill säga idén om att män och kvinnor står i motsats till varandra. Om den ena gruppen vill ha sex så kan den andra inte vilja det.
Det här stämmer ju förstås inte, utan kommer ifrån ett vanligt missförstånd av vad ordet "motsats" betyder. Bara för att det bara finns två olika alternativ (vilket det visserligen inte gör vad kön beträffar, även om det biologiska könet tenderar att vara antingen man eller kvinna) så innebär det inte att de är varandras totala motsatser i alla aspekter.
Så vad är "man" och "kvinna" då, om de inte är varandras motsatser? Jo, de är bara två grupperingar som vi väljer att dela upp människor i. Det finns vissa biologiska skillnader, men också många likheter. På det stora hela är det rätt dumt att tala om motsatser då det kommer till fysiska föremål eller varelser. "Sol" och "måne" är till exempel inte varandras motsatser, även om de brukar delas upp så, medan "abstrakt" och "konkret" är motsatser.
.
Det ska givetvis tilläggas att också män blir drabbade av det här, eftersom att det finns en stark press på dem att prestera. Som man förväntas en helt enkelt att ligga runt en del. Det är såklart inte bra det heller, men eftersom att sexualitet för de flesta människor är en naturlig drift så blir det fortfarande värre att inte få bejaka den jämfört med att pressas till att göra det. Inget av det är förstås bra, men jag tycker likväl att en kille som inte vill ligga runt utan kanske håller sig till ett monogamt förhållande ändå ses i ett rätt positivt ljus, jämfört med en tjej som inte vill göra det. Mannen som inte ligger blir konstig medan kvinnan som ligger blir en hora. Inget av det är bra, men jag menar ändå att kvinnor drabbas hårdare.
.
Det här kan också märkas väldigt tydligt i populärkulturen. I många filmer och serier handlar det t ex ofta om killar som ska försöka få tjejer att ligga med dem, men ytterst sällan om tjejer som ska försöka få killar att vilja ligga med dem. Ännu mer sällan handlar det om killar som ska försöka ligga med killar, och det är extremt sällsynt med tjejer som ska försöka ligga med tjejer. Transpersoner kommer i princip bara in som någon sorts comic relief, oftast i form av en överförfriskad kille stöter på vad han tror är en biologisk tjej, men egentligen är det en transperson. Det här "egentligen" är också väldigt problematiskt eftersom att det skapar bilden av transpersoner som folk som försöker "luras", istället för de normala människor som de faktiskt är.
.
Inom musiken är det också betydligt vanligare att manliga artister sjunger om bara sex som något positivt och värt att sträva efter, medan kvinnliga artister snarare tenderar att ha ett mer romantiskt perspektiv på det hela. Nu säger jag inte att det inte förekommer att kvinnliga artister sjunger om sex utanför ett kärleksförhållande, utan bara att det är vanligare att manliga artister gör det.
.
.
En liknande diskussion blossade faktiskt upp under 1890-talet. På den tiden var det socialt accepterat för män att gå till prostituerade och så, medan kvinnor förväntades hålla sig i skinnet. Dock kom den fenomenala Mathilda Malling som under pseudonymen Stella Kleve bland annat gav ut novellen Pyrrhussegrar som handlar om den unga Märta som är döende i lungsot, och hennes läkare säger att sjukdomen förvärrats av hennes "häftiga blod", det vill säga hennes undertryckta sexualitet. Det hela kommer av att det då fanns en medicinsk teori om att män och framför allt kvinnor riskerade sin hälsa genom sin avhållsamhet, och att det detta till trots fortfarande inte var okej för främst kvinnor att ta till vara på sin sexualitet. Faktum är att många av "nittiotalisterna", som de då verkande svenska författarna brukar kallas, engagerade sig för kvinnors rättigheter och ifrågasatte varför kvinnor inte tilläts samma sexuella frihet som män.
Nu kanske många tänker att det ändå är betydligt bättre nu än förut. Och visst, det håller jag definitivt med om, men bara för att något är bättre innebär det inte att det är bra, och det innebär framför allt inte att vi ska sluta arbeta för att det ska bli bättre. Det vore lite som att nöja sig med att budgeten nästan håller, eller att vissa sjukdomar nästan går att bota, vilket bara vore dårskap.
.
Bland det mest tragiska exemplet jag någonsin sett på att vi fortfarande har mycket arbete kvar var nu i våras då tidningarna skrev om en kvinna som blivit våldtagen när hon var på semester i Grekland, anmälde det men blev istället stämd för förtal och falsk anmälan. Det ledde dessutom till att den grekiska ambasadören i Sverige tyckte att svenska kvinnor borde skämmas för hur de beter sig utomlands. Som om det inte var nog så kan en titta lite närmare på kommentarerna i den länkade artikeln, där vi bland annat hittar citat som (Hämtade från den här artikeln och ifrån andra):
.
"Ni som har varit i Grekland vet mycket väl hur många Skandinaviska tjejer beter sig. Svenska charter bolag tjänar miljoner på det, har ni missat det ?? Och för er som säger att dom Grekiska tjejerna inte får gå ut, vet verkligen ingenting. Det är ni som lever undangömda i ert lilla fyrkantiga värld. Grekiska tjejer har helt enkelt större respekt för sitt underliv än fulla turister som letar efter en "one night stand" med en mörk kille."
.
"Jag som svensk kvinna skäms verkligen när jag ser svenska kvinnors beteende utomlands. De bokstavligen nästan kryper in i männen på ett eller annat sätt, och inte på vilka män som helst utan de mest sliskiga o äckliga typer man kan komma på. Sjunker man så lågt och beter sig på det sättet får man nästan skylla sig själv när man råkar ut för något opassande!"
.
"Sprit + sol + Svensk tjej är ingen bra kombination. Många saknar självrespekt och moral. Ibland önskar man att föräldrar vore på plats för att se hur det verkligen ser ut."
.
Det här var bara ett fåtal av den oerhörda mängd som fanns, men åsikterna som förs fram i de här kommentarerna talar sitt tydliga språk. Tyvärr är det fortfarande en väldigt vanlig åsikt att en tjej som har mycket sex "inte respekterar sig själv". Ansvaret för den sexuella dygden läggs helt och hållet på kvinnorna, medan männen snarare uppmuntras av samhället att strunta i den. Men vi kan inte kalla oss jämställda här på allvar förän antingen både män och kvinnor inte bör ligga runt (Vilket vore dumt), eller det blir socialt accepterat för både män och kvinnor att ligga med vem eller vilka de vill. Svårare än så är det inte.

Förvunnet inlägg

Inlägget jag skrev på försvann pga att blogg.se hoppade ur, och jag orkar inte försöka återskapa det nu. Men förhoppningsvis fixar jag det imorgon.

RSS 2.0