Min egen feministiska utveckling

Jag hade länge tänkt att undvika att skriva om mig själv direkt i den här bloggen, eftersom att jag ville fokusera på budskapet, men jag snackade för ett tag sedan med en vän som tänkte att folk kanske skulle vara intresserade eller tycka att det var kul. För att trots det undvika att gå allt för långt från ämnet så tänkte jag skriva om hur det kommer sig att jag blev feminist.
.
Först borde jag kanske prata om mina föräldrar. Min mamma har genom hela min uppväxt och är fortfarande en väldigt stark kvinna, så själva grejen att betrakta tjejer som svaga har aldrig riktigt funnits där. Pappa var ett gott föredöme för hur en kan vara kille utan att ständigt ha det här behovet att visa mig bättre än kvinnor, eller något i den stilen. Jag har helt enkelt aldrig fått inlärt att känna mig hotad av starka kvinnor, eftersom att det inte gör någon som helst skillnad för min egen "manlighet" (För att använda ett populariserat uttryck, även om jag själv ställer mig aningen skeptisk till hela begreppet då det egentligen inte betyder något).
.
Under större delen av mitt liv har jag umgåts mycket med tjejer, och då en umgås mycket med folk börjar en betrakta dem som människor. Jag har också då märkt att vi inte är särskilt olika när allt kommer omkring. Två som påverkat väldigt mycket är Mia-Johanna (Som också gjort designen till bloggen!) och Kit som började i ettan på mitt gymnasium då jag gick i trean. Vi blev snabbt vänner och ganska brutalt väckte mig från mina av bland annat skrattnet skapade förutfattade meningar och fick mig att inse att just "manligt" och "kvinnligt" egentligen bara var sociala konstruktioner. Alltså att det som i samhället allmänt brukar betraktas som ett typiskt kvinnligt eller typiskt manligt beteende egentligen inte har något med könet att göra, utan bara är olika egenskaper som via sociala strukturer tillskrivs människor (Även om jag definitivt inte hade kunnat uttrycka det så på den tiden).
.
Vi går vidare ett par år till då jag började plugga Pedagogik A för ett år sedan (Alltså 2010) vid Stockholms Universitet. Där, under delkursen Delaktighet, Identitet och Makt, hade jag Lars Jalmert, docent i pedagogik och mansforskare, som föreläsare. Han pratade om den strukturella diskriminering som kvinnor drabbas av, och hur extremt fokuserade vi är på kön. Då vi träffar en ny människa så är kön det absolut första vi lägger märke till (Finns förstås undantag), och då folk inte kan könsbestämma en person så tenderar det att göra människor frustrerade. Det är biologiskt invant hos oss människor att dela upp saker och ting i kategorier. Att kön ska vara såpass viktigt att vi blir frustrerade om vi inte lyckas avgöra det direkt är dock insocialiserat.
Då jag först hörde om strukturell diskriminering trodde jag det inte för en sekund. Jag argumenterade kraftigt emot det och trodde att diskriminering bara handlade om individer som är idioter (Sådana finns förstås också). Jag såg helt enkelt inte strukturerna. Men tanken bet sig ändå fast i mig och jag grunnade på det en del. Sen under den tidiga våren nu år 2011 så började jag läsa Sofia Zettermarks blogg, och plötsligt öppnades mina ögon. Jag såg allt det jag tidigare hade missat. Och det var då jag kände att jag var tvungen att försöka påverka något själv, så jag började skriva om det i den här bloggen.
.
Vi blir alla påverkade av världen omkring oss. Det hela behöver inte omtvistas, en mängd teoretiker, från John Donne till Leo Vygotskij, har bekräftat det. Och även om min DNA är unik så har jag inte något speciellt frö inom mig som gjort mig till den jag är, utan jag har formats av min omgivning. Utan de jag nämnt nu, och en mängd andra, skulle jag förmodligen inte varit den feminist jag är idag, så det är ingenting jag själv kan ta någon ära för. Men det här innebär också att vem som helst kan bli feminist. Det handlar bara om att öppna deras ögon.

Om BDSM-målet

Följande text och argumentation är baserad på hur jag har uppfattat det här målet, och det är allt jag har att arbeta med; en uppfattning. Jag har försökt sätta mig in så mycket jag kan i frågan, läst domen, artiklar, på bloggar och liknande, men eftersom att jag inte är involverad personligen så kan jag inte basera min åsikt och mina argument på annat än den uppfattning jag har bildat mig. Det är mycket möjligt att jag kan ha tolkat något fel eller missuppfattat något totalt, och om så visar sig vara fallet så kommer jag självklart att revidera min uppfattning.
Jag övervägde också länge ifall jag skulle länka till domen från tingsrätten, i och med att både den åtalades och målsägandens riktiga namn står med där, men det är en offentlig handling, så vem som helst kan begära ut den ändå.
Jag vill också påpeka att jag inte stöder 32-åringens agerande.
.
.
Jag vet att jag sticker ut hakan nu och förmodligen kommer att förlora hälften av mina läsare, men jag känner ändå att jag måste ta upp det här. De senaste dagarna har diskussionerna kring det så kallade "sextortyr-målet" eller "BDSM-målet" blossat upp igen i och med att fallet var uppe i hovrätten. För den som inte vet om vad som hänt så var det en 32-årig man och en 16-årig tjej som träffades för en helg av BDSM, han som dominant och hon som undergiven. Då det hela höll igång hade de inte penetrerande samlag, men hon låstes fast i krokodilklämmor, fick motta slag med en linjal samt satt inlåst i en hundbur. Då flickan sedan kom hem såg mamman hennes blåmärken och kontaktade polisen. Flickan sade först att hon blivit kidnappad och våldtagen av tre män innan hon berättade vad som faktiskt hade hänt. Då valde åklagaren att lägga ned fallet, men det togs upp igen av en ny åklagare. Det gick till rättegång i tingsrätten där flickan inte kunde höras då hon mådde för dåligt, och mannen friades. Nu har det gått upp till hovrätten och mannen har friats igen. Jag har läst tingsrättsdomen, men inte hovrättsdomen.
.
Det 32-åringen varit anmäld för har inte varit våldtäkt då det dels finns en chatthistorik där tjejen verkar ha varit den drivande, även om detta är diskuterat, och att de dels skrev ett så kallat "slavkontrakt" innan, där 16-åringen samtyckte. Dessutom var det 16-åringen som tog kontakten först, sade sig vara arton, sade att det självdestruktiva beteendet låg fyra år tillbaka i tiden och dessutom ville hon inte anmäla själv. Allt det här betyder ingenting, egentligen. Har det skett en våldtäkt spelar ålder, begynnande kontakt, eventuella kontrakt, hur relationen sett ut innan och eventuell brist på självdestruktivitet ingen som helst roll. En våldtäkt är en våldtäkt. Däremot har ingen av parterna hävdad att det rört sig om en våldtäkt och båda har hävdat att 16-åringen samtyckt till det hela. Det diskussionen och brottsmålet istället rört är huruvida det ens går att samtycka till misshandel.
.
Misshandel av ringa eller normal grad har rent juridiskt sett alltid gått att samtycka till. Annars skulle exempelvis BDSM, kampsport, ishockey och liknande vara olagligt. Vad flickans skador beträffar, blåmärken och smärta, är de inte heller ovanligt i kampsportsammanhang. Under den tiden då jag sysslade med ju-jutsu var det snarare regel än undantag att jag haltade därifrån med rejäla blåmärken och väldigt ont. Det som skett under helgen är, har jag fått höra, inte heller ovanligt alls i BDSM-sammanhang. Faktiskt tycker jag att det låter ganska tamt i jämförelse med de elchocker och liknande jag hört berättelser om, men jag sysslar inte med BDSM själv, så jag är lite fel person att döma.
Det diskussionen istället rört är huruvida den åtalade visat "särskild hänsynslöshet och råhet" i och med att flickan haft ett tidigare självskadebeteende, något som började igen under tiden i alla fall tingsrättsrättegången pågick.
Det stora problemet här är att om den åtalade skulle blivit dömd här så skulle det sättas ett prejudikat som i princip omyndigförklarar alla som har eller har haft ett självskadebeteende, där staten säger att dessa inte är förmögna att fatta sina egna beslut kring vilken typ av sex de ska ha. Caroline Engvall skrev för någon vecka sedan en krönika om att farligt sex kan vara ett rop på hjälp och hon har helt rätt i att det finns vissa som kan använda den här typen av sex som ett sätt att skada sig själva. Det är något hemskt tragiskt, men vi kan inte göra den här typen av sex olagligt bara för att vissa använder det självdestruktivt. Det vore som att göra rakblad olagligt för att vissa skär sig i handlederna med dem. Hon jämför också det hela med att be någon mörda en, en jämförelse som haltar då mord är betydligt grövre än misshandel, och med unga som säljer sex, en jämförelse som också haltar då sexköp är ett brott oavsett, medan BDSM inte är det. Vidare så vill jag påstå att lösningen för att hjälpa folk med självskadebeteenden inte är att göra själva beteendet, eller hjälpmedel till det, olagligt. Personerna i fråga behöver hjälp, inte en lagstiftning som också kommer att innefatta människor som inte är självdestruktiva, eller omyndigförklarar folk som har/har haft ett självskadebeteende.
.
Problemet här är dels att det är fullständigt vidrigt att omyndigförklara folk på det här sättet och säga till någon att eftersom att de har/har haft ett självdestruktivt beteende så kan de inte själva bedöma vad som är bäst för dem själva. Givetvis finns det situationer där ingen av oss människor egentligen vet vad som är bäst för oss själva, och det blir ytterligare problem då någon har psykiska eller emotionella besvär, men att göra det så kategoriskt på det här sättet är inte okej någonstans.
Det blir också väldigt svårt att definiera vilken grad av självdestruktivt beteende som ska krävas för att en i så fall inte ska tillåtas hålla på med BDSM, och hur långt tillbaka i tiden beteendet måste ligga för att det ska bli okej att börja. Och hur eventuella partners ska kunna veta att personen de ligger med inte är självdestruktiv (Det är inte alltid det syns). Ska vi kanske införa någon form av märkningssystem?
.
Nu är det kanske lätt att tänka att jag antingen vill hävda något i stil med "ger en sig in i leken får en leken tåla", eller på något sätt beskylla 16-åringen för att det blivit ett brottsmål av det här.
Så är det inte. Först och främst så är ett brott ett brott. Om det skett ett övergrepp så spelar det ingen roll ifall offret ifråga varit med på det hela till en början. Går det överstyr så är det gärningspersonens fel, aldrig offrets. Däremot så har 16-åringen, mig veterligen, konstant under förhandlingarna sagt att hon varit med på allt och inte velat göra någon anmälan då hon inte ansett sig ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är däremot flickans mamma och åklagaren som drivit frågan. De har alltså drivit målet mot det eventuella offrets vilja. Jag vill understryka att jag inte tycker att 16-åringen gjort något fel.
.
16-åringen har tidigare erfarenheter av BDSM och kunskaper om vad hon gick med på och har, enligt tingsrättens dom, "också haft möjlighet att under sitt möte med NN när som helst återkalla sitt samtycke om hon så hade önskat." Nu är det såklart att det inte alltid är så enkelt, ifall hon varit rädd och/eller känt sig hotad eller så, men av domen framgår det att så inte verkar ha varit fallet, något som flickan själv enligt de tidigare uppgifter som fanns i tidningen då rättegången i tingsrätten pågick också hävdat. Det är problematiskt att flickan själv inte kunnat höras under rättegången då hon mått för dåligt, men om det gick till så som den åtalade sagt, något som 16-åringen verkar ha hållit med om, så har han betett sig vad jag kan döma som rent respektfullt och önskvärt under en BDSM-session, nämligen haft klara stoppord, varit medveten om den undergivnas upplevelse, och dessutom pausat då han själv bedömde att hon inte orkade mer, trots att hon velat fortsätta. Det är förstås möjligt att hans berättelse inte stämmer, men den har varit allt som i alla fall tingsrätten haft att gå på.
Att 16-åringen, började må dåligt och skära sig själv igen under förundersökningen och tingsrättsrättegången har av åklagaren tolkats som att hon mått dåligt av själva BDSM-upplevelsen, men jag tror att det är mycket möjligt att hon mår dåligt över att hennes sexliv blivit utfläkt i media och att hon anklagar sig själv för det 32-åringen nu tvingas gå igenom, något som givetvis inte är hennes fel. Vad den påhittade våldtäkten som hon först talade om beträffar tror jag det kan handla om att hon skämts såpass mycket inför sin mamma att hon håller på med BDSM, något som fortfarande är tabubelagt. Om det nu var så är det förstås inte så lyckat, men samtidigt har jag full förståelse för hur en, särskilt som sextonåring, kan resonera så.
.
.
Ett av argumenten som lyft fram oftast i olika krönikor och liknande är om ändå inte en vuxen person borde vetat bättre än att genomföra en BDSM-session med någon så mycket yngre, och ifall han ändå inte borde ha insett att hon hade ett självskadebeteende och tagit hänsyn till det. Att han borde förstått att hon inte ville egentligen, utan bara ville skada sig själv. Det här är problematiskt på flera olika plan.
Först och främstutgår det ifrån att 16-åringen inte gillar BDSM egentligen, utan använder det som ett självdestruktivt beteende. Det är förstås mycket möjligt, men det känns väldigt patroniserande att utgå ifrån att så är fallet. Då jag för ungefär ett år sedan diskuterade det här med familjen så kom åsikten upp att 16-åringen var för ung för att gilla sådant, eller i varje fall veta om det, vilket gjorde mig rosenrasande av två anledningar. Dels är alla olika och det är omöjligt att säga ifall någon, som är könsmogen, är för ung för att gilla en viss typ av sex, eftersom att alla upptäcker vad de gillar i olika åldrar. Och slutligen; om en inte prövar sig fram, hur fan ska en då kunna upptäcka vad en "egentligen" gillar?!
För det andra så finns också en viss moral vi kan se hos de som tycker att den åtalade borde dömas. En ganska konservativ sexualmoral, vilket också är anledningen till att jag tagit upp det. Dels att ålderskillnader automatiskt är negativt, och dels att BDSM ändå är något konstigt som folk bara sysslar med om det är något fel på dem. Faktum är att en BDSM-läggning klassades som en sjukdom fram till årskiftet 2008/2009. Kombinerat så har det här kaosat ut fullständigt. Hade det rört sig om en 32-åring och en 16-åring som bara legat med varandra så hade det inte kommit någon reaktion annat än ett par höjda ögonbryn och kanske någon som sagt något ogillande. Hade det varit två 16-åringar som kört BDSM med varandra så hade det inte heller blivit någon direkt reaktion. Men kombinerat så har vi nu en rättegång.
För det tredje så vill de som hävdar att den åtalade borde dömas utifrån det här argumentet lagstifta om empatisk förmåga. Det är klart som fan att en kan tycka att den åtalade kanske borde varit lite mer lyhörd eller försiktig i och med att flickan hade ett självskadebeteende (Något som den åtalade visserligen enligt rättegången trodde låg flera år tillbaka i hennes historia) men det finns ingen jävla lag som säger att en människa måste vara empatisk, lyhörd och ansvarsfull (Om den åtalade nu inte varit det, jag vet faktiskt inte).
.
Det här leder mig också in på slutpunkten i mitt resonemang. Mycket av det här åtalet verkar helt enkelt grunda sig i att åklagaren, mamman och de i samhället som protesterat mot de friande domarna inte gillar 32-åringens agerande. Och det är helt okej att ogilla det, en får tycka att det var hur jäkla svinigt som helst, jag är inte direkt förtjust i det heller, men det är en fråga om moral, inte juridik. Det är klart att de två överlappar varandra en hel del, men det är fortfarande en jävla skillnad på vad vi tycker illa om och vad som är olagligt, och vi kan inte lagstifta mot allt beteende vi tycker är fel. Vi får tycka precis vad vi vill om hur 32-åringen har agerat, men om han inte har begått ett brott så kan vi inte döma honom, och det är ett rent hån mot vår rättsäkerhet att ens föreslå något annat.

Länktips

Jag har haft en väldigt, väldigt hård skolvecka, och jag har tänkt skriva om det så kallade "sextortyrmålet", men jag skjuter nog upp det till imorgon eller på söndag. Istället vill jag länka den sista delen i Tropes vs Women. Och vad kan en säga, mer än att Anita Sarkeesian gör det igen. Bästa jag sett på länge, och länka den här till alla ni känner som tror på alla köns lika rättigheter men som vägrar kalla sig själva för feminister.
http://www.youtube.com/watch?v=tnJxqRLg9x0
.
.
Jag skulle också vilja passa på att länka till de här inläggen av Nina Åkestam.
http://resume.se/asikter/notanotherplanningblog/2011/09/12/argument-1b/index.xml
http://www.resume.se/asikter/notanotherplanningblog/2011/08/04/laskigt/index.xml
.
Följande två krönikor av Anna Laestadius Larsson. Del 1 där hon svarar på Roland Poirier Martinsons attack på feminismen. Del 2 går hon till hårt angrepp mot antifeministerna.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/dags-att-reda-ut-tokigheterna_6472922.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/dags-att-reda-ut-tokigheterna-del-2_6492578.svd

Vad beror egentligen alla upploppen i förorterna på?

(Jag går idag ifrån feminismen för att ta upp en grej jag tycker är väldigt, väldigt viktig)
.
KDU har startat en ny kampanj där de uppmanar folk till att skaffa sig ett liv. Den här lilla svängomen på ett uttryck som i alla fall var populärt under min gymnasietid (2003-2006) antar jag syftar till att försöka uppmuntra, eller snarare hötta med näven åt, de ungdomar som behår brott, och främst de som startar och är med i upplop. I SVT:s debatt från 15/9 är också KDU:s ordförande, Aron Modig, med och talar tillsammans med Malin Lernfelt, ledarskribent på Göteborgsposten, om hur alla har ett eget ansvar och att majoriteten av de boende minsann inte är med och skapar några upplopp. De talar om att alla som deltar i upploppen gör ett aktivt val att vara med och att lite fritidsgårdar som försvinner inte automatiskt gör folk kriminella.
.
Det är väl klart som fan att alla har ett eget ansvar, att alla inte deltar och att fritidsgårdar som försvinner inte automatiskt gör alla kriminella. Det är det ingen som säger emot heller. Det som de här två, och många andra, däremot vägrar fråga sig är varför vissa personer gör det aktiva valet att vara med i upplopp och så. Istället för att försöka söka efter de bakomliggande orsakerna, eller ens bara lyssna på när de i debattprogrammet får dem presenterade för sig, så väljer istället både Modig och Lernfelt att istället attribuera "bråkstakarna" som onda, omoraliska människor som bara vill förstöra. Dessutom, åtminstone enligt vissa i Uppdrag Granskning som sändes 14/9 och också tog upp ämnet, så är det många som skyller det här på invandringen. Det är också något vi kan se väldigt ofta över nätet.
.
Först och främst så har etnicitet inte ett skit med brottsbenägenhet att göra. Det finns inga som helst studier som visar på det. Däremot, vilket är ren grundkunskap inom kriminologin, så har brottslighet, framför allt våldsbrott, en korrolation till socioekonomisk status. Brottslighet är alltså, rent statistiskt sett, vanligare bland fattiga.
Om en person kommer ifrån en fattig familj har denne dessutom det svårare att göra ett så kallat "klasshopp" än vad en person från en rik familj har att också själv bli rik. Oavsett vad moderaterna gärna säger så tenderar fattiga människor att förbli fattiga. Det finns en mängd orsaker till det som jag inte riktigt orkar gå in på.
Det ska också tilläggas att i princip samtliga sådana här upplopp, i hela västvärlden, sker i fattiga områden. Ingela Ferneborg, moderat och vice ordförande på Norra Hissingen, i Uppdrag Granskning sa att upplopp kan ske var som helst, också i rika områden, men hon har fel. Alla "oroliga" områden i hela väst är fattiga områden.
Det finns alltså en tydlig korrolation mellan fattigdom och benägenheten att delta i upplopp.
.
Så vilka bakomliggande faktorer finns det för upploppen? Framför allt handlar det om frustration. Många av ungdomarna i förorterna är arbetslösa och har ingenting att göra om dagarna. De upplever dessutom att de inte får någon hjälp från staten, att ingen lyssnar på dem och att det i samhället verkar finnas någon form av konsensus som, likt Blondinbella säger "skyll dig själv om du inte lyckats".
Om ens situation är riktigt dålig, och dessutom ingen som har makt att förändra den vill lyssna på en, så blir många människor frustrerade. Det går liksom inte att komma ifrån. Sen är det såklart inte alla som ger utlopp för frustrationen, alla reagerar olika på frustration och är olika känsliga för det, och befinner en person sig i en redan utsatt situation ökar risken för att det ska komma en kraftig reaktion. Pressar du en människa tillräckligt långt så kommer något att hända. Nu försöker jag inte försvara beteendet, även om Modig och Lernfelt säkerligen skulle hävdat det, men jag försöker förstå det. Och ska vi få bukt med en viss typ av beteende så måste vi förstå det.
.
Det finns också en del pedagogiska principer som kan vara av vikt här. Jag har skrivit om det tidigare om subjektspositionering, det vill säga att en människa som råkar ut för en negativ identifiering så är det inte ovanligt att de börjar identifiera sig själva med den uppmålade bilden. Kort sagt så blir en person som anses bråkig ofta just bråkig när de rådande diskurserna sammankopplas med sig själva och reproduceras i och med att den utsatta individen ständigt får en bekräftelse på att de är rätt. Som då polisen automatiskt behandlar unga killar som står och hänger som om de vore kriminella. Dessutom leder en sådan behandling till ett stort förakt mot polisen, och i förlängning samhället, då de här personerna känner sig orättvist behandlade, och således sker det en desidentifikation, det vill säga att personen slutar se sig som en del av samhället och börjar istället se sig själva som att de står mot det. Och varför ska du hjälpa till och stärka och stödja något som ändå inte verkar vilja ha något med dig att göra, eller ge dig den hjälp du behöver och har rätt till?
.
Alla som egentligen pratar om att människor måste ta ett eget ansvar och "sluta skylla på samhället" verkar tro att alla människor existerar i någon typ av vakum, där det bara är den egna viljan som styr precis allt. Jag är medveten om att människor har en egen vilja (även om filosofer diskuterar det också), men det går inte att agera som om ingen existerar i ett kulturellt och socialt vakum. Som jag läste i någon Newsmill-artikel, eller om det var på någon blogg (Minns tyvärr inte), så har folk som hävdar att en inte blir påverkad av sin omgivning ingen som helst koll på hur reklam fungerar. Vi påverkas alltså ständigt av världen omkring oss.
.
Det politikerna framför allt måste förstå är att det inte handlar om att skylla på samhället, och det handlar inte om att ursäkta ett beteende, utan det handlar om att försöka förstå varför istället för att envist blunda, hålla för öronen och skrika "DE ÄR ONDA!" samtidigt som en ropar efter mer polisresurser (Vissa poliser verkar för övrigt inte ha någon aning om hur de borde bemöta de här människorna för att desamera en laddad situation). Visst, den som begår ett brott bör straffas, men vi kan inte bara arbeta reagerande utan vi måste också försöka förebygga på fler nivåer än att bara avskräcka med hårda straff. Polisen behövs självklart för att hålla lugnet nu när skadan redan är skedd, men problemet är att om vi fortsätter med den här politiken i den här riktningen så kommer det bara bli värre.
Ökade klassklyftor och ökad fattigdom och utsatthet leder till ökad frustration och ökat våld. Det är inte en åsikt, det är ett faktum.

Ny design!

Som ni märker har bloggen fått en ny, skitsnygg design, som min kära vän Mia-Johanna har gjort!
Stort tack :D

Ett karaktärsangrepp på Roland Poirier Martinsson

I fredagens Svenska Dagbladet publicerade Roland Poirier Martinsson en kolumn där han gick till angrepp mot feminismen, som jag tänkte syna i sömmarna nu.
Det första som borde nämnas är lite om Martinsson själv. Han är en konservativ, katolsk debattör som enligt wikipedia anser att USA är världens främsta goda kraft (Nu är jag själv ingen blind USA-hatare, även om jag är skarpt kritisk mot mycket av det landet har för sig). Han är chef för Timbro, en i stort sätt nyliberal tankesmedja. Han har gjort sig känd som USA-kännare, men jag kan inte hitta någon annan kvalifikation än att han bott där. Jag har nämnt honom tidigare på min blogg då han uttalade sig i en artikel och i princip förespråkade undervisning i avhållsamhet, och han har publicerat en rad väldigt skeva artiklar på newsmill, bland annat en där han tillsammans med Anna Anka gnäller om att folk inte kan respektera att andra lever utanför normen, samtidigt som de själva är blinda för alla andra normbrytare de spottar på, en hyllning till hemafruidealet, som får ett bra, om än på tok för snällt svar av Patricia Kimondo. Eller varför inte tala om hans "vetenskapliga" bevis för Guds existens, som i princip går ut på att det måste funnits en första händelse som allt kan ledas tillbaka till, samt anklagelser om att alla ateister är ologiska och att deras resonemang går ut på att de vill vara dekadenta och de därför anser att Gud inte kan finnas.
.
Det första han gör är ett direkt misstag då han knyter idén om att mäns och kvinnors relationer bygger på maktkamp till feminismen, vilket inte stämmer. Framför allt borde det inte se ut så. Sedan följer i varje fall ett par feministisktpåståenden som stämmer, att kön bygger på sociala konstruktioner, att västerländska kvinnor tvingas leva sämre liv (Det han glömmer nämna är att det är i jämförelse med de västerländska männen, inte jämfört med kvinnor i andra länder), och hävdar att ingen längre tror på dem. Det är helt fel, tvärtom blir vi allt fler och fler som tror på dem. Dessutom hävdar han att inga framstående politiker talar om könsmaktsordningen längre, och verkar helt ha missat vänsterpartiet, socialdemokraterna, feministiskt initativ och miljöpartiet. Det är alltså nästan hälften av Sveriges röstberättigade människor som Martinsson väljer att ogiltigförklara.
.
Därefter jämför Martinsson feminismen med en japan som bott i en jungel och inte förstått att andra världskriget tagit slut och påpekar att tanken om mäns och kvinnors lika rättigheter är grundmurad. Det är mycket möjligt att den är det, om en bortser ifrån genuina idioter som Robert Pettersson, men problemet är att det är skillnad på vad folk säger att de tror eller tror på ett rent idealistiskt plan, och på hur de faktiskt agerar. Om alla på allvar agerat efter sin övertygelse om att män och kvinnor har lika villkor så hade samhället varit jämställt, vilket det inte är.
.
Han talar också om "problem" som feminismen enligt Martinsson orsakat. Bland annat tar han upp att på Lunds Universitet så gick det ut ett dekret om att en inte fick undervisa "utan att först ha gått en kurs i något som hade med kön att göra". Jag kan ju som blivande lärare säga att det är helt enormt viktigt att ha ett genusperspektiv med sig då en går ut för att undvervisa, framför allt för att kunna öka toleransen i samhället mot folk som går emot könsnormerna. Martinsson går därefter vidare med att lista jämställdhetsplaner, genuskurser och unisexundervisning som något negativt.
.
Han hävdar också att det är rent intellektuellt och moraliskt förkastligt. Jag är lite osäker på vilken moral Martinsson ifråga talar om, men förmodligen är det någon form av medeltidskatolicism. Betänk att det här är den mannen aktivt förespråkade att avhållsamhet skulle läras ut, eftersom att sex är så jävla farligt. Det intressantaste i den här kommentaren är dock att han säger att feminismen och de genomdrivna förändringarna för att öka jämställdheten skulle vara intellektuellt förkastliga.
Många av de genomdrivna förändringarna har sina rötter i genusvetenskapen som, till skillnad från vad Martinsson och en del pack på nätet verkar tro, är en legitim vetenskap (Det kommer ett inlägg om det) med rötter i bland annat social-konstruktivismen, också det en legitim vetenskaplig teori.
Martinsson avslutar sin artikel med att förutspå feminismens och jämställdhetsarbetets undergång.
.
För att själv avsluta så tro mig när jag säger det att feminismen idag är starkare än någonsin och gör fler och fler landvinningar. Martinsson har fel och honom till trots kommer vi allt närmre en jämställt samhälle och könets betydelse minskar allt mer och mer. Det finns arbete kvar att göra, och det arbetet kommer att göras nu när både politiker och "vanligt folk" blir allt mer genusmedvetna. Så lita inte på en bitter, konservativ man som låter sig styras helt av sin religion och nu bara är ledsen över att högst ett fåtal fortfarande delar hans unkna, ålderdomliga moral.

Om våld i nära relationer, igen

Jag tänkte prata lite om partnermisshandel idag (Som jag gjort tidigare i det här inlägget), framför allt i olikkönade par. Det finns en del studier som visar att män och kvinnor slår sina partners ungefär lika mycket, det finns till och med en del som visar på att kvinnor oftare tenderar att ta till våld. Men det finns fortfarande en skillnad.
.
Först måste jag understryka att det alltid är fel att ta till våld (Undantaget vid självförsvar), det spelar ingen roll vilken grad av våld eller så, det är fortfarande inte okej.
Däremot, som alltid då undersökningar görs, så spelar det stor roll hur frågan ställs eftersom att det kan påverka vilka resultat en får. Det är t ex en stor skillnad på "har din partner någonsin givit dig en örfil?" och "har din partner någonsin slagit dig så illa att du hamnat på sjukhus?". Nu menar jag inte att undersökningarna i fråga sett ut så här, men bägge faller ändå in under kategorin våld, trots att det är en astronomisk skillnad mellan dem.
.
Jag vågar också påstå att då studieresultat visar på att det är vanligare att kvinnor slår sina partners så handlar mycket av det våldet om en tjej som vid något tillfälle givit sin pojkvän en örfil, något som verkligen inte är okej någonstans men något som tyvärr är en vanlig bild i populärkulturen. Eftersom att vi påverkas något helt enormt av de kulturella bilderna och uttrycken omkring oss så är det långt från otroligt att vi efterhärmar beteenden vi sett. Det är helt enkelt något av en kulturell norm att en heterosexuell kvinna ger sin pojkvän en örfil då han gör/säger något riktigt taskigt, som både som ett utlopp för aggression och som en form av skev behavioristisk bestraffning för att minska ett i förövarens ögon oönskat beteende (Här kan det låta som att jag ger den slagne skulden, men det är verkligen inte så jag menar).
.
Då en man slår sin partner finns det, om partnern är en kvinna, en strukturell problematik till det hela. Det finns tyvärr vissa män (Om någon antifeminist läser det här så märk väl att "vissa" inte betyder "alla") som tenderar att se kvinnor som ägodelar eller attrialjer, snarare än människor. Den strukturella problematiken i det här är att i och med att det finns vissa samhälliga tendenser att objektifiera och nedvärdera kvinnor så underblåses det här tankesättet.
Det possessiva våldet tenderar att vara betydligt grövre än det behavioristiskt bestraffande, och dessutom innefatta ett mycket grovt psykologiskt våld i form av bland annat ett extremt kontrollbehov, svartsjuka och nedvärdering. Den här typen av våld, till skillnad från det behavioristiska bestraffandet, har också en tendens att vara betydligt mer oförutsägbart, vilket leder till att offret aldrig riktigt kan slappna av, utan alltid måste vara på sin vakt, vilket också blir en form av psykologisk kontroll.
Det här possessiva våldet är också en grövre form av maktutövande, när förövaren tar sig rätten att kontrollera sin partner med hjälp av våld, och förövarens tolkning av det hela, saker i stil med "jag gör det här för att jag älskar dig", influerar dessutom offrets tolkning av det hela, i stil med "det var mitt eget fel, jag borde inte gjort henom så arg".
.
Givetvis kan både kvinnor och män stå som både offer och förövare, men i och med de samhälleliga strukturerna så är det vanligare att en utövare av det possessiva våldet är en man och en av det behavioristiskt bestraffande är en kvinna. Att rollerna är ombytta förekommer givetvis, och det är precis lika viktigt att jobba för att förhindra våld, oavsett vem det är som utövar det, men vägen dit är lite olik, i och med att då en man slår en kvinna i ett possessivt våldsutövande så finns det en strukturell problematik som inte finns där då rollerna är ombytta. Alltså, det är fortfarande lika illa, men vägen för att få bukt med det ser lite annorlunda ut.
.
Vad är då poängen med det här inlägget? Jo, framför allt vill jag argumentera emot de antifeminister som håller upp liknande studieresultat med ett nöjt "titta, vad hemska kvinnor är och vad hemska feminister är som låter det här fortgå!"
Jag vill återigen understryka å det bestämdaste att våld aldrig är okej, och jag vill också påpeka hur löjeväckande absurd idén om att feminister skulle vara för, eller i alla fall likgiltiga till, kvinnors våld mot män faktiskt är, men resultaten i sådana har studier kan vara lite missvisande i och med att våldsutövandet ser lite olika ut, beroende på om det är en kvinna eller en man som slår, och beroende på om det är en kvinna eller en man som blir slagen. Det är fortfarande inte okej, något av dem, men att det ser ut som det gör beror till stor del på de kulturella strukturerna som finns i samhället.
En annan viktig sak att påpeka är att en av anledningarna till att kvinnors våld mot män inte tas på särskilt stort allvar beror på de löjligt vanliga tankegångarna att "det är ju bara en kvinna som slår" och "det är ju en man som blir slagen, det ska han kunna ta". Dessa tankegångar kommer utifrån könsroller, och bilden av män som stora och starka och kvinnor som små och svaga, något som feminister arbetar för att få bort.
.
Vi vill få bukt med våldet i nära relationer. Det spelar ingen roll vem som slår. Men att det satsas förhållandevis lite tid och pengar på utsatta män jämfört med utsatta kvinnor handlar dels om att kvinnor tenderar, långt från alltid men det finns en tendens, att vara värre utsatta i förhållande till män, men också för att vi på grund av könsrollerna tenderar att se en man som blir slagen av sin flickvän eller fru som en mes. Det beror däremot inte på någon matriarkal konspiration.
.
Ps.
Om det inte var uppenbart så bör jag kanske tillägga att det här är en teori. Det är ett ämne som det är väldigt svårt att få tillförlitliga källor på i fråga om motivation och syfte. Dessutom är mörkertalen, som vi alla vet, stora.
Ds.

Feminister och kvinnor är inte nödvändigtvis detsamma

För alla er som inte varit inne på Per Ströms blogg så tenderar han, och många andra antifeminister, att av och till skriva om hemska saker som en del kvinnor gör och lägga fram det som om det är antingen ett bevis på hur extremt förtryckta män är, eller, och det här är det vanligaste, prata om det som om det hela är ett beteende som feministerna sanktionerat (Ett bra exempel på det har vi här). Så om någon av Per Ströms läsare skulle trilla in här så tänkte jag göra det hela tydligt in absurdum:
Alla kvinnor är inte feminister, och alla feminister är inte kvinnor. Vi feminister arbetar inte för någon form av könskrig där vi sätter män mot kvinnor i någon form av sjuk tävling där kvinnorna ska vinna, utan vi arbetar för att alla idéer om någon form av tävling ska försvinna.
.
Exemplet som Ström tar upp är helt sinnessjukt, men att på allvar försöka få det att låta som att feministerna tycker att det är en bra idé att en sätter åt män på konstiga sätt är bara löjligt. Att vara feminist innebär inte att en hatar män, och det finns ingen som helst anledning till att vi skulle vilja göra livet surt för samtliga i världen som identifierar sig som män. Vi tjänar liksom inte på det heller.
Tvärtom vad Ström och hans anhang verkar tro så är vi medvetna om att det finns situationer där män drabbas illa, och vi tycker att det suger. Vi är däremot också medvetna om att kvinnor rent generellt sett (Det vill säga inte alltid, men överlag) har det värre. Det behövs däremot inte någon som håller upp ett exempel på en situation där någon man råkat illa ut och skriker "skäms ni inte?!" i ansiktet på oss. Vi skäms nämligen inte för något som vi inte gjort, och som vi tvärtom arbetar för att få bort. Jag tycker att det är väldigt bra att en lyfter fram situationer då män blir diskriminerade, och jag vill att det ska arbetas för att den diskrimineringen ska försvinna, men det är fan inte vårt fel att det ser ut som det gör. Tvärtom så beror många av de här situationerna på de könsroller som vi har, något som feminister överlag försöker få bort. Feministerna vill alltså hjälpa både män och kvinnor.
.
Att successivt anklaga feminister för då män råkar illa ut är däremot varken konstruktivt eller ens i närheten av sanningen. På samma sätt är det dumt att klaga på feminister då någon kvinna gör något hemskt, eftersom att feminister inte står bakom eller ens försvarar allt kvinnor gör. I och med att kvinnor är lika mycket människor som män så är också kvinnor lika benägna att göra dumma saker som män är. Det är också precis lika korkat att skylla på alla kvinnor då en gör något dumt som det är att skylla på alla män då en gör något dumt. Det som däremot är vettigt att anklaga i frågor om diskriminering är det hegemoniska patriarkatet och de könsrelaterade strukturerna som finns i samhället. Det är också viktigt att inse att de här strukturerna tenderar att missgynna kvinnor enormt mycket mer än män, även om både kvinnor och män blir lidande av dem, vilket är anledningen till att feminister tenderar att tala mer om kvinnor än om män. Lösningen på många av problemen för både män och kvinnor är dock densamma. Det är helt enkelt jävligt korkat med strukturer som säger åt oss hur vi bör vara och tänka baserat på hur våra könsorgan ser ut. Svårare än så är det inte.

Att tappa bort sina glasögon - Eller om att göra väldigt, väldigt fel

Förra helgen var jag på krogen tillsammans med en del vänner, efter en sittning, och jag upptäckte hur oerhört lätt det är att göra och tänka fel. En god vän till mig, en tjej, ställde sig och dansade med en överförfriskad kille som jag tidigare sett kladda på en del tjejer. Killen gick då över till att kladda till på henne, varpå jag, som förväntat mig att det skulle hända, utbrister lite skämtsamt och verkligen utan att tänka efter "skyll dig själv", just för att jag förstått att det var på väg.
Sen kom jag på att det ju inte alls stämde.
.
Som förhoppningsvis de flesta vet så när en person väljer att tafsa på en annan på det här sättet så tar den människan sig rätten att ignorera någon annans personliga integritet totalt. Den kladdande personen tar sig tillträde till någon annans kropp och sätter sina egna önskemål över den andras rätt till sig själv. Det är helt enkelt inte okej någonstans. Nu menar jag givetvis inte att ingen människa någonsin får röra vid någon annan, men det är en jäkligt stor skillnad på då beröringen är välkommen och då den inte är det, och det går också att få någon typ av signaler och kanske lite finkänsligt pröva sig fram. Det är inte det saken gäller.
.
Allt det här vet jag ju om och tror benhårt på, det var inte därför jag reagerade som jag gjorde. Till mitt försvar kan jag ju nämna att jag själv var säker på att det skulle hända, och jag har en tendens att glömma bort att alla inte har mitt perspektiv (Vi har pratat om det efteråt, min vän och jag, och hon såg ju inte alls det jag såg, precis som att jag inte alls ser det hon ser), men det är inte det saken gäller heller, och det har inte någon betydelse. En person behöver aldrig skylla sig själv för något som någon annan gör, eftersom att vi aldrig kan vara ansvariga för andras handlingar eller andras idioti. Det här vet jag också.
.
Så varför reagerade jag som jag gjorde? Tja, antagligen för att jag är uppväxt i de samhälleliga diskurserna vi har som ändå till viss del lär oss att då en tjej råkar ut för något sådant här så "borde hon kanske ha sett det komma". Trots att det inte är rätt. Och det är en skillnad på det jag känner är rätt och vet rent intellektuellt, och på mina ryggmärgsreflexer. Så här illa brukar de lyckligtvis inte vara, men sättet jag pratar och är på är ändå färgat av hur samhället ser ut. Ett annat exempel är att jag av och till fortfarande tänker i könsroller, eller att jag för ett par månader sedan skämtade om någon som är "tjejen i förhållandet", trots att det är en sådan sak en säger som helt och hållet bygger på en stereotyp.
.
Varför skriver jag då om det här? Jo, jag ville väl framför allt prata om hur lätt det är att göra fel. Jag vill gärna tro att jag är ganska genusmedveten, men ändå hände det här. Men lyckligtvis är det inte över för det. Varje dag är en nystart och varje misstag är ett misstag en förhoppningsvis inte upprepar. Jag har bett om ursäkt till min vän. Flera gånger. Och jag kommer nog ha dåligt samvete över det här i ett par månader (Jag har en tendens att vara extremt självkritisk), men jag tar nya tag och arbetar vidare för att förändra både mig själv och min omvärld, och förhoppningsvis gör jag inte om samma misstag igen. Och jag hoppas att alla andra också tänker så, att bara för att en gör ett misstag är en inte automatiskt en dålig människa (Jag är egentligen fel person att döma mig själv på den punkten, men ni förstår min poäng). Så se varje misstag som en lärdom, försök att bättras och förhoppningsvis kommer det en dag där alla våra genusglasögon sitter fastklistrade framför våra ögon med superlim.

Vetenskapen är oviktig!

Ponera att allt det här snacket om att kvinnor är si och män så rent biologiskt faktiskt stämmer, att det finns en biologisk faktor, som vissa hävdar, som gör att män blir mer benägna att utveckla vissa egenskaper och kvinnor andra. Det finns såklart olika teorier kring vilka dessa egenskaper i så fall skulle vara, vilken som i så fall skulle stämma är inte viktigt, men tänk ifall någon av dessa skulle stämma. Skulle det då innebära att feminismen, eller i varje fall vissa grenar av den, vore besegrad?
Knappast.
Poängen med att få bort könsrollerna kvarstår oavsett ifall vissa av våra beteendemönster är insocialiserade eller biologiska, och oavsett ifall de flesta "passar in i mallen" eller inte.
Det spelar helt enkelt ingen roll huruvida kvinnor och män har en större chans att utveckla vissa egenskaper än andra eller inte, eftersom vi redan vet att alla inte konformeras till endera mallen. Därför är det helt enkelt irrelevant vad ett potentiellt forskningsresultat kommer att visa, i och med att även ifall de (Jag bör kanske tillägga att jag skriver "de" här för att det låter bättre. Helt ärligt tror jag inte någon av oss passar in helt i könsrollerna. Jag gör det verkligen inte i alla fall) som inte passar in i könsstrukturerna nu skulle vara en grav minoritet så är det fortfarande fel att vi anpassar samhället på ett sätt som gör att de inte passar in, när vi lika gärna skulle kunna utforma det på ett sätt som gör att alla kan känna sig delaktiga.
.
För det är just delaktighet som är nyckelordet här. Att ta bort könsrollerna handlar inte om att, vilket många antifeminister verkar tro, göra alla till "en könlös, grå massa". Om det vore målet så skulle vi knappast tagit bort några könsroller, utan vi skulle reducerat dem från två huvudsakliga till en huvudsaklig. Poängen är istället att fokus helt och hållet ska flyttas bort ifrån vår könstillhörighet och att våra valmöjligheter inte ska begränsas av vad som "passar" till en viss kombination av X och/eller Y kromosomer.
Dessutom undrar jag lite hur det är ställt med människor som anser att det enda som utmärker dem är vilket kön de är födda med i och med att de tror att vi alla kommer att bli en "grå massa" om könsrollerna försvinner.
.
Min poäng är alltså att det inte har någon som helst betydelse ifall naturvetenskapen visar att vissa av könsstrukturerna finns biologiskt skapade från födseln, något som jag inte för en sekund tror kommer att hända, eftersom att alla inte passar in i dem, och så fort vi utformar vårt samhälle på ett sätt som exkluderar vissa på grund av sådant de inte kan hjälpa så ägnar vi oss åt diskriminering och förtryck. Och det är aldrig okej.

Analogi

En analogi som min kompis Mia-Johanna lade upp på sin blogg och jag kände var bra att sprida vidare.
.
.
Bildlänk.

Om att behöva stå till svars för andras dumheter

Det är många, främst antifeminister, som tror sig ha ett ultimat motargument mot feminismen då de tar upp Ireen von Wachenfeldt, och hennes vid det här laget ökända citat att "män är djur", ett refererande tillbaka till Valerie Solanas och dennes SCUM-manifest (Society for cutting up men). Jag måste direkt nu påpeka att jag inte läst SCUM-manifestet, och heller inte är särskilt insatt i Wachenfeldts karriär eller personlighet, men jag kan likväl gott konstatera att dessa två knappast talar för alla feminister. Faktum är att jag, så som jag förstår och tolkar ordet, inte skulle kalla någon som hatar män för feminist eftersom att det inte finns plats för den typen av hat i ett jämställt samhälle, vilket är det som feminister arbetar för.
Att vi ändå tvingas stå till svars för konstiga uttalanden och handlingar från människor som kallar sig feminister går väl på sätt och vis att förstå, men det jag själv verkligen inte kan få grepp om är hur folk (främst antifeminister) kan få för sig att kritisera en rörelse utan att de alls vet någonting om den eller vad den står för.
.
Så varför är det här en så stor grej? Måste inte t ex moderater eller vänsterpartister stå till svars för allt deras partier står för? Och jo, det är sant, eftersom att moderaterna och vänsterpartiet är politiska partier och ifall partierna röstas in i riksdagen så kommer de ju, i teorin, arbeta för att få igenom allt i partiprogrammen, vilket i sin tur leder till att någon som väljer att stödja ett specifikt parti då också måste gå med på allt som står i programmet, även om det bara är i form av att "jo, jag får väl köpa det där dumma påhittet eftersom att allt annat är såpass vettigt". Alltså, även om en person som röstar inte gillar det så måste den röstande ändå gå med på att det "dumma" kommer som en konsekvens av rösten på det partiet.
.
Men feminism är inte ett politiskt parti, vilket innebär att en feminist inte blir "medskyldig" till allt en annan feminist säger. Att påstå något annat vore snarare som att avkräva alla socialliberaler för det andra socialliberaler säger (Vilket, om en kan något om svensk politik, vore som att kräva att socialdemokraterna ska stå till svars för det centern säger). Alltså, eftersom att feminism är en ideologisk samlingspunkt full av massor av idéer, tankar och åsikter som i kontentan bara säger att en inser ojämlikheterna mellan könen och att en vill göra något åt det, så går det inte riktigt att ställa alla feminister till svars för något som en säger. Det hela blir ju ännu sjukare då personen ifråga ändå inte står för något som feminismen står för, nämligen jämlikhet mellan könen.
.
Så varför heter det då feminist, ett ord som för tankarna till kvinnor, om det handlar om bägge könen?
Jo, NE skriver "urpsrungligen ett nedsättande ord; feminist var en person som inte anpassat sitt beteende till de förhärskande könskonventionerna", vilket är i princip är det som feminismen står för nuförtiden. En annan teori är att feminismen  heter som den gör för att den ursprungligen fokuserade främst på kvinnors rättigheter då det var kvinnor som framför allt saknade dem. Så är det också nuförtiden, på ett plan. Rörelsen fokuserar främst på kvinnor då det är kvinnor som i dagens samhälle är de mest utsatta och mest diskriminerade. Det innebär inte att andra inte diskrimineras, utan bara att just att bland könen så är det rent generellt kvinnor och de som inte känner att de passar in i något av de två biologiska könen som är de som ligger i underläge.
Det ska ju dock tilläggas att även män kommer att tjäna på upphävandet av könsrollerna, och mycket av det Per Ström och andra antifeminister ojar sig över kommer att lösas genom de feministiska idéerna.
.
Alltså, att försöka ställa alla feminister till svars för det som enskilda säger fungerar inte riktigt, särskilt inte då det i grund och botten är något ofeministiskt, som att män skulle vara sämre än kvinnor eller liknande. På samma sätt är det ren idioti att försöka ställa feminister till svars för att män diskrimineras, eftersom att det helt enkelt inte är något som feminismen står för.

RSS 2.0