Att inte ta åt sig

På youtube finns det ett klipp när Chris Rock ondgör sig över så kallade "niggers" till skillnad från svarta. Det är inte så rasistiskt som det verkar, utan det handlar om ett stereotypt beteende han ogillar. En av de egenskaper han tar upp är "niggers always wants some credits for some shit they're supposed to do", och det här är något jag börjat upptäcka allt mer och mer från människor som tillhör privilegierade grupper.
.
Låt mig förklara hur jag menar.
Det blossar ju upp väldiga rabalder så fort någon stackars feminist börjar prata om "mäns våld mot kvinnor" och gör det fruktansvärda misstaget att inte sätta ett "vissa" innan ordet "män". Jag har skrivit om det själv, att det är onödigt och skapar onödiga konflikter, men jag börjar ifrågasätta mitt eget resonemang. För helt ärligt; om en är så fruktansvärt jäkla korkad att en som man tar åt sig av det, trots att en vet med sig att en faktiskt inte slagit sin fru så känner jag lite att en faktiskt får skylla sig själv. Saken är ju faktiskt den att "mäns våld mot kvinnor", precis som att det skulle kunna implicera "alla mäns våld mot alla kvinnor" så kan det ju också, rent språkligt, implicera "vissa mäns våld mot vissa kvinnor", och om en automatiskt utgår ifrån att personen som talar är så dum att hen på allvar menar att alla män slår kvinnor så är en ju inte intresserad av ett respektfyllt samtal från första början. Så varför ska vi andra krumbukta oss in absurdum bara för att tillfredsställa någon annans språkliga fascism och i högsta grad medvetna felläsningar?
Nu menar jag förstås inte att feminister inte ska försöka tänka på att uttrycka sig försiktigt och på ett icke-generaliserande sätt, verkligen inte, men att det i nuläget knappt går att prata om det våld som en del kvinnor utsätts för av vissa män utan att någon kränkt nolla ska börja gasta om att alla män minsann inte slåss är skandal.
.
Det är två typer av människor som gör såhär: Den första är individer som är i ett så oerhört stort behov av att ständigt ha någon som håller dem i handen och talar om för dem att de inte gör fel att de är beredda att offra alla försök till att faktiskt lösa problemen bara för att få sitt eget ego tillfredsställt. Det räcker inte för dem att både de själva och den de talar med vet att de inte slår sina fruar, de måste ändå få höra personen säga det.
Den andra typen är människor som inte är intresserade av en ärlig diskussion från första början, utan de vill bara misskreditera personen de talar med. De går inte in i diskussionen för att förstå vad den andra har att säga, utan de är antingen så sjukt rädda för att "förlora" att de måste försöka misstolka personen, eller så har de en agenda mot det de anser personen representera och vill, genom att misskreditera personen, försöka angripa hela symbolen (vissa antifeminister är ett utmärkt exempel här).
.
Det här märker vi också bland andra privilegierade grupper. Hbtq-personer som talar om hetero- och cisnormativitet eller diskrimineringen de utsätts för av SC-personer (straigt-cis), någon som inte är kaukasier och som lever i väst och talar om rasismen, och så vidare. Något ständigt återkommande är att personen, som är upprörd över en orättvisa, måste pausa och förklara för lyssnaren att "nej, men jag menar ju inte dig, det finns ju många som är schysta också". Det är väl solklart att personen inte syftar på den vita, SC-personen och inte ser hen som en symbol för förtrycket? Hade hen trott att den vita, SC-personen var rasist/hbtq-fob så hade de förmodligen inte haft ett samtal där de möttes som likar. Men likväl härskar den här inbillade kränktheten och rent absurda viljan att ta åt sig, trots att det rationella borde vara att anta motsatsen.
Visst, jag kan förstå att en tar åt sig av "alla män är onda!", "alla svenskar är rasister!" eller någon liknande dumhet, men helt ärligt: Hur ofta stöter en på den typen av uttalanden, egentligen? Det är definitivt inte vanligt i det så kallade "PK-media" i alla fall..
.
Så, om du är vit, cis, straight, slentriankristen eller man. Nästa gång:
En kvinna pratar om mäns våld mot kvinnor eller hur vi lever i ett system där kvinnor förtrycks till förmån för män.
Någon som inte är vit talar om rasismen hen möter från kaukasier för att hen inte delar deras hudfärg.
En hbtq-person berättar om hur den förtryckande hetero/cisnormen skadar hen till förmån för SC-personer.
En muslim mår dåligt över att hen möts av förtryck från ett slentriankristet väst som vägrar acceptera hens religiösa tillhörighet.
Ta det lugnt!
Om du vet med dig att du inte varit ute och förtryckt några minoriteter på sistone så kan du hoppa upp och sätta dig på att det inte är dig hen menar!

Jag har blivit utmanad

Nej, det är tyvärr inte en debatt vi talar om, utan om sådana här "bloggutmaningar" som kretsar omkring. I vanliga fall är jag inget större fan av sådana här, men jag tyckte att utmanarna, Fanny och Intersexorwhat, hade såpass bra frågor att jag tänkte att det kunde vara kul att besvara dem. Sen är jag så sjukt trött nuförtiden att jag inte riktigt har orkat blogga den här veckan, så då kunde jag lika gärna svara på den här.
.
Intersexorwhats utmaning:
.
Varför startade du din blogg?
Från början var det för att jag ville ha någonstans att skriva ned mina teorier, tankar och 0,2-sekundersingivelser. Det ändrades dock när jag efter ett tag började skriva väldigt mycket om feminism, genus och hbtq-frågor, något som jag fick en del uppskattning för. Så jag tog bort de inlägg jag inte tyckte passade in i temat och bestämde mig för att helt viga bloggen åt det här.
.
Vad är din sysselsättning, pluggar du eller har du något arbete eller kanske både och?
Jag pluggar till ämneslärare för gymnasiet, med inriktning historia och tillval svenska. Jobbar inte då jag dels har på tok för mycket annat för mig, är för lat och också inte riktigt står ut med tanken.
.
När brukar du få prestationsångest?
När jag ska prata med nytt folk, men jag är inte säker på att "prestationsångest" är rätt ord. Det är mer att jag är blyg och introvert. Annars brukar jag överlag inte få någon prestationsångest. Jag menar inte att jag är bra på allt, eller så, utan mer att jag inte riktigt bryr mig så mycket om att vara bra på de flesta av sakerna jag är dålig på. Det är inte knutet till min självbild, direkt.
.
Vad är dina tankar om att behöva "komma ut" gällande sexuell läggning?
Jag tycker att hela konceptet "komma ut" är fruktansvärt fånigt. Först och främst är det bara homo- och bisexuella som tvingas göra det, och det är fullständigt absurt att vi utgår ifrån att någon är straight till dess att motsatsen bevisats, men jag tycker också att själva grejen med sexuell läggning är rätt skev. Det handlar bara om att vi vill klistra på förenklande ettiketter på folk baserat på en aspekt (kön) som de föredrar i en sexuell kontext. Människors sexualitet är mer komplex än så, och det skapar dessutom bilden av kön som något viktigt att separera. Det är det inte.
.
Har du någon fantomkänsla i form av ett kroppsdel saknas, är överflödig eller på något annat sätt är "fel"?
Jag känner mig inte riktigt hemma i min kropp, men inte utifrån ett könsperspektiv. Jag tror det mer handlar om att jag är en väldigt mental person, och ser min kropp som ett bihang jag inte riktigt känner igen mig i. Min kropp är inte mitt "riktiga jag", mitt sinne är det.
.
Definierar du dig som ditt juridiska kön?
Eeh, ish. Jag ser mig mer som kille än som tjej, utan tvekan, men jag tycker inte "kille" säger ett dugg om mig heller. Dels känner jag verkligen inte igen mig i könsrollen, men jag tycker också själva uppdelningen är fånig, och jag föredrar att tituleras "hen" framför "han".
Jag är inte "kille", jag är "Rasmus".
.
Hur skulle en ideal partner vara för dig (kärlekspartner eller annan partner spelar ingen roll)?
Jag gillar egentligen inte att sätta upp en idealbild längre, det känns skevt på något sätt. Det blir som en schablonbild istället för en riktig person, och det är just riktiga personer som är intressant, inte påhittade idealbilder. Men jag kan skriva ned några egenskaper jag uppskattar väldigt mycket:
Intelligent. Det finns inget jag tycker är lika hett som när en person är smart.
Viljestark. Det är också väldigt viktigt. Dels tycker jag det är väldigt attraktivt, men jag behöver också det eftersom jag är väldigt viljestark själv.
Liknande värderingar. Jag menar inte att hen bör hålla med mig om allt, men för mig är det viktigt med liknande basvärderingar. Jag skulle ha väldigt svårt att fungera ihop med en nyliberal, våra människosyner är helt enkel för olika.
Snäll. Omotiverad elakhet är inget jag gillar hos folk, och idealistisk osjälviskhet är också väldigt attraktivt.
Humoristisk. Inte bara en person som skrattar åt mina skämt, utan som kommer med egna.
Individualistisk. Jag är inte intresserad av någon bara för att ha någon attrialj, som ett objekt att visa upp och ligga med utan det är viktigt att hen är en egen person (det är förstås alla på sätt och vis). Vidare skulle jag vara väldigt obekväm med en person som inte har "sitt eget liv" utanför mig.
.
Hur definierar du sex?
Jag har nog ingen direkt definition av ordet, och jag är inte så intresserad av att skaffa mig en heller. Pressas jag antar jag att jag, när jag pratar om sex, syftar på all form av sexuell aktivitet som sker mellan en eller flera samtyckande personer. Men jag ser det hela som något väldigt subjektivt. Om någon däremot inte tycker sig ha haft sex förrän det rör sig om KiF-sex så vem är jag att säga emot?
.
Anser du dig själv ha sexdebuterat? Varför / varför inte? Förklara gärna utifrån din egen definition av sex.
Ja. Däremot vill jag inte gå in på mer detaljer om det hela här på bloggen. Undrar någon så får hen fråga mig afk eller möjligen i en chat/mailkonversation. Det är förstås långt från säkert att jag svarar, men jag tar inte illa upp av frågan.
.
Vem/vilka är din(a) största förebild(er)?
Neil Gaiman, hands down. Och den tionde doktorn ^^
.
Vad skulle du vilja göra för världen?
Massor. Men ett totalt intetgörande av klasskillnader och ett krossande av könsrollerna vore inte fy skam.
.
.
Fannys utmaning:
.
Kallar du dig feminist och, beroende på svar; varför/varför inte?
Ja. Jag håller med om de flesta feministiska teorierna och jag tycker det är viktigt att visa vart jag står. Dessutom krävs det motpunkter till alla antifeminister som roar sig med att försöka devalvera begrepp de helt saknar förståelse för.
.
Var har du din politiska hemvist i övrigt?
Jag är socialist. Någon typ av det, åtminstone.
.
Utövar du på något sätt dina politiska övertygelser?
På sätt och vis. Jag är aktiv om än lat inom Vänsterns Studentförbund (VSF), jag försöker hela tiden väcka debatt och diskussioner och engagerar mig mycket politiskt. Jag försöker överlag hjälpa folk så gott jag kan, och jag gör överlag inte saker bara för pengarnas skull.
.
Är du religiös?
Nej.
.
Sysslar du på något sätt med "andlighet" (väldigt svepande begrepp, men hoppas det går fram)?
Det beror ju lite på definitionen. Jag utövar ingenting, men jag ägnar mig rätt mycket åt "andlig reflektion". Jag är en grubblare, helt enkelt, och funderar över det mesta av andlig natur.
.
Är vad du arbetar med viktigt för dig och på vilket sätt?
Jag studerar, och det är något jag trivs väldigt bra med. Jag tycker om ny kunskap och själva känslan. Sen har mitt yrkesval kommit att bli väldigt viktigt. Jag vill hjälpa folk, och som lärare kan jag förhoppningsvis göra skillnad för någon i alla fall.
.
Vad har du för inställning till konsumtion?
Överlag är jag kritisk då jag tycker det är nära kopplat till det kapitalistiska systemet. Det jag framför allt är kritisk till är när konsumtionen blir ett självändamål, något som är väldigt vanligt idag. Att konsumera för konsumerandets skull ser jag som totalt poänglöst och rent av skadligt då det bara förstärker den kapitalistiska hegemonin. Ska vi konsumera något så borde vi ha ett syfte med det som är större än att vilja ha den senaste tekniska mojängen. Det är en grej att köpa en ny telefon för att en vill kunna twittra, det är en helt annan att köpa en ny telefon bara för att en vill ha en nyare telefon. I det förstnämnda fyller konsumtionen ett ändamål utanför konsumtionen i sig, medan det andra bara handlar om ett kontraproduktivt habegär.
.
Hur vill du bilda familj/leva med andra människor (tänker kärnfamilj, kollektiv, särbo, osv)?
Jag vill inte ha barn, att bli lärare räcker. Sen vill jag inte leva i ett monogamt förhållande heller. Det skulle jag aldrig orka med. Ett mysigt litet kärlekskollektiv vore väl inte fy skam, antar jag. Men jag tror jag helst vill hålla mig för mig själv, så ska jag bo i ett mysigt litet kärlekskollektiv måste jag få gott om möjlighet att isolera mig då och då.
.
Har du några hobbys som du ägnar dig åt helt utan prestationskrav?
Datorspelande, läsande och filmtittande. Då handlar det om att uppleva snarare än att prestera. Då jag spelar kör jag oftast på ganska lätta svårighetsgrader, det är berättandet, karaktärerna och historien som är det viktiga.
.
Rakar du dig på kroppen?
Nej. Jag väldigt likgiltig inför det, och skulle jag börja ha regelbundet sex med någon eller några som föredrog det skulle jag inte ha några problem med att börja. Men i dagsläget har jag inget som motiverar mig att börja, så jag orkar inte bry mig om att lägga ned energin på det.
.
Hyser du hopp för mänskligheten?
Ja, enormt mycket! Det kommer bli awesome, och framtiden är så sjukt ball! Vi kommer åka till rymden, och det finns hur mycket häftigt som helst där! Allting är skitstort, och med tanke på hur otroligt mycket coola saker det finns bara här på jorden; fatta hur stört mycket ashäftigt det måste finnas i rymden. Vidare håller könsroller och annat dumt på att försvinna, allt färre krig utkämpas, klassklyftor sjunker överlag (jag vet att de ökat de senaste typ tjugo åren, men sett i ett längre historiskt perspektiv så blir allt enormt mycket bättre) och våldet minskar. Världen håller verkligen på att bli bättre, och överallt finns det helt fantastiska eldsjälar som kämpar för en bättre värld, och massor av folk som bara är awesome!
Det är bara synd att jag nog inte lär leva länge nog att uppleva allt.

Läs för tusan!

http://oforganon.tumblr.com/post/11150747104/to-all-those-men-who-dont-think-the-rape-jokes-are-a

Vad betyder egentligen "patriarkatet"?

Ett ord som är ganska centralt inom många, men långt från alla, feministiska teorier är "patriarkatet". Trots att det ändå är relativt vanligt förekommande verkar det dock vara ytterst få, med undantag från de som är insatta i teorierna, som faktiskt förstått vad ordet betyder. Vissa verkar tro att det är en hemlig klubb bestående av män; Per Ström och andra antifeminister brukar försöka göra sig lustiga över det här "patriarkatet" och fråga vilken bastu de brukar mötas i, eller varför de inte fått en inbjudan (fast vem skulle vilja ha med dem i sin hemliga klubb?). Det här är förstås fel, och även om antifeministerna med de här skämten tror att de är roliga och levererar svidande kritik mot feminismen så blir det inte riktigt resultatet. I och med att de försöker ironisera över ett begrepp genom att skämta om en betydelse det inte ens har så framstår de inte som satiriker utan enbart som okunniga. Det vore lite som om jag skulle säga "alltså, solen, hahaha, ja, om den nu är ett blåbär, varför har ingen ätit upp den?". I och med att jag inte förstått att solen varken är direkt blå eller att folk generellt sett inte tror att den är ett blåbär så faller min satir och det blir bara konstigt istället. Så här är det med skämten om patriarkatet då det helt enkelt inte syftar på en hemlig grupp män som styr allt. Patriarkatet har helt enkelt ingenting med konspirationsteorier om Illuminati att göra, även om jag kan förstå att människor som själva tror på konspirationsteorier (Amazonia, någon?) också utgår ifrån att andra tror på liknande teorier, då folk tenderar att omedvetet utgå ifrån att andra tänker på ett liknande sätt som en själv.
.
En annan vanlig tolkning, som jag oftast ser hos antingen låtsas-feminister som mest tycker illa om män och hos killar som är oinsatta i feminismen och genusfrågor, är bilden av att patriarkatet på något sätt skulle vara alla män. Det här stämmer förstås inte heller, och ifall en funderar över det hela ett tag så förstår en nog varför. Det finns helt enkelt ingen anledning till att feminister skulle "patriarkatet" istället för "alla män". Om inte annat så är "alla män" är sjukt mycket smidigare att säga.
.
Att de här missförstånden framför allt florerar bland människor som inte läst någon feministisk teori utan som bara lyssnat lite ointresserat på vad någon feminist sagt alternativt läst någon debattartikel med ett halvt öga är knappast förvånande. Den här felaktiga bilden skapas troligen av att personen läser det nya ordet "patriarkatet" och får ut av sammanhanget att det är något negativt. Personen utgår då att det måste vara något om män som är onda, eftersom hen tänker "tja, feminister hatar ju män så". Rena dumheter, med andra ord, och bilden av den manshatande feministen är något som till stor del kommer från idioter i Hollwyood som försöker förlöjliga, skada och få bort rörelsens legitimitet. Det går dessutom lätt att läsa feministisk litteratur och titta på hur ordet används. Efter ett tag förstår en att det inte kan röra sig om en hemlig klubb eller alla män.
"Patriarkatet" är inte en grupp, det är ingen rörelse och det är ingen hemlig klubb. "Patriarkatet" är helt enkelt inte en fråga om "vem" utan om "vad".
Det är namnet på de strukturer, alltså det nät av normer, osynliga regler och falsk neutralitet, som trycker ned kvinnor som grupp samtidigt som män som grupp gynnas. Jag har tidigare skrivit om hur strukturer fungerar, men att det finns en struktur som gör att män som grupp gynnas och trycker ned kvinnor som grupp innebär inte att en man automatiskt har det bättre än en kvinna. Dels är det här en fråga om grupp, inte om individ, men det finns också fler källor till diskriminering än kön. En svart, homosexuell man från arbetarklassen, som är muslim och lider av ett handikapp har det förmodligen svårare än en vit, heterosexell kvinna från överklassen som är slentriankristen och helfunktionell (jag tror det här är fel ord för det, men jag minns verkligen inte vad det hette). Det innebär bara att en kvinna generellt sett möter mer diskriminering på grund av sitt kön än vad en man möter på grund av sitt kön. Vissa män drabbas förstås värre, och vissa kvinnor mindre, men det är bara individer. Nu pratar vi om grupper.
.
Det finns vissa feminister som väljer att inte prata om patriarkatet, och det har jag full respekt för. Jag själv pratar inte om det så mycket, även om jag köper teorin. Jag ser dock inte att tro på specifikt patriarkatet som helt nödvändigt för att vara feminist, och jag brukar förespråka genvägen för att lösa problemet, nämligen en total nedmontering av könsrollerna. Om "man" respektive "kvinna" upphör att ha någon betydelse så kommer patriarkatet vara desarmerat, och oavsett ifall en köper teorierna om patriarkatet eller inte så kan vi fortfarande enas om att lösningen på problemen är att vi krossar den dikotoma synen på kön och istället börjar skita i det. Det här är, till skillnad från i fråga om missgynnande strukturer, ett ypperligt tillfälle att fokusera på individen, och inte gruppen.

Feminism och den politiska korrektheten

Ifall det är något en som feminist ofta anklagas för så är det att vara "politiskt korrekt", och ifall det är något jag pratat mig hes över så är det just vad uttrycket "politiskt korrekt" egentligen betyder, men vi kan för diskussionens skull ta det en gång till.
.
"Politiskt korrekt" kan överlag sägas ha två betydelser: Antingen innebär det att en person anpassar sina uttalanden efter rådande politiskt moral utan att egentligen känna någon egen övertygelse. Det blir således ett spel för gallerier i ett försök att skaffa sig fördelar genom att konformera till rådande samhällsvärderingar, och undvika att vara provocerande.
Den andra betydelsen innebär att en försöker undvika att väcka anstöt hos människor genom att uttrycka sig respektfullt rörande klass, etnicitet, religion, kön, läggning, funktionshinder, kultur, ideologiska uppfattningar, och så vidare. Det sista är förstås inget direkt negativt. Respekt för andra är ju faktiskt något bra, så jag kommer rikta in mig på den första definitionen.
Uttrycket används främst som ett pejorativ, och motsatsen, att vara "politiskt inkorrekt" uppfattas ofta av många som att vara lite rebellisk och skita i rådande sociala normer. Det här är förstås intressant då det främst är feministerna som ifrågasätter rådande sociala normer i fråga om framför allt kön och läggning samtidigt som dessa ofta försvaras av feministernas belackare. Det hela borde egentligen räcka för att anta att anklagelserna om "politisk korrekthet" bara rör sig om pejorativ utkastade utan någon egentlig reflektion i ett försök att associera motståndargruppen med något negativt för att dels få folk som egentligen delar värderingarna att ta avstånd och på så vis försvaga gruppen, men också för att ogiltigförklara gruppens åsikter och bemöta ett argument med en förolämpning. Jag är förstås medveten om att det också finns "feminister" som är på tok för liberala i användningen av ordet "sexist", men att anklaga motståndarsidan för att vägra ta en debatt och tysta ned folk med ordet "sexist" för att sedan göra detsamma med uttrycket "politiskt korrekt" är vad mig anbelangar ganska fånigt. Så fort någon börjar prata om politisk korrekthet är den personen en idiot i mina ögon, till dess att motsatsen bevisats.
.
Om någon på allvar försöker påstå att det idag inte är provocerande att vara feminist, så undrar jag verkligen under vilken sten den personen suttit de senaste tio åren. Få saker är så extremt provocerande nuförtiden som när en person titulerar sig själv feminist, börjar prata om könsmaktordningen eller bara hintar om att kvinnor skulle vara förtryckta. Det är bara att titta på valfri debattartikel som behandlar ämnet. De krossar garanterat allt annat i antalet kommentarer, och de flesta är kritiska, för att uttrycka det milt. Faktum är att få saker är lika ifrågasatta som feministiska och, i viss mån, vänsterorienterade åsikter. Det är extremt vanligt att folk säger att "jag är för jämställdhet, men jag är inte någon feminist" eller föredrar alternativa tituleringar trots att de i grunden står för samma åsikter. Inom den amerikanska forskarvärlden är det lika med karriärsmässigt självmord att kalla sig själv "feminist" och av mina tvåhundrafemtiofem facebookvänner så skulle jag uppskatta att bara omkring femtio stycken kallar sig själva feminister, och jag brukar ändå överlag bli vän med folk som har liknande värderingar som jag själv har (inte direkt medvetet, utan det bara blir så).
Att vara feminist är helt enkelt inte oprovocerande i dagsläget. Det är inte direkt vanligt att kalla sig det längre, och hatet vi feminister möter är ganska rejält. Vi porträtteras dessutom av Hollywood som militanta galningar som hatar män, något som kommit att färga bilden av oss, trots att det inte ens stämmer. Det känns överflödigt att nämna att vare sig Hollywood-folket, kommentarsfältstrollen eller de nyliberala debattörerna läst speciellt mycket feministisk litteratur överhuvudtaget, utan de har bildat sig sin uppfattning om oss baserat på vad "alla andra" säger. Det är helt enkelt ett moln av feministhat som när sig själv genom att reproducera sina egna snedvridna uppfattningar med motiveringen "ja, men de andra i molnet sa ju att det betydde det här". Istället för att ta reda på vad feminister själva tycker att feminism handlar om så baserar de flesta sin uppfattning på vad andra feministhatare tycker att feminism innebär. Nu menar jag förstås inte att det inte finns några undantag, men den här typen av "åsiktsinavel" är väldigt vanlig.
.
Under 90-talet var ordet "feminist", till skillnad från idag, väldigt populärt, och det var många politiker som försökte rida på den här popularitetsvågen genom att själva gå ut och börja kalla sig för feminister. Det här kan förstås tyckas vara väldigt positivt för rörelsen, men tyvärr fick det ganska ödesdigra konsekvenser. Problemet med de här politikerna som började kalla sig själva för "feminister" var att de varken var insatta i, eller ens förstod sig på, de feministiska teorierna. Betydelsen av att kalla sig "feminist" devalverades helt enkelt till att bara lite vagt innebära att en tyckte att jämställdhet var en mysig grej på grund av att sensationslystna politiker ville fiska röster. Här kan vi alltså prata om politisk korrekthet, men den har inget med feminismen i sig att göra, utan det handlar istället om hur själva begreppet kapades.
De här politikerna försökte förstås följa upp sina uttalanden med någon typ av handling, men på grund av att de verkligen inte förstod sig på begreppet började de istället blint kasta pengar på allt som innehöll orden "genus" eller "tjej", och motiverade det med att det skulle vara stött av genusvetenskapen, allt medan genusvetenskapen bara "Wait, what?!?". Jag menar nu inte att tjejgrupper inom mansdominerade sfärer är något negativt (och feministiskt självförsvar är helt fantastiskt på pappret även om den som kan det minsta lilla om kampsport och nödvärnslagen fattar att de lär ut helt sinnessjuka grejer i vissa grupper) och kvinnojourer och utbildning är något som verkligen behövs. Problemet är bara att många av de initativ som tagits inte har ett piss med feminism att göra, utan är beslut som fattats av politiker som inte förstår sig på feminismen. Till exempel finns det kurser i "kvinnligt företagande" där kvinnor uppmuntras att göra allting mjukt och blommigt, lita på sina känslor och fatta helt snurriga beslut för att det "känns bra". Det här följer heteronormen och förstärker könsrollerna, något som inte har ett skit med feminism att göra utan tvärtom är det som de flesta feminister arbetar mot. Inte för att de kvinnligt kodade egenskaperna är negativa, det borde de inte vara, utan för att egenskaper inte borde vara vare sig manligt eller kvinnligt kodade, och genom att förstärka bilden av vissa saker som "typiskt kvinnligt" så görs feminismen en otjänst.
.
Feminismen är inte en symbol för politiskt korrekthet, utan politiker och i viss mån journalister har länge utnyttjat feminismen i den politiska korrekthetens namn utan att de överhuvudtaget förstått sig på den. Det som folk kallar för "statsfeminismen" har inget med feminism att göra överhuvudtaget, utan det är en skev avart som kommer av att folk överhuvudtaget inte förstår sig på vad begreppet innebär. Det har aldrig funnits något statsfeminism, eftersom feminismen som den ser ut idag vill förändra systemet ifrån grunden, det vill överlag inte den politiska majoriteten.
Med det här menar jag inte att få det att låta som att det skulle vara någon konspiration mot feminismen, det är det inte, utan att det blivit såhär handlar helt enkelt om hur det politiska systemet fungerar. Politiken är i högsta grad en popularitetstävling och när aspirerande politiker märker att något blivit populärt så är de flesta inte sena med att hoppa på tåget. Det finns förstås politiker som är feminister på riktigt också, men de har verkligen ingen egen bestämmanderätt, utan tvärtom röstas deras förslag ofta ned av den konservativare majoriteten. Sen har vi också folk som Gudrun Schyman och liknande, människor jag själv beundrar mycket men som inte är särskilt retoriskt smidiga alla gånger. Jag kommer dock återkomma till det i ett senare inlägg och försöka förklara vad orden faktiskt innebär.
.
Här förstår jag att det är väldigt snårigt för den som inte är så insatt, just för att det kan vara väldigt svårt att veta vad som faktiskt är feminism eller inte då såpass många ändå har kallat sig det. Mitt råd här är att antingen faktiskt själv läsa in sig på feministisk litteratur och själv ta reda på vad som faktiskt menas, eller, om en inte orkar det vilket jag kan respektera, att skita i själva ordet "feminism" och istället fokusera på vad folk faktiskt säger. Om en person som säger sig vara feminist förespråkar att vi borde kastrera alla män för att undvika våldtäkter; tänk "jävla idiot som vill kastrera alla män" istället för "jävla feminist". Fokusera på budskapet när du kritiserar istället för vad personen väljer att titulera sig själv som, och jag lovar dig att du kommer komma bättre överens med riktiga feminister, som i fallet ovan garanterat kommer stå på din sida och instämma i att personen ifråga är dum i huvudet.

Att reagera - Viktigare än du tror

Den absolut vanligaste kritiken jag som aktiv feminist får, oändligt mycket vanligare än publikfavoriter och tillika lögner som "feminister hatar män", "genusvetenskapen är ovetenskaplig", "ni vill styra hur folk tänker/lever" och till och med vanligare än de klassiska konspirationsteorierna á "Hjälp! Matriarkatet kommer och tar mig!" är:
"Varför gör du en så stor grej av det här? Världen ser ut så här, kan du inte bara gilla läget istället för att bråka om något som ändå är småsaker?"
Om jag hade en krona för varje gång jag hört det här i någon form så lovar jag att jag inte skulle behöva ta studielån. Det förekommer överallt; när jag kritiserar sexistiska skämt, när jag tycker det är elakt att håna en enskild person för att hon följer skönhetsideal som finns i samhället, när jag använder ordet "hen" (jag behöver inte ens be andra använda det för att någon ska flippa!), och så vidare. Nästan så fort jag talar om något mindre allvarligt än mord på kvinnor för att de är kvinnor så kommer någon och tycker att jag borde engagera mig i något större, viktigare och mer världsomfattande, och när jag pratar om strukturellt våld mot kvinnor ska alltid någon komma och "men hallå, våldet killar utsätts för då?" som om det skulle bli mindre allvarligt och viktigt att lösa bara för att jag pratar om något annat för tillfället. En intressant grej är att även när feminister pratar om våld mot män, och eventuella lösningar på det i en förändring av könsrollerna så gnäller folk ändå (somliga blir visst aldrig nöjda såvida en inte pratar om att kicka ut alla muslimer ur landet). I vilket fall som helst är det ibland svårt att föra en feministisk diskussion i Sverige eftersom någon alltid ska hävda att då det är värre i andra länder och att en ska hålla käften och vara nöjd med det vi har.
.
De här reaktionerna, att försöka avfärda ett problem som småsaker eller att uppmuntra folk att "tagga ned" och "gilla läget", kommer av att personerna helt enkelt inte vill behöva förändra sig själva och sitt sätt att tänka. Vi människor är i grunden varelser av vanor, och när vi väl har ett tankemönster kan det vara jobbigt och rent av smärtsamt att behöva ändra det. Därför föredrar istället människor överlag att inte behöva utsättas för situationer där de eventuellt måste förändra sina sätt att tänka, eller åtminstone konfronteras med konsekvenserna tankesätten får, och istället försöker de tona ned det hela och återgå till den mer trivsamma samvaron. De tycker helt enkelt att situationen blir obekväm och vill desarmera den som de ser som fridstöraren genom att anklaga henom för att "bråka om småsaker" och då ge personen skuld- och skamkänslor för att hen "stört friden" och på så vis få henom att sluta. Det är helt enkelt en lite mer subtil variant av att hålla för öronen och skrika "LALALALALALALALA!" när någon börjar prata om något obekvämt.
Det är också viktigt att tillägga att det här överlag är omedvetna processer, så det handlar inte om någon elakhet eller något som folk borde ha massa skit för, utan det är helt enkelt en del i hur de flesta av oss människor fungerar.
.
Problemet med att stämpla vissa problem som "småsaker" och uppmuntra folk att "gilla läget och anpassa sig efter situationen" istället för att kräva förändring är att vi, genom att gilla läget och knyta näven i fickan, legitimerar beteendet. Vi säger helt enkelt att "det här är godtagbart, vi kanske inte gillar det, men vi accepterar att det förekommer", och genom det så tillåter vi det hela att fortgå.
När vi uppmuntrar någon att försöka anpassa sig efter en orättvis situation istället för att försöka förändra den så säger vi också att den orättvisa situationen är okej.
.
Jag förstår givetvis att ingen varken kan eller orkar utkämpa alla strider, och det är förstås helt okej. Det är inte när folk inte orkar jag angriper nu. En ska aldrig skämmas över att en inte orkar ta en diskussion eller för att en tycker att nackdelarna med att börja väsnas i en viss situation överväger fördelarna. Men, bara för att en själv väljer att inte ta en strid, så innebär det inte att en borde kritisera de som faktiskt väljer att ta den.
Saken är helt enkelt den att samhället motsätter sig all förändring. Det ligger helt enkelt i ett samhälles "natur" att försöka vara så stabilt som möjligt, och förändringar, oavsett om de går mot det bättre eller det sämre, hotar den stabiliteten. Det är klart att när bollen väl är satt i rullning så kan den vara svår att stoppa, men det kräver fortfarande att någon faktiskt knuffar till bollen från första början. Det här innebär att om vi vill förändra något, oavsett hur liten grej det kan tyckas vara, så måste vi arbeta för att det ska förändras eftersom ingenting någonsin förändras av sig själv.
Så, för allt i världen fortsätt vara obekväma! Fortsätt gräla, fortsätt kritisera, fortsätt diskutera, fortsätt problematisera och låt ingen få er att känna er dåliga för att ni "stört friden". Det är ni som driver förändringarna, och det är enbart era reaktioner som signalerar att något inte är okej. Om ingen arbetar för förämdring så kommer ingenting någonsin att hända!

Idealen och deras betydelse

Att vi har utseendeideal i vårt samhälle borde inte komma som någon överraskning för någon. Vi matas ständigt med bilder av hur vi bör se ut, från tidningar, tv, filmer och i viss mån även böcker. Vår omgivande kultur är helt enkelt fullproppad med ideal om hur vi bör se ut, ideal som inte är särskilt varierande.
Kvinnor, både historiskt sett och nu, värderas också i betydligt högre utsträckning utifrån sina utseenden. Män börjar få allt hårdare utseendeideal nuförtiden i en negativ utveckling, men generellt sett är det fortfarande kvinnor som drabbas hårdast. Det är sällan vi t ex kan se på något röda-mattan-event utan att någon kommenterar hur just kvinnorna ser ut, och till och med i roller där utseendet borde vara totalt ointressant, som hos politiker, tjänstepersoner, författare, chefer och så vidare så kommenteras kvinnors utseenden fortfarande väldigt ofta, och det är väldigt viktigt för att de ska kunna lyckas.
.
Vissa hanterar det här genom att kritisera själva bilden idealet målar upp. Sofia Zettermark skriver mer om det, men för att sammanfatta så handlar det om folk som går till angrepp mot hur folk som följer idealet, medvetet eller omedvetet, ser ut. Tyvärr så löser det ju inga som helst problem, eftersom allt folk då gör är att skapa ett nytt ideal. Vi går helt enkelt, ifall de här personerna får sin vilja igenom, från ett smal-ideal till ett inte-smal-ideal, vilket säkert kan anses vara en förbättring enligt vissa, men det gör fortfarande inget åt själva grundproblemet; att vi överhuvudtaget har ett ideal som säger hur folk ska och inte ska se ut. Vidare så blir det också rena mobbningtendenser mot personer som faktiskt är smala i de här diskussionerna. Killar som visserligen menar väl uttrycker åsikter om att "killar faktiskt vill ha tjejer med lite kött på benen" och "för smalt är ju inte snyggt, killar vill inte ha det".
Det här är problematiskt på flera sätt. Först och främst utgår personerna att tjejens "knullbarhet" fortfarande är och bör vara helt central i hennes självbild. Att vad heterosexuella män tycker om en kvinnas utseende fortfarande är viktigt och intressant, när det egentligen borde vara så att hennes utseende i första hand ska vara något som rör henne själv.
Vidare så tar sig de här personerna rätten att tala för alla män, och är det något som folk borde veta vid det här laget så är det att smak och preferenser varierar något oerhört från person till person. Genom att ta sig rätten att tala för "alla män" som de här personerna gör så signalerar de dock att det är fel på de som inte håller med dem. Att de inte är delar i gruppen "alla män", vilket kan vara rätt kränkande för en del.
Slutligen handlar det om rena mobbningtendenser. Folk ser helt enkelt olika ut, och precis som att det finns de som har väldigt svårt att bli smala så finns det de som har väldigt svårt att inte vara smala. Människor är olika, helt enkelt, och ingen ska behöva höra att hens kroppsform är vidrig och äcklig.
.
Saken med utseendeidealen som de ser ut idag är också att de ofta är något av en nedbrytande process att hålla uppe. Skadliga plastikoperationer, farliga dieter och så vidare är ett reellt hot mot människors hälsa. Det kan alltså vara rent farligt att försöka nå upp till idealen, särskilt när vi tänker på att människor generellt sett har olika förutsättningar för att se ut på vissa sätt. Som jag tidigare skrev så är vissa smala rent naturligt, medan andra är rundare rent naturligt, och det som är en hälsosam vikt för en person kan vara rent livsfarligt för någon annan. När det sedan kommer till annat som folk gör för att se ut på vissa sätt blir det rent absurt. Bara det faktum att folk låter spruta in botulinumtoxin, ett av giftigaste ämnen som överhuvudtaget finns, i sig själva för att inte få rynkor är ju ganska vansinnigt (ett snapsglas av giftet skulle räcka för att döda hela Sveriges befolkning, och tolv kilo skulle kunna utplåna alla människor på hela jorden). Nu anses botox-behandlingar vara ganska säkra, men fortfarande.
Utseendehetsen tar också upp stor del av människors tid och kraft, energi som hade kunnat användas till annat. Och alla som gått på en diet, bantat eller svält sig, vet att kroppen fungerar sämre med mindre energi. Människor tänker sämre, presterar sämre och orkar mindre utan mat, helt enkelt. Det är knappast ett sammanträffande att smalidealen varit som hårdast samtidigt som den feministiska rörelsen varit som starkast. Jag påstår inte att det handlar om någon konspiration nu, utan bara att utseendeideal alltid varit och fortfarande är sådant som använts för att kontrollera kvinnor.
.
Utseendeideal har mer eller mindre alltid funnits, och kan till viss del spåras till rena evolutionära principer om att försöka garantera så att avkomman ska ha så stor chans att överleva och sprida sig vidare som möjligt. Så används det ofta i djurlivet, även om det inte riktigt är en fråga om direkta utseendeideal, utan mer hur en potentiell partner bör vara för att maximera "ättens" fortlevnad. Det ska dock tilläggas att det är skillnad på djur och människor, och att det här syns mycket tydligare hus djur som bara parar sig för att få en avkomma än hos de som också har sex för nöjes skull.
Så här ser det dock inte riktigt ut längre. Historien visar att idealens evolutionära funktion inte längre är lika aktuell, utan att de i högre grad skapas utifrån ett socialt perspektiv. Idealen har istället för att handla om fysisk styrka kommit att allt mer bli en fråga om social klass. Det kan givetvis argumenteras för att de högre sociala klasserna har lättare att få en avkomma som överlever då de har medlen för det, men då handlar det fortfarande om en anpassning av idealen efter den sociala verkligheten då klassamhället inte finns inbyggt i vår DNA. Hur idealbilden ser ut är helt enkelt inte enbart knutet till vår biologi, även om vi givetvis kan se vissa spår. Det är också en rimligare förklaring att social status attraherar då vi, också socialt, intalas att överklass är något positivt, medan underklass är något negativt, än att vår DNA skulle koda om sig till att överensstämma med klassindelningen. Vore det hela enbart styrt av evolutionära, genetiska principer skulle fysisk styrka, friskhet och liknande alltid genom historien ha ansetts attraktivt, vilket rimmar illa med exempelvis "svimmningsidealen" vi såg under 1700-1800-talet hos både män och kvinnor.
.
Det är viktigt att arbeta mot utseendeideal just för att de inskränker hur folk "får" se ut, och leder till att de som inte vill och/eller har möjlighet att anpassa sig efter dem utsätts för social stigmatisering. Vidare tar de bort uppmärksamheten från där den egentligen bör vara; nämligen på hurdana våra personligheter är. Utseende kommer alltid att vara knutet till ålder, i betydligt högre grad än vad personligheterna är, vilket leder till att vi istället för att utvecklas och fulländas desperat försöker klamra oss fast vid en tid som en gång varit. Vi lever i ett väldigt utseendefixerat samhälle, och därför är det oerhört viktigt att vi hela tiden försöker att se människorna bakom folks yttren istället för att haka upp oss på utseendet.

Länktips

Här får ni lite lästips innan jag springer iväg till skolan.
Dels en debattartikel om unga killars överrepresentation när det kommer till våld.
Och en debattartikel om det nya hemmafruidealet. Och när ni läser den kan ni fråga er, ifall det vore jämlikt och bara handlade om individer, varför vi då inte ser samma hyllning och uppmuntran av hemmamän.
Och en artikel om att EA och Bioware på nytt ger homofoberna fingret. De gör mig stolt över att vara en spelnörd ^^

Riktat stöd - Därför behövs det

Feminister anklagas ofta för att diskriminera grupper som följer normen då de åtgärder vi förespråkar främst brukar rikta in sig på just marginaliserade grupper. Folk frågar sig varför det ska finnas initativ som stöder tjejers etablering på datorteknikmarknaden när liknande grupper inte finns för killar. Kritikerna frågar sig varför tjejer som gör ett fritt val ska få fördelar och hjälp som killar som gör ett fritt val inte får, alla har ju samma möjligheter att välja att intressera sig för t ex datorteknik, så varför ska tjejer få stöd som killar inte får?
.
Problemet är att ett "fritt val" inte är fritt. Ifall någon på fullaste allvar tror att det enda som påverkar oss människor är den egna viljan så är den personen, ifall ni ursäktar de hårda orden, komplett galen. Att kulturen omkring oss människor påverkar oss borde förhoppningsvis inte komma som en överraskning för någon, så även när vi tror att vi väljer fritt så påverkar ändå vår omgivning oss till att göra de val vi gör.
En person som vill göra något könsöverskridande kommer utsättas för press från omgivningen att inte göra det valet. Den här pressen tar sig många uttryck, bland annat:
I överdriven uppmuntran, när folk lägger stor vikt vid det könsöverskridande beteendet och hyllar det in absurdum. Trots att personerna som gör det här menar väl så signalerar de fortfarande att personen i fråga beter sig konstigt. Det här reproducerar dels rådande normer, men kan också uppfattas som lite obehagligt för den normöverskridande, då hen singlas ut.
I ifrågasättande, när folk i all välmenande nyfikenhet undrar vad det till exempel var som fick killen att vilja klä sig i klänning. När personen i fråga måste förklara sitt val för sin omgivning så signaleras det att det är något konstigt och som inte är riktigt okej. Personen måste helt enkelt motivera varför hen valt att göra som hen gör på ett sätt som en person tillhörande rätt kön inte behöver.
I social stigmatisering, när personen stötes ut på grund av att hen inte följer normerna. Hen riskerar att bli sedd som "den där konstiga" eller liknande och folk omkring kan tycka att det är obehagligt att vistas i närheten av personen just för att hen verkar underlig eller rent av hotfull på grund av de normöverskridande uttrycken. Det kan också uttryckas genom att folk i personens omgivning påpekar att hen inte är som en "riktig kvinna/man", eller lyfter fram andra, mer könsnormativa personer, som positiva exempel i stil med "varför är du inte mer som din bror, och spelar fotboll?".
I våld, när personen blir angripen fysiskt eller psykiskt på grund av sina normöverskridande val. Det kan dels röra sig om föräldrar som förbjuder sina barn från att göra könsöverskridande, mobbning från omgivningen eller rent av fysiska angrepp.
.
Det här med omgivningen är dock inte enbart en yttre kraft som med tvingar folk att anpassa sig inför hotet om social stigmatisering, utan de påverkar också vad vi själva vill, vilka vi blir och våra värderingar. Vi formas helt enkelt av kulturen som omger oss. Den skapar värderingar och normer som vi internaliserar. Omgivningen påverkar alltså vad den egna viljan vill.
.
Det här leder till att en person som gör något könsöverskridande kan vara i behov av extra stöd eftersom hen dels kämpar mot en yttre press att anpassa sig efter rådande normer, men också mot en inre press skapad av normerna. Det extra stödet är helt enkelt bra för att uppväga pressen som personen utsätts för. Det här stödet kan se väldigt olika ut:
Normförändrande stöd, som att alla fotbollstidningar inte bara behöver handla om pojkar, eller att leksakskataloger inte bara behöver visa flickor som leker med dockor. Därför är det också i vissa fall bra när t ex en kvinnlig brandman eller en manlig sjuksköterska uppmärksammas positivt. Det gör det helt enkelt lättare för folk att göra sina egna val i och med att det minskar klassificeringen av vissa företeelser som "killgrejer" och andra företeelser som "tjejgrejer".
Socialt stöd är också vanligt, i form av nätverkande. När minoritetsgrupper inom områden möts för att stötta och peppa varandra, t ex när tjejer som pysslar med teknik börjar nätverka med varandra skapas ett sådant här stöd. Poängen med det är dels att visa individerna att de inte är ensamma om att göra sina normöverskridande val, men också skapa en miljö där personerna ifråga slipper att ständigt motivera sina val, och vara representanter för minoritetsgruppen (en tjej som är dålig på matematik ses inte som en individ som är dålig på matematik i samma utstreckning som en kille, hon ses istället som en symbol som visar att tjejer inte är så bra på matematik).
Kvotering är ett ganska trubbigt instrument som främst används för att bryta mot en viss normbild. Exempelvis skulle fler kvinnor i en bolagsstyrelse börja normalisera bilden av en kvinna som styrelsemedlem, vilket på sikt skulle minska normbilden av en styrelsemedlem som en man och istället göra bilden mindre könsbunden. Slutmålet med kvotering är dock inte att det ska finnas en 50-50 könsfördelning, som många bland både feministerna och antifeministerna tycks tro, utan målet är att kön ska sluta ha betydelse. Läs mer här om intresse finns.
.
Men varför ska vi överhuvudtaget lägga ned tid på sådant här, kanske folk nu frågar sig? Vad gör det om det finns normer?
Jo, problemet är att även om normer överlag fungerar okej för många, så är det alltid några som blir utestängda av dem och då drabbas på ett eller annat sätt. Och även om många är okej med att leva efter normerna så är det fortfarande ingen som helt och hållet passar in i dem, men de flesta låter bli att överskrida dem av rädsla för att drabbas av konsekvenserna som ett normbrott innebär. Normerna verkar således begränsande på människor.
Det är dessutom många som tycks tro att rådande normer är neutrala, och att försök att påverka normerna och hur de drabbar folk är ett uttryck för social ingenjörskonst. De har rätt i att det är en form av social ingenjörskonst att försöka minska normerna, men valet att inte göra något åt normerna är också ett val, och knappast neutralt. Vi och våra barn kommer, vare sig vi vill det eller inte, alltid att påverkas av samhället och den omkringliggande kulturen. Det kan vi inte förändra. Det vi kan ändra på är om de ska påverkas till att bli accepterande mot olikheter och normkritiska, eller om de ska påverkas till att upprätthålla normer som utestänger folk. Frågan är inte huruvida människor ska tvingas på påverkan eller inte, frågan är åt vilket håll de ska påverkas. Läs mer här om intresse finns.
Målet bör vara att könskodning inte ska förekomma, eftersom det först då våra val kan börja närma sig frihet.

Anledningen till att jag gillar Mulan

(Det blir lite kortare inlägg ett tag nu för att jag fortfarande är sjuk och inte riktigt orkar skriva längre)
.
.
Idag har jag gått runt med en låt från den tecknade Warner Bros-versionen av Tummelisa från 1994, en låt som en gammal musdam sjunger till Tummelisa om att hon borde gifta sig med en mullvad, för att han är rik eller något sådant. Genom hela låten sitter Tummelisa och typ fnittrar lite tafatt och låter sig nästan övertalas. Hela filmen går dessutom ut på att Tummelisa mer eller mindre sitter och väntar på att féprinsen ska komma och rädda henne och sedan gifta sig med henne.
Det här är förstås inget ovanligt i tecknad film. Disneyprinsessorna är ju klassiker på det området, med den ständigt återkommande bilden av hur en tjej snubblande, skräckslaget kryper bort från den manlige skurken, helt maktlös, för att till sist, i sista sekund räddas undan av den manlige hjälten som kommer farande. Alltid detta behov av att räddas.
.
Det här är det jag gillar med Mulan, som kom 1998, och liksom så gott som alla andra Disneyfilmer är en gammal historia som de snott. Där har vi först och främst Mulan som försöker anpassa sig efter normerna, men misslyckas, vilket bara det är skönt. Nog för att Disneyprinsessor ofta failar på den punkten då de brukar vara "introverta" (skitsnack för övrigt), men överlag tycker jag att det brukar kännas väldigt arbiträrt, och snarare något de lagt in för att det ska vara synd om karaktären. I Mulans fall tror jag faktiskt på det, just för att dåtidens Kina var en helt absurt patriarkal historia vars like världen sällan skådat. Det finns helt enkelt uttalat sociala normer för Mulan att bryta mot, annat än att stirra ut i tomma intet lite för länge.
Sen kommer hon in i "mansvärlden" och är först chockad över hur äckligt och underligt det är. Även om mycket är olikt (något jag helt tillskriver sociala orsaker, även om filmen varken säger det ena eller det andra) så finner hon likväl att hon på något sätt passar bättre in i den världen, då den är friare och öppnare. Allt till ett helt fantastiskt montage. Ja, jag är ledsen, jag skiter i hur könsnormativ texten är. "Make a man out of you" är fan den bästa låt som någonsin varit med i en Disney-film. Lägg dessutom till att vi under hela tiden ser hur en tjej går och blir man, så tycker i alla fall jag att hela passage får en helt fantastiskt mysig queer-dimension över sig. Manligt och kvinnligt känns plötsligt inte lika hugget i sten när en tjej också kan "bli en man" på samma sätt som killarna.
.
Det jag dock framför allt gillar med filmen är att Mulan aldrig hjälplöst kryper omkring på golvet i väntan på att någon ska rädda henne. Visst får hon hjälp ibland, och hon hjälper andra med, men hon är aldrig karaktäriserad som "den som ska räddas". Hon är aldrig maktlöst. Därför tycker jag också att det är en så enormt mycket bättre film för unga tjejer att se. Inte för att jag tycker att alla ska bli stentuffa och sparka arslet av killar, verkligen inte, utan för att jag tycker det är viktigt med en kultur där tjejer också får lära sig att de inte behöver vänta på den store starke mannen så att han kan rädda henne, och att de sedan ska gifta sig och förmodligen tillbringa resten av sina liv med att han räddar henne undan alla tänkbara faror. Nej, vi behöver en kultur som visar att tjejer också kan ta hand om sig själva.
Det här ska inte heller gestaltas med "TITTA DET ÄR EN TJEJ SOM ÄR TUFF/INTE TAR SKIT/INTE BEHÖVER RÄDDAS!"-skriken, eftersom då utmålar en tjejen som kan ta tillvara på sig själv som ovanlig och speciell när vi istället bör utmåla tjejer som är fyndiga och rådiga (resourceful är för övrigt ett så mycket bättre ord) som om de är vanliga tjejer, och som att det är ett normalt, förväntat beteende. Först då kommer vi börja få bukt med den kulturellt nedärvda maktlösheten, och först då kommer vi kunna nå jämlikhet.
.
Det här är också skillnaden mellan bra kvinnliga karaktärer och kvinnliga karaktärer som sparkar arslet av killar och vars skapare tror att det finns någon feministisk poäng i det. En bra kvinnlig karaktär är inte hjälplös, men nog tusan kan hon behöva hjälp ibland. Mulan får ju hjälp av sina vänner från armén när hon ska rädda kejsaren, och det är inget som helst fel med det. Men det är skillnad på karaktärer som hjälper varandra och på karaktärer som ständigt måste räddas.
.
Så om du har ungar eller har tänkt skaffa, snälla var väldigt noga med vilken kultur de utsätts för och vad för slags signaler den ger ifrån sig. Film, serier, musik, och så vidare påverkar barns föreställningsvärld något helt enormt, och det är ditt ansvar som förälder att se till att de inte får lära sig massa strunt.

Om hotelser

Det är intressant, det här med Lars Vilks, Salman Rushdie, Trey Parker & Matt Stone, och andra som för konstens skull utsatts för hot och/eller våld av islamistiska extremister. Nu lägger jag inte in något i de olika konstnärernas prestationer (även om jag personligen anser Vilks vara en uppmärksamhetssökande tönt, Rushdie ett geni och Parker & Stone hysteriskt roliga) så är det givetvis katastrof att någon hotas och/eller utsätts för våld på grund av att hen gjort ett konstverk eller yttrat en åsikt. Sådant ska givetvis inte få förekomma.
.
Men, om det här hatet och hotelserna är en del av muslimsk kultur, borde det väl innebära att följande:
"Jävla feministfitta, raka dig förhelvete! Du borde bli våldtagen!"
"Du borde akta dig för att gå ut ikväll säger jag bara, ditt jävla vänstersvin!"
"Alla som inte rakar sig under armarna är vidrigt äckliga, och förtjänar inte ens att våldtas. Men jo, jag kan nog offra mig ändå ;)"
är en del av en i så fall västerländsk kultur. Eller hur?
Det här med att kvinnor förväntas raka bort håret under armarna är en del av den västerländska kulturen, det kan vi nog alla vara överens om. Nu säger jag förstås inte att det inte finns andra kulturer där det här också förekommer, men att det förekommer i väst är det nog knappast någon som kan säga emot. Det här hotelserna kommer som ett resultat av att folk väljer att bryta mot den västerländska, kulturella normen, något som vissa inte klarar av att acceptera, precis som att hotelserna som Vilks, Rushdie och andra fått ta emot kommer ifrån att de valt att kritisera Islam, något som vissa inte klarar av att acceptera. Det är inte okej att någon hotas, och vi som samhälle måste stå upp för de hotade, men om vi ska säga att hela Islam är dåligt på grund av att Vilks, Rushdie, mfl hotas så måste vi också säga att hela väst är dåligt för att tjejer som inte rakar bort håret under armarna hotas.
.
Det här är förstås en något simplifierad jämförelse, eftersom det finns vissa religiösa företrädare inom Islam som ställer sig bakom hoten, men samtidigt finns det vissa av det västerländska samhällets företrädare, nämligen polisen, som också ställer sig bakom hoten, genom att säga "kan du inte bara sluta raka dig?" eller "kan du inte bara sluta blogga?" (se Blondinbella som exempel på det), vilket är att indirekt ge de hotande rätt.
.
Våld och hot är aldrig okej, men vi måste inse att bara för att vissa muslimer är våldsivrande kräk så innebär det inte att alla är det, på samma sätt som att bara för att vissa i väst är våldsivrande kräk så innebär det inte att alla är det. Svårare än så är det ju inte.

Jag har haft fel

Jag har efter mycket fundering kommit fram till att jag under hela tiden jag drivit den här bloggen haft fel och egentligen bara spridit vidare vad som visat sig vara ren propaganda. Jag ber hemskt mycket om ursäkt för det, och ifall jag lett någon att tro på strunt som inte är sant. Jag kommer på grund av det här sluta blogga och istället lugnt försöka börja sprida att män ska vara män, och kvinnor kvinnor, och ingen något däremellan!
Feminismen är död och jag ansluter mig härmed till Per Ström och hans gelikar i kampen mot misandrin, statsfeminismen och mansförtrycket!

RSS 2.0