Samtycke

Det har varit mycket väsen i bloggvärlden om det här med samtycke vid sex, och det med all rätt. Det här är verkligen inte en ny diskussion, men den tycks ha blossat upp igen sedan en ung man blev friad i hovrätten på, vad jag uppfattade det som, ganska absurda grunder. Den unge mannen i fråga hade tänkt ha "sex" med sin flickvän när hon sov, men friades för att han hade tänkt ha "analsex" med henne, men på något sätt lyckats träffa "fel" och istället haft "vaginalt sex" med henne.
Jag har satt "sex" inom citationstecken ovan, eftersom jag tycker det är viktigt att göra en åtskillnad mellan sex och våldtäkt. Det ena är något som innefattar en eller flera samtyckande människor och som de flesta tycker är rätt nice, det andra är ett vidrigt brott som de flesta ändå påstår sig ogilla. Huruvida det faktiskt är så kan givetvis diskuteras, men jag väljer ändå att tro att en majoritet av alla människor tycker det är fullständigt vidrigt att förgripa sig på någon.
I Sveriges lag står det: "...genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd." (Brb 6:1) Så att ha sex med någon som sover är explicit, enligt lagen, en fråga om våldtäkt. Huruvida det går att ge sitt samtycke till någon att inleda sex med en själv när en sover, genom att t ex säga "visst, det är helt okej att du börjar ha sex med mig när jag sover", är inte en fråga jag tänker beröra då det känns som att en jurist är bättre lämpad än jag att svara på den.
 
Det här borde egentligen vara en icke-fråga, det borde vara klart som fan för alla att de en ligger med ska vara med på noterna, men likväl är det ständigt folk som börjar muttra när frågan om samtycke vid sex tas upp. Det finns dels de som tycker att "det suger romantiken ur luften att fråga", något som jag verkligen inte förstår, för så svårt kan det inte vara att viska fram ett "Vill du?", men också de som börjar prata om något helt annat (mer om det senare). Sen har vi de som direkt börjar snacka om att det minsann finns kvinnor som falskanmäler för våldtäkt. Dessa personer brukar försvara sig själva med att de bara vill att någon ska bry sig om männens rättigheter, men i de här diskussionerna avslöjar de sig. Huruvida det finns kvinnor som falskanmäler våldtäkt eller inte har helt enkelt inte med saken att göra, och genom att börja prata om det när samtycke till sex ska diskuteras så avslöjar de istället två intressanta saker med sig själva. Först och främst utgår de ifrån att det bara är kvinnor som ger samtycke och män som vill ha det, samt att det bara är män som våldtar, men framför allt visar det på ett grovt kvinnohat, eftersom bara en sann kvinnohatare argumenterar emot kvinnors rätt att inte utsättas för "sex" de inte samtyckt till. Dessutom kan jag inte se hur en som säger sig vilja försvara mäns rättigheter heller skulle vilja argumentera emot samtycke, eftersom män också måste samtycka till sex.
 
Så vad beror det här på?
Män växer upp i ett samhälle som konstant säger åt dem att de alltid ska vilja ha sex. En kille som påstår något annat ses antingen som konstigt, "omanlig" eller så tror människor att han ljuger för att dölja att "han inte får något". Det här får två obehagliga konsekvenser. Dels tror folk att killar alltid vill ha sex, så att börja ha sex med en sovande kille ses som helt okej och försvas med att "vadå, han är kille, han blir ju bara glad över att få ligga", trots att så knappast behöver vara fallet.
Sen pressas killar å det grövsta till att ha sex, och en vill verkligen inte "ta risken" att gå miste om det, vilket leder till att den här pressen blir så brutal att det här med ett aktivt ja kanske inte blir så viktigt eftersom det är så sjukt mycket viktigare än precis allt annat att faktiskt ha sex. Missförstå mig inte nu; jag försvarar inte de som tänker så här. De är kräk. Men de är kräk i hög utsträckning för att vi har uppfostrat och pressat dem till att bli det.
Vidare så får människor också lära sig att sex är en rättighet, åtminstone i ett förhållande. Här får återigen män lära sig det i högre grad än kvinnor, då ovannämnda sexdesperathet i kombination med en populärkultur där kvinnor fortfarande ofta inte ses som annat än utsmyckningar samt en ständig uppdelning i kvinnor som passiva objekt och män som aktiva subjekt leder till en högre fokusering på vad en själv vill ha än på vad en potentiell partner vill. För män uppmuntras fortfarande inte riktigt till att se kvinnor som personer, utan istället som åtråvärda troféer att försöka vinna. Och det är en tävlan, eller en kamp, som blir viktigare än allt annat, eftersom hela manligheten, hela den egna identiteten och värdet som person hänger på hur väl en lyckas.
 
Där den stora skon verkar klämma, åtminstone för brottslingarna, men också för de som argumenterar emot, är att de vägrar förstå att det är en aktiv handling att samtycka. Bara för att en person inte säger nej så innebär det inte att hen vill, utan det handlar istället om att det alltid är nej om inte personen aktivt säger ja. Och ifall det råder minsta, minimala lilla tvivel om att personen/personerna inte är helt med på noterna, så ska en alltid fråga. Svårare än så är det faktiskt inte.
 
 
Uppdatering:
Det var visst vaginalt "sex" han tänkte ha men hade analt istället. Tack Hannah för rättningen ^^

Den röda färgen förenar oss

Det här är inte så socialistiskt som det låter, utan jag talar om Lärarsektionens nolle-p vid Linköpings Universitet där jag är fadder, vilket innebär att jag alltid går omkring med overall, som är röd, och en faddertröja som också är röd. Och det är en väldigt härlig upplevelse.
Inte nog med att nolle-p är fantastiskt roligt, ännu roligare som fadder än som deltagare, men också för att det finns en härlig känsla av gemenskap oss faddrar emellan. Det är en kul känsla att hälsa på varandra, eller utbyta ett vänligt leende, med någon en annars inte känner eller hade stannat att prata med, just för att vi båda bär röd ovve och och faddertröja. Det här är nog något av det jag gillar absolut mest med att vara student.

Kriget mot KDU - Del 6: "Mitt hjärta är blått!"

Visselpaj tipsade mig idag om att KDU hade en ny kampanj för mig att sätta tänderna i, och efter att ha läst igenom kampanjen så tyckte jag mycket riktigt att den vore perfekt för mitt lilla projekt.
Kampanjen heter "Mitt hjärta är blått!" och förutom rent medicinska felaktigheter tar den upp ett gäng punkter som jag hade tänkt gå igenom på ett okaraktäristiskt strukturerat vis.
 
Aron Modigs del
Det börjar med att Aron Modig häver ur sig ett gäng plattityder om att mobbning, missbruk, hemlöshet, ensamhet och ungdomars psykiska ohälsa är dåliga saker. Det hela känns väldigt "no shit?". Han nämner också det här med familjer som splittras och där beror det helt på hur han menar. Pratar Modig om vanliga skilsmässor så kan i alla fall jag inte se det kategoriskt dåliga med dem. Det är klart att de kan vara tuffa att gå igenom men överlag är det betydligt bättre att människor som inte trivs ihop slutar leva med varandra än att de tvingar sig själva. Det sistnämnda skapar ofta långt mycket mer psykisk ohälsa än vad det förstnämnda gör.
I andra stycket börjar det dock bli lite speciellt när Modig påstår att det finns en motsättning mellan höga skatter och den stora välfärdsstaten och mellanmänsklig omtanke. Det här kan tolkas lite olika. Antingen menar han att höga skatter ligger i motsättning med de två sistnämnda, vilket är rent absurt. Det är tack vare höga skatter som vi har råd med en välfärdsstat. Det kan också vara så att han menar att höga skatter och en stor välfärdsstat står i motsättning med mellanmänsklig omtanke, vilket då får mig att tvivla på att Modig verkligen kan sin historia. Den stora välfärdsstaten växte nämligen fram som ett resultat av mellanmänsklig omtanke. Det är, i idén, mellanmänsklig omtanke taget till ett samhälleligt plan, vilket är skitbra. Slutligen kan det vara så att Modig menar att de tre är i motsättning med varandra, men det vore absurt av ovanstående anledningar.
Modig avslutar den första delen med att hävda att solidaritet, omtanke och ansvarstagande inte börjar i riksdagen utan hos människor själva. Han tycks ha missat att ingen påstått något annat heller, utan det det handlar om är att folk tycker att riksdagen också ska hjälpa till i och med att den är mäktigare än enskilda människor och då kan göra mer. Dels kan magnituden av omsorgen ökas, men det blir också lättare att se till att den når fler, till skillnad från den i grund och botten väldigt godtyckliga välgörenheten. Ifall all fattighjälp vore baserad på almosor så skulle bara vissa människor nås av den hjälpen, och bara de dagar någon rikare känner för att ge. Det fina med ett statligt välfärdssystem är att en kan se till så att hjälpen folk får är mer kontinuerlig, vilket också ger människor en ökad trygghet i tillvaron. Det är helt enkelt jobbigt att inte veta ifall en kommer ha råd med mat eller hyran nästa vecka.
 
"Samhället är större än staten!"
I den här texten gör KDU det logiska felslutet att en stark stat leder till att människor börjar tro att solidaritet människor emellan är överflödig. Det hela stämmer förstås inte, vilket vem som helst borde kunna se i samhället. Det kan i för sig hävdas att människor som befinner sig i en svår situation tenderar att sluta sig samman hårdare i gruppen, vilket är helt sant, men det krävs då att de ska befinna sig i en svår situation. Jag tycker inte att det är särskilt etiskt acceptabelt att försätta människor i svåra situationer bara för att KDU ska få lite mysig solidaritet att titta på från sina egna trygga position i samhället. Men det kan ju i rättvisans namn vara så att de syftar på något annat, men i annat fall går det inte riktigt att tala om att en omhändertagande stat skulle minska solidariteten. Ska jag dessutom se till mina egna åsikter så tycker jag personligen att vänstermänniskor är enormt mycket bättre på att visa solidaritet än vad högermänniskor är, och i och med att vänstermänniskor oftare är för högre skatter så faller ju KDU:s teori ganska platt bara där.
I delens andra stycke påstår de att en mindre stat skulle ge ett ökat personligt ansvarstagande. Ansvarstagande över vadå? Och varför är det per definition bra? Jag vet massor av människor jag inte skulle lita en sekund på att de skulle ta ansvar, men jag vet att om staten inte gör det så ska det i alla fall gå att tvinga dem till det, även om det förstås inte alltid fungerar så (hur många KU-anmälningar har Alliansen samlat på sig nu?). De påstår också att sänkta skatter skulle ge starkare familjer, ett påstående de helt dragit ur röven. Möjligen kan det vara så att det ger starkare familjer då det ekonomiska trycket för de fattigare tvingar dem att hålla ihop, då de inte har råd att klara sig själva. Kanske vi helt enkelt borde återvända till den tiden då äktenskap i stort sätt var affärsuppgörelser som gjorde det lättare för folk att klara livhanken? De tycker också att höga skatter leder till bråk om tid och pengar, vilket splittrar familjer. Det verkar som att KDU inte räknar de arbetslösas familjebildningar som "familjer". Tragiskt nog är jag inte förvånad om så skulle vara fallet. Jag förstår inte heller varför höga skatter skulle leda till att folk fick mindre tid. Kanske vet KDU någon magisk hemlighet som jag inte vet?
 
"Ungas psykiska ohälsa kräver värderingsskifte!"
KDU vill ha ett värderingsskifte säger de. Exakt vilka värderingar nämner de inte, annat än att de vill ha lite missbruk (vilket är ironiskt då klassklyftor ökar missbruket) samt en nolltolerans mot mobbning, vilket är självklart men inte alls lika enkelt som de får det att låta. Nog för att det finns undantag, men en majoritet av mobbningen fortgår inte för att folk tycker att det är acceptabelt, utan för att det helt enkelt är skitsvårt att handskas med! Shit, jag ska bli lärare, men jag är fortfarande sjukt osäker på vad som är rätt att göra i vilken situation, i och med att alla situationer och alla elever är olika!
Och det här med att alla är olika är också det som gör att det sticker mig i ögonen något så enormt att höra KDU prata om unga människors psykiska ohälsa. För ingen löst definierad grupp av unga människor i Sverige mår idag sämre än hbtq-personerna (med undantag från de apatiska flyktingbarnen). I Ungdomsstyrelsens rapport Hon Hen Han kan vi bland annat läsa att varannan transperson uppger att att hen försökt ta livet av sig. Det är dock något som KDU nästan verkar vilja ska fortsätta, i och med att deras moderspartis inställning till hbtq-personer snarast kan liknas vid Sverigedemokraternas motbjudande vidriga skitsnack om "orenhet" och "avloppssex". Jag tycker helt enkelt inte att en kan säga sig arbeta för att motverka ungdomars psykiska ohälsa samtidigt som en stöder ett parti som fortfarande vill sterilisera transpersoner och lägga ned Pride.
 
 
"Bekämpa fattigdom, inte rikedom!"
Det här stycket är så genuint surrealistiskt att jag inte riktigt vet var jag ska börja. De hävdar att folk inte borde köpa sig fria från sina samveten utan att en istället borde arbeta på långsiktiga lösningar, samtidigt som de i andra stycken motsätter sig välfärdsstaten och förespråkar välgörenhet som ersättning, vilket om något är att köpa sig fri från samvetet. De vill arbeta för lösningar, samtidigt som de försvarar den fria marknaden, som är en av de starkt bidragande orsakerna till att det blir så mycket fattigdom. Och till och med titeln är helt absurd!
Saken är den att det nuvarande ekonomiska systemet kräver att några är fattiga så att andra ska kunna vara rika, och det krävs att det alltid finns några arbetslösa, annars slutar vår arbetsmarknad att fungera. Det här är rätt krångligt och inget jag riktigt har plats eller orkar gå in på här (det kommer ett mer förklarande inlägg), men vi kan i alla fall sluta oss till att alla inte kan vara rika, och för att vi ska kunna bekämpa fattigdom krävs det en viss omfördelning av resurser; något som högern tenderar att se som att en "bekämpar rikedomen". För att vi ska kunna få bukt med fattigdomen så är ett mer jämlikt samhälle essentiellt. Det fungerar inte annars! Men det jämlikare samhället är oföreneligt med den politik som Alliansen för, som ökar klyftorna istället för att minska dem.
 
Det värsta är väl att det känns som att den icke-ansvarstagande stat som KDU främst protesterar mot är just den som Alliansen styr. Nu säger jag inte att jag är det minsta nöjd med vad sossarna pysslade med, men det är ju framför allt Alliansen som gjort det till allmän praxis att staten ska vara stark nog att skydda vissa marknadsaktörers intressen samtidigt som de totalskiter i människors väl och ve. För säga vad en vill om sossarna, men inte fan slängde de ut en massa sjukskrivna till en arbetsmarknad som saknar jobb de ändå hade varit för sjuka för att klara av i alla fall!
Ifall någon vill minska kriminaliteten, missbruken, ungdomars psykiska ohälsa och liknande, så borde en inte gå med i KDU utan istället börja arbeta för ett jämlikt samhälle. Ett klasslöst samhälle är det enda där vi ens kan hoppas på att komma i närheten av det här!
 
 
 
Ps
Jag är fadder för Lärarsektionens Nolle-P under de kommande två veckorna, så jag kommer troligtvis inte kunna uppdatera lika frekvent som vanligt.

Om skönhetsnormens höjning och dess potentiella konsekvenser

Det här är ett högst teoretiserande inlägg. Fortsätt på egen risk.
 
Människor har ända sedan vi började bo tillsammans i större städer fullkomligt bombaderats med olika utseenden varje dag. Med det menar jag att många av oss ständigt ser väldigt många olika människor, och att dessa har olika utseenden. Utifrån de människor vi möter så formar vi också oss en bild av vad för typ av utseende som är vanligast, en slags förväntning på hur folk borde se ut. Det vore att sträcka sig för långt att påstå att vi formar oss en bild av en "standardmänniska", det är för specifikt, men vi kan i alla fall säga att vi skapar oss en egen bild av vad vi skulle kalla för "normalt"; alltså något av en förväntan på hur folk ska se ut.
Det här är inte så jättebra i sig, men om vi håller det kring en väldigt lågkrävande förväntan så är det i alla fall förståeligt. Det är när vi kommer upp till åsikter om hur folk borde se ut som det blir problem. I dagens samhälle är vi tyvärr ljusår ovanför den gränsen (tänk på "hårdebatten" om ni inte tror mig), men det finns fortfarande hopp om att vi ska kunna arbeta oss ned till en mindre kravfylld nivå.
 
Det finns dock ett problem. Jag läste en gång förut att folk förr i tiden utan problem visste vad alla i bygden hette, även om det rörde sig om hundratals personer, men att de "minnesplatserna" nu till viss del upptas av kändisar för oss. Huruvida det stämmer eller inte kan jag inte yttra mig om, men att vi ständigt möts av utseenden från media råder det dock inget tvivel om. Problemet här är att media främst för fram en viss typ av utseenden. Det här leder, som de flesta förhoppningsvis vet, till att det skapas ett ganska trångt ideal för hur människor "ska" se ut, men det som i alla fall jag sällan hör tas upp är att det här också påverkar våra förväntningar.
Nu kommer jag simplifiera en aning, eftersom vad folk anser vara snyggt ändå är något som varierar, men eftersom media, pornografi, kultur och liknande ständigt lyfter fram en viss nivå av attraktivitet, så finns också risken för att det hela normaliseras och skapar en högre "standard" än vad "vanligt folk" kan nå upp till. Alltså; de utseenden vi börjar se som "normalattraktivt" är egentligen betydligt "snyggare" än vad den verkliga "standarden" är.
Det blev mycket citationstecken nu eftersom jag verkligen vill trycka på att det inte finns något sådant som universiellt snyggt, då smaken just varierar, men att det vi tycker är snyggt påverkas av vår sociala omgivning tror jag inte någon vill tvista om (och ifall någon gör det så måste jag ju påpeka om hur extremt mycket våra ideal förändrats under tidens gång). Och om vi hela tiden flyttar gränsen för vad vi ser som "snyggt" till att bli allt mer exklusiv så lär det också få som konsekvens att vi kommer att tycka att allt färre ser bra ut. Inklusive oss själva!
 
Så inte nog med att idealen ger oss orealistiska förväntningar på oss själva, det ger oss dessutom orealistiska förväntningar på vår omgivning. Det här leder till att vår definition av "skönhet" flyttas och vi riskerar att få svårare att hitta människor vars utseenden vi anser vara snygga. Sen är det hela givetvis mer komplicerat än så, eftersom det här bara tar in yttre aspekter, och inte hur en personlighet kan göra någon attraktivare och så, men i och med att vårt samhälle idag är fruktansvärt ytligt så känns det ändå värt att belysa.
 
Det här är som sagt bara en teori.

Recension av Pär Ströms första vecka tillbaka - Del 2

Nu är det dags för fortsättningen av min granskning av Pär Ströms första vecka tillbaka i bloggvärlden. Vi får se hur långt jag hinner idag.
 
Åttonde inlägget: "Krav på feminism då genusforskare rekryteras" 6/8
Här ger sig Ström på genusvetenskapen igen. Den här gången verkar det främst vara att han är upprörd över en lite klumpigt och ålderdomligt formulerad platsannons. Det är nämligen så att "feministisk forskning" är ett gammalt namn för genusvetenskapen. Det är för att genusvetenskapen har en liknande teoretisk grund som många feministiska teorier, och precis som många andra saker så finns det helt enkelt fler namn och begreppen används synonymt inom genusvetenskapen. Det är helt enkelt en skillnad på teoretisk och politisk feminism, där det förstnämnda överhuvudtaget inte bör kallas "feminism" för att undvika förvirring. När en pysslar med något på en djup nivå är det dock lätt att fastna i de egna diskurserna och glömma bort att andra som inte har samma teoretiska bakgrund inte heller lever i samma begreppsvärld.
Ström försöker sedan förklara ordet feminism med hjälp av latin, men lyckas dock inte träffa rätt. Som jag skrivit förut var "feminist" ett ord som användes som en förolämpning mot personer som inte anpassade sig efter könsrollerna, och under en konferens i Paris för människor engagerade i kvinnorättsrörelsen 1892 bestämde en sig för att börja kalla sig det för att visa att en vägrade vika sig efter samhällets normer och istället kräva sina rättigheter. Att det kallas "feministisk forskning" har inget med kvinnocentrering att göra, utan med de gemensamma teoretiska rötterna.
I inläggets första bidel pratar Ström om att genusvetare anser att kritiken mot deras forskning är plump och har blivit högljuddare för att de håller på att förlora, och Ström kontrar med Hjernevask. Jag har inte orkat se den själv än, men trots att den hyllas som den heliga graalen bland antifeministerna så har jag hört många mer informerade röster som påpekar seriens brister.
I inläggets andra bidel verkar det som att Ström fortfarande inte förstått att uttrycket "kritiska studier" inte handlar om att kritisera. Detta trots att han blivit rättad och påmind en mängd gånger. Att han, trots alla gånger han rättats, lyckats undvika att ta reda på det rätta ordet finner jag väldigt osannolikt, men det är antingen det eller så far han medvetet med osanning.
 
Nionde inlägget: "Tillväxtverket myglade in TV-program om kvinnligt företagande?" 6/8
Ström kritiserar här främst Tillväxtverket, något jag inte har några problem med, men han verkar också rikta in sig lite på satsningar på kvinnligt företagande. Alltså, jag gillar egentligen inte företagande alls, så jag är emot både manligt och kvinnligt företagande, men Ström tycks dock ha missat att det ibland krävs riktat stöd för att jämna ut en orättvisa. Jag har skrivit mer detaljerat om det ifall någon är intresserad (tycker nog det är ett av mina inlägg jag är mer nöjd med), men för att kort sammanfatta så är inte riktat stöd där för att diskriminera utan för att jämna ut orättvisor.
Det här inläggets bidel är lite intressant då Ström använder Jenny Nordbergs krönika från SvD och tolkat det som att det börjar skapas ett "Amazonia" (ja, det är ett ord Ström faktiskt använder) där kvinnorna har makten. Nordberg själv har sedan gått in på Ströms blogg och argumenterat emot den tolkningen. Det stämmer att det är fler kvinnor än män tar examen nu, men högskoleexamen och makt är inte nödvändigtvis detsamma. Det är för tidigt att säga ifall det kommer ske en maktförskjutning men eftersom kvinnor idag fortfarande har mindre makt så är det bra att det flyttas till dess att det är ungefär 50-50. Lägg dessutom till att kontentan med Nordbergs krönika snarare verkar vara att kvinnor uppfostras till att anpassa sig, medan män uppfostras att vara lite mer rigida, samt att mycket av den ojämna studiefördelningen handlar om könsrollerna, något jag skrivit om här och dessutom har lite källor till.
 
Tionde inlägget: "Deppigt, tjejer, tycker Aftonbladet om musik" 7/8
Det här är ett kort inlägg där Ström tycker att det är genushysteri att tycka att musikscenen ska vara mer jämställd. Här har Ström en väldigt vanlig liberalistisk hållning i det att han försvarar ojämlikheten i artistbokningen med att det "bara är vad folk vill ha". Det här är något av en naiv tilltro till marknaden, och han missar helt att det inte riktigt handlar om att alla får en rättvis chans att skapa musik människor gillar, varpå de bästa blir populära och de sämsta glöms bort. Musikbranschen fungerar helt enkelt inte så. För att folk ska börja gilla en viss artist eller ett band krävs det först att de hör musiken. För att höra musiken krävs det att folk hittar artisten/bandet. Det gör folk bland annat genom att höra dem spelas på radio, se dem på tv, tipsas eller kanske se dem på festival. Festivalarrangörer är inte passiva som bara svarar på marknaden utan de är också själva med och skapar efterfrågan. Jag vet att för många nya band är chansen att få spela på en stor festival verkligen guld värd, då det innebär att folk får höra musiken och då kanske börjar lyssna mer. Så en mer jämnställd festivalscen skulle också innebära en mer jämnställd musikscen.
 
Elfte inlägget: "Manshatets självförstärkande spiral" 7/8
Ström pratar här om den gamla serien Legend of the Seeker av bland andra Sam Raimi som löst baserades på serien The Sword of Truth av Terry Goodkind. I serien finns det en sorts människor med magiska krafter som lite handlar om empati-grej och känslokontroll. De här krafterna driver män till vansinne när de föds med dem, och bara kvinnor klarar sig, och de måste därför dödas. Och fine, det är ju rätt surt, men jag tycker det är lite underligt att Ström, som är en stark förespråkare av idén att män och kvinnor är fundamentalt olika, plötsligt blir förbannad när just det gestaltas i en fantasybok. Ström kanske annars kan läsa den framlidne Robert Jordans serie Wheel of Time där alla män som kan bruka den magiska kraften där blir galna, detta på grund av att den store ondingen "förgiftat" den manliga delen av kraftkällan. Det är dock för att männen där är runt tre-fem gånger starkare med kraften än vad kvinnor är (det är lite oklart hur mycket, men den manlige protagonisten besegrar lekande lätt två av de kvinnliga protagonisterna samtidigt, och dessa är ändå två av de starkaste kvinnliga magikerna på mycket länge). Jag är nyfiken på vad Ström skulle läsa ut ur det.
Ström går sedan vidare med att raljera om hur män i serien framställs som onda, och tycks då medvetet blunda för att både huvudkaraktären/den utvalde hjälten och den visa, mäktiga magikern båda är män.
Inlägget avslutas med att Ström ondgör sig över att de onda i böcker och filmer nästan alltid är män, och det har han faktiskt rätt i. Det han däremot missar är att det helt enkelt beror på att nästan alla är män! Inom litteraturen och filmen har kvinnor under extremt lång tid gestaltats som hjälplösa våp som behöver en man för att rädda dem. Nästan alla kvinnor i kulturen har förts fram så här, vilket skapat en kulturell bild av hurdana kvinnor "är". Det här är varför kvinnor under lång tid inte fungerat som de huvudsakliga antagonisterna. För att en antagonist ska fungera så måste den vara hotande, och vem är rädd för ett hjälplöst våp? Vid de få tillfälllen då kvinnor faktiskt tillåts vara skurkar så använder de väldigt, väldigt ofta sin sexualitet som vapen, något som bara råkar vara en kvinnobild som antifeministerna delar.
 
Tolfte inlägget: "Lyxiga vanor med Vinnovas feministiska generaldirektör" 8/8
Jag vet att det är ett inlägg med titeln "Feminism och OS" emellan, men det, upptäckte jag, är inte skrivet av Pär Ström överhuvudtaget, utan Genusnytt har visst fått en ny skribent under namnet Beatrice Fredriksson. Eftersom det är Ström jag recenserar så får Fredriksson vänta. Men jag kommer att hålla koll på hennes inlägg för att se ifall det är något jag bör handskas med.
 
Vinnova är för de som inte visste det, jag en av dem, inte ett företag, trots att namnet låter som det, utan är "Sveriges innovationsmyndighet", som investerar pengar i behovsmotiverad forskning, och lade förra året 2,8 miljoner på interna konferenser. Ifall de summorna är omotiverat slöseri, vilket det verkar som, så är det givetvis inte acceptabelt. De har också satsat ungefär femhundra miljoner på kvinnliga forskare, något som ger forskarna i fråga lite akademiska meriter och hjälper dem att själva kunna slå sig fram. Lite som att lära någon fiska istället för att ge personen fisk. Femhundra miljoner låter ju som extremt mycket pengar, och det är det också, men Vinnova investerar tydligen två miljarder varje år, vilket innebär att det är en tjugondel av budgeten som går till att främja kvinnors forskande. Och som vi alla vet är forskare en tämligen mansdominerad grupp.
Ström kritiserar också användandet av ordet "strukturer" och "glastaket". Som "bevis" för att dessa inte skulle finnas länkar Ström till en krönika av en kvinnlig chef som pratar lite om olika beteendemönster som många kvinnor har som missgynnar dem i karriären (alltså strukturer), och sedan pratar om att det är skitbra med en jämn könsfördelning, samt att huvudansvaret för att se till att det blir så är chefernas.
Pär Ströms stöd för sin sak är alltså en person som säger emot honom.
Inlägget avslutas med ett inkommet mail om hur folk skulle se män som förbrukningsbara, och har som bevis på det en reklamaffisch för filmen The Expendables 2. Filmen handlar om en grupp legosoldater vilket också är anledningen till att de är "förbrukningsbara"; de till hör inte någon nationsarmé eller så och ingen är skyldig dem någon lojalitet eller så. Själva grejen med filmen var dock att de samlade några av de största nu levande actionhjältarna och hade med dem i samma film. Nu vill jag inte skriva någon på näsan, men anledningen till att de största actionskådisarna alla är män kanske är för att kvinnor inte tillåts bli det på samma sätt! Det värsta med det här skitsnacket är att ifall de hade kvoterat in en tjej i den här filmen, så hade Ström och hans anhang varit lika förbannade över det, eftersom de kan ju inte ta med någon som inte är actionhjälte i en film där det typ bara skulle vara sådana med bara för att hon är kvinna. Det verkar vara omöjligt att göra rätt enligt de här typerna. Men det roligaste med den här kritiken är att det faktiskt finns med ett gäng kvinnor bland skådespelarna, men mailaren brydde sig inte om att kolla upp det. Yu Nan (spelar kinesisk agent), Charisma Carpenter och Nikolette Noel (flickvänsroller) och Amanda Ooms (spelar en krypskytt).
Och tro mig, vi feminister skulle älska ifall vi fick lite fler tjejer bland de "förbrukningsbara" actionhjältarna.
 
Trettonde inlägget: "Fel folk på fotbollsplanen - genusfolket upprört" 9/8
Här handlar det om att folk tycker det är synd att tonårstjejer inte ägnar sig åt idrott så mycket, och Ström gör sig löjlig över att det ändå är de som väljer det själva. I vanlig ordning missar han helt den sociala omgivningens påverkan när den inte passar honom. För det kan ju vara så att pojkar i högre grad väljer att syssla med idrott för att de under hela livet får lära sig att de bör syssla med idrott och pojkars idrottsintresse uppmuntras enormt mycket mer än flickors.
I inläggets första bidel ondgör sig Ström över att TT använder uttrycket "radikalt gubbvälde" och Ström hävdar att ordet "gubbvälde" är manshatande. Jag har väldigt svårt att se det manshatande i det, likalite som att jag skulle hävda att "gumvälde" vore kvinnohatiskt. Däremot reagerar jag på att TT använder ordet "radikalt" där. Det är ju inte precis radikalt att det främst är manliga medlemmar i en grupp som innehar makt.
Den andra bidelen handlar om att Aftonbladets sportjournalist tyckte att en tjej borde burit Sveriges fana när OS invigdes. Ström tycker givetvis inte att det hade behövt vara det.
 
Fjortonde inlägget: "Kvinna charmade sig fri från böter för rödljuskörning" 9/8
Det börjar med ett mail som någon skickat där personen implicerar att anledningen till att män är överrepresenterade i brottsstatistiken är för att kvinnor kan gråta och charma sig ur böter och liknande. Jag antar att mailaren inte visste om att män också är kraftigt överrepresenterade i så gott som alla brott där straffen är fängelse också. Jag har svårt att tro att särskilt många poliser skulle låta sig charmas till att blunda för mord, inbrott eller andra brott som ger fängelse.
Sen handlar det om att män missgynnas vid rättegångar, något som helt stämmer. Däremot beror det på bilden av män som starka, aktiva och aggressiva och kvinnor som svaga, passiva och blida, vilket leder till att folk nästan automatiskt börjar tänka att det måste finnas någon förmildrande omständighet när kvinnor tagit till våld eller så.
 
Femtonde inlägget: "Är kvinnor bättre människor än män?" 10/8
Det femtonde inlägget handlar om en artikel med den något opassande titeln "Kvinnor bättre människor" som baserades på en vetenskaplig undersökning där forskarna kom fram till att kvinnor är mer benägna att göra val som anses vara "etiska". Det är en klumpig titel då "bättre" knappast är hugget i sten, och vad det innebär att vara en bättre människa är en fråga om åsikter, inte om fakta. Ströms kritik är främst fokuserad på det egna påståendet att forskarna också kom fram till att kvinnor är mer benägna att svara vad de tror folk vill höra. Ström hävdar dock att det skulle vara samma forskare som gjorde undersökningen som säger det, men det är inte något jag kan hitta något stöd för i hans egna källor.
I vilket fall som helst går det inte riktigt att säga att någon är mer etisk än någon annan eftersom definitionen av vad "mer etisk" betyder är något som helt är kopplat till åsikter. Vidare så är mycket av vårt beteende socialt inlärt, och ifall kvinnor är mer etiska än män så är det för att de fått lära sig det. Det här tar dock inte Ström upp, utan kallar det istället för "en feministisk myt".
Första bidelen handlar om att socialstyrelsen vill att regeringen ska arbeta för att motarbeta våld som hbtq-män utsätts för i nära relationer. Ström frågar indignerat varför det bara är hbtq-män som ska få hjälp, trots att ingen föreslagit att sc-män inte ska bli hjälpta.
Andra bidelen handlar om att kvinnor allt oftare misshandlar andra. Där om något har vi ju något som om något pekar på att män och kvinnor är likare än vad folk tror, och i och med att den sociala kontexten förändras så förändras också våra beteenden.
I den tredje bidelen använder Ström det faktum att Reinfeldts son blev misshandlad (visserligen en gammal nyhet som kom tillbaka, ifall jag inte minns fel) för att driva frågan att regeringen är hemska som inte arbetar för att stoppa våld mot män (det gör de, förstås, men det kallas bara "våld" då).
 
Sextonde inlägget: "Pirayakvinnor ökande fara för rika män" 10/8
Det här inlägget bygger på en kulturell bild, något av en trope, om den onda kvinnliga förförerskan. Här handlar det om "onda kvinnor" som lurar rika män att göra dem gravida för att sedan kunna leva på underhållet. Om vi bortser ifrån bristen i Ströms källa, som den alltid lika briljanta Sleepless påpekar, är det fortfarande ett väldigt skevt inlägg, eftersom Ström för fram bilden av män som styrda av sin sexualitet och oförmögna att tänka efter. De rika männen får väl ta ansvar för sin egen jävla sexualitet och dra på en jävla kondom innan de har sex med någon! Visst, kvinnorna kan ljuga och säga att de går på p-piller, men en får fortfarande ta ett eget ansvar för sitt liggande. Klarar en inte av att ta konsekvenserna av sexet så bör en inte ha det, helt enkelt. Dessutom är det inte en direkt god idé att ligga med en främling utan att använda kondom. Män är inte kåta idioter, utan de är tänkande människor; fullt kapabla att ta ansvar för sina egna handlingar.
Ström pratar också om en artikel av Malin Ullgren rörande filmen Cockpit som visst innehåller en så kallad "gold digger"-karaktär; en empatilös argbigga som helt skiter i män och bara vill ha dem för sina plånböcker. En bild som Ullgren med rätta kallar för fördomsfull. Ström hävdar dock att det ligger sanning i det och hänvisar till en artikel om att ju längre en man är arbetslös desto större är risken att han blir dumpad (tvärtom för kvinnor, tydligen). I Ströms huvud verkar det helt bero på att kvinnorna i fråga är giriga och bara vill ha mannens pengar, och han tänker verkligen inte på vad långtidsarbetslöshet faktiskt innebär. Först och främst är det oerhört jobbigt för många att vara arbetslösa, det är stressande och trashar självförtroendet vilket kan innebära press på ett förhållande. Vidare får män ständigt lära sig att de ska ta hand om sina framtida familjer och vara "the breadwinner" så att säga. Det här har lett till att många män har svårt att hantera att en kvinna de lever i en relation med, något som troligtvis känns värre när mannen inte har jobb alls. Det här är givetvis inte mäns fel att de får lära sig känna sig så här, men det är fortfarande en form av könsrollsproblematik.
Ström försöker sedan få det att verka som att det Ullgren vänder sig mot är att gold-diggers utmålas som något negativt, men han har troligtvis missförstått henne. Det hon vänder sig emot är hela stereotypen, inte att den är negativt laddad.
 
Och här tänker jag sluta.
Jag vet att jag skrev att det var arton inlägg jag skulle kommentera, men jag orkar verkligen inte mer. Det är för dumt, för skeva resonemang och för smockat av logiska felslut. Allt han skriver är illvilligt och det känns som att han anstränger sig å det grövsta för att missförstå folk med flit, för jag kan verkligen inte tro att någon kan vara så språkligt inkompetent att göra de tolkningarna annars.
Det jag retar mig på främst med Ström, förutom de regelrätta felaktigheterna i hans påståenden och analyser, är att han helt enkelt är inkonsekvent. Han har ingen teori han bygger sina resonemang på. Ibland argumenterar han helt utifrån en syn på strukturer, könsroller och omgivningens påverkan för att i nästa andetag håna feminister som bygger sina resonemang på detsamma. Han vidhåller att män och kvinnor är fundamentalt olika, men så fort han måste handskas med konsekvenserna av det ställningstagandet; att kvinnor då är bättre på något än vad män är, så är det istället ett feministiskt manshat det är frågan om. Det enda i hans värld som är fast är att män alltid missgynnas och att kvinnor/feminister (gränsen är diffus hos honom) alltid är skurkarna. Det är precis det han anklagar feminister för att göra, bara att rollerna är ombytta.
Så "nya" genusnytt är inte nytt för fem öre, av den första veckan att döma. Det är samma påhopp, samma bristande logik och samma föraktfulla alternativ som tidigare.
 
Nu tänker jag gå och lägga mig och undvika den sidan ett bra tag framöver.

Recension av Pär Ströms första vecka tillbaka - Del 1

När Pär Ström den 15:e mars annonserade att han skulle ta en time out från sitt bloggande var det många som hoppades att det skulle vara för evigt. Men, så blev det inte utan den 3:e augusti gjorde han på nytt come-back i bloggvärlden. Och under den dryga veckan han varit aktiv så har han varit väldigt produktiv i sitt skrivande; hela arton inlägg har han producerat och jag ska försöka göra en kort recension av dessa.
 
Första inlägget: "Kvotera in kvinnor i skogen" 3/8
Det första inlägget handlar om att regeringen sagt att de tycker att det finns för få kvinnor som jobbar inom skogsbruket. Ström skrattar hånfullt om att "patriarkatet inte släpper fram kvinnor", och ondgör sig över att folk vill kvotera in kvinnor. Det hela är knappast ovanligt då Ström ogillar kvotering, men det som är ganska roande är det faktum att Ström och andra antifeminister tidigare ofta pratar om att "ingen vill någonsin kvotera in kvinnor i tunga eller farliga jobb, utan de får ju män gärna sköta", men att den kritiken; att feminister bara vill kvotera in de bra sakerna, totalkrossas i och med det här skiter visst Ström i.
I hans första "För övrigt"-del (från och med nu kommer jag kalla dem för "bidel") kommenterar han att Socialdemokraterna gillar genusforskning. Han säger inte så mycket mer om det.
I inläggets andra bidel har han med ett citat från Bengt "ånej-kulturen-är-vänster" Ohlsson där Ohlsson säger att många krönikörer skriver om feminism. Han säger inte så mycket mer om det heller, men jag antar att han vill visa att det är fler än han som tycker det är för mycket feminism i media.
 
Andra inlägget: "Vacker mansdiskriminering bland blommor och blad" 3/8
Ström tar här upp en artikel om en Hälsogård där de tar emot utförsäkrade kvinnor och behandlar dem med "trädgårdsrehabilitering". Det här låter som att det är ett väldigt fokus på klassiska könsroller, men jag har inte läst på om stället, så jag kan inte yttra mig.Jag är på det stora hela emot att folk utestängs baserat på kön, etnicitet, eller liknande, såvida det inte finns ett syfte till utestängningen. Här vet jag inte om så är fallet, och därför tänker jag inte yttra mig, men om det bara vore det Ström pratade om så skulle jag inte haft något direkt att kommentera om, men han lägger till att "Det här verkar vara ett genusprojekt". På sätt och vis kan jag förstå det, eftersom liknande ibland faktiskt marknadsförs så. Men som den insatta debattör som Ström framhäver sig själv som så borde också han inse att det här inte riktigt har något med genus att göra.
I inläggets första bidel pratar han om hur de flesta som tar livet av sig är äldre, ensamma män. Han gör sig lustig över hur det kan komma sig i och med patriarkatet, och visar att han fortfarande inte, trots extremt många påminnelser (jag har tom själv skrivit om det till honom i en kommentar), fattat vad "patriarkatet" egentligen innebär. Han nämner inte heller att anledningen till att många äldre män är ensamma beror på skeva könsroller om att män inte ska vara svaga, och inte ha nära relationer, och en lika skev relationsnorm om att folk, främst män, inte behöver andra nära relationer än till sin familj, vilket leder till att så fort folk skiljer sig blir de väldigt ensamma. Men istället för att försöka förändra de här normerna brukar Ström och hans följare oftast försvara normerna och ge sig på dess kritiker. Det är som människor som kritiserar skillsmässor för att folk blir ensamma istället för att kritisera det skeva idealet om att familjen är allt en behöver.
Den andra bidelen är ett tips på en avhandling som jag inte orkar läsa och dessutom inte har plats att skriva om. Ström verkar dock ha gjort en liknande prioritering då han inte heller verkar ha läst den av det han skriver att döma, så jag antar att jag klarar mig undan.
 
Tredje inlägget: "Kvinnor kan . även på Tillväxtverket" 3/8
Det tredje inlägget handlar om den vid det här laget välkända skandalen om Tillväxtverket när dess ordförande Christina Lugnet godkände en väldigt dyr personalrepresentation. Inlägget går i princip ut på att poängtera att Tillväxtverkets ledning är kvinnor, samtidigt som Ström ondgör sig över att alla minsann hade börjat prata om "gubbvälde" ifall det bara var män som jobbade där. Det är lätt att föra fram gissningar om hur något skullle se ut, men Ström har i vanlig ordning inget han backar upp gissningen med, utan han bara sitter och kommer med påståenden maskerade till frågor, ungefär som paroderas i South Park-avsnittet "Dances with smurfs" där Eric Cartman häver ur sig saker och avsluta ett påstående med "or does she?" Det är ett smidigt sätt att hålla ryggen fri.
Ström försöker också klistra på feminister åsikter här, eftersom han implicerar att feminister skulle tycka att kvinnor är mycket mindre korrumperade än män. Det här är förstås skitsnack. För övrigt tycker jag det är väldigt bra att Lugnet fick sparken.
I inläggets enda bidel tar Ström upp att herrar inte får tävla i OS-sporten konstsim. Nu försöker han till hans heder inte klistra det här på feminister, och jag själv och många andra feminister tycker det är upprörande att män inte får tävla i konstsim. Det är könsrollstönteri på högsta nivå.
 
Fjärde inlägget: "Manlig konspiration inom trafiksäkerhet?" 4/8
Här går Ström på en ledare av Ann-Charlotte Martéus, som jag håller med om var ganska fånig. Jag kan gå med på att hon har något av en poäng i att det är underligt att i 15 av 16 fall när fotgängare körs över så sitter det en man bakom ratten, men jag tror det hela är kopplat till ihopkopplingen mellan fart och den manliga könsrollen. Det är som sagt inte mäns fel utan det handlar om hur män blir uppfostrade.
Jag tycker dock att det var en krönika där det kändes rätt onödigt att ta upp det här med kön, eftersom kontentan var att det borde satsas mer på trafiksäkerhet. Det har inte så mycket med det andra att göra.
Guldkornet i det här inlägget är dock den första bidelen där Ström börjar prata om Ukrainska feminister som demonstrerat topless (mot "bloody Islamist regimes" för övrigt, till de som är sura över att feminister aldrig kritiserar muslimsk fundamentalism). Ström förundras över vad han tycker är "höjden av hyckleri" då feminister brukar klaga på objektifiering och exploateringen av kvinnokroppar. Av det här kan vi sluta oss att Ström inte har så bra koll på grammatik. Skillnaden mellan ett "objekt" och ett "subjekt" är nämligen att subjektet gör något och objektet får något gjort mot sig. "Kim petade på Robin" är en enkel mening för att exemplifiera det hela. Kim är i den meningen subjektet; det är Kim som gör något. Robin är å andra sidan objektet; Robin får något gjort mot sig. På samma sätt är det skillnaden mellan att själv aktivt fatta ett beslut att kasta kläderna som en protestaktion och att någon stirrar ned i sin uringning; det handlar helt enkelt om det egna valet.
I den andra bidelen pratar Ström om att det är krångligare för en pappa än för en mamma att få ut sin föräldrapoäng. Har inga direkta kommentarer, så ska det inte gå till. Det är dags att vi skippar den skeva idén om mödrar som de bättre eller mer rätta föräldrarna.
 
Femte inlägget: "Claes Borgström, Thomas Quick och manshat" 4/8
Det här är ett av Ströms vidrigaste inlägg. Ström går så långt att han har mage att hävda, på tidigare Cartman-manér, att Claes Borgström, Thomas Quicks advokat, underlät sig att försvara sin klient eftersom Quick är man.
Ströms argumentation går ut på Borgström kanske är en person som har svårt att tänka själv och stå upp för en egen åsikt och att det märks i och med att Borgström är feminist och att Borgström trodde att Quick var skyldig.
Jag börjar bli redigt trött på hela det här skitsnacket om "politisk korrekthet". Även om vi tänker på hur folk generellt sett använder det nu; som en vanlig förolämpning för att det blivit för tråkigt att skrika "hora", så är det Ström gör nästan värre. Han använder istället "PK"-anklagelser som ett sätt att ta ifrån folk sina egna åsikter. "Du tänker bara som massan gör eftersom du inte kan tänka för dig själv. Hade du tänk för dig själv så hade du hållit med mig", är i princip det han säger. Det låter ju inte som ett särskilt schyst sätt att argumentera på, eller vad säger ni?
Det är också kul att se hur vansinnigt upprörd Ström blir när någon påpekar att Breivik också var antifeminist. Jag förstår helt upprördheten, eftersom det torde vara uppenbart för vem som helst att Ström inte har något gemensamt med en massmördare. Även om vi kan se att det finns en koppling mellan Breiviks nyfascism och den antifeminism och rasism vi ser i media, där Ström är ett exmpel på det första men inte det andra, så är det orättvist att göra den jämförelsen. Och helt ärligt; ifall du måste dra till med Breivik, eller Hitler för den delen, för att vinna diskussioner så borde du sluta diskutera och läsa på lite mer istället. Men om att jämföra Ström med Breivik är en haltande jämförelse så är att hävda att Borgströms feminism och hans eventuella tjänstefel i Quick-fallet skulle vara relaterade en jämförelse som är förlamad och sedan amputerad.
 
Sjätte inlägget: "Män slagna av kvinnor anmäler allt oftare" 5/8
Huvudinlägget har jag inte direkt något att kommentera på. Jag tycker det är fantastiskt bra om anmälningsbenägenheten ökar hos män som misshandlas av sina kvinnliga partners, och jag vill att det ska uppmärksammas precis som att jag vill att allt annat partnervåld ska uppmärksammas. Ström missar dock att den intervjuade polisen också berör det här med att de manliga könsrollerna skapar förväntningar på män att vara tuffa och starka vilket resulterar i att det är tabubelagt att som man bli slagen av sin partner. Särskilt om partnern är kvinna och då "svag" enligt sagda könsroller. Men okej, Ström köper inte det om könsroller, och polisen sade det ju inte rent ut, så fine.
I den första bidelen skriver Ström att feminismen utmålar kvinnor som mesproppar i ständigt behov av curling, medan han och andra tydligen utmålar dem som starka. Jag tycker väl personligen inte att det är att utmåla någon som "mespropp" att påpeka att det är ett orättvist system. Ifall jag och en kompis ska ha ett race, hen har en cykel och jag har ett jetplan (OBS medvete överdrift för komisk effekt) så tycker inte jag att hen är en mespropp bara för att hen tycker att vi båda kanske borde cykla för att det ska vara rättvist. Jag vet inte riktigt vad det säger om Ströms människosyn att han tydligen tycker det, så jag lämnar det i en sådan här öppen fråga som han själv verkar vara så förtjust i att använda.
Den andra bidelen är mest komisk då Ström tar upp en artikel i DN om sexualitet och sexhjälpmedel. Artikeln beskriver en händelse och några exempel nämns på sexhjälpmedel som visas upp. De som nämns är dildos, g-punktsvibratorer och vibrerande ägg. Ström ondgör sig över att det här bara är för kvinnor.
Först och främst så är det bara exempel, det fanns säkert fler men det vore en väldigt tråkig artikel om de bara listade allt som fanns där. Det vore ett väldigt dåligt journalistiskt hantverke. Men det som retar mig framför allt är den brutala heteronormativiteten i Ströms yttrande. Män kan väl för i helvete också använda dildos?!
Den tredje bidelen har jag ingen direkt kommentar till, eftersom det snarare är en fråga till läsarna om tips.
 
Sjunde inlägget: "Kristdemokratisk ungdom chockerar" 5/8
Som folk som läser här ofta nog vet så har jag mitt lilla privata krig mot KDU, och till det har jag två godbitar som jag gått och sparat på, likt karameller en inte vill äta upp eftersom en då inte kan se fram emot dem längre. Den första var deras klämkäcka kampanj "Skaffa dig ett liv!" som jag skrev om nu i juli (kunde inte hålla mig längre) och den andra är deras jämställdhetspolitiska manifest som Ströms sjunde inlägg hyllar som "nytänkande". Jag kommer gå in på det i utsökt detalj, men det handlar om att de är mot könspedagogik, minska stödet till genusvetenskapen och avveckla diskrimineringsombudsmannen.
Det kommer som sagt ett inlägg om KDU:s "jämställdhets"politik längre fram, men låt mig bara berätta att vi i VSF Linköping läste upp delar av det här manifestet på VSF:s kongress. Som ett skämt. Vi ändrade inte en stavelse, men folk vred sig av skratt och hade svårt att tro att det var på riktigt.
 
 
Det här var då första delen av recensionen och genomgången av Pär Ströms första vecka tillbaka. Jag återkommer med del två imorgon.

Med risk för att upprepa mig: Det här om klass

När klass diskuteras är det alltid många diskuterande som inte verkar förstå vad det är klassamhällets kritiker faktiskt vänder sig emot och tycker är orättvist. En av de vanligaste invändningarna som hörs är, chockerande nog, att folk borde börja tjäna mer pengar ifall det nu är så tråkigt att vara fattig. Kommentarer i stil med "Det är väl bara att starta ett företag själv då?" och "De borde ha tänkt på att skaffa sig en utbildning." är vanligare än vad en först kan tro, trots att det hela inte riktigt är så enkelt. En annan "klassiker" är när någon påpekar att de rika minsann jobbar väldigt hårt för sina pengar och då implicerar att det fattigare förlorar i pengar vinner de i fritid. Om det nu skulle vara sant så är det aningen förvånande att det framför allt är fattiga som dör i förtid på grund av förslitningsskador orsakade av just hårt arbete, att det främst är rika som har tid med meningsskapande fritidsaktiviteter, samt att många undersökningar visar att en inte helt obetydlig del av arbetstiden för kontorsarbetare går till att bland annat hänga på Facebook och svara på privata mail, en verklighet som inte på långa vägar delas av de som t ex jobbar i vården eller på en matbutik.
 
Det verkar finnas en tolkning av klassamhälleskritiken att den bara skulle handla om ärvda pengar, vilket leder till att många av invändningarna också är utformade med det i åtanke, som när en kommenterande till Fannys inlägg om inkomstspridning invände att många av de rikaste företagen är relativt nystartade, och då helt lyckades missa poängen med kritiken.
Det är helt sant att många med rika föräldrar och som själva är rika inte direkt ärvt sina pengar, utan istället själva arbetat sig till dem, men det innebär inte att deras klasstillhörgighet inte påverkat det hela, utan den har fortfarande inneburit att de givits möjligheter som andra inte haft. Klass är något som i hög grad går i arv, men det innebär inte att ett barn ärver sina föräldrars pengar och då blir rikt, utan det innebär att ett barn på grund av föräldrarnas pengar får fördelar.
 
Det är ett vetenskapligt faktum att barn från rikare familjer klarar sig bättre i skolan än vad barn från fattigare familjer gör. Det finns givetvis undantag, men klass påverkar skolresultaten långt mycket mer än vad exempelvis kön gör. Bland annat har barn från högre klasser stabilare hemmiljöer och bättre tillgång till olika typer av verktyg som datorer, internet, böcker och besök i autentiska relevanta miljöer. Det finns också en tydligare "pluggkultur" i rikare barns hemmiljöer; de får mer stöd att ta sig till högre utbildningar, har ofta hårdare akademiska förväntningar på sig och lever dessutom i en mer tillåtande kontext för högre studier. Skola ses inte i lika hög grad som "onödigt" eller "fånigt" av den sociala omgivningen. Ett barn vars föräldrar har universitetsutbildning har också ofta bättre möjlighet att få läxhjälp i hemmet, något som blir särskilt tydligt ifall barnets föräldrar inte talar så bra svenska. Rikare barn har också större möjligheter till lugn och ro hemma, har oftare mer tid över samt kan i högre grad ägna sig åt extra-aktiviteter som idrotter och liknande vilket bidrar till studiero och bredare erfarenheter vilket i sin tur också leder till högre skolresultat.
 
Bortser vi ifrån skolaspekterna så finns det fortfarande fördelar som barn från högre klasser får. Först och främst har vi det här med kontakter. I och med att arbetsmarknadens är såpass usel som den är nu så sker allt fler anställningar via kontakter. Nu menar jag inte att det är helt omöjligt att få ett jobb utan att ha tillgång till de här kontakterna, utan bara att det är väldigt mycket lättare att få jobben när en har dem. Sen vet jag att det finns upprörda högerdebattörer som tjatar om att ungdomar bara är bortskämda och att det visst finns jobb. Linda Skugge gick ju t ex ut med en lång harrang om att dagens ungdom är lata och att hon skulle kunnat fixa ett jobb på tjugo minuter ifall hon inte varit känd (nu vet jag inte ifall Linda Skugge definierar sig själv som höger, men just den där texten var i alla fall så marknadsapologetiskt verklighetsfrånvänd att den lika gärna kunde varit skriven av Lööf själv). Dessa har dock fel. Arbetsmarknaden är skit just nu, särskilt för ungdomar, oavsett ifall en väljer att blunda för problemen eller inte, och det innebär att kunna få ett drägligt jobb med okej villkor är en maktfaktor.
Vidare handlar det också om förmågan att passa in i en social kontext. Galago publicerade en text av Kawa Zolfagary om det i 2012:s andra nummer, och han tar upp hur människor från medelklassen och "uppåt" ofta får inlärt hur de ska bete sig i vissa typer av sociala kontexter som barn från fattigare familjer ofta inte får. Givetvis får också barn från fattigare familjer ofta lära sig hur de ska bete sig i andra typer av sociala kontexter som rikare barn inte får, men i dessa kontexter finns det inte samma typ av tillträde till makt och resurser. Att kunna "smälta in" på en arbetsplats i vården eller ett bygge kan nog vara väldigt skönt när en är där, ingen gillar ju att stigmatiseras, men det är helt enkelt så mycket mer värt utifrån ett statusmässigt och ekonomiskt perspektiv att kunna passa in bland "höjdarna" på företagets personalfest.
 
En annan "klassiker" är att någon påpekar att "det är ju bara att byta jobb". Först och främst är det inte så lätt, i och med en pissig arbetsmarknad, krav på utbildning folk inte kan skaffa sig (vi får ju bara CSN i sex år gymnasiekvot och sex år högskolekvot, plus att folk har olika lätt för akademiska prestationer så som skolan är utformad nu), kontaktbehov, tidsbrist, osv. Men sen har de en väldigt egoistisk syn på världen som gör att de inte förstår. De tror att problemet ligger i att "mitt jobb/min arbetslöshet är dålig för mig personligen och jag vill att min egna situation ska ändras", när det inte är fallet. Problemet är att alla jobb (eller i alla fall många av dem) behövs. Vi behöver någon som hämtar soporna, som byter blöjor, som städar sjukhusen och så vidare. Och om vi lever i ett samhälle där också de så kallade "skitjobben" behövs, då borde vi ju i alla fall se till så att de som utför de här nödvändiga jobben har en dräglig tillvaro. För även om någon personligen kan byta jobb så måste någon annan ta det jobbet, och hen kommer ju då att hamna i samma pissiga, orättvisa situation som den första. Och då är ju inget löst!
 
Med det här säger jag inte heller att det är problemfritt att tillhöra de högre samhällsklasserna. Det finns en del som pekar på att rikare människor har svårare att forma meningsfulla sociala relationer, och Expressen skrev för ett tag sedan om tolv separata stuider gjorda av Dacher Keltner, psykologiprofessor på University of California, som visade att fattiga visar mer empati, är mer sociala och har mer medkänsla. Jag tror inte det här handlar om något nedärvd eller så, utan bara att folk från rika familjer ofta får lära sig att vara individualistiska och arbeta för att lyckas och säkerställa det goda levernet, medan folk från fattiga familjer ofta får lära sig att vara solidariska eftersom de är mer utsatta och behöver stödja varandra. Det här kan definitivt göra den sociala kontexten rikare ofta vistas i kallare och hårdare. Men skillnaden är att de rikare har ett val att kunna lämna sin sociala kontext eftersom det är deras makt som skapat den från första början, medan de fattigares situation ofta är påtvingad dem. Jag tänker inte gå så långt som att säga att ingen väljer att vara fattig, men jag kan garantera att det är väldigt få som gör det. Pengar ger helt enkelt en frihet som avsaknaden av dem aldrig kan garantera.
 
Det är också där vi har den centrala poängen i var den största orättvisan mellan de rikare och de fattigare samhällsklasserna ligger: Möjligheten att välja.
Visst finns det de som hävdar att de rika jobbar åttio timmar i veckan, och det är garanterat så för en del, men det är samtidigt något som de personerna själva väljer. De har överlag en möjlighet att slå av lite på takten, att spendera mer tid med sina barn, framför tv:n, i badkaret, ute i skogen, eller vad de nu vill göra. Och det är mycket möjligt att det skulle innebära att de kanske tjänar lite mindre, men det högerdebattörerna vägrar förstå är att det nästan bara är de rikare som alls har möjlighet att göra det här valet. Även om det nu vore så att fattigare jobbar mycket mindre hårt, något som överlag inte ens stämmer eftersom fattigare bränner ut sig själva enormt mycket oftare än vad rika gör, så har de fortfarande inte samma möjlighet att arbeta hårdare och då tjäna mer som en rik har.
 
Vi måste fråga oss själva: Är det verkligen rättvist? Reinfeldt har pratat hyllande om hur viktiga de här arbetarklassarna är för samhället, för utan vårdbiträden, busschaufförer, lärare, skjuksköterskor, byggarbetare, industriarbetare, fritidspedagoger och liknande så kraschar samhället, men han och hans allians har inte lyft ett finger för att göra deras situation bättre utan ägnar istället all tid åt att riva ner de trygghetssystem som de gynnar de fattigare men som de rika inte behöver. Det är framför allt de rika som tjänar på jobbskatteavdragen, och det är de allra mest utsatta; de arbetslösa, de sjukskrivna, de unga och de gamla, som förlorar på det. Klassklyftorna har ökat, och med de så ökar också kriminaliteten, osäkerheten och misären i samhället. Är det verkligen värt det?
 
 
Facit till de retoriska frågorna:
(NEJ DET ÄR DET INTE! DET ÄR EN OVETENSKAPLIG, OMORALISK, STENKORKAD, EMPATILÖS JÄVLA SKITIDÉ SOM ALDRIG NÅGONSIN FUNGERAT I ETT SAMHÄLLE OCH HELLER INTE KOMMER ATT BÖRJA GÖRA DET BARA FÖR ATT NÅGOT BLÅFÄRGAT PUCKO SOM RÅKAR VARA STATSMINISTER INTE KAN SIN JÄVLA HISTORIA!)

Radikalfeminismen

Den gren av feminismen som attackeras absolut mest i media, av antifeminister och av näthatare är utan tvekan radikalfeminismen. Tyvärr, eller kanske lyckligtvis beroende på hur en ser på saken, så har en majoritet av angriparna inte förstått vad "radikalfeminism" faktiskt innebär, utan de använder istället ordet som en sorts skällsord; lite som Sara Skyttedal använde "kulturradikalism" i krönikan jag kommenterade i mitt förra inlägg.
 
Till viss del kan jag förstå varifrån missförstånden kommer. Radikalfeminism, som växte fram i slutet av 1960-talet, låter ju som att det skulle innebära "feminism som är radikal". Det stämmer dock inte, utan "radikal" i radikalfeminismen kommer ifrån latinets rādīx vilket betyder "rot". Radikalfeminismen heter som den gör för att de försöker finna roten, eller ursprunget, till kvinnoförtrycket. Och radikalfeministerna anser sig ha funnit den i patriarkala traditioner könen emellan. Det är också aningen oinformerat att radikalfeminister och marxister brukar skrivas ihop eftersom radikalfeminismen växte fram som en kritik mot den då rådande marxistiska feminismen. Radikalfeministerna ansåg att marxisterna, även om de pointerade hur kvinnor utnyttjas i det kapitalistiska systemet, missade vad kvinnornas underordning berodde på och hur den upprätthölls.
 
Låt oss först göra klart att radikalfeminismen är ett enormt brett paraplybegrepp, med väldigt många, väldigt olika inriktningar, så bara för att några radikalfeminister tycker en sak så går det inte att dra slutsatsen att alla gör det. Det finns dock vissa gemensamma nämnare.
Radikalfeminismen betonar idén om könsmaktsordningen, något som i feministisk litteratur brukar benämnas "patriarkatet". Jag har bloggat om det tidigare, men patriarkatet betyder inte en grupp män som sitter och har hemliga möten vilket Pär Ström ofta hävdar. Det här är ett system i samhället som håller kvinnor förtryckta gentemot män. Det här innebär inte heller att alla kvinnor ligger lägre i makt än vad alla män gör, det är det ingen vid sina sinnens fulla bruk som hävdar, men en vanlig kritik mot radikalfeminismen, främst från socialistiska feminister, är att de lägger för mycket krut vid könsmaktsordningen och att de borde bli lite mer intersektionella. Radikalfeministerna delar sig dock här då vissa anser att kvinnors underordning är nära kopplad till ojämställdheten mellan andra grupper i samhället, såsom klasser och etniciteter, och att jämlikhet inte är möjligt i något annat än i ett kommunistiskt samhälle (kommunistiskt samhälle som utifrån Marx och Engels teorier då, och inte som i Sovjet eller Nord Korea). Den här tanken delas dock inte av alla.
 
Manshat finns inte i den radikalfeministiska teorin. Det innebär inte att det inte finns radikalfeminister som hatar män, precis som att det inte innebär att det inte finns radikalfeminister som hatar katter, rulltrappor eller sparris men det hatet är dock inget som har med radikalfeminismen att göra. Det går givetvis att argumentera för att radikalfeminister som hatar män motiverar den med radikalfeministiska teorier, och det kan givetvis stämma, men det är fortfarande inte en del i teorin. Manshatare är manshatare, helt enkelt.
Det finns också radikalfeminister som argumenterar för att kvinnor ska styra världen, men de tillhör knappast majoriteten.
 
Som sagt är "radikalfeminism" ett väldigt brett begrepp och innefattar en mängd olika grupper. Bland dem finns det de som jag själv anser vara idioter, de jag inte håller med för fem öre och de jag tycker har väldigt bra poänger. Men det enda gemensamma för radikalfeminister är egentligen tron på könsmaktsordningen, eller patriarkatet, och allt vad det innebär, men i och med rörelsens bredd är begreppet i sig egentligen ganska innehållslöst då det kan betyda för mycket. Så ett hett tips är att inte prata hej vilt om radikalfeminister hit och dit, utan ta istället reda på vad personerna i fråga tycker.
 
 
Tillägg:
Jag fick påpekat för mig att en vanlig kritik mot radikalfeminismen är att den är sexualfientlig. Det stämmer att många inriktningar av den är det. Det här beror till stor del på att när radikalfeminismen först kom så ansågs män och kvinnor inte ha samma sexualla behov, utan det sågs som att sex främst var något som tvingades på kvinnor av män. Det här är en av de saker där synen på det hela förändrats allt eftersom utvecklingen gått framåt. Det finns dock fortfarande radikalfeminister som går på den här linjen. En annan syn på det som också främst varit vanlig tidigare är på det heterosexuella samlaget som en del i könsförtrycket. Bland annat så argumenterar lesbiska separatiströrelsen för detta.
Det finns mycket som det går att kritisera radikalfeminismen för, men mansfientlighet har egentligen inte med saken att göra.
 
Jag ska nog också påpeka att jag själv inte är radikalfeminist, utan jag ser mig som normkritisk feminist. Däremot tycker jag att om en rörelse ska kritiseras så borde den kritiseras utifrån vad den faktiskt handlar om.

Kriget mot KDU - Del 5: Prideskräcken

Eftersom att allas vår käre Aron Modig varit på Kuba ett tag så verkar det som att han delegerat sina vanliga arbetsuppgifter, att skriva indignerade insändare till diverse dagstidningar, till sin vice ordförande, Sara Skyttedal. Hon har dock tagit sig an uppgiften med andakt och Expressen publicerade i dagarna en debattartikel där Skyttedal ondgjorde sig över Pride-festivalen.
 
Låt mig först göra det klart att Kristdemokraterna inte är ett hbtq-vänligt parti. Visst, de försöker få människor att tro det, inget parti som aktivt motarbetar homosexuellas rätt att gifta sig och adoptera, och som försöker skjuta upp att steriliseringskravet för transpersoner avskaffas har rätt att försöka gestalta sig som något sådant. I ärlighetens namn finns det krafter inom partiet som vill verka för en mer hbtq-vänlig politik, men de verkar tyvärr inte få något större gensvar för förändringsidéerna och personerna har ändå gjort avvägningen att hbtq-personer är värda att offra för att de gillar resten av partiets politik. KD har alltid varit en motståndare för alla förändringar för att förbättra hbtq-personers situation, och att de medverkar på Pride är inget jag ser som ett tecken på förändring, utan ett populistiskt knep. Jag tvivlar som sagt inte på att det inte finns kristdemokrater som ärligt vill försöka förändra partiets syn på hbtq-personer, men resten av partiet gör bara minsta möjliga eftergifter för att undvika att helt frysas ut politiskt. Tills jag ser några allvarliga försök till bättring kommer jag att fortsätta hävda att KD inte har något på Pride att göra. Det hela är dock inte upp till mig, och som en person som under större delen av livet lästs som sc (straight-cis), även om jag på sistone upptäckt/erkänt för mig själv att det kanske inte riktigt stämmer, så tycker jag inte heller att det är min sak att yttra mig allt för mycket om det då jag på grund av hur jag läses har det stora privilegiet att slippa det förtryck och den diskriminering många hbtq-personer drabbas av. Men jag kände mig ändå tvungen att göra den här markeringen så att alla förstår utifrån vilken plattform Skyttedal kommer ifrån.
 
Skyttedal börjar i alla fall sin text med att tala om att de läskiga vänsterextremisterna håller på att kidnappa festivalen. Även om hon formulerar sig som att hon bara neutralt betraktar hur det ligger till så är det av implicerandet tydligt att hon också är av den åsikten. Hon drar till Uppsala Pride som ett exempel på att Stockholm Pride håller på att kidnappas av vänsterextremister, och verkar helt ignorera det faktum att Uppsala Pride och Stockholm Pride är två separata organisationer som inte har med varandra att göra. Det ska även tilläggas att hon här kopplar ihop Uppsala Pride, en fredlig socialistisk organisation, med den av henne benämnda "gatstensvänstern".
Det här med definitioner är en viktig sak, och även om det säkert finns en definition av "vänsterextremist" som involverar Uppsala Pride (exempelvis den som är vanlig bland högerdebattörer som verkar tycka att allt vänster om sossarna är extremt), så är de knappast i samma grupp som gatstenskastare.
Uppsala Pride var dessutom en uttalat socialistisk festival som inte bara fokuserade på hbtq-rättigheter utan också sett utifrån ett strukturellt, marxistiskt perspektiv. Det lär knappast komma som en överraskning att LUF egentligen inte ville gå med då de tjatat om det här varje år och vid det här laget bör ha begripit att en liberalistisk organisation inte riktigt har något att göra på en socialistisk tillställning. Det de istället surar över är att Uppsala Pride har mage att kalla sig Pride, trots att Pride mig veterligen inte är ett registrerat varumärke och att det ursprungliga Pride hade allt att göra med uppror mot maktstrukturer och inget att göra med den politiska varumärkesplacering som LUF är intresserade av. But I digress.
 
I samma stycke fortsätter i alla fall Skyttedal med att ta upp 68-rörelsen, och prata om att de började i normkritik och sedan mynnade ut i "sedvanlig vänsterextremism och diktaturkramande". Misstaget här är att hon kopplar ihop det normkritiska med det som hon sedan kallar för vänsterextremism. Huruvida det är extremism eller inte kan givetvis diskuteras, men oavsett så är de två inte samma sak. Det är sant att det var 68-vänstern som både pysslade med att kritisera normer i familjebildande och kärleksliv och som pysslade med att kritisera normer i ekonomisk politik och amerikansk imperialism (För helt ärligt; även om Sovjet gjorde sig skyldiga till en mängd övergrepp så får vi inte glömma att amerikanernas händer också var och är vansinnigt blodiga. Men att krama USA ses av någon anledning som ganska oproblematiskt i jämförelse), men de två är inte nödvändigtvis relaterade. Normkritik utvecklades inte till "diktaturkramande" utan de existerade sida vid sida.
 
När Skyttedal ska komma med ett exempel på radikalisering av hbtq-rörelsen (hon ignorerar q:et under sin text, men det gör ju Alexander Bard också och det är en diskussion jag inte anser mig vara kunnig nog för att ta) blir det hela dock än mer problematiskt. Hon skriver:
"En legitim kamp för att ge sexuella minoriteter möjlighet att leva sina liv som de önskar övergick till ett kulturradikalt och genusteoretiskt kärnfamiljshat."
Nu får jag känslan av att Skyttedal inte alls förstår orden hon kastar omkring sig, utan bara tagit ord hon tycker låter farliga och vänsterpräglade. Genusvetenskap är en vetenskaplig disciplin, och trots att många antifeminister, internethatare och andra inte verkar ha förstått det så ändrar inte det det faktumet. Genusvetenskapen har inget med hat att göra, varken för kärnfamiljen eller något annat, och inte heller något med hbtq-rörelsen. Inom hbtq-rörelsen ser vi heller inget direkt kärnfamiljshat. Visst finns det de som hatar kärnfamiljen där, men det är upp till dem själva och har inget med hbtq-rörelsen att göra. Däremot finns det många som är kritiska mot och hatar kärnfamiljsnormen. Stor skillnad!
Sen har vi "kulturradikal" som jag verkligen inte kan greppa. Skyttedal verkar älska ordet då hon nämner det tre gånger i texten, men hon definierar det aldrig. Syftar det på någon som har en radikal inställning till kultur? (Låter som en bokbrännare, vilket snarare ett fåtal kristna fanatiker sysslat med) Eller någon som har en radikal inställning till andra kulturer? (Låter ju snarare som SD) Eller någon som gillar radikal kultur? (Typ en hiphopare, hårdrockare eller surrealist?) Det är bara ett konstigt ihopbygge av två ord som båda för kristdemokratiska öron låter dåliga. Det betyder inget!
 
Artikeln går vidare med att Skyttedal ondgör sig över att folk i Prideparaden har lite kläder på sig och några programpunkter har läskiga namn. "Hur kommer man levande ur heterofamiljen" är det ena hon tar upp. Namnet är motiverat med tanke på hur sjukt mycket högre självmordsstatistiken och hatmorden är bland unga hbtq-personer jämfört med andra ungdomar. Den andra programpunkten är "Fittan i teori och praktik". Det hela låter som sexualkunskap, vilket är skrattretande då KD själva talat för en bättre sexualundervisning. Visst är det möjligt att KDU definierar "bättre" som "lär bara ut avhållsamhet och nämner inte könsorganen eller hur de fungerar", men det kändes ändå som en ganska småaktig tolkning av mig att göra. Och ändå tvingar Skyttedal mig att göra den!
 
Det här ökar i alla fall stigmatiseringen av hbtq-personer, enligt Skyttedal och hävdar också att det skulle vara självskrivet. Hon argumenterar inte mer för det.
Skyttedal går sen in på det klassiska "det personliga är politiskt" och vänder sig mot det. Hon hävdar att sexualiteten måste vara den enskildes angelägenhet. Det här är förstås sant, men problemet är att det inte är så. Det är därför Pride, feminismen och liknade finns; eftersom normens försvarare vägrar låta de som bryter mot den få göra det i fred, utan fortsätter att tvinga på hela samhället sina värderingar och forma hela samhället efter sina önskningar.
Hon fortsätter med att säga att det är hennes och KDUs fasta övertygelse att det skulle vara bristen på normer som orsakar psykisk ohälsa och sociala problem. Detta trots att så gott som allt pekar på motsatsen; att det är instängande normer och social press som gör folk olyckliga. Det här vägrar KDU förstå, och bidrar till att skapa ett mindre accepterande samhälle istället för att arbeta för ett samhälle där fler får plats. Det är i alla fall för "den här agendan" som sexuella minoriteter "hänsynslöst utnyttjas", enligt Skyttedal. Och det är ju verkligen hemskt att hbtq-personer vill skapa ett samhälle där de själva är mer accepterade. Skandal..
 
Skyttedal avslutar sin artikel med att argumentera för att Stockholm Pride borde arbeta för att övertala medelsvensson om att hbtq-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet. Jag förstår inte hur hon kan kläcka ur sig en sådan här grej. Med den här meningen så tar sig Skyttedal definitionsrätten till att bestämma vad som är "som alla andra" och vad som då är avvikande.
Hon verkar dessutom helt ha missat att poängen inte är att visa att hbtq-personer "är som alla andra". Poängen är att hbtq-personer ska få vara precis hur fan de vill. Poängen är inte att passa in eller anpassa sig efter normen, utan det viktiga är att få vara sig själv. Det är i alla fall det Pride handlar om för mig, och till dess att KD förstår det så kommer jag aldrig att tycka att de förstår det helt fantastiska med det jag upplever som festivalens idé; att alla, oavsett om en följer normen eller bryter den, är lika mycket värda och har lika stor rätt att få skapa sin egen tillvaro.
 
 
Ps
Imorgon går jag förhoppningsvis i paraden med Vänsterpartiet. Hälsa gärna om ni ser mig =)

RSS 2.0