Två år som bloggare

Nu har det gått mer eller mindre två år sedan jag först startade den här bloggen, och likt förra året vill jag göra någon typ av årsbokslut. Jag känner mig för övrigt väldigt fånig när jag gör det här. Det blir också ett lite mer personligt inlägg än vanligt.
 
På bloggen
Jag känner att mitt bloggande utvecklats en aning under det gångna året, om inte annat så för att jag börjat inkorporera fler ämnen i mitt skrivande. Jag fokuserar fortfarande främst på feministiska frågor, men jag har även börjat ta upp frågor om allmän vänsterpolitik och antirasism. Det finns tre anledningar till det. Först och främst är det för att jag tycker att det också är väldigt viktiga frågor som jag vill skriva om. Vidare är det att jag börjat lära mig allt mer om ämnena och då känner att jag börjat kunna ta upp dem och göra dem rättvisa. Jag försöker att låta bli att skriva om ämnen jag inte är insatt i, men i och med att mitt kunskapsfält ökar så kan jag också skriva om fler saker. Till sist handlar det också om att jag börjat få lite svårare att hitta på saker att skriva om eftersom jag redan avhandlat mycket av det grundläggande. Jag leker med tanken på att ta upp samma ämnen fler gånger, för nya läsares skull, men det känns som att jag då bara upprepar mig.
Under året har jag drivit igång mitt krig mot KDU. Det kommer att fortsätta under 2013, och jag har planer på att gå igenom hela deras "jämställdhetsmanifest" och smula sönder det skitsnacket. Jag försökte mig också på en frågestund-grej, vilket nog inte kommer att upprepas då det mest kändes lite pinsamt. Jag är inte en tillräckligt stor bloggare för att köra på den typen av saker.
 
I världen
2012 har varit ett händelserikt år, men det är samtidigt alla år. Det verkar som att jorden inte gick under den 21:a december, men jag tvivlar på att det finns många som är särskilt förvånade över det. Det pågår ett krig i Syrien, Nordkorea spänner på musklerna, USA och Ryssland tjafsar igen, Kina tycks bli den nya världsledaren, vi har fängslade journalister och naturkatastrofer. Inom Sverige har SD:s opinionssiffror ökat stadigt, troligtvis på grund av att folk okritiskt accepterat deras problembeskrivning (Jag tittar på er SVT med "hur mycket invandring tål Sverige?"), och en total brist på källkritik. Vi har haft en "hen-debatt", en "tintin-debatt", en "pepparkaksdebatt" och en "Kalle Anka-debatt". Det låter fruktansvärt fånigt, och jag skulle nog vilja säga att det också är fruktansvärt fånigt att folk blir så upprörda av att det kommer ett "nytt" pronomen eller att andra kritiserar rasism i kulturen. Men om en värdesätter sina egna traditioner över allas lika värde och en värld utan rasism så är en ju också ganska fånig, så det är väl helt i sin ordning.
Tyvärr är vi i något av en nedgång när det gäller feministiska frågor. Det beror inte på att "feminismen gått för långt" eller att "folk insett genushetsarnas vansinne" eller något annat skitsnack, utan det handlar om en kass ekonomi som leder till att konservativa grupper ökar, ett ständigt återkommande fenomen genom historien, och att de nyfascistiska rörelserna på allvar ökat sitt "engagemang" med kommentarsfältshets som får dem att verka fler än vad de är, samtidigt som feministiska debattörer utsätts för allvarliga hotelser för att tystas. Slutligen handlar det också om det ständiga föraktet mot samhällsvetenskapliga discipliner, samt att folk fått för sig att det är helt i sin ordning att sitta och tycka med magkänslan om sådant de inte alls brytt sig om att sätta sig in i, se exempel här.
 
I mitt liv
Jag bor kvar i Linköping och trivs utmärkt. Under 2012 har jag börjat plugga historia som mitt första ämne i lärarprogrammet. Det har hittills gått väldigt bra, men jag har börjat sacka lite efter när det kommer till min b-uppsats. 
Jag har lärt känna ännu fler roliga människor, mysiga lärarstudenter och vsf:are typ, vilket är sjukt nice.
Jag har haft fem veckors praktik, vilket var skitkul men arbetsamt, och jag känner mig allt mer hemma i min roll som blivande lärare. Det är nog rätt val. Jag har också börjat röka igen, i samband med praktiken. Stresshantering på hög nivå.
Jag ska bli farbror också, vilket känns väldigt kul ^^
 
Eh, jag är osäker på vad mer jag ska skriva här. Men jag tror jag kommer ha fullt upp under 2013, men bloggandet fortsätter. Gott nytt år och så på er alla, jag lovar att återkomma med ett vettigare inlägg sen när jag har tid och nyårströttheten lagt sig ^^

Källkritik 101

Inom historievetenskapen talar vi ofta om källkritik. Det är den i särklass viktigaste komponenten inom hela ämnet, eftersom hela disciplinen bygger på värderandet av olika historiska källor. Det kan ibland vara knepigt, och ofta råkar en ut för problemet att de enda källorna som finns inte är särskilt tillförlitliga. Tillgängligheten på källor varierar beroende på vilken tid, och givetvis vilken händelse, som en tittar på, men det som framför allt kan ses är att det finns betydligt färre källor ju tidigare det handlar om, medan nutidshistoria snarare handlar om att försöka sålla fram de mest korrekta källorna. Det här leder till att vi oftast har betydligt lättare att bilda oss en uppfattning om mer nutida händelser, vilket inte är så jättekonstigt. Men även när det gäller saker som hänt nyligen kan det ibland vara svårt att veta vad det är som egentligen hänt, just på grund av källornas kvalitet.
Det här är dock ett problem som inte bara gäller historieämnet.
 
Sällan har källkritik varit så viktigt som det är i dagens samhälle, där vi fullkomligt bombarderas med information av olika kvalitet som vi måste ta ställning till, och sällan har det varit så pinsamt uppenbart att källkritiken hos många idag är fullkomligt urusel som under de olika debatterna som frodats nu under hösten. Tintin-debatten är ett av de tydligaste exemplen på det. Jag har skrivit mer om det här men lite kortfattat så var det en som arbetade på Kulturhuset bestämde sig för att seriealbumen, på grund av de rasistiska stereotyper som porträtteras i dem, kanske inte bör stå i barnbiblioteket utan istället bör stå i vuxenhyllorna. Och internet exploderade. Plötsligt handlade det inte om att böckerna skulle flyttas från en plats till en annan, en plats som dessutom är mer lättillgänglig då ingen över typ 18 eller något sådant får gå in där, utan då var det att böckerna skulle "rensas ut" från Kulturhuset och ilskna utropp om censur och "PK-maffian" fyllde internet. När Kulturhuset försökte förklara hur det egentligen låg till så drunknade förklaringen i de upprörda vrålen. Visst kan det skyllas på media, att de i sin sensationslystnad inte brydde sig om att kolla upp ordentligt hur det låg till (något som i det här fallet inte ens stämmer), men det är i grund och botten ingen ursäkt. Vi har alla ett ansvar att själva ta reda på sanningen, och det var det väldigt få som brydde sig om att göra. Istället spred sig myten.
 
När vi försöker bedöma en källas äkthet tittar vi i regel på ett antal olika kriterier som en källa kan uppfylla. Vilka de är varierar lite beroende på vem en frågar, men jag tänkte gå igenom de vanligaste som också är applicerbara på internetdebatter och liknande.
Rimlighet: Det första som en bör titta på är givetvis om det som sägs överhuvudtaget är rimligt. Redan här finns det de som faller. Att folk på allvar trodde att pepparkaksgubbar förbjudits på grund av anklagelser om rasism eller att det skulle vara tal om att förbjuda nationalsången borde de flesta förstå att det faller på sin egen orimlighet. Men istället sväljer många det som sades med hull och hår. Här handlar det om ett grundläggande kritiskt tänkande när vi frågas oss om det här verkligen kan stämma. Visst kan verkligheten ibland överträffa dikten, men oftast gör den inte det.
Tendens: Tendenskriteriet är där människor som svär vid Avpixlat eller bloggar som objektiva informationskällor faller. Att något är tendentiöst innebär att det är vinklat, att materialet är färgat av producentens egna åsikter eller värderingar. Eller, i värre fall, att det finns någon bakomliggande agenda.
När någon har en agenda innebär det inte nödvändigtvis att informationen som presenteras är falsk, men det är troligt att den antingen förs fram på ett vinklat sätt, eller att vissa delar utelämnar för att främja tesen.
Avpixlat är ett tydligt exempel på en informationskälla som inte uppfyller tendenskriteriet i och med att informationen som presenteras är tydligt vinklad. Nu påstår jag inte att "gammelmedia" är strikt objektivt heller, det är det inte, men till skillnad från Avpixlat så finns det ansvariga utgivare och utbildade journalister som dessutom framträder med sina namn. Det finns också pressetiska regler som tidningarna måste hålla sig till. "Gammelmedia" är generellt sett, men inte alltid, mindre tendentiöst än bloggar.
Äkthet: Det är utan tvekan också viktigt att undersöka ifall källan överhuvudtaget är äkta, eller om något av materialet kan ha förfalskats. Det här kan givetvis vara svårt att veta, men i dagsläget underlättar det genom att vi kan få informationen från flera olika källor. Det här garanterar dock inte att källan är äkta, vilket jag kommer förklara mer om i nästa kriterium.
Beroende: Att kolla om flera olika källor säger samma sak är ofta ett bra sätt att pröva källans äkthet, men beroendekriteriet ställer till det en smula. Det kan nämligen vara så att de olika källorna hämtat sin information från samma ursrpungskälla. Tre olika tidningar som rapporterar från samma presskonferens har alla samma ursprungskälla. Än mer relevant idag är femton olika bloggar som alla rapporterar samma sak men som fått sin information från varandra. När bloggarna bygger sin rapportering på vad de andra bloggarna sagt i en sorts spiral så kallas det för att de är beroende av varandra. De flesta källor vi möter idag är beroende av tidigare källor, det är helt enkelt väldigt få ursprungskällor som folk kommer i kontakt med. Men det vi kan göra är att se till att beroendeledet i våra källor inte korsar varandra. Annars får vi en ny "hen-debatt" där motståndarsidan byggde sina argument på vad de hört andra motståndare säga att hen-förespråkarna ville, istället för att faktiskt lyssna på vad förespråkarna sa.
Närhet: Det är också viktigt att fråga sig hur nära källan är till informationens ursprung. Det hela kan liknas vid viskleken; ju fler led information går igenom desto mer sannolikt är det att den förändrats på vägen. Det handlar också om vilket tidsavstånd det finns. En människa som berättar om en händelse strax efter att den inträffat minns den troligen bättre än en människa som berättar om den femtio år efter att den hände. Det är, delvis, på grund av närhetskriteriet som evangelierna inte är att betrakta som säkra källor. De skrevs ju trots allt hundratals år efter Jesus skulle ha levt.
 
Det här med källkritik kan vara ganska svårt, men samtidigt är det oerhört viktigt att lära sig. Men för de som vill ha en genväg så kan jag väl säga att lita inte på det ni läser på internet! Särskilt på bloggar, eftersom en ofta inte vet vem som är bakom informationen, vilken agenda personen har, vilken som är den ursprungliga källan, och så vidare. Sen innebär det inte att sådant som står på nätet är fel per definition heller, men det är viktigt att hålla sig lite misstänksam mot det. Det är helt enkelt inget som en bör lita blint på.
Och det gäller mig med. Min blogg genomgår ingen professionell faktagranskning och jag har också teser som jag driver. Jag är inte neutral, och precis som med allt annat bör ni också ta det jag skriver med en nypa salt.

Flickan och skulden

Jag skriver det här i affekt. Ni är varnade.
 
Jag har nu läst boken Flickan och skulden av Katarina Wennstam, en bok som handlar om samhällets synd på våldtäkt och om hur våldtagna kvinnor ständigt skuldbeläggs för vad de råkat ut för. För vad någon annan gjort mot deras vilja.
Det är en bok jag tycker alla bör läsa, särskilt folk som inte kallar sig "feminister", eller är insatta i debatterna om det här. Det är också en väldigt jobbig bok att läsa. Inte textmässigt, den är välskriven och språket är lätt att följa med i, men det är väldigt psykiskt och emotionellt ansträngande att ta sig igenom den. Dels är själva fenomenet som beskrivs så fullkomligt vidrigt att det är svårt att läsa, men det jobbigaste är att boken innehåller väldigt många skildringar av olika våldtäkter. De gör en illamående, matt och förbannad.
 
Wennstam lägger dels fokus på omgivningens reaktioner, men också på rättsväsendets absurda idé om att kvinnor som anmäler våldtäkt måste få hela sina liv granskade. Att det på något sätt är relevant huruvida hon brukar bära stringtrosor, ifall hon haft sex tidigare eller om hon brukar gå ut på krogen ensam, hela tiden med den bakomliggande tanken att hon gjort något som hon inte borde gjort genom att leva sitt liv hur hon vill, eller blivit berusad en kväll. Det är ett ständigt misstänkliggörande, ett jämförande mot en skev norm om hur ett våldtäktsoffer "borde" vara. Det är ett hora-madonna-komplex på samhällsnivå och rättsväsendet gör det tydligt bortom allt tvivel om vilket i den skeva, kränkande och extremt falska dikotomin de tycker är bäst att vara.
Wennstam skriver:
"Varför utgår vi inte från att alla rånoffer kanske har gömt plånboken eller gett bort den dyra mobiltelefonen till en kompis? Ord står ju mot ord i de flesta brottsfall. Offret säger 'det här hände' och den eller de åtalade säger 'så är det inte alls'. De säger att de inte alls rånade den där killen, han måste ha tagit fel på person. Jag har inte slagit honom.
Visst utreder man offrets trovärdighet också i andra sammanhang - men oftast när polisen bedömer att offret har en lika tvivelaktig bakgrund som gärningsmannen. Om en knarkare anklagar en annan knarkare för att ha stulit en stor summa pengar, så kanske polisen tar också offrets uppgifter med en nypa salt. Om en man med kriminell bakgrund blir skjuten och det ser ut som en 'uppgörelse', så tittar polisen förstås på offrets förflutna för att se vad som kan ha lett fram till brottet.
Men det är här något går väldigt snett, när kvinnans karaktär på samma sätt blir en fråga för domstolen vid sexualbrott. För det är inte kriminellt att ha en 'sexuell historia'. Det är inte kriminellt att 'knulla runt'. Det är inte kriminellt att plocka med sig en okänd man hem från krogen eller att dansa utmanande med en man. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det har inte med saken att göra."
(s 193)
 
Boken är idag tio år gammal, och jag vill verkligen tänka att det är bättre nu, att samhället inte är lika förjävligt. Men jag tror tyvärr inte det är så. Bara för ett par år sedan hade vi Bjästavåldtäkterna, där två unga flickor fick ett helt samhälle emot sig för att de våldtogs och för att de vågade anmäla förövaren. Den här skiten händer fortfarande, och samtidigt har vi antifeministiska kräk som aktivt försöker misstänkliggöra kvinnor som anmäler våldtäkter genom att hävda att det är vanligt med falska anklagelser (det är det inte). Vem som helst borde förstå att idén om att det skulle vara vanligt att kvinnor på pin kiv i någon sorts absurd hämdplan skulle hitta på våldtäkter är fullkomligt bisarr eftersom verkligen alla källor visar på att det verkligen suger att vara målsägande i ett våldtäktsfall. Alla studier, alla berättelser, alla självupplevda vittnesmål, verkligen allt säger enhälligt att det är ett ständigt återkommande fenomen att målsägande kvinnor får springa ett jävla gatlopp av förnedring i kontakten med rättsväsendet. Irrelevanta frågor om sexvanor och klädsel, nedlåtande kommentarer och insinuationer om "visst ville du egentligen?". Det kallas "den andra våldtäkten" av en anledning och det är ytterst osannolikt att någon skulle gå igenom det bara för att hon är sur på någon.
Framför allt är det det sociala som gör det hela till en jäkligt dåligt sätt att hämnas på. Det tycks som att det, i fall där folk vet både vem som anklagar och vem som anklagats, oftast är offret som drar det kortaste strået, blir av med vännerna, hängs ut som "hora", hotas och hatas. Som tvingas byta skola eller flytta.
 
Där rättsväsendets reaktion är absurd är de våldtagnas omgivningar nästan ännu värre. I samhället, på i princip alla plan, ser vi ständigt denna jävla fråga om "Varför?": Varför hon satte sig i situationen, varför hon inte gjorde en riskbedömning, varför hon drack, varför hon inte tänkte efter noggrannare, varför hon agerade som hon gjorde efteråt, och så vidare. Allt för att fortsätta skuldbelägga våldtäktsoffer istället för deras förövare, och allt för att tvinga kvinnor att fortsätta ta ett ansvar och ställas till svars för andras beteenden. För genom att fråga varför någon som våldtagits gick ut den kvällen, varför hon tog just den vägen, hakade på just de killarna hem, och så vidare, även av den mest välmenta av anledningar, så signalerar en att hon hade någon typ av ansvar i det hela. Att hon, genom att inskränka sin personliga frihet, hade kunnat undvika att någon annan utsatte henne för ett övergrepp och tog ifrån hennes val. Genom att fråga "Varför?" tvingas våldtäktsoffret motivera varför hon våldtogs, trots att det rimligtvis bara är förövarna som kan svara på det och har någon som helst skuld i det hela.
Människor som varit med om något hemskt frågar så gott som alltid sig själva den frågan, och anklagar sig själva. Det är extremt vanligt att de tänker att de borde gjort något annorlunda, att de vrider och vänder på situationen och försöker hitta annat som de kunde gjort istället trots att de inte rimligtvis kunde veta vad som skulle hända, och trots att det inte är deras ansvar oavsett. Det är fan inte acceptabelt att samhället också ställer de frågorna. Det är fan inte acceptabelt att begära att någon ska inskränka sin egen frihet för att undvika att någon annan ska utsätta en för ett vidrigt brott men ändå görs det ständigt med kvinnor som får höra att de ska ta det lugnt, inte ha för korta kjolar, inte vara för självsäkra, inte gå själva, inte dricka för mycket, inte flirta, och så vidare. De får lära sig att de ska begränsa sin egen frihet, för annars kommer någon annan och gör det åt dem, och då är det deras eget fel.
Wennstam skriver:
"Men vem ska då ändra på sig? Ska kvinnor fortsätta att leva i skräck - i skräck för övergrepp och i skräck för att bli förskjutna? Ska kvinnor även i detta århundrade vara tvungna att knipa ihop benen i alla bemärkelser? Eller är det dags att vi riktar in oss på dem som bär på skulden - de som våldtar? Också för att frigöra alla de vanliga, vettiga män som fortfarande i vår upplysta tid utpekas som möjliga sexuella galningar?
Det är vissa män som ska sluta våldta, det är inte alla kvinnor som ska sluta leva ett fritt liv."
(s 139)
 
Jag tänker på låten "Allt som är ditt" med Säkert!, för det är precis vad som händer. Samhället utgår fortfarande ifrån att det, på något plan, måste vara offrets fel.
"Hur?", "Var?", "Vem?", "Vad?" och "När?" går samtliga att förstå varför de kan vara relevanta i en brottsutredning och vid en rättegång, men jag förstår inte när "Varför?" skulle ha betydelse. Det är inte relevant varför ett brottsoffer gjorde som hen gjorde. Allt det syftar till är att skuldbelägga. Ingen frågar varför någon som blivit rånad hade med sig plånboken, så hur kommer det sig att vi frågar en kvinna som våldtagits varför hon gjorde både det ena och det andra?
 Det är konstigt, för jag har i princip aldrig, annat än i händelse av en studie eller något liknande, hört att någon frågat en våldtäktsperson "varför?". "Varför våldtog du?".
 
 
 (Jo, jag vet att Wennstam skrivit om det, jag ska läsa den så fort jag får tag på den)

Myten om PK

Nyligen har det varit ett extremt stohej kring pepparkaksgubbar i luciatågen och bortklippta scener ur Kalle Ankas julafton. Jag har länge avhållit mig från att kommentera det hela på bloggen då det finns andra som gjort det betydligt bättre än jag själv skulle kunna åstadkomma, men jag har bestämt mig för att säga några ord kring det jag upplever vara det bakomliggande fenomenet kring det här.
 
De som satt sig in i ämnet vet vid det här laget att pepparkaksgubbarna inte handlade om rasism eller motarbetandet av den, utan om att eleverna i samråd med läraren valde ut vilka sånger som skulle vara med i luciatåget, och då var pepparkakssången inte en av dem. När en pojke sedan blev ledsen för att han då inte fick vara pepparkaksgubbe, troligen för att läraren inte tänkte att någon skulle vilja vara det ändå, så fick han förstås vara det. Men då hade pojkens mamma, tillsammans med delar av media och hela extremhögern gjort kopplingen att det givetvis handlade om att "någon" tyckte att pepparkaksgubbar var rasistiska. Historien spred sig som en löpeld och ingen, utom Expressen, brydde sig det minsta om att kolla upp hur det egentligen låg till. Det är väl helt enkelt roligare att bli upprörd över något än att faktiskt ta reda på hur det låg till. Vi såg precis samma sak när det gällde Tintin-debatten, de bortklippta scenerna ur Kalle Ankas julafton, Hen-debatten eller när folk fick för sig att Blocket tog bort en annons för att den innehöll ordet "svart" för att nämna några exempel.
 
Det stora problemet här, om vi bortser ifrån den rent pinsamma bristen på källkritik, är "någon". Det är "någon" som tycker att det är rasistiskt/sexistiskt eller något liknande, "någon" som vill förbjuda det hela, "någon" som försöker utrota varenda exempel av fenomenet och "någon" som då utmålas som ett hot mot "de svenska traditionerna". Även i de fallen när det faktiskt kan strykas att något överhuvudtaget hänt (även om detaljerna kring vad i bästa fall är extremt oklara), som i fråga om pepparkaksgubbarna så är denna "någon" alltid väldigt löst definierad och väldigt svårt att knyta till en specifik person. Det här leder till att ingen kan försvara sig eller förklara vad det är som hänt, utan "debatten" (läs: de pubertala skriken av kränkt ångest) består istället enbart av ivägslängda anklagelser mot en bild av "någon" som uppmålas som löjlig och lättkränkt men med makt att ta ifrån människor deras sätt att leva. Detta trots att det här "någon" överhuvudtaget inte existerar. I de extremt få fall där det faktiskt finns riktiga att fråga hur det hela egentligen ligger till, som med Blocket eller Tintin, så drunkar förklaringarna ändå i upprörda anklagelser om att "någon" kommer och hotar ens vardag.
Problemet är bara att denna "någon" överhuvudtaget inte existerar.
 
"Någon" har nuförtiden kommit att definieras av det så kallade "PK-samhället" eller "konsensuskulturen". Det hela torde vara uppenbart för vem som helst som bryr sig om att titta efter, i och med att det inte är några frågor som blir tystade (seriöst, det har knappt förekommit andra debatter de senaste åren än de som enligt folk ska vara "förbjudna"). Men den här myten om att vissa saker inte skulle vara okej att prata om skapar ett stöd till främlingsfientliga och sexistiska grupper som Sverigedemokraterna och liknande, eftersom människor överlag har en tendens att vilja se en underdog lyckas. Det är ett genomgående tema i hela vår kultur, eftersom det är oändligt mycket mer spännande med en film om en person som mot alla odds klarar sig än att se någon som troligtvis kommer vinna och lyckas (sköldpaddan och haren, någon?). Vi har dessutom liknande bilder i den västerländska historien när det kom till kampen för yttrandefriheten, där det faktiskt fanns sådant som folk inte fick säga.
 
Nu påstår jag inte att allt är socialt accepterat att säga, och det finns undantag i yttrandefriheten, men det här är positiva saker. Att en människa som häver ur sig att alla muslimer är onda, att kvinnor per definition är dummare än män, eller något liknande också möts av social stigmatisering är en extremt positiv indikation på att vi som ett samhälle börjar röra oss ifrån våra forna rasistiska och sexistiska dogmer. Folk tycker inte att det är okej att säga, eftersom det helt enkelt är värderingar som inte passar in i ett modernt samhälle. Det här vittnar inte om ett hot mot yttrandefriheten, det vittnar om att vi kollektivt är lite vettigare nu än för hundra år sedan. Det visar att kampen mot rasism, som fick ett uppsving efter andra världskriget, gjort ganska bra ifrån sig. Att det då blir mer accepterat att uttrycka sig främlingsfientligt eller sexistiskt är med det i åtanke inte ett "gott tecken på att samhället vågar se sanningen", utan det är ett tecken på att arbetet för jämlikhet går bakåt. Kanske inte så jättepositivt, eller hur?
 
Myten om PK är inget nytt fenomen även om det inte alltid kallats för just "PK". Att börja tala om sådant som alls inte varit på kartan, som att det skulle vara "förbjudet" att sjunga nationalsången eller äta julskinka på grund av att det skulle vara rasistiskt är en del i den främlingsfientliga strategin att misstänkliggöra det antirasistiska och feministiska arbetet och utmåla det som lättkränkt och löjligt, för att på så vis göra det svårare för människor som arbetar för ett mer tolerant och jämlikt samhälle att få gehör för sina åsikter. De vill att folk som arbetar mot rasism ska verka löjliga, och sprida myten om att det inte finns någon rasism/sexism i samhället, för att på så vis göra rasism och sexism mer normaliserat och accepterat i samhället.
Det handlar inte om att motarbeta en konsensuskultur, utan det handlar om att skapa en där folk blir rädda för att reagera mot rasism och sexism för att inte verka löjliga.
Det här är inte något nytt påhitt, utan misstänkliggörandet och förlöjligandet av antirasism och feminism och de hysteriska skriken om lättkränkthet och att saker gått för långt har förekommit ända sedan arbetet för ökad jämlikhet tog sin början.
Det här tillfredsställer också en del inom människor som gärna vill göra revolt mot något (att vara revolutionerande har varit lite sexigt i perioder sedan franska revolutionen) men inte riktigt vågar ge sig på det som faktiskt behöver förändras och således fantiserar ihop egna strider som alls inte behöver utkämpas. Det är hela den reaktionära idén i ett nötskal: Att skapa sig en halmdocka att göra uppror mot samtidigt som en egentligen kämpar för att bibehålla status quo.
 
Så nej, hela fenomenet "PK" och det omkringliggande är en reaktionär myt som är skapad för att misstänkliggöra arbetet för ett mer jämlikt samhälle. Det är sant att det finns sådant som inte är socialt accepterat att säga, men det finns en jäkligt bra anledning till det: För att det är år 2012 och inte år 1912 och de flesta av oss i samhället på något plan ändå fattat att rasism och sexism inte är okej.

Mer värd men sämre - Om synen på kvinnor

Ett extremt vanligt argument som används för att försvara sig mot kritik rörande samhällets kvinnosyn, främst i historien, är att kvinnor inte alls föraktats, utan att de tvärtom hyllats och värderats högt. Och ett "bevis" för det skulle då vara hur det främst är män som utkämpat krigen, gärna kryddat med lite snack om medeltidens riddarideal. Det här är verkligen inte de enda situationerna när det hela förekommit, utan väldigt mycket av diskrimineringen av kvinnor genom historien har motiverats med att kvinnor är värdefulla och måste skyddas. Ett av de tydligaste exemplen är när det var när kvinnor började kräva rösträtt och kritikerna vitt och brett talade om hur de ville skydda kvinnorna från den smutsiga och tärande politiken. Hur de var för värdefulla för att behöva utsättas för något sådant. De slog ifrån sig kritiken om kvinnoförakt genom att hävda att de var de som respekterade kvinnor mest, för titta hur mycket de tyckte om dem och brydde sig.
 
Men är det verkligen respekt?
Nej. Att behandla någon som en ömtålig porslinsdocka som måste skyddas, inkapabel att fatta sina egna beslut, är inte respekt. Det är objektifiering. Precis som de som hävdar att kvinnor bara duger som äggledare (hej Strindberg) eller sexleksak (hej alla som läser The Game) så är de som placerar kvinnor på ett piedestal bara i egenskap av att vara kvinnor lika sexistiska. Även om uttrycket för sexismen och objektifieringen är mer smickrande så handlar det fortfarande om ett avmänskliggörande och att personerna ser könet som den definierande egenskapen.
Det handlar nämligen om varför någon måste skyddas.
Att en person i en utsatt situation också är i behov av skydd är tämligen oproblematiskt. Det finns situationer då vi alla är svaga och mindre kapabla att ta hand om oss själva, och då är det väldigt bra att vi har ett samhälle som erbjuder stöd och hjälp. Problemet här blir att när en anser att kvinnor per definition ska skyddas och värnas om så bygger det på premissen att kvinnor per definition är svaga och mindre kapabla att ta hand om sig själva. Det är på den grundläggande tesen som hela den historiska och nuvarande "män ska skydda kvinnor"-attityden kommer ifrån.
 
Tanken på att kvinnor måste skyddas är extremt vanligt förekommande i samhället, och en djupt inrotad del av vår kulturella kanon. Redan vid barnsben får unga killar lära sig att det är fegt att slå tjejer (vilket leder till en absurd motsägelse då tjejer får lära sig att killar som slår dem gör det för att de tycker om dem) och vår populärkultur är fullkomligt smockfull av kvinnor som måste räddas och/eller försvaras av män. En av mansrollens absoluta kärnpunkter är att en "riktig man" ska försvara sig och om nödvändigt offra sig för sin kvinna, eller kvinnor överlag. Snacket om "kvinnor och barn först", trots att det extremt sällan praktiserats i verkligheten, vittnar också om det här.
Och det här, liksom vår kulturella kontext överlag, påverkar oss enormt. Jag har själv många gånger gjort mig skyldig till att vara mer beskyddande mot mina kvinnliga vänner än mot mina manliga, trots att de är lika kapabla att ta hand om sig själva, och jag är långt från den enda. Det blir nämligen så när en inte tänker efter, vilket vi människor sällan gör när det handlar om beteenden vi normaliserat, utan vi agerar bara utifrån hur vi lärt oss att vi ska agera.
 
Majoriteten är inte försvarare av det här, utan jag vill påstå att de flesta som upprätthåller normen främst gör det på grund av att det är ett inlärt beteende som fortsätter på grund av gammal vana och inrotade tankemönster. Men det finns även de som aktivt förespråkar den här uppdelningen. De som, efter att de funderat igenom det, fortfarande tycker att det är så här det bör vara.
Även om de här försvararna dyrt och heligt lovar att de minsann betraktar kvinnor som värdefulla, för värdefulla för att "smutsas ned", så handlar det i grund och botten om att de tycker kvinnor är sämre. Att utmåla någon som i behov av skydd bara för att hon råkar vara född med ett visst kön innebär också att en skiter i omständigheterna kring varför en person kan tänkas behöva skyddas.
Att någon som befinner sig i en utsatt situation också är i behov av skydd är inget konstigt, eller ens en fråga om mindre värde eller så, men genom att anse att kvinnor per definition måste skyddas från verkligheten samtidigt som en blundar för andra aspekter av varför ett behov av skydd kan vara rimligt så blir det problematiskt eftersom "kvinna" då räknas in bland de faktorer som gör skydd nödvändigt.
Det här leder till att kvinnor per definition utmålas som svagare och inkapabla att göra saker själva vilket leder till att kvinnor som inte är i behov av hjälp trycks tillbaka, samtidigt som de faktiska anledningarna till att de kvinnor som behöver hjälp behöver det riskerar att avskrivas eller negligeras. Fokus hamnar på personens av andra uppfattade könstillhörighet istället för på de faktiska problemen.
 
Det är också här en av de större källorna till mångas oförståelse inför feminismen kommer in. De förstår helt enkelt inte hur och varför det är ett kvinnoförtryck de ger uttryck för, eftersom de ser piedestalsättandet som den ultimata formen av hyllning, när det egentligen handlar om att personen ses som omyndig och inkapabel att själv fatta sina egna beslut. Det är i grund och botten fortfarande samma situation, där kvinnor ses som passiva objekt som ska skyddas och tas om hand medan män ses som aktiva subjekt som ska skydda och ta hand om.
 
Nu skulle en antifeminist kunna invända att feminismen minsann gör precis så här och vill ta hand om kvinnor, men då har de missförstått allt vad feminismen står för (givetvis finns det många olika tolkningar och idéer om feminism, så alla feminister kommer säkerligen inte hålla med om vad jag skriver), och dessutom vad det är jag skriver i det här inlägget.
Den stora skillnaden är essentialismen.
Folk som arbetar mot diskrimineringen av kvinnor gör det för att de tycker att samhället behandlar kvinnor sämre just för att de är kvinnor (det här behöver en inte hålla med om, men att påstå att feminister inte tycker att det här sker är en lögn). Just vad det i sig innebär att vara kvinna (om det alls innebär något) är irrelevant, utan det är samhällets reaktioner på det som motarbetas.
Folk som vill skydda kvinnor från världen/sig själva/whatever gör istället det för att de anser att "kvinna" i sig är en egenskap som meriterar skydd/hjälp.
Skillnaden ligger i varför en tycker stöd kan vara nödvändigt. Feminister (inte alla förstås) tycker att kvinnor som grupp är i behov av stöd för att samhället behandlar kvinnor sämre. "Gentlemen", eller vad vi nu ska kalla dem, tycker att kvinnor som individer är i behov av stöd för att de är kvinnor.
Det förstnämnda är ett stöd som förespråkas på grund av en yttre omständighet som skapar en ojämlikhet och som folk vill förändra, det sistnämnda är ett stöd som förespråkas på grund av en inre omständighet som ses som essentialistiskt oföränderlig samtidigt som omvärlden inte ses som orättvis. Det förstnämnda är en reaktion på grund av en orättvis samhällsordning, det sistnämnda är en syn på en grupp som svagare/sämre.
 
Till sist vill jag påpeka att de här människorna som agerar utifrån de här mönstren knappast är hemska eller menar illa, tvärtom har de fått lära sig att det här är det korrekta och bra sättet att agera på. Tyvärr så är det inte så egentligen, utan synen på kvinnor som något vackert och ömtåligt i behov av skydd och hjälp är precis lika sexistisk och omyndigförklarande som synen på kvinnor som dåliga och inkompetenta. Eftersom samhället dessutom fortfarande när bilden av män och kvinnor som ståendes i ett dikotomt förhållande så får det här också negativa konsekvenser för de män som är i behov av stöd och hjälp. En man tillåts inte vara svag, precis som en kvinna inte tillåts vara stark, eftersom svag och stark ses som könskodade egenskaper och könsöverskridande beteenden fortfarande i stort motarbetas.

Stereotypen om den arga feministtjejen

I helgen hörde jag kommentaren "alla kvinnliga feminister jag träffat har alltid varit så argsinta", och det är en väldigt vanligt förekommande bild. Det här är lite synd av ganska många olika skäl.
 
Först och främst ser det förstås inte ut så. Stereotypen av den "rabiata radikalfeministen" är extremt vanligt förekommande, både i kulturen och i folks medvetanden, och är, liksom de flesta stereotyper, överlag skitsnack. Anita Sarkeesian har en bra video om det hela, och vi får inte glömma bort att vi påverkas enormt mycket av kulturen. Om vi hela tiden matas med bilder av feminister som absurda och argsinta så kommer vi också att börja göra kopplingen mellan de olika egenskaperna. Det här leder till att en person som är feminist, men som inte agerar likt den kulturella stereotypen mindre troligt kommer att få "feminist" som första kategorisering. Istället för "feministen jag träffade på den där festen och snackade feminism med" så kan personen komma att bara upplevas som "personen jag träffade på den där festen och snackade feminism med". Stereotypen upprätthålls när de mer "sansade" och "avslappnade" personerna inte i första hand läses som "feminister", just för att de inte fyller stereotypen. Stereotypen upprätthåller på så vis sig själv.
Sen måste vi också ta i beaktande att folk är mer benägna att minnas det som är ovanligt. Att folk agerar upprört i sociala sammanhang är ovanligt, särskilt när det är folk en inte känner så bra, vilket gör att folk lättare kommer ihåg det. Det här innebär att det är lättare att glömma bort ett samtal med en person som beter sig lugnare än vad det är att glömma en person som agerar upprört.
 
För det andra har jag aldrig träffat en feministkritisk kille som talat med en feministisk tjej och som inte varit extremt nedlåtande mot henne. Nu säger jag inte att det inte finns feministkritiska killar som inte är nedlåtande, det är klart att det gör, men det är väldigt vanligt att killar som har en negativ bild av feminismen också är nedlåtande mot feminister, särskilt om dessa är kvinnor.
Att många killar är nedlåtande mot tjejer är dessutom en ganska vanlig del i det sociala spelet. Vi har alla hört talas om The Game, och även om det är många som inte följer den slaviskt så vittnar boken om något som redan är vanligt förekommande. Killar beter sig lätt nedlåtande mot tjejer, troligen för det på något plan anses vara attraktivt. Det här är dock något som många missförstått. Det är överlag inte det skämtsamt nedlåtande som många tycker är attraktivt, utan det är självförtroendet. Saken är den att alla beteenden också signalerar olika saker. Nu förenklar jag men det kan handla om relativt simpla grejer, ett leende signalerar glädje, en rynkad panna irritation, och så vidare, men mer komplicerade beteenden sänder också mer komplexa signaler. Ett nedlåtande beteende kan sägas, grovt förenklas, signalera "jag är bättre än du" vilket med tanke på att människor oftast tolkar varandra ganska välvilligt. Det leder till att "jag är bättre än du" ofta översätts till "jag är bra", alltså självförtroende.
Så hur kommer det då att det är vanligare att män beter sig nedlåtande mot kvinnor än tvärtom? Tja, främst för att vi i samhället har en kutym där kvinnor ska uppvaktas av män som då ska imponera på dem och visa sig själva bra, samt att vi i samhället även är vanare vid att betrakta män som coola och bra. Till sist kan vi också nämna den normen att män är aktiva och kvinnor passiva.
 
Slutligen handlar det också om sexism. Jag säger inte att alla som upplever att kvinnliga feminister de talat med är argsinta skulle vara sexister, det är givetvis mer komplicerat än så, men faktum kvarstår att män, när de uttrycker sig, på det stora hela tas på bra mycket större allvar än vad kvinnor gör. Det varierar förstås utifrån vad samtalet handlar om och vilken kontext en rör sig i, och det finns självklart också fler parametrar än kön som påverkar hur seriöst en person uppfattas, men om vi utgår ifrån att andra faktorer är neutrala så tas en man överlag på större allvar. Detsamma gäller också med ilska, när en man är arg så är fler benägna att ta honom på allvar medan kvinnors ilska ofta avskrivs med att hon skulle överreagera, ha pms eller bara vara "rabiat". Det här gör också att jag upplevs som mer seriös och saklig än feminister som läses som kvinnor, vilket är fruktansvärt skevt i och med att jag ändå måste säga att majoriteten av de kvinnliga feminister jag känner är mer sansade än vad jag är. Jag har ändå förhållandevis kort stubin i de här typerna av frågor.
 
Till sist vill jag också nämna den ofattbara press som framför allt kvinnliga feminister möter. Om jag jämför med det motstånd och det hat jag själv möts av så är det bara en bråkdel av vad feminister som läses som kvinnor råkar ut för. Ett pinsamt tydligt exempel på det är i hatstormen mot Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. De kvinnliga aktörerna och medarbetarna fick motta vansinniga mängder hatmail och allvarliga hotelser, medan den manlige regissören klarade sig i princip helt utan. På grund av detta ständiga motstånd, hoten och hånen, är det verkligen så konstigt att vissa, men långt från alla eller ens de flesta, får taggarna utåt när det kommer till den här typen av diskussioner?

Hur är kvinnor diskriminerade - Lista på exempel

Inspirerad av en diskussion igår tänkte jag att jag ska sätta ihop en liten lista över områden där kvinnor diskrimineras, detta för att det är många som inte vet om det här, och det kan vara bra att ha en del exempel samlade ifall någon undrar. Det här är verkligen inte alla situationer där diskriminering förekommer, det skulle ta för lång tid att göra, men det är ett gäng exempel.
Allt gäller i Sverige om inget annat anges.
 
Barnomsorg: Kvinnor tar ut ungefär 65% av den tillfälliga föräldrapenningen (vård av sjukt barn). Kvinnor tar ut 83% av föräldraledigheten.
 
Chefspositioner: Av alla chefer inom både privat och offentlig sektor i Sverige är drygt en tredjedel kvinnor.
 
Fysisk ohälsa: Kvinnor står för två tredjedelar av alla sjukskrivningar och även om män har högre dödlighet har kvinnor högre sjuklighet och konsumerar mer sjukvård. Stödet för rehabilitering är dock bättre för män, där den sätts in tidigare, varar längre och kostar mer. Kvinnors egna förslag till rehabiliteringsåtgärder godtas inte heller lika ofta som mäns.
 
Företagsledningar/styrelser: Andelen kvinnor i företagsledningar var 2008 14,5%. Kvinnor i styrelser var 22%.
 
Föräldraledighet: Kvinnor tog ut 76.9% av föräldraledigheten år 2010 enligt Försäkringskassan, och det är ett mönster som varit konstant.
 
Kultur: En majoritet av alla som arbetar med kulturskapande "bakom scenen" är män. Majoriteten av alla band/artister som bokas till festivaler är också män.
 
Könsbias inom medicin: Läkare är mer benägna att rekommendera kvinnor än män att gå ned i vikt redan vid ett BMI på 25, för kvinnor föreslås i regel färre prober men mer psykofarmaka för fysiska besvär, kvinnors besvär avfärdas i högre grad, män är fortfarande normen inom medicinen vilket leder till att kvinnor i högre grad felbehandlas, kvinnor drabbas oftare av kvalitetsbrister, kvinnor har varit underrepresenterade i många studier av läkemedelseffekter och får vänta längre på vård. Allt detta enligt en rapport från SKL.
 
Löneskillnader: Kvinnor har fortfarande statistiskt lägre lön än män. Dels finns det ett oförklarligt lönegap på omkring 5%, lite varierande beroende på hur en mäter, men kvinnligt dominerade yrken värderas också betydligt lägre, så skillnaden i medellön ligger på omkring 15% i Sverige.
 
Mannen som norm: Män ses fortfarande i hög grad som det "normala" medan kvinnor definieras som de "avvikande". Det här varierar förstås beroende på vilken kontext det handlar om, men på det stora hela ser det fortfarande ut så här.
 
Obetalt arbete och påtvingat deltidsarbete: Kvinnor utför ungefär dubbelt så mycket obetalt arbete som män (sifforna varierar lite beroende på källa). Män utför dock mer betalt arbete, men däremot tvingas de inte till deltid i lika hög utsträckning.
 
Objektifiering: Kvinnor objektifieras och sexualiseras i enormt mycket högre grad än vad män gör. I kulturen är kvinnliga karaktärer som skapats bara för att den manlige protagonisten ska få någon att ligga med i slutet ett ständigt återkommande fenomen, reklamen använder i enormt mycket högre grad sexualiserade kvinnliga modeller för att sälja sina produkter, det är sällan utseende inte är en del av hur kvinnor bedöms och uppfattas och en kvinnas "värde" är i mycket högre grad kopplat till utseendet.
 
Psykisk ohälsa: Kvinnor rapporterar i högre grad psykisk ohälsa än vad män gör, främst svår ängslan, oro, ångest och sömnsvårigheter. Skillnaderna är större bland unga människor, där 68% av flickorna kände sig stressade, 
 
Sexuella trakasserier: 18,3% av kvinnor mellan 16-64 uppger att de utsatts för någon typ av trakasserier baserat på sina kön det senaste året enligt en rapport från JämO, motsvarande siffra för män är 5,7%.
 
Skuldbeläggande vid sex: Sexuellt aktiva kvinnor skuldbeläggs i betydligt högre grad än vad sexuellt aktiva män gör, och om ett heterosexuellt par filmat en sexvideo som sedan laddas upp på nätet är det oftast kvinnan som får hor-stämpeln och trakasseras för det, även om det är mannen som laddar upp videon. Ett exempel på det är den fruktansvärda historien om Amanda Todd.
 
Trafficking: 43% av alla offer för trafficking världen över tvingas enligt FN sälja sex, 98% av dessa är kvinnor. Bland de 32% som utnyttjas för ekonomisk exploatering är 56% kvinnor.

Utseendehetsen: Kvinnor möter idag en enormt mycket större utseendehets än vad män gör. Det är sant att även män börjat pressas allt hårdare, men det är likväl inget jämfört med den press kvinnor möter. Kvinnor lägger enormt mycket mer tid och pengar på utseendeförbättrande aspekter än vad män gör.
 
Våld i nära relationer: Det finns många olika studier här som i viss mån motsäger varandra om mäns respektive kvinnors utsatthet, det som forskare dock kunnat sluta sig till enligt BRÅ är att våldet som kvinnor drabbas av i nära relationer tenderar att vara grövre, mer upprepat och resultera i fler negativa konsekvenser för den drabbade. Män vittnar oftare om trakasserier, medan kvinnor oftare om hot och våld.
 
Våld på arbetsplatsen: 4,5 % av alla kvinnor rapporterar enligt SCB att de utsatts för hot eller våld på arbetsplatsen mellan 2010-2011, motsvarande siffra för män är 2,6%.
 
Våldtäkt: Majoriteten av alla som utsätts för våldtäkter är kvinnor. Av alla anmälda våldtäkter år 2011 var 91% av offren (pojkar var högst representerade i åldersgruppen 0-14) mellan 0-17 flickor och bland vuxna var 97% kvinnor.
 
Ätstörningar: Kvinnor är överrepresenterade inom de flesta ätstörningsdiagnoser.
 
 
 
Tillägg: Fick påpekat för mig att jag borde skrivit "missgynnas" i rubriken istället.

Samtyckeslagen

Något som varit uppe på tapeten ganska länge är förslaget om en samtyckeslag när det kommer till sex för att minska antalet våldtäkter. Jag har skrivit om det tidigare, men jag tänkte göra det igen då jag tycker det är ett väldigt viktigt ämne.
Lagen är tänkt att den ska flytta gränser för våldtäktsdefinitionen ett snäpp längre genom att avkräva att en människa måste försäkra sig om att det finns ett samtycke, istället för att utgå ifrån det till motsatsen bevisats. Tanken är då att vi ska kunna komma åt situationer där en våldtäktsperson frias för att offret inte sagt nej tillräckligt högt, intensivt, våldsamt eller på rätt sätt, eller där våldtäktspersonen helt sonika hävdar att hen inte hört/märkt att offret inte ville. Tanken är då att det ska vara lag på att en måste försäkra sig om att de en ligger med också vill ligga med en själv.
Grunden i lagförslaget handlar helt enkelt om att det ska vara "nej" tills det är "ja", istället för att som det ser ut nu, där det snarare kan betraktas vara ett "ja" tills det är ett "nej". Eller som Feministiskt Initiativ säger: "Om jag inte säger ja, ja, ja - är det nej, nej, nej."
 
Nu kan det här ju tyckas vara något av en icke-fråga, det är väl klart som fan att en försäkrar sig om att den en ligger med också vill, men i vanlig ordning när någon vill göra det bättre för kvinnor (för det är av allt att döma främst kvinnor som blir våldtagna) så blir sjukt många människor helt vansinniga av skräck och vrede.
Det här är något som varit ganska genomgående genom det moderna samhällets historia, att så fort det är prat om att kvinnor ska få mer rättigheter har det alltid funnits någon (i ärlighetens namn ganska många) som suttit sig på tvären. Vi såg det under suffragettrörelsen, vi såg det när kvinnor skulle ut i arbetslivet, vi såg det i abortdebatterna, vi såg det i samband med kriminaliserandet av våldtäkt inom äktenskapet, och vi ser det nu. Givetvis brukar motståndarna aldrig säga att de skiter i kvinnors välmående, utan det finns alltid andra svepskäl de använder som argument, men i grund och botten handlar det ofta om människor som sätter sina egna privilegier före andras rättigheter.
Så vari ligger då problemet?
Det finns en hel del argument mot en samtyckeslag som tas upp, och som jag tänkte gå igenom och besvara efter bästa förmåga.
 
 
Bevisbördan kommer att flyttas och rättssäkerheten kommer hotas
Det här är det absolut vanligaste argumentet som i alla fall jag hört när jag tittat igenom diskussionerna, vilket i sig är väldigt förvånande eftersom samtyckeslagen inte säger ett dugg om bevisbördan.
I Sverige utgår vi ifrån rättsprincipen "oskyldig tills motsatsen bevisats", det innebär att det är åklagaren som ska bevisa att den misstänkte gjort det som hen anklagas för att ha gjort. När det kommer till brott som våldtäkt så är det överlag ganska svårbevisat, vilket är beklagligt, men samtidigt så det måste vara för att kunna garantera rättssäkerheten. Vårt rättssystem arbetar, åtminstone i teorin, efter idén om att hellre fria tio skyldiga än att döma en oskyldig, något som också kan bli besvärligt men som likväl är väldigt bra. Detta för att det helt enkelt skulle urholka rättssystemet totalt ifall oskyldiga börjar dömas.
Så hur kommer det sig att jag är för ett bevarande av de här rättsäkerhetsprinciperna, samtidigt som jag är för en samtyckeslag? Jo, för att de inte motsäger varandra. De har överhuvudtaget inte med varandra att göra.
Samtyckeslagen innebär helt enkelt att den "lagliga gränsen" flyttas ett steg, den innebär inte att det är den misstänkte som måste bevisa sig oskyldig. Den misstänkte behöver inte bevisa att hen kollade samtycke, utan det är åklagaren som måste bevisa att hen inte gjorde det.
 
 
Det kommer förstöra sexlivet
Näst efter frågan om bevisbördan, som jag ändå på något plan kan förstå att den kommer upp även om den bygger på en missuppfattning, så har vi snacket om att en samtyckeslag kommer att förstöra sexlivet. Absurda resonemang dukas upp om allt från att det kommer göra "snabbisar" olagliga till att det "suger romantiken ur luften" och "avskaffar förförelsen som företeelse".
Först och främst så är det ju inget jättekomplicerat att snabbt få fram ett "vill du?". Det är två ord som tar mindre än en halv sekund att yttra, och om det tar för lång tid så undrar jag hur snabba "snabbisar" folk egentligen har?
Det talas även om att samtycket inte måste vara verbalt, och det finns fler än ett sätt att visa att en vill ligga på utan att använda ord. Jag kan dock se vissa problem med just den aspekten, men jag känner inte att jag är tillräckligt insatt i de juridiska detaljerna kring just icke-verbala samtycken att jag riktigt vill yttra mig om den punkten.
Vidare så känner jag mig ganska rejält oroad över människor som tycker att det suger romantiken ur luften att snabbt försäkra sig om att ens partner(s) är med på det hela. Vad är det egentligen för bild av "romantik" eller "stämning"? Jag ogillar verkligen att yttra mig om hur folk ligger, jag tycker det är folks egen ensak, men någon måtta får det väl ändå vara? Jag tvivlar å det grövsta på att det är en sådan moodkiller att snabbt stöna fram ett "ska vi?". För vad säger det egentligen om ens sexsyn ifall samtycket inte är en viktig del av förförelsen?
Det här handlar också om att folk sätter rätten till sex över andras rätt att inte ha det. Jag kan tycka att det här argumentet påminner om den indiska "mansrätts"rörelsen SIFF (Save Indian Family Foundation) skitsnack om att kriminaliserandet av våldtäkt inom äktenskapet skulle göra så att alla parrelationer skulle sluta fungera. Vissas tillgång till sex (privilegium) ses som viktigare än andras rätt att inte våldtas (rättighet). För när allt kommer till kritan bör vi ändå utgå ifrån idén att om någon inte vill ligga med dig, så får du klara dig utan. Deal with it.
 
 
Många män blir oskyldigt dömda för våldtäkt och det här kommer öka det antalet
Nej, många män blir inte alls oskyldigt dömda för våldtäkt. Studier visar att falskanmälningsfrekvensen när det gäller våldtäkt är ganska identisk med andra brott, alltså omkring 2% av anmälningarna. Lägg då till att av alla våldtäktsanmälningar som görs så leder ungefär 6-7% till fällande domar. Att dessa två falska procent skulle vara samma som de som döms är i sig väldigt osannolikt. Och dessutom, vad sägs om i alla fall lite tilltro till rättssystemet?
Tvärtom är själva idén om att tjejer använder våldtäktsanklagelser som ett sätt att hämnas på killar de är sura på en myt som används för att misstänkliggöra kvinnor som anmäler våldtäkt. Den är också nära kopplad till de skeva idéerna om att det finns ett "rätt" sätt att bli våldtagen på och reagera på det (läs gärna Sofia Zettermarks inlägg om det). Ni som ändå tror på det här kan ju fråga er om det verkligen är många som skulle vilja genomgå det ohyggligt starka sociala stigmat det innebär att anmäla en våldtäkt bara för att hämnas på någon en är sur på? Det är inte för intet som det ofta talas om rättsprocessen som "en andra våldtäkt".
Slutligen: Vad har det här med en samtyckeslag att göra?
 
 
Det finns en risk för att offrets uppträdande och beteende före övergreppet skulle tillmätas större vikt i rättsprocessen
För så ser det ju inte alls ut nu? Men jo, jag förstår resonemanget bakom det här argumentet, men då har en också utgått ifrån att rättsväsendet kommer att agera inkorrekt, det vill säga fokusera på sådant som är fullkomligt irrelevant, och dessutom har personerna inte fattat vad "samtycke till sex" betyder.
Så låt oss göra det så enkelt som möjligt:
Att flirta med någon är inte detsamma som samtycke till sex.
Att bjudas på drinkar är inte detsamma som samtycke till sex.
Att ha på sig "utmanande" kläder är inte detsamma som samtycke till sex.
Att hångla med någon är inte detsamma som samtycke till sex.
Att ha haft sex med andra är inte detsamma som samtycke till sex.
Att gå hem till någon är inte detsamma som samtycke till sex.
Att ha haft sex med någon tidigare är inte detsamma som samtycke till sex.
 
Vill ni veta vad som faktiskt är samtycke till sex?
Samtycke till sex.
Se, så jävla svårt är det inte.
 
 
---
 
Det här lagförslaget är i grund och botten en teknikalitet, men det är en teknikalitet som sänder en väldigt viktig signal kring hur vi i samhället vill att folk ska uppföra sig motvarandra. En samtyckeslag kommer givetvis få positiva konsekvenser när det gäller möjligheten att döma någon som våldtagit en aspackad eller livrädd person och sedan försvarat sig med att "hen sa ju inte nej i alla fall", men framför allt så sätter lagstiftning en standard. Jag tror inte att det kommer leda till att särskilt många fler våldtäktspersoner döms, men jag tror inte heller att våldtäkt är ett problem som kommer kunna lagstiftas bort, utan det handlar om att vi måste förändra attityderna i samhället. Och för det är en samtyckeslag helt rätt väg att gå.

Länktips på grund av tidsbrist

I dagsläget är mitt schema ganska hårt pressat på grund av en b-uppsats som snart ska in och styrelsearbete, vilket gör att jag inte riktigt har tid och energi att uppdatera som vanligt. Jag är hemskt ledsen för det men det kommer dyka upp inlägg.
Bland annat har jag nästa del i Kriget mot KDU på g, ett inlägg om mäns högre självmordsstatistik och hur genusordningen påverkat det, ett om illusionen av neutralitet som ofta hörs från antifeministiskt håll och ett inlägg om varför kommunistiska revolutioner ofta radikaliserats.
 
Tills dess:
En intressant debattartikel av Uje Brandelius (organisationschef i Vänsterpartiet och sångare i Doktor Kosmos), om svårigheten att kombinera feminism och högerpolitik. Till den skulle jag gärna vilja tillägga att jag har svårt att förstå hur någon som kan se strukturer och liknande kring genus inte kan se dem kring klass.
 
Den här texten på Genusfolket av Hanna Gustafsson om kvinnor som mördats på grund av att de är kvinnor, och hur näthatet och liknande också är ett tecken på liknande.
 
Den här texten, också på Genusfolket, av My Vingren om hur våldtäkter utnyttjas som rasistisk propaganda.
(Och hur awesome är det inte att My Vingren börjat skriva för genusfolket? =D).
 
Anita Sarkeesians framträdande på TED.
 
Och igen den fina serien om det oerhörda hat många kvinnor som försöker ta sig in i dator- och tv-spelsvärlden möter.
 
 
Uppdatering: Jag hade lyckats få för mig att det var Vingren som skrivit även den första texten på Genusfolket. Det var klumpigt, men nu är det ordnat. Tack Linnea för påpekandet!

Sluta använda Zlatan som ett "bevis" för "bra invandrare"

Zlatan är ett exempel på en person som brukar lyftas fram som en sorts "bevis" för en "bra invandrare". Folk kan skriva saker på twitter i stil med "titta nu, Jimmie Åkesson, titta vad bra Zlatan är". Problemet med det här är att Zlatan då fortsätter att beskrivas som "invandrare", en uppdelning i "svensk" och "invandrare" som SD grundar hela sin retorik på. Eftersom Zlatan lyfts fram som en "bra invandrare" så tillåts han aldrig att bli definierad som bara "svensk", vilket fortsätter polariseringen.
 
Ordet "invandrare" kan i mångt och mycket ses stå i dikotomi med ordet "svensk". Det är förstås inte så här det ser ut på riktigt, eftersom ordet "invandrares" egentliga motsatsord rimligtvis borde vara "infödd", eller någon synonym till det, och ordet "svensk" snarare bör stå i relation till ord som "dansk", "eritrean" eller "korean". Ordet "svensk" betäcknar bara en nationell tillhörighet, medan ordet "invandrare" inte säger ett dugg om det.
Det är dock såhär ordet "invandrare" tenderar att användas i Sverige. Istället för att bara betyda att någon har invandrat har begreppet kommit att användas som ett sätt att tala om "de andra". Det används för att markera att folk är "annorlunda" och framför allt för att signalera att de inte är "svenskar", eller åtminstone inte lika mycket.
För varför känner vi ett behov av att fortfarande tala om Zlatan, Soran Ismail och andra som vuxit upp i Sverige som "invandrare"? Det är knappast som att ordet medför ens en korrekt verklighetsbeskrivning. Särskilt tydligt blir det när vi talar om "andra generationens invandrare" och annat skitsnack. Om en person är född i Sverige så är ju personen knappast en invandrare, men ändå så känner vi som ett samhälle behovet av att signalera att de här personerna "inte är som vi".
 
Så vad sägs om att vi som ett samhälle slutar stärka Sverigedemokraternas och andra rasisters i grunden felaktiga verklighetsbild genom att sluta snacka om "svenskar" och "invandrare" som två separata grupper. Och dessutom slutar med den helt sjukt rasistiska jargongen att snacka om infödda svenskar som "invandrare" baserat på deras utseende?

RSS 2.0