Historialektion

Visste ni att en starkt bidragande faktor till att Sverige kristnades var kvinnorna. De fornnordiska folken var ganska krigiska av sig, vilket också avspeglades i religionen. De modigaste krigarna fick komma till Valhall där de slogs varje dag och festade på fläsk och mjöd varje natt. Resten av människorna hade dock inte så kul när de hamnade i dödsriket Hel, också styrt av Hel, som låg beläget i det kalla Nifelheim. Beskrivningarna varierar, men många trodde att det var ett kallt obehagligt ställe. Eftersom kvinnor inte tilläts delta i striderna så var det hit de hamnade efter att de dött. Det här var ju förstås inte en särskilt upplyftande framtidsutsikt, och nutiden var inte heller den mest fantastiska för kvinnor då många tror att det fornnordiska samhället var väldigt patriarkalt (här råder det dock viss oenighet).
I vilket fall som helst riktade kyrkan in rätt stor del av sitt missionerande mot kvinnorna, framför allt de kvinnor som stod högt upp i samhällsstegen, för att de sedan skulle hjälpa till att påverka sina män och barn till att också de bli kristna.
.
En annan intressant grej är att även om den medeltida kyrkan ofta porträtteras som väldigt homofobisk och som en motståndare till sex så dröjde det fram till ungefär 700-talet vt innan de aktivt började fördöma homosexualitet och "osedlig sexualitet". Det här tror många är för att kyrkans plats i det europeiska samhället först då började bli stark nog att kunna driva de här idéerna. De var inte längre lika mottagliga för att folk skulle tröttna och söka sig till andra religioner, utan hade blivit en del av den hegemoniska maktstrukturen. En annan bidragande faktor kan vara att homosexualitet sågs som ganska oproblematiskt under antiken, och att det var en åsikt som levde kvar rätt länge.

Skamlös reklam: Kult

Jag vill passa på att göra reklam för tidskriften Kult. som jag är chefsredaktör och ordförande för. Nu går det nämligen att teckna prenumerationer här: http://tidskriftenkult.se/
Tidningen har en kulturprägel, även om vi skriver om väldigt mycket varierande ämnen. Vi försöker ta ett nytt perspektiv på saker, och skriva artiklarna med glimten i ögat. Den har dock inget med feminism och genusteori att göra, även om vi ibland publicerar artiklar med genusvinkel.
Ifall någon vill vara med och skriva det här mästerverket så går det bra att maila mig på raswa@student.liu.se. Vi befinner oss i Linköping, men det är inte ett krav att bo här för att få vara med. Det går också bra att skriva gästartiklar om en vill det.
.
Den här tidningen kommer ut fyra gånger per år, och har i dagsläget omkring 16 sidor. Det är alltså ingen jättestor tidning, men samtidigt är den väldigt billig, så om någon tycker att det här verkar kul så får ni jättegärna bli prenumeranter =)

Det här med social ingenjörskonst

Det är mycket vanligt att en som feminist kritiseras för att vilja nyttja så kallad "social ingenjörskonst", samtidigt som kritikerna pratar om att "de vill kontrollera hur folk tänker".
Först och främst handlar social ingenjörskonst inte om att styra hur folk tänker, utan det handlar om att genom olika samhälleliga instanser, såsom lagstiftning, beskattning, utbildning, planering, osv försöka omdana samhället. Det här låter ju inte jätteolikt vanlig politik, och det är det inte. Faktum är att all politik syftar till att försöka forma hur samhället ser ut, och även att helt släppa folk fria är ju rent tekniskt sett en form av ingenjörskonst. Men jag ska vara rättvis, då det knappast är det som åsyftas, utan det handlar om rädslan för att staten, eller "femnazis", ska börja styra hur folk lever sina liv.
.
Först en liten historialektion. Social ingenjörskonst är något som format svensk politik under hela 1900-talet, på både gott och ont. Hela folkhemsidén, nu pratar jag inte om hur det genomfördes eller dess effekter, utan själva idén om en stat som tar hand om sina medborgare. Missen som gjordes i det svenska folkhemmet var framför allt att ingen hänsyn togs till folks olikheter utan det var en "alla över en kam"-känsla till ideologin. Det är lustigt att det här kritiseras så enormt av borgeliga debattörer när deras "alla ska ha lika möjligheter"-variant av jämlikhet också ignorerar det faktum att folk har olika utgångslägen.
Den grundläggande värderingen är det dock inget fel på, att vi har en demokratisk stat som gör sitt bästa för att på ett vetenskapligt förankrat sätt ta hand om medborgarna, minska klassklyftor, och liknande (ifall någon inte håller med om att det här är den grundläggande värderingen, så är det egentligen sak samma då min huvudsakliga tes inte bygger på att det här skulle vara den grundläggande värderingen bakom folkhemmet, utan att det är en bra grundläggande värdering att ha). Just det här med "vetenskaplig förankring" var väldigt viktigt, och många av de åtgärder som gjordes, även de fullkomligt huvudlösa som tvångssteriliseringarna och lobotomierna, byggde på vad vetenskapen då sa. Det är förstås problematiskt att vetenskapen hela tiden utvecklas och förändras, men att ha en vetenskaplig förankring är likväl en bra idé.
.
Jag försöker här inte försvara tvångssteriliseringarna, lobotomierna eller något av de andra brutala övergrepp som människor utsattes för främst under 1900-talets början och mitt men också senare. Men jag anser inte att det är de i första hand berodde på den sociala ingenjörskonsten i sig, utan på de unkna samhälleliga värderingarna som var förhärskande då. Det går liksom inte att anklaga ritkonsten i sig för att någon ritar fult.
.
I dagsläget finns det en mängd olika ideologier som förespråkar en ökad statlig styring av olika saker, men många människor gör misstaget att tro att diskussionerna här är uppdelade på två olika parter; de som är för en statlig styrning av människors liv och de som är emot den. Men det är inte så enkelt.
Jag som feminist upplever t ex att jag möter hårdast motstånd från värdekonservativa människor, som tycker att män ska vara män och kvinnor kvinnor, att det bara finns två kön och de som inte passar in är antingen uppmärksamhetssökande lögnare eller bara ska hålla käften. Här anklagar de oss feminister för att vilja att staten ska styra över människors liv i frågan om könen, och de har delvis rätt. Många av oss vill ha statliga påbud som förändrar verkligheten människor lever i, i förhållande till genus. Samtidigt är många av de värdekonservativa aktiva försvarare av andra instanser där staten lägger sig i människors liv; i frågor om religion, om könsnormativitet, om hbtq-äktenskap och adoptioner, om invandring och så vidare. Den här gruppen motsätter sig alltså inte feministernas sociala ingenjörskonst för att de motsätter sig social ingenjörskonst, utan de motsätter sig feministernas sociala ingenjörskonst eftersom de motsätter sig de feministiska ideologierna. Det här kanske låter som hårklyverier, men det är en viktig distinktion att göra, särskilt när könsnormativa ofta anklagar feminister för att vilja styra folks tankar, samtidigt som de själva vill de på andra punkter.
Nu säger jag förstås inte att alla feministkritiker är värdekonservativa, utan jag säger att jag personligen upplever det som att de är de som är mest kritiska.
.
En annan grupp som ofta kritiserar feministers försök till social ingenjörskonst är de så kallade "libertarianerna", som hävdar att varken staten eller någon annan ska lägga sig i hur folk lever sina liv, och det inte på någon punkt. Här handlar det istället om en skepticism mot social ingenjörskonst och statliga påbud överhuvudtaget, och det kan jag verkligen respektera; det är helt enkelt inte frågan om någon dubbelmoral här. Men det som de här människorna missar är att staten eller direkta påbud inte är de enda som formar, påverkar och begränsar folks liv. Vi har sociala normer som ursprungligen kommer ifrån omgivningen, men som sedan internaliseras och blir en del av vår egen moral. Får du lära dig att något är fel så börjar du till sist tycka att det är fel. Vi har t ex inget rent genetiskt som gör att vi tycker att otrohet är fel, utan att så många tycker det, precis som den vanligaste, tvåsamhetsnormativa definitionen av "otrohet" kommer av social inverkan. Omgivningens sociala påverkan är förstås långt från alltid negativ, enligt bland andra Vygotskij så är det så vi människor lär oss, men att hävda att människor är helt fria ifall staten bara inte blandar sig i stämmer helt enkelt inte. Vi människor kommer aldrig vara helt fria så länge vi lever tillsammans, så det frågan gäller är huruvida vi vill ha en demokratiskt framröstad stat som försöker påverka (påverka, inte tvinga) människor till att bli mer jämlika, något som har stöd i forskningen, eller om vi ska låta grupptrycket styra. Vad kommer göra oss minst fria, tror ni?
Det ska även tilläggas att valet att inte göra något också är ett val, och i sin tur också en form av statlig påverkan. Enda skillnaden är att staten här istället väljer att legitimera omgivningsens påverkan i högre grad genom att inte motarbeta den. Att inte påverka är helt enkelt också en form av påverkan och det går inte att komma ifrån det faktum att vi människor påverkar varandra. Frågan är vilken typ av påverkan vi vill utsätta varandra för.
.
Slutligen vill jag också ta upp en lite bakvänd kritik som många feminister råkar ut för, nämligen uttalanden i stil med "men det är ju ni som fokuserar ju på kön och tvingar oss till det, vilket gör att folk fokuserar mer på kön istället för individen".
Här handlar det om en vanlig missuppfattning. Genom att dra uppmärksamheten till könsskillnader fokuserar en inte på könet, utan en fokuserar på det fokus samhället lägger vid kön. Feminismen drar helt enkelt uppmärksamheten till ett sjukt fokus på kön som redan existerar, vilket är ett måste för att vi ska kunna lösa problemen. För oavsett om vi vill låtsas som att allt är individer eller inte så blir vi påverkade av grupper, och kön är en faktor som påverkar, vare sig vi vill det eller inte. Att göra människor medvetna om det är inte att fokusera på kön, utan det är att fokusera på en problematik. Det ska även tilläggas att det stora problemet nu är könsrollerna, och dessa stärks inte det minsta av att vi blir medvetna om dem. Tvärtom.
.
Det här med social ingenjörskonst är en komplicerad fråga, men att försöka utmåla det som att det finns två grupper, den enda för statlig kontroll när det gäller allt (feministerna) och den andra mot statlig kontroll när det gäller allt (friiiiheeeeeet!) är helt enkelt inte sant. Feminister vill ofta (beroende på vilken inriktning en har) ha viss social ingenjörskonst när det gäller vissa aspekter, men ingen när det gäller andra, och kritikerna vill ofta använda sig av social ingenjörskonst i andra instanser men inte när det gäller kön. Frågan är inte om vi vill ha påverkan eller inte, utan frågan är vilken typ av påverkan vi vill ha.

Svar på kommentar.

I en av de bloggarna jag brukar läsa, Visselpaj, så hade en person skrivit en väldigt lång kommentar på ett väldigt bra inlägg som jag var tvungen att svara ännu längre på. Och, eftersom jag håller på och spelar Skyrim nu (har precis fixat ny skärm, så det är därför jag är sen =p) har jag inte riktigt hunnit blogga, så jag kopierar istället in både kommentaren, och mitt svar på den =p
Visselpajs inlägg
.
Kommentar:

Det som genuspedagogerna kallar att ”skapa genus” är en naturlig process som genusfolket inte ”ifrågasätter” utan de facto motsätter sig. Jag har läst igenom flera uppsatser och utredningar från så kallade genusvetare och fått den bilden bekräftad för mig till 100%. De söker efter ”genus” överallt, och det anses överordnat allt annat identitetsskapande, vilket paradoxalt nog leder till en extrem fixering vid just genus. Begrunda t ex följande stycke som tagits från en slumpmässigt utvald genussajt:

”Ett exempel på symboliskt genus är den flicka i årskurs 1, vilken i sin gestaltning av begreppet farmor, visade en kvinna med långa kjolar och sjalett, som mödosamt stödd på en käpp tog sig över golvet. När hennes lärare frågade om det var sin egen farmor hon visade, svarade flickan: ”Nej, min farmor har inte käpp, hon kör motorcykel. Men när man tänker på en farmor, så blir det så här.” ”

En genusvetare ser i detta ett ”skapande av genus”. En frisk människa, som inte är infekterad av genus-hjärnspöken, ser ett skapande av kategorier på flera plan, där kategorin ”pensionärer” uppenbarligen är viktigare än kategorin ”kvinnor”. Detta är en naturlig och självklar process under uppväxten: vi LÄR oss att kategorisera olika företeelser. Att den lilla flickan å ena sidan kan skapa sig en bild av vad en typisk ”farmor” är, och å andra sidan förstår att hennes egen farmor är annorlunda än schablonbilden trots att hon hör till kategorin ”farmödrar”, är i själva verket ett tecken på intelligens och sund personlighetsutveckling — inte på ett skadligt skapande av ”trånga könsroller” eller dylikt trams. Vad som HADE varit ett tecken på omognad vore om flickan hade ombetts att rita en bild av en farmor och ritat en kvinna på motorcykel, eftersom det hade visat att hon inte förstått skillnaden mellan sin egen farmor och en typisk farmor.

Allt eftersom hon växer upp kommer hennes bild av en ”typisk farmor” att utvecklas och nyanseras för att stämma bättre överens med hur en genomsnittlig farmor faktiskt är i verkligheten (exempelvis har en typisk farmor idag knappast sjalett, såvida inte flickan är från sydligare breddgrader). Somliga barn — och vuxna — kan givetvis vara alltför kategoriska; det är det som kallas fördomar. Flickan ifråga tycks dock inte vara det minsta fördomsfull eftersom hon inser att hennes egen farmor inte stämmer in på schablonbilden. Men själva skapandet av schablonbilder, själva processen att lära sig att kategorisera, klassificera och typifiera, är en viktig del av ett barns utveckling. I verkligheten (till skillnad från i ”genusvetares” förvirrade hjärnor) sker detta med mängder av olika kategorier — allt från olika sorters bilar, dockor, möbler eller kläder, till ålderskategorier, etniciteter, yrkesgrupper, bara för att nämna några. Inte bara med kategorin ”genus” som ges en sådan extremt överordnad betydelse av de så kallade genusvetarna.

Ett annat exempel på genusvansinnet:

” I en videosekvens klättrar en tjej upp i en ribbstol. Tidigare har det varit en kille som hängt däruppe och fått beröm för det, men när flickan klättrar ser personalen henne inte.
– Men flickan och pojken gör det här också på väldigt olika sätt. Pojken ropar tydligt att han är högt uppe i ribbstolen medan flickan är tyst och inte kallar på någon uppmärksamhet. Hon synliggörs därför inte på samma sätt.”

Pojkar och flickor agerar olika därför att de är olika genetiskt kodade; pojkar kräver i allmänhet mer uppmärksamhet. Men personalen behandlar inte flickan annorlunda därför att hon är flicka, utan därför att hon råkar vara en genomsnittlig flicka och därför inte ropar för att pocka på uppmärksamhet. Hon får helt enkelt samma uppmärksamhet som en blyg pojke som inte ropar ”titta vad högt jag klättrat!”

I den mån man vill satsa på att synliggöra ungar som är mindre utagerande, borde detta givetvis INTE ske utifrån ett ”genusperspektiv” eftersom det leder till att mindre utagerande pojkar varken får den uppmärksamhet som den genomsnittliga pojken, på grund av sin genetiska kodning, kräver, eller den extra uppmärksamhet som personalen fått tillsägelse om att ge den ”osynliggjorda gruppen” flickor.

Ett vettigare sätt att närma sig problemet vore alltså en indelning i kategorierna ”blyg/oblyg” — men icke; genusspöket är det viktiga. Detta är alltså ytterligare ett exempel på hur ”genusvetenskapen” ger just genus en totalt överordnad betydelse jämfört med alla de övriga kategorier som vi människor dagligen delar in oss själva och andra i. Om du är flicka så är du osynliggjord på grund av de ondskefulla patriarkala strukturerna, och personalen åläggs att göra något åt det. Om du är en blyg pojke så, tough luck.

Ifall personalen argt sagt åt flickan att klättra ner igen därför att flickor inte ska klättra, DÅ hade man med rätta kunnat ifrågasätta deras inställning, men jag tror att det blir svårt att hitta personal som agerar på det sättet annat än i muslimska förskolor (vilka jag lustigt nog aldrig hört ”genusvetarna” kritisera).

Jag finner det för övrigt intressant att feminister alltid anklagar motparten för att vara ”okunnig om vad genusmedvetenhet innebär”. Ni låtsas som om era motståndare ”tror att ALLT vi människor är, känner, gör och vill endast beror på gener och hormoner”, medan ni själva anser er stå för den nyanserade uppfattningen att vi påverkas av BÅDE arv och miljö.

I praktiken är det förstås exakt tvärtom. Biologin ger upphov till skillnader mellan kvinnor och män som samhället hanterar genom att skapa könsroller. Dessa könsroller ser olika ut mellan olika tider och olika kulturer, men är alltså en social skapelse grundad på biologiska skillnader; exempelvis har inget samhälle i den mänskliga historien — hur isolerad kulturen än varit från andra kulturer, och oavsett hur patriarkalisk eller matriarkalisk den varit — satt kvinnorna som krigare eller unga män som barnpassare. (Pass för det eventuella undantaget som bekräftar regeln.)

Så, här är 40.000-kronorsfrågan: När såg du senast en ”genusvetenskapare” erkänna att könsroller är något naturligt och självklart som alla mänskliga samhällen har skapat, för att sedan plädera för att dagens könsroller hänger fast vid gamla mönster i onödan och därför måste reformeras? Det hade varit en rimlig ståndpunkt som jag hade respekterat, även om jag inte hade hållit med. Men det är inte vad de säger. Det handlar inte om att reformera könsrollerna eller att fundera över hur könsrollerna borde se ut; det handlar alltid och endast om att bryta ner, dekonstruera och tillintetgöra dem.

Eller med andra ord att ”ta bort” dem, precis som Elise Claeson skrev. Med ”ta bort kön” menar hon givetvis att ta bort den sociala konstruktionen av kön, vilket hon anser skadligt. Eftersom du knappast är så korkad att du tror att hon syftar på att operera bort det fysiska könet på småbarn, är hela ditt argument en gigantisk halmgubbe.

.

.

Och mitt svar:

Huruvida det är en så kallat ”naturlig process” är faktiskt väldigt omdebatterat. Saken är dock den att ifall det vore något biologiskt så skulle det vara något som i princip alla går igenom. Det är det inte, utan det finns väldigt många olika sätt det sker på om det överhuvudtaget sker, samtidigt som det också sett väldigt olika ut genom olika tider i olika kulturer. Med tanke på att det hela är såpass varierat så är det helt enkelt mer rationellt att sluta sig till att det är något som kommer av vår omgivning, snarare än att det skulle finnas biologiskt motiverade könsroller. Det är dessutom intressant att mångas bild av vad som är ”naturligt manligt” respektive ”naturligt kvinnligt” ofta stämmer överens med de könsroller vi hade på 1950-talet.
Det ska även tilläggas att många av förespråkarna för att det skulle vara en så kallat ”naturlig process” har dragit de slutsatserna från Jean Piagets stadieorienterade utvecklingsteorier. Dessa är idag extremt kritiserade. Istället är fler anhängare av Leo Vygotskijs socialkonstruktivistiska skola, som innebär att barn lär sig genom ett gemensamt deltagande i en aktivitet (”aktivitet” är här ett betydligt vidare begrepp än hur det vanligtvis används). Skapandet av kön är en sådan, där barnen lär sig hur de förväntas bete sig, till stor del genom att härma vuxna.

Att ta ett stycke från ”en slumpmässigt utvald genussajt” ger faktiskt ingen som helst insikt i genusvetenskapen. Det är helt enkelt ett ovetenskapligt förfaringssätt och det finns inget sett att kontrollera att det är en vettig källa eller att personen bakom sidan vet vad hen pratar om.
Exemplet visar dock på hur skapandet av genus går till, även om det inte var ett klockrent exempel. Det är klart att fler aspekter också väger in, och att våra förutfattade meningar är resultatet av mer än enbart kön är ju inget genusvetenskapen motsätter sig.

Du har helt rätt i att uppdelningen av saker och ting i kategorier är en viktig del av att vara människa, eftersom det är så våra hjärnor fungerar. Det är inte det som det handlar om. Det genusvetare ifrågasätter är VILKA kategorier det blir som anses viktiga. Kön är något barn tidigt får lära sig att det är viktigt göra skillnad på, dels för att det i många fall är en ganska tydlig visuell skillnad (det ska även sägas om människor av olika etniciteter), men främst för att det görs en väldigt tydlig åtskillnad i samhället. Barn får helt enkelt lära sig att det är viktigt att skilja män från kvinnor och börjar således göra det och själva tycka att det är viktigt.

Genus är såklart centralt för genusvetenskapen, det hörs ju på namnet. Att kritisera dem för att de fokuserar på genus är alltså rent absurt. Vidare ger inte genusvetare genus ”överordnad betydelse”, utan de väljer bara att fokusera på det. Hänger du med på skillnaden?

Det du missar att fråga dig själv i det andra exemplet är VARFÖR pojken synliggör sig själv, medan flickan inte gör det. Och varför det är ett ständigt återkommande fenomen att flickor inte synliggör sig själva på samma sätt som pojkar, och när de gör det så upplevs det som att de tar för mycket plats.

Genusvetenskapen tar dessutom upp att det är synd om de blyga pojkarna också, just för att pojkar ständigt förväntas vara oblyga så blir det ju ett normbrott. Att bryta mot normer drabbar de som gör det, eftersom de riskerar att utsättas för social stigma, så där har du helt missförstått vad det rör sig om. Det ska givetvis nämnas att i den kompensatoriska feministiska teoribildningen (feminism, inte genusvetenskap) ofta glömde bort pojkarna, men det här var den teorin som var populär under 70-talet. Nu talar vi istället om en normkritisk teoribild, där könsnormer kritiseras.

Här, när du pratar om biologi, så talar du delvis emot dig själv. Eftersom du ändå på något plan tycks vurma för blyga pojkar som drabbas av könsroller, så rimmar det illa med att samtidigt försvara dem. Grejen med könsrollerna är att de utestänger folk, både män och kvinnor. Det går helt enkelt inte att komma ifrån.
Det är sant att biologi ger upphov till könsroller i den bemärkelse att män och kvinnor ser olika ut, och det är väldigt lätt att göra en uppdelning. Det är dock inte sant att biologi skapar en viss typ av könsroller. På samma sätt gör biologin att vi skapar etniska roller, just för att vi lätt kan dela upp folk i olika kategorier då vi biologiskt sett ser olika ut. Det innebär dock inte att det här är en rationell uppdelning att göra.

Du gör också misstaget att du utgår ifrån att ”naturligt” skulle vara synonymt med ”bra”. Det är det inte. Vi människor pysslar med sjukt mycket som är både onaturligt och som vi ”aldrig gjort förut”. Det är helt sant att vi alltid, eller åtminstone oftast, haft någon typ av könsroller. Det är dock inget skäl till att låta dem vara kvar. Vi hade också folk som dog i bakteriesjukdomar oftare innan vi började använda antibiotiska, fler som frös ihjäl innan vi upptäckte elden, och liknande. Bara för att vi gjort på ett sätt tidigare innebär det helt enkelt inte att det är ett bra sätt att göra saker på. Naturligt eller onaturligt har helt enkelt inget med saken att göra.
Så jo, vi ska ta bort könsrollerna, och ”vi har alltid haft dem” är inte ett tillfredsställande argument för att ha kvar dem, medan ”de utestänger folk och skapar press och negativa bilder” är ett tillfredsställande argument för att ta bort dem.

Slutligen så vill jag be dig att sluta använda uttryck som ”genus-hjärnspöken”, ”genusvansinne”, samt referera till genusvetare som ”ofriska”. Det är bara oartigt och nedvärderande och jag undrar vad du egentligen tror att du ska åstadkomma med att hänge dig åt klassiskt ”name calling”? Det är ju knappast som att någon genusförespråkare kommer känna sig skrämd eller hotad av det hela, så allt du lyckas med är att göra folk irriterade och göra det troligare att de avskriver allt du har att säga. Håll diskussionen på en vettig nivå, annars kommer definitivt ingen bry sig om att ta dig på allvar, oavsett hur lång text du skriver.


Om "hen" och anledningarna att folk opponerar sig

I samband med snacket om genuspedagogik som jag tog upp i förra inlägget, så har det också förekommit en debatt om "hen" på sistone. Det här är inte heller något som är begränsat till internettrollen, utan även folk i min närhet har kraftigt opponerat sig mot begreppet.
.
Den första, och absolut vanligaste typen som opponerar sig är folk som har missförstått vad det hela handlar om. De tror att "hen" ska ersätta "hon" och "han" och att det ska bli förbjudet att berätta för barn vilka kön de har, och att ingen längre ska få definiera sig själv som "kille" eller "tjej".
Så här ligger det förstås inte till, men jag förstår helt reaktionen om en har missförstått det på det här sättet. Jag kan visserligen bli lite irriterad på det hela, eftersom det gjorts såpass tydligt såpass många gånger att en inte behöver leta länge för att hitta någon som faktiskt förklarar vad det hela innebär. Personer som helt missförstått det har alltså med största sannolikhet inte ens bemödat sig att sätta sig in i debatten. Nu måste förstås folk inte sätta sig in i ämnen om de inte vill, men det kan ju faktiskt vara en rimlig grej att göra innan en yttrar sig i frågan.
.
De flesta är helt okej med att ha "hen" som ett alternativ när en inte vet vilket kön personen en pratar om har, eller när könet inte är relevant, även om många inte vill använda det själva. Det kan jag på sätt och vis förstå, eftersom det är lite jobbigt att ändra om hur en pratar. Problemen börjar dock dyka upp när vi har personer som föredrar att kalla sig själva för "hen" istället för "hon" eller "han". Långt ifrån alla som missförstått begreppet reagerar ju på det här, och en kan ju tycka att folk inte borde bry sig riktigt eftersom det rimligtvis är upp till var och en vilken pronomen de föredrar.
Det finns dock en förvånansvärt stor mäng människor som inte klarar av att acceptera en sådan här grej, och istället börjar ifrågasätta det i stil med "ja, okej, men 'han' eller 'hon' är du ju egentligen". De här människorna är alltså så trångsynt låsta i sin egen världsbild att de överhuvudtaget inte kan komma runt och förstå hur denna inte kan vara applicerbar på alla, och vägrar acceptera att någon inte är bekväm med vare sig "han" eller "hon". Det här är ett extremt analt synsätt på tvättäkta "rätt ska vara rätt"-manér, där personen dessutom anser att hens världsbild är den korrekta. Den här bristen på acceptans brukar ofta uttryckas genom hånande av personen som vill bli kallad "hen" eller som förespråkar ordets användning. Kritikerna blir helt enkelt väldigt intoleranta väldigt snabbt, just för att "hen" inte passar in i deras egen världsbild, och istället för att försöka anpassa sin syn på verkligheten trycker de istället ned de som avviker. Personerna har en enhetlig syn på världen i en dikotomisk uppdelning av "sant" och "falskt", trots att vem som helst borde begripa att det egentligen är lite mer komplicerat än så. För att inte tala om att språk inte är sant i sig, utan bara en social konstruktion.
.
Den andra typen av kritik som brukar förekomma är de klassiska "men tänk på barnen"-utsagorna, även kände som "jordens undergång"-argumenten. Den här typen av argumentationskonstruktioner är väldigt vanliga att mötas av när en har ett normkritiskt förhållningssätt i största allmänhet, och går ut på att folk tror att våra socialt konstruerade normer är så extremt viktiga att samhället kommer balla ur totalt utan dem. Det här är förstås struntprat, eftersom vem som helst som kan det minsta lilla om historia vet att normerna i samhället sett enormt olika ut genom tiden, och det finns idag språk utan könsspecifika pronomen. Vi har klarat oss bra ändå.
I det här fallet handlar det om att barn av någon anledning skulle bli extremt förvirrade av att förskolärare kallar Kalle för "Kalle" istället för "han" (eftersom vi redan nu vet att det inte är en fråga om att förbjuda kön eller könsuttryck så behöver vi inte ta upp den aspekten). Nog för att barn inte är färdigutvecklade än, men personligen tror jag knappast att de skulle vara så dumma att de blir förvirrade av något sådant. Dessutom är barn, till skillnad från vad Elise Claeson ljög ihop, väldigt bra på att börja tänka i nya banor, till viss del för att deras hjärnor är väldigt plastiska (de går lätt att forma om).
Ett annat exempel på den här typen av argument fick jag för ett par dagar sedan när jag nämnde att jag tycker vi ska arbeta för att få bort könsrollerna, och sluta tillskriva män respektive kvinnor olika egenskaper/könsuttryck. Då fick jag höra att det är viktigt att kunna se skillnad på män och kvinnor eftersom annars när en är ute och raggar så kanske "du råkar få med dig hem en kille!". Oj, vilken katastrof...
Det här är till viss del kopplat till den gamla "it's a trap!"-fördomen om att transpersoner skulle försöka lura med sig hem straighta för att sedan ge dem en "obehaglig" överraskning i form av ett icke-korrigerat könsorgan (skitsnack, för övrigt). Men även om en bortser ifrån transfobin så är det likväl ett dumt motargument. Dels kommer en uppluckring av könsrollerna inte leda till att alla slutar följa de "traditionella uttrycken". Vissa är helt bekväma med dem. Men även om det inte skulle vara så, så är det ändå inte värt att kalla "problem". För hur svårt är det egentligen att bara säga (i mitt fall då): "du, jag är kille och straight, så jag tänkte bara fråga ifall du har fitta, för annars är jag nog tyvärr inte intresserad?". Ja, det är rätt awkward, men vi kan tåla "rätt awkward" för att få bukt med diskrimineringen mot folk som bryter könsroller, pressen på alla att anpassa sig samt minska heteronormativiteten.
.
Slutligen har vi den sista typen av motargument, som egentligen inte är en sorts motargument utan mer en situation. Det händer nämligen att vissa, även om de förstår hur "hen" är tänkt att användas, att de inte kommer tvingas och vet att det inte kommer skada barnen, ändå opponerar sig. De vill helt enkelt förlöjliga andra för att de säger det oavsett. Det är bara intolerant, och helt ärligt; det är det väl ändå ingen som vill vara?
Så; don't be a hater och låt alla som vill kalla sig "hen" få göra det.

Till genuspedagogikens försvar - En sågning av en intervjuad

DN publicerade idag en intervju med Elise Claeson som kritiserar genuspedagogiken. På sin hemsida skriver Claeson fyrtiosex ord för att beskriva sig själv, och av den väldigt lilla ytan nämner hon hela två gånger att hon är kvinnlig. Det hela verkar vara väldigt viktigt för henne (jag återkommer till varför jag tar upp det). Hon nämner också att hon är värdekonservativ, vilket framgår väldigt tydligt av intervjun.
.
Artikeln börjar med att konstatera att Elise Claeson hävdar att det finns forskare som ifrågasätter genusforskningen och kommenterar det med "Det är ideologi, inte en vetenskap". Hon presenterar inga som helst argument till varför det skulle vara en ideologi och inte en vetenskap annat än just hennes påstående om att det finns forskare som kritiserar genusforskningen. Och jo, jag kan helt ge henne rätt där, det finns forskare som kritiserar genusforskningen. Det hela innebär dock inte att det är värdelöst, ovetenskapligt eller en ideologi, utan det innebär bara att det finns forskare som kritiserar genusforskningen.
.
Först och främst säger hon inte vad för sorts forskare det är som kritiserar genusforskningen. Det skulle t ex kunna vara en fysiker, vars kritik är väldigt förståelig då genusforskningen inte är positivistisk, och extrema positivister (nu menar jag inte att alla fysiker är sådana, eller ens att den attityden är vanligare hos fysiker än hos forskare inom andra områden) kan ibland ha väldigt svårt att acceptera all hermeneutisk forskning. Det skulle också kunna vara en ekonomiforskare, som likt fysikern inte har något alls med genusforskning att göra och således inte är den lämpligaste att uttala sig om den. Det är dock med stor sannolikhet inte en genusforskare som uttalat sig, trots att det torde vara genusforskaren som kan sitt eget ämne bäst och således också bäst kan uttala sig kring huruvida det rör sig om ideologi eller inte. Nu är det förstås komplicerat att uttala sig inom sitt eget område när hela området är ifrågasatt, men att det skulle råda ett konsensus inom en forskarkår är extremt osannolikt. Om vi dessutom ser till genusforskningens historia och den osämja som rådit genusforskare emellan så kan vi dessutom lätt konstatera att det inte rör sig om någon ideologiskt enig grupp.
Vi måste dessutom ta i beaktande att bara för att forskare kritiserar något innebär det inte att det är fel, eftersom vetenskapen inte är ett stort logiskt konsensus, utan forskare säger emot varandra hela tiden. Det är själva grejen med vetenskapen, även om folk inte tycks förstå det. Skulle vi automatiskt avskriva allt som forskare kritiserat skulle vi också vara tvungna att ignorera evolutionsteorin, all historia, större delen av hjärnforskningen, den teoretiska fysiken, astronomin och en mängd annat. Forskare kritiserar varandra jämt och ständigt; deal with it. Det intressanta är på vilka grunder forskare kritiserar något, men det tar inte Claeson upp.
Det är istället så att Claeson använder forskar-kortet för att ge hennes argument styrka. "Forskare" är ett ord som inger respekt då det brukar anses att forskare kan sina grejer. Kan en säga att en forskare har sagt något så är det troligare att folk tar det hela för sant.
.
Claeson går vidare och hävdar att "Man kan ifrågasätta om könsrollerna är förskolans uppgift och jag har en viss aktning för de förskolor som inte följer läroplanen. Pedagogerna följer forskning och läser mycket om utvecklingsfaser som vi lärt oss att acceptera och känna igen dem. Då får man lära sig leva med det. Men genusideologerna avskyr att det finns något fast och därför har de fått in det i läroplanen och ska motverka könsroller."
Hon gör ett stort misstag när hon pratar om att en kan ifrågasätta om könsrollerna är förskolans uppgift eftersom det implicerar att förskolan skulle ha någon form av neutral, objektiv uppgift. Det har den inte. Förskolan är ett resultat av politiska beslut från folkvalda politiker. Förskolans uppgift är kort sagt vad vi säger åt den att den ska göra, oavsett om det rör sig om att bryta könsroller, lära barn fiska eller uppfostra alla barn till att bli satanister. Säger vi det så är det så. Och eftersom det står i läroplanen att förskolorna ska motverka traditionella könsroller, så är det förskolornas uppgift. Svårare än så är det inte.
När Claeson hävdar att hon har viss aktning för förskolor som inte följer läroplanen så är det rent odemokratiskt. För att ta något som säkert sticker värdekonservativa som henne själv i ögonen, så innebär det att hon har viss aktning för förskolor som lär barn att meningen med livet är abort, buddhism och militant veganism, eftersom inget av det står i läroplanen. Förskolorna ska följa det som står i läroplanen. Det är därför vi övernhuvudtaget har läroplaner. Ifall en skola inte följer läroplanen ska den stängas omgående.
Genuspedagogerna följer forskningen minst lika mycket som "vanliga" pedagoger. Förmodligen mer, eftersom genuspedagogiken har ett ganska starkt stöd i forskningen nuförtiden. Den nya forskningen inom pedagogik har oftast genusaspekter, så ifall pedagoger följer forskningen är de snarare genuspedagoger än värdekonservativa. Värdekonservativa tenderar dock att inte följa någon forskning. De grundar istället sina teorier på hur det var förut, "på den gamla goda tiden".
Den sista delen av det här uttalandet, att genusideologer skulle avsky det fasta, är ren lögn. Honhittar bara på. Tvärtom brukar de flesta människor tycka om att det finns fasta saker, och ogilla förändring, så baserat på det är det rimligare att anta att de värdekonservativa benhårt håller fast vid hur det var förut, trots vetenskapen, eftersom de inte gillar förändring. Det är ju faktiskt något vi ser hända ständigt (jorden som universums centrum, den vita rasens påstådda överlägsenhet eller jordens påstådda ålder av cirka 4500 år). Det är helt enkelt mycket jobbigare att tänka om än vad det är att tänka så som en alltid har gjort.
.
Claeson går vidare och påstår att "Man kan göra människor medvetna om könsskillnader, men inte i förskolan. Det är fel att vilja ta bort kön. Det är en del i utvecklingen som är viktig just då. Barnen kan inte tänka ut det här med genus som vi kan göra. De är inte där än eftersom deras hjärnor inte är färdigutvecklade. Om vi då stör den utvecklingen kan vi göra dem en otjänst. Jag är väldigt negativ till detta."
Först och främst så är det ingen som vill ta bort kön, något som görs väldigt tydligt i den tidigare artikeln om Egalia-förskolan. Det är helt enkelt en skillnad på att ta bort fokus från något och att aktivt försöka utradera det, och det genuspedagogiken försöker göra är att se till så att kön inte är så viktigt, inte att det inte existerar. Det är intressant att folk fortfarande inte förstår det trots att det ständigt upprepas. En kan ju fråga sig vilka som är ideologiskt förblindade, egentligen?
Claeson bygger sina argument på teorier om utvecklingsstadier, med bland andra Jean Piaget och Erik Homburger Erikson i spetsen. Dessa teorier har påverkat det svenska skolsystemet enormt, vilket är synd då teorierna nuförtiden är väldigt impopulära och anses vara väldigt ålderdomliga. Istället har vi teoretiker som Leo Vygotskij som idag är ganska gällande inom den pedagogiska världen, som förespråkar socialkonstruktivism. Det här vet jag eftersom jag, till skillnad från Claeson, faktiskt utbildar mig pedagogisk. Claeson är socionom.
Även om vi faktiskt utvecklades i stadier, likt trappsteg, och inte mer flytande, likt ett rullband, så hade det fortfarande varit intetsägande, eftersom vår omgivning formar vår utveckling. Det är klart att vi har någon form av naturlig progression men vad den progressionen ska vara, vart vi ska nå och hur vi ska nå dit skapas snarare av samhället. Hade det varit en naturlag hade det inte funnits avvikelser i samma höga grad som det finns nu.
.
"Man vet att barn får sin könsuppfattning väldigt tidigt. Flickor får sin prinsessperiod i 4-6 årsåldern, och alla tycker det är hemskt, men det är en fas. Pojkar har en motsvarande fas när de upptäcker att de har ett kön. Det går över och är inget som hänger kvar hela livet.
Psykologiskt är det här något som alla barn går igenom för att känna att man är ett kön, och inget mittemellan. Att då gå in och säga att man ska vara ett neutrum, ett "hen", är inget bra. Det gör barn förvirrade."
Oj, här var det mycket fel, men vi kan börja med att Claeson faktiskt har rätt på en punkt här, barn får faktiskt sin könsuppfattning ganska tidigt. Folk får en bild av sin könstillhörighet, och det är vanligast att den överensstämmer med den fysiska kroppens utseende även om det långt från alltid är så. Däremot får inte barnen en bild av vad det innebär att vara man eller kvinna, utan de har istället bara en vag bild av sig själva som man, kvinna eller inget av dem. Det är helt enkelt en helt enorm skillnad på könsidentitet och kulturella normer kopplade till könet.
Alla flickor har förstås inte heller en prinsessperiod, och att många har det brukar inte vara något omgivningen "avskyr" utan snarare något många finner oerhört gulligt. Den här prinsessperioden, och pojkarnas motsvariga, beror dock på att barnen befinner sig i en period (inte ett stadie, utan en period) av sina liv där de söker förebilder för hurdana de ska bli och väljer helt sonika den personen eller gruppen personer de känner att de har mest gemensamt med. Vilken den blir kommer dock som ett resultat av samhället, och flickor intalas ständigt att de är just flickor och uppmuntras vara gulliga, väna och "prinsesslika" vilket gör att det också är väldigt troligt att de just börjar försöka efterlikna "prinsess-arketypen". Det ska också tilläggas att barn ofta är väldigt uppmärksamhetssökande. Om en flicka märker att hon ofta får höra "vad söt du är!" som något positivt så kommer det också leda till att det blir en egenskap hon anser vara viktig. Omvärlden ger henne respons när hon "är söt" vilket gör att hon troligen kommer att försöka "vara söt". Det finns alltså ingen "prinsessgen" som gör att många flickor har en prinsessfas, utan de svarar helt enkelt på hur omvärlden bemöter dem, och agerar utifrån det.
Barn, och människor överhuvudtaget, är extremt duktiga på att dela upp folk i kategorier. Det här är nödvändigt för att vi människor ska klara av att sortera alla de miljarder intryck vi bombarderas med. Det behövs för att vi ska kunna "make sense of the world". Vilka kategorier som blir viktiga för oss är dock ett resultat av samhällets påverkan. Barn får helt enkelt lära sig att uppdelningen män-kvinnor är relevant och börjar därför göra den.
.
Claeson försöker förklara att könsneutrala pronomenet "hen" gör barn förvirrade och är skadligt då "Barn är flockdjur. De är de mest konservativa djur som finns och behöver trygghet och stabilitet. Att då använda den här genuspedagogiken skapar en sorts otrygghet i hur man ska vara i förlängningen."
Här misstar hon sig igen. Hon har förstås rätt i att barn behöver trygghet och stabilitet, men en tydlig separation mellan män och kvinnor skapar varken trygghet eller stabilitet. Det skapar bara en tydlig separation mellan män och kvinnor.
Barn är dels inte det minsta konservativa. Tvärtom finns det mycket som visar på att barn är extremt nyskapande i sina tankemönster. Människors hjärnor är väldigt plastiska, vilket innebär att de är omformliga. Om du tar en hjärnskada som slår ut vissa centrum i hjärnan så är det helt möjligt, särskilt i ung ålder, att dessa centrum flyttas till andra delar av hjärnan, trots att de inte ursprungligen hade hamnat där. Coolt, va? Eftersom barns hjärnor är oerhört plastiska så har de extremt mycket lättare än vuxna att anpassa sig efter nya situationer. Den trygghet och stabilitet barn behöver är att de behöver ha en eller en grupp vuxna omkring som barnet kan lita på. Inte att de behöver ha en klar uppdelning mellan män och kvinnor.
.
I intervjuns sista stycke förklarar Claeson vad hon tror kan hända med barn som inte får den "trygga", könsnormativa uppväxten. "Att upptäcka sitt kön är ett naturens steg för att bli vuxen. Men eftersom genuspedagoger anser att (det) inte finns några biologiska skillnader förnekar de detta, det är bara något som korkade föräldrar har hittat på. Barnen pekas ut som om det är något fel på dem. Men det är viktigt att få leva ut upptäckten av sin sexualitet. Meningen är att vi ska vara män och kvinnor. Förnekar man det är man antihumanist och på sikt gör man världen mer oromantisk."
Alltså, här blir jag faktiskt förbannad. Först missförstår Claeson igen könsidentitet och kulturella normer kopplade till kön. Det borde ju inte vara så svårt, tycker en, men tydligen är det mer komplicerat än jag trodde att hålla isär de två begreppen. Sen hävdar hon att heterosexualitet är det enda rätta, samt att det bara är heterosexuella som kan vara romantiska, och att könsrollerna är nyckeln för all romantik. Struntprat alltihop.
Men det som gör mig helt rosenrasande är när Claeson har mage att börja snacka om att barn skulle pekas ut som att det är något fel på dem. Det är ju det vi vill undvika och själva huvudanledningen till att vi har en genuspedagogik!!
De som alltid pekar ut folk som fel på ett eller annat sätt är de könsnormativa, de som tycker att män är män och kvinnor kvinnor. De är de som pekar ut folk som inte följer könsnormerna som felaktiga och dåliga. Genuspedagogerna försöker få ett stopp på de dumheterna och istället låta barn få bli vilka de vill bli, istället för att trängas in i en trång könsroll. Och det är ingen, ingen alls, som är det minsta intresserad av att stänga ute någon unge som följer könsrollerna. Vill din dotter leka med dockor utklädd till prinsessa, och vill din son spela fotboll i en Turtles-dräkt så är det inte en själ som kommer att hindra dem eller säga att de gör fel! Det är däremot något som ständigt görs idag med barn som bryter mot normerna, både genom att vuxna säger åt dem (den länken är för övrigt bland det mest rörande jag någonsin, i hela mitt liv, hört) och att de förtrycks av omgivningen. Genuspedagogiken finns för att hindra förtryck, till barnens försvar och för att låta barn vara barn istället för att tvingas anpassa sig efter hur omgivningen vill att de ska agera baserat på deras kön. Genuspedagogiken finns för att krossa könsrollerna, inte för att skapa nya!
.
.
.
Uppdatering: Här har vi en intressant artikel om barn som gått genusförskola och nu är vuxna. De verkar ju inte så förstörda, eller hur?

Om diskrimineringen av fäder

Det finns en grupp som i alla fall förut klädde ut sig till superhjältar och genomförde livsfarliga fasadklättringar på höga byggnader för att dra uppmärksamheten till fäders situation i vårdnadstvister och det faktum att de har oerhört svårt att få vårdnaden om sina barn. Faktum är att de har väldigt svårt att ens få gemensam vårdnad ifall modern inte vill det. Det här är förstås rent vansinne, och det är väldigt tragiskt att människor ska behöva genomföra dödsföraktande stunts bara för att dra uppmärksamhet till ett problem som överhuvudtaget inte borde existera.
.
Vad är det för diskriminering som sker?
Dels har, som jag skrev, fäder väldigt svårt att vinna vårdnadstvister. Det här kan förklaras till viss del på vissa sätt, men likt löneskillnaden mellan män och kvinnor så hittar en egentligen bara på ursäkter. Det är kort sagt en fråga om strukturell diskriminering.
Det finns mängder av historier om hur män när det gäller hur de bemöts på barnavårdsmottagningen och i liknande sammanhang. Att personalen ständigt vänder sig mot modern, även om det är pappan som ställer frågan, samt att det finns en stark "du kan ingenting om det här, hörrö du"-mentalitet hos många. Det här kan t ex jämföras med hur kvinnor bemöts i teknikaffärer, eller "lilla gumman"-attityden som många har. Det är kort sagt precis samma sak; utestängning ifrån en sfär som traditionellt sett inte är associerad till ens eget kön.
Det finns också rykten om regler som säger att om föräldrarna inte är gifta så krävs det ett domstolsbeslut för att pappan ska räknas som barnets pappa, oavsett vad DNA-tester säger. Oftast kräver det här domstolsbeslutet moderns medgivande. Det finns ingen anledning till den här regeln, som jag kan se, utan är bara en fråga om ren diskriminering och ett gammaldags förhållningssätt. Det här är dock rykten som jag inte kan bekräfta i nuläget.
Det är också vanligt att fäder när de tar hand om sina barn möts av väldigt mycket uppmuntran och påhejande från omvärlden. En pappa som leker med sitt barn är en helt fantastisk pappa, värd hyllning och beundran; en mamma som gör detsamma är bara en vanlig mamma. Hon gör det hon "ska" göra. Det här kan förstås också ses som diskriminering mot mödrarna, varför ska papporna få massa beröm, liksom? Men samtidigt är det också väldigt förminskande mot papporna, som om de inte vore föräldrar "på riktigt". Här har vi ett lysande exempel på en situation som är väldigt orättvis, oavsett kön.
.
På ett plan bär det emot mig att ta upp det här. Inte för att jag tycker illa om fäder, män eller något liknande, utan för att det är en fråga som antifeminister använder som en knölpåk i diskussioner om jämställdhet. Jag vill egentligen ge dem rätt av ren princip, eftersom jag tycker illa om dem. Det är alltså en fråga om ren småaktighet från min sida. Men lyckligtvis behöver jag inte ge dem helt rätt av två skäl. Först och främst är det till hundra procent föreneligt med feminism att prata om mäns utsatthet. Att hävda att kvinnor är strukturellt underordnade innebär ju inte, till skillnad från vad okunniga inom samhällsvetenskap verkar tro, att de alltid drabbas hårdast, i alla situationer. Tror en det så vet en inte vad "strukturellt diskriminerad" innebär. Vidare så har antifeministerna faktiskt helt fel i sin övertygelse om att diskrimineringen mot fäder i vårdnadstvister och liknande skulle vara en feministisk komplott.
.
Först och främst så handlar ju feminism inte om att män skulle vara dåliga eller något sådant. De "feminister" som hävdar något annat är få och knappast representativa för rörelsen i sin helhet. Tyvärr hörs det rätt tydligt, just för att det inte är de mest pålästa eller kunniga som hörs bäst i dagens debattklimat, utan de med extremast åsikter.
Vidare så är det ju inte konsekvent att i ena studen belysa att kvinnor gör det mesta av hemarbetet som ett problem samtidigt som en vill göra allt arbete med barnen, som faktiskt innebär rätt mycket ansträngning. I nuläget gör kvinnor i heterosexuella parrelationer det mesta av arbetet med barnen också, och det är ju knappast något positivt. Män ska göra hälften när det kommer till ungarna också, både för att kvinnorna ska få lite avlastning och för att männen ska få bättre kontakt med sina barn. Win-win, liksom.
Det finns, kort sagt, inget intresse hos feminister att hålla män ifrån sina barn. Varför skulle vi överhuvudtaget vilja göra det?
.
Så vad beror det här på då? Varför diskrimineras män så mycket i frågor som rör barn?
Tja, med risk för att börja låta som en skiva på repeat, men som vanligt är det könsrollerna som är den stora boven i dramat. Det finns helt enkelt en bild av kvinnor som mer omvårdande och bättre lämpade att ta hand om barn. Ofta hör en bioligistiska antifeminister försvara att kvinnan ska vara hemma med barnen med motiveringen att hon rent biologiskt sett skulle vara bättre lämpad för det. Men om en har den bilden i frågor om jämlikhet i lönen på arbetsmarknaden, eller i frågor om föräldraförsäkringen, så är det ju inte heller så konstigt att den bilden också återkommer i flera aspekter av samhället, t ex barnavården eller rättsväsendet. Nu menar jag inte att säga att det är antifeministernas fel att det ser ut såhär, eller att fäderna får skylla sig själva, verkligen inte. Det har sett ut så här långt innan antifeministerna ens fanns som fenomen. Min poäng är att vi inte riktigt kan välja och vraka kring vilka aspekter av könsroller vi vill behålla och vilka vi vill bli av med, och ska vi acceptera de som missgynnar kvinnor som biologiskt givna så måste vi också acceptera de som missgynnar män som biologiskt givna.
Ifall det nu är sant att kvinnor inte är chefer lika ofta som män på grund av att de är mindre biologiskt lämpade för att bli chefer i och med att de biologiskt är mer omvårdande och mindre initativtagande, så borde det ju också vara sant att män mer sällan får vårdnaden på grund av att kvinnor biologiskt är mer omvårdande och mindre initiativtagande. Eller hur?
.
Det är skandal att fäder blir så illa behandlade i dagens samhälle och det är något jag definitivt tycker att det borde pratas mer om, vilket också är anledningen till att jag själv tar upp det. Men snälla, tjata inte om att det är feministernas fel att det ser ut så här. Det är rent konspirationsteoretiskt och det är därför ingen tar er på allvar. Och kräv heller inte att de som pratar om kvinnors rättigheter också ska prata om mäns. En väcker inte opinion genom att kräva att andra ska ta upp ämnen, utan en väcker opinion genom att själv faktiskt ta upp ämnena.
Förhoppningsvis kan vi röra oss mot en framtid där fäder också blir erkända som kompetenta föräldrar i samma utsträckning som mödrarna. Kön har ju faktiskt ingen som helst betydelse för hur bra förälder en är.

"Se det som en komplimang" - Eller vad tafsande faktiskt innebär

I samband med att Thorsten Flinck visade sig ha lite flinka fingrar (see what I did there?) var det en typ av kommentarer som syntes och hördes rätt mycket, en typ av åsikt som är väldigt vanligt förekommande så fort det är en person som blir tafsad eller på något annat sätt sexuellt antastad av män. Det finns nämligen väldigt många människor som tycker att de som tafsas på ska se det hela som komplimanger.
.
Var själva komplimangen består i är inte helt klart alla gånger, så jag ska försöka bena ut det. Att tafsa på någon är idag, lyckligtvis, en ganska socialt oaccepterad företeelse. Det finns förstås undantag och det ursäktas ständigt på olika sätt då det händer, men att det överhuvudtaget finns folk som försöker ursäkta det skvallrar ändå om att det är ett beteende som många inte tycker är helt okej. Även om många fegar ur, inte bryr sig eller tycker det är småsaker så är det likväl något så när ljusskytt och oaccepterat. Det här är förstås väldigt bra, eftersom det borde vara självklart att alla äger rätten till sin egen kropp och själva ska ha rätt att bestämma ifall någon ska röra den eller inte. Därför är det viktigt att vi fortsätter värna om den. I vilket fall som helst så innebär det nuförtiden ändå en viss typ av risk att tafsa på någon. Risken är förstås inte jättestor i alla situationer, men den finns fortfarande där.
Vidare kan vi i det här fallet tolka tafsande som en reaktion på att personen blir sexuellt tilltalad. Det här är förstås långt från hela sanningen, men det är uppenbart att de som tycker att vi borde betrakta tafsande som komplimanger inte ser något mer bakomliggande så vi kan återkomma hit lite senare.
Om vi lägger ihop de här två aspekterna innebär det helt enkelt för de människor som tycker att tafsande bör ses som en komplimang att tafsaren, förövaren, helt enkelt tycker att personen hen förgriper sig på är såpass snygg att hen helt enkelt inte kan kontrollera sig själv, och istället trotsar det sociala stigmat som ett tafsande kan innebära och ändå sträcker ut handen och klämmer till.
.
Det är förstås, som det mesta annat i världen, inte så enkelt (suck it, Ockham).
Först och främst så finns det andra sätt att ge uttryck för sitt gillande. Det går t ex alldeles utmärkt att säga "vad snygg du är". Det är förstås trist att framför allt tjejer ständigt bemöts med kommentarer om sina utseenden, som om det vore det enda viktiga, men det är en annan diskussion. Det är helt enkelt ingen ursäkt att inte kontrollera sig själv. Vidare; om en nu har så dålig kontroll över sina egna impulser att en verkligen måste sträcka ut handen och klämma till, så vill jag påstå att den personen är en allvarlig fara för samhället. Tänk om hen blir sur någon gång, då finns det ju inget som hindrar hen från att ta till våld. Eller om hen blir hungrig eller godis sugen i en butik. Då kommer ju hen helt strunta i att köpa sakerna innan utan bara glufsa i sig. Det känns ju inte så okej, så då borde väl den huvudsakliga frågan inte vara huruvida det ska vara en komplimang eller inte, utan hur vi ska kunna hjälpa tafsaren så att hen får lite bättre impulskontroll innan hen skadar sig själv eller någon annan.
.
Vidare, och viktigast, så tar den här personen sig faktiskt, som jag skrev tidigare, rätten till någon annans kropp. En skiter helt enkelt i vad den andre tycker utan tar bara tag. Det handlar inte om att ta initiativ eller något liknande till sexuell kontakt, utan det handlar helt enkelt om att skita i vad den andre vill. Jag vill inte jämföra det med våldtäkt då det helt enkelt är en väldigt stor skillnad i vilken nivå det rör sig om, men det finns en liknande bakomliggande princip.
.
Det leder mig in på min tredje punkt, nämligen att tafsande inte bara är ett uttryck för sexuell attraktion, utan det är en fråga om makt. Det finns förstås olika bevekelsegrunder till det finns fortfarande en maktaspekt bakom. Nu menar jag inte att det är så enkelt som att "nu ska jag visa min makt över den här personen *kläm kläm*", utan mer att personerna som tafsar känner att de kan och därför gör det. Det blir ett uppvisande av makt över personen, även om det inte är den direkta avsikten. Personerna som tafsar tänker, mig veterligen, oftast inte ens efter innan de gör det, utan de agerar bara. För att de anser sig kunna och ha rätt att inte behöva bry sig.
.
Så nej, en tafsning är inte en komplimang. Det är inte vänskapligt. Det är inte "på skoj" (här finns det förstås undantag bland vissa vänskapsgäng som har den diskursen, men det är inget en bör utgå ifrån, och det gäller inom de grupperna och inte med "främlingar"). Det är ett lumpet sätt att ta sig rätten till någon annans kropp, och det ska inte ses som något annat.

"Men det är ju bara att säga ifrån" - Eller när allt inte är så enkelt

Igår kväll läste jag på Aftonbladet hur Thorsten Flinck, 50, under melodifestivalen kramat programledaren Gina Dirawi, 20, för att sedan ta sig ett grepp om hennes rumpa. Artikeln har en relativt upprörd ton, men håller sig saklig och låter Cissi Wallin istället stå för fördömandet av det hela. I Expressen kan vi också läsa att det inte falit i god jord hos vare sig Özz Nujen eller Magnus Betnér heller.
Så långt är allt positivt, men sedan tog jag mig en titt i det nu avstängda kommentarsfältet till artikeln. Där stod istället för fördömanden, mängder av "Han är kung!"-utrop, "det var bara ett skämt" och arga påhopp på feminister. Nog för att jag, som feminist, kan känna att det innefattar lite mer än att bara tycka det inte är okej att någon men är inte det ett ganska positivt omdöme?
Men låt oss dekonstruera lite av de här attityderna.
.
Först, det besinningslösa hyllandet. Det här är delvis kopplat till den traditionella mansrollen som någon som tar för sig. Att oinbjudet ta någon på rumpan blir helt enkelt lite imponerande för vissa då det enligt dem visar på initativförmåga. Det är lite manligt, lite gubbigt, lite icke-PK och lite coolt enligt de här människorna. I samma veva har Dirawi reducerats till ett objekt. Fokus handlar nämligen på att Flinck är initativrik och tar för sig, men genom att tänka så struntar en helt och hållit i huruvida Dirawi ville det eller inte. Det är helt enkelt inte intressant, utan det hyllarna bryr sig om är att Flinck tagit ett initativ.
.
Påhoppen på feminister tar vi sen. Här handlar det egentligen om att många av de här människorna är sura över att det finns en grupp människor, som de upplever det, försöker förstöra deras roliga genom att tolka in yttre betydelser till det. Det är helt enkelt aldrig kul att få höra att en gör fel, särskilt inte när det är något som en inte tänker överdrivet mycket på. Skulle de själva pausa och tänka efter så finns det en rätt stor chans att de själva också skulle inse att det kanske inte är helt okej att ta sig rätten att tafsa på någon, eller att kvinnoporträtten i många filmer är värdelösa, eller någon annan fråga, men de vill inte behöva tänka efter. Den här typen av ilska mot feminister kommer helt enkelt ofta av att feministen mer eller mindre tvingar dem att tänka efter och se andra perspektiv, när de egentligen vill ha den okomplicerade underhållningen.
.
Den andra typen av ilska mot feminister som kom fram i kommentarerna är den om att när en kvinna tar en man på rumpan så är det ju bara skoj och skämtsamt, medan när en man tar en kvinna på rumpan så startas det massa kalabalik om det. Om jag ska vara ärlig så har jag lite svårt att förstå den här kritiken och var den kommer ifrån. Det är nämligen så att det är ofantligt mycket vanligare att kvinnor blir tafsade på än att män blir det. Nu menar jag förstås inte att påstå att det aldrig förekommer att män tafsas på av kvinnor, verkligen inte, utan bara att det är mycket vanligare att det händer kvinnor. Det är också därför "opinionen" mot att män tafsar på kvinnor är större, just för att det är vanligare.
Det handlar också om könsroller, tro det eller ej. Eftersom vi fortfarande har den mentaliteten att män alltid vill ha sex, medan kvinnor måste övertalas att ha det så ses en kvinna som tar en man på rumpan inte som lika oinbjudande. "Mannen vill ju förmodligen ligga med henne ändå" tänker folk. Det här är förstås fel, men jag tycker inte att det går att lasta feministerna för våra könsroller, med tanke på att det i mångt och mycket är just feministerna som kämpar hårdast mot dem. Sen drabbar könsrollerna generellt sett kvinnor hårdare, men det innebär ju inte att män inte drabbas, vilket vi kan se här.
Men borde inte feministerna då ställa till lite liv även när män blir tafsade på? Det kan ju diskuteras, men jag ser ingenting som säger att de inte gör det. Personligen har jag mycket svårt att tro att de kvinnor som tar sig friheten att nypa en man i baken är feminister i ordets korrekta bemärkelse. Här har vi också det egentligen absurda "varför gör du inte allt?"-argumentet som en som feminist ofta råkar ut för. Vill du ha förändring så får du väl kämpa för det själv också istället för att gnälla på folk som faktiskt utkämpar strider att de inte tar ännu fler. Jag kan lova att det är få feminister som aktivt skulle kämpa emot ifall någon börjar snacka om att det fan inte är okej att killar blir nypta på rumpan.
.
"Det-var-ju-bara-på-skämt"-mentaliteten är den tredje aspekten jag tänkte gå in på. Likt objektifieringen jag skrev om i det tidigare stycket handlar det här dels om att fokus enbart är på aktören, alltså Flinck. "Det är ett skämt för honom, och då ska det vara ett skämt för alla, åt helvete med alla som säger emot." Det där är ju förstås ett rätt extremt sätt att uttrycka saken på, men det handlar här om att de här personerna tar sig tolkningsföreträde att bestämma vad som är på skämt och vad som är på allvar. Just det här tolkningsföreträdet är något vi ofta ser i diskussioner om jämställdhet och diskriminering, när ofta en person som antingen är "förövaren" försöker säga att det hen säger sig ha menat är det rätta sättet att tolka det på, oavsett hur den utsatte kände sig.
Det är också vanligt att folk som tillhör en icke-utsatt grupp i det sammanhanget får för sig att yttra sig och säga när folk ska ta illa upp eller inte. Vi såg det i Fazer-diskussionen när massor av kaukasier började snacka om att det inte alls var en nidbild och att ingen tar illa upp, trots att det bevisligen fanns de som faktiskt gjorde det och att det kan vara lite svårt för en kaukasier att veta hur det känns för en östasiat som möts av den stereotypen. Här menar jag förstås inte alla östasiater tar illa upp av Kina Puff-figuren, utan bara att det inte är upp till kaukasier att yttra sig om vad östasiater ska ta illa upp av.
Det ironiska i de här situationerna är ju förstås att när gruppen som är norm, i det här fallet vita, heterosexuella män, själva möter någon form av diskriminering eller illa behandling så tar det hus i helvete, trots att det ofta är samma personer som tycker att andra grupper ska "tagga ned" eller "skaffa sig lite humor" (jag har skrivit mer om det). Tänk bara på "män är djur"-kommentaren eller rabalderna som väcktes kring uppsättningen av SCUM trots att Turteatern året innan satt upp en pjäs av Marquis de Sade utan att någon lyfte ett finger, eller att vi har en hel litteraturkanon av kvinnohat som aldrig debatteras lika intensivt, vilket är just anledningen till att SCUM sattes upp och förmodligen ens skrevs. Ett verk vs en litteraturhistoria, vad är värst, egentligen? Och varför är det en fråga om "att ha lite humor" och "vi har faktiskt yttrandefrihet" när en marginaliserad grupp hånas, medan när gruppen med mest makt och som inte är van att hånas utsätts för detsamma är det plötsligt skandal? Nu menar jag inte att vita män ska hånas, medan andra grupper inte ska det, utan bara att vita män kommer fortsätta hånas till dess att andra grupper, som är mer marginaliserade, slutar hånas. För övrigt är det roliga med Vita kränkta män-gruppen inte just att folket är vita eller män, utan att det är folk i en maktposition som blir extremt butthurt när de får möta en minimal bråkdel av vad andra grupper möter dagligen. Se även överklassafarin.
.
Det sista jag tänkte ta upp är attityden att Dirawi skulle sagt ifrån om det inte var okej, och eftersom att hon inte skällde ut Flinck, örfilade upp honom, eller något liknande så måste hon varit rätt chill med det inträffade.
Först och främst så reagerade Dirawi faktiskt. Hon sa att "det är okej för den här gången, Thorstis". Den som kan det minsta lilla om språk och mänsklig kommunikation förstår väl att det där inte är att hon säger att hon är helt chill med det inträffade, utan bara att hon låter saken vara och startar inte ett gräl om det.
Där kommer vi också in på att Dirawi inte har så mycket val i frågan. Det går inte riktigt att "ställa till en scen" i direktsänd tv, eftersom det helt enkelt blir väldigt mycket jobbigare för Dirawi ifall hon skulle gjort det än vad det blivit för Flinck. Det hade ju knappast varit positivt för Dirawis framtida karriär ifall hon skällt ut Flinck, eftersom hon då skulle stämplats som just "humorlös", "aggressiv" eller något liknande, vilket skulle göra att få vore intresserade av att arbeta med henne igen. Hon var så illa tvungen att hålla god min, vare sig hon ville eller inte.
Flinck är å andra sidan inte i början av sin karriär, utan har redan haft många tillfällen att skapa sig ett namn, vilket gör att en liten skandal nog inte skulle göra honom arbetslös. Vidare skadar det inte riktigt en man på samma sätt att få något av en bad-boy-wibe. Som man kan du helt enkelt vara lite sexistisk och "gubbsjuk" utan att det aktivt skadar din karriär. Tvärtom kan det nästan verka i din fördel, inom vissa sammanhang. Särskilt i nöjesvärlden ska du gärna vara lite egen, lite "icke-PK", som man för att väcka uppmärksamhet. Som kvinna ska du, i vanlig ordning, snarare vara passiv och acceptera skiten folk kastar på dig.
Rent maktmässigt utklassar dessutom Flinck Dirawi. Han är artisten, hon är programledaren, han är man, hon är kvinna, han är äldre, hon är yngre, han är svensk, hon har utländskt påbrå.
.
Problemet här är inte att Flinck vägt för- och nackdelar för att sedan illvilligt göra ett sexistiskt påhopp mot Dirawi. Problemet är att han inte alls funderat över saken, utan bara agerat och tagit sig rätten till hennes kropp, och ändå fått det tolkat som "en kul grej". Allt utan att ens reflektera över det hela. Just för att han inte behöver.

Till alla mina vänner som förnekar klasser

Nu kan det verka som att jag hoppar på det redan gående tåget genom att skriva ett inlägg om klass, eftersom det nyligen tagits upp i åtminstone tre av bloggarna jag brukar läsa (här, här och här). Det här är förstås sant, då omgivningen självklart agerar som ett incitament (mer om det senare) och jag är något av en copy-cat. Jag har länge inte velat skriva något om det eftersom jag vill att bloggen främst ska handla om just genus, men jag känner ändå att jag kan kosta på mig ett inlägg eller så. Det finns också andra skäl till att jag intresserar mig för det, så jag tänkte berätta lite om mig och hur det ser ut i min omgivning.
.
(Det här stycket är bara information om mig och min bakgrund, så ifall det är ointressant går det bra att hoppa vidare till nästa där mina resonemang börjar)
Jag tillhör vad som skulle kunna klassas som "övre medelklass". Mina föräldrar och deras respektive är alla högskoleutbildade och tjänar väldigt bra. Min far är civilingenjör, hans sambo är föredetta diakon som nu håller på att utbilda sig till psykoterapeut, min mor är utbildad socionom men arbetar nu som chef inom kommunen och hennes man är civilekonom. Jag har ett vagt minne om att vi hade det lite tightare med ekonomin när jag var väldigt ung men jag kan inte minnas att det någonsin rört sig om något allvarligt ändå.
Det här har förstås varit en oerhörd trygghet för mig, då jag aldrig någonsin behövt oroa mig för familjens ekonomiska situation (jag har förstås gjort det ändå, men det beror på att jag är oerhört neurotisk och inte att det varit rationellt). Jag har ett sparkonto med pengar som mina föräldrar satt in till mig och jag har alltid vetat att om saker och ting verkligen skulle skita sig för mig så skulle jag inte behöva svälta, just för att jag skulle kunna be mina föräldrar och deras respektive om hjälp. Det här har förstås gjort så att jag inte behövt vara lika rädd för att misslyckas och att jag, i frågor om utbildning, anställning och liknande, kunnat ta lite fler risker och behövt stressa lite mindre. Jag har alltså i högre grad haft möjlighet att både följa mina egna drömmar, samt haft möjligheten att välja att inte söka jobb som jag känt är för jobbiga eller slitande eller så. Jag har helt enkelt haft en valfrihet.
Givetvis har jag ju också haft vissa krav på mig, och utsatts för viss press hemifrån, kanske främst i mån av studieresultat, men mycket av den här pressen har också tagit sig formen av uppmuntran. Innan jag ens började skolan fick jag matematikböcker att läsa för skojs skull och mina föräldrar har varit väldigt engagerade i min utbildning. Att jag ska plugga på högskolan har alltid varit en outtalad självklarhet. Något annat alternativ i mitt sätt att tänka på har inte riktigt funnits, vilket också bidragit till att förbereda mig inför det hela. Sen har jag väl inte riktigt uppmuntrats till att följa mina drömmar helt, utan då jag pratat om utbildningar och så har framför allt mamma ofta frågat "vad blir du på det då?" och tyvärr, som så många andra i Sverige, köpt Svenskt Näringslivs lögner om humanioran. Det finns förstås positiva aspekter med det här med, eftersom det är tecken på att mina föräldrar aktivt engagerat sig i min framtid och kommit med goda råd och viss press åt att jag ska ta vissa steg, på både gott och ont.
Det här kan jag förstås inte enbart förklara med klass, utan jag ska givetvis också ge mina föräldrar mycket creds för att de varit och fortfarande är såpass engagerade i min och mina syskons framtid. Jag kan förstås inte heller lyfta bort min egen roll i det hela. Nog för att jag haft alla förutsättningar för det, men jag är också väldigt akademiskt begåvad, och gick ut med väldigt höga betyg i gymnasiet, skrev 2.0 på högskoleprovet bakfull (ja, jag kommer fortsätta skryta om det) och brukar ofta kunna sätta VG i universitetskurserna utan att anstränga mig allt för mycket. Men återigen, så har jag också på grund av min bakgrund haft alla förutsättningar för att lyckas. Jag har liksom inte haft några direkta hinder i vägen. Åtminstone inga materiella.
.
Det här är dock inte varför jag skriver det här, utan det är för att min familj och många av mina vänner och bekanta är borgare. Senast för ett par dagar sedan diskuterade jag Martin Lundqvists (FP) uttalande om att klass skulle vara valfritt med några vänner som bägge höll med honom. Det är dem, och alla andra Alliansen-röstare jag vill nå med det här inlägget.
.
Först och främst vill jag understryka att de här personerna inte på något sätt är dåliga människor. De är empatiska, trevliga och vill generellt sett sina medmänniskor väl. Det är överhuvudtaget inte det det hela handlar om.
.
Nu är det klart att du som person i dagens Sverige kan påverka hur din framtid kommer att se ut. Det är det ingen som säger något emot. Helt slavar under klassen är vi faktiskt inte, och klassresor är möjliga. För en del. Det här med att "bara du anstränger dig så kan du lyckas i skolan" stämmer dock inte. På lärarutbildningen har vi under terminens gång läst lite om hur klass påverkar skolresultaten, och rent generellt sett presterar ju barn från en högre socioekonomisk bakgrund bättre. Det här kommer dels av att studerande helt enkelt är normen på ett helt annat plan för elever från rikare familjer, det är inte lika "töntigt" att plugga, men påverkas också av att barn från rikare hem också har en större tillgång till olika hjälpmedel i form av böcker, datorer, internet och liknande. Vidare visar studier att elever ifrån högre socioekonomiska bakgrunder också har stabilare och lugnare hemmiljöer. De har (och nu snackar vi generella termer) färre syskon, mindre bråk och gräl omkring sig, stabilare familjesituationer, färre farliga ämnen i byggnaderna och omgivningarna, är mindre oroliga, har tillgång till bättre mat, föräldrarna läser oftare för dem i unga år, större möjligheter till självförverkligande fritidsaktiviteter, tillbringar mindre tid framför tv:n, högre läsvana, och så vidare. Allt det här är sådant som rent statistiskt påverkar framtida studieresultat.
Nu menar jag förstås inte att påstå att det här skulle vara ett krav eller så för att lyckas, det är det inte, och det finns massor av historier om folk från skrala förhållanden som gör en klassresa genom hårt arbete, tur, talang eller något helt annat. Det är klart att det går att bli högutbildad även om en är fattig, helt enkelt. Det här gör dock generellt att det blir svårare att prestera bra i skolan, och bara för att vi själva har eller känner sådana som lyckats trots det här gör dock inte situationen mindre verklig. Anekdotisk evidens har alltså inte ett dugg att göra i en diskussion om generella tendenser, eftersom det alltid finns undantag. Det är dock inte undantagen som här är intressanta, utan regeln de bekräftar.
.
.
Det är också utifrån det här som det blir fel att prata om klass som ett individuellt val. Det är sant att i viss utsträckning kan vi påverka hur det blir, men att säga att det är ett val om att "antingen jobba lite hårdare och tjäna lite mer eller ta det lite lugnare och tjäna lite mindre" stämmer helt enkelt inte.
Själva mängden arbete som måste läggas ned på att tjäna mycket skiljer nämligen sig från person till person, för vissa är det inte så mycket medan det för andra är rent astronomiska mängder, beroende på en rad olika faktorer. Många av dessa är kopplade till klass, och ju högre klass en person har desto högre är sannolikheten att hen gör "valet" att gå åt högre inkomst. Det är också därför det är helt sinnessjukt att Alliansen vill få det till att människor ska göra det här "valet" tidigare (som med gymnasiereformen där praktiska linjer nu inte blir högskolebehöriga, "valet" görs alltså beroende på hur väl en lyckas i skolan i högstadiet) eftersom det leder till att "valet" i allt högre grad påverkas av föräldrarnas klass. Det blir så eftersom ju tidigare "valet" görs, desto mer måste någon som vill ändra sig arbeta igen. Tidigare "val" = Högre grad av påverkan från medfödd klass.
.
Det är dessutom inte alltid det här faktiskt går att påverka överhuvudtaget. Det är alltså inte ens alltid ett "val" inom citationstecken. Det går helt enkelt inte att förneka att vi människor har olika talanger och att vissa är bättre lämpade för högre studier av rena begåvningsskäl. Jag syftar nu inte på "dum", utan snarare teoretiskt kontra praktiskt lagd. Någon typ av talang finns det ändå som gör det lättare att ägna sig åt högre studier, som förmodligen beror på både medfödda och miljörelaterade aspekter. Lägg till att det också finns olika syndrom och diagnoser som gör studier svårare. ADHD, dyslexi, autism-spektrat och dyskalkuli är bara några som direkt påverkar våra skolreslutat.
Våra skolresultat påverkas också av indirekta faktorer såsom mobbning, depressioner, ätstörningar, lycka, och allmän hälsa. Det är ingen som väljer att bli mobbad eller att vara deprimerad, men likväl påverkar de skolresultaten, och att aktivt anklaga/straffa ett mobboffer eller en anorektiker för att hen inte orkar vara i skolan känns väldigt absurt och inget jag tror någon av er heller förespråkar.
Det finns också många tillfällen där vi helt enkelt inte är medvetna om att vi har ett såpass påverkande "val" att göra. Det kan röra en sådan grej som ifall vilken förskola en elevs föräldrar väljer, eller vilken kurs hen väljer att läsa som individuellt val. Kanske fanns det extraundervisning att söka bara att eleven inte visste om det då ingen sagt det till henom, och hen inte tänkte på att titta då hen aldrig kunnat föreställa sig att det skulle finnas? Kanske råkade vi välja en skola där det fanns en ren idiot till lärare (jodå, lärare påverkar i enormt hög grad undervisningen). Visst kan vi argumentera för att inga lärare borde vara idioter, men det är en idealsituation och vi kan inte straffa elever för att samhället vi skapat inte är idealiskt.
Slutligen bör vi också lägga in en så enkel grej som ren skär tur som också påverkar. Kollektivtrafiken kanske kör ihop sig så att en person missar ett prov och genom det får sänkt betyg, hens vårdnadshavare, syskon eller husdjur kanske dör någon dag, eller grannarna kanske har fest så att hen inte kan somna och gör sämre ifrån sig på ett prov (vilket är en högst reell situation sen gymnasiereformen när du nu för att få ett A i slutbetyg i princip måste skriva A på alla prov).
Det finns helt enkelt så otroligt många aspekter som riskerar att påverka våra skolresultat bortom vår kontroll att det till och med är fel att kalla för ett "val", inom citationstecken.
.
Allt det här är förstås inte sådant som klassen vi föds i påverkar, men det är sådant som påverkar vilken klass vi slutar som i blir, och det finns tendenser till att klass reproduceras. Men även om det som påverkar oss inte är något som har med vår ursprungliga klass att göra så är det fortfarande något som påverkar oss, och således något som inte är ett val. Det är helt sant att vi har möjlighet att påverka vår situation, men alla har olika möjligheter, och det är också väldigt mycket i våra liv vi inte kan påverka. Därför känns det absurt att inte ta dem i beaktande.
Slutligen, även om det vore ett helt fritt val, vilket det inte är, så finns det fortfarande ingen anledning till att de som väljer att ta det lite lugnare inte ska få ett drägligt liv. Sak samma om någon inte orkade utbilda sig och är nöjd med att sitta i kassan på Ica resten av livet. Det är fortfarande ingen anledning till att den personen inte ska ha rätt till en skälig lön, särskilt med tanke på att vi fortfarande behöver "underklassjobben". Vi behöver helt enkelt både kassörer, undersköterskor och renhållningsarbetare, så varför kan vi inte ge dem skäligt betalt?
.
Att kalla klass för ett "individuellt val" är helt enkelt fel. Det är dessutom väldigt farligt, då det skapar åsikten hos folk att "fattiga får skylla sig själva, ville de ha tillräckligt med pengar hade de ju valt det, eller hur?" Att se klass som ett val är, förutom att det är osant, också något som urholkar solidariteten i samhället och istället ökar den redan ack så utbredda "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten. Det ökar klassklyftor som i sin tur leder till ökad osäkerhet, ökad brottslighet och ökad olycka i samhället.
Det är helt enkelt inte "bara att skaffa sig en utbildning". Och även om det vore det så är det aldrig säkert, oavsett utbildningsval, att en lyckas få ett jobb.
Jag kämpar emot klassklyftor, eftersom jag tycker att alla människor förtjänar att växa upp med samma trygghet som jag gjorde. Jag kämpar emot klassklyftor eftersom jag tycker att alla människor förtjänar en dräglig tillvaro.
.
.
.
Ett tillägg:
Vissa argumenterar för klasskillnader just för att de jobbat hårt för att kunna ge sina barn den bästa möjliga uppväxten. Men varför ska den bästa möjliga uppväxten bara vara förärat vissas ungar? Poängen är ju att alla barn ska ha den bästa möjliga uppväxten. Om folk fortsätter att argumentera emot det här så handlar det egentligen inte om att de vill att deras barn ska ha en bra uppväxt, utan att de vill att deras barn ska ha en bättre uppväxt än andra. Och där handlar det ju bara om att göda deras egna egon, snarare än om barnen själva. Jag säger alltså inte att det är fel att vilja ge sina barn en bra uppväxt, men om uppväxten måste vara bättre än andras för att räknas som "bra" så är det ju något som är fel.

RSS 2.0