Om diskrimineringen av fäder
Det finns en grupp som i alla fall förut klädde ut sig till superhjältar och genomförde livsfarliga fasadklättringar på höga byggnader för att dra uppmärksamheten till fäders situation i vårdnadstvister och det faktum att de har oerhört svårt att få vårdnaden om sina barn. Faktum är att de har väldigt svårt att ens få gemensam vårdnad ifall modern inte vill det. Det här är förstås rent vansinne, och det är väldigt tragiskt att människor ska behöva genomföra dödsföraktande stunts bara för att dra uppmärksamhet till ett problem som överhuvudtaget inte borde existera.
.
Vad är det för diskriminering som sker?
Dels har, som jag skrev, fäder väldigt svårt att vinna vårdnadstvister. Det här kan förklaras till viss del på vissa sätt, men likt löneskillnaden mellan män och kvinnor så hittar en egentligen bara på ursäkter. Det är kort sagt en fråga om strukturell diskriminering.
Det finns mängder av historier om hur män när det gäller hur de bemöts på barnavårdsmottagningen och i liknande sammanhang. Att personalen ständigt vänder sig mot modern, även om det är pappan som ställer frågan, samt att det finns en stark "du kan ingenting om det här, hörrö du"-mentalitet hos många. Det här kan t ex jämföras med hur kvinnor bemöts i teknikaffärer, eller "lilla gumman"-attityden som många har. Det är kort sagt precis samma sak; utestängning ifrån en sfär som traditionellt sett inte är associerad till ens eget kön.
Det finns också rykten om regler som säger att om föräldrarna inte är gifta så krävs det ett domstolsbeslut för att pappan ska räknas som barnets pappa, oavsett vad DNA-tester säger. Oftast kräver det här domstolsbeslutet moderns medgivande. Det finns ingen anledning till den här regeln, som jag kan se, utan är bara en fråga om ren diskriminering och ett gammaldags förhållningssätt. Det här är dock rykten som jag inte kan bekräfta i nuläget.
Det är också vanligt att fäder när de tar hand om sina barn möts av väldigt mycket uppmuntran och påhejande från omvärlden. En pappa som leker med sitt barn är en helt fantastisk pappa, värd hyllning och beundran; en mamma som gör detsamma är bara en vanlig mamma. Hon gör det hon "ska" göra. Det här kan förstås också ses som diskriminering mot mödrarna, varför ska papporna få massa beröm, liksom? Men samtidigt är det också väldigt förminskande mot papporna, som om de inte vore föräldrar "på riktigt". Här har vi ett lysande exempel på en situation som är väldigt orättvis, oavsett kön.
.
På ett plan bär det emot mig att ta upp det här. Inte för att jag tycker illa om fäder, män eller något liknande, utan för att det är en fråga som antifeminister använder som en knölpåk i diskussioner om jämställdhet. Jag vill egentligen ge dem rätt av ren princip, eftersom jag tycker illa om dem. Det är alltså en fråga om ren småaktighet från min sida. Men lyckligtvis behöver jag inte ge dem helt rätt av två skäl. Först och främst är det till hundra procent föreneligt med feminism att prata om mäns utsatthet. Att hävda att kvinnor är strukturellt underordnade innebär ju inte, till skillnad från vad okunniga inom samhällsvetenskap verkar tro, att de alltid drabbas hårdast, i alla situationer. Tror en det så vet en inte vad "strukturellt diskriminerad" innebär. Vidare så har antifeministerna faktiskt helt fel i sin övertygelse om att diskrimineringen mot fäder i vårdnadstvister och liknande skulle vara en feministisk komplott.
.
Först och främst så handlar ju feminism inte om att män skulle vara dåliga eller något sådant. De "feminister" som hävdar något annat är få och knappast representativa för rörelsen i sin helhet. Tyvärr hörs det rätt tydligt, just för att det inte är de mest pålästa eller kunniga som hörs bäst i dagens debattklimat, utan de med extremast åsikter.
Vidare så är det ju inte konsekvent att i ena studen belysa att kvinnor gör det mesta av hemarbetet som ett problem samtidigt som en vill göra allt arbete med barnen, som faktiskt innebär rätt mycket ansträngning. I nuläget gör kvinnor i heterosexuella parrelationer det mesta av arbetet med barnen också, och det är ju knappast något positivt. Män ska göra hälften när det kommer till ungarna också, både för att kvinnorna ska få lite avlastning och för att männen ska få bättre kontakt med sina barn. Win-win, liksom.
Det finns, kort sagt, inget intresse hos feminister att hålla män ifrån sina barn. Varför skulle vi överhuvudtaget vilja göra det?
.
Så vad beror det här på då? Varför diskrimineras män så mycket i frågor som rör barn?
Tja, med risk för att börja låta som en skiva på repeat, men som vanligt är det könsrollerna som är den stora boven i dramat. Det finns helt enkelt en bild av kvinnor som mer omvårdande och bättre lämpade att ta hand om barn. Ofta hör en bioligistiska antifeminister försvara att kvinnan ska vara hemma med barnen med motiveringen att hon rent biologiskt sett skulle vara bättre lämpad för det. Men om en har den bilden i frågor om jämlikhet i lönen på arbetsmarknaden, eller i frågor om föräldraförsäkringen, så är det ju inte heller så konstigt att den bilden också återkommer i flera aspekter av samhället, t ex barnavården eller rättsväsendet. Nu menar jag inte att säga att det är antifeministernas fel att det ser ut såhär, eller att fäderna får skylla sig själva, verkligen inte. Det har sett ut så här långt innan antifeministerna ens fanns som fenomen. Min poäng är att vi inte riktigt kan välja och vraka kring vilka aspekter av könsroller vi vill behålla och vilka vi vill bli av med, och ska vi acceptera de som missgynnar kvinnor som biologiskt givna så måste vi också acceptera de som missgynnar män som biologiskt givna.
Ifall det nu är sant att kvinnor inte är chefer lika ofta som män på grund av att de är mindre biologiskt lämpade för att bli chefer i och med att de biologiskt är mer omvårdande och mindre initativtagande, så borde det ju också vara sant att män mer sällan får vårdnaden på grund av att kvinnor biologiskt är mer omvårdande och mindre initiativtagande. Eller hur?
.
Det är skandal att fäder blir så illa behandlade i dagens samhälle och det är något jag definitivt tycker att det borde pratas mer om, vilket också är anledningen till att jag själv tar upp det. Men snälla, tjata inte om att det är feministernas fel att det ser ut så här. Det är rent konspirationsteoretiskt och det är därför ingen tar er på allvar. Och kräv heller inte att de som pratar om kvinnors rättigheter också ska prata om mäns. En väcker inte opinion genom att kräva att andra ska ta upp ämnen, utan en väcker opinion genom att själv faktiskt ta upp ämnena.
Förhoppningsvis kan vi röra oss mot en framtid där fäder också blir erkända som kompetenta föräldrar i samma utsträckning som mödrarna. Kön har ju faktiskt ingen som helst betydelse för hur bra förälder en är.
Kommentarer
Trackback
