Till alla mina vänner som förnekar klasser
Nu kan det verka som att jag hoppar på det redan gående tåget genom att skriva ett inlägg om klass, eftersom det nyligen tagits upp i åtminstone tre av bloggarna jag brukar läsa (här, här och här). Det här är förstås sant, då omgivningen självklart agerar som ett incitament (mer om det senare) och jag är något av en copy-cat. Jag har länge inte velat skriva något om det eftersom jag vill att bloggen främst ska handla om just genus, men jag känner ändå att jag kan kosta på mig ett inlägg eller så. Det finns också andra skäl till att jag intresserar mig för det, så jag tänkte berätta lite om mig och hur det ser ut i min omgivning.
.
(Det här stycket är bara information om mig och min bakgrund, så ifall det är ointressant går det bra att hoppa vidare till nästa där mina resonemang börjar)
Jag tillhör vad som skulle kunna klassas som "övre medelklass". Mina föräldrar och deras respektive är alla högskoleutbildade och tjänar väldigt bra. Min far är civilingenjör, hans sambo är föredetta diakon som nu håller på att utbilda sig till psykoterapeut, min mor är utbildad socionom men arbetar nu som chef inom kommunen och hennes man är civilekonom. Jag har ett vagt minne om att vi hade det lite tightare med ekonomin när jag var väldigt ung men jag kan inte minnas att det någonsin rört sig om något allvarligt ändå.
Det här har förstås varit en oerhörd trygghet för mig, då jag aldrig någonsin behövt oroa mig för familjens ekonomiska situation (jag har förstås gjort det ändå, men det beror på att jag är oerhört neurotisk och inte att det varit rationellt). Jag har ett sparkonto med pengar som mina föräldrar satt in till mig och jag har alltid vetat att om saker och ting verkligen skulle skita sig för mig så skulle jag inte behöva svälta, just för att jag skulle kunna be mina föräldrar och deras respektive om hjälp. Det här har förstås gjort så att jag inte behövt vara lika rädd för att misslyckas och att jag, i frågor om utbildning, anställning och liknande, kunnat ta lite fler risker och behövt stressa lite mindre. Jag har alltså i högre grad haft möjlighet att både följa mina egna drömmar, samt haft möjligheten att välja att inte söka jobb som jag känt är för jobbiga eller slitande eller så. Jag har helt enkelt haft en valfrihet.
Givetvis har jag ju också haft vissa krav på mig, och utsatts för viss press hemifrån, kanske främst i mån av studieresultat, men mycket av den här pressen har också tagit sig formen av uppmuntran. Innan jag ens började skolan fick jag matematikböcker att läsa för skojs skull och mina föräldrar har varit väldigt engagerade i min utbildning. Att jag ska plugga på högskolan har alltid varit en outtalad självklarhet. Något annat alternativ i mitt sätt att tänka på har inte riktigt funnits, vilket också bidragit till att förbereda mig inför det hela. Sen har jag väl inte riktigt uppmuntrats till att följa mina drömmar helt, utan då jag pratat om utbildningar och så har framför allt mamma ofta frågat "vad blir du på det då?" och tyvärr, som så många andra i Sverige, köpt Svenskt Näringslivs lögner om humanioran. Det finns förstås positiva aspekter med det här med, eftersom det är tecken på att mina föräldrar aktivt engagerat sig i min framtid och kommit med goda råd och viss press åt att jag ska ta vissa steg, på både gott och ont.
Det här kan jag förstås inte enbart förklara med klass, utan jag ska givetvis också ge mina föräldrar mycket creds för att de varit och fortfarande är såpass engagerade i min och mina syskons framtid. Jag kan förstås inte heller lyfta bort min egen roll i det hela. Nog för att jag haft alla förutsättningar för det, men jag är också väldigt akademiskt begåvad, och gick ut med väldigt höga betyg i gymnasiet, skrev 2.0 på högskoleprovet bakfull (ja, jag kommer fortsätta skryta om det) och brukar ofta kunna sätta VG i universitetskurserna utan att anstränga mig allt för mycket. Men återigen, så har jag också på grund av min bakgrund haft alla förutsättningar för att lyckas. Jag har liksom inte haft några direkta hinder i vägen. Åtminstone inga materiella.
.
Det här är dock inte varför jag skriver det här, utan det är för att min familj och många av mina vänner och bekanta är borgare. Senast för ett par dagar sedan diskuterade jag Martin Lundqvists (FP) uttalande om att klass skulle vara valfritt med några vänner som bägge höll med honom. Det är dem, och alla andra Alliansen-röstare jag vill nå med det här inlägget.
.
Först och främst vill jag understryka att de här personerna inte på något sätt är dåliga människor. De är empatiska, trevliga och vill generellt sett sina medmänniskor väl. Det är överhuvudtaget inte det det hela handlar om.
.
Nu är det klart att du som person i dagens Sverige kan påverka hur din framtid kommer att se ut. Det är det ingen som säger något emot. Helt slavar under klassen är vi faktiskt inte, och klassresor är möjliga. För en del. Det här med att "bara du anstränger dig så kan du lyckas i skolan" stämmer dock inte. På lärarutbildningen har vi under terminens gång läst lite om hur klass påverkar skolresultaten, och rent generellt sett presterar ju barn från en högre socioekonomisk bakgrund bättre. Det här kommer dels av att studerande helt enkelt är normen på ett helt annat plan för elever från rikare familjer, det är inte lika "töntigt" att plugga, men påverkas också av att barn från rikare hem också har en större tillgång till olika hjälpmedel i form av böcker, datorer, internet och liknande. Vidare visar studier att elever ifrån högre socioekonomiska bakgrunder också har stabilare och lugnare hemmiljöer. De har (och nu snackar vi generella termer) färre syskon, mindre bråk och gräl omkring sig, stabilare familjesituationer, färre farliga ämnen i byggnaderna och omgivningarna, är mindre oroliga, har tillgång till bättre mat, föräldrarna läser oftare för dem i unga år, större möjligheter till självförverkligande fritidsaktiviteter, tillbringar mindre tid framför tv:n, högre läsvana, och så vidare. Allt det här är sådant som rent statistiskt påverkar framtida studieresultat.
Nu menar jag förstås inte att påstå att det här skulle vara ett krav eller så för att lyckas, det är det inte, och det finns massor av historier om folk från skrala förhållanden som gör en klassresa genom hårt arbete, tur, talang eller något helt annat. Det är klart att det går att bli högutbildad även om en är fattig, helt enkelt. Det här gör dock generellt att det blir svårare att prestera bra i skolan, och bara för att vi själva har eller känner sådana som lyckats trots det här gör dock inte situationen mindre verklig. Anekdotisk evidens har alltså inte ett dugg att göra i en diskussion om generella tendenser, eftersom det alltid finns undantag. Det är dock inte undantagen som här är intressanta, utan regeln de bekräftar.
.
.
Det är också utifrån det här som det blir fel att prata om klass som ett individuellt val. Det är sant att i viss utsträckning kan vi påverka hur det blir, men att säga att det är ett val om att "antingen jobba lite hårdare och tjäna lite mer eller ta det lite lugnare och tjäna lite mindre" stämmer helt enkelt inte.
Själva mängden arbete som måste läggas ned på att tjäna mycket skiljer nämligen sig från person till person, för vissa är det inte så mycket medan det för andra är rent astronomiska mängder, beroende på en rad olika faktorer. Många av dessa är kopplade till klass, och ju högre klass en person har desto högre är sannolikheten att hen gör "valet" att gå åt högre inkomst. Det är också därför det är helt sinnessjukt att Alliansen vill få det till att människor ska göra det här "valet" tidigare (som med gymnasiereformen där praktiska linjer nu inte blir högskolebehöriga, "valet" görs alltså beroende på hur väl en lyckas i skolan i högstadiet) eftersom det leder till att "valet" i allt högre grad påverkas av föräldrarnas klass. Det blir så eftersom ju tidigare "valet" görs, desto mer måste någon som vill ändra sig arbeta igen. Tidigare "val" = Högre grad av påverkan från medfödd klass.
.
Det är dessutom inte alltid det här faktiskt går att påverka överhuvudtaget. Det är alltså inte ens alltid ett "val" inom citationstecken. Det går helt enkelt inte att förneka att vi människor har olika talanger och att vissa är bättre lämpade för högre studier av rena begåvningsskäl. Jag syftar nu inte på "dum", utan snarare teoretiskt kontra praktiskt lagd. Någon typ av talang finns det ändå som gör det lättare att ägna sig åt högre studier, som förmodligen beror på både medfödda och miljörelaterade aspekter. Lägg till att det också finns olika syndrom och diagnoser som gör studier svårare. ADHD, dyslexi, autism-spektrat och dyskalkuli är bara några som direkt påverkar våra skolreslutat.
Våra skolresultat påverkas också av indirekta faktorer såsom mobbning, depressioner, ätstörningar, lycka, och allmän hälsa. Det är ingen som väljer att bli mobbad eller att vara deprimerad, men likväl påverkar de skolresultaten, och att aktivt anklaga/straffa ett mobboffer eller en anorektiker för att hen inte orkar vara i skolan känns väldigt absurt och inget jag tror någon av er heller förespråkar.
Det finns också många tillfällen där vi helt enkelt inte är medvetna om att vi har ett såpass påverkande "val" att göra. Det kan röra en sådan grej som ifall vilken förskola en elevs föräldrar väljer, eller vilken kurs hen väljer att läsa som individuellt val. Kanske fanns det extraundervisning att söka bara att eleven inte visste om det då ingen sagt det till henom, och hen inte tänkte på att titta då hen aldrig kunnat föreställa sig att det skulle finnas? Kanske råkade vi välja en skola där det fanns en ren idiot till lärare (jodå, lärare påverkar i enormt hög grad undervisningen). Visst kan vi argumentera för att inga lärare borde vara idioter, men det är en idealsituation och vi kan inte straffa elever för att samhället vi skapat inte är idealiskt.
Slutligen bör vi också lägga in en så enkel grej som ren skär tur som också påverkar. Kollektivtrafiken kanske kör ihop sig så att en person missar ett prov och genom det får sänkt betyg, hens vårdnadshavare, syskon eller husdjur kanske dör någon dag, eller grannarna kanske har fest så att hen inte kan somna och gör sämre ifrån sig på ett prov (vilket är en högst reell situation sen gymnasiereformen när du nu för att få ett A i slutbetyg i princip måste skriva A på alla prov).
Det finns helt enkelt så otroligt många aspekter som riskerar att påverka våra skolresultat bortom vår kontroll att det till och med är fel att kalla för ett "val", inom citationstecken.
.
Allt det här är förstås inte sådant som klassen vi föds i påverkar, men det är sådant som påverkar vilken klass vi slutar som i blir, och det finns tendenser till att klass reproduceras. Men även om det som påverkar oss inte är något som har med vår ursprungliga klass att göra så är det fortfarande något som påverkar oss, och således något som inte är ett val. Det är helt sant att vi har möjlighet att påverka vår situation, men alla har olika möjligheter, och det är också väldigt mycket i våra liv vi inte kan påverka. Därför känns det absurt att inte ta dem i beaktande.
Slutligen, även om det vore ett helt fritt val, vilket det inte är, så finns det fortfarande ingen anledning till att de som väljer att ta det lite lugnare inte ska få ett drägligt liv. Sak samma om någon inte orkade utbilda sig och är nöjd med att sitta i kassan på Ica resten av livet. Det är fortfarande ingen anledning till att den personen inte ska ha rätt till en skälig lön, särskilt med tanke på att vi fortfarande behöver "underklassjobben". Vi behöver helt enkelt både kassörer, undersköterskor och renhållningsarbetare, så varför kan vi inte ge dem skäligt betalt?
.
Att kalla klass för ett "individuellt val" är helt enkelt fel. Det är dessutom väldigt farligt, då det skapar åsikten hos folk att "fattiga får skylla sig själva, ville de ha tillräckligt med pengar hade de ju valt det, eller hur?" Att se klass som ett val är, förutom att det är osant, också något som urholkar solidariteten i samhället och istället ökar den redan ack så utbredda "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten. Det ökar klassklyftor som i sin tur leder till ökad osäkerhet, ökad brottslighet och ökad olycka i samhället.
Det är helt enkelt inte "bara att skaffa sig en utbildning". Och även om det vore det så är det aldrig säkert, oavsett utbildningsval, att en lyckas få ett jobb.
Jag kämpar emot klassklyftor, eftersom jag tycker att alla människor förtjänar att växa upp med samma trygghet som jag gjorde. Jag kämpar emot klassklyftor eftersom jag tycker att alla människor förtjänar en dräglig tillvaro.
.
.
.
Ett tillägg:
Vissa argumenterar för klasskillnader just för att de jobbat hårt för att kunna ge sina barn den bästa möjliga uppväxten. Men varför ska den bästa möjliga uppväxten bara vara förärat vissas ungar? Poängen är ju att alla barn ska ha den bästa möjliga uppväxten. Om folk fortsätter att argumentera emot det här så handlar det egentligen inte om att de vill att deras barn ska ha en bra uppväxt, utan att de vill att deras barn ska ha en bättre uppväxt än andra. Och där handlar det ju bara om att göda deras egna egon, snarare än om barnen själva. Jag säger alltså inte att det är fel att vilja ge sina barn en bra uppväxt, men om uppväxten måste vara bättre än andras för att räknas som "bra" så är det ju något som är fel.
Kommentarer
Postat av: Anna
Alltså. "Det är alltså inte ens alltid ett "val" inom citationstecken. Det går helt enkelt inte att förneka att vi människor har olika talanger och att vissa är bättre lämpade för högre studier av rena begåvningsskäl. IQ är ett till viss del utdaterat begrepp, men vi kan i alla fall sluta oss till att vi är olika bra på olika saker. Jag vill inte kalla någon "dum", men någon typ av talang finns det ändå som gör det lättare att ägna sig åt högre studier..."
Jag har ett IQ över genomsnittet och jag klarar inte av högskolestudier eftersom de allra flesta har ett inlärningssätt som inte passar mig. När du skriver så framställer du, trots att du inte vill det, oss som är praktiskt lagda och inte passar för en så renodlat teorietisk inlärning som högskolor ofta innebär, som mindre i regel mindre intelligenta. Det kan, men behöver inte, ha med begåvning att göra.
Postat av: Anna
*som i regel mindre intelligenta.
Postat av: auuus
Ah, då har du missförstått hur jag menade. Min poäng var ju just att studiesättet och just det renodlade teoretiska inte passar alla, inte att det har något med dumhet att göra.
Min poäng med att skriva "jag vill inte kalla någon 'dum'" var ju just för att alla som inte är så "teoretiskt lagda" (vilket måste vara ett okej begrepp att använda då du själv skriver "praktiskt lagd") ibland/ofta ses som dumma och att jag vänder mig mot det. Men jo, jag kan försöka formulera meningen lite bättre.
Postat av: kattskrik
En skrämmande utveckling att man ser den här "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten visa sitt otäcka tryne allt oftare. Jag bor i norra norrland, där en majoritet av befolkningen alltid har röstat rött, men även här blir den attityden allt vanligare. Önsketänkande kanske, men jag vill tro att måste komma en vändning snart.
Postat av: Visselpaj
Det här med klass är något jag tänker på ganska mycket nu. Det var inte var något jag ägnade minsta tanke åt under uppväxten - ingen i min omgivning pratade något om sånt. Det är först nu på senare tid som jag har börjat klura på vilken klasstillhörighet jag vuxit upp med. Jag är fortfarande inte helt säker, men jag tror man kan rubricera det som lägre medelklass.
Aaanyway... intressant ämne.
Postat av: auuus
Kattskrik: Joo, den kommer allt mer och mer, känns det som. Precis som den lite galna individualismen, att så länge det gynnar en själv kan resten av världen ta sig..
Visselpaj: Jo, det är samma här. Och jag var ju höger också, mer eller mindre, så jag köpte ju också det här snackat om att allt bara handlar om individer vilket gör att en helt glömmer bort gruppsykologiska aspekter, samt just hur vi alla påverkas av våra omgivningar.
Trackback
