Fuck you, 50-talet! FUCK YOU!

Nittonhundrafemtiotalet är något som av många associeras till en idyllisk existens. Glada husmödrar som står och lagar mat i små hus i villaförorter, samtidigt som deras piprökande makar kommer hem från jobbet i bilarna och de rosenkindade barnen, en son och en dotter, leker på den perfekt klippta gräsmattan. Det är fred omkring i världen, allting är trivsamt och oförargligt, och patriotismen och lojaliteten är hög i samhället.
Just femtiotalet är en bild som ständigt återkommer som en synonym med det perfekta, eller den gamla goda tiden. Då konservativa människor pratar om hur det brukade vara eller ska teckna upp en bild av sina idealsamhällen brukar det också vara just femtiotalet, eller åtminstone den populärkulturella bilden av epoken, som ständigt förs fram. En tid innan hbtq-personer, farliga invandrare och feminister, när män var män och kvinnor kvinnor och kärnfamiljen var det enda som existerade.
.
Så här såg det såklart inte ut. För det första var det knappast fred i världen då kalla kriget hade tagit sin början. Koreakriget kostade omkring 4,5 miljoner människor livet och kärnvapenhotet var ständigt närvarande. Kärnfamiljen är lika så den en myt som baserar sig på en propaganda tv-serie, Ozzie & Harriet, som skulle svetsa samman USA i en tid av kris och väcka patriotismen i den amerikanska befolkningens hjärtan. Familjeidealen uppmuntrades från statligt håll runt om i världen för att ge män som gick ut i krig något att kämpa för, samt skapa stabilitet i leden.
Det är inte heller sant att det fanns färre sociala problem då än nu, eller att folk generellt sett mådde bättre. Däremot vet vi mycket mer om de sociala problemen nu och vi engagerar oss betydligt mer i folks välmående än vad vi gjorde då. Hela femtiotalet genomsyrades av en sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-attityd. Särskilt i USA.
.
I Sverige var det inte heller särskilt bra. Vi hade, andra världskriget till trots, kvar det rasbiologiska institutet, samtidigt som vi på löpande band tvångssteriliserade människor som inte ansågs vara önskvärda i samhället. Det rörde sig om allt från romer och samer till epeleptiker och de som ansågs promiskuösa. Främst rörde det sig om kvinnor från samhällets lägre klasser som ganska godtyckligt steriliserades för att någon läkare ansåg det vara lämpligt. Oftast fick de heller inte veta att de steriliserades, utan de lurades att tro att det rörde sig om exempelvis en blindtarmsoperation eftersom en var orolig för att patienten skulle bli mer sexuellt lössläppt ifall hen visste om att hen var steril. Och det ville en undvika. 63 000 människor steriliserades, de flesta av dem kvinnor och mellan 20 000 och 30 000 sterilserades mot sin vilja. Det handlade i stort om ett rashygieniskt projekt för att göra det nordiska folket starkt genom att avlägsna icke-önskvärda element från den kollektiva genpoolen. I reklamen från den tiden kan vi också se hur patriotiska ideal om styrka och folket premieras. Det här trots att andra världskriget bara några år tidigare visat vart den sortens tänkande kan leda.
.
Tvångssteriliseringarna var knappast de enda övergreppen mot människor som inte kunde eller ville anpassa sig efter samhällets normer. De som avvek för mycket utsattes för tortyrliknande elchockterapier, spärrades in på psykhem eller rent av lobotomerades. Det verkar helt enkelt som att det var omöjligt för människor att tänka sig att någon kunde uppfatta världen på ett annat sätt eller vilja ha en annan typ av liv än de som idealen förespråkade, vilket ledde till att dessa "avvikare" behandlades som om de var sjuka och plågsamma försök gjordes för att få dem att "tänka rätt". Här ser vi också faran med normer när de tillåts växa sig för starka. De som skiljer sig för mycket från bilden av hur en person "ska" vara börjar betraktas som om det är fel på dem. Fel som någon förr eller senare kommer försöka "behandla" eller "korrigera".
.
Allt det här är del av vår historia, och ingenting vi kan eller ens bör försöka komma ifrån. Tvärtom är det viktigt att vara väldigt medveten om det här då vi människor är extremt dåliga på att lära oss av vår egen historia. Vi behöver helt enkelt inte något som gör det ännu svårare för oss att ha koll på vad som faktiskt har hänt och vilka misstag och fel vi begått som art.
.
Därför skulle jag vilja uppmuntra alla att sluta hylla femtiotalet så okritiskt. I många fall är det inte hur det verkligen såg ut som ni hyllar, utan en idealiserad bild som skapats i efterhand. Och även om det definitivt fanns mycket bra saker med femtiotalet så fanns det också, precis som med alla andra historiska epoker, också mycket dåligt. Det lönar sig heller inte att se tillbaka till den här typen av ideal då de är mycket exkluderande. Det var många som inte passade in och istället fann sig på samhällets utkant, både socialt och ekonomiskt. Så nästa gång en person pratar om hur det var bättre förr, så be dem tänka efter en gång till. Och påminn dem om att den inbillade "moraliska karaktären" kom till ett ohyggligt pris.

Kort kommentar om idealbilder

Jag började tänka på det här då jag läste i kommentarerna till Onewaycommunications inlägg om Snälla killar. Då och då dyker det upp undersökningar i media där de frågat män och kvinnor, oftast heterosexuella, om vilka aspekter de föredrar hos en partner. Utseende brukar rankas högt där, främst från heterosexuella män enligt vissa. En del hävdar också att heterosexuella kvinnor ofta tittar på status, makt och pengar. Det här leder ju såklart till stereotyper om att män är ytliga och att kvinnor bara bryr sig om pengar. Jag tänker inte riktigt gå in på just de här stereotyperna, men jag kan i alla fall säga att även om det finns uns av sanning i dem så har det inget som helst med biologi att göra. Det handlar helt enkelt om hur vi formats av samhället.
.
Det många som argumenterar utifrån sådan här statistik för att försöka tala om vad heterosexuella män och kvinnor vill ha hos potentiella partners och vad de attraheras av ständigt glömmer är att det här inte är det enda eller ens i närheten av avgörande för att säga vad folk faktiskt faller för. Det här är snarare vad som är idealt eller mest bekvämt hos en potentiell partner. Som samhället är uppbyggt och med hela vår historia så är det ju mer bekvämt för en heterosexuell kvinna att attraheras av en man med mycket makt och pengar, eftersom män oftast varit de som försörjt familjerna och sina fruar, och på samma vis är en heterosexuell mans status påverkat av ifall hans partner är snygg, vilket gör det mer bekvämt för en heterosexuell man att falla för en vacker kvinna.
En heterosexuell kvinna som faller för en rik man och en heterosexuell man som faller för en vacker kvinna behöver helt enkelt inte motivera sina val av partners, eftersom de fyller upp vad samhället betraktar som normalt och bra att attraheras av. De faller helt enkelt innanför normen och behöver därför inte förklaras.
.
Det är också viktigt att göra en skillnad mellan attraktion och kärlek. När vi pratar om våra idealtjejer/killar så stämmer de långt från alltid överens med vilka de är vi faller för. Matthew Gray Gublers karaktär i (500) Days of Summer sa det väldigt bra i ett klipp där han pratar om hur hans idealtjej ser ut jämfört med hans faktiska flickvän:
"Robin is better than the girl of my dreams. She's real."
Bara för att vi har en "typ" innebär det helt enkelt inte att det är de vi faller för. Snarare brukar vi vrida och vända på hur vi ser på personer vi faller för så att de bättre passar in i våra "mallar", i och med att det blir mer bekvämt så. Typ "jo, men hen är ju faktiskt ganska smal... inte tjock i alla fall".
.
Slutligen vill jag också understryka att mycket av det här vi säger är det viktigaste faktiskt inte blir det viktigaste när vi slutligen faller för eller attraheras av någon. Däremot är det ofta det här vi tycker vore bekvämast ifall personen uppfyllde. En heterosexuell tjej kanske helst ser att en kille hon faller för ska vara rik, om hon fick välja, men det kommer inte påverka vem hon faktiskt faller för särskilt mycket.
Så se inte på de här listorna som någon som säger att "så här måste personen jag faller för vara", utan se det som ett "fick jag välja en egenskap så skulle jag välja det här främst". Det är mycket närmare sanningen.

Annica Dahlström och hennes avgång

För några veckor sedan började det cirkulera runt en fem år gammal artikel som Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien, fick publicerad i Aftonbladet. Jag blev ombedd av ett par vänner att skriva en sågning av den artikeln, men den har redan sågats in absurdum på nätet och jag har haft väldigt mycket skoj att göra, så det har uteblivit. Jag tänkte dock gå igenom den lite kort.
.
Hon har i alla fall skrivit någon bok om att kön minsann är superbiologiskt och hon ljuger om att barn från första början instinktivt vet att mamman är tryggheten och säkerheten på grund av att barnet från början vant sig vid mamman, hennes lukt och hennes röst. "Mamman bör inte lämna barnet ifrån sig under de tre första åren och biologoin gör att hon inte vill göra det heller."
.
Det här är förstås ren idioti. Jag går helt med på att många barn associerar mamman med trygghet och säkerhet, men det beror inte på något biologiskt mumbo-jumbo, utan det beror helt enkelt på att många barn spenderar mest tid med sina mödrar som små, och då är det fullständigt naturligt att de gör den här "inprintingen" som barnpsykologer pratar om, och börjar associera mamman till trygghet. Det här sker dock oavsett vem det är som är den primära vårdgivaren, det är bara det att vårt samhälle skapat bilden av att det främst är kvinnor som ska vara det. Eftersom bilderna som skapas i samhället påverkar hur vi ser på saker så betraktar vi det helt enkelt som mest naturligt/normalt att kvinnor i störst utsträckning tar hand om barnen (och kom inte och snacka amning nu, eftersom amning och primär vårdgivare har shit nada med varandra att göra). Om mamman vägrar släppa ifrån sig barnet under de tre första åren så är det dessutom självklart att hon blir den primära vårdgivaren och barnet börjar associera henne till trygghet och säkerhet, barnet har ju inte så många andra att välja på eftersom mamman hela tiden håller i barnet. Det blir en självuppfyllande profetia.
Och vadå "vill inte"? Det finns massor av mammor som vill ha en paus från sina barn ibland, eller mer tragiskt kanske inte vill ha med dem att göra alls. Dahlström tycks dessutom aldrig ha hört talas om en förlossningsdepression. Det handlar helt enkelt inte om att kvinnor biologiskt vill hålla i sina barn i tre år. Det handlar om att de pressas till att göra det från samhällets sida.
.
Dahlström hävdar vidare att barn blir stressade av otryggheten det innebär att pappan tar över vårdnaden av barnen. Det stämmer inte och finns inga som helst studier som visar på det. Vilket Dahlström faktiskt erkänner. Ja, ni läste rätt, hon bygger inte sina idéer på någon typ av forskning utan hon bygger dem på att "jag har pratat med många barnkirurger och läkare och det är deras bestämda uppfattning". En person hävdar alltså att några andra personer har sagt något.
Dahlström säger också att män har "betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor" och att de inte förstår att spädbarn inte begriper ifall en säger till dem. Istället smiskar fäderna sina barn.
Det här är ju så dumt att jag känner mig snurrig. Män är alltså, enligt Dahlström, så otroligt korkade att de inte förstår att ett spädbarn inte lärt sig prata en. Jag antar att hon också tror att män inte heller förstår att folk från andra länder inte förstår deras språk, eftersom det är samma grundläggande princip; att män inte skulle förstå att någon som inte lärt sig språket faktiskt inte heller förstår det.
.
Slutligen så skulle Dahlströms teori innebära att barn till homosexuella män skulle fara fruktansvärt illa, men nej, alla studier som gjorts på det området visar att homosexuella män och kvinnor är minst lika bra föräldrar som heterosexuella par. Vidare skulle det innebära att ensamstående män är en stor fara för sina barn. Det är de inte heller. Nog för att det kan vara bra med fler föräldrar än en, men det innebär inte att de ensamstående föräldrarna är dåliga, utan att en avlastning och någon eller några att dela ansvaret med är skönt och trevligt för dem. Vidare är det ju förstås bra att barn har flera vuxna att lita på och vända sig till. Ju fler desto bättre, liksom.
.
Nu har i alla fall Dahlström avgått från sina uppdrag i Hjärnfonden, en organisation hon varit med och grundat.  Hon beklagar sig i Aftonbladet över att "en minsann inte får säga vad en vill säga i det här jävla PK-landet" (inte ett direkt citat). Det är kul att hon tar offerrollen för att prata om könsskillnader skulle vara något som inte är okej, trots att det är den bilden vi haft i evigheter i historien. Det är först de senaste typ trettio åren som bilden av kön som något annat än totalt livsavgörande börjat komma fram, och det fortfarande är bra mycket mer radikalt att säga att kön är helt oviktigt för vilka egenskaper och intressen en har än att prata om "killgrejer" och att "tjejer ju är lite mer på det eller det sättet". Det är helt enkelt inte en fråga om att hon fått en kritikstorm mot sig för att hon snackat om att det finns skillnader mellan könen och PK-Sverige trycker ned henne. Hon får en kritikerstorm mot sig för att hon i princip säger att män är värdelösa.
.
.
Det är två intressanta slutsatser jag drar av hela den här historien:
Först, så är biologi en väldigt dålig orsaksförklaring till mänskligt beteende, eftersom ifall en hävdar att t ex män är si eller så rent biologiskt, så kommer det alltid finnas undantag, vilket gör att en antingen tvingas säga att dessa personer inte är "riktiga" män. Om de "avvikande" männen inte besitter de egenskaperna som hävdats vara biologiskt medfödda skulle det ju helt enkelt innebära att det är något biologiskt fel på de män som inte besitter de här egenskaperna. En skapar alltså en värdering kring vad det innebär att vara man och hur en bäst är det. Kort sagt; en könsroll.
.
För det andra så är Annica Dahlström en av Per Ströms favorit"forskare" (hon forskar egentligen inte själv, fick jag veta) i den bemärkelse att han väldigt ofta refererar till henne. Ström skriver sedan (25:e januari) väldigt uppmuntrande om det hela, trots att Ström tidigare försvarat hennes bioligistiska åsikter. Kan det helt enkelt vara så att bioligismen bara är attraktiv för Ström och hans anhang så länge den stöder deras åsikter, för att sedan förkastas helt när dess forskare kommer med slutsatser som går emot Ströms ideologi? Och är det inte det som de ständigt anklagar oss feminister för att göra, att bluffa med forskningsresultat och bara vilja se de slutsatser som en vill ha? Tydligen är Ströms påstådda respekt för "vetenskap" fejkad, samtidigt som kritiken mot genusvetenskapen aldrig låtit ihåligare.
Det är också intressant att se hur många i kommentarsfälten som påstår att Dahlström skulle vara feminist, eller att feminister skulle vilja att pappor tar mindre plats i hemmen. Jag tror de här människorna missat de senaste trettio årens feministisk utveckling. Vi vill att män ska ta mer plats i hemmen, vi vill att kvinnor ska sluta behöva dubbelarbeta, och vi vill att pappor ska tillåtas vara lika mycket föräldrar som mammor. Frågor på det?
.
Update:
Idag publicerades den här texten i Svenska Dagbladet, där fyra personer från Karolinska Institutet visar upp statistik som visar att Dahlström har fel.
.
.
.
.
Ps.
Jag har inte kunnat skriva om mycket av det som hänt på sistone i media. Lyckligtvis finns det andra feministiska bloggare som skriver om det långt mycket bättre än jag skulle kunnat ändå:
Sofia Zettermark om den feministiska kören.
Sofia Zettermark om David Eberhard, psykiatrikern som kritiserade kraven på att sluta tvångssterilisera.
Onewaycommunication om #Killgruppen och påhoppen som sker där av så kallade "feminister".
Hanna Fridén om #Killgruppen och påhoppen som sker där av så kallade "feminister".
Cissi Wallin om #Killgruppen och påhoppen som sker där av så kallade "feminister".
Onewaycommunication om Jens Ganmans recension av Liv Strömquists seriebok "Ja till Liv".

Länktips för att jag inte riktigt har tid

Hej alla!
Jag är mitt uppe i Nolle-P som fadderist (det är vi som planerar och är huvudansvariga), så jag har inte riktigt hunnit blogga. Så här ser det dock ut när vi i fadderiet, Nolleregeringen GWHET, dansar Nolledansen.
.
.
Jag vill dock passa på att tipsa om den alltid lika klockrena Nanna Johanssons radiokrönikor på Tankesmedjan (jag sitter och strecklyssnar under min lediga tid), framför allt de två (här är första, här är andra) där hon bemöter de som snackar om "PK-samhället", och annat strunt.

Till Juholts försvar och ett beklagande

Nu har Håkan Juholt avgått, vilket avslutar hans korta, men ack så intensiva tid som Socialdemokraternas partiledare. Jag tycker det känns lite sjukt att han inte fått uppleva ett enda val som partiledare, och att det stora hoppet som fanns när han klev på den 25:e mars 2011.
Och allt på grund av ett mediedrev.
.
Jag är den första att erkänna att jag inte varit Juholts största fan, jag tycker han varit ganska klumpig, och Socialdemokraterna är lite för höger för min smak, men ändå. Med risk för att låta lite som Marcus Birro så är jag förundrad över bristen på empati i folks statusuppdateringar på facebook nu, samtidigt som jag också är förvånad över hur pass många det ändå är som verkar känna som jag inför det hela. Ett stilla beklagande över vad en person fått utstå, och till skillnad Birro, inte riktigt på grund av sin egen självgodhet, dubbelmoral eller förakt för andra människor, utan enbart för att journalister ska ha något att skriva om. Nu anklagar jag inte heller enbart journalisterna för det här, eftersom även om det mediala klimatet kan vara förfärande så är sensationsjournalistiken bara ett resultat av "vanligt folk" och deras skandaltörst. För saken är den att sensationsjournalisterna inte är onda, hemska personer som lurar folk att läsa om skandaler, utan det är det faktum att folk vill läsa om skandaler som gör att sensationsjournalistiken frodas.
.
Men jo, Juholt har gjort missar. Och ganska många sådana. Men det gör å andra sidan alla politiker, och Juholts har knappast varit de värsta. Problemet är hur de framställdes i medierna. Det första stora skandalen var sambo-grejen där han helt enkelt missat att han skulle sluta skicka in en blankett när hans boendesituation ändrades. För i ärlighetens namn var det inte mer än så. Men det tjatades om det dagarna i ända. Det här hände samtidigt som min VFU-vecka och när läraren jag följde med frågade eleverna (gymnasister) om vem som var värst, Juholt som skickat in en blankett fel, eller Berlusconi, som köpt sex av en mindreårig, svarade i princip alla Juholt hade gjort det värsta. Det här handlar inte om bristande moral hos sjuttonåringar (även om de få som argumenterade för att Berlusconi var värre förnyade mitt hopp om ungdomen och verkligen fick mig att se fram emot att bli lärare), utan om att Juholts förseelse helt enkelt porträterats betydligt värre i media. Paul Ronge skriver intressant om det.
.
Det sjukaste i hela den här historien är att samtidigt som det här hänt så har också Carema-skandalen (jo, det är en direkt konsekvens av Alliansens politik), Carl Bildts folkrättsbrott, Björklunds ovilja att lyssna på en enda av alla remissinstanser med gymnasiereformerna (ja, de kritiserades i samtliga håll), KD som har krävt att få fortsätta sterilisera transpersoner samtidigt som övriga Allianspartier är för fega för att gå emot dem, Sofia Arkelsten har försökt skriva om historien, Serafen såldes för 700 000 trots att det var värt 20 miljoner, fas 3-jobben har varit rena kränkningarna mot människor, Isabella Jernbeck har kläckt ur sig att det inte finns fattiga i Sverige samt att missbrukare får skylla sig själva, och Alliansen har fortsatt kalla sjuka och arbetslösa för "lata" eftersom de inte tar något av de jobb som ändå inte finns.
Trots allt det här så har folk ändå fokuserat på Juholts papper och felsägningar. Kanske är det bara för att han är sosse, helt enkelt? För jag kan verkligen inte förstå varför Alliansens skandaler inte kommit i närheten av det här, trots att klassklyftorna i Sverige är de högsta vi haft på trettio år? Trots att folk faktiskt har dött?
För övrigt rekommenderar jag Sara Hanssons fantastiska serie om Carl Bildt.
.
Som det ser ut nu så var Juholt tvungen att avgå, och som Katrine Kielos skriver så är socialdemokratin större än deras partiledare och Juholt offrar hellre sig själv än partiet. Det ska han ha creds för. Han har inte heller stått ensam som orsak till det här, utan partiets krishantering och politik har varit under all kritik och framför allt har sammanhållningen varit usel. Alla som kan det minsta om ledarskap vet att en måste visa en något så när enad front för att det överhuvudtaget ska gå. Annars tappar alla respekten för en.
Det som jag däremot faktiskt mår riktigt fysiskt dåligt över i den här historien är när jag tänker på hur Juholt måste må nu. Hur vidrigt det måste vara att få ett helt land emot sig, samtidigt som alla aktivt gör sitt bästa för att feltolka precis allt som en säger. Hur sjukt ledsen han måste vara. Som en kompis skrev på Facebook: "Hoppas hans kulbo håller honom hårt i handen genom den här stormen."
Så jo, det var rätt att han avgick, men det var jäkligt tråkigt att han aldrig fick chansen att ens försöka till att börja med. Vi får se vem efterträdaren blir, och ifall media faktiskt låter den personen göra sitt arbete. Och jag hoppas att vi får en socialdemokratisk politik som tar ett tydligt avstånd från Alliansens iskalla girighet och istället börjar fokusera på människors välfärd och ett återuppbyggande av det trygga folkhem vi så länge kunnat vara så stolta över här i Sverige.
.
.
Uppdatering: Här är en bra sammanfattning av situationen.

Marcus Birro behöver Gud, Sverige gör det inte

Jag har egentligen inte tid att skriva just nu. Jag har tenta imorgon som jag pluggat på tok för lite inför och jag håller på att tillsammans med ett gäng trevliga människor arrangera en nollning som börjar nu på måndag. Det är kul, men skitmycket att göra. Jag borde alltså verkligen inte sitta och skriva det här. Men vissa personer är helt enkelt för genuint korkade och världsfrånvända för att få stå oemotsagda. Jag talar förstås om Marcus Birro, som gör det igen.
.
I en krönika för Dagen, ni vet den där helgalna frikyrkliga tidningen vars "krönikor" oftast handlar om att homosexuella är dåliga och borde vetat bättre än att födas på ett visst sätt, skriver Birro om att Sverige minsann behöver Gud. I vanliga fall brukar Birros "krönikor" flöda över av en nypa blomsterspråk, en gnutta passivitet och litervis med självömkan, men inte den här gången.
.
"Sekulariseringen är en lögn. Liksom vår inbillade frihet.
Vår pervarterade längtan att hela tiden frigöra oss från allting rör oss, omärkligt först, sedan allt snabbare, rakt ned i fördärvet."
Så börjar det här hånet mot språket. Först och främst så uttrycker inte Birro vilken aspekt av sekulariseringen som är en lögn. Sekularisering betyder som de flesta här förhoppningsvis vet att religionen förlorar sin betydelse i samhället och i människors medvetanden, samt att lagar allt mindre baseras på religion utan att staten är neutral i trosfrågor. Så långt verkar det ju inte som att sekulariseringen är något påhitt, utan ett ganska reellt faktum här i Sverige. Vi har fler ateister och agnostiker än någonsin tidigare, och staten och kyrkan är åtskillda sedan den 1:a januari år 2000. Faktum är att Sverige rankas som ett av världens minst religiösa länder. Så där har Birro uppenbarligen fel, om han nu inte vill hävda att religionen visst är skitviktig för folk i Sverige, trots att verkligen precis allt pekar på att den inte är det för de flesta.
Det visar sig också att Birro, trots att han är "författare", inte alls är så bra på det här med språk, eftersom "perverterad" betyder onormalt eller onaturligt, och längtan efter att frigöra sig verkar knappast vara något särskilt ovanligt bland människor. Men det är ju lite fult att märka ord, så vi kan väl utgå ifrån att Birro istället menar "hemska". I vilket fall som helst har vi nu fått veta att vi kommer att ramla ned i något fördärv. Vad exakt det här "fördärvet" faktiskt innebär går inte Birro in på. Han verkar anta att hans läsare vet vad "fördärvet" innebär.
.
"Hur mäter man vår sönderslagna relation med Gud? I procent över hur många som anser att Gud är viktig i deras liv? Det fungerar inte så. Gud har en plan och en solidarisk del i alla människors liv. Också under tiden vi inte tror på Gud rör han vid oss från ett annat håll, från ljuset. En blick helt och fullt fyll av kärlek.
Gud helt enkelt.
Jag vill renodla min relation till Gud. Jag avskyr allt lallande. Jag tror vi gör oss en stor otjänst när vi desperat tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor och lotsar våra drömmar ut på det stora blinda havet. Jag ber om Guds vilja, inte min egen. Min egen vilja leder mig nästan alltid fel och vilse."
Birros spyr vidare, och jag frågar mig ifall han själv läser det han skriver. Förmodligen inte, eftersom han då nog inte skulle låtit publicera det. Han har visserligen rätt i att det är lite svårt att mäta en relation, om vi nu inte pratar hjärnimpulser till höger och vänster. Men av det här stycket att döma verkar det som att Gud totalskiter i att vi totalskiter i Gud. Gud är jättekärleksfull ändå. Det är dock inte Birro som minsann avskyr allt lallande. Jag antar att han inte menar då folk går runt och sjunger "lalalalala" för sig själva, så jag antar att både Gogl Bordello och Raymond & Maria kan dra sig en lättad suck. Själva definitionen av "lallande" är lite svårhittad, men vi får väl utgå ifrån att det är någon form av brist på seriositet som åsyftas. Marcus Birro tycker alltså att det här med religion är serious business. Lite som internet, med andra ord. Det jag framför allt frågar mig i det här stycket är dock om Gud nu är så kärleksfull så borde Gud väl vara rätt chill med att vi "tråcklar och syr oss en Gud som just för ögonblicket passar våra villkor." Är inte det vi behöver för stunden likväl något vi behöver?
Marcus Birro påpekar också att hans egen vilja leder honom fel. Det kan jag faktiskt förstå, eftersom det förmodligen var hans egna vilja som skrev den här krönikan. Jag har väldigt svårt att tro att det var någon annans vilja som kirrade biffen.
.
"Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft."
.
Helt rätt! Gud är minsann inte någon jävla homofil! Och inte fan är Gud någon jävla kvinna heller! Gud är en heterosexuell man! Med kuk! Som bara har sex med kvinnor!
Eh, ja, ni hör ju själva hur det låter. Och nej, Gud är väl förmodligen ingen lesbisk eller bög, men de är ändå läggningar vi brukar tillskriva människor. Gud är förmodligen ingen människa alls. Så Gud borde förmodligen inte kallas för "han".
Sen är jag lite fundersam kring varför "dömande" och "mullrande kraft" automatiskt skulle utesluta bögar i läderbyxor eller matlagande lesbiska. De kan väl också vara dömande och kraftfulla? Jag har i alla fall träffat en mängd homosexuella som är väldigt starka, och säkert någon som varit dömande också även om jag inte har något minne av det. Det brukar liksom vara egenskaper vi hittar hos människor ibland.
.
"Det finns många som motsätter sig en kärv och barsk Gud. Som om kraven och möjligheterna att göra gott utgör ett problem. Men Gud är rättvis och kärleksfull just för att han också dömer och är tydlig med vilka möjligheter vi dagligen ställs inför.
På flera sätt är Sverige ett i grunden andligt land. Vi är grubblare. Vi är sotigt sorgsna i vårt överflöd. Vi drömmer om att någonting ska få förbli heligt och beständigt i en värld där allt vackert ska släpas i smutsen, ska skändas och vulgariseras."
Birro har förstås helt rätt att folk som bor i Sverige ofta grubblar eller är sorgsna, och ibland vill ha något beständigt. Jag vet dock något som Birro inte vet. Alla människor grubblar, är sorgsna och vill ha något beständigt ibland. Det är liksom en del av att vara människa att fundera över saker då och då, och ibland känna sig lite ledsen. Det är inte något som är förbehållet svenskarna, Birros implicita rasbioligism till trots.
En annan rolig grej är att Birro nu gnäller över att det vackra vulgariseras. Att något blir vulgärt innebär ju att det blir folkligt, och här får Birro det att låta som att det skulle vara något negativt. Trots att han vill att religionen ska bli mer vanlig bland folket i Sverige. Då blir den väl mer folklig? Det här rimmar också ganska illa med en annan av Birros små bidrag till den svenska magsjukestastiken som publicerades i Expressen den 11:e januari. Alltså bara en vecka sedan. Där ondgjorde han sig över hur hemskt dumma den elaka kultureliten var mot honom när han är folklig. Och nu, en vecka senare, är folklig plötsligt något negativt. Hur ska han ha det, egentligen? (Som en liten extra kommentar till den krönikan: Nej, Birro, det är nog ingen som någonsin uppfattat dig som solidarisk vänster. KD och solidaritet är antiteser, inte synonymer)
.
"En Gud som aldrig ställer krav är ingen kärleksfull Gud. Att ständigt applådera ett barns ihärdiga och upprepade galenskaper är inte kärlek.
Varje gång jag läse reller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilja vi är."
Oj, oj, oj, här var det mycket. Först och främst så har en eventuell förekomst av krav och en eventuell förekomst av kärlek inget med varandra att göra. Kärlek är en känsla som vi känner. För att vi ska känna den måste vi inte alls ställa krav. Särskilt inte eftersom så gott som alla kristna pratar om att Guds kärlek är ovillkorlig, vilket i så fall snarare borde ge en fingervisning om att Gud älskar oss alla, oavsett.
Sen vet jag inte hur många av er som faktiskt läst om helvetet. Det har däremot jag, och om ni tänker er den vidrigaste platsen ni kan föreställa er, alltså hemma hos Siewert Öholm, och tar det gånger tusen, så kommer ni ändå inte särskilt nära hur sjukt pissigt det verkar vara i helvetet. Jag skulle inte ens komma på tanken att skicka någon jag verkligen avskyr hem till Siewert Öholm, ännu mindre något ställe som verkar ännu värre, så hur kan Birro då påstå att Gud skulle skicka folk Gud älskar dit? Det verkar som att jag och Birro har två helt olika definitioner av kärlek, men jag tror de flesta håller med mig, att en inte vill utsätta de en älskar för lidande.
Jag gillar också hur Birro lyckas få in lite anti-abort budskap här, och anti-dödshjälp. Trots att det egentligen inte har så mycket med krönikan i övrigt att göra. Det verkar helt enkelt som att Birro vill påstå att om en är kristen så är en mot abort och mot dödshjälp. Jag känner massor av kristna som är för både abort och dödshjälp, men tja, jag är ledsen. Birro har bestämt att ni inte är kristna. Ni får börja kalla er något annat. Laserninjor, kanske?
.
"När jag läser i Aftonbladet som ideligen hånar kristna genom att skriva om "jihad" och "heligt krig" om det som händer i KD är jag övertygad om att vanligt folks tro behöver radikaliseras, lyftas ut ur öde kyrksalar och övergivna församlingshem.
Vi behöver vara tydliga och principfasta. Alltid utan att döma. Alltid med ljus ande, öppen famn och fri från klander. Sverige behöver Gud, kollektivt och enskilt. Nio miljoner och en enda. Riddarhjärtan för Jesus Kristus.
Är ni med mig?"
Med det här vagt osammanhängande pratet är Birros så kallade "krönika" äntligen slut.
Nu är det ju så att jag läser Aftonbladet dagligen på nätet. Aftonbladet, Expressen, DN och SvD. Varje dag. Slaviskt. Och jag kan verkligen inte minnas en enda gång där Aftonbladet snackat om "jihad" eller "heligt krig" åsyftande KD. Nu menar jag förstås inte att det aldrig förekommit. Det är mycket möjligt att jag glömt bort det eller råkat missa det. Men ifall det skulle vara ett såpass stående inslag som Birro påstår så kan jag garantera att jag skulle ha märkt något.
Här ser vi återigen ett tecken på att Birro inte riktigt har koll på det här med att vara konsekvent. För jag måste erkänna att jag tycker det låter lite komiskt när han uppmuntrar sina "riddarhjärtan" att inte döma, trots att han tillbringat hela sin på papper nedtecknade snorloska med att just döma ut andras sätt att tro, vara och leva. Och trots att de kristna fundamentalister han vänder sig till är de mest dömande människorna i världen, möjligen med undantag från nämndemännen i tingsrätten, och knappast kommer att låta bli att stå till doms över folk när de ger sig ut i världen.
.
Det är sällan vi ser Birro såhär uttalat "min Gud är bättre än din", även om spår av det finns i nästan allt han "skriver". Men helt ärligt, Sverige behöver inte alls Gud. Vissa människor behöver Gud och det är helt okej. Det får de. Men Sverige som land behöver fan inte Gud. Vi har precis sluppit ifrån det, och acceptansen mot hbtq-personer, andra trosuppfattningar och kvinnor har aldrig varit högre. Så ska det förbli, och Gud ska hållas borta ifrån politiken.

Tre dagars diskussioner - En reflektion om motståndet

Jag har tillbringat de senaste dagarna med att diskutera väldigt intensivt på kommentarssidorna till olika nättidningar, under artiklar som rör det här med tvångssteriliseringen av transpersoner. Att titta runt bland kommentarerna är ganska nedslående då det bland dessa är väldigt många transfober och bara ett fåtal eldsjälar som står upp för tolerans. Lyckligtvis är det här så klart inte en korrekt återspegling av samhället. Tvärtom håller de flesta sig utanför debatterna, och det är främst människor av ett visst sinnesslag som intagit nätet och rör sig på kommentarsfälten. Det rör sig främst om två grupper; unga, vita män som av en eller annan anledning känner sig orättvist behandlade och vita, kränkta män, det vill säga privilegierade vita män, ofta i medelåldern, som är blinda för sina egna privilegier och blir förbannade när andras ställning höjs. Det som för oss närmare jämlikhet upplever de som en ojämlikhet, trots att det inte stämmer (det här beror på normaliseringsprocessen). De vita, kränkta männen kan också bli upprörda då deras verklighetsuppfattning hotas, som nu med debatten om transpersoner. Det blir helt enkelt jobbigt för dem då "en man blir gravid" (för att använda det vanligaste så kallade "argumentet") eftersom det inte stämmer överens med deras världsbild. Det är samma typ av människor som inte klarar av andra könsuttryck än de normen förespråkar, och som blir helt vansinniga om de någonsin stöter på det förtryck som andra, mer utsatta grupper möter dagligen. De är kort sagt konservativa försvarare av normen.
.
På sätt och vis kan jag förstås förstå de yngre männen. Det är sjukt svårt att vara ung, särskilt nu, men problemet är att de här människorna istället för att lägga skulden där problemen finns, på storföretag som lever på andras bekostnad, på korrupta eller inkompetenta politiker, på de nyliberalistiska idealen som utestänger allt fler, så riktar de istället sin ilska mot feminister, hbtq-personer och invandrare, då dessa "gruppers" problem förs fram i samhället. Det här beror till viss del på att kvinnors, hbtq-personers och invandrares problem rent generellt sett är större och därför lättare syns, men också på att som vit man har en, rent statistiskt, flest fördelar och privilegier. Det här är förstås ingen tröst för de vita män som inte har alla de fördelar som andra vita män har (vilket är varför intersektionalitet är så pass bra, men mer om det i ett senare inlägg), men det är inte särskilt konstruktivt att lägga skulden på andra utsatta grupper, istället för på de som faktiskt bör ha skiten. Det är inte feministernas fel att det är orättvist, helt enkelt.
De här personerna är dock väldigt normblinda och ser sällan det förtryck och den diskriminering andra utsätts för, vilket gör att de inte märker av vilka fördelar de faktiskt har gentemot andra. Det här är också förståeligt, då det är väldigt svårt att se sina egna privilegium, men för att förklara kort så handlar det framför allt inte om saker som en får, utan saker som en slipper. En person som följer normen behöver i princip aldrig förklara varför hen gör som hen gör, medan en person som bryter mot normen ständigt blir ifrågasatt och måste förklara varför. En kvinna som väljer att bli t ex brandman kommer med största sannolikhet få motta en mängd frågor om varför hon valde ett sådant yrke, på samma sätt som en man som väljer att bli barnmorska. De båda kommer dessutom ständigt få höra, både implicit och explicit, att de inte riktigt passar till yrket då de har fel kön. Vidare kommer de säkerligen också få en mängd gratulationer i tid och otid från människor som tycker att det är bra att de bryter mot normerna. Även om jag inte har något emot att en tycker att det är intressant och häftigt med någon som går mot strömmen så är det likväl ganska förminskande att ständigt få gratulationer bara för att en råkar ha ett särskilt kön. Det hela märks särskilt tydligt då folk kan gå fram till fäder som går runt själva med sina bebisar på stan, och berömma dem för att de tar hand om sina barn. Det blir hela den här "naaw, vad duktig du är"-grejen över det, som faktiskt är ganska nedsättande, även om det säkert kan vara trevligt ibland eller till en början.
Folk som följer normen, vilket de här unga vita männen gör, behöver i princip aldrig förklara sig eller ursäkta sig. De gör ju som folk väntar sig.
.
De här unga vita männen ser inte jag som det största problemet, då många av dem går att nå. Det handlar om ett omfattande arbete att förklara att feministerna inte menar att männen är problemet, att icke-rasisterna inte menar att vita är problemet och att hbtq-rättighetsaktivister inte menar att straighta, cispersoner är problemet (det finns förstås de som säger sig stå för kvinnors, hbtq-personers och/eller invandrares rättigheter som menar att straight, vit, cis och man visst är delar av problemet, men dessa personer är få och helt jävla dumma i huvudet).
.
De kränkta, vita männen är dock en annan femma. Deras konservativism gör dem mycket svårare att omvända i diskussioner, och de klamrar sig istället envist fast vid bilden av hur världen "ska" se ut. Allt som bryter mot den bilden, dvs normen, är helt enkelt felaktiga i deras ögon. Det är de här människorna jag diskuterat tvångssteriliseringar med de senaste dagarna, och det har varit en pärs. Det spelar ingen roll hur många gånger en nämner att transexualitet inte är något folk väljer, och att enbart terapi inte hjälper, de vägrar fortfarande att vika en tum från ställningen att "de minsann får bekosta sina egna operationer" blandat med lite "lustiga" uttalanden om att "men om jag tycker att jag är en älg så borde alltså staten betala för min operation" (ja, jag möttes helt seriöst av det argumentet). Personen verkade helt ärligt inte förstå det extremt kränkande i det hen sa, dels genom att insinuera att transexualitet bara är något en får för sig men också genom att indirekt jämföra trans med djur (de flesta människor ser det som kränkande att kallas "djur").
Även om vissa av dem är väldigt duktiga på att argumentera för sin sak så grundar sig inte deras ställningstaganden i vare sig logik eller ideologi (med undantag från de fåtal religiösa fanatiska dumhuvuden som flyter runt här och var) utan är helt enkelt ett resultat av att de inte klarar av saker som inte passar in i deras världsbild. "Ska vi ha ett tredje kön, eller vadå?" frågar sig den blindgalne Lennart Sacrédeus (visserligen en av tidigare nämnda religiösa) och missar helt att det inte är det frågan handlar om, samt att det inte spelar någon jävla roll ifall vi har ett tredje kön eller inte. Motargumenten tycks när det kommer till kritan handla om två saker: "Det blir så jobbigt för mig att kategorisera världen" och "Det är inte så det ska vara", och bägge handlar egentligen om normen. Kön ska helt enkelt separeras, och de ska sorteras utifrån vissa av dem förutbestämda kriterium. Allt som hamnar mitt i mellan bör utplånas/krossas/ignoreras. De här människorna är helt enkelt beredda att allvarligt skada, kränka och förtrycka andra människor bara för att deras egen världsbild ska bli lite simplare.
.
De missar dock en intressant grej, nämligen att det alltid finns undantag, vilket vi märkte i den annars helt fruktansvärda historien om Caster Semenya, en kvinnlig sydafrikansk långdistanslöpare som fick sin könsidentitet ifrågasatt. Invasionerna av hennes privatliv var fruktansvärda och hela processen var fullkomligt vidrig, men det gav dock upphov till en intressant konsekvens, som en av mina föreläsare pratade om (Eva Reimers, 9/1 2012). Då den medicinska vetenskapen frågades hur Semenyas kön skulle kunna fastställas korrekt hade de helt enkelt inget svar. Alla kvinnor har inte XX i kromosoner, alla har inte fittor, livmödrar, bröst, möjlighet att föda barn, och så vidare, precis som att alla män inte nödvändigtvis har XY, kukar, pungkulor, spermieproduktion, etc. Kön är helt enkelt väldigt mycket mer komplicerat än vad folk tror, och det går inte att reducera det till enkla, gemensamma nämnare. Den här åtskillnaden och normen som de konservativa försvarar existerar helt enkelt inte på det sätt de vill, vilket gör att pratet om att vi ska förhindra könsöverskridande på grund av att det är "onaturligt" eller blir något människor skapar faller, just för det faktiskt förekommer utan vetenskapens hjälp.
Kön är helt enkelt inte något statiskt, och om vi behandlar det så har vi helt enkelt fel.
.
Jag vill avsluta med att tipsa om den här fantastiska artikeln av Hanna Söderström, där hon förklarar vad det faktiskt handlar om. Det är långt från alltid jag håller med henne, men det här är bland det absolut bästa jag läst i frågan.
.
.
.
Ps.
Det kan eventuellt bli lite mindre uppdateringar här än vanligt de kommande två veckorna, då jag är fadderist (ansvarig, typ) för Nolle-P vecka 4, och vecka 3 kommer gå åt till rätt mycket förberedelser. Men jag ska försöka uppdatera så mycket jag hinner.

Bandyträning eller sexism? - Om popularitet och snedsteg

Jag hade inte tänkt blogga idag, jag har rätt mycket att göra med en kommande tenta, tidningsmöten och migrän, men jag kände mig så illa tvungen att kort kommentera det som landets stora dagstidiningar raporterat om idag; den sexistiske bandytränaren. Ber om ursäkt ifall det blir lite rörigt.
.
Aftonbladet, Expressen, DN och SvD skriver alla om det, ursprungligen verkar nyheten komma från SR och Feministiskt Perspektiv. Egentligen behöver jag inte riktigt prata så mycket om det, eftersom media sköter sin roll alldeles utmärkt och säger det som behöver sägas. Det mest intressanta här är föräldrarnas reaktion, de tror inte det kan vara sant eftersom tränaren är mycket omtyckt.
Tyvärr så är ju popularitet inte något som hindrar en att vara sexistisk. Tvärtom, så fodrar popularitet, åtminstone bland fjortonåriga killar, ett visst mått av sexism, eftersom det innebär att en tar till sig hur snacket går. Nu menar jag givetvis inte att dra alla över en kam, men som en person som själv varit en fjortonårig kille en gång, så kan jag lugnt påstå att det är mycket vanligt med en grov, sexistisk jargong.
Fjortonåringar har generellt sett börjat få upp ögonen för det här med sex ganska nyligen. Det finns förstås folk som ligger innan dess, men överlag så börjar de flesta inte ligga förrän efter fjortonårs ålder. Själva ämnet är dock väldigt nytt och väldigt spännande, vilket leder till att den som kan vara mest blasé över det och verka mest världsvan också blir den coolaste. De har dessutom börjat förstå signalerna som sänds från vuxenvärlden om hur sjukt viktigt det här med sex är, vilket gör att de får en oerhörd press på sig. Ett sätt att hantera den här pressen, samt att verka lite coolt nonchalant inför det, är att vara sexistisk. Att objektifiera sina "motståndare" (tyvärr är bilden av kvinnor som sexualitetens väktare fortfarande väldigt stark, framför allt hos unga) är ett sätt att visa att en inte är så rädd eller nervös inför ämnet.
.
Det här bör ju förstås inte komma som en förvåning för någon. De flesta vet att fjortonåriga killar i många fall är sexistiska, på grund av att de lär sig och lär varandra vara det. Så är det så konstigt att en tränare som också beter sig sexistiskt blir populär? Tränaren verkar lite cool, pratar om sådant som är lite förbjudet och lite vuxet. Klart som fan att ungarna gillar honom!
.
Den här attityden om att den som är omtyckt inte kan göra något fel är väldigt vanligt förekommande, vi har sett den vid fall som Bjästa-våldtäkterna (för övrigt gjorde Flashback väldigt bra ifrån sig här) och Stureplans-profilerna, men också grovt felaktig då folk som resonerar så inte reflekterar över varför någon är omtyckt. Det är förståeligt att vi vill tro väl om de vi själva tycker om, det gör helt enkelt väldigt ont att erkänna att någon vi gillar kanske egentligen är ett as, men det är viktigt att vi inser att "omtyckt" inte är detsamma som "snäll". Det finns väldigt många anledningar till att gilla folk, och "snäll" eller "god förebild" är knappast den enda eller ens den vanligaste av dem.
Vad värre är att de omtyckta också påverkar sin omgivning i betydligt större grad då de flesta av oss till åtminstone någon grad försöker efterlikna de vi tycker om och ser upp till vilket leder till att negativa attityder till t ex kvinnor väldigt lätt reproduceras. Det är alltså ännu viktigare att granska och fundera över de som många tycker om, än de som ingen lyssnar på.

Alliansen + Diskriminering = Sant

I Expressen kan vi idag läsa om att Göran Hägglund och hans vidriga Kristdemokrater lyckats pressa igenom att transpersoner ska fortsätta tvångssteriliseras. Detta trots att det finns en hög majoritet i riksdagen som tycker att kraven ska slopas. Faktum är att samtliga riksdagspartier utom just KD och Sverigedemokraterna uttryckligen sagt att de vill ändra lagen, vilket enligt valresultatet innebär att 88,7 % av riksdagen vill ta bort steriliseringskravet. Tyvärr så visade det sig att M, C och FP är direkta lögnare.
I vanliga fall hade det varit nog så i och med att 88,7% definitivt är mer än 11,3%. Men sedan 2004 när Alliansen grundades så har de borgerliga partierna bestämt sig för att de ska göra gemensam sak och bedriva en gemensam politik. Det innebär att partierna förväntas hålla en gemensam linje, oavsett vad de själva står för i olika frågor. Det här kräver ju förstås att parterna kompromissar och att vissa ibland tvingas vika sig för de andras vilja, annars kommer inte samarbetet gå särskilt smidigt och makten kommer att hotas.
Det är också det som har hänt nu. Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet har bestämt sig för att transpersoners rättigheter, rätten att inte steriliseras mot sin vilja, är mindre viktig än att deras samarbete med KD ska gå smärtfritt.
.
Barbro Westerholm (FP), som tidigare lovat att hon ska ta initativ i riksdagen för den här frågan, säger i artikeln "Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt, där det tidigare har varit helt låst. Ibland tar det tid att komma i mål, men det är bättre än att det tar tvärstopp."
Nej, det är inte du som måste leva med det här, din jävla idiot. Det är transpersonerna. Det är fan inte dina rättigheter som hotas, klart som fan att du inte har så stora problem med att klara vardagen ändå. Och det är inte ett steg framåt eftersom den här frågan inte kräver ett totalt konsensus. Det hade fortfarande varit fullt möjligt att helt och hållet köra över KD i den här frågan, just för att alla andra partier i Alliansen tycker att lagen ska ändras. Det ska helt enkelt inte behöva ta tid att komma i mål, eftersom det inte är en fin gåva vi väntar på utan det är ett övergrepp som vi vill ska upphöra.
Annars hävdar folk att det är en "komplicerad juridisk fråga" och att det är därför det behövs mer tid, men de har också fel. Det bästa politikerna kan göra är att se till så att övergreppen stoppsa omedelbart och efter det kan en reda ut detaljerna.
.
Givetvis är Alliansens vilja att behålla makten den huvudsakliga orsaken till att det blivit så här. Det är bara därför de givit efter för Hägglund och hans besinningslösa sociopater till partis absurda krav, de vill helt enkelt inte riskera att Alliansen splittras och bestämde sig för att transpersonernas rättigheter var värda att offra. Men varje transperson som steriliseras efter idag är Fredrik Reinfeldts, Jan Björklunds och Annie Lööfs fel, personligen. Varje framtvingad ofrivillig barnlöshet som det här resulterar i ligger på deras huvudet.
Vi får hoppas att svenska folket kommer ihåg vilka fega kräk de är när det blir dags för val.
.
.
Uppdatering, länkar för mer läsning:
RFSL skriver om det i DN, SVT har en utförlig artikel om det, Forskarfeministen skriver om det, Fanny skriver om det, fler länkar kommer då jag hittar dem.

Vem får vara kränkt?

Jag har funderat lite över det här med hur folk som blir kränkta av olika saker. Det finns en rätt rolig facebook-grupp under namnet "Vita kränkta män" som driver med de vita män som blir oerhört kränkta av det ena eller det andra. Av och till kommer det in folk på den sidan som börjar gnälla över hur vita män är den enda folkgruppen som det är okej att driva med och att det är skandal, och så vidare. De riktar en oerhört skarp kritik mot de som driver med vita män.
Först vill jag väl påpeka att det är kränktheten som drivs med i facebook-gruppen. Att folk är vita och män är knappast något direkt komiskt, utan det är att de tar illa upp av såpass mycket som blir underhållningen. Jag kan förstås respektera att det är trist när någon driver med en, men jag har börjat lägga märke till en sak med de som sätter ned foten hårdast mot den här typen av humor. De är samma människor som gastar om PK-maffian och humorpoliser när någon kritiserar dem för att de skämtar om kvinnor, svarta, homosexuella, judar, asiater, osv. De är samma människor som blir stört förbannade över t ex det här senaste med att Fazer bestämt sig för att ta bort "kinesen" från sina godispåsar, och skriker om censur och åsiktsförtryck. Det verkar helt enkelt som att en kvinna, en jude, en asiat, en lesbisk eller en funktionsnedsatt måste "tåla lite humor", "ta det lugnt för det är bara på skämt" och "måste förstå att vi faktiskt har yttrandefrihet", men när någon begär dem själva att göra detsamma så är det plötsligt inte okej alls.
.
Det ska ju här förstås nämnas att det är klart att en får skämta om andra grupper än vita män, och oavsett vad de här människorna skriker om så är det faktiskt ingen som förbjuder dem från att göra det. Polisen kommer faktiskt inte och arresterar folk som skämtar om judar, och du kan lugnt dra ett skämt om en bög, en imam och en kines som går in i en bar utan att vara orolig för att du ska dömas till fängelse eller böter. Det är helt enkelt inte olagligt, och om det nu mot all förmodan finns någon som aktivt propagerar för att det ska bli olagligt så rör det sig om någon enskild idiot och inte en stor, politisk rörelse. Det finns helt enkelt ingen risk för att det här ska bli förbjudet då det inte finns något stort intresse att ta bort yttrandefriheten.
Däremot, om en vill skämta om sådant som kan vara lite känsligt, så får en också tåla att humorn inte faller alla i smaken och att folk kan rikta kritik mot det. Att kritisera något faller också in under yttrandefriheten, och yttrandefrihet innebär inte en rätt att aldrig kritiseras eller ställas mot väggen för vad en har sagt. Läs gärna mer om det hos Forskarfeministen, som skriver väldigt bra om det hela (för övrigt det första av hennes inlägg jag läste).
.
Det här gäller förstås åt alla håll, så precis som att folk som skämtar om olika minoriteter får tåla att de får kritik för det, så får ju förstås folk som skämtar om vita män också tåla att de får kritik för det. Däremot är det rena dumheter att prata om "PK-förtryck" och "censur" när en får kritik för sin humor, eftersom det helt enkelt inte är fallet. Folk som skriker om sådant vill helt enkelt ha rätten att göra narr av vilken grupp som helst utan att få någon kritik för det. Den typen av rättigheter existerar inte, särskilt inte med tanke på att hets mot folkgrupp-lagen inte innefattar skämt (för övrigt är det en lag jag tycker gör mer skada än nytta).
.
Det finns en aspekt till av det här som är intressant att ta i beaktande, nämligen makten bakom. Folk som skriver/uttrycker sig nedsättande om kvinnor, homosexuella, svarta, judar, osv möts ofta av väldigt skarp kritik i media, medan folk som skriver/uttrycker sig nedsättande om vita män ofta klarar sig undan särskilt mycket offentlig kritik. Det här har två huvudsakliga anledningar:
Först och främst så har vita, medelålders män generellt sett mer makt än någon annan. Vita, medelålders män som grupp har alltså mest att säga till om och mest resurser. Det här är förstås ingen tröst för de vita, medelålders män som inte har så mycket makt och pengar, men rent generellt sett tillhör de gruppen som är i överläge, och satir är främst något som används mot makten.
Vidare så tenderar det också sällan att drivas med vita, medelålders män på samma sätt som det drivs om minoriteter (maktmässigt, inte nödvändigtvis antalsmässigt). Dels tenderar minoriteter att grupperas i högre grad i den här humorn, där själva minoritetsaspekten blir en definierande egenskap istället för det ytliga attribut det egenligen är. Vidare skämtas det överlag betydligt mycket mer om minoriteterna. Det här kan kanske låta svårt att tro, men det är väldigt svårt att märka diskriminering som inte drabbar en själv. Det gör att när en vit, medelålders man rör sig genom samhället lär han främst märka av den diskriminering som han själv drabbas av. På samma sätt lär en asiatisk judinna främst lägga märke till den diskriminering hon drabbas av. Det här är fullkomligt naturligt, men det gör också att det är väldigt svårt att lägga märke till den diskriminering andra drabbas av. Trots det här är det många vita, medelålders män som faktiskt själva ser diskrimineringen andra utsätts för, vilket gör det rätt rimligt att anta att andra i högre grad utsätts för mer diskriminering. Den är helt enkelt såpass vanlig att även folk som inte drabbas lägger märke till den.
Om någon läsare nu trots allt inte tror mig så går det ju jättebra att räkna hur många "jude"-skämt, "neger"-skämt eller "kvinno"-skämt som hen kan med hur många "vit man"-skämt de kan.
Här har då media och liknande institutioner en medierande roll. De ska försöka jämna ut den här orättvisan i vad som når oss, i och med att minoriteter ligger i underläge i vanliga fall så får de här lite överläge i media just för att göra det lite rättvisare. Det här fungerar förstås inte perfekt, men det här är i alla fall den bakomliggande principen.
.
Så hur bör en göra då? Tja, först och främst får en vara beredd på att det finns folk som kan komma att driva med en, men då får en kritisera det hur mycket en vill. Samtidigt får en också vara beredd på att om en driver med folk så kan en komma att bli kritiserad för det. Personligen kan jag väl tycka att det ofta känns onödigt att hålla på överhuvudtaget, eftersom de skämten bygger på och förstärker negativa stereotyper, men jag gör mig själv skyldig till en del skämt också. Det vore dock mig (och de flesta andra) fjärran att aktivt propagera för ett förbud, och jag tänker inte heller börja gnälla om någon PK-censur eller så, för det är ju faktiskt bara orättvist mot de som inte har någon yttrandefrihet på riktigt.

Pickup artists och dejtingcoacher - Om att dra nytta av en skev situation

Som många säkert uppmärksammat så skrev Dennis Danielsson, "raggningSEXpert" på Nyheter24 (inte mina versaler) en krönika den 29/12, 2011, som handlar om hur många tjejer ofta säger "Jag kommer inte ha sex med dig, bara så att du vet" till en kille de är på g med, för att sedan ligga med honom. Det här för att inte klassas som slampa. Danielssons poäng med det här inlägget var då att den här "försvarsmekanismen" måste en komma runt och att tjejen bara säger så för att undvika en slamp-stämpel.
Han skriver: "Syftet med att säga 'Jag kommer inte att ha sex med dig, bara så att du vet' från första början (oavsett om hon är medveten om det eller inte) är att lägga bort ansvaret för det som sedan kommer hända. Hon är villig att ha sex med dig, annars hade hon inte nämnt sex från första början, end of story!"
Danielsson går sedan vidare och hävdar att det här är "den nakna sanningen". Det är ett väldigt starkt påstående. Jag kan faktiskt köpa att det nog skulle kunna vara så här ibland, det finns ju faktiskt en press på kvinnor att inte vara "lösa", något som Danielsson också nämner även om han skriver att han inte vill gå in på det, men att säga att det här är "sant" så säger han ju att det alltid är så här. Att varje gång en tjej hånglat med en kille under en kväll och sedan säger att hon inte vill ha sex med honom så menar hon alltså, enligt Danielsson, att hon visst vill det. Killen bör alltså inte acceptera hennes nej, utan fortsätta försöka till han får ett ja.
Danielsson brasklappar sig förstås i slutet med prat om att "ett nej alltid är ett nej", att det inte handlar om en regel utan om psykologin och dynamiken i ögonblicket, samt att han önskar att det inte var så.
.
Naturligtvis fick Danielsson välförtjänt mycket kritik för den här krönikan (eller blogginlägget, jag är osäker på vilket medium det faktiskt rör sig om), och gick 3/1, 2012 ut med ett försök att tydliggöra sin ståndpunkt.
Det första han tar upp är att tjejen och killen stått och hånglat hela kvällen och tydligt är attraherade till varandra.
Jaha, och?
Bara för att en hånglat med en person en hel kväll innebär det inte att en vill ha sex. Tvärtom så kanske tjejen ifråga säger rätt tidigt att hon inte vill ligga med killen just för att hon inte vill ligga med killen, hon vill bara hångla lite, och inte vill att han ska känna sig besviken när hon sen när kvällen lider mot sitt slut faktiskt inte har sex med honom. Hur personen agerat innan har faktiskt ingen betydelse för huruvida samtycke finns eller inte. Det spelar ingen roll ifall tjejen gått klädd utmanande, hånglat med killen, haft sex med honom innan, eller något åt det hållet. Det är fullt möjligt att hon inte vill ligga ändå, och det ska respekteras.
Han tar sedan upp det som faktiskt kan vara något ursäktande, nämligen att den här frasens yttrande inte behöver innebära att det inte kommer att bli något sex på kvällen. Det har han helt rätt i, precis som att en kan ändra sig från att vilja ha sex till att inte vilja ha det så kan en också ändra sig från att inte vilja ha sex till att vilja ha det. Däremot, och det här är väldigt viktigt och det här nämner Danielsson inte ens, innebär den här frasens yttrande att killen inte bör göra några fler framstötar. Tjejen har dragit i bromsen och det ska han respektera. Om hon däremot själv väljer att göra ett närmande så är det okej, just för att i och med att det var hon som drog i bromsen så är det också upp till henne att lätta på den igen.
.
Jag menar nu inte att Danielsson är "våldtäktsförlåtande", inte ens med bara den första texten. Jag är övertygad om att han inte tycker att våldtäkter är acceptabelt, eller att en bör skita i vad en tjej tycker. Problemet är snarare att han lär ut teorier som kan komma att leda till en minskad lyhördhet för samtycke, vilket kommer att leda till att fler personer inte får sitt "nej" respekterat. Det här riskerar alltså att leda till våldtäkter, även om det inte är Danielssons avsikt.
.
Det enligt mig största problemet som Danielsson inte alls berör i sin förlåt-text är dock det faktum att han säger sig vara medveten om könsrollsproblematiken, men inte verkar vilja göra något åt den. Här kommer vi också in på huvudpoängen med mitt inlägg. Danielsson är bara en del av ett stort problem som vi ser i böcker som The Game, The Rules, dejtingcoacher, pickup artists och liknande.
Vi har här en grupp människor som verkar vara väldigt medvetna om könsrollsproblematiken, hur dessa ser ut och den sociala pressen som tillkommer. Men istället för att göra något åt de här problemen så är de istället nöjda med att bara dra nytta av situationen. De här personerna använder kall statistik om hur män och kvinnor "är", som stämmer på många men knappast alla, för att skaffa sig själva fördelar som sex, någon att gifta sig med eller liknande. Det här är ett fruktansvärt vidrigt beteende.
Nu går det ju förstås att invända att "så här ser det ut, och varför skulle det vara fel att faktiskt dra nytta av det?", och jag kan väl på sätt och vis gå med på att det kanske inte är en aktiv skyldighet att försöka förändra det bara för att en är medveten om problemet. Men det de här människorna inte förstår är att de inte bara passivt drar nytta av en situation utan att de, genom sitt agerande, aktivt bidrar till att göra problemet värre. De struntar inte bara i att kämpa emot könsrollerna för att dessa passar dem, utan de uppmuntrar aktivt folk till att följa dem och utgå ifrån att andra gör det. De uppmuntrar helt enkelt till att reproducera och stärka könsrollerna. Det hade varit en sak om de här personerna bara levde i enlighet med könsrollerna för att de kände att de passar dem själva, det är helt okej, men när de gör så här så uppmuntrar de aktivt andra att följa dem, och genom att utgå ifrån att alla är på ett visst sätt så skapar de själva en bild av att alla faktiskt är på det sättet som sedan reproduceras. Och det är fan inte okej!
.
Jag skulle vilja avsluta med den här xkcd-serien. Den sammanfattar mina tankar om det här rätt bra.
.
xkcd
(Källa)

Sakine Madon till tveksamt "angrepp" mot feminismen?

Sakine Madon, en av mina absoluta favortikrönikörer, har skrivit en krönika i Expressen där hon anklagar feminister för att ge kvinnor offerroller och försöka uppmuntra en tycka-synd-om-sig-kultur snarare än att faktiskt fokusera på de aspekter där kvinnor är starka och hylla det. Jag känner mig förstås väldigt besviken, just för att Madon ofta brukar skriva såpass bra krönikor, men likväl måste jag ställa mig frågan om vilka feminister det faktiskt är hon pratat med, och huruvida de faktiskt är vad jag personligen skulle definiera som feminister.
.
Det första exemplet hon tar upp är då Natalia Kazmierska, krönikör på Aftonbladet som jag alltid blandar ihop med Katrin Zytomierska, skrev en krönika om att männen som tjänar pengar på plastikoperationer borde ersätta de kvinnor som nu går runt med giftigt silikon i brösten. Madon får det att låta som att poängen med Kazmierskas krönika är att herrtidningar och andra som "driver" skönhetsindustrin ska vara med och återbetala det hela, något som i den faktiska texten enbart kom in som en liten provocerande slutkläm. Madon missar också att vi människor, inte bara kvinnor, utan alla, påverkas enormt av press från samhället, vilket är det som leder till att folk skönhetsopererar sig. Det handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga eller dumma, utan att kvinnor utsätts för enormt mycket mer press att se bra ut än vad män gör. Sen faller också nästan alla för samhällspressen och in i könsrollerna. Det handlar inte om att folk är svaga, utan om att världen fungerar så.
Kazmierskas krönika är dock rätt bristfällig då hon förklarar skandalen med det franska företaget PIP som en patriarkal företeelse. Det som snarare är fallet är att själva skönhetsindustrin i sig är en patriarkal företeelse, något som feminister riktar mycket rättmätig kritik mot. Just i fallet med PIP, när de för att spara pengar använder giftigt, industriellt silikon istället för den typen som faktiskt ska användas till skönhetsoperationer, är dock inte sexismen den största boven i dramat, utan kapitalismen. Ett stort företag skiter i sina kunder för att spara pengar? Låter som en konsekvens av extrem-marknadsekonomi i mina öron i alla fall.
.
Madon går vidare och pratar om hur Folkpartiets kvinnoförbund gav ut broschyrer om Eu och EMU som var "kvinnoanpassade", det vill säga använda enklare formuleringar om så "svåra" saker som politik och ekonomi. Här tror jag Madon missförstått vad "feminist" faktiskt betyder, då det där är så ofeministiskt och sexistiskt något kan bli, och Folkpartiet aldrig varit en paragon inom jämställdhetsrörelsen. Tvärtom har Allians-partierna mest lite luddigt prat om jämställdhet i sina partiprogram som visar på en total strukturell blindhet. Nu menar jag inte att en inte kan vara borgare och feminist samtidigt, utan bara att partierna i sina program inte står för något direkt häppnadsväckande feministiskt. Och en sådan sak som FP gjort där är precis det som feminister vänder sig mot, inte förespråkar.
I samma veva nämner hon också Reinfeldt och hur han gått ut och sagt att kvinnor blir hemmafruar för att de tittat på hollywoodfruar och fått för sig att det är glamoröst. Precis som i fallet med Folkpartiet så är Reinfeldt knappast något stort namn inom den feministiska rörelsen. Vidare, även om det var kränkande att döma ut ett helt kön, så är det knappast konstigt att människor påverkas av kulturen. Det gör mig ont att indirekt ta Reinfeldt i försvar, men visas hemmafruar upp som glamorösa så kommer folk att börja tro att de är just glamorösa. Det är helt enkelt så vi människor fungerar, och det har inget med svaghet eller dumhet att göra. Sen är det givetvis många som inte låter sig övertygas, men det handlar om att folk är olika. Det är liksom ingen som sagt att kvinnor lättare påverkas av kulturen omkring dem, bara att de påverkas av den precis som män. Sen, återigen, så talar inte Reinfeldt för feminismen.
.
Madon tar upp att det finns jämställdhetsproblem nuförtiden, och nämner Nyheter24:as sexbloggare Dennis Danielson krönika om att tjejer säger nej för att slippa bli kallade för slampa som exempel. "Här borde feministerna kavla upp armarna" säger Madon, och jag börjar undra vilken planet hon egentligen lever på. Det är ju precis det som har hänt! Den här krönikan fullkomligt dränktes i kritik (jag själv har inte orkat ta itu med den än, men det kommer, jag lovar), så till den milda grad att Danielson var tvungen att skriva ett ursäktande blogginlägg (jag har inte riktigt läst det än, så jag vet inte vad han säger riktigt, men jag ska som sagt ta itu med det snart). Oavsett vad han egentligen säger i det ursäktande inlägget så står det ju fullständigt klart att han fått enormt med kritik för den första krönikan, så Madon är helt ute och cyklar när hon insinuerar att feministerna skiter i det, samt struntar i att försöka ta bort skuldbeläggandet av kvinnor som väljer att ligga runt. Det är ta mig tusan en av de saker feminister arbetar mest med.
.
Madon fortsätter med att hävda att vuxna människor som fastnar i självömkan inte bryter några strukturer, och här har hon helt rätt i sak, men det är ju inte det folk gör. Genom att belysa strukturell problematik och orättvisor, samt kritisera dem, så är en ju fan inte självömkande, utan en tar bara upp problem. Det är liksom orättvis, vare sig vi vill det eller inte, och att bara blunda för det kommer inte skapa några som helst förändringar. Tvärtom så låter vi ju de sexistiska krafterna i samhället vinna genom att bara strunta i att de är där. Det är lite som med Sverigedemokraterna. Resten av riksdagspartierna (med några få undantag) försökte tiga ihjäl dem och se hur det gick. Madon har helt rätt i att det inte fungerar att bara sitta och tycka synd om sig själv, men detsamma går ju att säga om att bara hålla för öronen och blunda för faktiska problem. Det är ju inte självömkande feministerna ägnar sig åt (och att belysa problem är inte att vara självömkande, oavsett vad kommentarsfältstrollen tycker om saken), utan vi blir förbannade och försöker förändra skiten.
.
Som avslut tar Madon upp hur det verkar finnas förväntningar på ett åsiktskonsensus och argumenterar för det med att folk blir förbannade och börjar diskutera om någon inte håller med dem. Nog för att bli "förbannad" kanske är att ta i, men är det inte så folk brukar agera då andra inte håller med en? Att på ett eller annat sätt försöka övertyga någon känns snarare som regel än som undantag då åsikterna går isär, och ibland blir diskussionerna hetsiga, särskilt då ämnet ligger varmt om hjärtat. Det handlar inte om att ingen ska tänka för sig själv, eller att oliktänkare bör krossas, utan det är helt enkelt så en diskussion fungerar. Vi kommer liksom ingenstans ifall folk bara "agree to disagree". Madon tar upp att hon fick skarp kritik av Maria Sveland när Madon ifrågasatte #prataomdet, och det är väl inget allvarligt med att någon blir förbannad över att en ifrågasätter något som en själv tror mycket på. Madon faller här nästan in i det klassiska kommentarsfältstroll-facket om att skylla all kritik på PK-samhälle och konsensuskultur. Det är väl klart som fan att folk ska få kritisera ens kritik också, och riktar en kritik mot något som ligger folk nära om hjärtat är det väl helt jävla uppenbart att de också blir rätt sura? Det är ju så en diskussion rent generellt sett går till med ett argument som följs av ett motargument som i sin tur följs av ett motargument. Det går liksom inte att göra en Marcus Birro/Björn Ranelid och begära att en ska få kritisera saker utan att själv få mothugg.
.
.
.
Update:
Det visade ju sig, som folk som läst kommentarerna kan se, att jag hade lite fel med den här texten, då Sakine Madon inte själv satte rubriken på krönikan. Rubriken gjorde så att själva texten fick en helt annan laddning än vad den egentligen hade, då den gjorde så att det Madon riktade kritik mot tillskrevs feminister. Så var ju faktiskt inte fallet i själva texten. Det här var dels klumpigt av rubriksättaren, men också var det väldigt klumpigt av mig att inte tänka på det, så för det så får jag be om ursäkt.
.
Mvh
Rasmus "auuus" Wahlman

Killars lägre betyg - Ett resultat av diskriminering?

Att killar generellt sett får lägre betyg än tjejer i grundskolan och gymnasiet är vid det här laget ett väletablerat faktum. Diskussionerna kring vad det beror på har varit många, och förklaringsmodellerna lika så, men åtminstone bland antifeminister tycks "män diskrimineras i skolan" vara den givna anledningen. Varför skulle det annars hända, i "feminist-Sverige"?
Det hela kan tyckas vara en mycket enkel förklaring, men med tanke på att det ser ut såhär i så gott som alla skolor i hela Sverige, oavsett kommun, lärare, elevers socioekonomiska bakgrund och pedagogisk metodik så krävs det att den här diskrimineringen sker på precis alla plan. Det här är förstås inte en omöjlighet i sig, då strukturell diskriminering av både män och kvinnor knappast är något okänt, men strukturell diskriminering innebär att det är en diskriminering som sker utifrån hur hela samhället är uppbyggt. Strukturell diskriminering är således inte direkt föreneligt med tanken på att det är onda feminister som sitter och styr allt och hatar män, utan den här typen av diskriminering är snarare rotad i sättet folk tänker på. Det går förstås att hävda att "den feministiska eliten" redan styr hur vi tänker, men då har vi fortfarande den konspirationsteoretiska nivån i det hela, eftersom det krävs att en faktiskt köper teorin om att det sitter ett gäng feminister någonstans på toppen och styr allt med motiveringen om att allt ska börja suga för män. Det hela känns ju inte särskilt rimligt. Så kan det finnas en enklare förklaring?
.
I en statlig utredning under namnet Flickor och pojkar i skolan - hur jämställt är det? som kom år 2009 baserad på en mängd stora undersökningar står det att 81% av alla tjejer på gymnasiet bryr sig väldigt mycket eller ganska mycket om skolarbetet, medan motsvarande siffra för pojkar i samma ålder är 63% (s 88). Det visade sig också att flickor i snitt lägger ned mer tid på läxläsning än vad betygsskillnaderna skvallrar om, även om det definitivt finns en korrelation mellan tid som spenderas på läxläsning och meritvärde (s 89). Även om skillnaden mellan könen rörande hur mycket meritpoäng en timme läxläsning är värd var väldigt liten så visade det snarare att tjejer missgynnas (baserat på mina uträkningar, med brasklapp för att matematik inte är min starkaste sida).
Det kan alltså vara så att tjejer helt enkelt får högre betyg än killar just för att tjejer också rent generellt sett lägger ned mer tid på sina studier och anser dem vara viktigare. Idén om att en större mängd tid spenderat på att studera också skulle leda till ett högre resultat känns ju inte så jättekontroversiell ändå? Av de här resultaten att döma så finns det ingenting som pekar på att killar skulle diskrimineras i betygsväg, snarare finns det en marginell tendens att de gynnas. Det här utesluter förstås inte att diskriminering sker, men det ger en viss fingervisning om att det inte gör det.
.
När vi läser vidare i utredningen kan vi också se att 46% av gymnasieflickorna känner sig stressade i skolan, medan bara 21% av pojkarna svarat att de är det. Det står också att 45% av tjejerna är stressade av sina egna krav på sig själva, medan bara 20% av killarna är det (s 91). Det står också att 14% av pojkarna i gymnasiet är olovligt frånvarande varje dag eller någon gång i veckan, medan motsvarande siffra för flickor är 8%. De här siffrorna har dock varierat mycket under årens gång, och förhållandet har även varit det omvända (s 99).
Nu är jag visserligen ingen forskare, men av det här att döma så känns det dock som ett rimligt antagande att tjejer kanske värderar skolan lite högre, just för att de verkar vara där oftare och framför allt stressas mer av den. Om det är något som stressar oss så är det också ganska sannolikt att det är något som har någon form av betydelse för oss. Och om vi har höga krav på oss själva så är det också ganska sannolikt att vi pressar oss själva hårdare för att nå ett bättre resultat.
.
Så vad beror könsskillnaderna i betyg på då?
Jo, som jag skrivit tidigare är könsroller dem rimligaste förklaringen. Det togs upp i utredningen också att det helt enkelt inte är lika coolt att plugga som kille. Det är socialt accepterat att nå höga resultat men en ska helst inte arbeta särskilt hårt för att komma dit. Det är också lite kopplat till att tjejer ständigt har en press på sig att vara duktiga, vilket också leder till att en tjejs framsteg förklaras med att hon är duktig, medan en kille snarare beskrivs som "begåvad". Överlag är "begåvad" förstås finare än "duktig" i och med att "begåvad" implicerar att personen på något sätt är speciell, medan vem som helst egentligen kan vara duktig. Det kan dock bli ganska otacksamt för killar som faktiskt lägger ned mycket tid och ansträngning på sina studier, och andra killar får sällan bra förebilder för att anstränga sig, just för att all framgång förväntas komma "av sig självt". Det hela leder dessutom till en syn på förmåga som något fast och oföränderligt, vilket är rent förödande för motivationen.
Något som dessutom stöder den här teorin är att det på sida 132 i utredningen står att skillnaderna mellan pojkars och flickors betyg är mindre i större städer, där könsrollerna tenderar att vara lite mer uppluckrade på grund av den stora mängden människor.
.
Det har även visat sig att den tidigare tanken om att tjejer är bättre på språk och samhällsvetenskap, medan killar är bättre på matematik och tekniska ämnen inte stämmer. DN skrev tidigare i vintras om en undersökning som visat att skillnaderna i matematikkunskaper beror på sociala faktorer, och utredningen jag läst tog också upp att tjejer nuförtiden får högre resultat än vad killar får i matematik (bl a s 148). Den här förändringen beror helt och hållet på att samhället nuförtiden är mer accepterande mot kvinnor som pluggar naturvetenskapliga ämnen, och att matematiken inte längre är bara en "boys club" (även om xkcd fortfarande har en bra poäng med hur män och kvinnor tenderar att bemötas inom det området).
.
Slutsatserna vi kan dra av det här är inte att män diskrimineras allvarligt i skolorna. Den följer helt enkelt inte av undersökningsresultaten, och det är långt mycket rimligare att anta att den här skillnaden i studieresultat snarare beror på könsroller. Det är helt enkelt inte lika coolt för en kille att plugga och studiemotiverade killar riskerar att stigmatiseras betydligt mer än tjejer. Det här är ett allvarligt problem i mansrollen (det här innebär inte att män är dåliga, läs mer här) som vi behöver göra något åt, men lösningen är inte att skrika om onda feminister som vill ge alla killar underkänt eftersom det helt enkelt inte är sant, utan lösningen är, som vanligt, att vi arbetar för att få bort våra begränsande könsroller. Det behövs definitivt en förändring, och det måste bli okej att vara studiemotiverad som kille.

Ett år som bloggare

Mitt första inlägg jag har kvar i den här bloggen kommer från 5/12 2010, och handlade om synen på sex och hur tjejer omöjligt kan vilja vissa saker. Då jag först började skriva så var planen att skriva om lite vad som helst som jag kom att tänka på eftersom jag har mycket åsikter, tankar och teorier. Jag började dock i samma veva intressera mig väldigt mycket mer för feminism och jag började sedan viga bloggen i princip helt åt det ämnet. Jag tog också bort mina tidigare inlägg som inte hade med det att göra, just för att ett inlägg om magiker-film inte riktigt kändes relevant. Och nu har det gått ett år. Nu menar jag inte att året gått oerhört fort, för det har det inte, men likväl är det ett år som jag nu tänkte titta tillbaka lite på. Det här blir ett mer personligt inlägg än vad jag vanligtvis skriver, och jag kommer inte riktigt driva någon tes.
.
I världen
I världen har det hänt väldigt mycket år 2011, men det är ändå rätt intetsägande eftersom det händer väldigt mycket i världen varje år. En väldigt positiv nyhet tycker jag är den arabiska våren. Åtminstone verkar den väldigt positiv, och mer demokrati i världen är alltid trevligt. Vi får dock hoppas att det diktatoriska styret inte ersätts med ett religiöst fundamentalistiskt sådant, det vore en ren katastrof för kvinnors rättigheter och religionsbaserade regimer är enligt min mening negativt per definition.
En annan glädjande nyhet är förstås att kvinnor i Saudiarabien fått rösträtt. Den kommer med många begränsningar och den är knappast tillräcklig, men det är ett steg i rätt riktning.
En tredje sak jag som politiskt sett är vänster tycker är trevlig är Occupy-rörelsen. Det känns väldigt skönt att det är fler än jag som börjat ifrågasätta det skeva i det nuvarande systemet. Vi får hoppas på att det blir en förändring.
Jag skulle också på nytt vilja dra uppmärksamheten till den vansinnigt roliga historien om när Marcus Birro ville bli partiledare. Jag minns inte när jag skrattade lika mycket senaste.
Det sista jag tänker nämna är förstås Utöya, som jag fortfarande får ont i magen när jag tänker på o.0
Det har såklart hänt mycket annat intressant i världen i år, bin Laden är död, Kim Jong Il är död, Khadafi är död, ekonomisk kris, ekonomisk krasch, Carema, moderaterna och massa andra hemskheter. Jag kommer inte riktigt på något extremt positivt som hänt, men sådant läser en inte jätteofta om i tidningarna heller så.
.
I mitt liv
I februari flyttade jag från Stockholm där jag bott hela livet till Linköping och började plugga litteraturvetenskap. Det var skitläskigt, men jag lärde känna en mängd helt fantastiska människor i klassen, i sektionen för kultur (SeKeL) och på Kafé Myran och nu stortrivs jag. I höstas började jag dessutom på lärarprogrammet där jag träffat ännu mer roligt folk. Jag har dessutom blivit rätt sektionsaktiv, och är chefsredaktör i tidningen Kult och Drottningmyra (typ ordförande) på Kafé Myran, så jag håller igång samtidigt som jag har kvar mina älskade vänner i Stockholm (och Dalarna och lite andra ställen) <3
Det var också i år (nästan i alla fall) som jag började blogga och det jag trodde skulle bli en harmlös liten sysselsättning har kommit att påverka mitt liv väldigt mycket och jag har upptäckt att det tydligen finns människor som är intresserade av vad jag har att säga. Det är oerhört stort och känns väldigt bra. Jag tror inte jag riktigt förstod hur ballt det faktiskt var förän Emma i min klass på litteraturvetenskapen kom fram till mig en dag och sa att hon hittat min blogg och tyckte om den, och att hon först inte haft en aning om att det var jag som skrev den (jättetack för det, Emma, det värmde verkligen!).
Med bloggandet har jag också börjat upptäcka andra som skriver bloggar, som jag börjat lära känna på något plan, även om jag aldrig pratat eller chattat med någon av dem på riktigt (om ni vill det så är det bara att lägga till mig på facebook och börja prata =p jag är blyg men snäll =p). Bland dem jag läser och uppskattar mycket är OneWayCommunication, Forskarfeministen, Visselpaj, Arsinoe, Intersexorwhat och Zettermark (det finns definitivt fler som jag är för nyårstrött för att komma på just nu, men ta inte min förvirrning personligt!).
.
På en mer jättepersonlig nivå har jag haft hela två crushes under året, vilket är dubbelt så många som jag brukar ha, men dessa varade lyckligtvis i bara någon månad eller två vardera, även om det säkert kändes längre för mina stackars vänner som tvingades lyssna på mig när jag pratade om det hela (förlåt framför allt Anna och Viktor!). Jag börjar dessutom känna mig allt mer bekväm i rollen som lärare och jag har gått och blivit socialist-ish och vegetarian, så det verkar bli folk av mig trots allt. Sen har jag förstås också upptäckt storheten i Doctor Who!
.
På det stora hela så har det här varit ett väldigt bra år för mig. Även om det givetvis funnits låga perioder så känns det som att jag slutar året på bra nivå. Och det var nog allt för mig nu, men jag återkommer med ett mer relevant inlägg :)

RSS 2.0