a sorta mission

Nittonhundrafemtiotalet är något som av många associeras till en idyllisk existens. Glada husmödrar som står och lagar mat i små hus i villaförorter, samtidigt som deras piprökande makar kommer hem från jobbet i bilarna och de rosenkindade barnen, en son och en dotter, leker på den perfekt klippta gräsmattan. Det är fred omkring i världen, allting är trivsamt och oförargligt, och patriotismen och lojaliteten är hög i samhället.

Just femtiotalet är en bild som ständigt återkommer som en synonym med det perfekta, eller den gamla goda tiden. Då konservativa människor pratar om hur det brukade vara eller ska teckna upp en bild av sina idealsamhällen brukar det också vara just femtiotalet, eller åtminstone den populärkulturella bilden av epoken, som ständigt förs fram. En tid innan hbtq-personer, farliga invandrare och feminister, när män var män och kvinnor kvinnor och kärnfamiljen var det enda som existerade.

.

Så här såg det såklart inte ut. För det första var det knappast fred i världen då kalla kriget hade tagit sin början. Koreakriget kostade omkring 4,5 miljoner människor livet och kärnvapenhotet var ständigt närvarande. Kärnfamiljen är lika så den en myt som baserar sig på en propaganda tv-serie, Ozzie & Harriet, som skulle svetsa samman USA i en tid av kris och väcka patriotismen i den amerikanska befolkningens hjärtan. Familjeidealen uppmuntrades från statligt håll runt om i världen för att ge män som gick ut i krig något att kämpa för, samt skapa stabilitet i leden.

Det är inte heller sant att det fanns färre sociala problem då än nu, eller att folk generellt sett mådde bättre. Däremot vet vi mycket mer om de sociala problemen nu och vi engagerar oss betydligt mer i folks välmående än vad vi gjorde då. Hela femtiotalet genomsyrades av en sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-attityd. Särskilt i USA.

.

I Sverige var det inte heller särskilt bra. Vi hade, andra världskriget till trots, kvar det rasbiologiska institutet, samtidigt som vi på löpande band tvångssteriliserade människor som inte ansågs vara önskvärda i samhället. Det rörde sig om allt från romer och samer till epeleptiker och de som ansågs promiskuösa. Främst rörde det sig om kvinnor från samhällets lägre klasser som ganska godtyckligt steriliserades för att någon läkare ansåg det vara lämpligt. Oftast fick de heller inte veta att de steriliserades, utan de lurades att tro att det rörde sig om exempelvis en blindtarmsoperation eftersom en var orolig för att patienten skulle bli mer sexuellt lössläppt ifall hen visste om att hen var steril. Och det ville en undvika. 63 000 människor steriliserades, de flesta av dem kvinnor och mellan 20 000 och 30 000 sterilserades mot sin vilja. Det handlade i stort om ett rashygieniskt projekt för att göra det nordiska folket starkt genom att avlägsna icke-önskvärda element från den kollektiva genpoolen. I reklamen från den tiden kan vi också se hur patriotiska ideal om styrka och folket premieras. Det här trots att andra världskriget bara några år tidigare visat vart den sortens tänkande kan leda.

.

Tvångssteriliseringarna var knappast de enda övergreppen mot människor som inte kunde eller ville anpassa sig efter samhällets normer. De som avvek för mycket utsattes för tortyrliknande elchockterapier, spärrades in på psykhem eller rent av lobotomerades. Det verkar helt enkelt som att det var omöjligt för människor att tänka sig att någon kunde uppfatta världen på ett annat sätt eller vilja ha en annan typ av liv än de som idealen förespråkade, vilket ledde till att dessa "avvikare" behandlades som om de var sjuka och plågsamma försök gjordes för att få dem att "tänka rätt". Här ser vi också faran med normer när de tillåts växa sig för starka. De som skiljer sig för mycket från bilden av hur en person "ska" vara börjar betraktas som om det är fel på dem. Fel som någon förr eller senare kommer försöka "behandla" eller "korrigera".

.

Allt det här är del av vår historia, och ingenting vi kan eller ens bör försöka komma ifrån. Tvärtom är det viktigt att vara väldigt medveten om det här då vi människor är extremt dåliga på att lära oss av vår egen historia. Vi behöver helt enkelt inte något som gör det ännu svårare för oss att ha koll på vad som faktiskt har hänt och vilka misstag och fel vi begått som art.

.

Därför skulle jag vilja uppmuntra alla att sluta hylla femtiotalet så okritiskt. I många fall är det inte hur det verkligen såg ut som ni hyllar, utan en idealiserad bild som skapats i efterhand. Och även om det definitivt fanns mycket bra saker med femtiotalet så fanns det också, precis som med alla andra historiska epoker, också mycket dåligt. Det lönar sig heller inte att se tillbaka till den här typen av ideal då de är mycket exkluderande. Det var många som inte passade in och istället fann sig på samhällets utkant, både socialt och ekonomiskt. Så nästa gång en person pratar om hur det var bättre förr, så be dem tänka efter en gång till. Och påminn dem om att den inbillade "moraliska karaktären" kom till ett ohyggligt pris.