Konsumentmakt - Skitsnack

Något som varit väldigt stort det senaste halvseklet eller så är idéerna om konsumentmakt. Grundtanken är att konsumenter själva ska kunna välja ifall de vill köpa något som är skonsamt mot miljön, är tillverkat under goda arbetsförhållanden, har en god kvalité eller vars tillverkare skitit i allt för att pressa priserna och bli så billigt som möjligt. Det här är något som ofamnas överallt på den politiska skalan, men kanske främst av högermänniskor som vill värna om den så kallade "friheten" som konsumentmakten representerar. Och visst låter det som en liberalistisk dröm? Människor får ju själva välja vad som är viktigt i sina liv, eller?
Ja, som vanligt så ska jag komma och förstöra, eftersom det helt enkelt inte fungerar så här på riktigt.
 
Ingen människa är en ö
För att börja med den gamla klyschan som myntades av John Donne så lever vi alla tillsammans i den här världen. Det innebär att allt vi gör inte bara påverkar oss själva utan också påverkar andra. Det här gäller även vår konsumtion. Även om en person tror att hens val att köpa det billigaste och skita i arbetarrättigheter och miljö bara påverkar hen själv så stämmer det inte då det helt enkelt finns andra i produktionsledet som också påverkas, människor, djur och natur som inte har något val i frågan. Det här är nära kopplat till den väldigt kolonialistiska tanken att de enda människor som räknas är rika västerlänningar. De fattiga arbetarna som sitter i en fabrik full av miljögifter och tillverkar dina gympaskor har oftast inget val i frågan. De kan inte gå och söka ett annat jobb ifall dina konsumtionsvanor inte passar dem, eftersom det inte finns några andra jobb för dem att få. Och hur gärna en vill trillskas med ord så är svälta ihjäl inget reellt valalternativ. Det är lite som att säga att en alltid kan välja att låta sig skjutas om någon sätter en pistol mot ens huvud och ber en kasta över plånboken.
Det här leder mig också in på punkt två. Det är nämligen
 
Odemokratiskt
Hur kan det här komma sig, kanske folk nu undrar. Den grundläggande idén med konsumentmakt handlar ju just om valfrihet, eller hur? Och det kan verka så från första början, men eftersom vi alla påverkas av varandras val så försvinner den här valfriheten.
För att exemplifiera: Demokrati brukar utgå ifrån majoritetsstyre, och om sextio procent av alla människor inte vill ha miljögifter i sin produktion och resterande fyrtio procent skiter i det så hade det i vanliga fall räckt med det då sextio procent är fler än fyrtio och således har majoritet. Tyvärr så fungerar det inte så, eftersom konsumentmakt istället handlar om marknadsstyre. Fyrtio procent av människorna i ett land är mer än tillräckligt för att de företag som skiter i miljön fortfarande ska kunna fortsätta med sin verksamhet, men eftersom de fyrtio procenten inte lever på en egen planet som är avskild från resten av befolkningen så blir det meningslöst att välja ett miljövänligt alternativ då fyrtioprocentarnas miljögifter fortfarande kommer att läcka över och skita ned miljön för alla. Det här blir ännu värre när en tänker på att för att ett företag ska kunna hålla igång sin produktion så räcker det oftast med att bara någon promille av världens människor är intresserade av deras tjänster, vilket innebär att ett fåtal får makten att förstöra för många fler.
Tankarna bakom konsumentmakt bygger på illusionen av att den fria marknaden skulle vara demokratisk, vilket den inte är. Företag försvarar sig ofta med något i stil med att "om folk inte ville ha våra tjänster så skulle de inte köpa dem, men nu ger vi folk vad de vill ha" vilket ger bilden av att en majoritet av alla människor är okej med vad företaget i fråga pysslar med. Men det stämmer inte, eftersom det räcker med att ett fåtal vill ha företagets tjänster och skiter i konsekvenserna som sedan drabbar alla för att ett företag ska kunna fortsätta. Den "fria" marknaden är på det sättet inte alls fri utan snarare oligarkisk i den bemärkelse att den ger ett fåtal makten att låta sina dåliga beslut förstöra för många fler och sätta sina egna profitintressen före allmännyttan.
 
Ett sätt för företag, regeringar och privatpersoner att skjuta ifrån sig ansvaret
Idén om konsumentmakt ger också, som jag var inne på, företag ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret för sina egna handlingar. Istället för att faktiskt engagera sig för att förändra något så kan de låtsas vara hjälplösa offer i marknades klor med argument i stil med "men folk vill ju det här, annars hade de inte köpt det" och "gör inte vi det så gör någon annan det", trots att det egentligen är de själva som fattar det medvetna beslutet att skita i miljön och/eller människorna för att kunna sänka priser och kostnader och då höja profiten.
Regeringar gömmer sig också bakom det här eftersom de kan hänvisa till konsumentmakten när människor blir upprörda och kräver förbud mot de övergrepp som företag ägnar sig åt. Problemet är att det alltid kommer finnas människor som är oinsatta, eftersom ingen kan vara insatt i alla frågor, och det kommer alltid finnas människor som inte bryr sig, så farligare produkter kommer fortfarande att säljas, oavsett om en majoritet vill ha dem eller inte. 
Privatpersoner kan också skjuta ifrån sig ansvaret, genom att tänka att en enda som köper inte gör någon skillnad i längden, trots att hela konsumtionen av de skadliga varorna är uppbygd på folk som tänker på liknande sätt. Och det är helt sant att det saknar betydelse ifall en person börjar konsumera på ett sätt som fungerar för miljön och andra människor, eftersom det krävs att ett företag helt ska sluta göra vinst för att de också ska tvingas sluta. Och ifall ett företag märker att vinsten är hotad så lär de snarare försöka skära ned på kostnaderna än öka dem, vilket också gör att det skulle bli betydligt värre innan det blir bättre, ifall det nu skulle bli så att tillräckligt många slutar konsumera en viss produkt. Men, som sagt, så behövs det inte jättemycket för att det fortfarande ska gå runt.
 
Idén om konsumentmakt grundar sig på felaktiga premisser
Det som sägs vara idén bakom konsumentmakt kan närmast liknas vid en sorts kantiansk pliktetik; att alla bara bör utföra handlingar som de tycker skulle kunna upphöjas till allmän lag. En person bör alltså, enligt den idealistiska varianten av konsumentmakt, bara handla från ett företag som det också skulle fungera ifall varenda människa enbart handlade av. Så här fungerar det givetvis inte på riktigt, utan det blir istället att folk försöker göra sig själva till undantag. "Om bara jag handlar här så spelar det ju ingen roll, så länge alla andra handlar på ett bra sätt" eller "En liten, liten etiskt motbjudande vara gör ju ingen skillnad" blir motivationerna istället, vilket tyvärr gör att allt skiter sig då tillräckligt många resonerar så för att de miljö- och människoförstörande företagen fortfarande ska göra vinst.
Det huvudsakliga försvaret för idén om konsumentmakt och den fria marknaden brukar vara något i stil med att "om folk inte ville ha det så skulle det inte förekomma" men i verkligheten handlar det snarare om att "om ingen överhuvudtaget skulle vilja ha det här så skulle det inte förekomma". Men folk och deras moral är väldigt olika.
 
---
 
Problemet med all konsumentmakt är att vi, istället för att förbjuda all import av varor som är tillverkade på ett enligt oss etiskt inkorrekt sätt, t ex genom barnarbete, med miljögifter eller under slavlika förhållanden och på så vis tvinga företagen att sluta med det så har vi lagt allt ansvar i enskilda konsumenters händer. Men för att kunna påverka måste varje konsument vara en så kallad "upplyst konsument", alltså en som är insatt i precis allt som sker, något som folk överlag inte är. Istället har vi en miljard olika märkningar som många inte riktigt förstår exakt vad de innebär, och företag som dessutom ständigt avslöjas med att fuska för att få de här märkena utan att riktigt ha förtjänat dem. Vidrare räcker det med att fett företag skaffar ett par av märkena och sen hårdmarknadsför sig på det. Ett företag som fokuserar på att helt undvika miljögifter kan helt fokusera sin marknadsföring på det, och "glömma bort" att berätta om de slavliknande förhållanden som deras arbetare tvingas utstå, och då fortfarande skaffa sig bilden som ett "snällt" företag. Ett av de största problemen med konsumentmakt är helt enkelt att vi konsumenter inte är okorruptbara, utan vi kan frestas, luras eller pressas till att köpa saker som vi egentligen bör låta bli att köpa.

My Little Pony - Friendship is Magic

Jag har börjat titta på den idag ganska omtalade serien My Little Pony - Friendship is Magic. För er som inte vet det så är det en serie skapad av Lauren Faust med flera och "trots" att seriens huvudsakliga målgrupp är småflickor och deras föräldrar så har den fått en stor skara fans bland unga män. När jag först hörde talas om det, och att det var mycket bland 4-chan trodde jag först att folk gillade den ironiskt. Men ju mer jag läste och hörde av och om folk som gillar serien, desto mer tveksam blev jag. DN skrev en artikel om det (och läs gärna Sofia Zettermarks text om artikeln).
Sen började jag titta själv, och förstod att det inte alls rörde sig om någon ironi. Jag har inte fastnat för något lika snabbt sedan jag började titta på Doctor Who (och de som sett Doctor Who vet förhoppningsvis hur stört bra den serien är).
Under tiden jag tittat på seriens första säsong så har jag också antecknat vad det är med den jag tycker är så bra, särskilt utifrån ett genusperspektiv. Varning för lite spoilers.
(Ber om ursäkt ifall jag uttrycker mig oklart eller slarvigt, det är min kladd som jag inte orkar skriva rent)
 

Det finns tjejkaraktärer som beter sig på ett "manligt" kodat sätt, genom att statustävla i armbrytning. Och det framhävs inte som något konstigt.
Aktiva kvinnliga karaktärer.
Lösningen på problemen är inte våld, även om karaktärerna ibland agerar våldsamt och så, så är det inte det som lyfts fram som det positiva, utan vänskap och respekt. Bra för barn.
Visar att tjejer kan vara olika. Karaktärerna är väldigt olika varandra.
En manlig karaktär som går och ojar sig över "tjejgrejer" men sedan, när han själv får delta, också är väldigt glad över det.
Kvinnliga karaktärer som är precis lika kaxiga och stolta som vissa manliga är, och pressar sig lika hårt för det.
Allt har jättefina färger! =D
Slapstickelement. Tjejer kan också snubbla på saker och vara roliga.
De använder ord som "Awesome!", "Sweet!", "Dude!" och liknande.
De säger att mustascher är coola.
De försöker omvända en mobbare genom att ge personen en fest, för att förbättra hens attityd.
Hela serien egentligen, men ett avsnitt specifikt, handlar om att tjejer inte måste vara två bästisar, utan att kan vara vänner med fler.
Den visar också hur vänskap inte behöver ta slut så fort det sker ett bråk. Det här är tyvärr väldigt vanligt i den typen av vänskaper unga flickor får lära sig att de ska ha, de så kallade "bästisrelationerna".
När någon tar till våld går det oftast dåligt, utan de har ett väldigt tydlig icke-våld-tema.
Alla de kvinnliga karaktärerna är inte typiskt "tjejiga" heller, utan vissa är "fancy" andra är mer jordnära, osv, osv.
Skaparen är feminist.
De tar uttryckligen avstånd från rasism genom att skapa en karaktär som har väldigt typiska voodoo-häxa-drag, och alla tror att hon är ond och hemsk. Sen visar det sig förstås att hon är jättesnäll, och det de andra tog för tecken på ondska var bara att hon kom från en annan kultur som de inte kände igen. (Det här går också att tolkas som jätterasistiskt stereotyp av svarta ifall en verkligen vill läsa det så, men med tanke på hur allt annat är så känns det som en extremt ologisk tolkning).
Två piggsvin kramade varandra, och stack sig på varandras taggar. Asgulligt!
Visar att även om det finns sådant som folk är dåliga på så är alla bra på något, och alla behövs.
Alla är speciella, och de får sina märken när de hittar det speciella.
De nämner rollerderby!
Även de kaxiga och tuffa kan vara osäkra och så.
Humorn är anpassad för både vuxna och barn. Vissa av skämten är väldigt sofistikerade, som en parodi på CIA:s försök att upptäcka tankeläsning och andra psykiska krafter.
De gör en skillnad mellan kampsport och att använda våld. Och det är en enormt stor skillnad.
Den väldigt fancy och lady-lika ponnyn Rarity blir kidnappad i ett avsnitt och räddar sig själv genom att klaga så mycket att kidnapparna inte orkar med henne och släpper henne. Hon förklarar i slutet att "just because I'm a lady doesn't mean that I can't handle myself in a sticky situation". Twilight, huvudkaraktären, forsätter med att säga "Just because some pony is ladylike doesn't make her weak." (De säger ofta "some pony" eller "any pony" istället för "someone" och "anyone")
De lyckas få med kritik mot modevärlden och presenterar det som anses som fint som något som är mycket beroende av vad de lite "coolare" tycker snarare än personlig smak.
De bär hjälm när de åker skoter.
En tjej försvarar en annan tjejs "ära". Sagt just utifrån att en vill skydda och ta hand om sina vänner. Tjejer kan också försvara sig själva och varandra. Kopplat till att alla kan vara starka.
Puns! Oh, god the puns! De är awesome, och skitroliga =D

Men framför allt som jag skrev tidigt; de är så olika varandra! Olika karaktärer, olika personligheter och inte bara token-tjejer. Och alla har sina brister och sina styrkor. Visar väldigt många olika sätt att vara tjej på, istället för att alla ska trängas in i bara en token-karaktär. Och karaktärerna utvecklas!

 

Jag säger nu inte att serien är helt perfekt ur ett genusperspektiv, inget är det. Men det slår utan tvekan alla andra barnprogram jag sett, utom möjligen Avatar: The Last Airbender. Det här är den typen av serie som en vill att ens barn ska se, oavsett kön. Och det är definitivt ett väldigt bra program för småflickor, vars "riktade" serier ofta är betydligt sämre. Jag tycker att alla, oavsett kön och ålder, borde se den här serien. Den visar att glad, mysig och trevlig inte alls behöver stå i motsats till spännande, smart och rolig, och framför allt så har jag aldrig sett en serie som så bra visar att tjejer också kan, utan att behöva skriva det på näsan att tjejer också kan. I Friendship is Magic är det en självklarhet, vilket, helt ärligt, är så som det borde vara här.

 

Nu ska jag titta på andra säsongen.


Vita kränkta män

I dagarna fick vi veta att personen bakom den omstridda Facebook-gruppen Vita kränkta män, en satirgrupp, inte är någon mindre än Kawa Zolfagary vars texter jag brukar tjata om (han är lite min politikidol, okej?). Det här, och att han blev intervjuad i P3 Gillar fick förstås debatten att blossa upp lite igen.
 
För att direkt avslöja var jag står i frågan så tycker jag om gruppen. Jag har alltid varit ett fan av samhällskritisk satir, och jag tycker det är skönt att se en mer vänsterorienterad sådan. Nu vet jag att mycket av samhällssatiren brukar klassas som "vänster", men samtidigt kommer den en oftast ser ifrån USA och "vänster" för dem är ofta ganska långt åt höger vad mig anbelangar. Jag kan fortfarande tycka att American Dad och framför allt South Park är riktigt klockrent, men samtidigt så ligger utgångspunkten fortfarande i striden demokrater mot republikaner, vilket för mig känns lite drygt. Jag väljer givetvis demokraterna framför republikanerna, men i ärlighetens namn tycker jag bägge är helt ute och cyklar.
 
Så vad är det egentligen som gruppens anhängare tycker är så roligt?
Till skillnad från vad kritikerna tror så handlar inte gruppen om att utmåla kaukasier eller män negativt. De som tror de har oftast inte varit inne och läst särskilt noga, utan bara läst namnet och tagit jätteilla upp. Det är förstås tråkigt om de känner så, men samtidigt missar de själva poängen. Faktum är att det överhuvudtaget inte är en fråga om rasism eller sexism. Det är helt enkelt inte "vit" eller "man" som är det komiska, eller det som hånas.
Det som gör Vita kränkta män så roligt är inte att det är just vita män som tagit illa vid av något, utan det roliga handlar om att det är en privilegierad grupp som tar illa upp för att de tycker att de blir förtryckta när andra, mer marginaliserade grupper, äntligen börjar få komma i närheten av de privilegierades (i vårt samhälle vita, heterosexuella cismän) fördelar. Det händer överlag inte där att folk faktiskt hånar män för att de är upprörda över något de faktiskt marginaliseras i, t ex i vårdnadstvister, men när Rafael Edholm hävdar att det är så jobbigt att vara man i filmindustrin, trots att en majoritet av alla som får filmstöd i Sverige är män och trots att en majoritet av alla inom branschen också är män, eller en straight cisperson tycker att det borde finnas en straightparad, trots att varenda instans i samhället är skapat med dem i åtanke, så är de så blinda för sina egna privilegier att det hela blir komiskt.
 
"Men vadå? Bara för att jag är en vit man kan ju jag ha problem ändå?" finns det många som invänder. Och det är helt rätt att en som man eller en kaukasier också kan ha problem, ingen har påstått något annat. Det är inte heller det som är det komiska, utan just när någon försöker hävda att det är så svårt att vara just man eller kaukasier, trots att en utifrån sitt kön eller sin etnicitet har det lättare än alla andra. Och nu säger jag inte att män, straighta eller kaukasier inte också kan utsättas för förtryck, men generellt sett så sker det inte på en institutionell nivå. Även om det är möjligt att av och till möta någon idiot som ogillar män/kaukasier/straighta så gäller klagomålen som hånas i princip enbart inbillade institutionella nackdelar (som tidigare exempel med Rafael Edholm) eller tidigare privilegier som försvinner (som när folk blir upprörda över att en inte får ha bön på skolavslutningar). Annars fokuserar gruppen främst på fyra olika fenomen:
1) Ren sexism/rasism/hbtq-fobi, som när Bert Åke Varg åkte fast för fortkörning men tyckte att han var oskyldig då han i alla fall inte var lika farlig som "kärringar som sitter och pratar i mobiltelefoner och inte vet vad högerregeln är för någonting" eller i princip alla yttranden från Sverigedemokraterna.
2) Människor som tror att feminismen/vänstern/homolobbyn är roten till all ondska, som hälften av alla kommentarer på artiklar.
3) Folk som beklagar sig över att vita, heterosexuella män blir förtryckta och smutskastade, och blir väldigt ledsna över att det för en gångs skull är någon som driver med dem.
4) Personer som anser att de "tystas ned" för att människor säger emot dem eller för att media inte vinklar nyheter som de tycker att nyheterna borde vinklas (alltså säger att allt är muslimernas fel), alltså alla som pratar om "det hemska PK-samhället".
 
En annan vanlig invändning folk kommer med är att de undrar varför det är okej att skämta om vita män, medan det inte är okej att göra detsamma om kvinnor, etniska minoriteter eller hbtq-personer.
Först och främst så handlar det som sagt inte om skämt om vita män per se, utan skämt om privilegierade som tycker synd om sig själva för att de tillhör en grupp som är privilegierad, men även om vi bortser ifrån det så brukar många av de så kallade "PK-människorna" vara snäppet mer okej med att det drivs med vita straighta män än med andra. Det här handlar om att det är mer socialt accepterat att sparka uppåt än att sparka nedåt. Sparkar en uppåt mot någon som är mäktigare så kan den personen också försvara sig själv på ett sätt som den som blir sparkad på uppifrån inte kan. Jag har skrivit mer om det här.
Sen ska det också tilläggas att det här är inte är helt sant. Först och främst så blir folk väldigt sura av Vita kränkta män, vilket märks på reaktionerna, sen finns det en helt sinnessjuk mängd humor som driver med etniska minoriteter, hbtq-personer, kvinnor eller andra marginaliserade grupper, men den här humorn är det sällan någon som reagerar på. Det är inte socialt accepterat att dra den här typen av skämt "offentligt", men bakom stängda dörrar är det skämten som driver med de svaga som florerar. När det sedan kommer en enda Facebook-grupp som har mage att inte ens driva med vita män, utan bara med fenomenen "privilegierad är så van vid att vara privilegierad att hen anser sig vara utsatt för att samhället blir mer jämställt" och "privilegierad med makt klagar över att det är jobbigt att vara privilegierad och att ha makt", då jävlar tar det hus i helvete. Gruppens namn innehåller "vita" och "män", men trots att det inte ens är att vara vit eller man som i sig är det som hånas så är det visst inte okej ändå (men minoriteter som det drivs med, de måste ju ha lite humor).
Så om du blir sur av Vita kränkta män; tagga ned för tusan, och var glad över att du väldigt sällan utsätts för äkta förtryck och diskriminering.
 
För att avsluta det här så vill citera en person från kommentarerna i Vita kränkta män (Det gick inte att maila till hen och fråga om tillåtelse, så jag avslöjar inte personens namn ifall det inte är ett yttrande som hen vill bli förknippad med. Om du läser det här så är det bara att hojta till så ger jag antingen creds eller tar bort citatet ifall du föredrar det):
"Konceptet Vita Kränkta Män är ju så mycket mer än bokstavligt vita kränkta män. Det är alla som är norm, som (hur mycket det individuella livet än suger till och från - det gör det ju för alla) befinner sig i den tryggaste* punkten i samhället men sparkar neråt för att ett förändrat samhälle hotar deras/vår situation. VKM är heterosexuella som motsätter sig homobröllop. VKM är västerlänningar som tycker det vore förfärligt om alla kineser ska bli som vi och ha varsin bil. VKM är alla som ojar sig över "dagens ungdom". VKM är alla som ser konspirationer och samhällets undergång i alla minoritets- och rättighetsrörelser."

Heteronormativitet och homosocialitet

(Inspirerad av en av de enda bra föreläsningarna vi fick under hela första terminen på lärarprogrammet)
 
De flesta känner förhoppningsvis till vad heteronormativitet innebär, men för de som inte vet så går det grovt förenklat ut på att det i samhället finns en förväntning om att alla är, eller bör vara, heterosexuella, monogama cispersoner. Det här märks särskilt tydligt i populärkulturen där nästan alla förhållanden som visas är heterosexuella, transpersoner förekommer ytterst sällan som något annat än comic relief eller så kallade "traps", och de enda typer av icke-monogamt beteende som visas är antingen otrohet eller singlar som "ligger runt".
Det märks också i att människor ses som så kallat "straighta tills motsatsen bevisats". En person måste helt enkelt komma ut som homo- eller bisexuell, men inte som straight. Och kommer en person ut innan hen börjat ligga eller hångla med folk tillhörande samma kön som en själv så kan en ofta stöta på frågor i stil med "hur kan du veta att du är det ifall du inte testat?", trots att personer anses vara heterosexuella långt innan de haft sex för första gången.
Heteronormativiteten handlar helt enkelt om förväntningar och förutfattade meningar som gör att samhället utgår ifrån att alla är heterosexuella, monogama och cis och att människor som inte passar in i den normen på ett eller annat sätt ofta behandlas sämre. Och även om det nu är så att omkring 80-90% av alla människor identifierar sig själva som heterosexuella så är det långt mycket vanligare att en romans i en film eller en bok involverar just en man och en kvinna. Den kultur där de inblandade inte är straighta cispersoner brukar också ganska snabbt bli klassade som just hbtq-kultur, till skillnad från sc-kultur som inte beskrivs som just sc-kultur utan istället ses som "normal", "vanlig" eller som överhuvudtaget inte definieras baserat på karaktärernas läggningar och könsidentiteter.
 
Det är också i kontrasten i uppdelningen mellan "normal" och "hbtq" som vi har heteronormens kärna, nämligen rätten att antingen definiera sig själv som just "normal" eller rätten att helt undvika att definiera sig själv. Att inte definiera sig själv alls utifrån de parametrar som en definierar andra så implicerar en också att det egna är "normalt", eller "oladdat". En heteroperson behöver inte definieras som en heteroperson eftersom det är så självklart att en person är en heteroperson om inget annat sägs (sen finns det den så kallade "bögskräcken" också förstås, när människor, trots den här impliceringen, ändå gång på gång på gång på understryka sin heterosexualitet) vilket istället för att skapa uppdelningen "hbtq" och "sc" skapar uppdelningen "hbtq" och "--".
Vissa som argt hävdar att det alltid talas en massa om hbtq-personer men aldrig om de stackars sc-personerna missar helt och hållet att det alltid talas om sc-personer, bara att dessa inte behöver definieras, eftersom alla utgår ifrån att en person är sc om inget annat sägs.
 
En av de mer underliga aspekterna med heternormativiteten är att det också finns en uppfattning om att folk är homosociala. Det här innebär att män helst umgås med andra män, och kvinnor helst umgås med andra kvinnor (och folk som varken är män eller kvinnor eller kanske bägge har ingen plats i heteronormen). Redan från barnsben socialiseras folk in i att främst umgås med medlemmar av sin egen könstillhörighet. En tjej som umgås med killar stämplas som en "pojkflicka" (i motsats till en "vanlig"/"riktig" flicka) och en kille som umgås med tjejer möter i värsta fall allvarlig stigmatisering och kategoriseras i bästa fall som "tjejtjusare". Att en kille faktiskt skulle vilja umgås med tjejer med annat än romantiska/sexuella bevekelsegrunder är förstås helt befängd(!).
I stort finns det en väldigt stark förhärskande attityd i samhället om att "lika barn leka bäst" och kön ses som den ultimata likhetsaspekten (trots att idén om kön som definierande faktor bör ses som fullkomligt absurd). Vi får kort och gott lära oss att vi främst har saker gemensamt med människor av vårt eget kön, och att det är de vi bör hålla oss till.
Med tanke på att vi lever i en kultur där normen säger att en man enbart kan förstås av andra män, och att en kvinna enbart kan förstås av andra kvinnor, är det inte lite absurt att samma kultur också målar upp att den enda vägen till lycka och det enda "rätta" sättet att leva på är i en kärnfamilj, utan allt för mycket kontakt med omvärlden, tillsammans med en person som är i grunden olik oss och som i slutänden aldrig riktigt kommer att förstå oss? Vore vi inte lyckligare i så fall, ifall vi levde med människor av våra egna kön och bara träffade andra när det är dags att avla fram nya barn? Varför har vi som kultur denna besatthet vid heterosexualiteten och kärnfamiljen trots att vi samtidigt får lära oss att män och kvinnor är fundamentalt olika och aldrig kommer dela intressen, värderingar eller förhållningssätt?
Det är fullständigt ologiskt!
 
Jag skriver helt under på att vi människor är olika varandra, men de här olikheterna är mellan individer, inte mellan grupper. Oavsett ifall den arbiträra indelningen baserar sig på kön, läggning, etnicitet, religion, könsidentitet, kultur eller något annat så finns det garanterat folk inom de olika grupperna som vi kommer att komma väldigt bra överens med och folk som vi kommer komma väldigt dåligt överens med. Men om vi blint fokuserar på de tillskrivna gruppegenskaperna, egenskaper som överhuvudtaget inte stämmer från första början, så kommer vi aldrig att inse det. Svårare än så är det inte.
 
 
 
Ps.
Inom kort (max tre dagar ifall inget oförutsägt händer) kommer det också ett inlägg om Vita Kränkta Män!

Representationsbördan

Om någon gör något som vi inte tycker om är det inte särskilt uppseendeväckande att vi vill ställa den personen till svars för det hela. Ifall någon exempelvis rånar en bank vill vi att den personen ska sättas i fängelse, om någon säger något elakt vill vi att den personen ska be om ursäkt, och så vidare. Det här känns ju ganska rationellt, men tyvärr så fungerar det inte alltid såhär, för beroende på vilken grupp "syndaren" kommer ifrån så varierar nämligen reaktionerna.
Hur ofta har vi inte varit med om att det mer eller mindre krävs av muslimska ledare att de tar avstånd från terrordåd som utförts av muslimer? Eller att människor börjar snacka om det farliga med invandring (främst från vissa länder) när någon med utländsk bakgrund gör sig skyldig till ett brott? Det här kallas "representationsbörda" och innebär att när någon från en minoritetsgrupp gör sig skyldig till en överträdelse så ställs hela gruppen till svars för sagda överträdelse. Det här är något som alla grupper egentligen drabbas av, även starkare sådana, men när en maktmässigt stark eller en väldigt bred grupp råkar ut för det här så finns det väldigt många röster som genast kastar sig till gruppens försvar och understryker att det bara handlar om individer, något som blir mer sällsynt ju mindre och/eller mer marginaliserad gruppen är. När någon idiot till exempel häver ur sig att alla män är hemska på grund av våldtäkter så får den personen genast ganska mycket invändningar om att det bara handlar om individer (även om antifeminister gärna vill tro det så är det helt enkelt inte sant att de här beskyllningarna är speciellt vanliga, utan det är en myt som grundar sig i en oförståelse för de feministiska diskurserna samt viljan att känna sig förtryckt av "det hemska PK-samhället"), men när någon lika korkad häver ur sig att romer är tjuvar så är kritiken tystare. Nu säger jag inte att kritiken inte förekommer, men makthavare kan mer eller mindre ostört driva en politik för att förtrycka romer, flyktingar eller andra svaga grupper, men trots att många antifeminister gärna vill hävda motsatsen så förekommer liknande politiska initiativ inte för exempelvis män. När någon med utländsk bakgrund begår ett brott hörs betydligt fler röster med seriöst menade förslag om att minska invandringen än som på fullaste allvar kräver DNA-registrering av alla män när någon man begått en våldtäkt (istället är det ju kvinnor som borde vara försiktiga och inte gå ut själva på nätterna), trots att det i bägge fallen handlar om individer som begått brott, och inte grupper.
 
Det här märks absolut tydligast i religiösa grupper. Varje gång det sker något terrordåd som begås av människor som indentifierar sig själva som muslimer så mer eller mindre krävs det av muslimska ledare att de ska ta avstånd från dådet, men det var ingen som knackade på hemma hos Anders Wejryd (Sveriges ärkebiskop) efter Utöya och bad honom distansera sig från Breivik. Att det överhuvudtaget krävs ett distanserande är absurt, eftersom det rationella är att utgå ifrån att människor är emot terrordåd då de flesta helt enkelt är det. På samma sätt tycker jag också att det är skevt att kräva att Jimmie Åkesson tar avstånd ifrån Breivik. Nog för att jag tycker fruktansvärt illa om Sverigedemokraterna, och jag kan också se vilken roll den islamofobiska, antifeministiska och antisocialistiska retoriken spelat i det hela, men steget från det till "gillar att folk mördas" är ganska gigantiskt.
Nu menar jag inte att påstå att kristna inte ställs till svars för skit som folk hittat på i kristendomens namn, utan det jag säger är att det är enormt mycket vanligare att folk från andra religiösa grupper avkrävs avståndstaganden. En fredlig och vänlig tolkning av kristendomen finns helt enkelt i vårt kollektiva medvetande (tillräckligt mycket för att det ska stå saker om "kristen värdegrund" i läroplanerna), men islam möts inte av den lyxen.
 
Några av de få gånger då det faktiskt kan vara rationellt att kräva att någon förhåller sig till det hela är när valda representanter för ett politiskt parti säger saker, i och med att det just är tänkt att de ska representera partiet, och ifall de i den av partiet givna maktpositionen begår övergrepp med den makten så är det också partiets ansvar eftersom det var de som satte dem på de platserna i första hand.
Vi märker också det här ofta i hur feminister bemöts. När någon som kallar sig feminist häver ur sig något korkad så kräver folk att alla feminister ska gå ut och ta avstånd ifrån det. Skillnaden mellan feminister och exempelvis Moderater eller Socialdemokraterna är att feminister inte är ett politiskt parti, eller ens en enhetlig rörelse. Det är Moderaterna och Socialdemokraterna, vilket innebär att en partimedlem bör kunna förhålla sig till allt partiet gör, även om det bara är "jo, det suger, men jag tycker partiets politik i övrigt väger upp det här dåliga", just för att en röst på partiet är en röst på all av partiets politik. Det fungerar inte med feminismen då feminismen som "rörelse" varken har ett partiprogram eller går att rösta på. Och det uppenbara svaret på varför fler feminister inte går ut och tar avstånd från någon som skrivit en artikel om att alla män är skitskallar som älskar våldtäkt är för att den personen är helt dum i huvudet och de enda som tar hen på allvar är en sensationslysten media.
Nu bör jag förstås också nämna SCUM-manifestet som hyllats av väldigt många, men då måste vi också läsa varför det hyllas; just för att det läses som en satirisk kritik mot den kvinnofientliga litteraturkanon som vi har. Ifall en vägrar läsa tillräckligt långt som till motiveringen för hyllandet så får en faktiskt skylla sig själv.
 
Vad beror det här på?
Representationsbördan drabbar som sagt främst individer från grupper som faller utanför normen. De här personerna kategoriseras utifrån sin grupptillhörighet på ett helt annat sätt än vad de som faller in i normen gör. En person med utländsk bakgrund kommer av samhället att klassas som "invandrare" i betydligt högre utsträckning än vad en person med svensk bakgrund kommer att klassas som "svensk". Den sistnämnda brukar istället inte definieras alls i fråga om nationell tillhörighet eftersom hen är "det normala". Det här ser vi också när det gäller sexuell läggning. En hbtq-person har ofta "hbtq-person" som en betydligt tydligare etikett än vad en sc-person (straight-cis) har. Det märks särskilt med tanke på att förkortningen "hbtq" är allmänt vedertagen, medan jag fått hitta på "sc" själv. Heterosexuella, cis-personer och monogama ses i stor utsträckning som "normala".
Eftersom norm-gruppernas grupptillhörighet inte behöver definieras, så definieras personen inte heller i lika stor utsträckning utifrån sin grupptillhörighet, vilket innebär att när norm-personer gör sig skyldiga till någon överträdelse så går det inte lika lätt att skylla det på deras grupptillhörighet.
Nu är det förstås inte helt svart-vitt, och jag påstår inte att norm-personer aldrig definieras utifrån sin grupptillhörighet, utan det jag säger är att det är mycket vanligare för de som faller utanför normen.
 
Och jag vet att jag tjatat om det här mycket, men läs Kawa Zolfagarys text om det här. Det är fortfarande något av det bästa jag läst på hela året.

Kan vi inte bara skippa ordet "manssvin"?

Nu vet jag att många tror att ordet "manssvin", "mansgris" och liknande uttryck är standard inom feminismen, lika vanliga som "könsmaktsordning", "struktur" eller "genus". Det här är förstås inte sant, utan det är bara en liten minoritet som är de vanligaste användarna av de här pejorativen. Det är människor som tycks vara mer intresserade av att peka ut hemska saker män gjort än av att arbeta för jämlikhet, och istället för att leta förklaringar i strukturer eller samhällshets utformning så föredrar de att fokusera på just män som grupp. Den här minoriteten antar jag är vad många antifeminister i sin totala okunskap skulle kalla för "radikalfeminister", trots att radikalfeminist egentligen är något helt annat (det kommer ett inlägg om det). Själv tycker jag inte att de har någon som helst rätt att titulera sig själva "feminist".
 
Feminism handlar nämligen om att kämpa för jämlikhet. Att hata män för att de är män är sexism. De två går inte att förena. Svårare än så är det inte.
Nu menar jag inte att alla feminister borde dela upp sin tid exakt mellan att kämpa för alla köns rättigheter, alla måste ju fritt få välja var de vill "specialisera sig" och vilka frågor de vill engagera sig i. Vissa feminister fokuserar nästan helt på så kallade "kvinnofrågor", andra nästan enbart på "mansfrågor", några främst på "intergenderfrågor", vissa mest på "hbtqfrågor", och så vidare. Vissa (som undertecknad) föredrar att göra lite av varje.
Kön är inte heller den enda uppdelningen i fokus att göra. Jag föredrar t ex att fokusera på könsroller, politik och populärkulturella fenomen, samtidigt som jag skriver väldigt lite om löneskillnader. Det gör mig inte till en sämre feminist än någon annan, lika lite som en person som främst fokuserar på exempelvis "kvinnofrågor" är sämre än en person som fokuserar på "henfrågor", utan det handlar helt enkelt om var ens huvudintressen ligger.
 
Nu vet jag att jag skrev att jag inte upplever det som att "manssvin" och liknande pejorativ är särskilt vanliga, men jag tycker ändå att det är viktigt att markera emot det.
Och jag vet, feminister får ofta höra bra mycket värre saker, och det finns en extremt sexistisk jargong i samhället som oftast trycker ned kvinnor, men två fel gör inte ett rätt. Och vill vi att den sexistiska jargongen ska försvinna så är det också viktigt att vi själva agerar som ett exempel, och inte genom att försöka "sätta hårt mot hårt" och förolämpa tillbaka. Vi vinner helt enkelt ingenting på det i längden, och framstår bara som hycklare.
 
Sen vet jag att det finns vissa som säger "jag hatar män" när de egentligen menar att de hatar mansrollen och de egenskaper som är knutna till den. Det kan jag helt och hållet förstå; jag hatar också mansrollen. De egenskaper som är knutna till mansrollen är egenskaper jag ogillar, åtminstone i kombination med varandra. Jag hatar kvinnorollen med av samma anledning. Men vi behöver inte säga "jag hatar män". Vi klarar oss helt och fullt utan det uttryckssättet eftersom allt det åstadkommer är att såra andra. Sen förstår jag att folk kan bli frustrerade och det är okej, men vi måste ändå försöka vara trevliga mot varandra. Vi kan ju också förstås försöka mötas på mitten, så om någon säger "jag hatar män" eller något annat, fråga ifall personen hatar precis alla män eller om hen bara hatar egenskaper som är knutna till mansrollen. Ifall svaret är det sistnämnda, be personen säga så i fortsättningen och förklara att generaliseringar är onödiga och inte bidrar till ett bättre samhällsklimat.
 
Jag brukar ofta förklara för folk hur det kommer sig att det blir mindre rabalder när någon säger något mansfientligt jämfört med något kvinnofientligt. Egentligen vet jag inte om jag tycker att det blir mindre rabalder, men det beror lite på vilken social kontext som en rör sig i, men i de kontexter där verkligheten ser ut så handlar det helt enkelt om att kvinnor som grupp har mindre makt än vad män som grupp har, och det är (grovt förenklat och generaliserat) mer socialt accepterat att sparka uppåt än att sparka nedåt. Det här står jag fast vid, men det innebär dock inte att vi alltid bör sparka uppåt, åtminstone inte när grupperna är så arbiträra som kön.
 
För när allt kommer till kritan så behöver vi inte säga "manssvin". Det är helt enkelt onödigt och syftar bara till att polarisera en debatt som inte bör vara polariserad. Om någon man beter sig illa behöver vi inte göra könstillhörigheten till en del i förolämpningen. Det finns så många andra bra ord ändå, som: Idiot, kräk, sopa, skithuvud, dumskalle, äckel, tönt, pucko, dumhuvud, Sverigedemokrat, skitstövel, fåntratt, tjockskalle, imbecill, dumfan, saftskalle, svin, odjur, skurk, kryp, fjant, pajas, fåne, skitoxe och knäppgök.

Den krossade "manligheten" - Varför tas inte våldtäkterna mot män upp mer?

Hannah skrev ett inlägg där hon tog upp våldtäkter mot män, och att det är ett stort problem att dessa inte ges mer medialt och samhällsmässigt utrymme. Jag tycker det var en bra sak att ta upp, så jag tänker försöka förklara hur det kommer sig att det sällan kommer på tal.
Jag vill dock tillägga att jag tycker att media på sistone blivit lite bättre på att uppmärksamma det hela, och jag kan i alla fall dra mig till minnes att jag läst om det ett par-tre gånger det senaste året.
Jag vill inte att ni läser det här som ett ursäktande, utan det är en förklaring.
 
Först och främst måste vi vara medvetna om dagens mediaklimat. Det som händer i Sverige får mer uppmärksamhet i Sverige än det som händer utomlands, något som inte är så konstigt eftersom folk generellt sett är mer intresserade av att läsa saker som får dem att tänka "shit, det här kan hända mig!" än något som är "långt där borta". Skräck säljer, och vi får inte glömma bort att våra tidningar faktiskt är profitintresserade företag. Det är helt enkelt inte så konstigt att de väljer att trycka det som de tror kommer att sälja. Det är inget vi kan eller bör lasta enskilda journalister för, utan det är helt enkelt så systemet ser ut. Vill vi förändra det måste vi förändra systemet.
Eftersom tidningar främst kommer att trycka det som händer i Sverige så är det också det som händer i Sverige vi kommer att få upp ögonen för. Det är alltså främst de våldtäkter som sker i Sverige som får medial uppmärksamhet i Sverige. Det är också framför allt de anmälda våldtäkterna som får medial uppmärksamhet, eftersom det helt enkelt är lite svårt att veta om att det skett en våldtäkt ifall ingen anmäler den. Så då borde vi titta lite närmare på våldtäktsstatistisken. Det ska dock tilläggas att mörkertalen är stora.
 
Enligt BRÅ så anmäldes 2 990 våldtäkter mot barn i åldern 0-17 år. I 9% av fallen var offren pojkar, vanligast mellan 0-14 år, alltså pedofilistiska våldtäkter.
Bland anmälda vuxna offer så var 97% kvinnor och 3% män.
 
Bland vissa, främst inom antifeministiska kretsar, så finns det knutet till anti-kvoteringstänket att representationen bör överensstämma med det totala antalet. Det här brukar motivera argument om att vi inte ska ha fler kvinnliga chefer i mansdominerade branscher eftersom om bara 10% av de anställda är kvinnor bör också bara 10% av cheferna vara kvinnor. Med den här logiken bör alltså våldtäkter mot pojkar bara få 9% av den mediala uppmärksamheten och våldtagna män bör bara få 3%.
Jag håller dock inte med om det här tankesättet, utan jag tycker att det är viktigt att ge våldtagna män uppmärksamhet för att normalisera bilden av män som offer, precis som att vi måste normalisera kvinnliga chefer. Med det här menar jag inte att jag tycker det är bra att män är offer, jag tycker inte det är bra att någon drabbas av något, utan jag menar att män måste tillåtas vara offer.
 
Ett problem är dock att vi som samhälle har en väldigt förutfattad bild av hur en våldtäkt och dess efterverkningar ser ut. Det ska vara en nykter, ganska ung tjej, inte "för" lättklädd, som blir påhoppad av en äcklig gubbe hon aldrig träffat förut som gömt sig i en buske. Efter våldtäkten så ska tjejen vara helt förstörd, kanske för resten av livet, och aldrig mer kunna ha sex normalt igen eller kunna lita på en man.
Det här är en bild som feminister vänder sig oerhört kraftfullt mot av en mängd olika anledningar. För att bilden implicerar att en kvinnas människovärde är knutet till hennes "dygd" som då "smutsas ned" av våldtäkten, för att bilden av offret är på tok för trångsynt, för att nio av tio våldtäkter begås av någon offret är bekant med, för att alla reagerar olika på en våldtäkt, men också för att män också kan våldtas.
 
Ett annat problem är bilden av män som förövare och kvinnor som offer. Många försöker tillskriva feminismen den här bilden, något som är genuint skitsnack eftersom den funnits långt mycket längre än sedan den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892 där det bestämdes att ordet "feminism" skulle bli namnet på kvinnosakskampen. Tvärtom är bilden av kvinnor som veka och försvarslösa en bild som funnits i populärkulturen sedan urminnes tider, och eftersom synen på kön som dikotomi har varit allmänt förhärskande minst lika länge så innebar det att om kvinnor är svaga så måste män vara starka (även om ursprungslogiken troligen var tvärtom). Ska vi prompt rikta någon kritik mot den här första vågens feminism så är det att de inte ifrågasatte den här dikotoma synen tillräckligt mycket, men det var det inte heller någon annan som gjorde. Bilden stärktes även på grund av att gifta kvinnor vid den tiden inte hade särskilt mycket rättigheter gentemot sina makar, vilket ledde till att de som drabbades av övergrepp från dem var mer eller mindre försvarslösa.
Bilden av män som förövare och kvinnor som offer är dock en deriverad bild från bilden av män som starka och kvinnor som svaga. Det hela handlar förstås lite om perspektiv, men det är knappast en osanning att hävda att bilden åtminstone delvis har sin grund i kvinnoförakt.
 
Den huvudsakliga grunden för det här problemet är dock den hegemoniska maskuliniteten som kommer av könsrollerna. Den hegemoniska maskuliniteten är benämningen på det könsrollsbaserade normsystem som skapar olika nivåer av manlighet som värderas olika. Det "bästa" sättet att vara man på i samhället är att följa könsrollen. Det innebär inte att alla tycker om de män som är sådana, men de som beter sig så får en mängd "belöningar" för att de konformerar sig till rollen. De kommer aldrig få sin manlighet ifrågasatt i lika hög utstreckning som någon som försöker vara man på ett annat sätt, de får lättare att locka till sig heterosexuella kärleksrelationer och får högre status och respekt. Och de manliga könsrollerna förespråkar i vanlig ordning hårdhet, tuffhet och machoegenskaper för att vara "en riktig man", egenskaper som inte är föreneliga med att vara offer, och framför allt inte med att bli våldtagen. Att som man bli våldtagen innebär enligt vår populärkultur (Oz som exempel) och våra rådande normsystem i princip att någon annan "gör en till kvinna", något som män får lära sig är bland det värsta de kan råka ut för. Eftersom det finns en så kraftig bild av att våldtäktsoffer är kvinnor så innebär det att folk ser det som att det just är kvinnor som blir våldtagna, något som då innebär att våldtagna män blir av med sin manlighet, och ju konservativare könsrollssystem (som i Hannahs text) desto hårdare sociala konsekvenser får den här förlusten av manligheten.
 
Så hur löser vi då det här problemet?
Jo, som vanligt handlar det om att vi behöver luckra upp könsrollerna. När män förhindras från att få vara offer eller visa svaghet så har vi ett av de bästa exemplen på att också män gynnas av könsrollerna utplånas. Kärnan i problemet handlar helt enkelt inte om att någon ondsint tidningsredaktör eller manshatande politiker sitter och gnuggar händerna och aktivt väljer att förbjuda män från att känna sig svaga genom att mobba ut dem. Problemet går helt enkelt mycket djupare än så. Kärnan ligger i att män och kvinnor har förväntningar på hur de ska bete sig för att vara just män och kvinnor. Kvinnorörelsen har historiskt arbetat väldigt, väldigt hårt för att luckra upp bilden av hur en kvinna "ska" vara. Rollen är fortfarande väldigt trång, men på grund av det här hårda, sekellånga arbetet så har det skapats lite mer svängrum. Någon motsvarande rörelse för män har aldrig riktigt funnits, vilket är anledningen till att mansrollen fortfarande är väldigt trång. Tyvärr så har stora delar av den självbenämnda "mansrörelsen" som hörs istället tagit på sig uppgiften att benhårt försöka försvara könsrollerna och den dikotoma uppdelningen av kön. Det som de här människorna inte tycks förstå är att de genom att likt Per Ström envist fortsätta hävda att "män är si, kvinnor så" så bevarar de också den här skeva synen på manlighet och bidrar till att de här problemen fortsätter finnas. Genom att hävda att män är på ett sätt så säger en också att alla som inte är på det sättet inte är män, svårare än så är det faktiskt inte. Grunden till problemet ligger helt enkelt i manligheten, vad den innebär och vad som krävs för att uppnå den. Och när jag säger att manligheten är ett problem säger jag inte att män är dåliga, utan jag säger att det är dåligt att män tvingas bete sig på vissa sätt för att inte riskera att förlora anseende och respekt i egenskap av att vara man. Det jag kritiserar är att det finns en könsroll.
När det gäller könsrollsystemet så kan vi inte välja och vraka vad vi vill behålla och vad vi vill göra oss av med, utan antingen behåller vi en förutbestämd roll eller så kasserar vi den och låter folk få vara sig själva. Vi kan helt enkelt inte behålla de positiva sidorna med den manliga/kvinnliga könsrollen utan att också drabbas av de negativa. Ifall någon verkligen vill göra något för att hjälpa män som grupp undan de sinnessjuka krav som ställs så är motverkande av könsrollerna det bästa sättet. Skapar vi en mer inkluderande roll så skapar vi ett samhälle där män också tillåts vara offer, och där män som våldtagits slutar osynliggöras. Som vanligt är vägen mot kvinnlig frigörelse och manlig frigörelse mer eller mindre densamma.
 
Alltså:
Mindre könsroller -> Mer normaliserad bild av män som offer -> Mer medial uppmärksamhet -> Kanske i alla fall ett problem mindre för de män som våldtas?

Bemötande av Barometerns ledare om "genusflummet"

I Barometern kunde vi den 13/7 läsa en ledare om hur genusvetenskapen, eller "genusflummet" borde avskaffas. I vanliga fall brukar jag inte riktigt bemöda mig med att kommentera den här typen av dumheter, men artikeln är så full av faktafel och så verklighetsfrånvänd att jag tänkte att det vore en kul grej.
 
Till en början så skriver artikelförfattaren i ingressen att en i Norge dragit in det statliga stödet till genusforskningen. Det här är inte sant, utan det som hände var att genusforskningen inte fick en förlängd extra-satsning. Av och till fattar politiker beslut om att någon disciplin eller något forskningsprojekt ska ges extrapengar då politikerna i fråga anser det hela vara viktigt. Genusvetenskapen är ett sådant område som av och till fått extra pengar satsade på sig, men det är knappast det enda. Den här extra satsningen beslöt dock beslutsfattarna i Norge att inte förnya, men genusvetenskapliga forskningsprojekt kan fortfarande söka anslag, precis som alla andra forskningsprojekt. Att hävda, som många antifeministiska bloggare gör, att genusvetenskapen i Norge skulle vara nedlagd eller något liknande är rena dumheter. Det här har inte heller något med tv-programmet Hjernevask att göra, ett program som bara angrepp några utvalda forskningsprojekt och knappast kunde rikta smällar mot hela disciplinen. Det bör förstås tilläggas att det bedrivs massor av "onödiga" forskningsprojekt inom andra discipliner som mest bara görs för att det är coolt eller intressant. Men visst är det spännande att genusvetenskapen (och humanioran) bör dömas efter helt andra kriterier än fysiken och rymdforskningen? (tack till Forskarfeministen för infon)
 
I ledarens första "riktiga" stycke så talar författaren om att genusteorier just är teorier, som är svåra att belägga empiriskt, men lätta att falsifiera med hjälp av rön från bland annat hjärnforskningen. Här låter det som att hen inte riktigt vet vad en vetenskaplig teori innebär, men för att ge det hela lite perspektiv så är evolutionsteorin också "bara" en teori. "Teori" i en vetenskaplig kontext innebär inte "något som någon chansar på" utan "det som av bevisen att döma kan hållas för sant till dess att motsatsen bevisats". Finns det inget stöd för en teori, så är det inte en teori, utan det kommer överhuvudtaget inte ens att uppmärksammas i vetenskapliga kretsar. Genusvetenskapen är inget undantag.
Saken är dock den att i så gott som all samhällsvetenskap så finns det stöd för olika teorier, ibland direkt motsägande varandra. Det är helt enkelt så samhällsvetenskapen fungerar. Det här förekommer förstås också inom naturvetenskapen, jag tror inte att någon skulle vilja hävda att den teoretiska fysiken är ovetenskaplig, men den är, mig veterligen, lika "flummig" som någon samhällsvetenskaplig disciplin. Vi kan dock säga att den enklare samhällsvetenskapen, som är tillgänglig för folk som inte är så insatta i disciplinen, är överlag lite mer komplex än den enklare naturvetenskapen i just den bemärkelse att naturvetenskapen är mer straight forward (jag säger nu inget om hur svårt det hela är att lära sig, förstå eller bedriva). Det är helt enkelt lite lättare att hitta givna sanningar på de lägre nivåerna.
Det ska även tilläggas att hjärnforskningen inte motsäger genusvetenskapen, utan de tittar på helt olika saker. Grovt förenklat kan vi säga att hjärnforskning med genusperspektiv tittar på vilka skillnader mellan män och kvinnor vi kan observera, genusvetenskapen tittar på hur dessa skillnader tar sig uttryck i sociala kontexter, samt hur dessa skillnader kan skapas och/eller förstärkas genom mänsklig interaktion. Det är relaterat, men knappast samma sak.
 
I ledaren går författaren vidare i andra stycket med att hävda att genusteori handlar om att utplåna alla skillnader i beteende. Det här är ett yttrande skapat av antingen illvillig lögnaktighet eller en plågsam okunskap. Det är helt enkelt inte sant.
Det stämmer att genusvetenskapen lägger "stor kraft" vid att försöka hitta könsskillnader, men det är för att det är just det som genusvetenskapen studerar. Att anklaga genusvetare för att titta på könsskillnader och försöka förstå hur de skapas, förstärks och reproduceras är som att anklaga en genetiker för att vara intresserad av DNA. Fullständigt absurt, med andra ord.
Det är också komiskt att artikelförfattaren i slutet av det andra stycket bestämt hävdar att "Vetenskap med en på förhand bestämd politisk agenda hör inte hemma på våra lärosäten". Först och främst är genusvetenskapen inte politisk, feminismen är det men det är två olika saker, men det roliga är framför allt att jag aldrig träffat en ekonomistudent som någonsin pluggat något annat än sådant som gäller marknadsekonomin. Hade det varit politiskt neutralt så hade ekonomerna också fått lära sig mycket om alternativa ekonomiska system. Ska vi dessutom vara lite petiga så är juristernas studier också politiskt förutbestämda i och med att lagen fattas genom politiska beslut, och inte genom vetenskapliga.
 
I tredje stycket, förut om att kalla genusvetenskapen för lite fula ord, så verkar artikelförfattaren igen inte se skillnaden på genusvetenskap och jämställdhetspolitik. Jämställdhetsbeslut har helt enkelt ingen direkt koppling till genusvetenskapen, utan det är politiska beslut för att skapa jämställdhet. Genusvetenskap är, som sagt, att studera hur könsskillnader skapas, förstärks och reproduceras i sociala interaktioner. Att helt enkelt kolla vilken innebörd kön har i samhället. Att många genusvetare är för jämställdhet säger ingenting om genusvetens neutralitet, utan det är förståeligt att någon som vigt sitt yrkesliv åt ett ämne också är intresserad av det ämnet. Miljövetare är generellt sett emot miljöförstörning och dataloger är oftast för en positiv teknikutveckling. De flesta människor vill att det ska bli så bra som möjligt i världen, och i och med att vi ändå har vissa värderingar som är vanliga att folk har i vårt samhälle (för jämställdhet, för frihet, mot våld, osv) så är det inte så konstigt att någon som är kunnig inom ett visst område också vill förbättra för folk inom det området. Genusvetare vill oftast ha jämställdhet och vet hur det ska gå till, miljövetare vill oftast ha en hållbar ekologi och vet hur det ska gå till. Det har inget med ämnets politiska prägel att göra, utan de av samhället uppmuntrade värderingarna.
 
I fjärde stycket går artikelförfattaren lös på att en genuspedagog, Britten Dehlin tyckte att den vid det här laget ökända "korvbilden" var stötande, men tycks ha missat att det var väldigt många som fann den stötande. Genuspedagogen hamnade, tillsammans med Gudrun Schyman, bara i fokus för att tidningarna tänkte att det hela vore mer provocerande ifall artiklarna fick de vinklarna, istället för att skriva om att det faktiskt var rätt många som tagit illa upp. Vilken idiot som helst kan vid det här laget förstå att omnämnanden av "genus", "feminism" och "Gudrun Schyman" skapar konflikter. Media vill förstärka konflikter då konflikter säljer. Kapitalistiskt samhällssystem leder till att "sälja" blir viktigt. Svårare än så är det inte.
Det ska också tilläggas att fenomenet "folk retar sig på sexism" inte har något med genusvetenskap att göra, och Dehlins status som "genuspedagog" har inget med att hon retar sig på sexism att göra.
 
Ledaren ondgör sig sedan över hur hemskt synd det är om hen som inte får kritisera genusvetenskap utan att stigmatiseras, detta trots att alla kommentarer i skrivandets stund utom en är positiva. "Beviset" för stigmatiseringen är att SVT inte vill visa Hjernevask något som kanske kan bero på att den är full av struntprat och dessutom fokuserar på Norge. Svensk och norsk politik må vara rätt lika varandra, men våra lagstiftare kan fortfarande inte bestämma saker i Norge. Att SVT inte vill visa serien kanske helt enkelt beror på att de är vettigare och kunnigare än vad ledarens författare är?
 
Textens slutkläm är nog det roligaste, eftersom förtfattaren där hävdar att "det är hög tid att den svenska regeringen gör upp med flumteorierna och vågar stå upp för en individualistisk männniskosyn där alla har samma rättigheter men där den enskildes val respekteras."
Artikelförfattaren tycker alltså att Sveriges regering bör avskaffa en vetenskaplig disciplin för att värna om en politisk tanke. I en artikel där författaren beklagar sig över politisk inverkan på forskningen vill hen alltså att regeringen ska ta bort en forskningsdisciplin för att den inte stämmer överens med hens personliga politiska åsikter!
Jag bör också tillägga att genusvetenskap inte motsätter sig en individualistisk människosyn. Genusvetenskapen har lika lite med det att göra som fysiken, och även om en ofta använder sig av ett grupperspektiv i forskningen så har det inget med huruvida enskilda val bör respekteras eller inte att göra.
 
Det är underligt att vi så gärna vill ta reda på vad saker och ting beror på och hela tiden söker djupare efter svar när det gäller allt utom just könsskillnader. Där ska vi istället blint acceptera att män och kvinnor är fundamentalt olika, trots att alla bevis pekar på att de individuella skillnaderna inom grupperna är enormt mycket större än de kollektiva mellan grupperna, och trots att genusvetarna levererar en plausibel förklaringsmodell till hur skillnaderna skapas, förstärks och reproduceras.

Kriget mot KDU - Del 4: "Skaffa dig ett liv"

Tidigare i år så gick KDU ut med en ny kampanj som av någon anledning främst syntes i invandrartäta förorter (det var i varje fall så jag upplevde det, men det är såklart mycket möjligt att jag har fel) som gick under namnet "Skaffa dig ett liv".
Kampanjen gick ut på att det finns vissa saker folk kan göra som leder till att de inte kommer att få ett jobb, och undermeningen var att folk som var dumma nog att göra de sakerna, t ex inte lyssna i skolan, välja fel gymnasieprogram/högskoleutbildning eller har mage att våga känna sig otrygga, fick skylla sig själva ifall de inte fick "ett bra liv". Det ska också tilläggas att det enligt KDU bara verkade finnas en definition av ett "bra liv" och att det mer eller mindre innebar ett högavlönat arbete. Ni kan läsa kampanjmaterialet här eller hitta det via KDU:s hemsida.
 
Det ironiska med materialet är först och främst att de börjar med texten "Vet du bättre än politiker hur du ska leva ditt liv? Vi är övertygade om det!". Det här är ju ganska speciellt i och med att det kommer ifrån KDU som anser att politiker vet bättre än transpersoner ifall transpersoner borde steriliseras eller inte, de vet bättre än homosexuella ifall de homosexuella borde få gifta sig eller inte och dessutom tycker sig ha rätten att bestämma vilka som bör och inte bör ha barn, utan att luta sig mot någon forskning, och deras huvudparti tycker dessutom att kriminalisera en hel generation och tillåta statligt spionage på medborgarna är the shit.
Det hela blir ännu konstigare i och med att KDU under hela texten ändå klart och tydligt visar att det är en viss typ av existens som de hävdar är ett "bra liv", och i och med att KDU själva är politiker så blir uppmaningen "Skaffa dig ett liv!" också politiker som säger åt medborgarna hur de ska leva sina liv. För det är ju bara vissa typer av liv som är acceptabla enligt KDU. En person som lider av allvarlig fibromyalgi kanske föredrar att leva på sjukpenning istället för att jobba då smärtorna kanske då blir lättare att hantera? Och en teaterkonstnär som har förskolebarn som målgrupp kanske hellre vill leva på en statlig konstnärslön och fortsätta skapa konst för barnen än att börja jobba på ett call-center? Men alla viljor kanske helt enkelt inte räknas, vad KDU anbelangar.
 
KDU pratar i materialet om att det är viktigt att fritt välja den skola och utbildning som passar en person bäst. Det här, och att skolan är viktig, tycker de att en signalerar genom tidiga betyg. Nu är det ju så att jag kan lite om det här med pedagogik och utvecklingsteori, i och med att jag ska bli lärare. KDU verkar inte kunna det, men jag förstår att det kan vara lite för mycket begärt att de faktiskt skulle frågat någon som är någotsånär insatt i den pedagogiska forskningen.
Saken är nämligen den att det inte finns någon forskning som visar att tidgare betyg skulle leda till ett ökat kunskapsförvärv. Det finns snarare mycket som pekar på det motsatta. Som det ser ut nu så tenderar nämligen de flesta elever att anse att betyget är viktigare än själva lärandet. Huruvida en kan något eller inte blir sekundärt till huruvida en får bra betyg eller inte. Betyg är vad vi pedagogiskt intresserade kallar för "yttre motivation", alltså motivation till att plugga och prestera som kommer utifrån själva stoffet (det som ska läras) och studenten i form av någon typ av belöning, tävlingsinriktan, rädsla för straff, eller liknande. I motsats till det har vi den så kallade "inre motivationen". Drivkraften att plugga kommer då istället inifrån studenten; hen pluggar för att hen är nyfiken och intresserad. Utan att gå in på allt för mycket detaljer så kan vi säga att den inre motivationen i regel är bättre än den yttre och leder till ett djupt lärande (förståelse) istället för ett ytligt (minnas). En person som lär sig något djupt förstår det istället för att bara komma ihåg det, och har mycket större retention (behållning) över tid.
Problemet med den yttre motivationen, som alltså uppmuntrar till ett ytligt lärande, är att den riskerar att dränka den inre. Det är mer frestande att göra något med en belöning än utan, och när en person börjat få belöningar så vill hen fortsätta få det. Belöningen blir det viktiga, istället för kunskapserhållningen, vilket skadar lärandet. I den perfekta skolan skulle vi inte haft några betyg alls, men i dagsläget som samhället är utformat behöver vi någon typ av betyg i samhället (även om det räcker med IG - G). Tidigare betyg är dock inte ett sätt att lära elever att kunskap är viktigt; det är ett sätt att lära elever att betyg är viktigt. Stor skillnad.
 
KDU säger också att de, för att skapa mer jobb, vill ha en fri arbetsmarknad med färre hinder. Det här rimmar illa med paragrafen under där de istället talar sig varma för trygghet. Saken är ju den att de här så kallade "hindren" i arbetsmarkanden, alltså LAS, skälig grundlön och liknande, bidrar till att ge folk trygghet. Långt mycket mer trygghet än vad fler poliser skulle innebära. Faktum är att fler poliser i sig inte skapar någon direkt ökad trygghet eller minskad brottslighet. Det som däremot fungerar är ett utjämnande av de sociala klyftorna. Men det är troligtivs lite för radikalt för KDU.
 
Det värsta med KDU:s kampanjmaterial är att de blundar för de strukturella orättvisor som finns i vårt samhälle och istället lägger skulden på individen. Tyvärr så är det inte så enkelt, utan det är väldigt mycket av våra liv som vi helt enkelt inte kan påverka. Att trots det lasta en individ för allt som går fel i hens liv vittnar inte bara om en vidrig människosyn utan det är dessutom fullständigt ologiskt. Alla som är det minsta insatta i samhällsvetenskap vet att det aldrig är så enkelt som en fråga om helt fri vilja, utan saker som klass och fattigdom går väldigt mycket i arv. Sen är det klart att det krävs ett visst personligt ansvar för att klara sig igenom skolan, framför allt på de högre nivåerna, men att straffa en person hela livet för att hen råkade göra några misstag som tonåring är knappast vad jag skulle kalla för ett värdigt bemötande. Och det är ju knappast vad Jesus skulle ha gjort, ifall vi nu ska vara sådana..

Låt oss prata lite om bemanningsföretag och facken

Som många förhoppningsvis redan hunnit läsa så blev en facklig representant på ett bemanningsföretag överfallen i sitt hem av sex personer med kopplingar till Werewolf Legion. Lite kort har det aktuella fackförbundet, SAC, företrätt några medlemmar mot ett bemanningsföretag i en konflikt rörande ogiltiga uppsägningar, utebliven semesterersättning och löneanspråk. Alltså sådant som det ganska ofta varit problem med vid bemanningsföretag. Representanten överfölls av sex personer som tvingade sig in hos honom, låste in hustrun och barnen, och misshandlade honom. De tvingande honom med en kniv mot strupen att ringa till bemanningsföretagets ägare och lova att alla krav facket ställt skulle släppas. Representanten hotades till livet och krävdes dessutom på en halv miljon kronor. Ledaren för gärningsmännen är också bror till bemanningsföretagets ägare.
 
De flesta som känner mig vet redan att jag tycker väldigt illa om bemanningsföretag. Det är ett vidrigt knep för att komma undan att ge människor, framför allt ungdomar, riktiga anställningar, och istället göra det omöjligt för dem att veta från dag till dag ifall de ska jobba. Det blir omöjligt att planera fritiden, med tanke på att många inte accepterar att en tackar nej till pass utan det leder till att telefonen slutar ringa, något som många i dagens arbetsmarknad helt enkelt inte har råd med. Likt säljkulterna som Dokument Inifrån gjorde ett reportage om, så förväntas folk helt stå till företagets förfogande, och den otroligt osäkra arbetssituationen gör att många inte vågar ställa krav i fråga om sina lagstadgade rättigheter.
Jag säger förstås inte att alla bemanningsföretag är sådana, men tillräckligt många är det. Bemanningsföretag är helt enkelt en "smart" lösning för arbetsgivare att kringå många av de mer kostsamma arbetsrättigheterna och att bli av med obekväm personal. Regeringen hyllar däremot helt blint allt vad bemanningsföretag heter, trots de åtskilliga rapporter om renodlade övergrepp som släppts. Men att regeringen hyllar instanser som kränker de svagas rättigheter är knappast förvånande från en samling människor som tvingar kroniskt sjuka och cancerpatienter att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. För arbetar de ihjäl sig innan 2014 för att betala för ett skatteavdrag som gick direkt ned i överklassens fickor så kan de ju inte rösta mot Alliansen, eller hur? (Ja, jag är medveten om att det där var under bältet, men jag tycker att det är snäppet värre att driva folk till självmord eller att skänka bort statlig egendom till giriga företagare)
 
Det är väldigt tragiskt, och väldigt korkat, hur folk ständigt fortsätter med att bortförklara alla övergrepp som uppmärksammas som "individuella företeelser" när det är uppenbart att det handlar om ett fel i systemet. Mycket vill helt enkelt ha mer, och gör vi det möjligt för folk att dra över arbetarklassen litegrann så kan vi knappast agera förvånade när företagsledare tar sig större och större friheter. Gränsen för vad som är okej flyttas hela tiden längre och längre bort, och för att gissa lite fritt så tippar jag på att ägaren till bemanningsföretaget ifråga inte såg några som helst fel med det hen troligtvis bad sin bror göra. Hen tänkte förmodligen att det där jäkla fackförbundet bara kom ivägen för att hen ska kunna tjäna pengar, och att facket bara är en samling gnälliga idioter eller korrupta skurkar ändå, så allt hen gjorde var att förenkla situationen lite och ta det som hen ändå ansåg sig ha rätt till.
 
Precis som det rasistiska och nyfascistiska klimatet i framför allt den nätbaserade samhällsdebatten idag banade vägen för Breivik så har CUF, Svenskt Näringsliv, m fl med sitt "fuck facket 4-ever" och liknande anti-fackliga utspel också banat vägen för det här. Genom måla ut facket som en samling korrupta skurkar som med sina banala krav på rättigheter för arbetarna bara står ivägen för den heliga ekonomiska tillväxten så skapar CUF & co ett samhällsklimat där fackligt arbete blir mer och mer bespottat, vilket leder till att den här typen av övergrepp blir allt mer normaliserade.
Nu tror jag inte för en sekund att CUF & co hade det här som åtanke eller förhoppning när de utformade sin propaganda, lika lite som att jag tror att Sverigedemokraterna ville att Utöya skulle hända (även om det säkerligen finns en del medlemmar inom bägge som är extremare), men vi måste likväl se att det är en liknande bakomliggande princip. Även om jag inte direkt skulle säga att det inträffade är CUF & co:s fel, så har de fortfarande det förändrade samhällsklimatet de skapat bidragit till att det hela inträffat.
 
Nu ska det givetvis också bemötas att vissa definitivt kommer hävda att det här bara är en bluff från SAC i förhoppning att plocka publicitetspoäng gentemot bemanningsföretaget. Jag kan förstås inte veta hur det ligger till, även om jag inte för fem öre tror det här. Men även om det mot all förmodan skulle visa sig vara så i det här fallet så kvarstår fortfarande mina poänger. Och någon som tror att argumentationen står och faller med en unik händelse har uppenbarligen inte förstått ett ord av vad jag skrivit om samhällsklimatet och fel i systemet.
 
Det här var ett övergrepp från arbetsgivare mot hela arbetarrörelsen, mot varenda fack och mot alla som tror det minsta på rättvisa. Det är rätt ironiskt att facket, och kanske framför allt SAC av arbetsgivare har anklagats för "maffiametoder" när historien visar att det så gott som alltid är arbetsgivarna och kapitalägarna som tar till de mest aggressiva och våldsamma metoderna i konflikter som inte leder till regelrätta revolutioner.
Det är vår plikt som samhällsmedborgare och medmänniskor att stå upp mot den här typen av förtryck och stödja de som drabbas av de här kräkens övergrepp. Så jag vill uppmuntra alla att gå med i ett fackförbund och bidra till att skapa ett rättvisare samhälle.

Den "gråa könlösa massan"

En vanlig "kritik" mot den normkritiska feminismen är att vi, om vi suddar ut gränserna mellan "manligt" och "kvinnligt" och slutar tillskriva kön olika egenskaper, kommer att "förvandla människor till en grå könlös massa". Egentligen känns det här påståendet på tok för löjligt för att alls kommentera, men i och med att det är en förhärskande bild av den normkritiska feminismen som fortfarande har genomslag i samhället, lite i stil med bilden av feminister överlag som manshatande galningar som ständigt stärks av de populärkulturella medierna, så känns det ändå värt att ta upp det hela.
 
Låt oss först dela upp resonemanget i lite mindre beståndsdelar. Tesen är alltså "genom att ta bort betydelsen av 'manligt' och 'kvinnligt' så kommer vi reduceras till en grupp människor där alla är likadana och ingen sticker ut". För att det här resonemanget överhuvudtaget ska fungera så krävs det också att det är implicerat att "uppdelningen i kön är det enda som särskiljer människor". Det enda som förespråkas av "motståndarsidan" är ju just att vi ska försöka sudda ut könets betydelse, vilket innebär att den implicerade premissen är den enda tänkbara. Det är ju ingen som förespråkar att alla människor också ska ha samma intressen, personligheter, åsikter eller något liknande, utan bara att kön ska upphöra att vara betydelsefullt. Av det kan vi sluta oss till att de som motsätter sig en uppluckring av könsrollerna för att det skulle leda till att allt som är speciellt med människor försvinner då också utgår ifrån att kön är det enda som gör människor speciella.
Med den här tankegången kommer också att människor inte har ett kön, utan att människor är ett kön. Skillnaden här är att det första innebär att många människor har en könstillhörighet så innebär det andra att människor definieras av sin könstillhörighet. Det blir inte bara något som säger något om personligheten, något som i sig är ett vansinnigt påstående, utan som dessutom att kön är helt centralt i personligheten.
 
Om vi dessutom ska prata om "grå massa" så blir resonemanget ännu värre. Eftersom de här personerna ändå utgår ifrån att kön är det enda som särskiljer människor, och dessutom bara erkänner att det finns två olika kön, så borde det innebära att utifrån deras sätt att betrakta världen så är vi bara två könade grå massor. Om kön är det enda som gör att vi skiljer oss från varandra, och det bara finns två kön, så måste det innebära att det också bara finns två sätt att vara på.
Det här är förstås inte sant, men det blir fortfarande en till viss del självuppfyllande profetia. Att säga att dagens könsnormer bara skapar två sätt att vara på, ett "manligt" och ett "kvinnligt", är förstås en överdrift. Även den mest totalitära könsrollsivrare erkänner att det finns fler än ett sätt att vara "kvinna" repsektive "man" på. Könsrollerna är lite mer komplexa än att det bara är en enda sorts personlighet som tillåts. Men det är fortfarande en väldigt, väldigt trång mall som folk tvingas in i, vilket också gör att de som följer rollen, även om de inte blir exakt likadana, fortfarande blir relativt lika varandra. Rollen tillåter helt enkelt inte allt för stora avvikelser.
 
Ifall vi vill att människor ska ges en större frihet till att vara på olika sätt, och vi vill förhindra att vi blir en "grå massa" så är helt enkelt det bästa sättet att arbeta bort kraven och normerna som dikterar hur folk bör vara, vilket också är det en vill göra genom att ta bort könsrollerna. För även om många kan säga att "det är ju bara att vara som en vill" så stämmer inte det. Könsöverskridande beteende är fortfarande fruktansvärt tabu, och den sociala stigmatiseringen det får som följd är oerhört stark. Ta bara "hår-debatten" som exempel. Det var en kvinna som inte betedde sig som kvinnor "förväntas", och hon blev uthängd och hånad för det. Sen kan hånarna säga hur mycket de vill att "det är lika äckligt när en kille gör det", men vi vet alla att det är skitsnack, eftersom det i princip aldrig händer att män vars håriga armhålor syns i tv blir uthängda. Hade det varit "lika äckligt" så hade reaktionerna också blivit lika stora.
 
Saken är helt enkelt den att vi inte skapar en "grå könlös massa" genom kritiserandet av könsnormer, eftersom vi människor helt enkelt har fler saker som gör oss speciella än kön. Och det vittnar om en väldigt tråkig människosyn att överhuvudtaget tala om att folk skulle bli likadana ifall könsrollerna luckras upp. Vi är mer än våra kön, och genom att ta bort könsrollerna så får också alla chansen att i större utsträckning bli de vi faktiskt vill vara, istället för att anpassa oss efter de sociala kraven som ställs på oss.

Liberalismen: Den naiva ideologin

Något jag som socialist får höra jämt och ständigt är att jag på grund av min politiska tillhörighet är naiv, detta främst från liberalister, men också från en och annan konservativ som tyckte att allt var bättre under en romanitserad bild av 1950-talet som egentligen aldrig ägt rum. Det här har jag lite svårt att förstå, eftersom kritiken brukar vara utformad i stil med:
"Ja, socialism är en jäääätteeefin tanke, lilla du, men du förstår, i den här RIKTIGA världen, du vet den där du och jag bor, så är inte alla givmilda och snälla. Om alla vore generösa som du vore det säkert fint, lilla vän, men politik är svåra saker. Spring iväg och lek nu."
Inte riktigt autentiskt, men ni förstår poängen.
 
Det som gör mig förbryllad är hur liberalister, som vill ha ett samhälle med så lite statlig inblandning som möjligt, kan anklaga mig för att vara naiv eftersom människor är giriga, samtidigt som de förespråkar ett samhällssystem där välfärden ersätts av välgörenhet! (Läs Robert Nozick om ni inte tror mig) Saken är ju den att hela den liberalistiska idén bygger på att en antingen accepterar att vissa människor kommer hamna utanför samhället och få rätt pissiga liv, förnekar att dessa existerar, eller tror att alla människor är snälla och generösa och självmant kommer att ta hand om de som har det svårare. Och nu förnekar jag verkligen inte att det inte finns snälla och generösa människor, men ifall välfärdssystemet blev helt och hållet välgörenhetsbaserat så skulle alla inte få hjälp. Idag har många länder statligt finansierade välfärdssystem, men om inte ens de tillsammans med välgörenhet räcker för att ge ens hälften av alla utsatta en dräglig tillvaro så är det väl ganska irrationellt och naivt att tro att det skulle räcka med bara välgörenhet.
 
Nu ska det ju givetvis tilläggas att inte alla liberalister är emot det statliga välfärdssystemet; även om det är vad ideologin står för i dess "renaste form". Men att liberalismen är en oerhört naiv ideologi är likväl ett faktum som kvarstår eftersom de fortfarande vill minska kontrollen över en marknad styrd av människor som alla kanske inte är "guds bästa barn". Nu har jag ingen källa på det här, och jag tror det skulle vara för svårt att fixa, men om vi räknar alla övergrepp som gjorts i profitens namn så tror jag det slår både religionen och sådana med ideologiska förtecken. Däremot är det förstås lättare att räkna tio personer som skjuts i Gulag än vad det är att räkna tiotusen indier som får sitt dricksvatten förgiftat av en textilindustris utsläpp. Men det sistnämnda verkar folk överlag vara mer chill med.
Även om vi inte räknar direkta övergrepp så är samhället fortfarande fullt av hjärtlösa marknadskapitalister som driver sina företag som små krigsmakter och enbart ser till den kortsiktiga förtjänsten, kosta vad det kosta vill.
 
Det är också därför jag är socialist, just för att jag inte är naiv. Jag ser det ekonomiska systemet och jag tycker inte det fungerar. Människor blir skadade och hamnar utanför samhället för att några få ska kunna ha det väldigt mycket bättre än alla andra, och då ha mer än vad de egentligen behöver, istället för att vi alla samarbetar och samsas om allt och då ser att alla får en dräglig tillvaro. Sen är ju människor giriga, vilket är just varför vi behöver en totalt genomskinlig fördelningsstat som kan se till att ingen ges möjlighet att ta sig rätten att sätta sig över sina medmänniskor. Jag måste utgå ifrån att målet med alla politiska ideologier är att ge alla ett bra liv; och jag anser att bara ett totalt genomskinligt (för att förhindra korruption), demokratiskt och socialistiskt samhälle kan ge svar på det. Vi behöver en stat som sköter fördelningen åt oss, och garanterar allas rätt till ett drägligt liv, eftersom vi uppenbarligen inte klarar av att sköta det själva.

Facebook och fin-hetsen

Jag har börjat lägga till ett ganska intressant fenomen på facebook.
Varje gång en tjej (ja, nu generaliserar jag) lägger upp en bild på sig själv, framför allt en självtagen sådan, så kommer det alltid minst tre personer av varierande kön och läggning och skriver "Fiiiiiiiiiiiiiiin!" eller något liknande. Nu vet jag i ärlighetens namn inte ifall det här inte skulle hända mig med, eftersom jag låter mig fotas i snitt en gång per halvår, men jag har i alla fall aldrig uppmärksammat att det förekommer bland killar.
Och är det inte lite konstigt, egentligen?
Jag menar, om vi nu ska göra vårt bästa för att minska ytligheten i samhället på det stora hela och framför allt försöka få bukt med de helt sinnessjuka utseendekrav som kvinnor möts av, något som jag är helt för, borde vi inte i så fall försöka att sluta med det ständiga hissandet av utseendet?
 
För en tre-fyra år sedan tror jag det var, men det är mycket möjligt att det var betydligt längre sedan (jag börjar bli gammal och är ständigt förvånad över att år 2000 inte är "alldeles nyligen" längre annat än utifrån ett historiskt perspektiv), så var det väldigt vanligt med olika initiativ för att få människor, främst tjejer, att känna sig snygga. Massor av dumtöntiga små texter cirklade runt som försökte komma på nya sätt att säga "beauty is in the eye of the beholder" eller att de mindre "konventionellt snygga" utseendena också var snygga. Det fanns till och med en kvasi-subkultur av de "sköna snubbarna", som Liv Strömqvist kallar dem, som pratade om hur "naturligt är snyggast" (jag tittar på dig, Joakim Hillson!).
Missförstå mig inte nu. Jag tror inte för en sekund att de här människorna haft något annat än folks bästa i åtanke, och innan en riktigt funderar på saken så låter det ju väldigt behjärtansvärt. Få tjejer att känna sig snygga, liksom, låter ju hur bra som helst. Men, jag är ju helt inkapabel att låta något som verkar bra innan en tänkt efter få vara ifred, utan jag måste komma och förstöra som vanligt. För det finns helt enkelt lite problem med det här.
 
Saken är helt enkelt den att när vi människor ofta får komplimanger för något så lär vi oss också att det är något viktigt. Dels för att vi undermedvetet tänker att personerna väljer att komplimera det för att de tycker att det är bra/viktigt att vi är det vi får komplimanger för, men också för att de flesta helt enkelt gillar att få komplimanger, och om någon märker att hen får komplimanger för en viss grej så är det troligt att hen försöker stärka de sidorna hos sig själv för att få fler komplimanger. Det här är också anledningen till att det är sådant totalt vansinne att små flickor ständigt får höra "vad fina ni är!". Jag vet inte hur många gånger jag fått höra om dagisflickor som helt galet suktar efter komplimanger för sina utseenden, och bara blir besvikna när någon istället frågar dem vad de tycker och tänker. Så hårt inpräntat har de fått i sig att det är viktigt att vara fin.
Jag tror de flesta som får höra att de är snygga blir glada av det, men det här är en glädje som i längden leder till något negativt, eftersom det stärker utseendefixeringen i samhället. En kan lätt tro att en bidrar till något positivt genom att få folk att känna sig snyggare, och på sätt och vis stämmer det förstås, men bara inom de redan skeva parametrarna i samhället. Lösningen är helt enkelt inte att alla människor ska känna sig snygga, eftersom vi då fortfarande har kvar en helt absurd utseendefixering; lösningen är att utseendet ska bli mindre viktigt.
 
Fokuset på utseendet har idag nått helt absurda proportioner och människor skadar sig själva allvarligt i sin desperata jakt på det perfekta utseendet, och tillbringar sina liv i olycka över något så irrelevant som hur de ser ut, allt för att vi människor fått det så hårt inpräntat i oss att utseendet är skitviktigt. Tänk hur mycket längre vi som mänsklighet hade kunnat nå ifall vi inte var "tvungna" att lägga ned så mycket tid och energi på gymbesök, svältdieter, klädshopping, plastikoperationer och ren ångest. Därför är det så tråkigt att se när så många skriver "fin!" efter varje ny bild som läggs upp; inte för att det är elakt eller så, utan bara för att det egentligen inte borde vara så viktigt. Jag kommer i alla fall börja göra mitt yttersta nu för att sluta ge komplimanger som har med utseendet att göra, och istället fokusera på annat.

RSS 2.0