Stonewallupproret och normalisering

Tänk på hur det såg ut för hbtq-personer för ungefär femtio år sedan. Det var inte ofta som de syntes eller hördes i samhället, annat än när ett gäng idioter, typ polisen, fick för sig att de skulle spöa upp/mörda någon som inte var som de. I stort var de knappast en stark grupp i samhället, och den som talade om "homolobbyn" blev troligtvis utskrattad eftersom någon sådan inte fanns att tala om. Det går förstås fortfarande inte att tala om det, egentligen, utan idén om en "homolobby" kommer ifrån konservativa konspirationsteoretiker som fått för sig att "åh, nej, bögarna kommer och tar oss!" (för de här personerna har fortfarande inte förstått att lesbiska existerar som något annat än porrfilmsmaterial för heterosexuella män), men nu får ändå hbtq-personer synas såpass mycket att irrationella idioter börjat köpa konspirationsteorierna. Nu säger jag inte att hbtq-personer får synas tillräckligt mycket, eller behandlas väl av samhället, det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra, men det är i alla fall bättre nu än på 1960-talet, och hbtq-personer anses i alla fall vara lite mer normalt nu än då.
Att det blivit såhär beror dock inte på att den heterosexuella cis-majoriteten av sin stora godhet lyft fram hbtq-personer, utan de vi kan tacka samhällets relativt ökade acceptans av hbtq-personer är just hbtq-personerna som kämpat sig fram till ökade rättigheter.
 
En viktig händelse för det här var det så kallade Stonewallupproret, 1969. Under den här tiden var det vanligt att hbtq-personer i USA trakasserades av polisen som genomförde olika omotiverade razzior på gayklubbar och tvingade dem att betala pengar och/eller stänga. "Crossdressing" var en grund att arresteras för och det var knappast ovanligt att hbtq-personer misshandlades. Det här var också under den tid då personer som "kom ut" riskerade att avskedas från sina jobb, förlora sina vänner och sin familj, något som fortfarande drabbar många hbtq-personer men som var betydligt värre då. Hbtq-personer tvingades leva hemliga dubbelliv, och självmord var mycket vanligt.
Att påstå att det hela förändrats nu känns väldigt smaklöst eftersom hbtq-personer fortfarande utsätts för ett helt vidrigt förtryck, även i västvärlden, vi har ju till och med riksdagspartier som förespråkar sterilisering av transpersoner. Självmord bland hbtq-personer är fyra gånger vanligare än bland sc-personer (straight-cis), åtta gånger högre bland homosexuella män jämfört med heterosexuella, vilket är anledningen till att It get's better-projektet är så viktigt, samt att det är så vidrigt att Rädda Barnen och TV3 hade mage att kidnappa det. Vi kan däremot säga att det i alla fall är bättre nu än vad det var på 1960-talet. Det är givetvis inget vi ska nöja oss med, lite mindre dåligt är fortfarande dåligt, men det var värre förr.
I vilket fall som helst så hade ovanligt många samlats vid gaybaren Stonewall Inn, i Greenwich Village, New York, den 27:e juni 1969 av anledningen att gayikonen och sångerskan Judy Garland begravts tidigare samma dag, och många ville ta ett sista farväl av henne. Då gjorde polisen en razzia. Den här gången började dock besökarna kämpa emot och överröste poliserna med mynt och flaskor så att de var tvungna att ta till flykten.
Upproret fortsatte i flera dagar, med en mängd demonstrationer, gatustrider mellan poliser och protesterande. 
Det här anses vara starten för den moderna hbtq-rättsrörelsen, och blev den tändande gnistan för en mängd rörelser för hbtq-personer rättigheter. Mest känt är den första Pride-paraden som hölls 1970 på årsdagen för Stonewall-upproret.
 
Så hur kommer det sig då att det ändå har blivit bättre nu, och att hbtq-personer är mer accepterade? Jo, genom Stonewall-upproret och dess efterdyningar började hbtq-personer bli allt synligare i samhället vilket i sin tur ledde till att de blev mer normaliserade. Det här är förstås en väldigt långsam process, men ju mer synliga hbtq-personer blir desto mer "en del av vardagen" blir de. Som det ser ut nu ser vi sc-personer överallt i det offentliga samhället, och de har det oerhörda privilegiet att de inte ens behöver definieras som sc-personer. De får ingen klassificering, medan hbtq-personer definieras som just hbtq-personer. Det här blir ett problem eftersom bristen på klassificering gör att sc blir det "självklara"; alltså normen. Sc är det som är normalt och det som inte behöver definieras, vilket också är anledningen till att hbtq-personer behöver "komma ut" medan sc-personer inte behöver det. Därför blir det också så sinnessjukt fel när någon kränkt ska snacka om att "bögarna minsann syns överallt, men ingen pratar om oss straighta!". Sc-personer är överallt, bara att de inte behöver omnämnas som "sc-person", eftersom de tillhör normen.
 
Det är en skillnad på att en företeelse blir normaliserad och att en företeelse räknas som norm. Att vara normaliserad innebär egentligen bara att det är något som inte anses vara utstickande, medan att räknas som norm innebär att företeelsen är "standarden" och "så som det borde vara". Normen behöver aldrig ursäktas, definieras eller förklaras.
Varken hbtq eller sc borde vara norm, men för att ge hbtq-personer den drägliga tillvaro de har rätt så är det fullkomligt essentiellt att det sker en total normalisering. Därför är det viktigt att hbtq-personer syns i media, i det offentliga livet och i samhället i stort, för att de ska bli en del av vardagen på samma sätt som sc-personer är.

Scrubs och sexuell läggning - Räknas det här som att komma ut?

Jag älskar Scrubs.
Det är min absoluta favoritserie, och något jag verkligen kan titta på i vått och torrt. Det fungerar att titta på när en är nere, eller är trött och bara vill slötitta på något, eller är glad, eller vad som helst.
I vilket fall som helst är serien knappast perfekt utifrån ett genusperspektiv. Den har visserligen välgjorda kvinnliga karaktärer, men vissa avsnitt tenderar att stereotypisera kring mäns och kvinnors egenskaper.
 
Men det finns en scen som nog är bland det bästa jag sett när det gäller sexuell läggning, även om det kanske inte var den ursprungliga avsikten.
I avsnittet My Lunch, nummer tjugo på den femte säsongen är Carla och Elliot övertygade om att Todd, han som alltid går runt med high fives och sexuella trakasserier, beter sig som han gör för att han egentligen är homosexuell och trycker ned det genom att bete sig överdrivet sexuellt mot kvinnor. Efter ett tag går han med på det, men istället för att bli en mer harmonisk människa som börjar han bara bete sig likadant mot både män och kvinnor. När vaktmästaren sen konfronterar honom med frågan "What the hell are you?" får han svaret "I'm the Todd."
 
Det som gör det här så briljant är att istället för att kategorisera sin egen sexualitet så svarar Todd bara att han är sig själv. Och det är den här attityden inför sexualitet vi alla egentligen borde ha, för palla att alltid kategorisera saker. En tänder på det en tänder på, och att dela upp det i färdiga kategorier utifrån kön säger egentligen ingenting, utan kommer bara av den i samhället förhärskande dikotoma synen på det hela. Att ha färdiga kategorier utifrån kön, men inte så mycket annat, bidrar egentligen inte till något positivt i samhällsutvecklingen, utan stärker bilden av att män och kvinnor skulle vara fundamentalt olika. Sen är det klart att folk har olika preferenser, och då är kön en faktor, men hårlängd, kroppstyp, ögonfärg, osv är också faktorer.
Det här extrema kategoriseringsbegäret är också det som skapar bilden av heterosexualitet som standarden, medan folk måste "komma ut" som homo-, bi- eller något annat som bryter mot normen.
 
Om någon själv är bekväm med att definiera sig själv i någon av kategorierna; jättekul för den personen. Men det måste vara upp till en själv att bestämma. Jag kan för egen del säga att jag varken ser mig som hetero-, bi- eller homosexuell. Jag tänder på vissa saker, oavsett om det finns hos män eller kvinnor. Men det är de saker jag tänder på som är det viktiga, inte könet, och det är det jag vill definiera min sexualitet efter. Och den definionsrätten är min, och ingen annans.
 
 
 
Jag vill också tipsa om den här videon på medlemmar ur aktionsgruppen Samlevnadskommitén som genomför en aktion mot äktenskap, och är helt fantastiskt fin. Gör uppror mot de tvingande och exkluderande samlevnadsnormerna!

The old switcheroo

En debatt-"teknik" som blivit allt vanligare att höra när en diskuterar med antifeminister, rasister och nyfascister (nu likställer jag inte de tre med varandra, även om det knappast är ovanligt att en individ är alla tre) på nätet är en jag brukar kalla för "thee old switcheroo". I ärlighetens namn är det inte bara de tre ovannämnda grupperna som använder det, utan "tekniken" förekommer på alla sidor, men jag upplever det som absolut vanligast i ovanstående tre.
 
"Tekniken" går ut på att en tar en text som en meningsmotståndare har skrivit och sedan säger: "Men asså, hallå, om vi byter ut 'män' mot 'judar' och 'kvinnor' mot 'arier' så ser vi att feminister egentligen är nazister!"
Problemet är att de här personerna inte tycks fatta att en text inte bara består av utbytbara beståndsdelar som kan adderas och subtraheras lite hur som helst, det går helt enkelt inte att byta ut substantiv på måfå och sedan tro att texten fortfarande säger samma sak som innan bara att aktörerna förändrats. Annars är det ju lika rimligt att säga: "Men asså, hallå, om vi byter ut 'män' mot 'tv-ägare' och 'kvinnor' mot 'Radiotjänst' så ser vi att feminister egentligen är vill tvinga folk att betala tv-avgiften!" Förfarandet maskerar sig självt med att låtsas göra en logisk uppställning av argumentet, men försöker egentligen säga något om själva innebörden, något som helt enkelt inte fungerar.
Det enda den här typen av uppställningar kan säga om ett argument är hur det är konstruerat, i stil med "om A gäller och B gäller så gäller också C", eller kan användas för att gestalta den bakomliggande logiken, men det säger ingenting om själva betydelsen.
Kort sagt så är den här "tekniken" ett sätt att försöka maskera sina ad hominem-argument.
 
Saken är också den att när det gäller grupper så är grupperna överlag olika. Om någon säger att "rika borde dela med sig av sina pengar till fattiga", så går det helt enkelt inte att byta plats på subjektet (rika) och objektet (fattiga) och sedan hävda att motståndarens argument är ologiskt, rasistiskt, sexistiskt eller något sådant, eftersom vi måste se till ordens betydelse för att kunna förstå meningen. Det går helt enkelt inte att bara byta plats på ord och tro att en säger något om motståndarens argument, eftersom orden helt enkelt inte är likadana. Det här låtsas-matematiska sättet att närma sig det argument på fungerar inte ens i matte, eftersom en inte kan byta ut siffror hur som helst.
 
Det här sättet att "argumentera" på föddes av att en jämför en hel situation med en annan, t ex "samhällsklimatet gentemot muslimer i Europa nu påminner väldigt mycket om hur samhällsklimatet såg ut gentemot judar i trettiotalets Tyskland". Skillnaden är dock att när en jämför en hel situation så tar en också, ifall argumentet och jämförelsen ska fungera, hela situationen med maktbalansen mellan grupper och liknande i beaktande istället för att bara kasta om ord lite hipp som happ. Ett korrekt användande av tekniken vore att säga "hur vita män i övre medelklassen behandlas nu är ungefär som hur judarna behandlades i trettiotalets Tyskland". Där är jämförelsen förstås helt vansinnig och stämmer inte, men tekniken används på rätt sätt, och då kan också diskussionen gå vidare ifrån att bara kalla varandra för Hitler, eftersom vi då kan börja prata om huruvida jämförelsen är giltig eller inte.

"Kvinna" som förolämpning och transfobiskt näthat

Nu är det så att jag vanligtvis är rätt förskonad från hatiska kommentarer och påhopp här på bloggen, men natten till idag fick jag ändå en hatkommentar, något som jag tyckte var oerhört komiskt. Kommentaren kan läsas i sin helhet under det här inlägget, men slutklämmen med kommentaren var att skrivaren tyckte att jag kunde "ta på dig mina trosor nu och känna dig sexig".
Och när jag läste det kände jag mig extremt konfunderad. För tydligen ska implikationen att jag tycker om att ha trosor på mig vara en förolämpning.
Låt oss dekonstruera!
.
För att något överhuvudtaget ska fungera som en förolämpning krävs det att det är implicerat att det är dåligt att vara det som någon kallar en. Om någon skriker "jävla apa" så menar den personen inte bara att måltavlan är en apa utan hen menar också att det är dåligt att vara en apa. Så här långt borde det inte vara några konstigheter och det här är anledningen till att "jävla snällis" av de flesta inte anses vara en särskilt lyckad förolämpning. Det är helt enkelt få som tycker att "snäll" är något taskigt att bli kallad.
Vad som anses negativt beror också på vilken kontext en rör sig i, samt vilken klang orden har.
Vad kontexten beträffar beror det helt enkelt på i vilken situation och till vem det tänkta förolämpningen används mot. Om någon skulle skrika "kristdemokrat!" eller "kapitalist!" till mig så skulle jag uppfatta det som en förolämpning eftersom jag tycker kristdemokrat och kapitalist är dåliga saker att vara, men någon på Rikstinget eller en MUF-are hade förmodligen varit ganska okej med att bli kallad det. På samma sätt skulle jag förmodligen hålla med om någon skrek "kommunist" eller "kulturvänster" till mig, medan sagda MUF-are troligtvis hade gått i spinn.
Ord kan också ha en klang som är positiv eller negativ. Klangen påverkas förstås också av kontexten, men vi kan ändå tala om att vissa ord har "allmäna" klanger. Jag sätter "allmäna" inom citationstecken då det inte är uppfattningar som nödvändigtvis delas av alla, men som är förhärskande i samhället. De ord vars klang är lättast att identifiera är ofta adjektiv som "snäll", "söt" eller "intelligent" för den positiva sidan och "elak", "ful" och "dum" på den negativa sidan. De flesta håller helt enkelt med om att sagda ord har en positiv eller negativ klang. Det är dock inte bara adjektiv som har den här typen av klang. Exempel på det är "mördare", som de flesta tycker har negativ klang.
Ett ords klang kan också förändras. "Homosexuell" är ett bra exempel på det. Även om det tyvärr inte är helt okontroversiellt än så ser vi ändå hur ordet blivit betydligt mycket mer neutralt under de senaste tjugo-trettio åren.
.
Vi kan dock slå fast att för att någon ska använda ett ord som en förolämpning krävs det att ordet för förolämparen har en negativ innebörd. Det är det här som gör att det är så viktigt att försöka få folk att sluta använda ord som "bög" och "flata" som förolämpningar, eftersom det helt enkelt implicerar att det skulle vara dåligt att vara "bög" eller "flata". Hade den implikationen inte funnits där så hade orden inte gått att använda som förolämpningar, helt enkelt.
.
Eftersom min näthatare använde "du bär trosor" som en förolämpning mot mig så kan vi av det här dra en av två slutsatser. Antingen tycker hen att bära trosor är något dåligt, eller så tycker hen att bära trosor som man är något dåligt.
Det första alternativet finner jag i ärlighetens namn vara det minst sannolika, men det leder likväl in på en väldigt problematisk del av samhället, nämligen att kvinnliga attribut ständigt används som förolämpningar män emellan.
Missförstå mig inte; kvinnor använder också ord som "fitta", "kärring" och liknande mot varandra, men det är extremt ovanligt att en kvinna kallas för "gubbe", men när en kille kallas för "kärring" eller något annat som implicerar att han inte är "manlig" så är det en ganska allvarlig förolämpning och ofta något som används för att den förolämpade mannen ska ändra sitt beteende till något som är lite mer manligt kodat, alternativt "tuffa till sig" och sluta klaga. Kort sagt är det för män en betydligt grövre, och framför allt vanligare, förolämpning att bli kallad för "kvinna" än vad det är för kvinnor kallas för "man". Kan det här kanske bero på att vi lever i ett samhälle som också lär ut att det är lite sämre att vara kvinna än vad det är att vara man?
Jag tycker Magnus Betnér säger det väldigt bra i en av sina videos: "Det är ju aldrig kul att vara en jävla kuk, men det är ju lite värre att vara en fitta."
.
Det är dock den andra tolkningen som jag tror min näthatare avsåg; delvis att hävda att jag gör något typiskt kvinnligt som man och då är en lite sämre man, men framför allt handlar det om ren och skär transfobi. Personen hävdar att jag är transperson och genom att använda det som en förolämpning implicerar också personen att det är dåligt att vara transperson. Och där kommer vi också till kärnan av den här typen av näthat; nämligen en panikartad rädsla för förändring, en konservativ, dikotom syn på kön samt ett intensivt hat mot alla som på ett eller annat sätt vågar att hota de här gränserna, exempelvis genom att vara trans eller feminist och på ett eller annat sätt gå över eller ifrågasätta könsnormerna. För det är det hatet i grunden handlar om; att gud nåde den som vägrar anpassa sig efter hatarnas världsbild.
.
.
För mer Betnér om jämställdhet se här.
Jag vill också tipsa om en ny blogg som den alltid lika awesome One-way Communication-Hannah dragit igång tillsammans med lika awesome Fanny, FumikoFem, Lady Dahmer, Matilda Flodin, Visselpaj, Forskarfeministen, mfl (jag är inte helt hundra på vilka eller om jag missat någon så hojta till mig så länkar jag så att alla får creds), och som jag fått äran att vara med och bidra till. Där samlar vi olika hatkommentarer som feminister möts av. http://feministhora.tumblr.com/

Att recensera en grupp - Låt bli, för tusan!

I blogginlägget bygger jag ett resonemang utifrån begreppen "majoritetsperson" och "minoritetsperson".
En "majoritetsperson" är en person som tillhör majoriteten, inte ifråga om specifikt antal, utan ifråga om makt. Det här syftar på gruppnivå, och begreppet kan inte förstås på en individnivå. Vi är helt enkelt för unika för att det riktigt ska fungera. Men män är ett exempel på en majoritetsgrupp i förhållande till kvinnor, då män som grupp har mer makt rent generellt än vad kvinnor som grupp har (jag är medveten om att det finns instanser där kvinnor har mer makt än män, det är inte det saken gäller, utan rent generellt). Heterosexuella är en annan majoritetsgrupp, medan bi- och homosexuella är en minoritet. Transpersoner är en minoritetsgrupp i förhållande till cispersoner. Kaukasier är en majoritet i förhållande till människor av andra etniciteter och rika är en majoritetsgrupp i förhållande till fattiga.
Det är givetvis svårt att säga att en person helt är minoritet eller majoritet. En vit, homosexuell, ciskvinna som tillhör övre medelklassen är majoritet i vissa aspekter, men minoritet i andra. Huruvida någon kan betecknas som "majoritetsperson" eller "minoritetsperson" handlar om vad det är för något som en är intresserad av att titta närmre på. Det är helt enkelt en fråga om perspektiv.
.
Något som är extremt vanligt att höra från majoritetspersoner är saker i stil med "jag har inga problem med homosexuella", jag har ingenting emot svarta" eller något liknande. Låt mig först säga att jag inte för en sekund tvivlar på att de här personerna menar väl, men tyvärr så blir det helt vansinnigt fel ändå.
Först och främst är det här en grov generalisering. "Arab", "transperson" eller "kvinna" blir definierande egenskaper, istället för de neutrala omständigheter de borde vara, och den arbiträra grupptillhörigheten tros säga något om personen i övrigt, på ett helt annat sätt än vad "vit", "heterosexuell" eller "man" gör. Det här handlar om att majoritetspersoner också ses som normen. De betraktas som "normala" eller "oladdade", medan de som skiljer sig ses som "onormala" eller "vinklade". Minoritetsaspekten ses som ett karaktärsdrag på ett sätt som majoritetsaspekten aldrig gör eftersom majoritetsaspekten representerar det som "en ska vara".
.
Tyvärr är inte generaliseringen det enda problemet, utan det som händer vid den här typen av, i grunden välmenande, kommentarer är att personen recenserar den omtalade gruppen. Hen tar sig rätten att bedöma och godkänna gruppen, trots att hen egentligen inte alls har med det att göra. Genom att säga "jag är okej med transpersoner" så implicerar personen att hen har rätten att bedöma transpersoner och avgöra huruvida de är "okej" eller inte.
Det här understryker också bilden av minoritetspersoner som något avvikande eller rent av "fel" som överhuvudtaget behöver godkännas. Det skapar en uppdelning där minoritetspersonerna definieras som "de där onormala" trots att det vi som ett samhälle egentligen borde sträva efter är att samhället ska vara mer inkluderande, något som bara kommer att uppnås genom att normalisera minoritetspersoner.
.
Det här innebär förstås inte att majoritetspersoner borde sluta engagera sig för minoritetspersoner rättigheter, verkligen inte. Det är viktigt att hjälpa varandra, och i och med att majoritetspersoner ofta sitter på mer makt och har lättare att göra sina röster hörda så är det väldigt viktigt att de hjälper de som inte är lika privilegierade och faktiskt klarar av att ställa sig åt sidan och släppa fram människor. Däremot är det aldrig upp till en majoritetsperson att säga att hen "är okej med (insert minoritetsgrupp)", eftersom det helt enkelt inte är upp till någon att recensera den andra gruppen.
Det "rätta" svaret på frågan "Vad tycker du om transpersoner?" är alltså "Jag ger blanka fan i om någon är transperson eller inte. Det säger ingenting om personen och det är inte min sak att tycka något om någons könsidentitet."

Folkpartiets "nya" invandringspolitik (och lite historia)

Som de flesta förmodligen redan vet har Folkpartiet Liberalerna än en gång bevisat att de inte har någon som helst koll på vad "liberalism" innebär genom att damma av sitt gamla tramsiga krav från 2002 på språktester för invandrare och också lägga på några ytterligare idéer.
Partiet gick till val på idén om språktester för invandrare redan 2002, något som de flesta kritiker menade var ett försök till att flirta till sig de mer främlingsfientliga väljarna, men i och med Alliansens skapelse försvann det kravet från agendan. Nu är det alltså dags för en repris, förmodligen för att Björklund och hans anhang tittat ut tillräckligt länge från sina privilegierade fönster för att göra den kapitalt felaktiga tolkningen att Sverigedemokraterna på något sätt skulle vara representativa för det svenska folket. Kravet på språktester utökades däremot med idéer om att invandrare ska tvingas flytta var som helst i landet där det finns jobb för att inte bli av med sitt försörjningsstöd och krav på att personen ska delta i kommunens arbete för att få in människor på arbetsmarknaden vilket "ska motsvara ett heltidsarbete" och ska innehålla "incitament att gå från bidrag till arbete".
.
"Incitament att gå från bidrag till arbete"
Det sistnämnda låter ungefär som Alliansens arbetspolitik i övrigt, där de istället för att försöka förbättra den fullkomligt vidrigt usla arbetsmarknaden lägger skulden på individen för att hen inte lyckas på sagda ofungerande marknad. Det känns sådär lagom klyftigt, men idiotin bakom det resonemanget är tyvärr inte uppenbar för alla. För mig som blivande historielärare är det ganska nedslående att folk kan vara såpass historielösa, eftersom vi redan under depressionen 1929-1933 fick lära oss att den typen av politik inte fungerar. Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-1933, försökte lösa krisen på samma sätt som Alliansen gör idag; genom att tvinga staten att spara, genom att skära ned på offentliga sektorn, sänka skatterna och balansera budgeten. Det sket sig.
Sen, 1933, kom däremot demokraten Franklin D. Roosevelt till makten med sin "New deal". Den gick istället ut på en utökad statlig kontroll över ekonomin och bygde på en keyniansk modell av att stärka de arbetslösas och fattigas köpkraft för att på så vis trigga igång ekonomin. Alltså motsatsen av vad Alliansen gör idag. Roosevelts idéer fungerade enormt mycket bättre, och han lyckades få landet på fötter igen. Roosevelt är också, mig veterligen, den enda president i USA:s historia som blivit vald hela fyra gånger!
Det är helt enkelt så att Alliansens ekonomiska politik prövats förut, men helt enkelt inte fungerar. Det ska däremot tilläggas att keynianismen inte heller fungerar i längden, eftersom den fortfarande bygger på ett i grunden trasigt system (kapitalismen). Karl Marx och Friedrich Engels förutsåg den här typen av ständigt återkommande kriser redan vid mitten av 1800-talet.
På det store hela verkar det på den här punkten som om Fp förespråkar vanlig Allianspolitik; nämligen att utgå ifrån att arbetslösa är lata och straffa dem istället för att hjälpa och inse att de faktiskt verkar i en pissig situation.
.
Tvingas flytta
Den här punkten är lite intressant med tanke på att Fp påstår sig vara ett liberalt parti. Det finns till och med en flik på deras hemsida med titeln "Liberalism". Liberalismen handlar ju om individens frihet, åtminstone påstås det vara så, men hur frihetligt är det egentligen att tvinga folk att flytta? Valet "flytta eller svält" är inget val att tala om, utan det är helt enkelt ett tvång.
Att tvinga någon att flytta till en annan stad är något helt fruktansvärt inhumant, eftersom det river upp den personens hela sociala kontaktnät. Det här blir ännu värre då det gäller invandrare som ofta kan ha lite svårare att skapa nya kontakter på grund av språksvårigheter och diskriminering i arbetslivet. Att då tvinga dem att lämna de relationer de lyckats skaffa är så vidrigt att jag blir matt inombords.
Fp skriver också på sin hemsida om sin invandringspolitik att de vill "värna om barnperspektivet". Hur barnvänligt är det egentligen att tvinga barn att flytta från sina hem till helt andra städer?
Det finns i dagsläget inte heller några sådana här regler som gäller svenska medborgare, vilket innebär att det här förslaget dessutom gör en åtskillnad mellan invandrare och svenskar, något som innebär att det är rent rasisiskt. Till Folkpartiets "försvar" kan väl dock nämnas att jag inte för en sekund tvivlar på att de också vill driva igenom liknande övergrepp mot svenska medborgare, bara att svenska medborgare är en mycket mer maktstark grupp i samhället och således svårare att ge sig på direkt.
.
Språktest
Språktester är ju en gammal klassiker i det "liberala" partiet, detta trots att vem som helst borde fatta att det mest liberala vore att helt öppna gränserna. De motiverar förslaget med att språket är fundamentalt för att kunna ta del i samhället.
Det här är förstås helt rätt; för att en person ska kunna vara delaktig i samhället så är det väldigt viktigt att hen kan kommunicera med de andra medborgaran. Det som Fp däremot helt tycks vara blinda för är att i princip alla invandrare redan vill lära sig svenska. Folk som inte gör annat än att sitta hemma och ta emot chekar från socialkassan utan att ens gå ut förekommer i princip inte alls, eftersom vi människor på det stora hela är sociala varelsern. Vi vill generellt sett vara delaktiga i de sociala sammanhangen omkring oss, och för att kunna göra det så krävs det, eller i alla fall underlättar, om vi förstår varandra.
Att införa språktester fyller således ingen som helst funktion, just för att folk överlag redan vill förstå språket. Däremot så riskerar det att utestänga många människor som av en eller annan anledning inte har svårt att klara av testen, t ex dyslektiker, gamla eller förståndshandikappade. Dessa personer riskerar då att förvägras viktiga rättigheter som ett medborgarskap innebär; allt för att de inte klarar ett test som inte fyller någon reell funktion.
Problemet är här, precis som i fråga om jobbsökande, att Folkpartiet vill lägga personligt ansvar för något som individen i många fall inte har någon direkt kontroll över. I dagsläget är SFI-undervisningen överlag pinsamt dålig, då det saknas både utbildade lärare och ekonomiska resurser. Men istället för att lägga pengar på att göra undervisningen bättre så föredrar Folkpartiet att bränna dem på att inrätta språktester. För de lär ju knappast bli gratis.
Den kassa arbetsmarknaden och diskrimineringen som många invandrare möter hindrar också folk från att lära sig svenska då aktivt deltagande i samhället är centralt för att lära sig behärska språket. Det här är dock något av ett moment 22 eftersom en för att lära sig svenska behöver delta i samhället, men för att delta i samhället så behöver en kunna svenska. Det är tyvärr såhär det fungerar, och det är därför SFI har en viktig roll att fylla.
.
Folkpartiets "nya" invandringspolitik är inhuman och på gränsen till rasistisk. Den bygger på en felaktig och skev bild av invandrare som har skapats av högerpopulistiska, främlingsfientliga krafter såsom Sverigedemokraterna och deras anhängare. För att kunna bygga ett inkluderande samhälle så krävs det att vi hjälper människor och inte lyssnar på den typen av verklighetsfrånvänd dynga. Istället för att bekräfta de främlingsfientliga åsikter som finns i landet är det viktigt att vi försöker motarbeta dem!
.
.
För mer läsning; här, här och här. Aftonbladet kan sina grejer.
Det gör Nanna Johansson med!

Efter kongressen - En filmkommentar (varning för spoilers)

Nu är jag hemma från VSF-kongressen som var nere i Malmö. Det var mycket intressant och lärorikt, och det var väldigt skönt att befinna sig i en grupp där den absoluta majoriteten kan betraktas som feminister, antirasister och socialister (förbundets tre "pelare"). Det gjorde det möjligt att slappna av på ett sätt som jag inte brukar kunna i nya sociala sammanhang. Jag hittade också en Extra-tidning där One-way Communication-Hannah var intervjuad, vilket var en väldigt rolig överraskning då jag hade glömt bort att hon skrivit att hon skulle bli det.
På bussresorna till och från, samt på kvällen efter kongressens avslutande, såg vi på lite filmer. En av filmerna var The Breakfast Club, en film som jag, trots dess popularitet, inte hade sett innan, och jag kände för att skriva en lite kort kommentar om den. Varning för spoilers.
.
.
Slutet förstörde hela filmen.
Jag gillade den innan. Det var en intressant inblick i några ungdomars psyken, och kommenterade om hur alla var pressade och hade det svårt, även om det var på olika sätt. Dialogerna var väldigt välskrivna, och även om det idag är ett ganska beprövad fenomen att ha ungdomar från olika sociala grupper eller subkulturer mötas och tvingas samarbeta så gör filmen det ovanligt bra. De två kvinnliga karaktärerna är välskrivna karaktärer, och filmen klarar Bechdel-testet, vilket, även om det kanske inte avgör ifall en film är bra eller dålig, alltid är något positivt.
.
Men så kommer slutet.
Karaktären Allison har under filmens gång presenterats som den utstötta, lite smågothiga tjejen som inte har så mycket vänner. Hon beter sig "konstigt" och passar inte riktigt in i sociala sammanhang, förmodligen något som skapats av att hon just varit utstött. Men så kommer vi till en scen där Claire, den populära tjejen, lär Allison hur en sminkar sig, och hon får låna lite mer traditionellt kvinnliga kläder. När Allison sedan kommer ut till där de andra sitter tappar de hakorna. Oj vad vacker hon nu är, och inom loppet av fem minuter så har hon och den populäre idrottskillen Andy kysst varandra.
Det det här säger är i princip att en tjej, för att bli älskad, måste "vårda" sitt utseende. Istället för att den populäre killen skulle kunna se henne för den hon egentligen är, så krävdes det att hon konformerade sig efter traditionella könsideal. Det här skiljer sig dessutom från filmer som She's all that som går ut på att en populär kille börjar dejta en impopulär tjej och börjar gilla henne på riktigt när han lärt känna henne. Makeovern där handlar mer om att få upp ögonen för personen från första början. Det är förstås också tragiskt det behövs en makeover för att någon ska få upp ögonen för någon, men på ett sätt är det ändå mer förståeligt än hur det blir med Allison, som blir sminkad efter att den populäre killen lärt känna henne. Det är inte helt osannolikt att en person inte märker av någon som faller utanför hens utseendemässiga "typ", för att sedan få upp ögonen för personen då hen plötsligt faller innanför "typen" och därefter lära känna personen och inse att "wow, hen är ju awesome!". Att lära-känna-fasen sker först känns bara ytligt.
Ett stora problemet som det här för fram är också att det finns ett rätt sätt att vara på, nämligen att konformera sig till traditionella könsroller. Den vansinnigt starka illusionen av att det konventionella beteendet saknar laddning och istället är korrekt, medan allt som skiljer sig är värderingar och/eller fel. Det presenteras helt okritiskt som att Allison, när hon börjar sminka sig, då också gör "rätt", till skillnad från innan.
.
Det andra jag stör mig på är att det givetvis ska bli par av alla. Hela slutet är en sorts odé till heteronormativiteten, där filmen får sitt avslut i parbildandet. Alla blir ihop med någon, utom nörden Brian förstås, som istället har en porrbild som han tittar på. För hur skulle det se ut, ifall en nörd som bryter mot den manliga könsrollen visas vara attraktiv på annat sätt än att han kanske blir rik i framtiden? Vansinne..
Jag förstår förstås att filmen är från en annan tid, och att 1985 så var parbildandet ännu mer standard i film än vad det är idag. Men bara för att det är förståeligt varför något ser ut på ett speciellt sätt så innebär det inte att vi inte bör vara kritiska mot det. Nu säger jag inte att parbildande inte får förekomma i film, det jag är kritisk mot är att det förekommer hela tiden.
Framför allt retar jag mig oerhört på att Claire och Bender får till det, eftersom det föder in till hela den här bad-boy-myten. Bender beter sig som ett svin gentemot både Claire och alla andra under i princip hela filmens gång. Jag påstår inte att han inte har ursäktande drag eller är trevlig ibland, det är han, men parbildandet i slutet föder in till hela myten om att en kille måste vara ett as för att få tjejer.
Om vi sätter Bender och Allison i relation till varandra så är resultatet dessutom en extremt nedslående spegling av vårt samhälle. En man som faller utanför det konventionella beteendet hyllas som en självständig rebell mot systemet, en som sexigt kämpar mot etablissemanget. En kvinna som faller utanför det konventionella beteendet ska ändras om. Hon ska få lära sig hur en gör "rätt".
Förstå mig rätt: Jag har verkligen ingenting emot att film visar människor som attraheras av ett okonventionellt, normbrytande beteende. Det är uppfriskande och är en betydligt mer korrekt spegling av verkligheten. Det jag retar mig på är att det bara är killar som tillåts vara okonventionella, och bara på ett sätt som fortfarande är i enlighet med den manliga könsrollen.
.
.
.
Jag skulle också vilja tipsa om Kawa Zolfagarys text om tolkningsföreträde. Läs omedelbart, ifall ni inte redan gjort det.

Frånvaro

Jag kommer åka på kongress för Vänsterns Stundentförbund i helgen, så jag kommer inte ha möjlighet att blogga då. Men jag återkommer när jag är hemma igen. Här får ni lite länkar så länge ^^
.
http://critdamage.blogspot.ca/2012/05/quit-pretending-there-isnt-videogame.html
http://www.feministfrequency.com/2012/02/the-2012-oscars-and-the-bechdel-test/

Idag firar jag inte Sverige

(Jag hade tänkt göra det här till ett ljudblogginlägg, men min röst bråkar med mig så det får bli i text. Vi får se ifall näsan och halsen slutar krångla så kanske jag lägger upp det då)
.
Idag är det den svenska flaggans dag, och det finns vissa som vill att den ska firas. Det finns givetvis många av de här grupperna av firande som försöker kämpa för ett inkluderande och mänskligare Sverige, något som jag givetvis stöder, men jag tänker själv inte fira.
Ett firande av nationaldagen innebär nämligen ett stöd till det nationalistiska vansinne vi ägnat oerhört lång tid åt att försöka komma bort ifrån. En galenskap som tillsammans med en besinningslös marknadskapitalism skapade imperialismen, som successivt stängt ute och förtryckt människor av andra ursprung och som bidrog till att starta två världskrig.
Men det slutar inte där. Idén om nationalstaten, alltså det här snacket om "ett folk, en kultur, en nation" som nazisterna också körde på, sägs ha startat i samband med Westfaliska freden 1648, slutet på det trettioåriga kriget och har under sin existens bara syftat till att dela upp människor och sätta dem mot varandra. Genom att dela upp folk och göra dem till främlingar för varandra så skapas ett arbiträrt symbolsystem som visserligen låter människor identifiera sig med vissa (trots att vi utan problem kan göra det ändå) samtidigt som de tvingas distansera sig från andra; allt på basis av den så kallade "nationella identiteten".
.
Det går givetvis att hävda att nationen och nationaldagen har en sammanslutande effekt, något som givetvis är sant. Problemet är bara att den här samhörighetseffekten sker på grund av utestängande. För att vi ska vara sammanslutna i vår svenskhet krävs det att personer som inte delar svenskheten inte heller är delaktiga i samhörigheten. Vi behöver helt enkelt ha några som är "de andra".
.
Problemet med att vara stolt över sin nation är att en försöker ta stolthet ifrån något som någon annan har gjort.
Det finns förstås mycket bra saker i Sverige; men svenskarna ska inte vara stolta över välfärden och trygghetssystemet. Socialdemokraterna som under 1930 till 70-talet byggde upp den kan vara stolta över den. Svenskar ska inte vara stolta över jämställdheten. Feministerna som kämpade fram den kan vara stolta över den. Att vara stolt över sin nationella härkomst innebär egentligen bara att en tar stolthet ifrån det andra har gjort. När vi gör något själv, så behöver vi inte vara stolt över det nationella, vi har ju redan gjort något bra själva.
.
Vi bör inte vara stolta över vår nation, precis som att vi inte bör vara stolta över vårt kön, vår etnicitet eller vår dialekt, eftersom det inte är saker vi påverkat. Jag valde inte att bli svensk, utan det råkade bli så att jag föddes här. Istället för att slösa bort vår tid på att gratulera oss själva med att vi faktiskt bor i ett bra land, så borde vi arbeta för att göra både landet och resten av världen bättre. För där finns mycket kvar att göra, och där finns mycket stolthet att hämta.
Jag är inte stolt över att vara svensk, men jag är extremt stolt över det jag gör för att försöka göra världen bättre, och jag vägrar hylla nationalstaten, eftersom jag tycker själva idén om en sådan är bland det mest absurda och destruktiva vi har i världen.

Alliansen sviker transpersoner - Igen

Igår kom beslutet från riksdagens socialutskott, att frågan om att steriliseringskravet på transpersoner ska tas bort skjuts upp ett år i väntan på att de än en gång ska utreda det som för alla utom empatilösa sociopater borde vara självklart vid det här laget. Tvångssteriliseringar är fel och en av de största skamfläckarna i vårt lands historia. Att de fortgår nu är en skandal av enorma proportioner, och att Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet bestämt sig för att gå på Kristdemokraternas linje är så vidrigt motbjudande att jag känner mig matt. Alliansens tre största partier har alltså bestämt sig för att offra de mänskliga rättigheterna för att hålla ett gäng religiösa fundamentalister nöjda.
Det är lite ironiskt då jag igår såg på en intervju med Jimmie Åkesson, där han förfasade sig över hur "det svenska samhället allt mer anpassar sig för islamister, på bekostnad av de mänskliga rättigheterna". Det här är förstås skitsnack, och även om det är något pucko som ungefär varannat år vill få tillämpa sharialagar i Sverige så verkar Åkesson i sin rasistiska blindhet missa att den här typen av förslag ständigt nekas. Det är ju tragiskt att det svenska samhället faktiskt visst går med på att totalskita i de mänskliga rättigheterna för religiösa fundamentalisters räkning, bara det att de råkar vara kristna fundamentalister. Att Åkesson nu inte protesterar, utan tvärtom verkar helt nöjd, visar ju tydligt (ifall det var någon som tvivlade) att han skiter i de mänskliga rättigheterna; han är bara en vanlig rasist.
.
Det mest absurda i den här människofientliga soppan är att socialutskottet motiverar sitt beslut med att de "ser emellertid vissa risker med att människor kan komma i kläm om inte lagstiftningen på området är komplett, och anser därför att de rättsliga konsekvenserna behöver utredas ytterligare."
Det här är bara en ren spottloska i ansiktet på alla de transpersoner som kommer steriliseras under det här året. Där kan vi snacka om att "komma i kläm".
Och vad finns det att utreda, egentligen? Hur kan någon "komma i kläm" av att vi slutar sterilisera folk? Vad är det värsta som kan hända? Att någon kommer på att hen kanske inte var redo för barn ändå? För det händer ju aldrig cispersoner?
Jävla människohatande idiotiska kräk. Jag hoppas att alla som röstar på Alliansen är medvetna om ni, om ni fortsätter rösta på Alliansen, också fortsätter rösta på människor som gärna offrar de mänskliga rättigheterna för att behålla sin makt. Vad kommer att hända när det blir ni som ligger på altaret?

Om värnplikt och krig

Något som ofta lyfts fram kring tillfällen när män diskrimineras är värnplikten och krigsföringen.
Det finns egentligen två sätt att se på det här med värnplikt. Det är definitivt en mansdiskriminering i och med att män i Sverige under väldigt lång tid var tvungna att arbeta åt staten i ungefär ett år. Jag tänker inte kalla det "slaveri" i och med att värnpliktiga ges en viss lön, men det rör sig definitivt om ett tvångsarbete.
Det är också en fråga om diskriminering av kvinnor, eftersom kvinnor under lång tid inte tilläts göra lumpen. Det kan förstås tyckas vara en fånig sak att bråka om, och som den vapenvägrande pacifist jag är så kan jag hålla med i sak, men rent principiellt är det fortfarande frågan om diskriminering åt bägge hållen. Även om jag, och troligtvis många andra, skulle hävda att män åkt på den värsta delen av kakan i just det här fallet.
Just det är, som sagt, inget jag tycker är så mycket att bråka om. Särskilt inte nu när värnplikten är bortplockad.
Något som däremot sticker mig i ögonen ganska rejält är när det höjs röster om att alla kvinnor skulle stå i någon form av kollektiv tacksamhetsskuld åt alla män för att det är männen som utkämpat krigen. Den här tankegången är så full av fel att jag känner mig matt när jag hör den, men jag ska försöka bena ut det hela.
.
Först och främst; precis som att det alltid är fel att tala om kollektiv skuld så är det också alltid fel att tala om kollektiv tacksamhet. Jag har aldrig slagits i krig, jag har inte gjort lumpen, och om det skulle bli krig så skulle jag kapitulera omgående av den enkla anledningen att jag tycker det är helt fruktansvärt moraliskt fel att mörda människor. De enda gångerna jag alls kan tänka mig att jag skulle ta till våld som jag är nu är ifall det vore mitt enda sätt att skydda mig själv eller för att försvara någon jag bryr mig om, men även då skulle jag göra det extremt motvilligt. Även om vi utgår ifrån att krig är något som ska tackas för (mer om det senare) så ska jag inte ha tack för något jag inte har gjort. Men om kvinnor kollektivt är skyldiga män som grupp ett tack innebär det att jag ska tackas för något jag inte gjort.
Det hela blir ännu mer absurt när vi tar i beaktande att Sverige inte varit i krig sedan 1814 (fälttåget mot Norge). Om kvinnor kollektivt skulle vara skyldiga män tack skulle det innebära att de av mina tjejkompisar som levt sina liv här skulle vara tvungna att tacka mig för krig som ingen av oss har upplevt!
.
Vidare utgår en i påståendet från att krig är något nödvändigt, och att det dessutom handlar om att försvara sig själv och sitt fosterland. Så är det förstås inte. Faktum är att i princip alla krig är helt onödiga, då en oftast har valet att inte slåss (här är andra världskriget ett undantag, särskilt för sovjeterna i och med att nazisterna gjorde sitt bästa för att utrota det slaviska folkslaget).
Vi måste dessutom vara ärliga med att det faktiskt är män som startat en majoritet av alla krig, och vars könsroll främst är beroende av våld. Nu tycker jag givetvis inte att alla män ska skuldbeläggas för att några startar krig, men i och med att vi pratar om kollektiv tacksamhet så måste vi också prata om kollektiv skuld. För i så fall handlar det hela om att kvinnor borde tacka män för att de skyddar dem från skit som män själva ställt till med.
Här utgår en också ifrån att krig är något som ska tackas för, vilket överlag inte är fallet. I Sveriges fall har en klar majoritet av alla krig vi utkämpat varit utomlands, där vi anfallit. Sveriges kvinnor har då inte varit hotade, utan bara drabbats hårt ekonomiskt för att någon man fått för sig att de där danskarna ska dö. Givetvis suger det ju för de män som inte drar ut i krig frivilligt, men, återigen, nu när de började prata om det hela utifrån ett kollektivt perspektiv, så fortsätter vi prata om det hela utifrån ett kollektivt perspektiv.
Det ska också tilläggas att, även om det finns massor av snack om hur mycket kvinnor går igång på män i uniform (där om något har vi en kulturellt skapad företeelse), så är det fortfarande ett faktum att de män som brukar våld i syfte att imponera på någon, främst imponerar på andra män.
.
Vi måste också tänka på att kvinnor som faktiskt tar värvning i armén, i den utsträckning de får, tenderar att bemötas riktigt vedervärdigt. I den amerikanska armén beräknas det att mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla kvinnliga soldater blir våldtagna. I Irak löper en kvinnlig soldat högre risk att våldtas av soldater från den egna sidan än att dödas av fienden. Det går liksom inte att begära att kvinnor ska vara tacksamma och/eller imponerade av att män verkar i kontexter de själva hindras från att delta i.
.
Det leder mig också in på min sista punkt, nämligen att kvinnor under väldigt lång tid inte tillåtits utkämpa krig. Här är det samma sak som när jag skrev om lumpen ovan; jag tycker personligen att det är värre att tvingas utkämpa ett krig än att förbjudas från att göra det. Här håller nog en majoritet med mig. Men, det har inget med saken att göra, eftersom kvinnor helt enkelt inte kan avkrävas ett tack när de själva inte fått välja huruvida de vill vara med i krig eller inte. För visst, om krig nu skulle vara något sådant som det är bra att folk utkämpar, så kan vi eventuellt, kanske, prata om att personer som väljer att inte strida kanske borde tacka de som väljer att strida. Ifall vi köper den i grunden underliga tanken om att folk borde tackas för att de krigar. Men om de som inte utkämpar kriget inte har ett val i frågan, så kan vi inte heller prata om någon tacksamhetsskuld. Då är det inte frågan om en tjänst, utan om ett tvång, helt enkelt.

RSS 2.0