Sjukfrånvaro

Ber om ursäkt för att det är tyst här ett tag, men jag har influensa och är typ jättesjuk och orkar inte tänka.
.
Under tiden får ni den här videon som delvis kan förklara folks negativa bild av feminister, just på grund av hur de brukar porträtteras i media.
http://www.feministfrequency.com/2011/09/tropes-vs-women-6-the-straw-feminist/

Kommentarsfältstrollens frågor, och svar på dessa

Obs. Jag använder ordet "troll" här rätt ofta. Det är ju ett ord som i sådana här sammanhang brukar syfta på folk som provocerar bara för att provocera, men se det inte som att jag använder det så här. Se det som att jag bara använder det som en förolämpning.
.
.
Av och till hör en frågor från kommentarsfältstroll i stil med "varför ifrågasätter ingen antisemitismen hos muslimer?", "hur kommer det sig att ingen pratar om kvinnofientligheten hos muslimer?" eller "varför talar ingen om homofobin bland afrikaner?"
Jag antar att det här är ett av många sätt som dessa troll försöker skapa sig bilden av sig själva som ädla, obekväma sanningsägare, trots att de egentligen bara godtar enkla, felaktiga lösningar på komplexa problem. Men jag börjar ledsna så mycket på de här frågorna, så jag tänker besvara dem. Det är om sanningen ska fram ett ganska enkelt svar.
.
Folk pratar om antisemitismen, kvinnofientligheten och homofobin hos muslimer, vi kallar det bara inte för "antisemitismen, kvinnofientligheten och homofobin hos muslimer". Vi tycker att det räcker med att säga "antisemitism, kvinnofientlighet och homofobi". Tyvärr går alla de här ansträngningarna helt förbi "de politiskt inkorrekta", eftersom de inte fattar att muslimer är medräknade. De tror helt enkelt att folk bara pratar om slentriankristna kaukasiers antisemitism, kvinnofientlighet och homofobi när inget specificeras om personernas religiösa tillhörighet eller etnicitet. De är helt enkelt så sinnessjukt inkörda i bilden av den slentriankristne kaukasiern som norm att de automatiskt utgår ifrån att de bara är de som åsyftas när det egentligen talas i allmäna termer. Sällan har väl normen varit så tydlig från en utomståendes perspektiv?
Det ska också tilläggas att det visst pratas islamistisk terrorism. Ingen terrororganisation är lika omskriven som al-Qaida, och jag kan på rak arm enbart nämna islamistiska och vänsterorienterade terrorgrupper (Hamas, RAF, 2:a juni rörelsen, FARC) med undantag från IRA och ETA (som bägge också klassas som vänster). Tvärtom så pratas det väldigt sällan om terrorism som inte är från islamistiskt eller vänsterextremt håll i media, med undantag från Breivik (och det är ju rätt förståeligt då det dels var närmare än vi är vana vid i Sverige, dels massa barn som mördades och dels var väldigt nyligen).
.
Vidare pratas det sällan om specifikt muslimers antisemitism, kvinnofientlighet och homofobi då muslimer, precis som kristna, hinduer, judar eller andra stora, relgiösa grupper, knappast är en homogen grupp. Det är helt enkelt skillnad på religiösa utövare och religiösa fanatiker. De flesta muslimer är fredliga, lugna människor som bara vill leva sina liv, precis som de flesta slentriankristna. Att dela in alla muslimer i en grupp och sedan tillskriva dem en massa egenskaper och åsikter är helt enkelt väldigt dumt eftersom en inte alls kommer i närheten av hur världen faktiskt ser ut. Om vi dessutom systematiskt pratar om en grupp som farliga, eller lägger dem i ett "de andra"-fack, så sker det successivt en splittring mellan dem och resten av samhället, och de börjar i högre grad identifiera sig själva med den negativa bilden som finns av dem. Det kallas "subjektspositionering".
Att många, vanliga, muslimer också känner att de hela tiden måste agera som representanter och försvara sin religion från angrepp baserade i andra, galningars, handlingar, är dessutom en källa till en stor psykosocial stress, vilket leder till att det finns en större risk att vissa börjar fjärma sig från samhället där de ändå inte välkomnas eller knappt ens tolereras. Det här gör förstås inte någon till mördare, men om vi lägger in andra faktorer, som en trasslig barndom, rotlöshet, fattigdom, religiös fanatism, brist på framtidstro i en kass arbetsmarknad som diskriminerar dem för deras etnicitet eller religiösa tillhörighet så har vi ändå en situation där ett fåtal riskerar att pressas över kanten. Det här händer i alla grupper som utsätts för sådant här, vilket leder till att de få som faktiskt pressas över kanten blir de som resten av samhället dömer de andra efter, något som i sin tur ökar den psykosociala pressen ytterligare. Det blir alltså i viss mån en självuppfyllande profetia.
.
Jag tänker inte sticka under en stol med att vissa muslimer är antisemitiska, vissa är kvinnohatande och vissa är homofober. Det är helt sant. Det är vissa slentriankristna också. Det är ett problem, oavsett vem det är som står för åsikterna, men lösningen på det är inte och kommer aldrig någonsin att bli att vi stänger våra gränser och kickar ut alla som inte tänker precis som den givna moralen är här. Särskilt inte med tanke på att de flesta som kommer hit försöker fly undan just den här typen av förtryck!
.
.
Lyssna gärna på Nanna Johanssons briljanta radiokrönika om ämnet.

"Starka kvinnliga karaktärer"

I mitt förra inlägg så rörde jag lite vid karaktärer, och bristen på kvinnliga sådana, i datorspel. Det här är förstås knappast ny kritik, utan många har riktat liknande mot både datorspels- men också filmindustrin väldigt länge. Det här är förstås inget som gått film- och spelskaparna obemärkt förbi, så under de senaste kanske tjugo åren eller så har vi sett en ganska extrem ökning av "starka kvinnliga karaktärer". Kvinnor som kan sparka rumpan av vilken kille som helst, hackar sig in i pentagon med ena handen och desamerar en bomb med den andra, allt medan hon är så snygg att jorden stannar. Låter inte det som feministernas dröm?
Knappast.
Det finns faktiskt en massa problem med de här typerna av karaktärer, och i vissa aspekter är de faktiskt värre än de klassiska "damerna i nöd" ("Stark" innebär här inte fysisk styrka, eller så. Utan just att karaktären beskrivs som "stark").
.
Hon är snygg
Visst, utseende är en fråga om tycke och smak, snarare än något absolut, men vi kan fortfarande avgöra huruvida en person är karaktäriserad som att hen "ser bra ut". Och i media överlag är det extremt ovanligt att det finns kvinnliga rollfigurer som inte ser bra ut. Även äldre kvinnor är ständigt smala, välspacklade och med perfekta drag. Det måste förstås tilläggas att män också överlag ser bättre ut i filmer än vad folk gör överlag, men knappast i lika stor utsträckning. Det finns helt enkelt en marknad för manliga skådespelare som inte har det traditionella "snygga" utseendet, som kvinnliga skådespelare aldrig kommer i närheten av. Så även om utseende är viktigt i filmens och spelens värld, så är det enormt mycket viktigare för kvinnor.
Det här blir dessutom mer absurt när de kommer till de "starka kvinnliga karaktärerna". När t ex en manlig datorexpert ofta gestaltas som en fet nörd som varken har tid att träna, ha ett socialt liv, äta nyttigt eller ofta tvätta sig ordentligt på grund av sin oerhörda besatthet vid datorer, den besattheten som gjort honom såpass skicklig, så är den kvinnliga datorexperten fotomodellssnygg med en kropp som säkerligen kräver åtskilliga gymtimmar, trots att hon rimligtvis borde lida av samma besatthet som den manliga datorexperten. Vidare ser vi i princip aldrig en kvinnlig kampsportsexpert bli skadad eller svettig på ett sätt som får en negativ inverkan på hennes utseende och hennes smink är alltid perfekt, under hela stridens gång.
Jag har inget emot att det finns kvinnliga karaktärer i film och spel som är "snygga", men det blir ett problem när alla är det (särskilt med dagslägets extremt snäva definitioner av ordet). Särskilt när det är ologiskt. En person som tillbringar tjugo timmar per dygn med att sitta framför datorn och programmera lär inte vara särskilt het.
.
"Stark" i "stark kvinnlig karaktär" är alltid "manligt"
Det som gör den "starka kvinnliga karkatären" stark är så gott som alltid något stereotypt maskulint. Det som gör den här typen av karaktärer till "starka kvinnliga karaktärer" är att de är datorexperter, kampsportare, soldater, äventyrare, stenhårdingar, prisjägare, och så vidare. Du ser aldrig någon som är empatisk, tar hand om folk, är diplomatisk, visar känslor eller något annat stereotypt kvinnligt.
Just den här är ganska snårig, för jag anser inte att något av de här dragen är vare sig manliga eller kvinnliga, eftersom könet inte har någon betydelse för vilka egenskaper en person har. Men det är fortfarande att faktum att vissa typer av egenskaper är kodade till vissa kön. Att skjuta med pistoler ses helt enkelt som en "killgrej", medan ta hand om folk ses som en "tjejgrej". Och jag har verkligen ingenting emot att kvinnliga karaktärer får vara bra på stereotypa "killgrejer", det är inte problemet. Utan det dåliga är att det är de här "killgrejerna" som får klassas som det bästa, eller det "starka", och du ser sällan en manlig hjältekaraktär som är bra på de traditionella "tjejgrejerna". Det finns helt enkelt inget intresse av att låta en manlig karaktär ha mer feminint kodade egenskaper, eftersom de helt enkelt ses som lite sämre. Könsöverskridande är awesome, men det måste gå åt bägge hållen, och ifall stereotypa kvinnliga egenskaper karaktäriseras som dåliga så innebär det ju i förlängning att de flesta tjejer karaktäriseras som lite sämre.
.
Hon är felfri
Alla bra skrivna karaktärer har brister, precis som att alla riktiga människor har brister. Men inte den "starka kvinnliga karaktären", inte. På klassiskt Mary Sue-manéer saknar karaktären i princip helt brister, är duktig på nästan allt hon företar sig och vi ser henne extremt sällan misslyckas (om inte den manlige protagonisten behöver någon att rädda, förstås). Alla de "brister" som faktiskt finns skapade är rena skämten, låtsas-fel som egentligen bara gör att karaktären verkar bättre.
.
Hon finns där för de heterosexuella männen
Den "starka kvinnliga karaktären" finns i slutänden inte handlingen för sin egen skull. Hon är sällan skapad för att vara en intressant karaktär i sig, utan tjänar snarare som en typ av blickfång, eller ett pris. Eftersom hon är så "stark" blir hon en mycket mer åtråvärd "trofé" för männen i publiken. Den "starka kvinnliga karaktären" finns helt enkelt där för att heterosexuella män ska vilja ligga med henne, och hennes "styrka" gör henne bara mer åtråvärd. Lägg dessutom till att den "starka kvinnliga karaktären" ofta finns med i filmer och spel med en manlig protagonist som är betydligt "svagare". Hon ligger inte med en "jämnbördig" utan snarare med den "nördige" protagonisten. Det här är helt enkelt för att den heterosexuella, manliga publiken ska kunna känna igen sig i, och lite känna att "wow, det här skulle kunna hända mig med".
Återigen, jag har inget problem med att en kvinnlig karaktär som gör "killgrejer" hookar up med en manlig karaktär som är lite töntig. Problemet är hur det görs.
Lägg dessutom till att det är ganska vanligt att hon måste räddas av den manlige protagonisten. Trots att hon är badass, stark och cool så måste hon fortfarande ha en man där som kan rädda henne när bajset träffar fläkten, helt enkelt för att hon är kvinna. Nu förekommer det förstås också rätt ofta att den "starka kvinnliga karaktären" räddar den manlige protagonisten, men det är nästan alltid en kort grej i förbigående, t ex att hon under en strid skjuter någon som var på väg att hugga den manlige protagonisten i ryggen. Det är aldrig en central del som formar handlingen, vilket det blir när hon tillfångatas.
.
Hon är platt
Det här är egentligen kärnan i kritiken jag vill rikta. De "starka kvinnliga karaktärerna" är helt enkelt väldigt platta karaktärer. De har ingen egen motivation eller drivkraft (utom något som kan hojtas ut explicit, men som inte märks annat än när det sägs), inga egna drömmar (se tidigare parantes), inga egna mål (se tidigare parantes) och existerar inte för sin egen skull. De är helt enkelt dåligt skrivna karaktärer som är där som ett blickfång och för att den manlige protagonisten ska ha någon att knulla med. Det är kort och gott wish-fullfillment från skaparnas sida. Och det är helt okej att skapa sådana karaktärer, men det är inte en feministisk landvinning.
.
Det vi efterfrågar är fler välgjorda kvinnliga karaktärer, starka karaktärer som råkar vara kvinnor, inte kvinnliga karaktärer som ges lite (ofta fysisk) styrka. Jag förstår förstås att många av filmerna där den här typen av karaktärer är med har rätt kassa karaktärer överhuvudtaget, men de kvinnliga karaktärerna är oftast sämre och så gott som aldrig drivande. Dessutom finns den här typen av karaktärer också i en del filmer/spel där de manliga är välskrivna. Ge de kvinnliga karaktärerna djup, inte nödvändigtvis superkrafter.
.
.
Läs gärna:
Kate Beatons fina serie om det
Overthinking it

Feminism och datorspel - Rocketjumps styrs inte av könsorgan

Datorspel är traditionellt sett nästan ökänt manliga sfärer. Med det menar jag inte att det inte finns kvinnor som håller på med det, utan att det anses som typiska "killgrejer". Det här märks dels i själva spelen, men också i den kulturen som verkar omkring det hela.
.
Om vi nu skulle gå till en butik där datorspel säljs och välja ett spel helt på måfå, så är sannolikheten enormt stor att det spelet skulle ha en manlig protagonist. På rak arm kan jag bara komma på en handfull spel med kvinnliga huvudkaraktärer; Beyond Good & Evil, Mirror's Edge, Portal, American McGee's Alice, Tomb Raider, Metroid och samtliga rollspel där spelaren själv kan välja könet på huvudkaraktären. Jag säger inte att det inte finns fler, utan bara att det här är de enda jag kommer på på rak arm, och jag är ändå en trogen PC-spelare som streckläser PC Gamer när den kommer ut och försöker hålla mig något så när insatt i vad som sker i branschen. Jag säger inte heller att det är dåligt när spel har manliga protagonister, utan min poäng är att i och med att valet av protagonist ändå är tänkt att på något plan vara någon spelaren känner igen sig i visar den oerhörda majoriteten manliga protagonister till vilka spelen först och främst riktar sig mot.
.
Är det här nödvändigtvis dåligt? Tja, det beror lite på hur en ser på saken. Personligen har jag inga som helst problem med att spela spel vars protagonist tillhör ett annat kön än jag själv, och jag tror de flesta håller med mig på den punkten, men då det blir för överhängande så tror jag att den samlade bilden av kulturen får en icke-välkomnande effekt. Det skapar helt enkelt en diskurs i datorspelsvärlden att det är män som är hjältarna.
Spel brukar dock ofta innehålla kvinnliga karaktärer. Tyvärr så har de historiskt sett oftast få spela rollerna som damer i nöd, love interests, token-karaktärer eller renodlat sexualiserade blickfång för en heterosexuell manlig publik. Återigen så innebär inte det här att tjejer inte kan njuta av spelen, men det leder till en ökad polarisering i hur datorspelens kulturella påverkan utformas. Det skapar helt enkelt en bild av att datorspel är något för killar.
.
Det här märks dock tydligast i den omgivande kulturella kontexten tillhörande datorspelen.
Först och främst så är bilden som förs fram i kulturen av "gamers" så gott som alltid bilden av en man. Ofta en förlorare. De få instanser där kvinnliga datorspelare gestaltas i kulturen är de oftast, inte alltid men oftast, en drömbild av vad skaparen tror att heterosexuella, manliga datorspelare suktar efter i antingen sann MPDG-stil (Manic pixie dream girl), eller som ett rent sexobjekt. Kvinnliga datorspelare som de gestaltas i filmer, serier eller annan media är ytterst sällan där för sin egen skull, utan existerar enbart för att den manlige, heterosexuelle nörden ska få någon att spela med som också kan tänka sig suga av honom, utan att avskräckas av hans besatta snack om frags, team kills och +4 swords of destruction. Det här är förstås något som vi ser porträtteras i långt fler kontexter än datorspel, men jag vill ändå påstå att det är snäppet värre när det kommer till datorspelsvärlden.
.
Vidare märker vi det också i hur spelarna agerar mot varandra. Det är snarare regel än undantag att kvinnor som ger sig in i multiplayer-scenen utsätts för sexuella trakasserier, hån och ren mobbning (läs gärna Not in the kitchen anymore, skrivs av 23-åriga Jenny Haniver som spelar vad hon får höra på nätet). Jag är förstås medveten om att så kallat "smack talk" är en stor del av själva multiplayer-upplevelsen, även om jag personligen tycker fruktansvärt illa om ett fenomen som aktivt stänger ute folk som inte vill förolämpas konstant, men det stora problemet här är att kvinnor som spelas förolämpas i egenskap av att vara kvinnor, något som män inte råkar ut för. En kille som spelar kommer troligtvis aldrig få höra "du borde gå och reparera en bil istället för att sitta här, hora", medan en tjej som spelar troligtvis kommer att få göra "du borde gå och fixa en macka i köket istället för att sitta här, hora". Den stereotypa kvinnliga könsrollen används som en förolämpning, medan den stereotypa manliga könsrollen inte gör det. Tvärtom så brukar "bög", "kärring" och liknande uttryck som går emot den stereotypa manliga könsrollen också användas mot killar som förolämpningar. Att helt och hållet följa den manliga könsrollen är alltså något positivt, och män förolämpas med att påstås avvika ifrån den istället för att påstås följa den.
.
Sexuella trakasserier är också ett vanligt återkommande problem. För inte så länge sedan blev det stora nyheter när en manlig spelare av fightingspel som fått kritik för att ha sexuellt trakasserat en kvinnlig lagkamrat försvarade sig med att sexuella trakasserier är en del av kulturen. Jag måste förstås understryka att jag tycker att han har fel när han pratar om att det är så det ska vara, så ligger det ju definitivt sanning i att det hela är vanligt. Det är dock inte en "essensiell del" av kulturen, utan tvärtom något borde arbeta på för att få bort. Tyvärr riskerar det leda till en annan sorts problem som börjar bli mer vanliga, nämligen white-knight-syndromet, när kvinnor istället behandlas som om de vore hjälplösa. Missförstå mig inte, jag tycker det är enormt viktigt att alla, oavsett kön, sätter ned foten mot sexism och trakasserier, men det finns vissa manliga spelare som behandlar kvinnliga med silkesvantar som om de inte kan ta hand om sig själva. Nog för att det kan tyckas vara bättre än sexuella trakasserier, men det är knappast något positivt att behandlas som en hjälplös liten kattunge som behöver räddas. Tjejer har samma potential att vara bra på spel som killar, helt enkelt, och det är negativt överhuvudtaget att på individnivå stryka under att en person råkar vara tjej. Att gasta ut "Titta, hon är tjej, och det är helt okej! Nu ska vi vara snälla och ta hand om henne lite extra!" är fan inte respekt. Jag säger inte att vi inte borde ta hand om varandra överhuvudtaget, men om vi behandlar kvinnor som lite sämre eller lite ömtåligare så kommer de aldrig att få bli lika delaktiga i kulturen. Ofta ses kvinnliga spelare som kvinnor i första hand och spelare i andra hand, medan manliga spelare bara ses som spelare. Det ska också tilläggas att det här handlar om på en individnivå. Det kan ibland vara motiverat med instanser som fokuserar på marginaliserade grupper, men vi som individer måste börja behandla andra som just individer, och inte som kön.
Så hur kan det här förändras?
.
Om jag ska vara ärlig tror jag att vi redan håller på att röra oss mot en förbättring, så vi får framför allt sikta på att fortsätta. Spel tillverkas allt mer med både manliga och kvinnliga spelare som fokusgrupper, och bland de större och mer välansedda tillverkarna börjar också allt fler bra kvinnliga karaktärer skapas. Starcrafts Sarah Kerrigan, Mass Effects Liara och Tali, Half Life 2s Alyx, Dragon Ages Morrigan och Leliana, de är alla karaktäriserade som personer istället för bara kön och de har fler fuktioner än att bara vara "tjejen". De existerar för sin egen skull, de har egna viljor, motivationer, tankar, känslor och agendor. De är alla reslutat av en spelvärld som helt enkelt börjat betrakta kvinnor mer som personer än som sexobjekt, vilket skapar enormt mycket intressantare karaktärer och i förlängning; bättre spel.
Sen är det viktigt att främst de manliga spelarna själva också slutar använda kvinnliga egenskaper som förolämpningar, och tillåter tjejer ta plats i de kulturella sfärerna. Inte genom att behandla dem som ömtåliga porslinsfigurer, utan genom att behandla de kvinnliga spelarna som spelare i första hand och kvinnor i andra. Först då kan vi alla mötas i en episk deathmatch på lika villkor.

Bioware, y u so awesome? <3

Jag ber om ursäkt för tystnaden på bloggen, men det är för att jag spelar Mass Effect 3 och är typ jättekär. Jag har väntat med spänning sedan tvåan kom ut för lite mer än två år sedan.
.
Det här spelet är också awesome ur ett genusperspektiv, precis som många andra av Biowares spel. Först och främst görs det ingen märkbar skillnad på män och kvinnor i universumet. Det är i stort (med få undantag) ett väldigt jämställt universum som visas. Män och kvinnor, åtminstone bland människorna, har samma möjligheter, helt enkelt.
Vidare har spelet väldigt välgjorda kvinnliga karaktärer. Det är inte bara männen som är aktiva och gör saker, utan de kvinnliga karaktärerna har egna viljor, egna agendor, egna personligheter och egna drivkrafter. Bioware har helt enkelt skapat personer som råkar ha ett visst kön, inte personer som definieras av ett visst kön.
.
Mini-spoiler
Homo- och bisexualitet visas också på ett väldigt bra sätt. I en sekvens får huvudkaraktären höra en man berätta att han förlorade sin make i en attack. Det är en fin, rörande scen, och huvudkaraktärens svar är inte "jaha, så du är homosexuell", utan det är bara att hen beklagar förlusten. Och på flera ställen visar de samkönade relationer. De här scenerna gnuggas inte i ansiktet på en, och det dyker inte upp någon text där det står "Titta! De har en samkönad relation, och det är INGET FEL MED DET!". Utan de visar samkönade relationer på samma sätt som heterosexuella relationer brukar visas; som helt normala.
.
Mass Effect 3 är inte perfekt utifrån ett genus- eller hbtq-perspektiv. Men likt många av Biowares spel är det ett fantastiskt steg framåt.

Mobbning och dess försvarare

Jag får ibland komplimanger för att jag orkar ta strider, och även om jag själv inte känner att jag är så exemplarisk på den punkten så värmer det ju förstås att höra. Och jag gör mitt bästa för att stå upp för det jag tycker är rätt, även när jag får "fan vad jobbig du är"-blickar, jag försöker verkligen.
Men ibland blir jag bara trött.
.
Förhoppningsvis har få missat det som hänt i helgen, när en kvinna som inte rakat bort håren under armarna filmades under melodifestivalen i lördags. Ett kille lade upp en bild på Facebook och så var det fullt ståhej ett tag. Mängder av kommentarer om att hon var äcklig, att det var som att inte duscha, att hon var pinsam, och så vidare. När mobbarna, för det är just mobbare de är, kritiserades försvarade de sig med att antingen prata om att hon borde väntat sig att hon skulle få reaktioner då hon är med i ett program som sänds över hela Sverige (de tycks ha missat att hon satt i publiken, och inte deltog i själva programmet), eller pysslade med rena "men snälla rara du"-härskartekniker.
Lyckligtvis har vi folk som Hanna Fridén som mer eller mindre tog saken i egna händer och satte stopp för det hela, genom att skriva om killen på sin blogg. Jag väljer här att använda ordet "skriva om" istället för "hänga ut", då "hänga ut" för med sig en helt annan laddning. Fridén (mitt användande av bara efternamnet är inte ett distanserande, utan jag tycker bara det låter lite mer korrekt och artigt då jag inte känner henne) varnade nämligen personerna innan hon skrev om det hela, människor försökte resonera med dem och få dem att inse varför de inte borde göra som de gjorde, och de skrev i en tråd på Facebook som var öppen för alla att se.
Killen har sen försökt försvara sig, främst genom att säga att han minsann inte alls sagt något om armhålor eller sagt något negativt. Det här är förstås skitsnack, och alla som läser citaten i Fridéns blogginlägg kan lätt se att det är svårt att överhuvudtaget inte förstå det negativa där.
.
Nu har jag varit inne på Fridéns blogg rätt länge och läst i kommentarerna om det hela, och glädjande nog är de flesta som jag enormt positiva till Fridéns initativ, men det finns en del rötägg. Förutom yttrandefrihetshaveristerna (yttrandefrihet innebär inte frihet från kritik), och idioten som jämförde det med att det är okej att skratta åt hur Family Guy-karkatärerna ser ut (jag kan inte uttrycka det mildare än "idiot" när en person jämför människors känslor med tecknade figurers känslor) är det framför allt två typer av mobbningförsvarare som verkligen provocerar mig.
.
Typ 1: "Det är hemskt det här med mobbningen, även om jag själv tycker att hår under armarna är ofräscht."
De här människorna förstår verkligen inte att de är en nästan lika stor del av problemet som mobbarna. Inte för att de tycker att det är ohett med hår under armarna, det får folk tycka om de vill. Jag ser faktiskt inga problem i att en inte attraheras av allt i utseendeväg. Problemet är att personen bara måste säga vad hen tycker om det hela. Om du inte har något att tillföra annat än att ge uttryck för din högst personliga åsikt att någons utseende inte duger; håll bara käften! Det är så sjukt onödigt att överhuvudtaget säga, och den enda egentliga funktionen den typen av yttranden har är att försäkra omgivningen om att en inte avviker från normen. Det hela är att jämföra med "No homo!".
"Men jag vill ju bara inte att någon ska tro att jag går igång på det." Enda anledningen till att folk överhuvudtaget skulle tro att du nödvändigtvis tänder på något vars existensberättigande du stöder är för att du skapar en förbannad norm som säger att en hela tiden måste understryka att en inte tänder på något, annars hade ingen överhuvudtaget gjort den kopplingen.
Typ 2: "Men nu är ju du lika illa som hänger ut dem!"
Nej, Fridén är inte lika illa, eftersom hon helt enkelt inte gör samma sak. Tvärtom gör Fridén något som fler borde göra, hon sätter ned foten. De här personerna postade det de skrev öppet och under sitt namn, allt Fridén gjorde var att visa fler vad det var de skrev. Lägg dessutom till att de fick gott om möjlighet att faktiskt ursäkta sig själva, men allt de gjorde var att vidhålla att de hade rätt att driva med personen ifråga. Det var först efter att Fridén skrivit sitt inlägg som de här personerna började tycka att det var tråkigt. Det är helt enkelt inte lika kul att vara en del i den mobbande mobben när en sedan måste stå för vad en har skrivit/sagt.
Det är riktigt svårt att arbeta mot mobbning, särskilt i fall där mobbarna helt verkar helt empatilösa och vägrar bry sig om ifall de sårar andra eller inte (lyckligtvis verkar tjejen ifråga inte ha tagit illa upp) med motiveringen att "vi har ju bara lite kul". Det har helt enkelt inte gått att resonera med människorna, och då måste en ibland sätta hårt mot hårt. Det är klart att mjuka lösningar alltid är att föredra, men ibland fungerar det helt enkelt inte. För mobbarna fattar det aktiva valet att mobba, offren fattar inget val när de utsätts, och vi kan aldrig värna om mobbarnas rättigheter på bekostnad av deras offers.
.
.
.
Uppdatering:
Vad fan är det för jävla människor som argumenterar om att vi inte aldrig kommer kunna stoppa mobbningen och därför inte bör försöka? Vad fan är det för jävla sätt att resonera på?!

Lika möjligheter?

Nu ska vi logiskt pröva huruvda vi faktiskt har lika möjligheter eller inte.
.
Först och främst kan vi konstatera att folk födda i olika länder har olika möjligheter. Det hela borde inte vara en så svår tanke att acceptera; ett barn som föds i ett rikt land, till exempel Sverige, har helt enkelt fler möjligheter än vad ett barn som föds i ett fattigt land, till exempel Sudan. I Sverige har vi bättre tillgång till vård, skola, mat, säkerhet, och så vidare.
Det är alltså rimligt att anta att folk födda i olika länder har olika möjligheter.
.
En transperson har sämre möjligheter än vad en cisperson har. En transperson är fast i en kropp som inte stämmer överens med hens inre könsidentitet. Det här är givetvis ett väldigt stort problem som upptar mycket av personens tankar och känslor, och påverkar dem. En cisperson behöver inte handskas med det här och har mer energi över att hantera annat med, behöver inte ifrågasättas av sin omgivning, behöver inte ständigt förklara sig själv och behöver inte genomgå behandlingar för att få ha en kropp som stämmer överens med könsidentiteten (det ska förstås tilläggas att alla personer är olika, och alla transpersoner har förstås olika upplevelser, jag pratar helt enkelt om generella termer). Cispersonen är helt enkelt inte fångad i fel kropp.
Vidare har cispersoner generellt sett inga problem att skaffa barn, medan transpersoner steriliseras mot sin vilja. Det kommer förhoppningsvis vara på väg bort på grund av ett imponerande engagemang från många människor, men även om vi bortser ifrån barnfrågan så möts transpersoner fortfarande av mycket diskriminering och har helt enkelt saker att handskas med som en cisperson i egenskap av cisperson inte har.
Det är alltså rimligt att anta att transpersoner inte har samma möjligheter som cispersoner.
.
En homo- eller bisexuell person har inte samma möjligheter som en heterosexuell person. Det här kan vi lätt se då en heterosexuell inte behöver "komma ut". De är alltså normen, och folk utgår generellt sett ifrån att någon är heterosexuell om inget annat sägs. "Straight until proven otherwise". Vidare är större delen av all media heteronormativ, de flesta förhållanden som visas är heterosexuella, tidningarna pratar främst om heterosexuella relationer (tjejer får t ex råd om hur de ska vara mot sina killar, och killar om hur de ska vara mot sina tjejer). Homo- och bisexuella får helt enkelt mindre igenkänningsmöjligheter i media och populärkulturen., Homo- och bisexuella möts också av diskriminering som heterosexuella inte möts av.
Det är alltså rimligt att anta att homo- och bisexuella inte har samma möjligheter som heterosexuella.
.
Fattiga har inte samma möjligheter som rika. Först och främst finns det mängder av pedagogiska studier som visar att barn från familjer med lägre socioekonomisk status har sämre möjligheter att lyckas väl i skolan. Statistiskt sett är familjesituationerna instabilare, de har sämre tillgång till hjälpmedel i form av läxhjälp, datorer, böcker, internet och så vidare, miljön hemma är sämre med fler farliga ämnen i luften, kosten är sämre, de har mindre läsvana, deras omgivningar uppmuntrar mindre till studier och de måste i högre utsträckning hjälpa till hemma eller jobba extra utöver studierna. Barn med lägre socioekonomisk status har helt enkelt sämre möjligheter att klara av sina studier, och måste generellt sett arbeta hårdare för att nå samma resultat som ett barn från högre socioekonomisk status behöver. Socioekonomisk status går helt enkelt till viss del i arv.
Vidare visar studier också att folk med lägre socioekonomisk status får sämre vård, lever kortare liv, drabbas oftare av förslitningsskador, plus en mängd andra ofördelaktiga konsekvenser. Lägg dessutom till att mer pengar dels ger möjligheter i sig, men också ökad trygghet, vilket påverkar möjligheterna och hälsan.
Det är alltså rimligt att anta att fattiga inte har samma möjligheter som rika.
.
Kvinnor och män har inte samma möjligheter. Jag vet att det här är sprängstoff, men låt mig försöka övertyga er. Det finns överlag två olika teorier om hur relationen mellan män och kvinnor ser ut; antingen är de biologiska könsskillnaderna överlag små eller så är de biologiska könsskillnaderna överlag stora.
Om könsskillnaderna överlag är stora så har män och kvinnor inte samma möjligheter, eftersom de helt enkelt är olika. Om vi har olika biologiska startpunkter så har vi helt enkelt olika möjligheter.
Om könsskillnaderna överlag är små så skulle det inte finnas skillnader i lön mellan könen ifall vi hade samma möjligheter, eftersom skillnaderna i lön helt enkelt måste bero på diskriminering, socialt tryck, eller liknande ifall män och kvinnor överlag inte skiljer sig så mycket ifrån varandra. Vidare skulle män och kvinnor inte ha olika krav på sig ifall vi hade samma möjligheter; män skulle inte ses som sämre föräldrar, kvinnor skulle inte ha hårdare utseendepress på sig, och så vidare.
Det är alltså rimligt att anta att kvinnor och män inte har samma möjligheter.
.
Men trots det här envisas folk fortfarande med att hävda att alla har samma möjligheter. Det känns ju inte särskilt logiskt, eller hur?

Grattis, alla sexister!

Jag har gjort mitt första ljudblogginlägg! Den är på omkring två minuter och ljudet är lite lågt så det kan vara en idé att höja.
.
.
Texten:
Grattis sexister!
Vi är fortfarande inte jämställda och den internationella kvinnodagen behövs fortfarande. Vad duktiga ni är! Ni har verkligen jobbat hårt under årens lopp för att bromsa in jämställdsarbetet och trycka ned kvinnor, och ni måste verkligen vara stolta över er själva.

Det unnar jag er.

Jag önskar verkligen att ni njuter av idag, kanske genom att skriva ett argt blogginlägg om hur det är skandal att det inte finns någon internationell mansdag (det finns det, 19:e november). Eller så kanske ni kan passa på att dra några skämt om att kvinnor ska göra smörgåsar till er, för det har ju ingen hört förut. Annars kan ni ju passa på att skriva ett tackbrev till era trogna vapendragare; media och reklamindustrin som valt att fira idag genom att förespråka att alla kvinnor ska köpa saker som gör dem vackrare i männens ögon och som med sin objektifiering av kvinnor gör ert jobb enormt mycket lättare.

Jag hoppas verkligen att ni njuter av idag, i alla fall, för imorgon tar vi upp kampen mot er igen med förnyad styrka. Och ni har verkligen inte en chans.

Jag vill tillägna den här dagen, 8:e mars år 2012, till er, från oss med den kanske lite naiva förhoppningen om att vi aldrig mer kommer att behöva en internationell kvinnodag. Jämställdheten kommer, vare sig ni vill det eller inte, och framtiden kommer att minnas er med samma hånfulla brist på förståelse som vi idag kommer ihåg de som protesterade mot kvinnors rösträtt.
Så grattis, alla sexister där ute, från djupet av mitt hjärta. För det här hoppas jag verkligen blir sista gången ni har anledning att fira.

Skillnaden mellan samhället och feminister

(Jag är för trött för att riktigt tänka logiskt och har haft ett par rätt jobbiga veckor pga hälsoskäl så ifall det är några logiska luckor här som jag missat så lovar jag att försöka rätta till dem bara någon påpekar dem)
.
Nu är det så att i vårt samhälle så blir män diskriminerade. Det här är ett påstående som egentligen inte bör behöva försvaras, då det faktiskt förekommer situationer när män blir missgynnade just för att de är män. Det här påståendet säger ingenting om huruvida kvinnor diskrimineras överhuvudtaget, jag säger inte heller något om ifall män eller kvinnor är de som diskrimineras mest, utan allt jag säger är att män blir diskriminerade. Så långt borde alla hålla med, både feminister och jämställdister (eller antifeminister ifall en nu föredrar det, mig kvittar det). Om någon person nu vill invända med att skrika att "feminister/jämställdister håller inte alls med!" (det första känns aningen mer sannolikt) så har den personen dels fel eftersom "vissa" och "alla" inte ens i den liberalaste av tolkningar kan bli synonymer, och det är också irrelevant då jag skriver att alla borde hålla med. Därför undanber jag mig sådana kommentarer.
Män blir diskriminerade, det är helt enkelt ett faktum.
Det är inte här konflikten mellan feminister och jämställdister ligger, även om det säkerligen finns folk som vill låtsas att det är så. Det hela är inte ett tillräckligt kontroversiellt påstående. Osämjan ligger helt enkelt inte i att feminister skulle förneka mansdiskrimineringen, även om det så klart förekommer i ett fåtal fall, utan det som provocerar mest är att många jämställdister, säkerligen inte alla men likväl en betydande del, aktivt hävdar att diskrimineringen av män är feministernas fel. Där snackar vi sprängstoff!
.
Jag har varken tid, utrymme eller förmåga att lista alla de situationer där män diskrimineras, men utifrån min bedömning av debattläget skulle jag säga att det främst rör sig om tre kategorier. Inom frågor som rör barn, inom relationer och inom risktagande. Låt oss gå igenom kategorierna var för sig.
.
Barnfrågor
Jag har tidigare skrivit om hur fäder diskrimineras i frågor som rör deras barn. Det finns dels en uppfattning hos många som arbetar inom samhällsinstitutioner som BVC och socialtjänsten, men också bitvis inom dagis och skolan, att män inte riktigt har koll på det här med hur barn ska skötas. Det finns dels en "du kan ju inte det här"-attityd, men också en nedlåtande "titta vad duktig pappan är som är en förälder!"-inställning. Det här kommer ifrån den i samhället kvarlevane attityden om att kvinnor är bäst lämpade att ta hand om barn. I den falska dikotomin av kön så följer det förstås logiskt att om kvinnor är bättre på att ta hand om barn så är män sämre på det. Det här är vad vi brukar kalla strukturell diskriminering, alltså diskriminering som sker genom en attityd som genomsyrar hela samhället utifrån de normer vi skapar av hur människor "brukar" vara, snarare än av att specifika individer aktivt missgynnar folk. Det är alltså ett resultat av våra könsroller, som är något feminister, utom möjligen särartsfeministerna, ofta aktivt kämpar emot snarare än stöder.
Det här är också en väldigt gammal tankegång. Redan på medeltiden, alltså långt innan feminismen överhuvudtaget fanns, ansåg en att det fanns "karlgöra" och "kvinnogöra" som folk utan rätt könsorgan borde hålla sig borta från. Bland "kvinnogörat" fanns ansvaret för barnen.
.
Faktum är att diskrimineringen av fäder överlag beror på att det finns en könsroll där män ses som dåliga med barn, och modern den naturliga vårdgivaren. Ifall feminister ville ha kvar det här skulle väl knappast många av oss vara för en delad föräldraförsäkring, eller hur? Tvärtom brukar feminister oftast välkomna att män ska ta mer plats i hemmet, och göra en större del av jobbet. Barnskötsel är en del av jobbet.
Nu påstår jag inte att det inte finns kvinnor som inte vill låta männen ta plats i hemarbetet eller i barnskötseln. Det är förstås väldigt tragiskt när det händer, men återigen så är det inget feminister står bakom. Bara för att en kvinna gjort/tycker något innebär det inte att feminister automatiskt stöder det hela. "Kvinnor" och "feminister" är alltså inte synonymer.
.
.
Relationer
Inom relationer hörs det ofta att kvinnor är gynnade då tjejer har lättare att få ragg, killar förväntas ta första stegen, killar förväntas betala på dater och kvinnor ofta har närmare relationer till sina vänner.
Huruvida kvinnor har fler eller närmare vänskapsrelationer kan jag faktiskt inte riktigt yttra mig om. Jag har för mig att jag läst någon forskning som styrker det hela, men jag minns tyvärr inte var så jag kan inte återvända dit. Däremot är jag inte förvånad om det stämmer, då det finns erkända problem för killar att visa sig sårbara, främst inför andra killar vilket på sikt lär göra det svårare för killar att knyta nära kontakter då det underlättas av ett visst mått av sårbarhet. Det är är knutet till den traditionella mansrollen, att män ska vara hårda, starka och så vidare. Här har vi alltså återigen en könsroll, och vad vet vi om könsrollerna nu? Jo, de är inget som feminister överlag stöder (även om det givetvis alltid finns undantag).
Vad raggande och första steget beträffar kommer bägge ifrån att män ses som aktiva, medan kvinnor ses som passiva. Män ses helt enkelt som de som går ut och gör saker, medan kvinnor förväntas titta på, bli imponerade och attraherade av männen som gör saker. Det här är en heteronormativ, nedlåtande bild mot både män och kvinnor, då män måste göra saker för att kvinnor ska gilla dem, och kvinnor inte behöver vara annat än kvinnor för att män ska gilla dem. Kvinnor ses som givare av sex, medan män ses som mottagare av det, helt enkelt. I vilket fall som helst är det här ingen bild som jag någonsin hört en feminist stödja.
Vad dater beträffar så är det också knytet till synen på kvinnor som passiva och män som aktiva, då det är ett uttryck för att män förväntas uppvakta kvinnor medan kvinnor förväntas bli uppvaktade.
.
.
Risktagande
Då det gäller risktagande så är det en ganska bred kategori, dels värnplikt och krigstjänstgöring, dels utsatthet för våld, dels farliga arbetsuppgifter och dels uppoffringar i stil med "kvinnor och barn först".
Då det gäller värnplikt och krigstjänstgöring, farliga arbetsuppgifter samt "kvinnor och barn först"-mentaliteten är samtliga uttryck för bilden av män som starka och kvinnor som svaga. Det är ju inte en särskilt positiv bild av kvinnor, även om de gynnas av den i det här avseendet. Det finns dessutom få saker som kritiseras så mycket av feminister som bilden av kvinnor som det svagare könet.
Här kan hörs det ibland att det här är ett uttryck för en syn på kvinnor som värdefullare än män. Det här är kopplat till dels gamla ridderliga ideal från 1300-talet om hur kvinnor, och främst deras dygd, skulle skyddas över allt annat. Det var helt enkelt vad det innebar att vara man. Eftersom kvinnor dessutom var en potentiell bärare av avkomman så ansågs det också viktigt att skydda henne eftersom hon kanske bar på ens arvinge.
.
Vad utsattheten för våld beträffar så är det en intressant fråga, då många hävdar att det ofta talas om "våld mot kvinnor", men sällan om "våld mot män". Det här är förstås rätt, men det talas däremot väldigt ofta om "våld". I det neutrala begreppet "våld" så har vi så gott som alltid impliceringen att det är våld som män drabbas av, eftersom det annars hade specificerats att det var ett kvinnligt offer. Det är alltså till viss del ett uttryck för mannen som norm.
Det är också ett resultat av tidigare nämnda bild av kvinnor som svaga och hjälplösa. När en kvinna utsätts för våld så anses hon inte kunna försvara sig då hon är kvinna. Hon ses som ett passivt offer. En man har inte den bilden knuten till sig, trots att män ofta behöver beskyddas de med. Det här är fruktansvärt, men knappast något vi kan lasta feminismen för.
Vidare glömmer också många att tänka på att i "våld mot kvinnor" är det ofta en man som är förövare, och i "våld mot män" är det också oftast en man som är förövare. Eftersom vi har den falska dikotomiska uppdelningen av kön, en uppdelning många feminister motsätter sig, skapas det lätt en "skyll er själva"-attityd i samhället. Ett utövande av våld inom den egna gruppen ses helt enkelt inte som lika allvarligt då våldet drabbar någon utanför gruppen. Jag säger inte att det här är rätt, verkligen inte, men det har fortfarande rötter i synen på män och kvinnor som två separata, homogena grupper. Det är helt enkelt lite "stop hitting yourself".
.
.
Jag tycker det är väldigt bra att sådana här frågor kommer upp, då diskriminering är lika fel oavsett vem det drabbar. Och jag kan förstå att många jämställdister är sura, då det talas betydligt mindre om diskrimineringen som män utsätts för. Men det är överlag inte feministerna som står för diskrimineringen, utan det är samhället. Även om kvinnorna gynnas, och många säkert tycker det är bekvämt, så ligger det helt enkelt inte i feminismens intresse att missgynna män. Det finns helt enkelt ingen logisk anledning till varför vi skulle vara för det.
.
Som det ser ut nu står egentligen hela jämställdsrörelsen stilla eftersom vi helt enkelt är för upptagna med att gräla med varandra, och de enda som tjänar på de är de som bekvämt ligger nedbäddade i sina könsroller och drar fördelar av dem, istället för de av oss som inte är lika bekväma med dem. Om jämställdisterna lovar att faktiskt börja arbeta för mäns rättigheter, istället för att klaga på feministerna, så lovar jag att gå till helt besinningslöst angrepp mot de som kallar sig själva "feminister" men som trots det har mage att angripa folk som bara arbetar för mäns rättigheter.
Jag kommer inte sluta att kämpa för jämställdhet, och jag tror inte ni kommer göra det heller, så vad sägs om att vi vänder ansträngningarna mot de faktiska problemen? Vad sägs?

Hen-"debatten" i ett nötskal

Hen-förespråkare: "Jag tycker hen är bra, det är ett smidigt ord när vi inte vet könet på de vi pratar om, och för de som inte är bekväma med att kalla sig vare sig 'han' eller 'hon'."
Hen-kritiker 1: "Det är hemskt att ta bort 'han' och 'hon' och dölja för barn vilka kön de har. Vi ska inte bli en könsneutral, grå massa. Jag är stolt över att vara man/kvinna, och tycker att jag borde få vara det!"
Hen-förespråkare: "Va? Vad pratar du om? Det är ju ingen som förespråkat att vi ska ta bort de 'han' och 'hon'. Vi ska bara lägga till 'hen' också, inte ta bort något."
Hen-kritiker 2: "Det är vidrigt hur vi ska förbjuda barn från att kalla sig 'pojke' eller 'flicka'!"
Hen-förespråkare: "Men, vi ska ju inte förbjuda något!"
Hen-kritiker 3: "Hen-kritiker 1 och 2 säger ju att Hen-förespråkare planerar att förbjuda användandet av 'han' och 'hon'. Det är hemskt!"
Hen-förespråkare: "WTH?!"

Länktips

Läser ni bara en text i år, snälla låt det i så fall bli den här helt briljanta genomgången av jämställdismen. Och sprid den vidare!
http://metablogg.blogspot.com/2012/03/cause-people-got-me-questioning-where.html

Att argumentera eller dö som Marcus Birro - En kort språklektion om hur en inte bör göra

(Titeln är ett skämt där jag refererar till en av hans boktitlar, det här är inte ett mordhot)
Något som jag personligen upplever vara ganska vanligt när en diskuterar framför allt på nätet är en typ av argumentation som jag valt att döpa efter Marcus Birro, eftersom det var hos honom jag först uppmärksammade det hela.
Först lite bakgrundsinformation om det hela. Vi går tillbaka försommaren år 2011, när abort som så länge varit en icke-fråga helt plötsligt drogs upp i debatterna. Den kritiska gruppen Människorätt för ofödda (MRO) höjde sina röster mot vad de upplevde som ett stort brott mot mänskliga rättigheter, och skulle ett par månader senare tapetsera almedalen med bilder på aborterade foster och argumentera för att ifall folk tyckte det var otrevligt att se så var det uppenbarligen moraliskt felaktigt. Jag antar att MRO aldrig går på toa.
Mitt i det här stohejet var det dock en person som verkligen utmärkte sig, åtminstone för mig, nämligen Marcus Birro. Innan det här hade jag ingen direkt uppfattning om människan, jag visste knappt vem han var eller vad han gjorde och brydde mig inte heller, men så fick jag syn på en snyftartikel på Newsmill där han beklagade sig över att DN var så onda och hemska och inte ville publicera hans artikel. Vad han glömde nämna var att SVD hade gjort det och det var också där jag läste den i min mening väldigt dåligt skrivna texten. I den raljerade han om hur vidrigt abort var genom att prata om sina personliga tragedier när han och hans fru fick missfall. Birro fick väldigt snabbt svar på tal, av bland annat en mängd bloggare, men också i SVD av Mattias Irving. Det är också här det intressanta kommer, eftersom när Birro skulle skriva svar på tal till svaret på talet så övergav han helt plötsligt sin tes. Istället för att försvara sin ståndpunkt gick han på en helt ny linje där han från ingenstans började prata om att det var fel att säga att han var emot abort då han inte explicit skrivit det. Det blev alltså viktigare för Birro att ha rätt och vinna diskussionen än att faktiskt föra fram sin ursprungliga tes.
.
Birro är författare. Oavsett vad jag tycker om honom personligen eller kvalitén på hans texter så är det fortfarande inte något som riktigt bör ifrågasättas. Han skriver böcker, alltså är han författare. En person som är författare och således van att arbeta med text bör också ha koll på den egentligen väldigt grundläggande språkliga sanningen att en inte behöver säga något rätt ut för att ändå säga det. Det går helt enkelt att implicera saker på ett sätt så att folk förstår vad en menar, utan att göra som MRO och tapetsera stan med texten "JAG HATAR ABORT!". Det var också det Birro gjorde. Jag förstår förstås att en inte helt kan ta sig tolkningsföreträdet till vad andra säger, skriver och menar, men någon typ av rimlig gräns måste ändå kunna dras för att vi överhuvudtaget ska kunna ha någon form av kommunikation som inte ruinerar staden pga saneringskostnaderna för att ta bort all tapetsering. En borde inte tolka in vad som helst i vad folk säger, men det finns fortfarande en punkt (inte en fast sådan förstås) där det är rimligt att tolka in något, utan att personen sagt det explicit. Om vi börjar tolka allt bokstavligt skulle ironin dö och personer som "är så arga att de håller på att explodera" skulle tvinga polisens bombgrupp att rycka ut stup i kvarten.
.
Det här är en fruktansvärt oärlig form av kommunikation och argumentationsteknik där nyttjaren inte längre bryr sig om sin egen tes eller dess giltighet. Hen bryr sig istället bara om att vinna diskussionen och få den andra att se dum ut. Det har alltså slutat vara ett samtal där en utbyter och diskuterar idéer och istället bara blivit ett poänglöst gräl där det handlar om person, inte sak.
Hur kan vi då se skillnad på när en person använder sig av den här tvivelaktiga strategin och när en person faktiskt bara har blivit missförstådd? Jo, ett bra sätt är att titta på hur personen reagerar när en kommer med motargumenten. Ifall hen försöker förklara sin ståndpunkt ytterligare så är det rätt troligt att du har missförstått personen. Det är förstås helt okej, sådant händer. Ifall personen istället tar avstånd från sin egen tes och påpekar någon språklig petitess är det inte helt osannolikt att hen bara försöker vinna. Det är förstås långt från alltid det ser ut så här, men det är en bra fingervisning.
Ett exempel på hur det kan se ut (obs, detta exempel är helt och hållet fiktivt)
.
Superhjälten: "Jag tycker om Scrubs, det är en mysig serie."
Superskurken: "Scrubs har ett fruktansvärt dåligt porträtt av vaktmästare. Den visar på ett strukturellt förtryck mot vaktmästare som är galet!"
Superhjälten: "Där håller jag nog inte med. Vaktmästaren i Scrubs är ju tänkt som ett rent skämt och inte en representation av yrket, han är bara en person och en medvetet underlig sådan. Dessutom tycker jag nog han börjar framställas rätt sympatiskt i slutet."
Superskurken: "Säkert, men om vi ska se alla som individer så är det ju ingen mening med att prata om strukturer överhuvudtaget. Då kan vi ju bara skita i all sexism, diskriminering och rasism, eftersom det bara är individer."
Superhjälten: "Nu tycker jag att du läser mig helt vansinnigt orättvist, eftersom jag knappat propagerat för att vi ska skita i de strukturella förklaringarna bara för att jag inte tycker att Vaktmästaren i Scrubs inte kan ses som ens ett försök till en representation. Du måste ju fan försöka förstå vad jag säger i alla fall."
Superskurken: "Var har jag sagt att jag pratade om dig personligen? Va? Jag pratar om den generella attityden till att individförklara all problematik."
Superhjälten: FFFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUU! *Förlorar allt hopp om mänskligheten och lägger superhjältemanteln på hyllan*
.
Det är den här slutliga "comebacken" jag kritiserar, eftersom genom sin andra replik har superskurken mer eller mindre implicerat att det är superhjälten hen syftar på. Det är åtminstone en rationell tolkning för superhjälten att göra då superskurken direkt refererar till något som superhjälten sagt i diskussionen. Ska vi verkligen dekonstruera det ser egentligen samtalet ut såhär:
.
Superhjälten: "Jag tycker såhär."
Superskurken: "Alla som tycker såhär är idioter."
Superhjälten: "Kalla mig idiot!"
Superskurken: "Jag sa inte att du var en idiot, bara att alla som tycker som du är det!"
.
Ser ni det skeva?
.
För att vi överhuvudtaget ska kunna kommunicera med varandra på en vettig nivå och faktiskt ens ha en teoretisk möjlighet att arbeta oss fram mot någon form av konsensus är det viktigt att vi också använder oss av en ärlig argumentationsteknik. Även om vi inte säger något explicit så kan vi fortfarande ge ifrån oss ett lika starkt budskap som ifall vi hade gjort det. Att inte låtsas om det är bara ett sätt att plocka extremt billiga poäng genom att göra den andre irriterad och sedan säga "varför är du irriterad trots att jag inte sagt det här direkt, även om vilken rationell människa som helst hade gjort samma tolkning och det egentligen var jag som, ifall det nu inte var medvetet, uttryckte mig extremt oförsiktigt och faktiskt är den som borde be om ursäkt egentligen". Så, för att vi ska få ett lite trevligare diskussionsklimat är det viktigt att vi diskuterar på ett ärligt sätt med varandra, istället för att ägna oss åt fula, manipulativa knep.

RSS 2.0