Mansrollen och fascismen

I boken Med uppenbar känsla för stil av Stephen Mendel-Enk, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, listar författaren några egenskaper som är väldigt nära sammanlänkade med mansrollen. Även om vi ofta pratar om historien, som om könsroller skulle vara något som vi kollektivt kommit över, så är de här fortfarande aktuella, något som märks i de beteenden och de personer som hyllas.
.
Stå pall.
Vara lojal mot gruppen.
Behärska dig.
Offra dig för något större och viktigare än dig själv.
En intern, nästan osynlig, hierarki.
En stenhård uppdelning i offentlig/privat.
Förakt för svaghet, eller ett rejält hyllande av styrkan (det efter kommat är mitt tillägg).
.
Jag skall inte försöka låtsas om att det här inte är sådant som varierar, det är självklart att det är. Dels är det en minoritet som uppfyller allt det här, och det varierar också mellan olika grupper. Men det här är också egenskaper som lyfts fram som ideal, främst i grupper som traditionellt sett är manligt kodade, och som, när en person uppvisar dem, också kan hävdas innebära att personen är just "manlig".
Ta soldater som exempel.
Även om vi på senare år börjat se allt fler kvinnliga soldater så är armén fortfarande en manligt kodad sfär, en av de manligaste enligt många. Det går inte att komma ifrån. Och samtliga av de här egenskaperna är egenskaper som egentligen gör en god soldat. Soldaten ska stå pall, tåla stryk och inte gnälla. Soldaten ska vara lojal mot gruppen, vara disciplinerad och behärska sig, både emotionellt och beteendemässigt. Själva yrket går ut på att offra sig för något större, den interna hierarkin är glasklar och många soldater gör en stor skillnad på sin yrkesroll och sin privata. Mjukare sidor är inget som helst visas offentligt. Slutligen är hyllandet av styrkan, och med det föraktet mot svagheten, givna inom soldatyrket.
.
Det här ser vi dock inom fler grupper än armén. Mendel-Enk använder fotbolls-firmor som sitt första exempel i boken, men det här märks också inom hur papparollen beskrivs. Nu är det här långt från hur alla fäder är, och enligt min mening knappast nödvändigt för att det ska handla om en god far. Men en pappa, såsom rollen beskrivs i vårt kulturella medvetande, är ofta den stränga, den lojala och den som står pall. Han förväntas offra sig för att skydda familjen, och han förväntas vara stark. Likt de flesta könsroller kan vi här prata om "traditionell" eller rent av "konservativ" eller "av den gamla skolan". Det vi dock glömmer är att det är aktuellt än idag, och även om långt från alla hyllar beteendet, så är det fortfarande en förväntad roll. En man som uppfyller de här egenskaperna kommer aldrig någonsin att ifrågasättas i det utifrån ett genusperspektiv (utom möjligen av någon väldigt påläst queerteoretiker). Ingen kommer någonsin anklaga honom för att vara "mindre man".
Jag säger inte att alla män är så här, verkligen inte. Jag säger inte heller att alla män ens vill vara så här. Däremot är det här fortfarande en roll som hyllas, och som alla män någon gång tvingas ta ställning till.
.
Det här märks också bland kändisarna vi hyllar. Nu menar jag inte att påstå att alla kändisar av manligt kön är så här, verkligen inte. Men de som lyfts fram som "manliga" tenderar att uppfylla det här. Tänk på alla actionhjältar, eller alla de som får oss att utropa "badass!". Idrottsstjärnorna, särskilt i lagsporter. Ju närmare våldet en person, karaktär eller roll är, desto mer uppfyllande.
För det är våld det handlar om. Jag hävdar inte att alla män är våldsamma, eller något annat skitsnack. Jag hävdar inte ens att män som uppfyller den här rollen är våldsamma. Det jag säger är att de egenskaper som hyllas av mansrollen är egenskaper som har en viss typ av koppling till våld.
Men jag tänker gå ett steg längre. Det finns en rörelse där den här typen av egenskaper ställda till sin spets hyllas som det ultimata idealet, nämligen, fascismen.
I fascismen hyllas den ensamme hjälten som står kraftig mot omvärlden. Fascismen hyllar och kräver en obrottslig lojalitet mot gruppen. Fascismen hyllar den järnhårda disciplinen. Fascismen hyllar martyren, hjälten som offrar sig för något större, och förväntar sig det från sina förespråkare. Inom fascismen ska du veta din plats (någon som är förvånad över att fascister överlag tycker att kvinnans plats är i hemmet?) och fascisterna anser vissa vara mer värda än andra (även om det kan vara baserat på olika saker). Fascismen hyllar det hårda ansiktet utåt, slutna led, hårda kängor, och så vidare. Bara i det privata är det okej att visa känslor. Fascismen hyser ett stenhårt förakt för svaghet, och en alldeles blind beundran för styrkan och handlingskraften. Lägg till "antikommunistisk" och "nationalistisk" på listan så är i princip fascismens hela politiska ideologi representerad.
.
Nu känner jag att jag måste vara övertydlig med att jag inte påstår att män är fascister. Det är däremot fullkomligt obscent att vi i samhället lyfter fram en mansroll som, dragen till sin spets, i princip blir en renodlad fascism. Män ska inte behöva förhålla sig till eller känna sig det minsta pressade att uppfylla de här genuint pissiga och, i sanningens namn, farliga idealen.
Om vi tar Breivik som exempel (seriöst, läs artikeln, det är ett måste). Inte för att jag påstår att det är mansrollens fel att Breivik bestämde sig för att mörda sjuttiosju personer och skada minst trehundranitton, det vore absurt. Men vi kan fortfarande inte förneka att Breivik arbetade utefter samma ideal som livnärt den fascistiska rörelsen i snart hundra år, och som, i mildare form, fortfarande är en typ av egenskaper som under tusentals år lyfts fram som ett mansideal.
Jag är medveten om att det finns historiska anledningar till att den här rollen vuxit fram, och att det också finns fördelar med den. Men den behövs knappast längre, och det är ett anskrämligt ideal att tvinga män att anpassa sig eller på något sätt förhålla sig till. Det är överlag inget fel på människor som uppfyller det här idealet, och skulden är inte deras, lika lite som skulden är alla mäns. Män är offer och skulden är samhällets, och det är dags att vi, hela samhället, slutar skapa och upprätthålla sjuka normer och ideal.
.
.
.
Obs. Jag är medveten om att det här inlägget kan upplevas lite kontroversiellt, och att jämförelsen mellan mansrollen och fascismen knappast är perfekt. Men den tål fortfarande att tänkas på, och bör uppmärksammas. Målet är väl att alla, oavsett kön, ska må bra, eller hur? Och dit kommer vi inte nå med könsrollerna.

Länktips

En nu ganska gammal artikel från Aftonbladet Kultur där de tar upp Tidskrift för Genusvetenskap, 1-2011, och pratar kort om hur självkritiken inom feminismen sett ut kring just utseendeidealen.
Det är ju så att feminister länge varit duktiga på att kritisera kvinnorollen, och också utseendet som förespråkades, men under de senaste kanske tio åren så har kritiken stött på motstånd, eftersom det helt enkelt blivit för mycket kritiserande av själva det "tjejiga" utseendet, och inte de bakomliggande idealen. Så den här artikeln kan ni använda för att visa folk som exempel på att jo, feminister kritiserar visst kvinnorollen och har visst självkritik.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article13192080.ab
.
.
Imorgon ska jag skriva om fascism.

Det är synd om killar

Det här är inte ett ironiskt inlägg, även om det kanske kan uppfattas så av den överdrivet simpla titeln. Jag skrev tidigare ett inlägg med ett liknande namn där jag kritiserade den allt för vanliga företeelsen att "men det är synd om killar också" ofta används som någon skev typ av "motargument" när någon pratar om att kvinnor far illa. Jag står fortfarande för varenda ord i det inlägget, och det här är inte ett inlägg för att revidera eller ta tillbaka det jag sade där. Istället tänkte jag prata lite om att det just är fruktansvärt synd om killar.
Jag är nu halvvägs igenom boken Med uppenbar känsla för stil, av Stephan Mendel-Enk, som jag blev tipsad om för ett tag sedan. Det är en fantastiskt bra läsning och jag kan varmt rekommendera den (om du läser; tack för tipset Hannah!). Och även om jag redan känt till mycket av det som tas upp så har ändå den, och lite arga diskussioner på SVT Debatt där jag kallats "manshatare" för att jag tycker det är synd om män som tvingas anpassa sig efter skeva könsroller och sedan blir lidande av de resultaten, gjort att jag känner att det är dags för det här inlägget.
.
Att vi har könsroller är något som förnekas allt för ofta. I ärlighetens namn förstår jag inte hur folk kan vara så blinda. Det är pinsamt uppenbart att män och kvinnor har lite olika förväntningar på hur de ska bete sig, och det är också pinsamt uppenbart att de här könsrollerna inte fungerar för alla. Behöver någon ett exempel så är undertecknad fruktansvärt obekväm med många aspekter av den traditionella mansrollen, trots att den ändå genomsyrar mig. Även om jag sällan vill bete mig i enlighet med den så är det också i många instanser jag inte vill bete mig på något annat sätt, eftersom jag har den totala skräcken för stigmatiseringen ett brott mot den skulle innebära i ryggmärgen. Och jag är långt från ensam.
Huruvida könsrollerna skulle vara biologiskt medfödda eller inte är fullkomligt ointressant, eftersom vi faktiskt kan konstatera att de inte fungerar för alla. Därför är det fullständigt vansinne och fruktansvärt orättvist att folk pressas till att anpassa sig efter normerna.
Men det här vet vi redan, och det var inte det jag egentligen hade tänkt ta upp. Det största, eller delat med det ovan nämnda i alla fall, problemet med könsrollerna är att även när de uppfylls så straffas människorna som uppfyller dem i alla fall. Det räcker helt enkelt inte med att snälllt konformera sig efter vad könsrollerna säger, vi får skit på grund av dem i alla fall.
.
Skolan är ett bra ställe att börja på, eftersom det var det grälen på SVT Debatt gällde och eftersom jag ska bli lärare. Det torde för det flesta vara allmänt klarlagt att pojkar idag rent generellt sett får lägre betyg än flickor. Trots det står pojkarna för ungefär två tredjedelar av allt prat i klassrummet. Pojkar håller generellt sett längre anföranden, avbryter oftare och blir oftare lyssnade på än vad tjejer blir. Det här beror inte heller på att pojkar skulle vara dummare än flickor. Det är de inte, och jag vet att vissa är förtjusta att hävda att män tenderar att vara mer i ytterkanterna på begåvningsskalorna jämfört med kvinnor men det är knappast allmänt klarlagt. I den senaste studien det stod om i tidningarna märkte de att mäns och kvinnors mentala färdigheter var i princip identiska. Så vad beror det då på att pojkar generellt sett får sämre betyg?
Vissa vill gärna hävda att det beror på diskriminering, men förklaringen är i sig ganska absurd i och med att det antingen skulle innebära att alla, runt över så gott som alla skolor i hela Sverige, är med på det. Eller så innebär det att män och kvinnor är fundamentalt olika och att män är mer eller mindre inkapabla att lära sig sitta stilla (något vi vet inte stämmer då betygsklyftorna är enormt mycket högre över socioekonomisk klass än över kön).
Absurt, med andra ord.
Istället brukar forskare prata om en "antipluggkultur" hos pojkar. Det här är ett ganska dåligt uttryck eftersom det, om läsaren är fientlig och/eller inte förstår vad ordet "kultur" innebär, kan upplevas som att det skullle vara pojkarnas fel, och att de behöver "shapea up" sig. Istället kan vi tala om en kulturellt skapad tendens till att inte associera "plugga" till den traditionella mansrollen. Det finns helt enkelt en bild av att det skulle vara "omanligt" att plugga. För att förenkla det hela beror det här på att plugga och sköta sitt skolarbete är nära associerat med "flitighet", en egenskap som är en del av den traditionella kvinnorollen. Och i och med att vi lever i ett sexistiskt samhälle där kön ses som en dikotomi kan inte "plugga" bli "manligt", eftersom det är "kvinnligt". Det handlar alltså om att pojkar får lära sig att de inte ska plugga, att de inte ska sitta stilla och lyssna (pojkar uppmuntras vara aktiva på en helt annan nivå än flickor), att de inte ska arbeta flitigt, att de inte ska respektera auktoriteter eller andra personer ("boys will be boys"-snacket och synen på nästan varenda manlig hjälte som en ensamvarg), och så vidare, för att sedan kastas in i en situation där de förväntas vara just så här. Och trots att skolan hela tiden försöker få pojkar att just sitta tysta, arbeta flitigt, och så vidare, något som är ganska instrumentalt för att undervisning ska kunna bedrivas, så utsätts pojkarna fortfarande för en enorm påverkan från resten av världen om att de just inte ska bete sig så som skolan kräver och behöver. Pojkar blir alltså fastlåsta mellan två i grunden oföreneliga krav som innebär att de antingen blir underkända eller omanliga fjollor. De flesta hamnar någonstans i mitten, samtidigt som tjejerna bara pressas åt ett håll. Det får konsekvenser i andra situationer, såklart, men just i skolan är de enormt gynnade av att skolan värdesätter just det beteendet som tjejer också förväntas uppvisa.
.
Ensamheten är en annan grej. I Med uppenbar känsla för stil talar det om att män över trettio har oerhört svårt att skaffa nya, manliga vänner, och istället förväntas hänge sig helt åt familjen. Både pojkar och män har också ganska sällan nära vänner, färre ju äldre de blir, och det är många killar som helt enkelt känner att de inte har någon att prata med. Vi kan också se det här i att det är tre gånger vanligare att män tar livet av sig än att kvinnor gör det, även om det dubbelt så vanligt att kvinnor försöker ta livet av sig som att män gör det. Ett självmordsförsök kan ofta vara ett rop på hjälp, men för män kan det ofta vara så att det inte finns någon som lyssnar. De känner att ingen finns där för att hjälpa dem och lämnar därför inga "outs".
Vi känner alla igen bilden från Hollywood-filmen om hjälten som ser sin familj som det enda viktiga. Målet går ut på att hinna tillbaka till dem, rädda dem, eller något sådant, för att sedan leva lycklig resten av livet, utan någon större kontakt med omvärlden. Familjen är det enda viktiga för den typen av karaktär, som också lyfts upp som ett ideal; ståndaktig och "self reliant". "En riktig man klagar inte".
Det skrivs också ständigt skämt och liknande om den bilden. Dassboken och Damrummet är böcker vars skämt helt och hållet bygger på en extremt stereotyp bild av könen, och det skojas ständigt om att kvinnor "kan tillbringa två veckor hemma hos en väninna och sedan prata fyra timmar i telefon med henne så fort hon kommer hem", och att män på krogen "turas om med att dricka och prata". Det här är förstås överdrivna exempel, men den typen av humor är ändå ett symptom på hur normbilden ser ut. Det hade aldrig fungerat som igenkänningshumor ifall vi inte kände igen bilderna. Men bägge böckerna har en lång trave uppföljare som alla är fyllda med samma skämt.
Det här är något som drabbar män oerhört mycket eftersom en klar majoritet av oss människor är sociala varelser. De flesta av oss behöver kontakt med andra för att må bra. Men istället för att det ska uppmuntras så pressas män att hålla sig för sig själva. För intensivt kontaktsökande upplevls som konstigt, eller rent av "bögigt". Och "bögigt" är något som så gott som alla män får lära sig från barnsben att de till varje pris ska försöka undvika. Det här innebär inte att män är homofober eller så, utan bara att de fått lära sig att sådant som uppfattas som "bögigt" är beteenden de ska undvika. Så istället för att vara odla de nära vänskaper (typiska "grabbgäng" är ofta lite för tävlingsinriktade för att riktigt utvecklas till nära relationer) de flesta av oss behöver för att må bra får killar lära sig att inte bli vänner med varandra då det är "bögigt" och att de inte kan bli vänner med tjejer för att de ska söka sex istället (varför en inte skulle kunna ha sex med sina vänner är en annan fråga som jag inte riktigt har plats att ta upp här, men det kommer också en skev kulturell grej vi lär oss).
.
Våld är också viktigt att ta upp. Sanningshalten i påståendet om att män får lära sig vara våldsamma beror helt på hur vi definierar "våldsam". En klar majoritet av alla män tar inte till våld, eller slår det första slaget. Däremot är "kunna försvara sig själv" något som är väldigt fundamentalt i mansrollen. Om vi skulle fråga en mängd män ifall deras första reaktion (inte det de till sist gör, utan den första reaktionen) i en händelse av att de utsätts för våld är att springa därifrån så tror jag de flesta skulle svara "nej", och av de som i en sådan situation direkt eller till sist springer så tror jag också att många drabbas av diffusa känslor av skam. Jag vet i alla fall att jag av någon anledning skämdes när jag blev påhoppad av en kille som drog kniv mot mig när jag var femton och tog mig ur situationen genom flykt (det var lite mer komplicerat än så, men det kan vi ta en annan gång). Till och med min parantes jag skrev nyss vittnar om att det på något plan var viktigt för mig att folk ska inte skulle tro att jag sprungit därifrån bara i och med att det inte var det som hände. Jag gillar överlag inte att folk tror saker om mig som inte är sanna, och jag hade utan tvekan skrivit det ifall jag faktiskt hade kutad därifrån direkt, men frågan är om det känts lika viktigt ifall det rört sig om något annat, inte lika kopplat till "manligheten"? Och jag är ändå en väldigt "omanlig" person.
Det är helt enkelt väldigt viktigt för många, särskilt män, att inte uppfattas som fega eller svaga, eftersom vi fått lära oss att en riktig man är modig och stark. Det är också därför det i princip enbart är killar som känner behovet att ta till våld efter att någon annan fått dem att tappa ansiktet (nu menar jag inte att påstå att det här är direkt vanligt förekommande, det är det inte). Att vika sig eller "ta skit" är helt enkelt något som killar får lära sig att de inte ska göra. När var senaste gången du såg en film där en manlig hjälte vek sig för skurken och hittade något sätt att kompromissa på?
Det här skadar män oerhört mycket. Dels hamnar vi oftare i slagsmål, något som är fysiskt farligt. Men jag tror inte heller det är bra för en människas psyke att skada andra människor. Vidare är det främst män som deltar i krig, inte på grund av någon "naturlig våldsamhet" utan helt enkelt för att det är "vår plikt". Om du inte försvarar ditt hemland och din familj är du ingen "riktig man", i vare sig samhällets, mansrollens eller dina egna ögon.
.
Hårdhet. Nu pratar jag inte om könsorganet, även om impotens också ses som extremt omanligt. Utan jag syftar istället på känslolivet. Även om vi börjar komma till den punkten att män nuförtiden också tillåts gråta, i viss mån, så är fortfarande bilden av en man som någon som härdar ut fruktansvärt svårdödad. Jag tror att de flesta idag vet om att män är lika kapabla att må dåligt som kvinnor är, däremot så pratar inte män om det i alls lika hög utsträckning. Att "gnälla" om ett en mår dåligt ses helt enkelt inte som en särskilt "manlig" grej. Det är att visa sig svag, helt enkelt. Och även om vi gärna säger att det är helt okej med män som gråter, så hindrar inte det att gråta, särskilt offentligt, fortfarande är något de flesta män helst inte gör. Inte visa känslor annat än typ "ironisk förnöjdsamhet" heller, för den delen.
Jag själv är också väldigt sluten när det kommer till sådant här, även om jag blivit duktig på att verka vara öppen så är det bara ett extremt fåtal jag klarar av att vara helt öppen inför (ni vet vilka ni är <3), och utan dem hade jag förmodligen varit ännu mer distanserad än vad jag är idag. Jag kan förstås inte påstå att jag är någon bra representant för män överlag, men det hindrar inte det faktum att det fortfarande ses som väldigt mycket olämpligare att som man visa starka känslor offentligt än att som kvinna göra det.
.
.
Nu kommer vi till kärnan i problemet; är det här männens fel?
Nej, det är det inte.
Lika lite som att enskilda kvinnor inte kan påverka sina könsroller, så kan inte enskilda män göra det heller. Och de här rollerna upprätthålls av hela samhället, inte bara av män. Och straffen för att bryta mot könsrollen är stenhårda. Social stigmatisering, svårt att få förhållanden, hån och förakt. Ungefär samma sak som en kvinna som inte följer sin könsroll möter, med andra ord. Men det är viktigt att vi inser att könsrollerna inte bara är skadliga för de som hamnar utanför, utan också för de som följer dem. Precis som en kvinna som följer sin roll inte ges möjlighet att bejaka sin sexualitet ges en man som följer sin roll inte möjlighet att bejaka sin emotionalitet. Och så vidare.
Men kan inte pojkar då bara skita i att vara "manliga" då, kanske någon undrar. Jo, det är klart att det är teoretiskt möjligt, men att gå emot hela ens sociala uppfostran om att sträva mot att vara på ett visst sätt är inget som görs med en axelryckning. Det är faktiskt oerhört svårt, även om en är medveten om könsrollernas strukturella uppbyggnad, något som de flesta inte är.
Att tala om de här problemen innebär inte att utmåla män som dåliga, eller som ett problem som behöver "fixas", utan det handlar om att kritisera de skeva i en mansroll som tvingar folk till destruktivitet, både mot sig själva och andra. Det handlar om killar är offer för sociala strukturer. Det handlar om att killar sitter fast i "valet" att ge vika inför mansrollen eller att gå emot allt de fått lära sig är rätt och möta social stigmatisering. Det handlar om att det samhälleliga stödet för killar som vill bryta de här mönstren eller killlar som drabbats av deras allvarligaste konsekvenser är skrattretande dåligt. Det handlar om att det är synd om killarna. Och det handlar framför allt om att, mer än något annat, tillåta män vara offer. För män är offer. Offer för skeva könsstrukturer som förtrycker och skadar dem. Precis som kvinnor är. Precis som alla människor är.

Bemötande av Madeleine Leijonhufvuds artikel om "männens våld"

I Svenska Dagbladet publicerades det igår en text skriven av Madeleine Leijonhufvud där hon argumenterar för att vi borde sluta tala om "partnervåld" och istället tala om "mäns våld mot kvinnor".
Först lite bakgrundsinformation om Leijonhufvud. Hon är juris doktor (alltså har disputerat med en doktorsavhandling vid en juridisk fackultet) och professor emerita i straffrätt vid Stockholms Universitet. Hon har varit biträdande generalsekreterare i Vetenskapsrådet. Hon har bestämt att Jusek inte skulle företräda en av sina medlemmar i arbetsdomstolen på grund av att han var Sverigedemokrat. Hon vill förbjuda all form av pronografi och vill att de som tillverkar porr ska dömas för koppleri. Hon är motståndare till homosexuellas rätt att adoptera. Trots det här väljer hon att kalla sig "feminist", en beteckning hon inte har någon som helst rätt till.
.
Av hennes artikel att döma så tillhör Leijonhufvud inte de riktiga feministerna, utan hon tillhör "feministerna", det vill säga kvinnor som använder det hedervärda epitetet "feminist" som ett slagträ för att bedriva en manshatande agenda. Jag gillar egentligen inte att prata om "manshat", eftersom jag tycker att ordet kidnappats av antifeminister som använder det för att bedriva kampanj mot feminismen, men jag tänker inte hyckla utan här är det faktiskt manshat vi pratar om.
Problemet är förstås att Leijonhufvud försöker påstå att "man går runt katten kring het gröt" genom att säga "partnervåld" och inte "kvinnomisshandel", trots att det knappast borde komma som en överraskning att det också finns kvinnor som slår, både i samkönade och i olikkönade relationer. Jag menar inte att påstå att det våld kvinnor utför ursäktar det våld män utför, inte en chans. Jag köper inte heller riktigt de rapporter som finns om att män och kvinnor slår ungefär lika ofta i och med det våld i nära relationer vissa män står för tenderar att vara grövre ("tenderar", inte "är alltid"). Men det hela är egentligen ointressant. Så länge det fortfarande finns kvinnor som slår sina fruar, flickvänner eller barn så gör vi offren en otjänst med att bara tala om "manligt våld".
.
Missförstå mig inte. Jag har inga som helst problem med att prata om det våld män står för, och jag har inga som helst problem att tala om det utan att behöva nämna "MEN TJEJERS VÅLD DÅÅÅH!!!" i varannat andetag. Det är helt okej att välja en "sida av myntet" och prata om den. Ingen kan ju göra allt. Däremot är det fan inte okej att förespråka att kvinnors våld ska ignoreras. Det är ett hån, en spottloska i ansiktet på varje offer, och det är inget som vi överhuvudtaget kan tolerera.
.
Ett av sina största logiska felsteg tar Leijonhufvud då hon pratar om kopplingen mellan "mäns benägenhet att använda våld mot svagare, mot kvinnor, barn och djur" och "våldet i underhållningsbranschen".
Först och främst, även om jag inte är jättekänslig mot klumpiga generaliseringar, så känner jag att det är lite väl magstarkt att prata om "mäns benägenhet", eftersom det då låter som det är något som majoriteten ägnar sig åt. Det stämmer helt enkelt inte. Majoriteten av alla män som får lära sig att inte slå slår inte heller (tidigare när partnervåld var vanligare så fick ju folk också lära sig att det var helt okej att slå). Sen missar hon helt vad underhållningsvåldet faktiskt innebär. Det är knappast vanligt att våld mot just svagare, kvinnor, barn och djur förekommer inom underhållningen. Snarare är det extremt ovanligt att underhållningsvåldet riktas mot någon annan än just män.
Jag har helt för att kritisera de våldsglorifierande strukturer som pressas på män, det mår ingen bra av, men ska dessa kritiseras så ska de också kritiseras utifrån rätt grund. Rätt ska vara rätt.
.
Alla vet att det är vanligare med manliga våldsbrottslingar än kvinnliga (i samhället i stort, i nära relationer är det lite mer osäkert, antar jag). Det här handlar dock inte om att män är hemska och onda, utan om att män tvingas på manlighetsnormer där våld legitimeras. Våld är något som kodas som manligt, trots att det inte borde vara så.
Det här är inte männen som grupps fel, utan det här är strukturer som upprätthålls i samhället. Det är klart att varje enskild man som slår har ett ansvar i agerandet, precis som att varje enskild kvinna, könlös eller intergender som slår också har ett ansvar för sitt agerande, men utifrån ett strukturellt perspektiv kan vi inte riktigt tala om skuld, eftersom vi alla är delar av samhällsstrukturerna.
.
Leijonhufvud avslutar sin artikel med frågorna "Vi hör om svårigheterna att finna bostäder åt kvinnor och barn som sökt skydd mot mannens våld. Varför får en man bo kvar i bostaden där han fört ett skräckregemente? Varför är det inte han som ska bort, utan istället kvinnan och barnen?"
Hon verkar helt ha missat de grundläggande rättsprinciperna i Sverige som säger att vi inte får straffa någon som inte är dömd för ett brott. Vi kan liksom inte haffa eller straffa folk för misstanke, eftersom det bryter mot allt vad rättssäkerheten står för. Därför behöver vi fler bostäder för utsatta personer, till dess att deras partners dömts.
Sen skriver jag helt under på att vi är pinsamt dåliga på att skydda personer som hotas av sina närstående, men det problemet har varken sin orsak eller lösning i att vi bara börjar säga "mäns våld".
.
Alltså, jag har ingenting emot när folk pratar om "mäns våld mot kvinnor", lika lite som jag har problem med att folk pratar om "kvinnors våld mot män". Problemet är när någon förespråkar att vi ska ignorera en av dem.
Det är inte jämställdhet, det är diskriminering. Madeleine Leijonhufvud är ingen feminist. Hon har fan inte rätt att kalla sig det.

Kriget mot KDU - Del 3: Artikelbemötande rörande Modigs ideologiska blindhet

Jag har tillbringat den här helgen på konvent med ett gäng nära vänner, så det är därför det varit lite tyst. Det är mycket som har hänt och mycket jag vill kommentera, men jag kommer nog vara tvungen att sålla lite.
I vilket fall som helst publicerade Newsmill torsdagen den 17:e en artikel av allas vår käre Aron Modig, ordförande för KDU, om hur "framtidens höger" ser ut. En artikel med titeln "Framtidens svenska höger avvisar social- och nyliberalism".
.
I ingressen talas det om att de är en ny generation borgerliga politiker som dels avvisar "den socialliberala viljan att detaljstyra människors liv" samtidigt som de också vänder sig mot "den egoistiskt anstrukna nyliberala hållningen". Modig går sedan vidare med att istället prata om "värdet av universella normer och värderingar." Han påstår att det är i en specifik fast värdegrund som inspiration och engagemang kan hämtas, och verkar totalt blind för det faktum att bland det mest inspirerade arbete som sker, stora delar av all konst och de mest engagerade funderingarna och diskussionerna snarare kommer när värdegrunder möts och/eller ifrågasätts. Intellektuell stagnation är helt enkelt negativt för kreativiteten, inspirationen och engagemanget och leder istället till slentrianmässiga reflektioner och ett strikt fokus på rutiner. Det är helt enkelt bra att saker och ting ifrågasätts, åtminstone då det sker på ett nyanserat och insatt sätt.
.
I tredje stycket påstår Modig att Sverige blivit "bättre och mer frihetligt", och jag börjar verkligen fundera över vilket Sverige den människan egentligen lever i. Det har helt enkelt inte blivit "bättre" (om vi nu inte går in på ett analt, relativistiskt skitsnack om att "ordet 'bra' inte kan definieras"). De utsatta är ännu mer utsatta än tidigare, arbetslösheten har skjutit i höjden, allmänyttan säljs ut för att bekosta skattesänkningar till folk som inte behöver dem, sjuka tvingas ut i arbeten de inte klarar av, svaga och medellösa körs över på löpande band, och de sociala rättigheterna sjunker som en sten.
Det är givet att det finns argument för en borgerlig politik, och en kan hävda att det på något sätt skulle vara värt att offra de svagaste eller att det bara är en övergångsperiod, men att påstå att det blivit bättre är en ren jävla lögn, och inget annat.
Modig lyfter fram jobbskatteavdragen som gör att det "lönar sig bättre att arbeta", trots att det i princip aldrig funnits en tid då det inte lönat sig bättre för de flesta att arbeta. Han lyfter fram den nya skollagen, trots att den sågats i varenda remissinstans och hel pedagogik-Sverige. Han påstår att valfrigheten inom välfärden ökat men glömmer att nämna att den bara gäller de som har råd att betala för den och att "valfriheten" innebär att instanser som inte är gjorda för konkurrens tvingas konkurrera med varandra. Han menar att det statliga ägandet minskat men nämner inte att det är för att Alliansen reat ut allmännyttan till sina kompisar. Modig avslutar med att skryta om att straffen på grova våldsbrott höjts, men verkar ännu inte ha förstått att högre straff för grova bort inte har någon som helst preventativ effekt.
.
I det femte stycket, som är fetstilat, skriver Modig om att judisk-kristna värderingar är det bästa och att all politik borde utgå ifrån det. Modig skiter uppenbarligen i alla andra religioner, trots att både islam, hinduismen och buddhismen förespråkar liknande värderingar som kristendomen och judendomen gör. Lägg dessutom till att hinduismen är äldre än judendomen, och att Siddhãrtha Guatama (Buddha) anses ha levat omkring femhundra år före Jesus. Att hävda att värderingarna bara är judiska och kristna, trots att det inte ens var de religionerna som "kom på dem först" är alltså lite fult, väldigt historielöst och rent vansinnigt eurocentriskt.
Sen kanske det bara är jag som är lite anal nu, men jag tycker ändå att någon som förespråkar "judisk-kristna värderingar" och som sitter i en förtroendeposition i ett parti som kallar sig "Kristdemokraterna" rimligtvis borde ha sett till att läsa Bibeln. Ni vet, den här samlingen texter som hela kristendomen sägs bygga på! Modig har uppenbarligen inte gjort det, eftersom han då skulle vetat att Jesus, ifall vi placerade in det han förespråkade i dagens politiska system, snarast hade varit socialist, eller i varje fall socialliberal. Men de tyckte ju Modig inte alls om. Jesus förespråkade givmildhet, rättvisa och vänlighet, inte cynisk kapitalism och förtryck. Det rimmar dessutom särskilt illa med Modigs och KDs konstanta hetsande för att höja straffskalorna, eftersom den enda person Jesus faktiskt lovade en plats i himlen var en dödsdömd tjuv.
.
I det efterföljande stycket hävdar Modig att en stats kärnuppgift är att garantera medborgarnas grundläggande trygghet och att skapa möjligheter åt människor att växa. Jag är lite nyfiken på vad han menar med "kärnuppgifter", eftersom det knappast var det våra första nationalstater ägnade sig åt. Möjligen bygger han sina teorier på Robert Nozicks blindgalna idéer om en nattväktarstat, alltså en stat som ägnar sig åt att skydda medborgarna och inte så mycket mer, men det låter ju konstigt med tanke på att Modig redan i ingressen hävdat att han minsann inte tyckte om nyliberalismen. Modig har nu förespråkat både just socialism/socialliberalism och nyliberalism, trots att de båda inte är förenliga med varandra och att han i början sagt sig ta avstånd ifrån dem. Det börjar bli väldigt svårt att avgöra vad Modig egentligen förespråkar för ideologier. Han kanske bara inte tycker om namnen på de andra?
Modig vill också bryta ned det socialdemokratiska arvet, vilket känns väldigt konstigt med tanke på att KD ändå påstår sig vilja vara snälla mot gamla och barn. Han kanske helt enkelt inte förstått att de som införde barnbidragen och folkpensionerna inte var moderaterna, utan just socialdemokraterna. Modig kanske helt enkelt trott på Sofia Arkelstens klumpiga försök till historieförfalskning?
.
I det sjunde stycket hävdar Modig att familjer bör få mer makt över sin vardag. Han menar förstås SC-familjer (Straight-Cis) i och med att KDU inte riktigt vill att HBTQ-personer ska tillåtas skaffa familjer.
Han förespråkar också att "straffskatten på utbildning, flit och hårt arbete" bör sänkas. Här syftar han på marginalskatterna, som inte är skatter i sig, utan ett mått på hur mycket skatten höjs när en löntagare får löneförhöjning. I Modigs värld, där klassklyftor är något mysigt och rosafärgat luddigt, är det kanske förvånande, men för oss andra är det inte så konstigt att en person som tjänar mer också betalar mer i skatt. Det är helt enkelt så det måste vara för att det ska fungera. Vidare tycks Modig också ha missförstått själva grejen med skatter. Skatter är inte något hemskt straff som drabbar folk, utan det handlar helt enkelt om att hjälpa varandra, ni vet det där som Jesus förespråkade. Det är lättare och effektivare att hjälpa varandra genom skatter än genom almosor. Visst, i och med att de är ofrivilliga så uppmuntrar de kanske inte människors givmildhet, men de fattiga blir i högre grad hjälpta. Nog för att givmildhet är något fantastiskt fint och inget är så sexigt som generositet, men det viktigaste är fortfarande att hjälpen kommer fram, inte att de som hjälper känner sig snälla.
.
Modig vill också att vi ska ha ett starkare försvar för att "garantera vår frihet och demokrati".
Ett starkare försvar mot vad? Åland? Ryssland har inte varit ett aktivt hot mot Sverige sedan Sovjet-tiden och annars har vi faktiskt inte så mycket fientliga stater omkring oss. Visst, en kan aldrig veta om inte islänningarna blir uppstudsiga eller om Norge vill hämnas för unionstiden, men det känns ändå som en risk vi kan ta.
.
Modig säger sig sedan vara för ökad frihet för individen, att makten ska flyttas "från de politiska sammanträdesrummen till köksborden hos verklighetens folk". Detta trots att KD är det enda parti förutom SD som fortfarande vill sterilisera folk och driva statliga moralkampanjer för utvalda religioner. Det blir fan inte mer "detaljstyrning" än så.
Han förespråkar gemenskap och medmänsklighet, men trots det är han och hans parti för en omänsklig, borgerlig politik. Genom hela historiens gång har en borgerlig politik bara bidragit till ökad medmänsklighet och gemenskap i ett extremt fåtal fall. Istället är det vänstern som på allvar gjort skillnad.
.
.
Det är på det stora hela väldigt svårt att förstå vilka ideologier Modig egentligen förespråkar. Jag är visserligen inte jätteförtjust i att sätta etiketter på saker hela tiden, men det går helt enkelt inte att säga att en är mot nyliberalism för att i nästa andetag förespråka nyliberalistiska idéer, och vice versa. Modigs text vittnar om en historielöshet och en begreppsförvirring som är genuint skrämmande att se hos en ledande politiker, även om det är i ett såpass litet parti som KD.
Genom hela artikeln pratar Modig ständigt om hur viktigt det är med "förnyelse" trots att han förespråkar samma gamla trötta ideal som vi hade för hundrafemtio år sedan. Han försöker låta nyskapande men är så stockkonservativ att det är fånigt.
Han använder ju också KDs favoritord "verklighetens folk" trots att den "verklighet" de pratar om bara rör de som bor i kärnfamilj, är kristna och rika. Inte för att vara den som är den, men det är helt enkelt en väldigt begränsad del av "verkligheten" vi pratar om. Fattiga, utstötta, invandrar, ateister, de som vill ligga innan de gift sig, transpersoner, människor i samkönade relationer, arbetslösa, muslimer, bemanningsanställda, brottslingar, med flera är också delar av "verklighetens folk". De förtjänar också omsorg, gemenskap, omvårdnad och kärlek.
Det är bara det att KDU skiter i dem.
.
.
.
Ps. Såg att Madeleine Leijonhufvud skrivit en fullkomligt vansinnig artikel om att män är dumma i SVD. Jag kommer att bemöta den, oroa er inte.

Lästips

Jag har varit på konvent i helgen, vilket varit awesome ^^
Men jag orkar inte skriva något här just nu (kanske kommer senare ikväll), så under tiden får ni något bra att läsa och sprida =)
.
http://www.fugitivus.net/2009/08/25/a-few-things-to-stop-doing-when-you-find-a-feminist-blog/

Traditionens faror

I samhället idag finns det en bild av att traditioner är viktiga. Nu talar jag inte i första hand om saker som jul eller midsommar är för svenska slentriankristna, utan mer om sättet vi lever på. T ex lever i monogama förhållanden, äter kött eller har vissa könsroller. Alltså saker vi gör som en gång i tiden hade någon funktion men som numera bara är något vi gör, eftersom samhället är inordnat på det sättet.
Ta köttätande som exempel. Under historiens gång har kött fungerat som ett ganska viktigt komplement för många rent kostmässigt. Maten som åts i t ex 1700-talets Sverige bland de som inte var rika var överlag väldigt ensidig, så när folk väl åt kött (alltså oerhört sällan) tillförde det viktiga näringsämnen. Att äta kött och hålla sig med djur för mat var helt enkelt en viktig del av folks överlevnad, särskilt i svältperioder (vilket var typ jämt), och folk som hade råd att äta kött i alla fall någon gång ibland klarade sig överlag lite bättre än de som inte hade råd alls.
Det kan givetvis diskuteras hur viktigt det faktiskt var med just köttätande, men en gång i tiden fyllde det i alla fall en relativt nödvändig funktion.
I Sverige idag behöver folk överlag inte äta kött för att överleva. Tvärtom är en vegetarisk kost, om den görs rätt, både nyttigare och billigare än vad en köttdiet är. Kött är helt enkelt inte essentiellt för vår överlevnad. Men likväl fortsätter de flesta att äta kött, just för att det helt enkelt är "så det ska vara". Det är helt enkelt en fråga om att köttätande har blivit en tradition, och att kött av många anses vara en naturlig del i en måltid. Servera köttätare en måltid utan kött så kommer många av dem att känna sig besvikna över att de inte får kött, just för att de är såpass vana vid att kött ska vara en del av maten. Detta trots att köttätande överlag är sämre för klimatet, sämre för hälsan och sämre för ekonomin (för att inte tala om att en faktiskt äter döda djur). Trots det här så blir många fortfarande helt besinningslöst vansinniga när det förs på tal att skolor ska ha "köttfri måndag" eller liknande. När traditionernas särställning som just "traditioner" hotas rycker folk ut till deras försvar.
.
Monogama relationer är en ännu starkare tradition. Människor som väljer att inte leva i monogama (oftast heterosexuella) relationer anses vara konstiga, tragiska eller rent av perversa. De monogama relationerna är inte särskilt gamla i vår tid. I många av historiens tidiga patriarkala samhällen var det vanligt att en man hade flera hustruar, i antikens Grekland och Rom var utomäktenskapligt sex knappast något folk höjde på ögonbrynen över och i jägar- och samlarkulturer var monogami enligt de flesta något som inte förekom. Nu säger jag inte att det nödvändigtvis är bättre, inte det första exemplet i alla fall, men monogami är helt enkelt inte en biologisk drift utan något som kommit till av tradition.
Under medeltiden fyllde monogamin en funktion, även om det var en konstruerad sådan. Bland fattiga bönder var arbetssysslorna uppdelade i "utomstocks" och "inomstocks", alltså utanför och innanför gården. Kvinnor förväntades sköta arbetet innanför gården, inte för att det var lättare (det var det inte), utan för att det ansågs dels lite säkrare då det var mer skyddat mot vilda djur, det var mer praktiskt då kvinnor också förväntades ta hand om barnen, och det gjorde det lite svårare för tjejer att ligga runt. Det här med "rätta biologiska arvingar" var av någon outgrundlig anledning viktigt för folk.
Saken är ju den att vi idag klarar oss fint, även om vi inte lever i monogama relationer. Snarare är fler nästan bättre, inom "rimlighetens" gräns (kan vara svårt att hitta ett hus stort nog för att hundra pers ska bo tillsammans, men samtidigt är ju en "normal" husstorlek anpassad med just traditionen i åtanke), utifrån ett ekonomiskt och familjeperspektiv. Fler som bidrar till försörjningen, och fler vuxna som kan ta hand om och agera förebilder åt barnen. Mångfald = Yay! helt enkelt, och är fantastiskt bra för barnen.
.
Nu försöker jag inte komma med pekpinnar om hur folk ska leva, utan min poäng är att det handlar om sätt vi lever på för att vi är vana vid det. Vill en leva monogamt; fine. Problemet blir när den här traditionen växer sig såpass stark att det börjar ses som det "enda rätta" sättet att leva på. Argument som är rena efterkonstruktioner växer fram, inte för att försvara det traditionella beteendet, utan för att försvara tanken på det traditionella beteendet som "det korrekta".
Det finns dessutom en air av socialdarwinism i det här. De traditionella beteendena börjar ses som korrekta på merit av att "de funnits så länge". Folk börjar tro att eftersom beteendet överlevt under såpass lång tid så måste det helt enkelt vara "bättre", och blundar helt för de sociala strukturer som upprätthåller beteendet. "Vi hade ju inte alltid gjort så här om det inte vore rätt", resonerar människor, trots att det är genuint skitsnack.
Traditioner och vanor tenderar att upprätthålla sig själva genom att folk socialiseras in i beteendena. Det blir en typ av loop där traditionen blir ett självändamål, och bilden av det hela som "naturligt" föder sig själv.
Det farliga är inte traditionerna i sig, vill folk vara monogama får de väl vara det, det farliga är just att beteendena är traditioner, eller normer vilket också är relevant att tala om i det här fallet. Det förhindrar en kritisk reflektion kring beteenden, och praktiker som vi annars skulle ha övergivit då de kan vara felaktiga och genuint skadliga (t ex könsrollerna) försvaras och skyddas ifrån allt ifrågasättande, just i traditionens namn. En tradition utan ett syfte är inte värd att upprätthålla, och en norm som inte aktivt har positiva fördelar för alla bör aldrig tillåtas existera. Beteendet behöver förstås inte vara fel, eller skadligt, men bilden av det som "normalt", "naturligt" eller "rätt" är en ständig källa till skador.
.
.
Jag kommer förresten ha fint besök och rollspela på Lincon hela helgen, så förvänta er lite radiotystnad till söndag.

Citat

"You wear the tie because it never occurred to you not to. You eat eggs every morning but never at night. You feel excitement and companionship when rich men you've never met put a ball through a net. You feel guilty, maybe a little suspicious, every time you see that Salvation Army Santa. You look down for at least half a second if a woman leans forward. And your stomach rumbles every time you drive by a big golden arch even if you weren't hungry before. Everybody's programmed, Boyd."
.
Citat från serien Dollhouse, skapad av Joss Whedon. Och det säger något om social påverkan. Varm rekommendation för alla att se, för övrigt. Oerhört intressant ^^

"Vacker utan spackel" kan ta sig!

Vem kommer inte ihåg den gamla låten "Vacker utan spackel" av Joakim Hillson som kom ut år 2000? Jag blev påmind om den ganska nyligen, och även om låten är sjukt catchy, så började jag känna mig aningen fundersam över texten.
Låten vänder sig ju emot smink så jag förstår att det är lätt att tänka att feminister borde hoppa jämfota av glädje. Hur vanligt är det med låtar som vänder sig mot utseendeindustrin? Jag är i alla fall övertygad om att Hillson när han gjorde den låten klappade sig på ryggen rejält över vilken reko kille han var som minsann inte tyckte att tjejer borde sminka sig utan att de var vackrare utan sminket.
.
Nå, nu är det ju förstås inte riktigt så enkelt.
Istället för att gå till ett benhårt angrepp mot de skeva normerna som pressar tjejer till ren självdestruktivitet för utseendets skull, eller skönhetsindustrin som ser till att casha in på kvinnorna som faller offer för strukturerna, går Hillson till ett benhårt (nåja) angrepp mot tjejer som sminkar sig. Hon borde förstå att ju mer hon kladdar desto mer sabbar hon, och att hon ska slå sig fri och gå därifrån. Så inte nog med att en tjej garanterat kommer att få höra att hon är ful och äcklig om hon inte sminkar sig så måste hon nu också få höra att hon är ful och äcklig för att hon sminkar sig. Snacka om dubbel bestraffning!
.
Ska en kritisera en norm så är det viktigt att en går till angrepp mot just normen och inte mot de människor som följer den. Det är liksom inte deras fel att de blir påverkade av samhället till att fatta vissa beslut för att undvika den stigmatisering som överlag följer om en sticker ut för mycket.
Nu kanske inte smink känns som en sådär jättestor grej för många, men omkring sekelskiftet var det en ganska livlig, men ensidig, debatt kring att sminkanvändningen sjönk allt lägre i åldrarna. De är förstås också de riktigt unga människorna som har svårast att stå emot trycket som normerna levererar (jag kan ju säga att jag var jävligt rädd för att göra något som skulle uppfattas som för tjejigt eller så när jag var tretton). I vilket fall som helst höll så gott som alla med om att det var skandal att de unga tjejerna sminkade sig så tidigt, men tyvärr var det inte jättemånga som faktiskt ifrågasatte hela utseendenormen och skithögarna som cashade in på trettonåringarnas dåliga självförtroenden. Och de vuxna kvinnor som valde att inte sminka sig blev ju illa kvickt stämplade som "fula feminister som är äckliga". Tanken på att barn kanske gör som vuxna, och att det var viktigt att "vara mogen" var det visst rätt få som förstod.
.
Så istället för att nedmontera skönhetsindustrin och ändra om det skeva samhällssystem vi lever i där kvinnor främst värderas utifrån sina utseenden så fick vi Joakim Hillson som tillrättavisade de unga tjejerna som var "dumma nog" att falla för det helt sinnessjukt hårda grupptrycket. Total strukturell blindhet, som vanligt, med andra ord.
Det hela blev dessutom ännu värre av att låten, precis som de flesta kampanjer för att "stärka unga tjejers självkänsla" fortfarande i stort handlade om "du är vacker som du är". Fokus låg fortfarande på utseendet, och fokus låg fortfarande på att duga i någon annans ögon. Istället för att nedmontera de system som konstant intalar tjejer att de inte duger som de är, så försöker en lösa problemet genom att någon utomstående kommer och säger att de visst duger; problemet blir fortfarande att det är någon annan (ofta en man) som ska avgöra ifall tjejen ifråga duger eller inte!
.
Alltså, jag tror inte att Joakim Hillson, eller någon annan typ som gör den här sortens låtar eller initiativ, menar något illa, verkligen inte. Men det är ett ogenomtänkt och okunnigt försök som fortfarande bara intalar unga tjejer att någon annan måste säga att de duger. I Hillsons fall är det mästrande och nedlåtande, men även i de absolut bästa fallen är det fortfarande inget annat än komplimanger som delas ut som plåster på såren för en av samhället redan förstörd självbild. Och komplimanger är ett uselt substitut för självkänsla.

Titta! Ni är inte alls tystade!

Hej alla antifeminister!
Idag när jag tryckte upp Aftonbladets hemsida så var den första artikeln som kom upp den här, om en man som blev misshandlad av sin kvinnliga partner.
Nu säger jag förstås inte att misshandlade män får mer uppmärksamhet än misshandlade kvinnor, verkligen inte, eller ens att det räcker med den här uppmärksamheten. Det gör det inte heller. MEN att kalla män som misshandlas av kvinnor för "nedtystat" känns ju ändå att ta i. "Nedtystat" innebär en agens, att någon aktivt agerar för att förhindra att det uppmärksammas. "Inte tillräckligt uppmärksammat" är ett betydligt bättre uttryck. För ni tror väl inte att "PK-medias censur" skulle släppa igenom det här om de aktivt försökte tysta ned det?

Kriget mot KDU - Del 2: Grundläggande värderingar

På KDUs hemsida har de en flik, den översta i menyn, som går under namnet "politik". Där sammanfattar de sina grundläggande värderingar i en kort liten text som jag nu tänkte gå igenom och såga.
.
I sann kristdemokratisk anda börjar det förstås med familjen. KDU tycker att familjen är viktig och de tycker att föräldrar, inte staten, bör bestämma över barnen. Det här blir förstås problematiskt då föräldrars värderingar inte alltid stämmer överens med de vi kommit fram till att vi vill ha i ett samhälle. Om föräldrarna helt bestämmer över sina barn och staten inte har någtot att säga till om så kommer det leda till att många barn far illa. Det innebär förstås inte föräldrar inte ska ha några rättigheter. De är ju också samhällsmedborgare och har förstås sina egna rättigheter, däremot ska deras rättigheter inte på något sätt trumfa barnens.
Tanken på att föräldrar automatiskt vet vad som är bäst för sina barn är också skitsnack. Du behöver helt enkelt ingen utbildning för att bli förälder, allt du behöver är att ha sex och sedan ha lite tur eller otur beroende på hur du ser på saken. Föräldrar är egentligen en samling amatörer som förhoppningsvis med gott hjärta och goda intentioner gör så gott de kan för sina barn, och i de flesta fall räcker det alldeles utmärkt. Synen på att föräldrar alltid vet bäst är dock väldigt skadlig för de utbildade experter som faktiskt arbetar med barn, som lärare, kuratorer, fritidspedagoger och förskolepersonal, eftersom det leder till att föräldrar ständigt ifrågasätter dem med just motiveringen "det är mina barn; jag vet bäst". På ett rent teoretiskt, vetenskapligt plan vet faktiskt de utbildade betydligt bättre. Det föräldrarna däremot har som talar för sig är att de känner sina barn bäst. Det är dock en stor skillnad.
Det är också spännande att KDU inte tycker att politiker ska vara med och styra och ställa i familjer, med tanke på det är just det de försöker göra i familjer som inte faller in under "mamma-pappa-barn"-mönstret. Men jag kommer att återkomma till det i ett senare inlägg.
.
KDU går vidare och propagerar stolt att politiker inte vet bättre hur en person borde leva sitt liv än vad personen själv gör. Återigen är det skillnad på "vet bättre" och "har rätt att välja", eller vad "bättre" i det här sammanhanget ens innebär. Men okej, det är lite väl småaktigt att gå på det, så istället tänker jag att vi kanske borde titta på ironin i att KDU anser att folk måste få välja själva, samtidigt som deras moderparti genom Alliansen just verkar för att ta bort fattiga människors möjligheter att välja överhuvudtaget till förmån för att rika ska få välja lite extra. Vadå välja var du ska bo? Nej, du ska flytta till en stad där det finns jobb. Vadå välja över din egen anställning? Du ska komma när chefen ringer.
Som ett ljuvligt ironiskt körsbär på den ironiska glassbakelse som den här punkten redan är har vi KDUs egna kampanj "Skaffa dig ett liv!" där de just talade om för människor hur de borde leva sina liv.
.
Det fjärde stycket i texten handlar om solidaritet. Här känner jag direkt att KDU är ute på djupt vatten, eftersom deras rubrik är "Vi skäms inte för att vara borgerliga". Borgarna har helt enkelt aldrig varit så bra på det här med solidaritet.
Och mycket riktigt. Deras version av solidaritet handlar ju inte om att betala skatt, ha en fungerande välfärd eller något sådant, utan de förespråkar ett mer Nozianskt alternativ; "människor som hjälper varandra". För den som inte kan sin politiska filosofi förespråkade Robert Nozick i boken Anarki, stat och utopi ett strikt nyliberalistiskt samhälle med en så kallad "nattväktarstat". Satens enda funktion enligt Nozicks filosofi är att vakta över medborgarnas och deras egendomars säkerhet. Välfärd bör inte existera, utan allt bör istället handla om allmosor. Just människor som hjälper varandra istället för att staten gör det.
Det största problemet med det här i ärlighetens namn fullkomligt vettlösa systemet är att människors tillgång till bostad, mat, vatten, vård, skola, och så vidare slutar vara en rättighet och istället blir en fråga om tur. Är du fattig så får du helt enkelt hoppas på att någon förbarmar sig över dig, istället för att du ska ha rätt till det.
Och du måste säga "tack" också. "Tack, snälla överklassen för att ni låter mig leva idag med." (Lyssna på tankesmedjan om det)
.
KDU går vidare och säger att de vill ha fler poliser på stan för ökad trygghet. Här verkar det mest som att de inte läst forskningen, och inte lyssnat på samhällsdebatten. Vad forskning beträffar så visar den ganska enhälligt att klassklyftor skapar otrygghet och brottslighet. Trots det har Aron Modig vid flera tillfällen hyllat den så kallade "inkomstspridningen". Angående samhällsdebatten har det vid flera tillfällen gjorts enormt tydligt att ungdomar, framför allt fattiga ungdomar med utländsk bakgrund som bor i förorter, inte känner sig trygga av polisen. Tvärtom upplever många att polisen är kränkande, otrevlig och rent av hotfull mot dem. Men det är sant, KDU skrev att de vill att staten ska se till så att "vi kan gå trogga på gatorna". Antar att det inte finns så många fattiga invandrarkillar bland dem.
.
Stycket som följer är ganska flummigt i vad som ska föreställa något liknande ett principprogram. KDU säger i alla fall att det viktigaste i livet inte går att köpa för pengar, och att samhället inte bara handlar om det, något som är ironiskt med tanke på att de tillhör Alliansen. Jag är också nyfiken på vad de vill säga med själva stycket. Förespråkar de att staten ska ge alla minst en kompis?
.
Det sjunde stycket öppnas med en fin stereotyp om att engagemang för världens utsatta inte måste innefatta stenkastning och brännandet av amerikanska flaggor.
Alltså, nog för att jag aldrig tackar nej till en mysig flaggbränning, men vi inom vänstern gör faktiskt väldigt mycket mer än att kasta gatsten mot polisen. Faktum är att en överväldigande majoritet av oss aldrig någonsin kastat sten på någon, och inte heller förespråkar det som primär metod för att sprida välfärd till fattiga länder. Det är överlag ganska ineffektivt.
Syftet med det här stycket var i alla fall, förutom att kasta skit på vänstern, att berätta om att KDU förespråkar hjälp till självhjälp "genom mikrolån, frihandel och genom att sluta förstöra för lokala bönder genom att sälja europeiskt spannmål till underpris i Afrika."
Nu är jag ingen expert på frågan, eftersom jag tycker kapitalism överhuvudtaget är ganska dumt, men brukar inte västvärldens ekonomiska monopol mot u-länder motiveras med just frihandel? Ska KDU verkligen förespråka det som de sedan, i samma mening (!), sågar?
.
Det sista stycket, förutom den klämkäcka uppmaningen till folk att gå med dem, ställer frågan om läsaren tror att nedlagda fritidsgårdar kanske inte är den största orsaken till att unga mår dåligt. De går vidare och pratar om att deras "magkänsla" säger dem att det är dags att börja prata om orsakerna till att så många unga mår dåligt, istället för att "kasta pengar på problemen i hopp om att de ska lösa sig."
Först och främst har KDU här blandat ihop två olika diskussioner. Det är förstås förståeligt, det kan ju vara lite jobbigt att hålla i sär två olika saker. Bägge handlar ju faktiskt om ungdomar. Grejen med nedlagda fritidsgårdar har aldrig handlat om att unga mår dåligt, utan om att de inte har något att göra. Det är klart att folk kanske mår dåligt av tristess, men det huvudsakliga problemet där är just tristess och brist på framtidshopp, inte psykisk ohälsa.
Sen pratar folk redan ganska mycket om varför unga mår dåligt. En av anledningarna kan vara den hysteriska prestationspressen som de blå partierna hjälper till att sprida med sitt skitsnack om "entreprenörsanda" och att "arbetslösa får skylla sig själva".
Jag kan förstås hålla med om att det kanske inte är så verkningsfullt alla gånger att bara kasta pengar på ett problem, men det är i alla fall lite bättre än att inte göra ett skit, vilket är de högern pysslat med sedan de tog makten 2006.

En liberalistisk ekonomi kan aldrig bli jämlik

Trots att franska revolutionens slagord; frihet, jämlikhet och broderskap, ofta yttras tillsammans så visar dagens politiska klimat på en helt annan verklighet. Det har länge diskuterats huruvida borgare överhuvudtaget kan vara feminister, en fråga jag inte tänker ge mig in på idag, men det borde i alla fall vara uppenbart för alla att ekonomisk jämlikhet i ett klassperspektiv aldrig har stått på agendan. Tvärtom blir det allt vanligare att Allians-företrädare går ut och uttrycker sig väldigt positivt om så kallad "inkomstspridning".
Problemet är ju förstås att den "inkomstspridning" och det överklassvurmeri de blå politikerna gör sitt bästa för att trycka in i folks undermedvetna är att de inte är särskilt jämlika. Att vara en aktiv motståndare till ekonomisk jämlikhet är däremot inget som en vinner val på i Sverige, vilket lett till att högern skiftat sin målsättning en aning. Istället för att sikta på direkt jämlikhet säger sig borgarna istället arbeta för "lika möjligheter". Tanken är då att en ska se till att alla har lika teoretiska möjligheter till att nå lika högt i samhället.
.
Det som de borgerliga företrädarna missar, alternativt skiter i, är att det inte går att skapa lika möjligheter med en helt och hållet liberalistisk ekonomisk politik. Visst, det är klart att det går finfint att försöka motverka diskriminering och att undvika att lägga in lagar som sätter käppar i hjulet för folk (något som Svenskt Näringsliv i för sig vill göra då de förespråkar att högskoleutbildning ska kosta pengar), men det här är egentligen inte att arbeta för jämlikhet. Det är bara att inte aktivt motarbeta den. Att förvänta sig hyllningar för det är som om prästen och leviten i liknelsen om den barmhärtige samariten krävt att gratuleras för att de inte sparkade den sårade mannen i ansiktet.
.
Saken är ju den att själva grundtanken i en liberalistisk ekonomisk politik är att folk ska få möjligheten att själva driva näringsverksamhet och jobba för att då kunna tjäna så mycket pengar som möjligt. Staten ska enligt liberalisterna helst inte lägga sig i människors privata ekonomiska förehavanden, utan låta folk sköta sig själva så länge de inte aktivt bryter mot lagen. Är du duktig och jobbar hårt blir du rik, är du inte duktig och inte jobbar hårt blir du fattig. Så långt är alla med.
Problemet blir i den nästkommande generationen. När en person har samlat på sig en massa pengar, och sedan skaffar barn, så är det inte helt osannolikt att den personen vill använda åtminstone en del av sin förmögenhet att göra sina barns tillvaro så bra som möjligt. Kanske får barnen rent av ärva en slant. Eftersom att pengar är lika med möjligheter så leder det här till att barn vars föräldrar är rika får fler möjligheter än barn vars föräldrar inte var lika duktiga på att tjäna pengar. Så gott som samtliga pedagogiska studier som gjorts på ämnet visar att föräldrarnas inkomst i högsta grad påverkar barnens skolreslutat, vilket också gör det troligare att ett barn från en rik familj lyckas väl än att ett barn från en fattig familj gör det. Det här innebär förstås inte att det är omöjligt för ett barn från en fattig familj att bli rik, men det gör det mindre sannolikt än att ett barn från en rik familj blir det. Barnen har helt enkelt inte lika möjligheter längre.
Det här skulle förstås kunna förhindras genom att helt ta bort arvsrätten och förbjuda föräldrar från att använda sina pengar till att ge sina barn bättre möjligheter, men då är den ekonomiska politiken helt enkelt inte liberalistisk längre.
.
Det blir värre.
Den hårda sanningen är den att alla inte kan vara vinnare i det kapitalistiska systemet. Jag tänker inte påstå att det finns ett begränsat antal platser i "rikepersonshimlen", det gör det inte, men marknaden kan bara tåla så mycket innan den är mättad. Och eftersom ökad vinst är det huvudsakliga syftet för företag i det kapitalistiska systemet så kommer de redan stora och rika hela tiden försöka växa ännu mer. Och i och med att de har väldigt mycket större kraft än vad en fattig och svag har så är det helt enkelt betydligt mer sannolikt att någon som redan är rik och stark blir rikare och starkare än att en fattig och svag blir det. Ju rikare de redan rika blir, desto mer tränger de undan de fattigare från marknaden, vilket gör att uppförsbacken de fattiga kämpar i rent teoretiskt blir brantare och brantare för varje generation som går. Ojämlikhet föder helt enkelt mer ojämlikhet, och även om rika också gör misstag och så, så är det ändå betydligt troligare att en fattig misslyckas på marknaden än att en rik gör det.
.
Hur kommer det då sig att länder som Sverige idag ändå är förhållandevis jämlika? Jag anser förstås fortfarande att klassklyftorna i Sverige är rent obscena men de är fortfarande mindre än i många andra länder, men anledningen till att vi i Sverige ändå har det förhållandevis bra är att det bedrivits en aktiv omfördelningspolitik under nästan hela det senaste seklet. Pengar har tagits från de rikaste och används för att hjälpa de fattigaste. Det har förstås inte gjort det jämlikt, eftersom en sådan politik tyvärr hade blivit för svår att driva igenom, men omfördelningspolitiken har i alla fall bidragit till att hålla Sveriges klassklyftor på en någotsånär hanterbar nivå, något som i sin tur bidragit till att Sverige är ett tämligen säkert land, med låg kriminalitet, starka sociopolitiska skyddsnät och en förhållandevis lycklig befolkning. Behöver jag säga att högern varit emot varenda en av de omfördelningspolitiska åtgärderna?
.
Det är helt enkelt så att en liberalistisk ekonomi aldrig någonsin kommer att kunna bli helt jämlik, precis som att en jämlik ekonomisk fördelning aldrig kommer att kunna bli helt liberalistisk. Skillnaden är att ekonomisk jämlikhet gör samhället säkrare, lyckligare och mer humant, något som en liberalistisk ekonomi inte lyckas med.
Var en god medmänniska - Höj skatterna!

Kriget mot KDU - Del 1: Första maj

Vad vore bättre att börja med, en dag som denna, än med Aron Modigs attackmot arbetarklassens heliga dag; första maj.
Här riktar jag in mig på Modigs artikel. För vidare läsning om högerns försök att avdramatisera första maj och arbetarrörelsen, läs gärna Aron Etzlers (V) brilljanta artikel, som tar upp mycket av det han pratade om i sitt fina första maj-tal i Linköping.
.
Lite information: I Sverige har vi tretton röda dagar. Tio av dem, trettondagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingstdagen, alla helgons dag, juldagen och annandag jul är kristna. Nyårsdagen anses ha ett delvis religiöst ursprung då den gregorianska kalendern började då (det julianska året började första mars på grund av vårdagjämningen och att senaten började träffas då) men är idag i stort sett sekulär. Midsommarafton har sitt ursprung i det hedniska firandet av sommarsolståndet, men kyrkan valde att börja fira Johannes Döparens födelse då. De två sista, första maj och nationaldagen, är helt sekulära.
.
Modig börjar med att hävda att första maj är den enda av våra röda dagar som är politiskt betingad. Att den inte har sina rötter i någon gemensam tradition, utan att den enbart präglas av en specifik politisk uppfattning.
Det här är förstås helt fel, och ett sådant fel att det omöjligt kan vara ett misstag. Det Modig förmodligen menade var att första maj är den enda av våra röda dagar som är färgad av en politik han själv inte håller med om. När nationaldagen infördes som helgdag 2005 var det i högsta grad ett politiskt beslut; tanken om att värna om Sverige som land är utan tvekan politisk, och själva konceptet "nationalstaten" är så politisk att det skriker om det.
Kristendomen är också politisk. Det kan förstås hävdas att stat och religion är åtskilda, men saken är den att genom att de bevaras som allmäna helgdagar så blir det politik. Eftersom alla helgdagar blir helgdagar genom politiska beslut kan vi inte säga att någon av dem inte är politisk. Lägg dessutom till att KD försökt göra politik på kristendomen under hela sin existens. Denna helomvädning med påståendet om att kristendomen nu inte är politisk känns väldigt märklig.
.
Modig går vidare med att anklaga fackföreningar och socialistiska partier för sina egna syften och påstår att demonstrationerna numera bara är för ett fåtal. Han kallar det "ett särintresse som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmäna rummet under en dag varje år".
Här gör Modig misstaget att han utgår ifrån att den egna sidan är neutral medan motståndarna har en agenda. Det här är förstås inte sant; alla har nämligen en agenda. Precis som att vi socialister vill påverka samhället åt ett håll vill Modig och hans gelikar påverka samhället åt ett annat. Det är ju knappast förvånande att kyrkan använder julen och påsken för att locka fler besökare och sprida sina budskap. Skillnaden är förstås att Aron Modig inte har något emot den kristna kyrkan, men arbetarrörelsen och socialismen gillar han däremot inte.
.
Att han kallar det för "ett särintresse" är inte heller förvånande. Kristdemokrater har länge kommit med liknande angrepp mot pridefestivalen också, men ingen av dem har haft något emot de kristna fackeltågen som varit i alla fall Stockholm och dragit tusentals deltagare.
Först och främst är arbetarrörelsen eller de röda partierna inget "särintresse". I riksdagsvalet 2010 fick socialdemokraterna och vänsterpartiet, de politiska partier som brukar demonstrera den första maj, sammanlagt 36,26 % av rösterna i Sverige. Trots att det här är var ett riktigt katastrofval för de båda partierna så handlar det ändå om över en tredjedel av Sveriges röster. Över en tredjedel är fan inget särintresse, särskilt inte när den kristna tidningen Dagen skriver att bara 7% av Sveriges befolkning räknar sig själva som starkt troende kristna. Vilka är det egentligen som är ett "särintresse"? Det kan dessutom tilläggas att, med tanke på att det brukar uppskattas att 5-15% av världens befolkning har någon form av hbtq-läggning, är kristendomen i Sverige ungefär ett lika stort särintresse som Pride-festivalen (i den mån hbtq nu kan anses vara ett "intresse"), men vad tror ni haft mest effekt på samhället? Våra kristna helgdagar är idag i hög grad resultat av "särintressen som av historiska orsaker upphöjts till att få dominera det allmäna rummet". Modig och hans parti kanske inte borde kasta sten i glashus?
.
Saken är den att det offentliga utrymmet måste få nyttjas av så kallade "särintressen". Det är ett grundkrav för demokrati att inte bara Alliansen ska få utrymme att höras, och det är dessutom ingen som förbjuder vare sig dem, Sverigedemokraterna eller någon annan rörelse från att själva söka demonstrationstillstånd till första maj. Däremot har de inte samma historiska kopplingar till dagen, på samma sätt som en muslim eller en jude inte har samma historiska koppling till Kristi himmelfärdsdag som en kristen har.
.
Modig går efter det här vidare med att hävda att "helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma". Med den här logiken ska de kristna helgdagarna verkligen inte existera, eftersom såpass många nuförtiden faktiskt inte är kristna. Det går förstås att hävda att våra kristna högtider har en historia bakom sig, att det är en fråga om traditioner. Men så är det ju med första maj också! Visst har de kristna högtiderna funnits längre, men var drar vi gränsen, i så fall? Är det hundra år? Eller tvåhundra? Kanske rent av trehundra år tillbaka? Ni märker ju själva att det blir absurt om vi ska börja dra streck kring vilka helgdagar som ska få vara kvar och vilka som inte ska få det. Om vi dessutom ska räkna tiden som den huvudsakliga faktorn; hur kommer det sig då att vi inte blotar fortfarande? Det gjorde vi ju långt innan vi blev kristna.
.
I artikeln raljerar Modig också mot socialismen och kallar den för "destruktivt inslag i den västerländska historien". Många tar en rent pervers njutning i att påpeka att kommunisterna dödade fler än nazisterna. Det är helt sant att fler mist livet i socialismens namn än i nazismens, ingen förnekar det. Men väldigt många människor har också mördats på grund av både religion och kapitalismens "dygder"/konsekvenser; mänsklig girighet och vinningslystnad.
Saken är den att precis som att den religiösa fanatismen och korstågsfarandet bör betraktas som skeva avarter av kristendomen så måste Stalin och liknandes illdåd betraktas som lika fruktansvärda vantolkningar av socialismen. Stalin hade troligtvis inte ens läst Marx (något som han och Modig verkar ha gemensamt), eftersom totalitära envåldshärskare inte har någon plats i den socialistiska ideologin.
.
En bland borgare väldigt vanligt förekommande miss är synen på sig själva som neutrala. Modig verkar tro att det bara är rött färgade företeelser som har någon politisk laddning, och missar helt och hållet att den egna utgångspunkten är minst lika färgad. Julen är t ex idag kapitalismens huvudsakliga högtid. Aldrig konsumerar vi så offantligt mycket som i juletider, och även om vi kan prata oss hesa om julens traditionsenliga, kristna värderingar och gemensamhetsbudskap så ändrar inte det att konsumtionen fortfarande är enormt förknippat med julen. Varför ska marknadsekonomin få färga högtider när arbetarrörelsen inte får det? Eller överhuvudtaget få ta upp det offentliga rummet? För oavsett hur mycket röda fanor som vajar under första maj så bombaderas vi fortfarande med enormt mycket mer reklam. Det går inte ens att jämföra.
Kapitalismen och marknadsekonomin är helt enkelt inte neutrala, lika lite som socialismen och arbetarrörelsen är det. Och ska vi ta bort den enda dagen på året där vi socialister verkligen får möjligheten att ta plats så ska vi rycka kapitalisternas trehundrasextiofyra också.
.
Anledningen till att vi behöver första maj som helgdag är just för att arbetarklassen ska garanteras att kunna gå ut och demonstrera utan att riskera några som helst repressalier från sina chefer. De ska inte kunna tvingas jobba istället för att göra sina röster hörda.
Våra rättigheter på arbetsmarknaden, gentemot våra arbetsgivare och gentemot samhället överlag gavs inte till oss av vänliga företagsledare och politiker. Vi vann dem genom en fruktansvärt hård kamp. Mängder av människor miste livet och ännu fler fängslades och skadades för att vi idag ska kunna lyfta våra röda fanor och marschera fram längs gatorna, sjungandes på Internationalen. De offrade sig för oss, och vi får aldrig glömma dem, och vi får aldrig sluta slåss för allas lika rätt till ett värdigt bemötande och en dräglig tillvaro. Därför firar vi första maj.
Upp till kamp!
.
.
.
.
.
PS.
Jag fick kritik för en formulering om att många fler dödats i religionens namn än i kommunismens. Då det är svårt att riktigt ge belägg för det har jag formulerat om mig. Ber om ursäkt.

Kriget mot KDU - Krigsförklaring

En av de allvarligare bristerna med svenska samhället är Kristdemokratisk Ungdom (KDU) och dess ordförande Aron Modig. Det är helt enkelt väldigt beklagligt att en sådan organisation överhuvudtaget existerar, och att Modig upplåts förhållandevis mycket mediautrymme. Det här tänker jag försöka ändra på. Framöver, förmodligen lite sporadiskt, kommer jag att successivt gå igenom KDUs artiklar, värderingar och program och göra mitt bästa för att såga det så brutalt att de aldrig kommer att hämta sig. Det kan förstås tyckas vara en smula naivt eller storhetsvansinnigt, och det är det också. Jag vet däremot att jag måste försöka, och att det är min solidariska skyldighet som medmänniska att motarbeta den typen av hatiska, uteslutande, kallhjärtade organisationer som KDU är. Det här är mitt projekt, men vill folk hjälpa till är det bara att köra på. Säg till så länkar jag.
.
KDU, betrakta det här som min formella krigsförklaring. I'm coming for you!
.
.
.
(Här menar jag förstås ett verbalt krig. Våld på riktigt är dumt och ett riktigt krig är själva definitionen av idioti)

RSS 2.0