Om kulturbegreppet och smörgåsbord

Ber om ursäkt för att formateringen ser underlig ut. Det här började som ett svar till en person i en genus/feministgrupp på Facebook.

 

"Kultur" är ett väldigt komplicerat begrepp, och det går inte att ses som något essentialistiskt.

Alltså, en kultur är snarare en sorts smörgåsbord av olika yttringar där "kultur" är samlingsnamnet på hela bordet, och precis som när det gäller riktiga smörgåsbord är det ingen som äter av allt på hela bordet, och många smaker går rakt motsatt mot varandra. Det här innebär att även om en bara "äter" vissa delar av det kulturella smörgåsbordet samtidigt som en förkastar andra, och det här kan definitivt sägas vara standarden, så går det fortfarande att definiera sig själv som tillhörande en viss kultur.


Det där var en extremt grov förenkling, nu blir det mer komplicerat!
Det går nämligen inte att separera kulturer och definiera dem hux flux som "svensk" eller "kinesisk" eller något liknande. Precis som att sillen ingår på både julbordet och midsommartallriken så ingår patriarkala traditioner i många (läs: i princip alla) kulturer. Så vi kan inte riktigt tala om olika kulturer som något separat alls, utan vi bör istället tala om olika kulturella uttryck som existerar i olika kombinationer hos varandra, hos olika människor. Bland människor som i slarvigt tal kan benämnas tillhöra "svensk kultur" så rör det sig inte om vissa parametrar som måste följas, utan det rör sig om vissa kombinationer av kulturella uttryck som vanligare än andra kombinationer.
För att exemplifiera kan det i "svensk kultur" då sägas att sill, skinka, köttbullar och äpplen är en vanlig kombination, medan det inom t ex "kinesisk kultur" då kan vara så att sill, äpplen, bananer och kyckling är en vanlig kombination. Det innebär inte att alla kombinationer av sill, äpplen, bananer och kyckling är "kinesisk kultur", eller att det måste innehålla just sill, äpplen, bananer och kyckling för att kunna klassas som "kinesisk kultur", utan bara att den kombinationen är vanlig hos vad folk kallar för "kinesisk kultur". Det gör dock inte en person som äter äpplen, bananer, kyckling och rädisor mindre "kinesisk", och det gör inte en person som äter sill, äpplen, bananer och kyckling till automatiskt "kinesisk".

Det här leder oss in till att själva kulturbegreppet blir extremt relativistiskt, vilket också är precis vad det är. Det går helt enkelt inte att hitta några minsta gemensamma nämnare, utan det vi benämner som t ex "svensk kultur" är just olika typer av kombinationer av kulturella uttryck som vi vant oss vid att se i kombination med varandra hos människor vi skulle definiera som "svenskar", en definition som i sig är extremt arbiträr.
En person blir helt enkelt varken mer eller mindre "svensk" oavsett om hen väljer att äta sillen eller inte.

 

Håll i er nu, för det här leder till att det blir ännu mer komplicerat!
Eftersom vi inte kan tala om några minsta gemensamma nämnare, så kan vi inte heller tala om ett smörgåsbord som en kultur, som jag var inne på ovan, utan vi måste istället flytta oss bakåt ytterligare ett snäpp, och se att hela världen egentligen bara är ett enda stort smörgåsbord av kulturella uttryck, och att det vi definierar som olika "kulturer" egentligen bara är olika typer av liknande kombinationer som vi valt att koppla ihop på ett ganska arbiträrt plan. Vi kan alltså överhuvudtaget inte tala om kulturer som något definierbart, eftersom allt bara är olika kombinationer av kulturella uttryck som i sig är neutrala, men som i kombination med andra börjar tolkas som tillhörande olika kulturer.
Alltså, sill + skinka + köttbullar + äpplen ses som "typiskt svenskt" trots att de olika "ingredienserna" tillsammans är väldigt kulturellt neutrala och inte kan sägas tillhöra någon speciell kultur.

 

Utifrån det här kan vi helt enkelt inte tala om "patriarkala kulturer", eller att eliminera sådana, eftersom vi om vi ska definiera en kultur som patriarkal också måste gå med på att alla som definierar sig utifrån den kulturen också har med den patriarkala "ingrediensen". Alla måste alltså äta av den patriarkala sillen för att få definiera sig själv som tillhörande just den kulturen vilket inte fungerar eftersom, som jag redan skrivit, så existerar det inga minsta gemensamma nämnare. Vi kan helt enkelt inte säga att en "svensk" kombination måste innehålla sill, annars får den inte kallas "svensk", just för att kultur är ett så extremt flytande och föränderligt begrepp.
Det vi istället kan tala om är patriarkala kulturuttryck, och dessa kan vi också prata om att eliminera. Vi bör alltså sträva efter att få bort den patriarkala sillen från det stora smörgåsbord som är hela världens kulturella uttryck, men vi kan inte tala om vissa kulturer som essentialistiskt patriarkala, just för att vi inte kan tala om någon kultur som essentialistisk i någon som helst aspekt. Det vi möjligen kan göra är att konstatera att den patriarkala sillen är en vanligare kombination inom vissa löst definierade grupper, men tänk också på att de här grupperna i sig också är arbiträrt ihopklumpade, oftast till följd av nationella gränsdragningar eller religiös och ekonomisk utbredning. Vi kan också konstatera att den patriarkala sillen är extremt vanlig över hela världen, vilket är rätt jobbigt.

 

Alltså, för att sammanfatta så är kulturbegreppet extremt svårdefinierat, och extremt föränderligt. Att vi trots det ständigt slänger oss med det i helt absurt grova och essentialistiska förenklingar är inget som kommer att gynna någon i slutänden. Så lägg av med det.


Skolavslutningar i kyrkan

Idag har skolverket skrivit en debattartikel i DN om skolavslutningar i kyrkan, där de menar att det är helt okej att vara i kyrkorummet, men det får inte förekomma religiösa inslag. Det står klart och tydligt i skollagen. Själv tycker jag det här är en självklarhet, eftersom religionsfriheten också innebär en rätt till frihet från religion, och jag tycker det är oerhört viktigt att skolan också står upp för de sekulära ideal vi har. Nämligen att varje persons tro är hens egen ensak och inget någon annan ska lägga sig i. Genom konfessionella inslag i obligatoriska moment i skolan så innebär dock det att den här religionsfriheten tas ifrån oss, eftersom det blir en fråga om obligatorisk delaktighet i religiösa moment. Detta då vi i Sverige har något som kallas "skolplikt" som innebär att det är lag på att en ska gå i skolan. Lagstadgad religion är inte okej.
Men den här artikeln möttes såklart av många arga kommentarer, så jag har givit mig i kast med att besvara alla argument mot skolverkets artikel som jag kunde hitta.
 
"Om man inte accepterar religiösa högtider så bör en inte heller vara ledig och fira t ex julen."
Här har vi ett bra exempel på skillnaderna i religion och tradition. Julfirandet handlar för de flesta inte om Jesus, utan det handlar om ett traditionsenligt firande. Vidare så tvingar skolorna inte eleverna att fira jul eller liknande, utan de ger dem bara ledigt. Eleverna kan själva bestämma hur eller om de känner för att fira något under ledigheten. Ska vi dessutom gå längre tillbaka i tiden så har människor alltid gjort något särskilt i midvintern. Sen finns det de som argumenterar för att vi bör ta bort julen som officiell högtid, just för att den har religiösa inslag, och istället låta folk själva bestämma när de vill vara lediga/fira och så. Det här är något som just de som vill ha en skolavslutning med konfessionella inslag brukar gå i taket över, så det är rätt intressant att höra en av dem försöka stänga ute folk ifrån samma högtid som de försöker tvinga in människor i. Jag själv kan dock också känna mig skeptisk till det förslaget, eftersom det kommer innebära att människor som arbetar troligen kommer att pressas till att ta ut sina personliga "röda dagar" vid tidpunkter när det passar chefen.
 
"Jag har missförstått och tror fortfarande att det handlar om att en inte får vara i kyrkan alls på skolavslutningen."
I artikeln står det klart och tydligt att det går jättebra att använda kyrkan som lokal och till och med ha med en präst, det som inte är okej är att ha med inslag av bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller någon annan form av förkunnelse. Men vissa kan uppenbarligen inte läsa.
 
"Om ni vill vara i kyrkan så får ni också se till att låta kyrkan agera kyrka."
Det här är rätt intressant, för när frågan istället gäller om huruvida skolavslutningar och liknande alls ska tillåtas vara i kyrkan så blir många oerhört upprörda och hävdar att "det är bara ett rum". Här är skolverket tydliga med att kyrkan inte tvingas husera eleverna, utan skolan kan bara ha avslutningar och liknande i kyrkan ifall skolan och kyrkan kommer överens om att det inte ska förekomma konfessionella inslag. Det är helt fritt för kyrkan att vägra. Det intressanta är att i liknande artiklar, när de inte kommit överens och det då inte blir en avslutning i kyrkan, så är majoriteten av kommenterarna sjukt arga på att skolan inte ger med sig och tillåter bön, istället för att vara arga på prästerna som inte kan tänka sig att skita i det. Detta trots att det inte står i kyrklagen att kyrkobyggnaden bara får användas för konfessionell verksamhet. Det står däremot klart och tydligt i skollagen att skolan inte får vara konfessionell (med vissa undantag för religiösa friskolor).
Anledningen till att många vill vara i kyrkan under avslutningar och liknande är för att kyrkor ofta är större än skolbyggnaderna. Det kan helt enkelt vara så att skolan inte har någon annan lämplig byggnad att vara i.
 
"Det är kommunism!"
Nej, det är det inte.
 
"Det är Satan som styr det här landet!"
Nej, det är det inte.
 
"Gud står faktiskt för tre olika religioner, så det är ju inga problem."
Först och främst så är det en sanning med modifikation. Även om islam, judendomen och kristendomen alla är abrahamitiska religioner och enligt vissa tillber samma gud om än på lite olika sätt så är kyrkan fortfarande en kristen institution, inte en judisk eller muslimsk. Vidare så finns det fler än tre religioner i världen, och vi är dessutom väldigt många som inte bekänner oss till någon religion. Vi finns också.
 
"Just välsignelsen inbegriper inget deltagande från eleverna, och är inte heller någon förkunnelse."
Mjo, men det är fortfarande ett konfessionellt inslag. Och jag är dessutom rätt säker på att en elev som ställer sig upp och säger "jag avsäger mig din välsignelse" skulle hamna i rätt mycket trubbel från skolledningen för att hen då stör.
 
"Det här är priset vi får betala för ökad icke-kristen invandring."
Först och främst är det här inte ett pris att betala, utan snarare en jobbig grej vi slipper. Det är sant att vi har en ökad "icke-kristen" invandring, men det beror framför allt på att fler och fler i hela världen är ateister, inte för att det kommer in fler muslimer som kommenteraren implicerade. Lägg dessutom till att Sverige är ett av de minst religiösa länderna i världen, och det vi kan se är att de "infödda" generellt sett är mindre religiösa än de invandrade. Det är dock svårt att veta exakt eftersom religiös registrering är extremt olagligt i Sverige.
Det här beror inte på antalet icke-kristna i Sverige, utan på att vi har religionsfrihet. Den här lagen som innebär att folk själva får välja sin egen religion.
 
"Det här är tradition!"
Nej, det är det faktiskt inte. Det är en väldigt prevalent bild att skolavslutningar i kyrkan med bön och välsignelse skulle vara något vi gjort i alla tider, men faktum är att det aldrig varit en särskilt stor grej, annat än de senaste kanske tio-femton åren. Tidigare än så förekom det i princip aldrig, och vi har inte haft några direkta religiösa traditioner i skolan sedan morgonbönen avskaffades i mitten av sextiotalet.
 
"Men ateism är också en tro som då blir den som får vara med i skolan."
Nej, ateism är ingen tro, det är avsaknaden av en. Ska vi vara relativistiska in absurdum så kan givetvis frånvaron av tro givetvis också betraktas som en tro, men det är definitivt ingen religion. Ska vi dessutom vara så fåniga så är skolan full av olika trosföreteelser. Skolan tror att den existerar, skolan tror att det finns människor i den och att dessa inte bara är någons fantasifoster, skolan tror att jorden inte kommer gå under dagen därpå (vad vore vitsen med en utbildning i så fall?), skolan tror att alla elever är lika mycket värda (åtminstone ska den göra det), skolan tror på vetenskap. Det är massa saker att "tro" på, men inget av dem är en religion. Saken med begreppet "icke-konfessionell" är också att det inte betyder "ingen tro" utan det betyder "ingen religion".
 
"Vi har religionsfrihet!"
Ja, precis. Det är därför vi inte har obligatoriska konfessionella inslag. Det är ingen som förbjudit religiösa från att vara på skolan eller vara delaktiga, men de får inte tvinga på andra sin religion. De är varmt välkomna att tro på vad de vill, men de får utöva religionen på sin egen tid, och de får inte tvinga andra att delta i den. Religionsfrihet innebär dessutom också frihet från religion. Elever ska inte tvingas delta i religiösa tillställningar.
 
"Men muslimer får ju ha slöja på sig!"
Ja, och du får ha kors på dig.
 
"Det är viktigt att barn får möta och konfronteras med religion."
Ja, det är därför vi har religionsundervisning. Däremot är "möta" och "tvingas delta" två helt olika saker.
 
"Grundbudskapet inom kristendomen är ju kärlek. Det budskapet skadar inte våra barn."
Det råder det förstås delade meningar om, men i grund och botten är det fullkomligt irrelevant vad kristendomens grundbudskap är. Det är fortfarande en religion, och religion är ingenting som ska tvingas på folk.
 
"Kristendomen ligger till grund för demokratins framväxt."
HAHAHAHAHAHAHAHA!
Eh, nej. Inte alls. Inte någonstans överhuvudtaget.
 
"Men yoga får en göra!"
Ja, det är inte en religion. Den yoga som förekommer på viss skolidrott är definitivt utan religiösa inslag. Annars ska den inte heller få förekomma.
 
"Det är diskriminerande mot kristna."
Nej, det är det inte. Det är inte diskriminerande att inte få ha obligatoriska moment färgade av en trosuppfattning som bara vissa delar. Det vore diskriminerande ifall kristna inte tilläts vistas i skolan, eller ifall kristna inte tilläts bära sina egna symboler om andra religionsutövare tillåts. Så är dock inte fallet. Att säga att en är diskriminerad för att en inte tillåts trycka på andra sina religiösa övertygelser är som att säga att en är diskriminerad för att en inte tillåts hålla människor inspärrade mot deras vilja. Din frihet att göra något kan överlag inte trumfa någon annas frihet att inte vilja få det gjort mot sig.
 
"Kyrkan är en viktig del av det svenska kulturarvet och barn har rätt till att ta del av det."
Jo, kyrkan är en del av det svenska kulturarvet, och barn har rätt till att ta del av sagda arv. Det innebär att barn inte har rätt att förbjudas gå till kyrkan, inte att de ska tvingas till det. Att någon har rätt att ta del av något innebär inte att någon ska tvingas ta del av det. Det är upp till barnen själva ifall de känner för att ta del av det svenska kulturarvet kyrkan eller inte, och vill de ta del av det så kan de göra det på egen tid. Rätt till delaktighet innebär aldrig tvång, helt enkelt.

Myten om kärleken och lögnen om lyckan

Ber om ursäkt ifall följande inlägg är lite osammanhängande och ogenomtänkt. Jag har pysslat med det av och till i ett par dagar och troligen tappat bort ett antal trådar på vägen.
 
Vi känner alla igen bilden av det lyckliga paret som åker bort i solnedgången till vad som utlovas vara det klassiska "happy ever after". De flesta av oss vet också att den här bilden är en fabrikerad lögn, men trots det och trots denna insikt påverkar den oss något enormt. Ifall vi ständigt matas med en bild så kommer vi efter ett tag att internalisera den bilden oavsett om vi vet att den är falsk eller inte, vi kommer göra den till en del av vårt förhållningssätt som en av våra kulturella artefakter.
Jag ber om ursäkt ifall jag pratar väldigt samhällsvetenskapligt, men jag var osäker på hur jag alls skulle börja det här inlägget. Och jag vill också be om ursäkt när jag nu kommer generalisera ganska grovt. Men även om vi vet om att den här kulturellt skapade bilden är falsk så har vi fortfarande hjärntvättats av samhället att den romantiska kärleken är det finaste som finns, och att vi aldrig kommer att vara lyckliga förrän vi har uppnått det ideal som gång på gång på gång målats upp för oss genom filmer, tv, böcker, musik, och så vidare. Jag skulle vilja säga att den spridit sig som ett virus genom vårt samhälle, men det stämmer inte. Den har istället hamrats in i vårt medvetande genom att vi under hela livet utatts för ett intensivt bombardemang av just den här bilden. Den romantiska kärleken, som det absolut viktigaste.
Tänk på alla filmer du sett. Visst är det få som inte har i alla fall en bihandling som innehåller en kärlekshistoria. Det är få berättelser i vår kulturella kanon som inte i alla fall på något plan berör vid ämnet romantisk kärlek. Jo, visst beror det på att det är en så stor del av våra liv, men det jag nu talar om är varför det är en så stor del av våra liv.
 
Men de flesta av oss har varit där. Känslan av att vi är "hela" när vi är tillsammans med någon, och känslan av att vara trasig eller tom när det sedan tar slut. Men den här känslan av saknad, av ensamhet, den kommer att att vi hela tiden får det inkört i oss att vi är misslyckade om vi inte har den här perfekta romantiska kärleken, en idealbild som överhuvudtaget inte finns. Vi matas med bilden och får lära oss att ständigt sträva efter den, och att vi inte är lyckliga utan den.
Den här bilden sprids som sagt genom kulturen. Dels genom kulturen som i det konstnärliga, men också genom kulturen i samhällelig bemärkelse. För de här idéerna har fått ett sådant genomslag att de finns överallt. Det är en kollektiv vanföreställning, på samhällelig nivå.
 
Kärnan i myten om kärleken, och varför jag också kallar det för "myt", är illusionen om ett slutläge. Det fungerar i berättelser, filmens eftertexter börjar rulla, bokens sidor tar slut, men så ser det givetvis inte ut i verkliga livet. I berättelsernas värld går det att skapa ett status quo som sedan upprätthålls i all evighet eftersom berättelsen inte berättas längre. Det här skapar känslan av ett misslyckande när kärleken tar slut, eftersom vi då tänker att "nej, det här var inte den relationen som kommer vara för evigt, jag undrar när den kommer". Det här är förstås absurt, och även om jag helt och hållet förstår att en kan vara ledsen när ett förhållande tar slut så är det skevt att se ett tre år långt och lyckligt förhållande som ett misslyckande bara för att det inte höll i all framtid utan tog slut det fjärde året. Istället för att betrakta det som bra medan det varade så får vi lära oss att döma ut hela relationen baserat på dess avslut. Vi strävar efter ett kronologiskt stopp i relationen och skapandet av en status quo som sedan ska upprätthållas i all framtid, och om vi inte lyckas med den totalt omöjliga uppgiften så känner vi det som att vi misslyckats.
Det här beror delvis på att i berättelsernas värld så är kärlek en vanlig konflikt (konflikt som i det dramaturgiska begreppet), och konflikter måste lösas på ett eller annat sätt för att vi ska känna att berättelsen avslutats, men livet är inte en berättelse som prydligt kan knytas ihop. Det fortsätter bara tills det plötsligt tar slut, oftast utan rim eller reson.
Kyrkan och liknande institutioner spelar också roll här. "Till döden skiljer er åt" talas det om när människor gifter sig. Det här har också sina rötter i det gamla bondesamhället när giftemål handlade om en ekonomisk uppgörelse för att säkra gårdens och den egna överlevnaden och där kärlek inte hade något direkt med saken att göra. Kärleksäktenskapen växte fram först under 1800-talet när äktenskapen slutade vara något som olika släkter gjorde en ekonomisk uppgörelse om och istället blev något som individer själva försökte skaffa sig på en "fri marknad". Alltså det är upp till individer att försöka verka vara en så attraktiv partner för folk som möjligt för att då öka efterfrågan. Det här kan i stort sägas bero på samhällsförändringarna som industrialiseringen medförde. Urbaniseringen som följde jordbruksomvandlingarna bidrog till att de gamla sociala strukturerna med släkt och bygemenskap försvagades (Om någon vill ha en föreläsning om industrialiseringen och dess samhälleliga konsekvenser så går det jättebra ifall ni frågar. Och gärna bakar sockerfria kakor till mig ^^).
 
För att dra ett streck i mitt väldigt spretiga inlägg så är min tes följande:
Vi har intalats att romantisk kärlek är det absolut viktigaste som finns, vilket också innebär att många av oss internaliserat den idén. Det här innebär att vi lägger ett enormt stort emotionellt fokus vid den romantiska kärleken på bekostnad av väldigt mycket annat som annars också kan anses vara viktigt. Många av oss, framför allt de självbenämnda "hopplösa romantikerna", betraktar sig inte som lyckliga och lyckade ifall vi inte har romantisk kärlek, vi känner oss inte hela utan den utan det är som om någon bit av oss saknas.
Vi är också övertygade om, inte kognitivt utan emotionellt, att vi kommer bli lyckliga bara vi får tag på den här romantiska kärleken. Vi är medvetna om att själva idén är absurd, men har ändå mött bilden av det lyckliga paret så många gånger att många av oss fortfarande tror på det på ett undermedvetet, emotionellt plan.
 
Jag hävdar att det här är sjukt.
Det är vansinnigt att många av oss går runt och jagar perioder av förhållanden och ser det som ett krav för att vi ska kunna känna oss lyckliga, istället för att arbeta med oss själva. Det är också vansinnigt att bygga upp hela vår potentiella möjlighet till lycka i livet på något så extremt godtyckligt som ifall vi börjar gilla någon som också börjar gilla oss och då accepterar långa perioder av misär innan eller efter förhållanden istället för att söka oss till mer.
Alltså, romantisk kärlek är väl fett nice, men det finns så mycket mer. Och vi som ett samhälle bör bli bättre på att fokusera på sådant med, och med det sagt krossa tvåsamhetsnormen. Inte för att det är något fel på tvåsamhet, det är det inte, men det är inte något fel att inte leva så heller.

Jag vill ha en vettig mansrörelse

Igår var det internationella mansdagen, och jag skulle egentligen skrivit det här inlägget då, men jag var lite för trött så jag gör det idag istället. Sverige står inte med på listan på wikipedia över länder där mansdagen firas, och det togs inte direkt upp i tidningarna, så här har dagen definitivt inte samma genomslag som internationella kvinnodagen har.
Det här är något som jag tycker är både bra och dåligt.
 
Jag vill ha en vettig mansrörelse
Varför det är dåligt säger egentligen sig självt. Det finns helt enkelt viktiga frågor som rör män som bör tas upp, mer om det senare. Men jag känner mig ändå inte direkt övertygad.
Jag loggade in på den "officiella" Facebook-sidan till internationella mansdagen, och det första jag får syn på är en bild med texten "Men!! Protector and provider to his family!! Honour men in your life!!" från organisationen Save Indian Family Foundation (SIFF). SIFF är, som bekant för de som följer mig på twitter och av någon outgrundlig anledning kommer ihåg vad jag skriver för flera veckor sedan, en indisk "mansrättsrörelse" som kämpat hårt emot att våldtäkt inom äktenskapet ska bli olagligt, med motiveringen att "inga relationer kommer fungera ifall dessa regler genomdrivs". De har också lyckats med att förhindra sagda lagstiftning. Den här gruppen verkar folket bakom internationella mansdagen, eller åtminstone de som driver Facebook-sidan, då inte ha några problem att ställa sig bakom.
Vidare så är det problematiskt att det som lyfts fram är "protector" och "provider", två extremt stereotypa genusmönster som vi snarare borde försöka komma bort ifrån än lyfta fram ännu mer och hylla.
 
Jag vill ha en mansrörelse som utmanar och ifrågasätter könsroller
Den traditionella mansrollen är inte i behov av försvar. Den är standarden, normen. Den hyllas i nästan varje actionfilm, nästan varje herridrottsevenemang, nästan varje datorspel, i musiken, i litteraturen, på gymmen och nästan överallt i vardagslivet. I vanliga samtal. Den behöver inte mer hyllningar. Den traditionella mansrollen står idag starkare och mindre hotad än USA månaderna efter Sovjets fall. Den behöver inte hyllas.
Det en modern mansrörelse istället behöver göra är att kritisera normen och släppa fram andra sätt att vara man på. Den behöver stödja män som bryter mot normerna, inte ytterligare stärka de som redan är starkast. En mansrörelse dedikerad till att hylla den redan etablerade mansrollen är lika absurd som ifall riksdagen skulle instifta ett bidrag till de absolut rikaste istället för att hjälpa de som är mest utsatta (jag tittar på er Alliansen).
Män förväntas fortfarande vara starka, hårda och i viss mån våldsamma. Män står för en förkrossande majoritet av alla våldsbrott för att samhället formar oss till att vara våldsamma. Och det skadar också samhället.
 
Jag vill ha en mansrörelse som handskas med verkliga problem, inte blind glorifiering
Det finns situationer där män är utsatta. Föräldrasituationer är ett väldigt bra exempel, eftersom män fortfararande inte ses som lika legitima föräldrar som kvinnor, detta på grund av att omvårdnad och omhändertagande är en del av den kvinnliga könsrollen, men inte den manliga. På samma spår har vi män som arbetar inom många vård- och omsorgsyrken, som sällan ses som lika kompetenta eller förtroendeingivande som deras kvinnliga kollegor. Återigen på grund av genusordningen. Men istället för att handskas med det brukar många som kallar sig själva "mansrättsaktivister" kämpa för att bibehålla de traditionella könsrollerna, och de verkar inte förstå att de inte både kan ha kakan och äta upp den. Antingen accepterar vi genusstrukturerna och får då tåla att män inte ses som legitima föräldrar, eller så krossar vi dem och låter folk vara vilka fan de vill vara.
Mäns brutalt högre självmordsstatistik är ett annat allvarligt problem, som jag kommer ta upp i ett senare inlägg.
Det är likadant med samtliga av de situationer där män hamnar i en utsatt position baserat på sin könstillhörighet. Själva grunden i att människor behandlas olika på grund av könstillhörighet är just för att vi som ett samhälle fortfarande tror att könen är olika. Svårare än så är det inte.
 
Jag vill ha en mansrörelse som är en del av feminismen istället för att gå i polemik med den
Det här gäller givetvis inte alla. Det finns många mansrättsaktivister som också är feminister. Men de som fått sätta tonen för diskussionerna, både på sistone och historiskt, är antifeministerna som ser utjämnandet av orättvisor som ett hot. Det här är inte för att de är onda och lömska, utan på grund av en extremt vanlig sociologisk/psykologisk princip som kallas normaliseringsprocess. Den innebär helt enkelt att vi människor generellt sett är väldigt duktiga på att anpassa oss efter olika situationer, och att vi vant oss vid det ojämlika systemet så till den milda grad att vi börjat uppfatta det som jämlikt. Att vi ser det som "det normala". Och alla försök till att utjämna ojämlikheter då ses som att en skapar ojämlikheter, eftersom det tidigare, orättvisa systemet upplevs som rättvist. Särskilt svårt är det när det är en själv som är privilegierad, eftersom vi har mycket lättare att vänja oss vid en förhållandevis bekväm situation än en förhållandevis obekväm.
Jag vill egentligen se en rörelse som tillsammans kämpar mot könsrollerna och genusordningen, för ett rättvisare och mer jämliktsamhälle, sen ger jag blanka fan i om en kallar sig "feminist", "mansrättsaktivist" eller något annat. Oavsett på vilken typ av könsidentitet en person väljer att fokusera sin energi så ställer jag mig helt bakom dem, eftersom vi i så fall arbetar mot samma mål.
 
Jag vill ha en mansrörelse som skapar möjligheter istället för att stänga dem
Återigen så kommer försvarandet av könsrollerna aldrig leda till att de verkligt utsatta männen får hjälp, utan tvärtom så är det genom att krossa dem som vi kommer att komma någon vart. Det är då män kan få hjälp och stöd att söka sin egen väg, att få vara hur de vill vara utan att stigmatiseras. Det är då män kan få vara sårbara, få vara svaga och få vara offer utan att skämmas.
 
Den finns
För de finns där ute och arbetar, fantastiska eldsjälar som tyvärr inte får lika stort genomslag i en kapitalistisk styrd media som jagar skandaler och konflikter för att den måste sälja lösnummer och annonser. Och det är den typen av människor och initiativ vi behöver mer av.
Så jo, jag ställer mig helhjärtat bakom existensen av en internationell mansdag, och jag önskar att den uppmärksammades mer. Men jag önskar också att det då vore den vettiga mansrörelsen som då också skulle synas.

En känga åt fantasy

Varning, detta inlägg innehåller spoilers
 
 
Jag håller nu på att spela Dishonored, ett spel som utspelar sig i steampunkmiljö. Spelet är väldigt kul, och känns som en blandning mellan BioShockThief och med vissa inslag av Deus Ex men jag retar mig någon oerhört på spelet utifrån ett genusperspektiv. Hittills har jag stött på kvinnliga karaktärer som mördas, behöver räddas, är fattiga tiggare/galningar, prostituerade eller tjänstefolk. Ingen kvinna bland fienderna, ingen bland "huvudskurkarna" och ingen bland de högt uppsatta av ens allierade. Det här är en ständigt återkommande verklighetsbeskrivning i fantasy, och något jag ser som djupt problematiskt.
 
J. R. R. Tolkien är troligtvis den person som påverkat fantasygenren mest. Han anses av många vara skaparen till den moderna fantasyn, och få böcker skrivs som inte är influerade på i alla fall något plan av hans Lord of the RingsLotR är i genusmedvetna kretsar något av ett stående skämt då de tre böckerna innehåller typ tre namngivna kvinnliga karaktärer, varav två (Arwen och Galadriel) egentligen inte gör så mycket mer än att glida runt och vara snygga. Och visst, Éowyn är instrumental i att döda den mäktigaste av nazgûlerna, the Witch-King, det framhålls ständigt som ett motargument om att kvinnor visst får ta plats i LotR, men helt ärligt? En person som gör en grej! Jämfört med hela ringens sällskap, varenda kung, hjälte eller annan ledare som gör helt sjukt mycket saker. Nej, det är knappt ens värt att kallas en token-karaktär.
Den hyllade bokserien A song of ice and fire av George R. R. Martin och tv-serien Game of Thrones som bygger på böckerna är enligt ryktet ökänt misogyn. Jag har själv bara sett tv-serien, så jag kan inte riktigt yttra mig om böckerna, men tv-serien är fullkomligt smockad med nakna kvinnokroppar bara för att ha med nakna kvinnokroppar och de kvinnliga karaktärerna är överlag mer passiva och mer försvarslösa än de manliga. Vissa beskriver naken-grejen som ett problem som rör produktionsbolaget HBO då de brukar använda sig av sådant, men jag vet inte om jag håller med, då det är vanligt förekommande även på andra ställen.
I Robert Jordans bokserie Wheel of Time finns det mängder av sekvenser där kvinnor ska vara nakna. Detta utan någon som helst dramaturgisk anledning annat än att Jordan ville ha med nakna kvinnor på olika ställen. Det sticker särskilt i ögonen då jag vill minnas att många av Jordans kvinnliga karaktärer är riktigt välskrivna (det var dock rätt länge sedan jag läste böckerna). Vidare har Jordan också en strikt könsuppdelning när det kommer till magin, med superstarka män som blir galna, och betydligt svagare kvinnor som dock måste ansvara för att handskas med dem. En riktigt stark kvinnlig magiker beskrivs ofta som att hon nästan är lika stark som en manlig magiker. Här läser jag in väldigt mycket, det är jag medveten om, men jag tycker det är extremt irriterande att det finns ett så extremt tydligt genusmönster i böckerna.
David och Leigh Eddings böcker kännetecknas av att karaktärsgallerierna består av ett gäng våldsamma män som ogillar att tvätta sig och som följs av kvinnor som rynkar på näsan och blir drömskt hypnotiserade av badmrumsfaciliteter. Majoriteten av deras böcker innehåller också unga, extremt vackra kvinnor som med glädje vill förföra de manliga huvudkaraktärerna.
 
Den här typen av besatthet vid kvinnlig nakenhet kan på sätt och vis vara förståelig då fantasy, särskilt de äldre böckerna, ofta skrivits av män för män. Det blir lätt en sorts "omklädningsrumsmentalitet" när en kultur är för dominerad av ett kön. Det är också på grund av det som i princip alla kvinnliga protagonister beskrivs som extremt vackra, medan de manliga sällan behöver vara det. Även de serier som innehåller kvinnor som inte beskrivs som vackra så läggs det fortfarande en stor vikt vid deras utseenden, något som speglar den riktiga världens besatthet vid kvinnors utseenden.
 
Något jag ser som betydligt värre är det jag var inne på ovan, att världarna som beskrivs väldigt ofta är extremt influerade av en stereotyp föreställning av hur det sett ut historiskt utifrån ett genusperspektiv. Att det, bortsett från en och annan drottning, är män som befinner sig på i princip samtliga maktpositioner i samhället.
Ska vi se det utifrån ett strikt historiskt perspektiv så är det förstås korrekt. Vi kommer ifrån en väldigt patriarkal tradition där kvinnor överlag inte tillåtits inneha maktpositioner i samhället (givetvis har det funnits undantag), inte ens något förhållandevis lågt som stadsvakt. Problemet är att fantasy inte gör anspråk på att porträttera historien korrekt, vilket gör att det finns gott om utrymme att ifrågasätta eller förändra rådande genusmönster. Kan vi slänga in drakar och trollkarlar så känns det ju inte som en alls lika stor grej att ha kvinnliga stadsvakter eller rådsmedlemmar. Men tydligen är det så.
 
Det jag retar mig på är att det finns sådana möjligheter att göra och ändra mer. Fantasy och science fiction har länge används som en form av samhällskritik, vilket gör att det är rent absurt från där jag står att fortsätta reproducera gamla ingrodda könsroller. Men istället har fantasygenren solidifierats till en stereotyp bild av västeuropeisk medeltid som väldigt många verk anpassar sig efter, med starka svärdssvingande män och extremt vackra kvinnor som endast i undantagsfall är starka nog att själva göra saker, och då oftast i mån av att de använder sin sexualitet som vapen istället för att drämma till någon i ansiktet med en morgonstjärna.
Nu säger jag inte att det per definition är fel med fantasy som innehåller starka män med svärd och vackra kvinnor som använder sex som vapen, eller som reproducerar västeuropeiska maktstrukturer i fråga om genus och klass, verkligen inte. Jag säger inte heller att all fantasy ser ut så här, utan undantagen är många. Det jag dock retar mig på är att det är så otroligt vanligt förekommare att det känns som att det är lättare att hitta böcker, filmer, spel och tv-serier som anpassar sig efter den här extremt trånga mallen än vad det är att hitta alster som avviker ifrån den, vilket är fullkomligt absurt i en genre vars själva poäng är att gestalta alternativa verkligheter. Jag får också känslan av att genren inte riktigt hängt med i utvecklingen då antalet tjejer som är intresserade av fantasy fullkomligt exploderat på sistone, i likhet med många andra "nördområden". Men dessa hindras ta plats i och med den fortfarande ganska grovt sexistiska jargong som kulturen fortfarande lider av.
Och det är så trist att se, för bra fantasy är så fantastiskt bra, men det kan bli bättre. Genren i stort behöver växa ut ifrån fjortonårspojkrummet.

Sverigedemokraterna är rasister. No shit?

Expressen har idag, eller om det var igår, offentliggjort en video från det bråk som inträffade 2010 som bland andra Soran Ismail refererat till. I videon ser och hör vi hur Erik Almqvist, föredetta ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom, föredetta pressekreterare i SD och numera ekonomisk-politisk talesman för SD, Kent Ekeroth, riksdagsledamot för SD, sittande i riksdagens justitieutskott och troligtvis en av ledarna bakom Avpixlat och gamla Politiskt Inkorrekt, och Christian Westling, styrelsesuppleant för SD i Stockholm och sittande i SD:s utrikespolitiska råd, har en tidig morgon på stan.
Det är något obehagligt bekant över videon, där de tre välklädda unga männen hånfullt häver ur sig rasistiska och kvinnofientliga tillmälen, högljutt deklamerar hur vissa inte är svenskar och också säger att "med vår politik kommer det inte komma några fler som honom". Det är som hämtat ur en film om segregationslagarnas USA när vita ungdomar från de högre klasserna roar sig med att gå ut och förudmjuka svarta. Men det här är ingen uppdiktad film. Det här är inte fyrtiotalet. Det här är Sverige år 2010. Det här är riksdagsledamöter.
 
När det först började pratas om bråket, i samband med Soran Ismails video som visade hur de tre unga herrarna går till angrepp mot en ensam kille. Almqvist var väldigt snabb med att försvara sig och pratade om att han blivit angripen och bara försvarat sig. Han förnekade också alla anklagelser om att han skulle ha sagt "blatte" och "hora"  till folk. Nu har dock videon som Kent Ekeroth filmade läckt, och den visar hur Almqvist gör precis det som han anklagats för. Han kallar folk för "blatte" eller "babbe", en variant av ordet. Han påstår att Soran Ismail inte är svensk, eftersom han beter sig osvenskt. Det osvenska är då att Ismail är dryg och provokativ (jäklar vad osvensk jag måste vara i så fall, eftersom jag är så dryg att jag knappt kan vara seriös). Han kallar en tjej som försöker gripa in för "lilla horan". Det här är riksdagsledamöter.
 
Om vi först riktar in oss på orden som sägs, "blatte" och "hora".
"Blatte" är ett rasistiskt tillmäle. Det går inte att komma ifrån. Även om ordet används olika så är det enligt SAOL överlag ett invektiv som används om mörkhyade människor. Varifrån ordet kommer är svårt att avgöra. Det finns vissa som hävdar att det har sitt ursprung i franskans "blatte" som betyder "kackerlacka" (det latinska namnet på artfamiljen är Blattaria eller Blattodea), men det anses av de flesta vara osannolikt. Troligare är att det kommer ifrån verbet "blattra" som enligt språkrådet betyder "pladdra, prata strunt" och att ordet då syftar på någon som talar ett "obegripligt språk". Troligen kan kopplas till det grekiska ordet "barbar". Att det i dagsläget används som ett skällsord råder det dock inga tvivel om, även om försök gjorts sedan 90-talet att försöka neutralisera ordet, ungefär som med ordet "bög".
"Hora" är troligen den vanligaste förolämpningen i Sverige som riktas mot kvinnor och även om ordet i dess korrekta betydelse syftar på en prostituerad kvinna så är det enligt SAOL starkt nedsättande. Ordet, när det används som ett invektiv, syftar dock inte riktigt på just "prostituerad kvinna" utan det handlar främst om en renodlad förolämpning som riktas mot kvinnor just i egenskap av att vara kvinnor. Det har kommit att bli ett ord som används för att förolämpa en kvinna för hennes kön.
Att Almqvist använder orden för att förolämpa folk vittnar om både rasism och kvinnohat. Det är helt enkelt det orden betyder i dagsläget.
 
Almqvist ifrågasätter också Ismails rätt att kalla sig själv "svensk". Det är ett ständigt återkommande fenomen inom SD att de tar sig tolkningsföreträdet till att bestäma vem det är som är svensk och vem som inte är det. De vill få det till att bli en diskussion om olika kulturer, men de saknar akademisk utbildning inom området. Inte ens en professor som specialiserar sig på olika kulturer skulle våga sig på att försöka definiera vem som tillhör vilken kultur, hen vet helt enkelt att frågan är på tok för komplex för att kunna avgöras överhuvudtaget eftersom kulturbegreppet är på tok för föränderligt. Hen vet också att det definitivt inte går att avgöra vilken kultur någon har baserat på ett väldigt kort möte. Sverigedemokraterna tycks dock inte ha några problem med att försöka, men eftersom de har så otroligt lite på fötterna för att göra den bedömningen så blir det istället en fråga om hudfärg. De har helt enkelt inte tillräckligt med kunskap om vare sig svensk eller annan kultur, utan måste basera sin uppfattning på fördomar.
(Tillägg: Jag kom på här att jag borde förtydliga att oavsett om en persons kultur kan definieras som "svensk" eller inte, troligtvis är det bara i de brunaste områdena på nätet folk alls försöker, så har det ingenting med någons rätt att vara här eller inte att göra. Ingen har "rätt" till ett land, eftersom nationsgränserna är en skev social konstruktion som bara syftar till att splittra folket).
 
Det intressanta är också att Almqvist efter bråket släppte en väldigt redigerad version av filmen, detta för att försöka föra fram sin egen version om att han minsann blivit påhoppad och bara försökt försvara sig. Och hur han stått och ljugit om att han inte alls sagt det han nu bevisligen hävt ur sig. Som försvar nu skrev Almqvist på sin Facebook-status att han inte minns att han sagt det och att han skulle vara mycket ångerfull.
Även om det skulle vara sant att Almqvist helt enkelt blivit så packad att han inte minns något av det inträffade (vilket känns extremt osannolikt) så är det fortfarande ett allvarligt problem att vi har riksdagsledamöten som häver ur sig sådant på fyllan. Det är många som gör saker de ångrar när de är berusade, men det finns fortfarande en grund som det hela vilar på. En grundvärdering som kommer fram av alkoholen.
 
"Håll inte på att jävlas med svenskarna."
"Du argumenterar som en liten fitta."
"Du har ingenting här att göra."
"Nej, det är inte ditt land."
"Du identifierar dig inte själv med Sverige. Du identifierar dig inte med den svenska kulturen."
"Jo, det är upp till mig." (på Ismails kommentar om att det inte är upp till Almqvist att avgöra)
"På det beteende du visat upp hittills skulle jag bedöma att du är väldigt osvensk. Att du är väldigt dryg och du har ett väldigt provokativt beteende."
"Lär dig prata svenska. Prata svenska för fan." (personen i fråga hade en ganska liten brytning)
"Vad är det för fel på folk i det här jävla landet?" (Westling)
"Ey, med vår politik så blir det inga fler såna." (Ekeroth)
"Men skit i den här lilla horan. Skit i henne nu."
"Hörru, bete dig som en svensk." (Westling)
"Lär dig snacka svenska."
"Blatte-lover."
"Det är så roligt att göra så här för att jävlas." (efter att de gått tillbaka till den berusade killen de försökte slåss med).
Det här är inte människor i Sverigedemokraternas periferi, utan de tre, främst Almqvist och Ekeroth, är oerhört centrala personer i partiet. Det rör sig inte om någon galen tokstolle på landsbygden som inte har något att säga till om, utan Almqvist, Ekeroth och Westling är alla av partiet valda för att forma SD:s politik. Och de är rasister.
Hur fan kan någon tänka sig att rösta på de här människorna?
 
 
Ps.
Läs gärna mer om Almqvist, Ekeroth och Westling.

Pelle Billing slutar

Pelle Billing meddelade igår på sin blogg att han tänker sluta blogga och föreläsa. Jag skriver inte "även" här, eftersom jag i ärlighetens namn inte tycker att han förtjänar att kopplas ihop med Ström. Visst har de båda engagerat sig för mansrättsfrågor, men där Ström koncentrerar sig på att anklaga feminismen för både det ena och det andra så har Billing hållit en betydligt högre och mer konstruktiv nivå, och i alla fall oftast försökt undvika att se feminismen som en enhetlig rörelse som är ansvarig för allt. Problemet är att, i och med debattens extrema polarisering, har han ofta orättvist klumpats ihop med Ström och andra, värre karaktärer.
 
Nu menar jag inte att påstå att jag håller med honom. Det gör jag inte, åtminstone inte om det mesta. Vi delar oftast inte vetenskapssyn, problemförklaring, omvärldsanalys, förklaringsmodeller eller lösningsförslag. Men jag respekterar honom och tycker att han, till skillnad från Ström, ändå visat en vilja att föra en sansad diskussion, något som är guld värt i dagens debattklimat. Jag har fått känslan av att ifall jag skulle sitta och prata med honom så skulle han lyssna på vad jag har att säga och inte försöka att aktivt misstolka det jag säger. Sen tvivlar jag att vi skulle hålla med varandra om särskilt mycket, men det är detaljer.
Så när det gäller Billing tycker jag ändå det är tråkigt att han kastar in handduken och beklagar det. Även om jag ofta tycker att han har fel så har jag uppskattat hans försök att hålla tonen på en god nivå och respektera andra "sidors" åsikter.

Emohatet, normbrytandet och den hegemoniska maskuliniteten

 När jag växte upp så var jag emo. På den tiden hette det inte så, begreppet populariserades ett par år efter, och kläderna och så såg annorlunda ut, men i essensen var jag snarlik den stereotypa bild av emos som målas upp i samhället. Jag hade det däremot lite lättare, eftersom i och med att uttrycket inte blivit något som var och varannan kände till så hade inte den fruktansvärda hetsjakt vi sedan sett hunnit börja.
 
Själva begreppet "emo" är rätt mångbottnat, och väldigt omtvistat. Vissa hävdar att det är en musikgenre, andra hävdar att det är en subkultur, men även inom de grupperna saknas det enighet. En del säger att genrens hela namn är "emotional hardcore", en utveckling av hardcore punken som mötte influenser av indiepopen och gothen, andra menar att det är band som senare Green Day, My Chemical Romance och främst gick ut på deppade medelklasskillar med eyeliner som sjöng om känslor och som influenserats av j-rocken. Det är svårt att säga var det ena börjar och var det andra slutar, och det är ett extremt svårdefinierat begrepp. Men trots det så vet de flesta precis vad en pratar om när en använder ordet.
"Emo" är dock ett ord som främst används om andra. Det är sällan jag stött på någon som själv kallar sig det, än mer sällan än jag träffat folk som vill erkänna att de är gothare, men de flesta har ändå en bild av vilka de där emosarna är. Ungdomarna som hänger på Plattan (för mig som Stockholmare då), i snygga frisyrer, med piercings i läppen, svarta kläder, rökandes och med skärsår på armarna och en fascination vid japansk kultur. Jag vill dock vara väldigt, väldigt tydlig med att det här bara är en stereotyp som knappast stämmer in på alla eller ens många av de som andra skulle definiera som "emos".
 
Vad är det hos de här som egentligen inspirerat fram ett sådant extremt hat?
Hetsjakten har varit allvarlig. Jag har sett videos folk laddat upp på nätet där de spöar upp folk för att de är emos, ett tag så talades det om "emo bashing day", det finns hemsidor helt dedikerade till att hata och håna dem och jag tycker mig till och med minnas att jag läst om att ungdomar mördats i något land (kan ha varit Afghanistan eller Irak, men jag kan verkligen inte svära på det) för att de klätt sig på det sättet. Jag själv är inte heller oskyldig, jag har också uttryckt mig nedlåtande om fenomenet, kanske mest för att passa in, även om jag troligen inte lyckats dölja att jag känner ett ganska djupt gillande för det hela, och ser väldigt mycket av mig själv, kanske främst som yngre, i det. Ska jag vara helt ärlig tycker jag nog emos, stereotypen och subkulturen, är väldigt awesome.
 
"Att det är fånigt"  är nog det jag hört som främsta ursäkt. Vi kan bortse ifrån det vansinnigt absurda i att "det är fånigt" skulle motivera den fasansfulla hatstorm som skapats, åtminstone för tillfället, och istället gå in på vad det är folk tycker är fånigt.
Jag kan skriva under på att jag tycker att Hawthorne Heights text till låten Ohio is for lovers är rätt barnslig med refrängen "So cut my wrists and black my eyes, so I can fall asleep tonight", men vi måste också tänka på att det marknadsförs till tonåringar. Och vem av oss var inte lite "fånig" som tonåring? Även om långt från alla som definieras som "emos" är tonåringar så är det fortfarande i högsta grad en tonårskultur. Emo, eller folks bild av det i alla fall, handlar i stort om väldigt starka, svallande, ofta negativa känslor på gränsen till det desperata, men vem kände inte så i tonåren? Jag minns min egen tonårstid, känslorna var verkligen allt och de var överallt samtidigt. Jag är fortfarande en ganska extrem känslomänniska, men i och med att det var tio år sedan jag var femton så har det ändå stabiliserats. Och nu blir inte alla tonåringar emos, men många har fortfarande väldigt mycket hormonfyllda känsloexplosioner och min teori är att de som söker sig till emokulturen eller liknande ofta är de som har de kraftigaste vågorna.
 
För det är just känslor det handlar om. Det är där jag ser grunden till föraktet. Samhället överlag lär oss att lägga band på våra känslor, särskilt de negativa, vilket gör att det blir en väldigt kraftig avvikelse från normen att istället omfamna dessa. Det här är inte på något sätt ett nytt fenomen, och det var inte heller ovanligt att gothare åkte på stryk under åttiotalet. Att bryta mot normerna, särskilt på ett så tydligt sätt som att tillhöra en subkultur, är inget en gör ostraffat. Och särskilt inte när de normerna innefattar känslor.
Känslor ses dessutom som flyktiga och lite ofint. Dels är det som sagt lite "opassande" att visa starka känslor utåt, men i och med att vi fortfarande befinner oss i en väldigt förnuftshyllande värld så betraktas ett känslofokus som ganska fånigt av många. Det är inte logiskt, inte vetenskapligt och ses inte som lika bra, trots att det egentligen är en minst lika stor del av oss som vårt förnuft.
Tonårstiden ses dessutom, med all rätt, som något av en övergångsperiod. Att då bygga sin identitet utifrån något som egentligen är något väldigt "tonårigt" istället för att sträva vidare mot vuxenlivet är också något som många av de som betraktar det hela utifrån ser som väldigt konstigt (även om de kanske inte är helt medvetna om det själva), vilket också är en anledning till att fenomenet "emo" betraktas som något fånigt. Många utomstående vet helt enkelt att det, känslosvallen, desperationen och ångesten, troligtvis kommer att gå över (även om många fortfarande är desperata eller har ångest i vuxenlivet så är det en helt annan sorts känslor än de som hör till tonårstiden). Det hela gör att det inte riktigt skapas någon acceptans eller förståelse från vuxenvärldens håll. Det här är inte heller något nytt. Vuxenvärlden har aldrig sett med särskilt blida eller förstående ögon på det tonåringar sysslar med (tro mig, jag skriver b-uppsats om något liknande just nu). Det är egentligen tragiskt, att vi så snabbt glömmer bort en så otroligt viktig period av våra liv.
Fokuset vid det negativa är det tredje skälet till att många betraktar det som fånigt. Låt mig först säga att det här snarare handlar om stereotypen då alla emos verkligen inte är deprimerade. Där är återigen samhället boven, eftersom normen är strävandet efter lycka. Att förkasta det ses av många som absurt. Det människor missar här är att fokusen vid de negativa känslorna blir en sorts identitet. Identitet är alltid viktigt för människor, men särskilt under tonårstiden när vi befinner oss i en period av sökande efter det egna jaget. Identitet skapar dessutom möjligheten till delaktighet, något som är oerhört centralt för de flesta. Fokuset på de negativa känslorna blir inte bara en identitet, utan en gruppidentitet.
 
Men hatet då? Som jag redan varit inne på så är det helt enkelt inte rimligt med så mycket hat bara för att många tycker att det är fånigt, och det är inte det hatet grundar sig i heller.
Istället handlar det, som alltid, om normer.
Först och främst så är subkulturer i sig ett icke-normativt beteende. Få subkulturer, oavsett om det rör sig om hiphopare, gothare, lajvare, gamers eller något annat, undgår att mötas av förakt. Det här beror till stor del, men knappast enbart, på att de bryter mot normerna. Vilka normer som bryts är olika för varje grupp och varje individ inom gruppen, men på det stora hela handlar det om folk som agerar på ett sätt som människor inte förväntas agera på, på ett sätt som inte är helt socialt accepterat. Och det kommer alltid finnas de inom normen som retar sig på det. Ibland ganska mycket.
 
Det finns också en anledning till att killarna inom emokulturen ofta drabbas hårdare av det här hatet. Emokulturen uppmuntrar nämligen ganska mycket kvinnligt kodade egenskaper.
"Hegemonisk maskulinitet" är ett sociologiskt begrepp som handlar om hur de olika sätten att vara man på, mansrollerna, värderas. Nu förenklar jag något extremt men vi kan säga att den hegemoniska maskuliniteten är det sätt att vara man på som anses vara bäst. Den ultimata mansrollen. Ju mer en avviker från den hegemoniska maskuliniteten, ju mer en bryter normen, desto sämre är det. Och emokulturen placerar sig väldigt, väldigt lågt ned på den skalan.
Dels ses känslor som något "kvinnligt" medan förnuft är mer "manligt", men särskilt de negativa känslorna. Det är inte direkt socialt accepterat att vara ledsen överhuvudtaget, men att vara det som kille är betydligt mindre accepterat än att vara det som tjej. Det finns också en viss hyllning av det "feminina" mode och beteendemässigt, och idealet som målas upp, främst för killar, är ganska androgynt. Spinkig istället för muskulös, mjuk istället för hård, och så vidare. Subkulturen är dessutom väldigt accepterande mot hbtq-influenser, och då kanske främst manlig samkönad attraktion, vilket också går ganska stick i stäv med den hegemoniska strukturen.
Vi vet dessutom att könsöverskridande beteenden ses som betydligt mycket sämre för en man, eftersom vi idag har en samhällsstruktur där det kvinnligt kodade värderas mindre. Att agera "manligt" som kvinna blir ändå lite förståeligt då det ses som att sträva "uppåt", medan att agera "kvinnligt" som man blir att sträva "nedåt", och ses då som ännu mer ofattbart.
Emohatet är, när allt kommer till kritan, bara ytterligare en konsekvens av den stränga, sexistiska genusordning som vårt samhälle är format efter. Och även om samtliga subkulturer möter hat och förakt i och med normbrytandet blir det dessutom värre när subkulturen i fråga dessutom går emot könsstrukturerna. Nu vet jag att jag egentligen är fyra år för sent ute med den här texten, men helt ärligt, kan vi inte bara låta tonåringar vara tonåringar, och låta folk bryta mot vilka jäkla normer de vill så länge det ine skadar någon? Och borde vi inte egentligen hylla någon som faktiskt vågar omfamna sina egna känslor, snarare än att se ned på dem?
 
Så, om någon som själv definierar sig som "emo" eller blir kallad det läser det här så vill jag verkligen säga förlåt för de gånger jag själv uttryckt mig negativt om er. Ni är helt jäkla fantastiska och fortsätt stå för vad ni tycker och vilka ni är. Jag är stolt över att ifall jag hade varit tonåring idag, då hade jag också kallats "emo"!

Pär Ström slutar

Att debatterna om jämställdhet stundvis (läs: alltid) är väldigt hårda borde inte komma som någon förvåning för någon. Det är ett tufft ämne, och feminister har i åratal vittnat om de oerhörda påhopp, hot och det hat de möter dagligen på internet. Därför tycker jag det är trist att Ström känner att han inte orkar längre, även om jag personligen tvivlar på att det han utsatts för ens är en bråkdel av det många feministiska debattörer går igenom dagligen. Men där kan jag förstås inte vara säker, då jag inte vet något om vad Ström upplevt i privatlivet.
 
Många hävdar att de som attackerar Ström är högt uppsatta i samhället, medan de som attackerar feminister inte är det. Först och främst tycker jag inte att det stämmer då det finns många högt uppsatta som också attackerar feminismen (Hej Timbro).
Men saken är också den att när det gäller hot är det betydligt värre när "en nobody" hotar i och med att en då inte vet ifall de kommer göra slag i saken eller inte. Skriver Maria Svedland på DN debatt att antifeminister borde få kuken avskuren (det har hon mig veterligen inte skrivit) så är de flesta medvetna om att det inte kommer att hända. Om någon du inte vet vem det är ringer dig klockan tre på natten och säger att han ska våldta dig analt och sedan strypa dig till döds, då går det inte att vara lika säker. Förverkligade mordhot sker överlag inte från offentliga personer offentligt. Det innebär inte att offentliga personer inte begår våldsbrott (Phil Spector, någon?), men hot som framförs offentligt av offentliga personer kommer troligtvis inte realiseras av dessa.
 
Men jo, det är trist att bli retad, det är det verkligen. Ifall en väljer att debattera offentligt är det dock något en lite får tåla. Nu försvarar jag verkligen inte de som kallar Ström för "apa" eller diskuterar hans brist på knullbarhet. Det känner jag personligen är att gå över gränsen. Att någon däremot förlöjligar en, eller kallar en för "idiot" ser jag som en helt annan sak.
Det är också skillnad på hån och hån. Att någon väljer att göra satir på det en säger utifrån ett politiskt ställningstagande, som Vita Kränkta Män, ser jag som fullständigt acceptabelt. Att skrika "ditt jävla fittluder, din hora, sådana som du förtjänar inte att finnas, du borde ta livet av dig!" är det inte. Vi kan ta det åt andra hållet också. Ifall någon ironiserar över Lady Dahmers åsikter och kommer till slutsatsen att hon troligtvis bara är missnöjd med sin egen tillvaro men tar ut det på samhället ser jag som acceptabelt. Att skrika "Pär Ström är en jävla termosknullare för att ingen kvinna vill ta i honom!" är det inte.
Nu säger jag inte att något av det är snällt, och inget av det är olagligt heller. Men det är en gradskillnad.
(Märker ni också att "standardförolämpningen" för en kvinna ofta är att hon är lösaktig, medan "standardförolämpningen" för en man ofta är att han inte får ligga. Vad tror ni det beror på?)
Slutligen kan jag väl också säga att jag tycker det är fascinerande att Ströms exempel på hån han fått motta fortfarande är "rötet pisshuve" från Johannes Klenell och Susanna Alakoskis kommentar om att han är en tönt, tuggar fradga och kan mindre än en apa. Trots att det typ var två år sedan!
Att Katerina Janouch säger att kvinnor är rövknullade av Ström är dock inte ett hån. Att säga att någon blir "rövknullad" i den kontexten innebär att personen blir utnyttjad, nedtrampad eller allmänt illa behandlad. Det är bara ett färgstarkt sätt att säga det på.
Det är helt enkelt en skillnad på att håna en persons ställningstaganden och åsikter och på att håna personen bakom.
 
Många tycks också se det här som ett bevis för att det finns saker som en inte får säga i det här landet. Att Ström är en helig riddare av sanningen och yttrandefrihetens försvarare. Till dem vill jag bara säga: Seriöst? Börjar ni inte bli trötta på den här gamla klyschan? Ni vet lika väl som jag att det är skitsnack. Ifall ni inte fick säga det ni säger så skulle ni arresteras. Att ni får kritik eller folk som säger emot innebär att andra utnyttjar sin yttrandefrihet att säga att ni har fel eller är dumma. Det är inte att tystas, det är debatt.
Om vi ska mäta ren mängd hot och hat så är det framför allt feministiska värderingar en inte får ge uttryck för. Att Ström, Billing med flera dessutom bjuds in till tv-soffor, upplåts utrymme i stora dagstidningar och dessutom flitigt diskuteras i media visar med all önskvärd tydlighet att jo, det här får en visst säga. Däremot får en vara beredd på att någon säger emot. Det är nämligen så det här vi kallar "debatt" eller "diskussion" fungerar.
 
Det finns också de som nu pratar om hur feminister är besinningslöst arga medan kritikerna skulle vara lugna och sansade.
Det är knappast alltid så. Jag har väldigt sällan pratat med en jämställdist/antifeminist som varit lugnare eller artigare än jag i diskussionen. Det har nästan aldrig hänt. Jag har dock tillräckligt med vett i skallen för att förstå att det är olika från person till person. Det finns fruktansvärt ilskna feminister och det finns väldigt lugna, och detsamma är det med antifeministerna.
Vidare används ilska här för att ogiltigförklara någon. Huruvida någon är arg eller inte är i grund och botten irrelevant och en person som pekar på att åsiktsmotståndaren talar i affekt och agerar som om hen vunnit på grund av det saknar troligtvis andra argument. Lägg dessutom till att Ström och många med honom kan vara vansinnigt provocerande i antingen sitt sätt eller sin okunskap. Det är helt enkelt väldigt upprörande med en person som medvetet tycks engagera sig för mindre jämställdhet, som vägrar sätta sig in i aktuell forskning, som gör sitt yttersta för att medvetet misstolka den andre, som vägrar erkänna att hen kanske inte riktigt förstår sig på samhällsvetenskap utan istället försöker avfärda hela disciplinen som "trams", som trots upprepade påpekanden vägrar se att saker och ting inte är så svart-vitt, som försöker göra dig till en halmdocka för allt hen upplever vara "feminism" och ignorerar dig trots att du gång på gång förklarar att det inte ser ut så, som inte ens har anständigheten att sätta sig in i det hen kritiserar, osv.
 
Mycket av det här tycks också grunda sig i krav på att bli tagen på allvar. Det är något Ström med flera varit väldigt upprörda över en längre tid. Det är dock ingen rättighet att bli tagen på allvar, särskilt inte när majoriteten av lyssnarna vet hur ute och cyklar personen är. Bara för att en person tycker något innebär det inte att hen måste tas på allvar eftersom vissa saker inte riktigt går att bemöta för att de är så absurda. För att ta ett extremt exempel så är det som när någon fortfarande hävdar att svarta skulle ha genetiskt lägre IQ än vita. Det är så absurt och så uppenbart fel att det är svårt att göra annat än att skratta åt personens dumhet. Ungefär så är det med Ström. Han hånas inte för att han hotar ett allsmäktigt maktimperium. Han hånas för att det han häver ur sig är så urbota verklighetsfrånvänt att folk inte vet hur de ska förhålla sig till det.
 
 
Att Ström fått motta hot är verkligen inte okej. Inte någonstans. Hot är inte okej, punkt. Inte under några omständigheter.
Ström skriver själv i kommentarerna på sitt blogginlägg där han meddelar sitt avslut att han inte fruktar för sitt liv för hoten. Det vet jag dock många feminister som faktiskt gör, troligtvis för att hoten är så oändligt mycket värre. Istället är det den ökända pubkvällen som Ström upp, pubkvällen som Billing påstod varit mycket lyckad och dessutom varit öppen. Med det här menar jag inte att påstå att Ström inte hotats, utan jag hävdar att jag inte tror de varit på den nivån som många, många feministiska skribenter möter. Om Ström dessutom definierar Jesus-bilden som ett hot så känner jag mig aningen skeptisk till hans definition av ordet. Bilden som var en drift med att Ström tycks se sig som en martyr. Det framgick väldigt tydligt av bildens kontext. Att tolka det annorlunda är en absurd förvanskning av det hela på samma nivå som fjortonåringar som kiknar av skratt så fort någon ska meddela sin stundande ankomst genom att säga "jag kommer snart". Skillnaden är väl att fjortonåringarna fattar vad personen egentligen menade. Men jag vet inte vilka hot Ström fått motta i övrigt, jag kan bara kommentera exemplen han ger.
 
Jag vill även tillägga att Ström skrev följande som en kommentar till My Vingrens artikel (jag blir fortfarande illamående av att läsa den eftersom den påminner mig om hur illa det faktiskt är) i Aftonbladet om de väldigt grova dödshot hon tvingats ta emot:
 
"Jag skulle också vilja föra in diskussionen på varför feminsmen väcker så starka negativa känslor. Kan det bero på att feminismen i decennier har attackerat det ena könet (män) och kräver förmåner och specialbehandling för det andra könet (kvinnor)? Den etablerade statsfeminismen, som tagit över såväl politik som medier, väcker stor frustration hos många eftersom den är så oåtkomlig. Det är inte en ursäkt för hat, men det kan vara en förklaring."
 
Till Ströms försvar hävdar han att hot fortfarande inte är okej. Men även om han svär sig fri så fullkomligt stinker hela det här stycket av en "du får faktiskt skylla dig själv"-attityd. Kommentarerna till inlägget är betydligt värre. Många hävdar att Vingren antingen hittat på hoten eller att hon får skylla sig själv och är patetisk som klagar.
Det är lite här kärnan i problemet är. Jag har överlag inte stött på någon feminist som inte tar avstånd ifrån hot, men jag har sett många antifeminister som hävdar att det är något "en får tåla". Jag säger inte att alla antifeminister tycker så, verkligen inte, men jag upplever den reaktionen vara betydligt vanligare i de lägren.
 
Nu kan det också tyckas som att jag här anklagar Ström för att göra samma sak som jag själv gjort, nämligen att ifrågasätta hotbilden. Det är inte helt sant. Jag ifrågasätter hoten han gav som exempel. Vidare är det tre aspekter att ha i åtanke:
1) En majoritet av alla feminister är kvinnor, en majoritet av alla antifeminister är män. Att män hotar kvinnor för att tysta dem är offantligt mycket vanligare än att motsatsen händer. Det gör det dock inte okej att hota någon.
2) Jag ifrågasätter som sagt Ströms definition av hot. Ström verkar i artikeln på Svt-debatt vilja hävda att Jesus-bilden är ett hot. Ström har tidigare drivit tesen om att turteaterns upplaga av SCUM-manifestet var ett mordhot. Ström hävdar att "feminister" som dyker upp på pubkvällen för att diskutera/gräla var hot. Ström hävdar att fotograferingen av pubkvällen för tidningen Feministiskt Perspektiv var hot.
3) Det har inte nämnts tidigare. Jag är visserligen inte den flitigaste läsaren av Genusnytt men jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin sett Ström skriva om hot där.
Ifall det nu visar sig att jag har fel, och att Ström faktiskt fått ta emot lika grova hot som kanske inte är offentliggjorda på grund av en polisutredning eller så, så ber jag å det ödmjukaste om ursäkt. Jag tycker inte det är bra att Ström blir hotad, det jag däremot ställer mig skeptisk till är magnituden av dem. Jag har inte hört att folk mailat honom om att de vet hans adress. Att folk tagit kort på hans hus som de sedan skickat till honom med texten "Snart, ditt luder". Att hans adress blivit uthängd på nätet med texten "en bra feminist är en död feminist" (som visserligen skulle tolkas som satir enligt Medborgare X som skrev det, men det är knappast förvånande att folk kände sig illa till mods). Att folk mailat ett datum och sagt att han kommer mördas då. Att folk hängt ut honom med namn och foto då han varit brottsoffer under en pågående brottsutredning (som Ström gjorde med de två kvinnorna som anklagat Julian Assange för våldtäkt). Att han fått ta emot samtal mitt i natten om att han är en smutsig hora som ska våldtas inför sina barn som sedan ska mördas inför hans ögon innan han stryps till döds. Jag vet däremot många feminister som har upplevt det.
 
 
Så tycker jag det är trist att Ström känner att han inte orkar mer? Definitivt. Debatten är för hård och renodlade hot är aldrig okej.
Kommer jag sakna honom? Inte för fem öre.
Det är dags att "mansfrågor", något som är oändligt viktigt, slutar vara synonymt med någon så opåläst, så konspirationsteoretisk och så oseriös som Ström.
 
 
Läs gärna:
Sleepless inlägg om skillnaden mellan internethån och internethat.
Hanna Fridéns krönika om Ströms oseriositet.
Fannys inlägg om hela ämnet.
 
 
Ps
Om Linda Skugges text på Newsmill där hon går in på att hon tycker kvinnor är bättre än män. Nu vet jag inte ifall den var tänkt att vara ironisk, i så fall har jag missat det, men menar hon det seriöst så är hon inte feminist, hon är sexist. Och att påstå att kvinnor är bättre än män är lika ofeministiskt vedervärdigt skitsnack som det är att påstå att män är bättre än kvinnor.
 
Pps.
Jag bör kanske tillägga att jag inte helt tänkt igenom allt jag skrivit i det här inlägget. Så det är möjligt att jag får ta tillbaka saker. Sådant händer. Låt mig bara än en gång understryka att jag inte stöder hoten mot Ström.
 
Ppps.
Här är den "avskurna penisen". http://genusnytt.wordpress.com/2012/03/06/feministisk-invasion-pa-jamstalldistisk-pubtraff/

Det amerikanska presidentvalet

Jag känner att jag på något plan ändå måste kommentera det hela. Jag tillbringade valet på en mysig valvaka tillsammans med mina alltid lika mysiga kamrater i VSF, och jag måste säga att jag är väldigt lättad över att Obama vann.
Jag sticker inte under en stol med att jag inte är jätteförtjust i honom heller, men samtidigt är han ett enormt mycket bättre alternativ än Romney. Det kommer helt enkelt bli bättre för det utsatta, och i den demokratiska politiken finns det i alla fall element som kan göra den ganska allvarliga ekonomiska kris vi nu befinner oss i bättre. Problemen kommer givetvis inte lösas så länge vi fortfarande desperat klamrar oss fast vid ett kapitalistiskt skitsystem som aldrig någonsin fungerat och knappast kommer börja göra det bara för att vi håller för ögonen och hoppas, men då ingen annan än de två herrarna Obama och Romney hade någon reell chans att vinna så är det givetvis bättre med någon som ändå verkar ha ett hum om klassproblematik och utanförskap än en verklighetsfrånvänd miljonär som fötts med en silversked så långt uppkörd i truten att den pekar ut genom naken.
 
Det som framför allt gör att jag är glad över att Obama vunnit är dock utifrån ett feministiskt perspektiv. Nu menar jag inte att påstå att Obama är en feministisk dröm eller så, men han har i alla fall fattat de här grundläggande sakerna som att kvinnor bör ha rätt till sin egen kropp, att sex inte är något skamligt och att hbtq-personer också innefattas av de mänskliga rättigheterna. Även om Romney tidigare uttryckt sitt stöd för i alla fall aborträtten så har han tvingats backa från det då han sökt stöd av ett gäng hyperkristna religiösa fanatiker som tycker att "frihet" innebär att de tillåts diktera villkoren för alla baserat på sin egen religiösa övertygelse. Det är viktigt att se till partiet bakom kandidaten och republikanerna är inte direkt kända för att bry sig en sekund om viktiga intersektionella frågeställningar. Den republikanska modellen säger snarare att om du inte är en vit, heterosexuell cis-man så kan du ta dig. Och jag skulle känt mig väldigt obekväm med att ett av världens mäktigaste länder med strax över trehundrafjorton miljoner invånare styrts av ett parti vars inställning till våldtagna kvinnor mer eller mindre kan sammanfattas med "Sucks to be you".
 
Anna Herdy har skrivit en väldigt bra text om vänstermän som argumenterar för att Obama och Romney skulle vara lika illa. Jag håller helt med det hon skriver om, och jag säger att även om jag inte tycker någon av dem är speciellt bra så finns det olika grader i helvetet. Och Obama och Romney är som att jämföra en örfil med att bli påkörd av ett tåg (ber om ursäkt till er som redan hört det här skämtet tre gånger, men jag kände mig rätt stolt över det =p).
För det är i grund och botten det det handlar om. Att Obama är så sjukt mycket bättre på alla plan än vad Romney är. Och även om jag kanske inte gör glädjeskutt (vänta tills det första socialistiska partiet röstas in i Vita Huset så ska ni få se på glädjeskutt) så känner jag mig oerhört lättad över att Obama fått fyra år till. Både för det amerikanska folkets och för resten av världens räkning.
 
Som en slutnot har jag en kort hälsning till KDU:
Nuh nuh nuh nuh nuuuh-nuuuuh! Er kandidat förlorade! Hah hah hah hah haah-haaah!
 
(Yes, I'm a class act)

Utseendefixeringen och landstingets strippshow

I veckan blev det offentliggjort att landstinget hade haft en fest för fyrahundra undersköterskor och läkarsekreterare. Vissa har kommenterat det med att det ju är klart att de förtjänar en fest, och jag kan väl inte säga att jag har jättemycket emot det hela. Jag kan dock tycka att det känns lite som en modern variant av "bröd och skådespeleri åt folket" för att hindra att folk klagar för mycket. Jag har varit på liknande tillställningar själv när jag jobbade i livsmedelsbranschen, och även om situationen där kanske inte kan sägas vara lika pissig som för undersköterskor så är det ett ganska liknande fenomen. Det är helt enkelt mycket billigare att låta de anställda shakea loss en kväll till E-Type och Linda Bengtzing med billigt vin än att ge dem vettiga arbetsförhållanden och en skälig lön.
 
Det var dock inte på grund av det här som jag tänkte skriva det här inlägget, utan för att det här tydligen var en fest med strippor. I artikeln från Expressen där jag läste om det hela stod det att det kostade 10 000 kronor men det var oklart om det var hela festen eller bara strippshowen. Ifall hela festen gick på 10 000:- så är det knappast uppseendeväckande i och med att 10 000:- utslaget på fyrahundra personer är tjugofem spänn per skalle, men om det var så att landstinget betalat 10 000 kronor för en strippshow så är det lite värre.
Det intressanta är dock inte hur mycket det hela kostat, utan att det alls förekommit stripptease på en tillställning i statlig regi. Oavsett ifall en tycker personen/personerna som strippar är attraktiva eller inte så är det grundläggande syftet med strippning att skapa någon form av sexuell attraktion baserat på strippans yttre, vilket, i vårat redan extremt utseendefixerade samhälle verkligen inte är något vi bör stärka. Särskilt inte från statligt håll. Genom att ha strippning på sin fest så godkänner inte bara landstinget den här samhälleliga utseendefixeringen, utan legitimerar och stöder dessutom dem. Det blir en fet approve-stämpel på hela företeelsen. Detta trots att fler och fler människor idag verkligen mår skit på grund av utseendehetsen och de orimliga kraven som ställs. Det här är något som staten, vars primära funktion är, eller i alla fall bör vara, att se till så att människor mår bra, bör sträva efter att motverka, inte stödja.
 
Vi lever idag i ett samhälle där fler och fler drabbas av olika typer av ätstörningar och mår dåligt på grund av sina utseenden, där det snarare är regel än undantag att ha komplex och känna sig missnöjd med sig själv. Genom att okritiskt uppmuntra till det här genom att lyfta upp en stenhårt utseendefixerad företeelse som strippning som en kul och lite nice grej snarare än den djupt problematiska grej det egentligen är så stöder landstinget de här missförhållandena istället för att försöka motverka dem. Vi måste försöka komma ifrån den kulturella besatthet vi har vid människors utseenden. Vi måste uppmuntra folk att tänka "mår jag bra av det här?" istället för "blir jag snygg av det här?". Jag vet att det här är nästintill omöjligt eftersom utseendefokuset ligger så starkt rotat i oss alla, men om vi i alla fall försöker motverka det så kan vi i alla fall göra situationen bättre istället för sämre.
Statligt sanktionerade strippshower kommer inte att göra det här bättre, och objektifiering är aldrig okej. Svårare än så är det faktiskt inte.

Försvunnet inlägg

Tack blogg.se för att ni loggade ut mig helt på måfå när jag tryckte på "publicera" så att allt jag skrivit om landstingets stippshow försvann, och att trots att det hela tiden står "sparat som utkast" så fanns det inget sparat. Tack för det. Ska försöka återskapa det senare idag, men just nu orkar jag inte..

RSS 2.0