Den hemliga "aktivismen"

Nu kanske en tror att jag tänkt skriva om anonyma nätkommenterar eller maskerade demonstranter, men det är inte den sortens hemlighetsfullhet jag syftar på, utan en sort som förekommer på Facebook.
I dagarna har folk börjat posta om att de ska åka utomlands någonstans i x antal månader. Det här ska, vad jag fått höra, tydligen innebära något om att visa sitt stöd för bröstcancer, eller något åt det hållet. Jag vet inte exakt då ingen förklarat det för mig mer ingående, då det tydligen är något som ska hemlighållas för alla män, men det har visst något om bröstcancer att göra.
 
Och det här är ju ändå störtlöjligt.
Jag gillar verkligen inte att hacka på andras aktivism eller engagemang, eftersom jag generellt är av uppfattningen att det alltid är bättre att göra något än inget. Men någon måtta får det väl ändå vara?
Själva poängen med aktivism är att belysa saker, att försöka förändra något. Det gör en inte genom att försöka vara lite mystisk och låtsas som att en är i en hemlig klubb. Det är lite som att släppa ett manifest skrivet i ett chiffer. Om folk inte förstår vad det är du vill ha sagt, hur ska de då kunna ta till sig det? Hur går det att belysa något genom att försöka göra det hemligt? Det finns ingen direkt poäng att visa din solidaritet för något ifall folk inte förstår att du visar den. Då blir det bara en tom handling som inte förändrar något, mer meningslös än att klistra fast ett rosa band i hörnet på din profilbild. Där syns det i alla fall!
 
Jag kan inte yttra mig om vilka det är som startar sådana här initiativ eller vilka det är som deltar. Jag känner inte till deras bevekelsegrunder, men det är ganska provocerande att se den här typen av "engagemang". En Facebook-status eller en tweet om något gör i ärlighetens namn inte särskilt mycket, men om det åtminstone är rakt på sak så finns det i alla fall en chans att en öppnar någons ögon, eller stöder någon i behov av det. Men att vara hemlighetsfull på det här sättet hjälper bara den egna känslan av delaktighet. "Vi är med och förstår något som andra inte gör." Det är perfekt för gruppsammanhållning, men i det här fallet är det i ärlighetens namn ganska meningslöst.
 
Och varför ska det hemlighållas för alla män?
Först och främst kan män också få bröstcancer. Få verkar veta om det här, troligtvis för att det är vanligare bland kvinnor och på grund av vår kulturella förståelse av "bröst" som det kvinnor har.
Sen så kan män också skänka pengar till bröstcancerforskning. Det finns män som dött i det och det finns män som förlorat nära och kära i det, precis som för kvinnor. Att utgå ifrån att någon som inte löper lika stor risk att drabbas skulle vara ointresserad av det är ett extremt egoistiskt förhållningssätt.
Och det är dessutom bara exkluderande. Nu är jag den första att medge att det ibland finns skäl för riktat stöd, men här fyller det inget syfte. Det är bara ett sätt att försöka vidga den redan allt för breda klyftan i den samhälleliga synen på kön.
 
Vill du göra någon skillnad för människor drabbade av cancer: Skänk pengar till forskningen. Har du inte pengar att skänka så kan du i alla fall belysa ämnet, ta upp det, prata om det och då försöka uppmuntra andra att skänka pengar och stödja det.
Hit kan ni skänka pengar, om ni har råd.
 
Cancerfonden PG: 90 19 86-0
Bröstcancerfonden PG: 90 05 91-9
Prostatacancerfonden PG: 90 01 01-7
Barncancerfonden PG: 90 20 90-0
 
(Tack till Agnes som tog fram dem så jag slapp leta ^^)

Riktat stöd och Pär Ström

Hannah skrev idag (med brasklapp för att det kanske hinner bli 28:e innan jag skrivit färdigt) ett väldigt bra inlägg där hon recenserade Pär Ströms nya bok Mansförbjudet. Jag vill rekommendera alla att läsa det hon skrivit (och det hon skriver i övrigt då hon är en helt fantastiskt smart människa) då hon ger en väldigt tydlig genomgång av några av bristerna i Ströms analys.
 
Ström fokuserar, vad jag förstått det som, väldigt mycket på företeelsen med riktat stöd i sin bok. Riktat stöd betyder kort och gott att det är en stödåtgärd som riktar in sig på en specifik grupp människor som anses vara marginaliserad i ett visst sammanhang. Exempel på det är särskilda stipendier för kvinnliga kulturskapare, särskilda insatser för att stödja kvinnor inom datorbranschen eller särskilda anslag för kvinnliga forskare.
Att det ser ut så här, att riktat stöd har en tendens att främst vara riktade mot kvinnor, beror på tre huvudsakliga orsaker som jag kan identifiera.
Först och främst är kvinnor generellt sett på det stora hela mer marginaliserade än män.
För det andra finns det fortfarande ett visst osynliggörande av olika grupper av invandrare, funktionshindrade, fattiga och hbtq-personer i samhället. Jag säger inte att de grupperna inte får stöd alls, utan bara att dessa tillåts synas mer sällan av en mängd olika anledningar, samt att det stödet inte tenderar att göra människor som inte får det lika förbannade (med visst undantag för olika grupper av invandrare då vi fortfarande har en ganska rasistisk kutym i samhället).
Slutligen beror det också på att i jämförelsen kvinnor och män så tenderar kvinnor att vara mer marginaliserade inom områden med hög status, som i näringslivet, i kulturen, inom vetenskapen, osv, medan de områden män tenderar att marginaliseras inom ofta har lägre status; så som inom barnomsorgen eller inom familjelivet. Att områden har olika hög status är förstås negativt i sig, men områden som traditionellt setts som "kvinnoområden" har länge haft lägre status än de som traditionellt setts som "mansområden". Historien visar dessutom att många sfärer, när de fått en mer kvinnlig prägel, också tappat mycket i status. Ett exempel är läraryrket, vars status sjönk som en sten efter att kvinnor börjat få tillträde till det, och att det dessutom fanns många manliga lärare som aktivt protesterade mot att kvinnor skulle få tillträde till yrket just av rädsla för att statusen skulle sjunka.
Att områden med hög status får mer uppmärksamhet säger sig självt, och de ses dessutom som mer attraktiva, vilket gör att stödinsatser där också prioriteras.
 
Grejen med riktat stöd är dock att de sätts in för att det anses behövas. Huruvida det verkligen behövs kan givetvis diskuteras, men vi kan inte betrakta det som att det är riktat stöd som ges till kvinnor för att någon vill gynna kvinnor, utan det handlar om att folk tycker att stödet behövs.
Eller som Hannah skriver:
 
"Just det här att anledningen till förslagen inte anges. Att det inte handlar om en slags bonanza i att gynna kvinnor så mycket det bara går bara för att de är kvinnor – att det finns en anledning till varför dylika förslag läggs fram."
 
Det här är också kärnan till bristen i Ströms analys. Något som han gång efter gång efter gång missar, eller helt enkelt väljer att ignorera (för han påminns om det ofta). Han säger sig enbart vilja fokusera på sådant som är synligt och bevisbart, men väljer istället att göra en extremt ytlig översikt.
Låt oss göra en jämförelse:
Regeringen bestämmer sig för att tillsätta en summa pengar i riktat stöd till de fattigaste i samhället. Pengarna fördelas efter inkomst där de med lägst inkomst får mest och de med högst inkomst får minst. Det här innebär att de som är allra fattigast kommer att få mer än de som är rikast.
Tittar vi på det hela som Ström gör så diskrimineras de rikaste något oerhört, eftersom de fattigaste får mycket mer, trots att det egentligen handlar om att se till så att vi får ett mer jämlikt samhälle.
 
Varför han ser det så här vet jag inte, men det är en syn han delar med flera. I grunden är det ett samhällsvetenskapligt problem, men många på Ströms sida är antingen naturvetare eller inte insatta i någon av disciplinerna, vilket kanske kan vara en anledning till att det hela kan vara svårt att förstå (jag vill här understryka att jag inte har något annat än respekt för naturvetenskap som disciplin, och är övertygad om att de flesta naturvetare inte känner som Ström).
 
Saken är helt enkelt den att riktat stöd går ut på att vi ska få lika möjligheter. Inte bara lika rättigheter utan att vi också ska ha samma möjlighet att ta till vara på de rättigheterna. För rättigheter är värdelöst ifall vi inte har möjligheten att nyttja dem, och ifall alla inte har möjligheten att nyttja rättigheterna, kan vi då verkligen tala om ett jämlikt samhälle?

"Tjejspel" - En form av kvotering?

Kurt Cobain ska en gång ha sagt att hårdrocken är homosexuell i den bemärkelse att den så gott som bara består av män som lyssnar på andra män och höjer upp dem till att bli gudar (Liv Strömquist - 100% fett). Detsamma kan sägas om datorspelens tidiga era. För, likt många nya, häftiga tekniska produkter så blev dator- och tvspel väldigt snabbt kodat som en "killgrej". Det här innebar inte att tjejer inte kunde spela, men att göra så var något könsöverskridande och inte en del av själva "tjejkulturen". Tjejer kom helt enkelt inte i kontakt med det nya mediet på samma sätt som killar.
 
Sen hände något.
Kanske var det eldsjälar, kanske var det renodlat kapitalistiska marknadsintressen som förstod att det fanns en målgrupp de inte utnyttjat och utan några egentliga ideologiska skäl bestämde sig för att försöka skapa nya marknadsandelar. Det sistnämnda är nog det troligare, men i vilket fall började det sippra ut kvinnligt kodade spel på marknaden. The Sims är troligen det mest kända exemplet, men långt från den enda titeln som inte föll in i den stereotypa "manliga" sfären. Och den mansdominerade spelvärlden svarade genast genom att designera de nya spelen som "tjejspel". Och precis som "tjejfilm", "tjejböcker" och "tjejband" så sågs inte "tjejspelen" som lika fina som de manligt kodade spelen. De var inte "riktiga" spel, utan just "tjejspel".
 
Men de öppnade i alla fall en dörr. Det som tidigare var en helt och hållet manligt kodad sfär började luckras upp när fler och fler tjejer fick upp ögonen för spelvärlden, och fler och fler tjejer också började intressera sig för den typ av spel som tidigare varit kulturellt förbehållna killar.
Idag är, enligt en studie gjord av Entertainment Software Association (spelföretagens branchorganisation), är 47% av spelarna kvinnor och står för 48% av alla spelinköp. Den här studien inräknar både traditionella spel och webbaserade "casual games", så det går inte att avgöra helt hur fördelningen ser ut när det gäller de traditionella spelen, men en sak är säker: Kvinnor som spelar datorspel har vuxit till att bli en stor grupp.
Och här ser vi egentligen kvotering när det fungerar som bäst. 
Kvotering är tänkt att öppna en dörr och luckra upp en tidigare mans- eller kvinnodominerad sfär genom att släppa in nya influenser och låta fler vara delaktiga i den sociokulturella kontexten. Kvotering är tänkt att normalisera vad som tidigare betraktats som en avvikelse och i och med att tjejer som spelar spel blir vanligare så börjar också bilden av tjejer som spelare bli mindre uppseendeväckande.
 
Men det finns fortfarande stora problem.
Ett vanligt argument mot kvotering är hur jobbigt det måste kännas för tjejer att veta att "de bara fick jobbet på grund av sitt kön", men jag tror inte för fem öre att kvinnliga datorspelare för en sekund känner att de egentligen inte hör hemma bland datorspelen. Däremot vet jag att många upplever det som att de inte tillåts ta plats utan successivt stängs ute och inte tas på lika stort allvar som männen i sfären. Det finns en sorts attityd på konvent och lan att om en tjej är där så är hon antagligen någons flickvän och bara där därför snarare än av eget intresse, vilket också gör att hon inte anses veta vad hon håller på med och inte tas på allvar. Det finns miljontals berättelser om det här fenomenet, och det här bidrar till att stänga ute tjejer som vill ta sig in i sfären.
Det förekommer också många fall av rena sexuella trakasserier, som det idag välkända fallet när lagledaren Aris Bakhtanian i en live-streaming av en fightingspel tävling utsätter sin lagmedlem Miranda Pakozdi för grova påhopp och sedan försvarar sig med att "det är så det ska vara". Det här kan skyllas på ett fåtal idioter, men är tyvärr ett vanligt förekommande fenomen i spelvärlden.
För precis som när kvinnor försöker ta sig in i andra mansdominerade sfärer, eller när män försöker ta sig in i kvinnodominerade, så börjar vissa känna sig väldigt hotade, och är rädda för att förlora sina privilegier. Därför tror jag inte heller att någon som fått ta del av en social kontext med hjälp av kvotering kommer känna sig särskilt missanpassad, men jag är övertygad om att en hel del av de som tillhör majoritetsgruppen kommer göra sitt yttersta för att få personen att känna sig som det
 
Nu vill jag också tillägga att jag inte på något sätt försvarar att vissa spel klassas som "tjejspel". Det positiva är att det kom spel riktade till en annan målgrupp, inte att dessa fick stämpeln "tjejspel". Dels motsätter jag mig den typen av könskategorisering överhuvudtaget, men det blir framför allt dåligt då det inte finns något motsvarande begrepp för "killspel". När uppdelningen är "tjejspel" och "spel" så föder det bara vidare in i bilden av mannen som norm och kvinnan som avvikande. Men det är viktigt att det skapas spel till en bredare majoritet än bara vita, heterosexuella män. Det är också därför jag tycker spelföretaget BioWare är så bra; de försöker i alla fall vidga målgruppen en aning, även om deras kvinnliga karaktärer fortfarande har en tendens att vara "sexiga" på ett sätt som de manliga inte är. Men det som gläder mig är att de, och flera andra spelskapare, jobbar på det och försöker bli mer inkluderande, och vågar stå emot de vågor av hat de får kastat mot sig för att de vågar ifrågasätta normerna. För det är dags att spel blir något för alla.

En maktelits framväxt

Under den tidiga medeltiden, strax efter Västroms fall, var det otryggt i Europa. Tillvaron var definitivt inte lika mörk, kunskapsfientlig och oförsonlig som vissa populär"historiker" försöker få den att verka men att samhällsstrukturerna var instabila är inget att sticka under en stol med. Under den här tiden så var det något av en effektiv anarki på kontinenten, åtminstone sett utifrån ett macroperspektiv. De som var starka nog att ta makten och behålla den var också de som hade makten, och det på bekostnad av de svagare makthavarna.
Att vara stark nog att ta makten innebar, väldigt förenklat, att en var duktig på att slåss och att en var tillräckligt karismatisk för att övertala flera människor som var duktiga på att slåss att följa en. De blev våra första adelsmän.
 
Under den här tidens generella laglöshelt var det ganska otryggt att vara bonde, vilket i sig var ganska absurt då bönderna var essentiella för att förse alla med mat och en kan tycka att alla borde varit måna om att skydda de som producerade den. Men som vanligt när det gäller oss människor så är många av oss väldigt dåliga på att tänka på vilka konsekvenser något får i längden, så böndernas tillvaro förblev otrygg.
Föga förvånande så var bönderna inte särskilt förtjusta över sin situation. Vem gillar egentligen tanken på att när som helst kunna bli påhälsad av beväpnade krigare som själ ens mat och hugger ihjäl en? Så för att skydda sig själva anslöt sig bönderna till de starkare av de här typerna som var starka nog att hålla makten. De gav dem sitt land i utbyte mot beskydd, i den mån de alls gavs ett val (det vill säga oftast inte). Otryggheten fick helt enkelt bönderna att ge upp sin frihet.
 
Huruvida vi kan hävda att adelsmännen förtjänade den här makten och marken de fick kan givetvis diskuteras, men de arbetade i alla fall för att tillanska sig kontrollen. Det kan påstås att de byggde upp något, i den bemärkelse att det var de som tog kontrollen över något. Adeln behövde däremot inte arbeta på fälten, och fick istället tid över till att göra annat. Många, kanske främst de själva, var dock överens om att adeln på något plan i alla fall förtjänade fördelarna. De hade trots allt arbetat för att ta sig dit de kommit, även om de också använt sig av andras, böndernas och soldaternas, arbete för att nå dit.
Den här adeln fick oftast barn, och tack vare sin makt kunde de uppfostra barnen på vissa sätt. Eftersom de inte var tvungna att arbeta på fälten för att överleva kunde sönerna istället lära sig att slåss, precis som sina fäder, och döttrarna användes för att förhandla fram allianser med andra mäktiga människor. Adeln hade både fritiden och resurserna för att lägga grunden för att deras barn skulle bli mer kapabla att fortsätta som makthavare. Oddsen för att ett adelsbarn skulle fortsätta vara adel ökade alltså, särskilt med tanke på att de ofta fick ärva sina föräldrars tillgångar. Det var helt enkelt lättare för en adelsson att skaffa sig makt när han fått lära sig att slåss hela livet, än för en bondeson som varit för upptagen med att arbeta på åkern för att hinna lära sig bruka maktmedlen (alltså våldet). Det fanns fortfarande de som tyckte att adeln förtjänade sina fördelar. Barnen, även om de hade det lättare än alla andra, var fortfarande tvungna att kämpa för att nå de höga positionerna. Och ingen kunde ju säga att den första adeln inte fick göra något med den makt och de resurser de själva arbetat in.
 
Tiden gick vidare och för varje ny generation så ökade avståndet mellan den nya adelsgenerationens och den nya bondegenerationens startpunkter. Till sist blev den här maktskillnaden så normaliserad att folk inte längre såg det som konstigt att vissa hade mer makt än andra, och adeln slutade vara tvungen att arbeta för att någon skulle känna att det var rätt att de hade makten. Det var ingen som riktigt tänkte på det, adeln hade helt enkelt makten bara. Det var så det skulle vara.
 
...
 
Det här höll ju inte för evigt. Saker har en tendens att ta slut och adelsväldet var inget undantag. Folk började ifrågasätta vilken rätt adeln egentligen hade att styra, särskilt då en ny samhällsklass växte fram. En samhällsklass med pengar. Mer pengar än adeln, pengar de tjänat genom handel .
 
...
 
Nu hoppar vi fram ett tag. Några århundraden, eller så, beroende på var i världen vi befinner oss.
Makten ligger nu i pengar snarare än i jord, och de som är rika nog att ta makten och behålla den är också de som nu har makten. Pengarna kommer framför allt från produktionen och från handeln. En populär myt är att det börjar med någon som har en genialisk idé, som vågar satsa och som lyckas fatta rätt beslut i satsandet. Någon som med sitt eget mod och sin egen brillians lyckas bättre än de andra på marknaden. Det här är som sagt en myt. För att någon skulle kunna komma på en genialisk idé är hen överlag tvungen att ha en utbildning och faktiskt inneha kunskapen som krävs för att komma på idén, och ska någon våga satsa så måste hen ha något att satsa.
Men vi kan bortse ifrån de här grundläggande ojämlikheterna. Åtminstone för stunden.
 
Jordbruket har blivit effektivare, färre människor kan göra mat till fler. Det här innebär att jordbruksägarna inte längre behöver anställa pigor, drängar och liknande. De behöver inte ha lika många på gården för att ändå få jobbet gjort. De som fått sparken stod nu utan försörjning och flyttade istället in i städerna och tog anställning hos fabriksägare och fick jobba under långa, hårda och farliga förhållanden. De gav dem sitt arbete i utbyte mot en lön, i den mån de alls gavs ett val (för vad är "svälta ihjäl" egentligen för val?). Otryggheten fick helt enkelt arbetarna att ge upp sin frihet.
 
Nu talas det igen om hur de rika förtjänar sin makt. Det var ju de som satsade och tog risken för att ha råd med fabriken (trots att en fattig arbetare kanske inte hade något att satsa från första början), och det var ju de som slet och kämpade för att få den där utbildningen (trots att många kanske inte hade de mentala, ekonomiska eller juridiska möjligheterna att alls klara skolan). Det kan hävdas att de byggde något, i den bemärkelse att de tog kontrollen över något. Och trots att de rika byggt sin makt/rikedom på andras arbete så anser många att de förtjänat det.
Men de rika får också barn. De flesta får ju det. Och tack vare sin makt kan de uppfostra barnen på vissa sätt. Eftersom de inte är tvungna att hjälpa till hemma i samma utstreckning för att få tillvaron att gå runt kan barnen istället fokusera på skolan, och föräldrarna hjälper dem knyta kontakter. De rikare har både fritiden och resurserna för att lägga grunden för att deras barn ska bli mer kapabla att fortsätta som rika. Oddsen för att ett rikt barn ska fortsätta vara rik ökar alltså (alla vetenskapliga undersökningar om ämnet stödjer detta), särskilt med tanke på att de ofta får ärva sina föräldrars tillgångar. Det är helt enkelt lättare för ett rikt barn att skaffa sig pengar när hen får lära sig plugga, knyta kontakter, bete sig rätt och göra rätt prioriteringar än för ett arbetarbarn som är för upptagen med att hjälpa till hemma för att få tillvaron att gå runt, som inte fått lära sig passa in i de sociala kontexterna, som inte får stöd i sina studier och som inte fått det grundmurade självförtroendet som en rik uppväxt innebär för att hinna lära sig bruka maktmedlen, alltså kunskapen, kontakterna och pengarna (att det här sker är också vetenskapligt bevisat). Det finns fortfarande de som tycker att de rika förtjänar sina fördelar. Barnen, även om de hade det lättare än alla andra, var fortfarande tvungna att kämpa för att nå de höga positionerna. Och ingen kunde ju säga att den första rika inte fick göra något med den makt och de resurser de själva arbetat in.
 
Nu är jag rädd för att tiden ska gå och för varje ny generation så ska avståndet öka mellan den nya rikgenerationens och den nya arbetargenerationens startpunkter. Vi har haft en positiv utveckling rätt länge, men den verkar vara på väg att vända för klassklyftorna ökar. Och jag är rädd för att den här maktskillnaden till sist ska bli så normaliserad att folk inte längre ser det som konstigt att vissa har mer makt än andra, och de rika slutar vara tvungen att arbeta ens lite för att folk ska känna att det är rätt att de har makten. Att ingen riktigt ska tänka på det, att de rika helt enkelt har makten bara. Att folk börjar tänka att det är så det ska vara.
För vad kommer det i så fall krävas för att ändra det den här gången?
 
...
 
Det är samma strukturer nu som då.
Skillnaden är att det vi nu tycker att fysisk styrka är orättvist i tävlan om makten, och en person som använder det för att ta makten ses ofta som kriminell, eller i alla fall en ondsint despot. Men vi har fortfarande ingenting emot användandet av mental, social eller finansiell styrka som ett sätt att tävla om makten. Det ses som rättvist att någon som är slugare gör de bästa affärerna på bekostnad av någon mindre slug. Det ses som rättvist att någon finansiellt stark använder sin finansiella styrka för att krossa en motståndare. Det ses som rättvist att någon med social makt får fördelar, röster eller makt av andra för att hen bara är så himla trevlig!
Men varför ser vi egentligen någon maktojämlikhet som rättvis? Vad är egentligen skillnaden mellan att köpa upp ett lands vatten, tvinga människorna att betala dyra pengar för det och låta de som inte har råd törsta ihjäl (ja, det har hänt på riktigt) och att bara slå ihjäl en person med ett svärd?
Kapitalismen kommer alltid att vara ett nollsummespel. Och ska vi ha vinnare så krävs det också förlorare. Ska folk vara rika så krävs det också fattiga.

Att göra sig själv sysslolös

"Jag tror inte ni vill lyckas egentligen. Vad ska ni politiskt aktiva göra i så fall?"
När en står på vänsterkanten, eller är engagerad feminist, börjar det här bli ganska vanligt att få höra, ofta följt av ett hysteriskt utrop i stil med "AHA! ALLA I VÄNSTERN ÄR KORRUPTA!". Och är inte det här ganska absurt, egentligen?
 
För det är just vänstern som får de här frågorna. Det finns inte en käft som anklagar en liberal eller någon konservativ för att engagera sig politiskt som en sorts självändamål, och ingen tror på allvar att de inte vill nå dit de strävar. Även om deras motivation för att engagera sig politiskt också kan ifrågasättas så är det ingen som hävdar att de inte tror på sina egna idéer i den utsträckning som vänstersympatisörer anklagas för. Kanske är det helt enkelt för att vi lever i en väldigt, väldigt borgerlig värld, vilket också gör det lättare för folk att här se att det alltid finns saker kvar att fixa och engagera sig för i politiken?
Men så kommer det också vara i en socialistisk värld. Människor kommer fortfarande falla mellan stolarna; diskriminering kommer troligtvis fortsätta vara problem att arbeta för att lösa; det kommer finnas nya frågor att driva och fler saker att förbättra. Det är överlag ingen som påstår att en socialistisk värld skulle vara perfekt. Däremot vore den väldigt mycket bättre än den kapitalistiska sörja av förtryck vi idag lever i.
 
Att engagera sig politiskt innebär överlag att en engagerar sig för att förbättra något. Jag tänker inte påstå att det inte finns undantag, och jag sticker definitivt inte under en stol med att vissa människors definition av att "förbättra" är apart eller genuint vidrig i mina ögon, men det hindrar inte att människor som engagerar sig politiskt gör det för att de vill förändra något till vad de anser vara det bättre. Nu kan jag givetvis inte garantera det, men jag är rätt säker på att folk som ställer de här typerna av "frågor" till vänstersympatisörer inte anklagar någon som reparerar en cykel och tycker det är lite kul för att egentligen vilja misslyckas så att hen kan få fortsätta reparera cykeln i all evighet.
Visst, politik tar ofta upp mer tid, och folk använder det i högre grad som hobby, men det hindrar inte det faktum att vi som engagerar oss fortfarande arbetar mot ett mål. Och om vi mot all förmodan skulle nå den egentligen högst teoretiska situationen där ingenting kan förbättras, så är de flesta av oss rätt chill med att försöka hitta en ny hobby. Kanske ta igen den läsning/det tv-tittande som vi har försummat under åren?

Nya kategorier!

Som några säkert märkt så har det kommit till två nya kategorier här på bloggen.
Den första är Antirasism. Eftersom jag definierar mig själv som just antirasism och försöker arbeta mot rasismen, både den parlamentariska (jag tittar bland annat på er Sverigedemokraterna) och den utomparlamentariska (jag tittar fortfarande på er Sverigedemokraterna) så tänker jag också försöka skriva en del inlägg om det här på bloggen.
Den andra är Kriget mot KDU. Här samlar jag inläggen i mitt långtgående projekt om att arbeta för att det vidriga KDU (Kristdemokratiska ungdomsförbundet) ska falla sönder och försvinna. En vacker dag kanske de till och med blir medvetna om att jag förklarat verbalt krig mot dem!
 
Jag vill också be hemskt mycket om ursäkt för att uppdateringen varit ganska dålig på sistone. Det beror på att jag har VFU (verksamhetsförlagd utbildning) just nu, och spenderar ungefär sju timmar per dag + tre timmar resväg på en skola och dessutom planerar jag historielektioner som jag håller i. Det är fantastiskt roligt, men väldigt uttröttande och tidskrävande, så när jag väl har en stund över där jag inte försöker hinna laga mat eller sova under så är jag ofta för trött för att skriva något vettigt. Jag vill helst inte att kvalitén i inläggen ska bli lidande, så är jag för trött så avstår jag helt sonika från att uppdatera. Men efter imorgon är det bara en vecka kvar, så efter det kommer jag förhoppningsvis kunna börja uppdatera lite oftare igen.
 
Kram på er!

Svar på frågor

Nu låtsas jag att jag är känd igen och tänkte svara på de frågor jag fick. Osäker på ifall jag kommer göra det igen, eftersom det här känns ganska skämmigt och väldigt arrogant, men jag har inte riktigt tid att skriva annat just nu.
 
"Kan du inte skriva om prostitution?" frågade Maria Bergström.
 
Det har jag gjort redan, faktiskt. Länkar till inlägget här, men jag funderar på att ta upp frågan igen.
 
 
"Vad är din drivkraft när det gäller politik?" frågade Visselpaj.
 
Svårt att säga, faktiskt. Tror det mest är att jag gör det jag tycker är rätt, och om jag tror på något måste jag fortsätta. Det blir ju ingen förändring om ingen gör något, så då känner jag att jag måste. Det är rätt snårigt egentligen, men jag försöker agera på ett sådant sätt att jag kan se mig själv i spegeln utan att ogilla mig själv allt för mycket. "Whatever helps you sleep at night", som en säger.
 
 
"Hur/när blev du genusmedveten?" frågade Karin.
 
Feminist har jag mer eller mindre alltid varit, redan innan jag alls förstod vad ordet innebar. Just medveten om problematiken kring genusstrukturer och liknande kan jag inte säga att jag helt förstod förrän jag började läsa Sofia Zettermarks blogg kring årskiftet mellan 2010 och 2011. Men innan det hade visst "förarbete" lagts. Dels av min goda vän Johanna (som gjort bloggdesignen!) och genom föreläsningar av Lars Jalmert vid Institutionen för Pedagogik (den hette så då i alla fall) på Stockholms Universitet.
 
 
"Finns det någon typ av kläder eller annat för utseendets skull som du känner att du inte har tillgång till (för att du är biologisk man) men som du skulle vilja ha eller använda?" frågade Intersexorwhat.
 
Inget jag kommer på så här på rak arm, men samtidigt är jag väldigt starkt insocialiserad i en manlig könsroll, även om jag inte är jätteduktig på att uppgylla den. De kläder jag önskar jag kunde ha men inte bär handlar mer om min kroppstyp.
Däremot önskar jag att det var lättare att tangera gränserna.
 
 
"Har du några förebilder i livet, och i så fall vem/vilka? (Politiskt, eller personligt, eller vad som.)" frågade Anonym.
 
Neil Gaiman. Jag är väldigt litteraturintresserad och tycker mycket om att skriva, och Neil Gaiman är min absoluta favoritförfattare. Dessutom verkar han vara en fantastiskt trevlig människa också som genuint tycker om folk. Att läsa hans böckers tack-delar och dedikationer är nästan lika trevligt som att läsa själva böckerna.
Annars försöker jag egentligen undvika att ha renodlade förebilder. Jag har väldigt många människor jag respekterar enormt mycket, men jag vill undvika att placera folk på piedestal.
 
 
"Hur ser du på turism, alltså den där västerlänning reser till fattigare delar av världen? Ser det som problematiskt utifrån maktperspektiv och hur förhåller du dig till det i praktiken i så fall?" frågade Carro.
 
Jag ogillar det. Det blir väldigt lätt vita, rika västerlänningar som åker runt i underprivilegierade delar av världen och leker kolonialister. Nu menar jag inte att omkringresande är negativt, verkligen inte, utan just själva "turism"-grejen. Det blir väldigt lätt en obehaglig exotifiering av andra människor. Turister tenderar också att visa upp en enorm brist på ödmjukhet inför människorna i landet där de turistar, oavsett om det rör sig om att rent föraktfullt sätta sig över andra, eller om det är den nedlåtande övertrevligheten.
 
 
"Jag har fått för mig att du är rollspelare. Är du det, och vilket är i så fall din favorit?" frågade Dixit.
 
Yes, jag rollspelar. Favoriterna är World of Darkness, med supplement, och Neo Games Eon och NeoTech.

Hur den förväntade bilden formar vår uppfattning av verkligheten

En sak som väldigt få tycks vara medvetna om är att det finns fler manliga än kvinnliga prostituerade. Det hela varierar givetvis beroende på hur vi väljer att definiera själva ordet "prostituterad", men de undersökningar som gjorts på området visar att det helt enkelt finns fler män än kvinnor som sålt sex. Så här ser det i alla fall ut i Sverige, men jag kan tyvärr inte svära på ifall det är ett mönster som återupprepas. Det är högst möjligt att situationen ser väldigt annorlunda ut i fattigare länder.
Men även om en vet om att det finns fler män än kvinnor som sålt sex så frammanas fortfarande nästan automatiskt bilden av en kvinna när någon nämner ordet "prostituerad", och det grövre pejorativet "hora" är ännu mer kopplat till kvinnor. Det här är något som antifeminister retar sig väldigt mycket på, och ser som ett tecken på hur hemskt förtrycka män är av en ondskefull "statsfeminism", trots att det är väldigt långt ifrån sanningen.
 
Vi är alla barn av vår kultur. Med det syftar jag på att vi under hela våra liv påverkats och kommer att påverkas av den socio-kulturella kontext vi befinner oss i. Det här är inte en åsikt, utan fakta som endast de mest naiva eller kunskapsföraktande skulle sätta sig emot. Hur gärna vi än vill vara våra egna så kommer vi aldrig vara helt fria, just för att vi aldrig helt kan kasta av oss det kulturella oket vi socialiserats in under.
I den här kulturella kontexten finns det olika bilder, olika arketyper (med brasklapp för att det kanske inte är helt så Jung använde begreppet). De kan sägas vara den stereotypa representationen av en viss företeelse i vårt kollektiva medvetande. Det är klart att det alltid finns undantag, men vissa enkla parametrar finns fortfarande knutna till de flestas förståelse av olika begrepp. Det handlar helt enkelt om inofficiella men kulturellt skapade konnotationer (betydelser) som gestaltas i form av olika egenskaper som knyts till begreppet. Det handlar om att ett begrepp för en betydelsenorm, som inte alltid är relaterad till hur det ser ut i verkligheten, men som skapar en förväntning på hur saker tillhörande företeelsen ska vara. För att förtydliga så skapar vi en norm för hur en viss företeelse ser ut.
 
Ett exempel på det här är ordet "våldtäkt". Ordet för för de flesta med sig en bild av ett våldsamt övergrepp mot en kvinna som utförs av en okänd man som angriper henne utomhus en mörk natt. I den kulturella bilden av begreppet är offret alltid en kvinna och förövaren alltid en man, det är helt enkelt hur vi förväntar oss att det ska se ut. Den här könsuppdelningen stämmer visserligen överens med hur det oftast ser ut i verkligheten, men det finns många situationer där "rolluppsättningen" ser annorlunda ut.
I vårt kollektiva medvetande finns också bilden av en våldtäkt som ett fysiskt våldsdåd utfört av en främling, detta trots att omkring nio av tio våldtäkter (siffrorna varierar en aning beroende på vem en frågar) sker i inomhus av någon som offret är bekant med.
Det här är förstås ett mycket allvarligt problem för människor som drabbas av en "icke-normativ" våldtäkt, och feminister med flera har kämpat otroligt hårt för att försöka vidga den kulturella innebörden av våldtäktsbegreppet. Och under tiden har offer hånats, nonchalerats eller glömts.
 
Det är den här stereotypa representationen som manliga prostituerade faller offer för vilket gör att de glöms bort i debatten. De passar inte in i normen för hur en prostituerad ser ut, helt enkelt, vilket också gör att de inte ses som "riktiga" prostituerade.
Det jag dock kan tycka är ironiskt är hur de antifeministiska elementen enligt min erfarenhet ofta vill frångå den här förklaringen och istället hitta någon de kan skylla på. Att tala om stereotypa representationer, eller strukturer, är "ovetenskapligt flum" för många av dem. Detta trots att det i dagsläget i närmast är standard på vilken samhällsvetenskaplig institution som helst. Men på sätt och vis kan jag förstå det. Det är helt enkelt lättare att hitta någon grupp att skylla på (i det här fallet feminister) än vad det är att identifiera den problematik som löper genom hela samhället i stort. Problemet är förstås här att det dels alltid måste finnas någon grupp att skylla på, och om en lyckas få bort "syndabocken" så kräver det att en hittar en ny syndabock i och med att problemen inte kommer lösa sig själva. Men det tar också bort fokus från problemets verkliga orsaker, vilket gör det möjligt för de som tjänar på att problemet fortgår också kan fortsätta göra det på alla andras bekostnad.
Det är också efter de här mönstren som våra könsnormer är uppbyggda. Vi har en stereotyp representation av "kvinna" och "man", och de som faller utanför de definitionerna ses inte som lika berättigade till att definiera sig själva utifrån begreppen. En man som inte följer normen ses inte som en lika "riktig man" som en man som följer den, och tas då inte heller på lika stort allvar i de kontexter där ens status som "man" räknas, precis som att en manlig prostituerad som inte följer normen inte heler ses som en "riktig prostituerad" på samma sätt som en kvinnlig prostituerad gör.
 
Kulturellt skapade stereotypa representationer, alltså normbilder för hur något ser ut, är något som alltid kommer att skada de som faller utanför dem. Oavsett vad saken gäller, oavsett om det är manliga prostituerade eller könsnormer, så är det fortfarande samma genomgående princip: Så länge vi anser att det finns en norm på hur en företeelse ser ut så kommer vi också att misstänkliggöra, stigmatisera eller nonchalera de som faller utanför den.

Länktips!

Jag har verkligen inte tid att skriva i nuläget, eftersom jag är tre veckor in i min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) och verkligen har fullt upp. Men här får ni lite länkar, och så uppdaterar jag igen till helgen!
 
 
http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/07/str-m-och-billing-sprider-okunskap-om-feminism En artikel om många av de myter och den okunskap som finns om feminism.
 
http://fredrikedin.wordpress.com/2010/12/05/darfor-skar-jag-av-brandslangen-2/ En text om upploppen i förorterna (troligtvis något av det bästa jag läst någonsin).
 
http://nojesguiden.se/blogg/kakan/g-nuz En text om genusdebatten och vilka som kastar sig in i den.
 
https://twitter.com/IntiChavezPerez/status/253468545688682496/photo/1/large En bild av hur riksdagspartierna ställde sig till homosexuellas föräldraskap år 1998.

Kriget mot KDU - Del 8: Det öppna målet, eller om att de vill förbjuda tiggeri

Nu känner jag det nästan som att jag sparkar på någon som ligger, för det finns få lika uppenbara fall av "öppet mål" som KDU:s senaste utspel i DN om att de vill förbjuda tiggeri (läses helt seriöst på egen risk). Det är så förbannat korkat att det är stötande, när jag läser det så vill jag att mänskligheten ska be om ursäkt för att något så genuint ogenomtänkt alls blivit påhittat. Att kalla det "text" är ett hån mot alla andra texter och själva innehållet är ett våldsamt övergrepp på de bokstäver som kallblodigt offrats för att producera den. Den här kognitiva spyan förtjänar inte att kallas idé, den är inte värd bandbredden den tar i anspråk för den ska gå att läsa och att någon på DN tänkte att det var en bra idé att låta trycka den här totalt intelligensbefriade smörjan får mig att sörja träden som fick offras på detta okunnighetens altare! Det gör fan ont rakt in i själen att läsa, inte på grund av empatilösheten, den har jag kommit att vänja mig vid från KDU:s sida, utan på den totala okunnigheten i  den så kallade "texten". Att läsa den här "texten" är som att få en käftsmäll av pur dumhet, som att författaren Mimmi Westerlund sträcker sig genom skärmen och loskar mig i ansiktet med sin totala idioti.
Men okej. Då börjar vi.
 
Mimmi Westerlund har varit med i tidningen förut. Då var det i en artikel om hur synd det var om Bjästaborna eftersom de blev lite impopulära efter att ha fryst ut två våldtagna tjejer till förmån för deras våldtäktsman. Westerlund försöker förklara sig med att hon, när hon stod i kyrkan och applåderade åt våldtäktsmannen, inte alls hyllade våldtäktsmannen utan bara sin klasskompis. Det faktum att de är samma person tycks hon inte riktigt förstå. I samma artikel där modern till våldtäktsmannen, som drev en lång smutskastningskampanj mot de två våldtagna tjejerna, kallade dem för smutsiga horor och hela "faderullan".
 
Westerlund börjar med att försöka lätta upp stämningen med ett skämt om att kristdemokrater skulle kunna känna djup sympati med något annat än en pensionerad frikyrkomedlem som retar sig på att ungdomar åker för fort på sina skateboards och lyssnar på "dunka-dunka-musik". Även om skämtet i sig var bra så har jag en obehaglig känsla av att hon faktiskt försökte få någon att tro på det på riktigt, men likt minotaurer och hydror är den kristdemokratiska empatin något som bara existerar i myternas värld.
Hon skriver "att våga kritisera tiggeriet har i Sverige länge varit tabu", och ja, det har det. Och det finns en jävla anledning till det. Att "våga kritisera" tiggeriet är ungefär som att "våga kritisera" ett mordoffer för att någon annan bestämde sig för att mörda hen. Eller, för att sätta det i termer som en kristdemokrat möjligen skulle kunna förstå, så är att "våga kritisera" tiggeriet ungefär som att "våga kritisera" en norsk jävla stavkyrka för att den inte fattade att den skulle flytta sig undan Varg Vikernes brasor. Som att "våga kritisera" ett gäng gravstenar för att några tonåriga hobby-"satanister" fått för sig att klottra lite.
Att "våga kritisera" tiggeriet är tabu för att det varken är särskilt vettigt eller produktivt att kritisera ett offer för att hen drabbats av något (Trots den uppenbara idiotin i att göra en sådan grej är det EXTREMT vanligt när det gäller våldtäktsoffer. Jag vet, dumheten är slående, men att KDU alls har medlemmar visar att vi uppenbarligen inte har någon brist på korkade kräk i samhället). Istället föredrar rationella människor att "våga kritisera" det som orsakar problemen, men att KDU skulle vara rationella är ungefär så långt från sanningen en kan komma.
Westerlund försöker egentligen plocka poäng här på samma sätt som alla andra självutnämnda motarbetare av det så kallade "PK-samhället", nämligen genom att utmåla sig själva som en sorts ädla sanningsriddare som kämpar emot ett åsiktsförtryck, när de egentligen bara är ett gäng plumpa idioter som kämpar för sin högst tvivelaktiga rätt att slippa ställas till svars eller kritiseras för skiten de häver ur sig.
 
Det är tragikomiskt hur Westerlund presenterar sin problembeskrivning. Först ondgör hon sig över hur tiggare utnyttjas av organiserade brottslingar, för att sedan förklara att ett förbud mot bakomliggande koppleriverksamhet, alltså den organiserade brottsligheten, inte räcker! Detta trots att det är just det hon i början påstår sig vilja komma åt. Det visar sig sen att det är det "organiserade, aggressiva tiggeriet" hon retar sig på. Westerlund är irriterad på att tiggare försöker effektivisera sitt tiggande, något som verkligen inte är förvånansvärt eftersom det nog är ganska trevligt att utöka de annars icke-existerande marginalerna en har som tiggare.
Westerlund hävdar att ingen vuxen människa i Sverige ska behöva "tvinga" (mina citationstecken, eftersom "tvånget" här är högst otvunget) fotgängare att köpa rosor för att klara sin vardag, eller behöva skicka fram sina barn för att väcka sympati. Det har hon helt rätt i, men istället för att då hårt slå fast att alla som tigger ska få hjälp så att de inte behöver tigga längre så förespårkar då Westerlund att vi istället ska förbjuda själva tiggandet.
Hålen i det så kallade "resonemanget" är stora nog att obehindrat kryssa igenom med ett mindre solsystem i släptåg!
 
Kräkmedlet till "artikel" avslutas med att KDU anklagar tiggarna för att orsaka en negativ "roffa åt sig"-mentalitet. Det är så ironiskt att jag nästan får hjärtstillestånd att KDU är dödligt upprörda över att folk ber om några femkronor, men helt okej med att stora företag roffar åt sig miljarder av skattepengar och orsakar irreparabla skador på miljö och människor, allt i den kortsiktiga profitens namn. Men som med den mesta borgerliga politiken antar jag att KDU tycker att det som är omoral för privatpersoner är driftighet och entreprenörsanda när det görs med en F-skattesedel i bakfikan. Sällan har dubbelmoralen varit så tydlig.
Lägg dessutom till att det är just Alliansens politik som fått klassklyftorna att skjuta i höjden. Reinfeldt kan prata hur fint han vill om att svenskarna fått det bättre ifall en bara räknar "etniskt svenska" män i övre medelklassen och sedan hoppas på att vi glömmer bort att det finns en hel del fler människor i landet, men faktum är att de fattigaste och mest utsatta i Sverige fått det sämre under det borgerliga styret. Och KDU visar nu att de, istället för att försöka handskas med konsekvenserna av den politik de förespråkar hellre vill sopa problemen under mattan och låtsas som att de inte finns där.
 
Det verkar som att Westerlund och KDU inte förstår varför folk tigger. De verkar tro att det är en asnice hobby som vissa ägnar sig åt för att håva in storkovan, istället för det absolut sista alternativ som det faktiskt är. Kanske är det den borgerliga sinnessjuka valfrihetsfokus som spökar i huvudet på det kristdemokratiska ungdomsförbundet men de verkar inte förstå att människor inte tigger för att de valt det; de tigger för att de inte har något annat val. Och jo, det är möjligt att det finns ligor som utnyttjar det här, även om jag i ärlighetens namn aldrig sett något bevis för att så skulle vara fallet, men lösningen för att komma åt dem är inte att förbjuda tiggeri, utan att se till att det inte skapas några som är så utslagna av samhället att de behöver tigga.
Det finns dessutom en liknande problematik här som i pratet om att förbjuda prostitution. Om vi gör en handling illegal så tar vi också bort allt juridiskt skydd som omgärdar den. Ifall tiggeri vore olagligt och en person ändå var tvungen att ägna sig åt det så skulle hen vara betydligt mindre benägen att anmäla eventuella övergrepp som hen kan råka utsättas för, eftersom tiggaren då också riskerar att straffas. En har kunnat se genom historien att så fort en aktivitet blivit olaglig så har den också dragit till sig annan, betydligt grövre, kriminalitet. Att göra en aktivitet olaglig är också att ta bort allt juridiskt skydd från de som utövar den aktiviteten, vilket är den huvudsakliga anledningen till att vettiga stater är väldigt, väldigt restriktiva med illegal-stämpeln.
För det är en myt att folk slutar göra något om det blir olagligt. Visst kanske det minskar, men det upphör inte, vilket vi sett med bland annat fildelning.
 
Detta hån mot allt vad empati, kunnande och vanligt jävla sunt förnuft är inte ens populistiskt. Det är för dumt för att vara det. Det är egoistiskt, det är trångsynt och det handlar bara om att KDU anser sig ha rätten att slippa bli störda av omvärlden. För kontentan i hela Westerlunds verbala åderlåtning är att hon är obekväm och vill lagstifta om att hon ska få slippa se sådant som gör henne obekväm. Hon talar om att det är obehagligt att tiggare kommer ivägen för henne, men istället för att föreslå förslag på sätt att hjälpa så att människor slipper tigga vill hon bara att hon ska slippa titta på dem. Det är som att stå i ett fallfärdigt ruckel som när som helst kommer rasa ihop och kräva en ommålning för att "piffa upp det" istället för att börja reparera de bärande väggarna. Det är det ultimata exemplet på egocentrism och empatilöshet. Westerlund vill inte hjälpa tiggare, hon vill bara slippa se dem.
Jag undrar vad KDU ska kräva lagstiftning om härnäst. Kanske att tidningar bara ska få berätta solskenshistorier? Eller en lag mot att gråta offentligt? För vi måste ju verkligen värna om KDUs rätt att få fortsätta leva i sin lilla anti-intellektuella bubbla, eller hur?

Låt oss prata lite om skolan

Ett ämne som av förklarliga skäl ligger mig väldigt varmt om hjärtat är skolan. Och det vore ju egentligen konstigt ifall det inte var så, jag ska ju trots allt bli lärare, och i mina ögon är det ett grundläggande krav att bry sig. Annars kan en lika gärna bli ekonom.
Tyvärr så finns det väldigt mycket problem i den svenska skolan idag. Det kommer troligtvis inte som en överraskning för någon; det går knappt att öppna en tidning utan att läsa en indignerad krönikör ojja sig om skolans tillstånd och sedan presentera vad hen tror är den perfekta lösningen. I bästa fall är det en briljant analys som på ett humoristiskt sätt sätter fingret på problemen. Oftast är det någon liberal smörja om att skolan borde fokusera mer på entreprenörskap och marknadsföring eller ett konservativt gallskrik om att vi behöver mer disciplin och kristna värderingar i undervisningen. Och inte sällan läggs skulden på lärarna.
Inte officiellt. Bortsett från en och annan harrang om att lärare som följer de modernaste pedagogiska teorierna är flummiga bara för att föräldrar och samhälle inte kan lära barn att läraryrket är värt att respekteras (mer om det senare) så är det förhållandevis få krönikörer som går till regelrätta angrepp mot lärarna. Men det är fortfarande en väldigt vanlig åsikt "kring frukostborden" att det i första hand är lärarens fel när någonting går snett.
Det här stämmer ju inte riktigt, så jag tänkte ta upp några av de anledningar till att skolan i Sverige nu ser ut som den gör.
 
 
Det fria skolvalet
Det fria skolvalet tillämpas mig veterligen i hela Sverige, men här måste jag erkänna att jag ärligt talat inte är helt säker. I min hemkommun under min gymnasietid, Stockholm, tillämpades det i alla fall. Idén är att det ska ge elever möjlighet att välja vilken skola de vill gå i för att då kunna hitta en skola och en utbildning som passar dem. Tyvärr har det inte fungerat så här, utan det har istället lett till en hel del obehagliga konsekvenser.
 
Alltid när saker ska väljas fritt på en marknad och det finns intressen som verkar för att de potentiella "kunderna" ska välja alternativet just de förespråkar så uppstår det en hierarki. Vissa val blir helt enkelt mer populära än andra och de olika valalternativen börjar tävla med varandra för att locka till sig flest väljare/kunder. Då mängden av "produkter" som kan väljas är begränsat (som antalet studieplatser) leder det till att vissa val kommer att anses vara lite bättre än andra, något som visar sig genom en utgallring bland de potentiella väljarna/kunderna som de vill locka till sig. I fall av handelsvaror tar utgallringen ofta form av en prisökning; populära produkter kan helt enkelt säljas dyrare, men i fall av studieplatser på en skola som av lag måste vara gratis visar sig utgallringen istället i form av betygspoäng. Ju högre intagningspoäng en skola har desto mer exklusiv kan den anses vara.
I skolans värld är den här hierarkin också högst reell, eftersom skillnaderna i intagningspoängen skapar högpresterande och lågpresterande skolor. Jag har inte riktigt utrymme att gå in på teorin i helhet, men en elev som befinner sig i en social kontext där goda studieresultat är normen och en statusindikator kommer troligtvis också att höja sina resultat, medan en elev som befinner sig i en social kontext där låga studieresultat är normen troligen inte kommer att höja sina resultat. Det finns givetvis många undantag, men det kan överlag ändå hävdas att elever i högpresterande skolor också fortsätter prestera bättre. Det ska också nämnas att elever i lågpresterande skolor i högre grad kommer ifrån problemfyllda bakgrunder, vilket leder till att lärarna i de skolorna har ett enormt mycket tuffare jobb i den sociala aspekten av yrket och då inte kan lägga ned lika mycket tid på det akademiska eftersom de lågpresterande skolornas ökade resursbehov inte möts av den faktiska resurstilldelningen.
 
Ökade konkurrens leder även till att mer pengar måste sättas åt till marknadsföring. Idén om att konkurrens skulle leda till en kvalitetshöjning är i bästa fall extremt överdriven, men när det kommer till skolan renodlat falsk. Det tanken om konkurrensens kvalitetshöjande egenskaper bygger på är att människor som köper en produkt köper en annan ifall de inte är nöjda med den första, men problemet är att utbildning inte är en produkt, och inget som köps tillräckligt ofta. För om du är missnöjd med utbildningen då måste du oftast vänta till nästa termin/läsår innan du kan byta till en annan utbildning. Och eftersom utbildningarna ändå skiljer sig markant ifrån varandra i fråga om när kurserna läses och hur kurserna ser ut så innebär det också att en inläst termin på en skola kan vara fullkomligt värdelös på en annan, något som i sin tur innebär att eleven får börja om. Inte jättekul som sextonåring. Saken är också den att det inte går att pröva på hur många "produkter" som helst. När det gäller t ex läsk så är det en ganska smal sak att köpa en ny sort ifall en inte gillar den första, i och med att de flesta av oss ändå drar i oss ett antal flaskor om året, men om du testat ett gäng skolor som inte fungerat så kan du efter bara kanske tre "köp" stå där som artonåring och nybliven etta. Något som inte heller är jättekul, och dessutom problematiskt eftersom en inte får gå i gymnasiet hur länge som helst.
Skolor har helt enkelt inte möjlighet att fokusera på kvalitet för att slå sig fram i konkurrensen eftersom det görs så otroligt mycket färre val av utbildning än vad som görs av faktiska handelsvaror. Istället blir skolor tvungna att fokusera på marknadsföring av sig själva, vilket leder till att mer och mer av skolornas budgetar går just till att locka till sig elever, för att skolan ska få mer pengar.
 
Att ha ett fritt skolval är ingen lösning för problemet att det finns dåliga skolor. Det är en väldigt klassisk borgerlig idé om att dålig välfärd bör väljas bort med medvetna val, men problemet är att det på "välfärdsmarknaden" är väldigt svårt att vara en upplyst konsument. Och hur sjuk är det egentligen att vara okej med att det finns dåliga skolor och sedan blint hoppas på att eleverna väljer bort dem istället för att direkt se till att alla skolor är bra?
 
 
Läraryrkets bördor
En Sifo-undersökning som gjordes 2011 på uppdrag av en dejtingsajt rankade lärare som det tredje sexigaste yrket, enligt både män och kvinnor. Sådant ger mig hopp. Men det är möjligt att folk kanske bara vill ligga med oss eftersom antalet sökande till platserna på lärarprogrammen i Sverige blir lägre och lägre för varje år som går och bara fem av hundra (!) föräldrar skulle rekommendera sina barn att bli lärare. Som lärarstudent möter jag ständigt människor som utgår ifrån att linjen var det sista alternativet för mig och när de får reda på att jag nästan kunnat komma in på vilken utbildning jag vill i hela Sverige är reaktionen alltid densamma: "Men varför lärare? Är du knäpp, eller?". Det här är bara mina personliga erfarenheter, men många av mina kurskamrater har liknande historier att berätta.
 
Nu har det nyligen varit en avtalsrörelse för att höja lärarlönerna. Facken hade krävt en ökning på 10 000 i månaden, men vek sig efter knappt en tiondel av det. Och läraryrket, särskilt i relation till arbetsbördan, ansvaret och utbildningslängden, är extremt lågavlönat. Ingångslönen är lägre än de flestas med liknande längd på utbildningen, men det största problemet är den nästan totala avsaknaden av erfarenhetsbaserad löneutveckling. En civilingenjör har en rekommenderad ingångslön på 29 600 kr, och en gymnasielärare får mellan 21 000 - 26 000 beroende på vilket län. Det är en viss skillnad, men civilingenjörer läser ofta ett halvår längre än de flesta lärare (jag vet inte själv om jag ska läsa fyra och ett halvt år eller fem år, eftersom mitt universitet inte är så jätteintresserade av att göra den informationen tillgänglig, utan jag har istället sju källor som säger olika saker), så med det i åtanke känns det inte som en jättestor grej, åtminstone inte bland de bättre betalda lärarna. Om vi tittar sen till civilingenjörer utan chefspositioner med tio års yrkeserfarenhet är medianlönen 40 000 kr i månaden. För en lärare med tio års yrkeserfarenhet är medianlönen 26 000 kr i månaden. Inkomstskillnaden har vuxit från ungefär 4000 kr i månaden till ungefär 14 000 kr i månaden. Och lägg dessutom till att samtliga inom läraryrket har ett betydligt större samhällsansvar än vad majoriteten av civilingenjörer har.
Jag kan inte riktigt påstå att jag är särskilt intresserad av pengar, och jag vet att den nuvarande lönen skulle räcka fint för egen del. Men det går inte att komma ifrån att en högre lön vore instrumentalt för att höja yrkets status, och då bidra till att både fler söker sig till utbildningen och att lärare får mer respekt i samhället. Mer respekt av media, politiker och vuxna överlag kommer också leda till att barn och ungdomar respekterar sina lärare mer. För det vi behöver är inte mer disciplin, utan mer respekt.
 
Lärare håller också på att fullkomligt dränkas i arbetsuppgifter nuförtiden. Nästan all "kringpersonal" som fanns tidigare är idag borta och allt större del av lärarnas yrkestid tas idag upp av administrativa uppgifter istället för fokus på undervisningen. Bara att bedriva undervisning är ett enormt jobb, då lektioner inte bara måste hållas utan för- och efterarbetet är precis lika viktigt, då det är viktigt att hålla koll på hur lektionen togs emot av klassen, vilka som verkade förstå och vilka som inte verkade göra det. Elever med särskilda svårigheter, antingen om de har diagnoser, problem hemma eller kanske bara lite svårt att hänga med måste ges särskild uppmärksamhet, samtidigt som starkare elever också måste få nya utmaningar för att fortsätta utvecklas. Elever behöver också ett studiesocialt stöd och hjälp för att hålla uppe motivationen om de håller på att ge upp eller börjar bli uttråkade. Redan i det här är har lärare idag ansvar för på tok för många elever för att kunna göra det hela perfekt, men lägg sedan till de fullkomligt extrema administrativa arbetsuppgifter och dokumentationskrav som tillkommit på sistone. Inte bara frånvarorapporter, föräldrakontakt, sjukanmälningar och ledighetsansökningar, utan allt som läraren gör ska idag dokumenteras och sparas.
Tiden räcker helt enkelt inte till, och det är få lärare som inte jobbar mer än de schemalagda fyrtiofem timmarna i veckan som ferietiden innebär. Men så länge lärartätheten inte ökar och "kringpersonalen" inte kommer tillbaka så kommer vi ha mängder av lärare som bränner ut sig själva i onödan.
 
Den låga lönen är också något som gör yrket oattraktivt, eftersom en bra löneutveckling helt enkelt är något många eftersträvar. Det gör att läraryrket blir väldigt inattraktivt för många som söker in till universitetet, och lärarlinjerna har gått från att ha omkring tjugo sökande per plats till att ha omkring en sökande per plats. En sökande per plats innebär att alla som söker kommer in. Dessutom visar det sig att lärare sällan är sökandes förstahandsval, utan istället blir mångas kanske tredje- eller fjärdehandsval.
Vilka vill vi ska lära upp hela Sveriges kommande generationer? De så kallat "best and brightest" som är engagerade och brinner för det de gör eller människor som kanske inte alls vill bli lärare, utan istället hoppat på linjen för att ha något att göra?
Bland de jag känner på lärarprogrammet här i Linköping är i princip samtliga oerhört engagerade och väldigt stolta över sina yrkesval. Borde det inte vara så överallt?
 
 
Friskolereformen och vinster i friskolorna
En annan "het potatis" är frågan om friskolorna och problemet här är lite relaterat till de fria skolvalen eftersom friskolorna konkurrerar med de kommunala skolorna. Skillnaden är också att de kommunala skolorna måste erbjuda plats till elever, vilket innebär att om en friskola som lovat lite för mycket guld och gröna skogar och sedan går omkull, något som händer då och då, så måste "överskottet" av elever in i de kommunala skolorna, som då inte är redo eller riktigt har resurserna för att ta emot dem. Vidare så lockar friskolor ofta bort elever från kommunala skolor som då tvingas lägga ned.
 
Idén med friskolor är antingen att de ska kunna utföra verksamheten billigare än kommunala, eller att det är en arena för entusiastiska individer att använda sig av andra pedagogiska idéer än de som praktiseras i de kommunala skolorna. Svaren varierar beroende på vem en frågar. Problemet är att friskolorna istället i många fall blivit en arena för stora företag att tjäna sig en ganska rejäl hacka av skattepengar, genom att ta överskottet som blir över efter att de slimmat ned verksamheten.
Jag säger inte att alla friskolor är sådana här, jag själv gick på en som var helt fantastiskt bra under min gymnasietid, men vi kan inte blunda för det faktum att det förekommer och blir allt vanligare. Lösningen är förstås ett totalförbud mot vinster i välfärden, annat än vanliga månadslöner (en rektorslön t ex?). Då skrämmer vi bort de företag som bara vill göra sig en hacka, men behåller de seriösa eldsjälarna som faktiskt vill driva skolor.
 
Återigen blir argumenten lite desamma som i frågan om det fria skolvalet. Ifall nu de kommunala skolorna är dåliga så är inte lösningen att dränera dem på pengar och elever och då göra dem ännu sämre för de elever som faktiskt går där. Istället borde de förbättras.
 
 
Sparkrav och högre omkostnader
Många argumenterar för att det inte går att bara kasta pengar på ett problem tills det försvinner. Det är överlag helt rätt, men vi måste fortfarande kunna inse att det ibland kan finnas en resursbrist. Skolan är en sådan arena. Idag går en betydligt högre andel av skolornas budgetar till att betal hyror, eftersom dessa skjutit i höjden, och av någon anledning tycker inte den svenska staten om att bygga byggnader och sedan behålla dem, utan så fort något byggs så måste det säljas ut till något vinsthungrigt företag. Här vore det fantastiskt lätt att helt enkelt köpa eller bygga byggnader statligt och sedan låta de kommunala skolorna använda dem gratis, eftersom det helt enkelt blir billigare i längden än att punga ut massor av pengar på hyror till olika företag.
 
Skolorna omfattas också mycket av sparkrav, särskilt i och med att det nu är kommunerna som styr dem. Det verkar vara något som gör att kommuner gärna vill spara in på saker, och med den riksdagspolitik borgarna driver så har jag mina aningar om varför. Saken är helt enkelt den att om vi sänker skatterna så har vi också mindre pengar att spendera på saker som skola, äldre, vård och omsorg. Men det här tycks av någon anledning vara en väldigt komplicerad ekvation för vissa att förstå.
 
...
 
Jag vet inte riktigt hur jag kan avsluta den här texten på ett vettigt sätt. Skolan idag har allvarliga problem, vilket är fruktansvärt jobbigt att se, eftersom det nog är en av de absolut finaste samhällsinstitutioner vi har idag. Men jag slutar nog med den här texten som publicerades i Östersunds Posten.

Kriget mot KDU - Del 7: Aron Modig goes to förorten

I det här inlägget kommer jag nog att återupprepa en del jag skrivit i mitt inlägg om KDUs "Skaffa ett liv"-kampanj, men det kan tyvärr inte hjälpas. Aron Modig har nämligen dammat av den egentligen ganska unga men av någon anledning väldigt dammiga kampanjen i en debattartikel som publicerades under tisdagen i Svenska Dagbladet.
Och jag vet att jag inte är så jättenabbt på bollen här, eftersom det redan skrivits väldigt mycket vettigt om artikeln och ämnet, men jag tillbringade hela gårdagskvällen med att sitta i möte och sedan förbereda lektioner, så jag ligger lite efter i mitt tidningsläsande.
 
Aron Modig börjar med vad han själv troligtvis tycker är en gripande problembeskrivning men som egentligen bara är en extremt enögd och onyanserad verklighetsbild. Men i Aron Modigs värld är allting svartvitt! Det finns skurkar, det finns offer och det finns hjältar. Det hade säkert blivit en fantastisk saga för ungdomar i lägre tonåren, men som verklighetsbeskrivning är det inte mycket värt. En närmast total brist på analys har dock aldrig stoppat KDU tidigare, och Modig är fast besluten om att fortsätta traditionen av dåligt underbygda, reaktionära debattartiklar.
 
Han skyller allt på en "liten grupp ligister" och pratar om aktiva val. Det är sant att det är ett aktivt handling kasta stenar mot civilsamhället, men hur mycket val är det egentligen att välja mellan att tyst acceptera utanförskapet, tristessen och utsattheten eller att göra något, vad som helst, för att protestera? Det handlar egentligen inte om en medveten protest, jag tror inte ungdomarna vet varför eller så, utan de är helt enkelt förbannade. De är så pressade och så utestängda att det till sist bara exploderar. Det handlar inte om individuella val utan det handlar om hur människor som grupp fungerar. Pressas vi tillräckligt hårt så skjuter vi ifrån tillbaka.
Modig säger att han vill att politiker ska fördöma det, men det är ju lätt för en rik politiker med makt att säga åt fattiga, maktlösa ungdomar att de borde göra något annat. Varför skulle någon vara intresserad av att lyssna på vad någon som inte ens kan föreställa sig deras situation tycker att de borde göra?
För att lyssna till Modig är som att lyssna på en handelshögskoleelev som förklarar att om fattiga är trötta på att vara fattiga så är det bara att starta ett företag och "ta ett banklån för att finansiera det". Det handlar om en människa som är så blind för sina egna privilegier att han blivit helt inkapabel att förstå att människor inte har lika reella möjligheter bara för att de har lika teoretiska rättigheter.
 
Modig gör också en grej av att försöka skylla problemen på "de sönderreglerade arbets- och bostadsmarknaderna." Det är antingen genuint okunnigt eller ren lögn, för det är nog inte så att ungdomar i förorten gör uppror för att de inte får köpa loss sina lägenheter till en billig penning eller för att de vill kunna bli avskedade mycket lättare. För det ger inte fler jobb att slopa anställningstryggheter eller arbetarrättigheter, utan allt som händer är att företag då får lättare att sparka folk de tycker är obekväma. Och få saker gör företag lika obekväma som när en arbetare börjar prata om sina rättigheter.
 
När Modig sedan påstår att det aldrig lönar sig att utmana rättsstaten är han nästan obehagligt fascistisk. För om det är något vi lärt oss av historien så är det att rättsstaten behöver utmanas gång på gång för att kunna utvecklas och bli mer rättvis. Ingen har någonsin givit en förtryckt grupp rättigheter, utan de har alltid tvingats kämpa sig till dem. Oftast genom att utmana Modigs omhuldade rättsstat.
 
Nog stämmer ordet "reaktionär" bra in på högern, dels i den ursprungliga betydelsen, men också i den mån att de inte är intresserade av att förebygga problem, utan enbart siktar på att reagera och straffa, istället för att förbättra och stödja.
För hela Modigs artikel stinker av en reaktionslystnad. "Anpassa dig eller straffas!" gastar han och lyckas i vanlig ordning helt missa att det inte finns en enda instans där strängare straff lett till färre brott i oprivilegierade områden, eller att Alliansen med sin åtstramningspolitik är den huvudsakliga orsaken till varför det här eskalerar.
För det handlar om utanförskap, det handlar om att sakna möjligheter att förändra sin situation och om att aldrig ges en ärlig chans. Det handlar om att klassproblematiken i Sverige döljs av skitsnack om invandring eller religion, detta trots att den här sortens problem funnits i nästan alla samhällen någonsin. Fattigare områden, och särskilt de med mycket unga människor, har alltid varit de osäkra områdena. Och även om högern kan tala sig stumma om "rättigheter" så är begreppet fullständigt irrelevant ifall det saknas möjligheter att använda sig av rättigheterna.
Och det är där problemet ligger. Inte i någon brist på etiska värderingar, disciplin eller sociala trygghetslagar som det gör i Modigs fantasivärld, utan i avsaknaden av möjligheter och maktlösheten det skapar. Det behövs inga hårdare tag eller stränga politiska förmaningar; det behövs jämlikhet och social rättvisa. Det behövs en möjlighet att kunna påverka och förändra sin egen tillvaro. Frihet utan jämlikhet är ingen äkta frihet - bara privilegier.
 
 
Läs gärna den här texten av Fredrik Edin om fenomenet.

RSS 2.0