Förtrycket av män och förtrycket av kvinnor

Ibland känner jag mig lite som Kassandra, den trojanska sierskan och syster till prins Paris, som förgäves försökte varna både Trojas invånare om den stundande katastrofen och Agamemnon om hans och hennes egen stundande död. Nu menar jag inte att jag kan se in i framtiden (eller att Apollon förälskat sig i mig och att jag sedan avvisat honom) men ibland känns det som att jag gång på gång förklarar mig hes för att få folk att se de strukturer jag själv och många andra tycker är nästan pinsamt tydliga. Och vi når folk; medvetenheten om strukturell problematik har troligtvis aldrig varit lika stor som den är idag, men ibland så blir en bara trött.
 
För i jämställdhetsdebatten idag finns det fortfarande en sorts desperat vilja i att dela upp det förtryck som drabbar män och det som drabbar kvinnor. Jag förstår helt att det är bra att ibland ha olika angreppspunkter, och jag ser inget som helst fel i att titta närmre på konsekvenser av förtrycket som drabbar en specifik grupp. Det är inte den separationen jag har något emot. Det gör mig trött att så många vägrar förstå att DET ÄR SAMMA JÄVLA FÖRTRYCK SOM DRABBAR BÅDE MÄN OCH KVINNOR!
Så fort någon väljer att analysera ett problem utifrån ett kvinnligt perspektiv eller titta på en konsekvens av vår sexistiska samhällsstruktur som drabbar kvinnor så trillar det genas in ett stort gäng bajsnödiga puckon som  aggressivt börjar gasta om "Men killar då?! De har det faktiskt värre!" och när någon väljer att börja tala om en situation där män får ta konsekvenserna av ojämlikheten så dyker det upp liknande töntar, visserligen inte alls lika ofta men tillräckligt ofta för att det ska reta mig till vansinne, och högljutt börjar ropa om "Men tjejerna då?! Det är ju faktiskt skitjobbigt att vara tjej!". Detta trots att det beror på precis samma saker, nämligen:
 
KÖNSROLLERNA!
 
När människor fastnar i olika situationer där de möts av olika förväntningar eller behandlas olika baserat andras upplevelser av deras könstillhörighet så beror det just på att folk tror att vi har två kön som står i en dikotomisk relation till varandra. Alltså, två kön som är varandras motsatser. Det är kärnan till precis allt könsrelaterat förtryck, eftersom vi helt enkelt inte skulle diskriminera människor av ett visst kön om vi inte trodde att könstillhörigheten hade någon betydelse. Det förekommer inte att någon säger att "jag tror att könet är helt irrelevant när det gäller allt, men kvinnor är mer lämpade som föräldrar och borde då sköta barnen medan männen jobbar" eftersom det är en total självmotsägelse, men det är helt vansinnigt vanligt att folk häver ur sig att "män och kvinnor är olika varandra och bra på olika saker, därför borde kvinnor ta hand om barnen och män jobba, men bägge sakerna ska ses som lika mycket värda". Och könsförtrycket grundar sig just i den totala illusionen om att vi bara har två kön och att dessa två skulle vara totalt olika varandra.
När vi tillskriver olika grupper olika egenskaper så skapar vi en press på individerna i gruppen att konformera sig efter de förväntningarna, vilket leder till att de som inte lever upp till de tillskrivna egenskaperna utsätts för social stigmatisering eller värre. De som inte faller in i den utstakade förväntningen av hur en person tillhörande den gruppen bör bete sig behandlas som om hen har egenskaper hen inte har. Där har vi kärnan till det strukturella förtrycket.
 
Jag förstår helt folk som väljer att fokusera på vissa konsekvenser av förtrycket som bara drabbar vissa grupper, det handlar om vad en är intresserad av och vad en vill ta upp, men det gör mig så trött in i själen när folk ändå fortsätter att betrakta män och kvinnor som att de står mot varandra. Problemet med att vi fortfarande ser kön som en dikotomi i samhället är att folk automatiskt tänker att ifall den ena gruppen förlorar så måste den andra vinna. Massor av människor vill fortfarande betrakta jämställdhetsdebatten som en sorts hockeymatch mellan män och kvinnor som måste sluta lika för att det ska vara rättvist när det egentligen är ett spel byggt på samarbete, där antingen alla eller ingen förlorar i den bemärkelse att vissa i gruppen förtrycks utifrån deras grupptillhörighet. Och nu pratar jag inte om det här skitsnacket om att "män och kvinnor måste komplettera varandra", i helvete heller! Det föder bara ytterligare in i den masshysteriska illusionen om kön som en dikotomi.
 
Vi kan helt enkelt inte bygga ett jämlikt samhälle så länge vi betraktar kön som en avgörande egenskap i hurdana folk är, och så länge vi tror att könet säger något om en människas personlighet så kommer vi också att bete oss olika mot människor av olika kön. Att människor är olika varandra är bra och fantastiskt roligt, men inte att de förväntas passa in i en viss mall och sedan behandlas utefter mallen snarare än deras individualitet. Jämlikhet är enda sättet för oss att faktiskt få en frihet i hurdana vi vill vara och hur vi vill bemötas, och att krossa könsrollerna är den enda vägen dit.

"Tintingate" - Språket, litteraturen och kulturen

Det här är förmodligen redan skrivit, men jag vill också ha en möjlighet att säga det.
 
Igår skapades det rabalder efter att DN publicerat en artikel om hur Tintin-serier skulle plockas bort från Kulturhushets i Stockholms eftersom många av dem har ett rasistiskt innehåll. Nyheten spred sig som en löpeld genom internet och ramaskriet var ett faktum. Hysteriska anklagelser om censur och ilskna Avpixlat-rop om yttrande- och tryckfrihet blandades med saklig och relevant kritik i vad som snabbt blev en total cirkus när de andra tidningarna hakade på.
Vi fick dock snart lära oss att DN-journalister, Avpixlat-människor och den politiska inkorrekthetens försvarare har mer gemensamt än bara ett ovetenskapligt förakt för genusvetenskapen, nämligen en total oförmåga till källkritik eftersom det visade sig, tack vare att Tanvir Mansur tog sig tid att faktiskt fråga på Kulturhuset, att Behrang Miri, personen som "avslöjandet" handlade om, inte alls planerat att kasta ut seriealbumet från Kulturhuset eller göra dem otillgängliga. Allt som skulle hända var att Tintin skulle flyttas från barn-och ungdomsbiblioteket, Tiotretton, till serietidningsbiblioteket, Serieteket.
Det var allt.
Tyvärr innebar inte det att det blev slut på skitsnacket. I skrivandets stund har personal på Kulturhuset fått motta hatmail och hot, och ett antal grupper på Facebook dedikerade att låta Tintin vara kvar spammar rasistiska påhopp mot Behrang Miri. Vi kan ta några exempel:
 
Det jag reagerar på är att hur nätet, varje gång något kritiseras för att ha rasistiska tendenser, fylls av massor av kaukasier som högljutt deklamerar att det inte alls är rasism, och att folk bara är känsliga. Det rimmar väldigt illa att höra från en grupp människor som drabbas av rasism i en extremt liten omfattning och kanske inte är bäst i världen på att avgöra vad som faktiskt är rasism eller inte. Men det är likväl ett vanligt fenomen att någon från en icke-marginaliserad grupp ska komma till en marginaliserad grupp och tala om vad som egentligen är diskriminering. Det kallas "whitesplaining", "malesplaining", "straightsplaining", "cissplaining" och liknande, beroende på vilken grupp personerna som försöker "förklara hur det egentligen ligger till" tillhör.
Med det här menar jag inte att bara för att en individ tillhörande en marginaliserad grupp tycker att något är förtryckande mot hens grupp så är det automatiskt så. Det finns rötägg överallt. Men människor från en icke-marginaliserad grupp kan aldrig ta sig ett sådant totalt tolkningsföreträde till vad som är nedsättande eller diskriminerande gentemot marginaliserade grupper som personer som ägnar sig åt sådant här tenderar att göra.
 
Nej, jag tycker inte heller att Tintin ska plockas bort, men det var aldrig på kartan från första början. Jag är för en öppen kultur och tycker inte att någon konst ska förbjudas (inte ens Lars Vilks), även om jag inte heller tycker att staten eller media har någon skyldighet att producera konsten heller. Men framför allt tycker jag att det är viktigt att visa hur tendenserna en gång i tiden såg ut. Vi får helt enkelt inte glömma det förtryck som människor har utsatts för under historiens gång, om inte annat för att det hjälper icke-marginaliserade människor att förstå det förtryck som andra fortfarande möter. Det handlar helt enkelt om att vi måste se nu:et utifrån en historisk kontext om vi alls vill förstå det. Vi måste lära oss att ord inte bara kan såra med deras direkta betydelser, utan också med vilka konotationer de har. Annars får vi folk som går runt och hävdar att "neger är en färg" utan att se problematiken i det hela.
Det här måste dock göras försiktigt, och kanske av folk som är mer mottagliga för den typen av förståelse än vad barn överlag är, vilket också är anledningen till att jag förstår varför Miri inte ville ha Tintin-böckerna på barnbiblioteket. För de som hävdar att barn inte skulle märka av rasismen och då inte ta skada av den snackar helt enkelt skit. Barn lär sig extremt mycket från den omgivande sociala kontexten, och att människor med olika utseenden behandlas olika är precis en sådan grej som barn reproducerar ifall de inte får lära sig att det hela är fel. Jag tycker även att Mein Kampg bör finnas tillgänglig, men jag är inte för att vi har högläsning ur den för femåringar.
 
Det är intressant hur kulturyttringar nästan bara försvaras så här intensivt när det handlar om att låta sexism eller rasism fortsätta. När Anna Odell dömdes till böter var det många som jublade, och väldigt få drog ut i nätbaserade korståg när det var tal om att Berney Påhlssons Vingklippt Ängel inte skulle läsas av unga tonårstjejer. Sen kan jag givetvis inte belägga det här, men jag är övertygad om att det är samma människor som nu hotar personallen på Tiotretton som det var som hotade de kvinnliga teaterarbetarna som var med och satte upp SCUM-manifestet. För upprördheten hos många här (men långt från alla) handlar inte egentligen om att det är något som plockas bort, utan det handlar om att de inte vill tvingas granska sig själva.
 
David Eberhard skriver på Newsmill om hur vi kommer börja se rasism i massa saker om vi tittar efter, och att vi inte ska vara så lättkränkta (Eberhard är för övrigt samma person som försökte använda sin legitimitet som psykiatriker till att föra fram åsikten om att transpersoner visst borde steriliseras). Han försöker måla upp någon form av imaginärt katastrofscenario där massor av gammal älskad kultur blir stämplad som rasistisk ifall vi tittar för noga på den, och missar då, i vanlig ordning, det uppebara:
Vi lever nämligen i en kultur som är, men som framför allt har varit, väldigt rasistisk och sexistisk, och att vi faktiskt borde ta och titta lite närmre på och börja problematisera vår kulturella kanon, just för att den faktiskt innehåller såpass mycket material som vi faktiskt borde förhålla oss till istället för att bara ignorera. För visst är det egentligen ganska sjukt att vi har så oerhört mycket rasism, sexism och hbtq-fobi i vår kanon?
På sätt och vis kan jag förstås förstå kritikerna. Jag är också uppvuxen med Tintin och älskar serierna, men det är fortfarande viktigt att vara medveten om den rasistiska världsbild som porträtteras i dem. Sen finns det vissa som försöker ursäkta det med att hävda att de är från en annan tid och att det då inte kan vara rasism, men det är förstås struntprat. Det är rasism, och att det var så folk tänkte då gör det bara förståeligt, inte ursäktligt. Det innebär inte att Hergé, eller för den delen Astrid Lindgren eller William Shakespeare, var dåliga människor, utan bara att de levde under en tid full av dåliga normer de inte var medvetna om eller ens kunde påverka. Det är inte Lindgrens fel att ordet "neger" var socialt accepterat när hon skrev Pippi, det gör henne inte till rasist (hennes engagemang för flyktingbarn var ju helt fantastiskt och är definitivt något som borde uppmärksammas mer!), men vi kan fortfarande inte bara blunda för att normerna faktiskt fanns då eftersom vi då tillåter dem att reproduceras genom kulturen.
Det är helt enkelt inte kulturskaparna vi tar avstånd ifrån när vi påpekar rasismen/sexismen/hbtq-fobin i något verk, utan det är dåtidens rådande kulturella klimat.
 
Men så fort någon försöker problematisera det hela så möts hen av en vägg av ilsket tjat om statligt finansierade kulturarbetare utan bättre saker för sig, genushysteri och kulturmarxister, allt kryddat med missuppfattningar om vad yttrandefriheten innebär och bakom det idag ständigt förekommande uttrycket "PK". Och det är egentligen helt absurt att vi fortfarande inte kan diskutera rasism, sexism eller hbtq-fobi i kulturen utan att massor av människor ska råka ut för en mental härdsmälta och gå bärsärkagång i ett kommentarsfält, samtidigt som anonyma rasister/sexister/hbtq-fober spammar iväg mordhot. För många tycks fortfarande vara inkapabla att förstå att bara för att någon aspekt av ett fenomen kritiseras så innebär det inte att folk vill förbjuda det.
För Tintin ska få finnas, och Hergé var en helt fantastisk författare och säkert en jättefin människa, men han levde fortfarande i en rasistisk social kontext som märks i hans verk och som vi måste förhålla oss till.

Länktips

Hej, jag är helt sjukt trött och orkar inte skriva ett inlägg idag. Sov bara en två-tre timmar och har sedan haft praktik hela dagen (som gick bra ^^), men här får ni lite annat att läsa.
Min uppdateringsfrekvens kan bli något lidande de kommande veckorna då praktiken är i fem veckor och jag är van vid runt 2-6 h i veckan istället för 30ish som jag kommer ha nu. Men jag ska försöka hålla mig till mitt "typ var tredje dag"-schema.
 
En text om hur feminismen inte bör vara dogmatisk och att vi inte bör kritisera andra feminister för att de inte är "perfekta" nog
http://rookiemag.com/2012/07/this-is-how-it-feels-to-be-free/
 
En text om paparazzikulturen och smygfotograferande av unga kvinnor
http://www.guardian.co.uk/culture/2012/sep/22/creepshots-revenge-porn-paparazzi-women?fb=native&CMP=FBCNETTXT9038
 
En serie om datorspel och den riktigt vidriga kultur som ibland frodas där
http://sci-ence.org/on-playing-well-with-others/
 
En text om varför "strong female characters" inte är någon hit
http://www.overthinkingit.com/2008/08/18/why-strong-female-characters-are-bad-for-women/

Myten om att kvinnor bara attraheras av as

Jag har tidigare skrivit om så kallade "Nice Guys", och eftersom vi lever i en kultur där kön fortfarande ses som en dikotomi så kräver varje mansroll också en motsvarande kvinnoroll som en sorts "komplement". Nu syftar jag inte på liknande roller, och jag försöker verkligen inte påstå att kvinnor bör ses som ett komplement till män (något som däremot inte är en allt för ovanlig företelse i vårt samhälle), utan det jag menar är att om män betraktas på ett sätt så finns det också oftast ett sätt att betrakta kvinnor på som "passar in i ekvationen". En form av logisk uppställning som påminner lite om "Om A så B", med brasklapp för att matematik inte riktigt är min starka sida då jag valt en annan utbildningsväg.
 
Den bild av kvinnor som korresponderar till stereotypen Nice Guys är den av kvinnor som i bästa fall hopplöst attraherade av så kallade "bad boys" och i värsta fall hopplöst attraherade av så kallade "bad boys" och manipulativa as. En bild som delades av den annars fantastiske George Takei gestaltar kvinnosynen som finns hos Nice Guys väldigt tydligt:
(Jag äger inte den här bilden, och vet inte vem det är som gjort den då den informationen saknades när den delades. Ifall ägaren till den här bilden inte vill att jag använder den här så är det bara att kontakta mig så tar jag bort den)
 
Det är helt enkelt väldigt vanligt att kvinnor ses som att de helt enkelt inte är medvetna om vad som är "bäst för dem", utan istället håller sig till de manipulativa asen trots att de borde ha lärt sig att de killarna enligt stereotypen bara kommer att utnyttja och såra dem. Den specifika orsaken till att det ser ut så här tycks inte vara helt klar i resonemangen, men det finns många som ändå tenderar åt att kvinnor skulle vara ytliga/korkade/elaka som gång på gång väljer "de hormonstinna alfahannarna" istället för "de snälla, mjuka killarna".
 
Hur har då den här bilden vuxit fram?
Jo, jag ser det som att det är något som skett i flera steg.
Först och främst så kommer vi inte riktigt ifrån att det är svårare att vara introvert än extrovert som man i samhället just för att könsrollerna för män säger att män borde vara extroverta. Det här är något av en förenkling, men det är svårt att bryta mot könsrollerna oavsett, och särskilt på den romantiska fronten. I och med att män också i stort fortfarande förväntas vara de som tar initativ leder det till att en extrovert man får betydligt mycket fler romantiska möjligheter lättare än vad en introvert man får. Det här leder till att många introverta killar, stereotypen av en Nice Guy är en introvert kille, ser tjejer bli ihop med/hooka up med extroverta killar som kanske inte är lika snälla och trevliga men som tjänar på att de helt enkelt uppfyller könsrollen och tar för sig. Jag säger inte nu att introverta är snällare än extroverta, utan bara att de introverta killarna i exemplet fokuserar på de av de extroverta killarna som inte är så snälla eftersom det är mer upprörande att se en person en crushar på bli tillsammans med någon som är framåt och otrevlig än som är framåt och trevlig just för att det är mycket lättare att själv förstå vad personen gillar hos den trevlige.
Vi har också personer som blivit dumpade för någon annan. Eftersom vi både idag och under rätt lång tid tillbaka betraktat monogam romantisk kärlek som en form av sexuell äganderätt så är det inte helt ovanligt att folk som blivit dumpade till förmån för någon annan känner att den personen "stal" den föredetta partnern. Bitterheten och sorgen över att ha blivit dumpad gör att det är väldigt lätt att den nye betraktas som ett manipulativt as som kom och förstörde ens fina förhållande, oavsett hurdan personen är egentligen. Känslorna gör det helt enkelt svårt att betrakta den nye ur ett särskilt positivt ljus, och folk tänker istället att den föredetta partnern dumpade en för ett elakt as.
Det som slutligen kommer in som en lite extra krydda över den här bitterheten är den undermedvetna idén om att samhället är skyldigt män en tjej (jag har skrivit mer om det i mitt inlägg om Nice Guys). Den ständigt reproducerade kulturella bilden om den manlige hjälten som beter sig "rätt" och då oftast får en tjej som belöning i slutet helt enkelt har påverkat folk. Till det kommer de så kallade "gentlemansidealen" som många blivit fått upptryckta i ansiktet om hur en beter sig "korrekt" mot kvinnor och då kommer belönas för det med just kvinnlig uppskattning. Problemet är ju att riktig snällhet inte har något med alla de här reglerna att göra, utan just bara handlar om att vara snäll.
Tillsammans har de här orsakerna skapat en bild av att kvinnor bara attraheras av as som spridits likt en relationsmässig råttan-i-pizzan-sägen. Internet har också bidragit till att det blivit ett såpass stort fenomen som det är idag, i och med att det aldrig varit så lätt att dela med sig av berättelser och erfarenheter som det är idag.
 
Problemet med allt det här är ju att det, liksom alla andra myter, helt enkelt inte stämmer.
Dels är det ju "teorier" utformade helt utifrån ett manligt perspektiv. Ingen tycks alls ha bekymrat sig om att fråga kvinnor hur de ser på saken, eller frågat någon varför hon fallit för det så kallade "aset". Visst finns det folk, oavsett kön och läggning, som faller för människor som kanske inte är de schystaste, men att utgå ifrån att en majoritet av alla kvinnor bara attraheras av as känns som en ganska långsökt slutsats, särskilt när en jämför den med den betydligt rimligare "hon ser något hos honom som du inte ser/tänker på (kanske delvis för att du är lite svartsjuk)".
Det här visar också på vissa socialt inlärda beteendeskillnader mellan män och kvinnor. Kvinnor som inte hittar partners vänder oftast det innåt och skyller på sig själva medan män som inte hittar partners vänder det oftast utåt och skyller på den potentiella partnergruppen (givetvis finns det undantag). Det beror inte på att män är taskiga eller så, utan helt enkelt på hur människor får lära sig bete sig (män som aktiva subjekt som ska hitta någon som är villiga att ta emot dem, medan kvinnor som passiva objekt som måste hitta någon som är villig att vilja gå efter dem), och att män ofta får lära sig vara mer utåtagerande. Det märks också på hur män som mår dåligt oftare vänder det mot omvärlden i form av våld, ilska, osv, medan kvinnor som mår dåligt ofta vänder det innåt i form av självskadebeteende, ätstörningar och liknande.
Återigen så är det här ett socialt inlärt beteende, och inte något som är biologiskt medfött. Det innebär att det finns väldigt många undantag som inte följer de här mönstren och att jag bara talar i väldigt generaliserande termer.
 
Det som anhängare av de här "teorierna" inte tycks vara villiga att förstå är att det är en stor skillnad på att attraheras av någon för att hen är ett as och att attraheras av någon som sedan visar sig vara ett as. As-biten är helt enkelt oftast inte en del av det som attraherar en utan något som en råkar få med på köpet. Som jobbiga svärföräldrar. Och ifall det enda en hör om en persons partner är det personen säger när hen är upprörd över att de bråkat eller efter att de gjort slut så är det klart att det inte är en fantastisk bild av människan som kommer fram, men det är inte hela bilden. Det är väldigt ovanligt att människor för fram en väldigt positiv bild av en person de är arg på, men det innebär inte att personen i fråga är elak, taskig eller liknande, utan bara att människan som pratar ur sig talar i affekt. Och det ger sällan hela sanningen.
Så nej, kvinnor är inte alls bara attraherade av as. Visst, jag känner inte en enda kvinna som attraherats av någon person som inte kan bete sig illa ibland, men det beror helt enkelt på att alla människor beter sig illa ibland. Det är helt enkelt en del av att vara mänsklig.
 
 
 
Ps.
Frågestund-tjosanen är fortfarande igång. Höj mitt redan vansinnigt stora ego genom att ställa en fråga och få mig att känna mig som om ni är nyfikna på mig också, och inte bara det jag har att skriva =p

Den ettåriga gymnasielinjen och varför det är en dålig idé

I dagarna har Jan Björklund lanserat ett förlag om att det ska skapas en helt yrkesförberedande gymnasielinje på bara ett år, för att "komma åt de som hoppar av". Och jag håller helt med om att det är extremt viktigt att försöka nå de elever som inte orkar med skolan, men jag tror verkligen inte att en ettårig gymnasielinje är rätt väg att gå. Det känns som att behandla symptomen istället för själva problemet, något som kan vara ganska katastrofalt när problemen med skolan överlag är såpass allvarliga som de faktiskt är i dagsläget.
 
Det löser inte problemet
Det finns väldigt många olika anledningar till att någon hoppar av gymnasiet. Att de akademiska kraven är för svåra är definitivt en potentiell sådan, men det är knappast den enda, och troligen inte heller den största. Nu har jag själv visserligen turen att vara rätt duktig på just det akademiska, så det är lätt för mig som privilegierad att komma och häva ur mig att gymnasiet inte är så svårt, men jag tror dock det är naivt att tro att alla, eller ens en majoritet, som hoppar av gymnasiet gör det på grund av för höga akademiska krav.
Istället kan det röra sig om elever som har olika psyko-sociala problem, kanske utsätts för mobbning eller helt "enkelt" är deprimerade, som gör att de inte orkar med studierna. Det kan också vara så att eleven har någon form av inlärningssvårigheter som hen inte får stöd för på grund av bristande resurser eller kanske för att det inte är upptäckt än.
Vi har även problemet med sjunkande skolresultat, men här kommer en ettårig gymnasielinje inte heller att lösa problemet. Att successivt sänka kraven för att eleverna presterar sämre leder inte till en hållbar utveckling, utan för att komma tillrätta med problemet måste vi ta reda på vad det är som orsakar det (ett tips kan ju vara att titta lite närmre på klassaspekten, samt hur den så kallade "pluggkulturen" ser ut).
 
Kunskap krävs för att föra samhället framåt
Den här punkten är egentligen något av en parantes, men i Sverige rör vi oss allt längre ifrån det tidigare produktionssamhället. Det beror dels på att produktionen blir allt mer effektiviserad och komplicerad, vilket innebär att det behövs en mindre men mer välutbildad personalstyrka för att hålla igång den. Givetvis går det helt att fokusera den ettåriga gymnasielinjen på just det personerna behöver kunna för att arbeta i produktionen, men i och med att produktionsprocessen ständigt utvecklas så kommer också personalstyrkan att behöva vidareutbildas. Det här är förstås möjligt direkt vidareutbilda personalen i just det nya, men studievana och framför allt teknikkunniga personer kommer troligtvis ha lättare att "hänga med i svängarna", och kanske rent av själva bidra med förbättringsmöjligheter.
Den andra, och största, anledningen till att Sverige inte längre är samma typ av produktionssamhälle som tidigare är för att mycket av själva produktionen flyttats till länder med billigare arbetskraft och sämre arbetsvillkor för att produktionsmedlens ägare ska kunna spara pengar. Det här är förstås inget jag ser som direkt positivt, eftersom jag tycker att alla bör ha bra arbetsvillkor och tjäna lika mycket, men innan vi får en rejäl samhällsförändring kommer det dock vara en del av verkligheten. Det här innebär också att folk som bor i Sverige inte har tillgång till samma typ av industriella produktionsarbeten som tidigare; det brukar talas om att vi är ett tjänsteproducerande land snarare än ett varuproducerande. Den nya typen av arbeten kräver ofta högre utbildning än den äldre typen av arbeten gjorde.
 
Kunskap är makt
Det mer centrala är att kunskap alltid varit och troligtvis alltid kommer vara en form av makt. Dels krävs kunskap för att vi ska kunna förstå vår omvärld, men också för att vi ska hålla oss kritiskt tänkande och dessutom för att vi ska kunna hävda vår demokratiska rätt. Utbildning är helt enkelt ett grundläggande kriterium för en fungerande demokrati. Om vi nu ska vara lite krassa så finns det en anledning till att det första många diktatorer gör när de kommer till makten är att rensa ut just de som sysslar med utbildning; lärare, lektorer, professorer, med mera. En outbildad befolkning är helt enkelt betydligt lättare att kontrollera.
Det här innebär inte att alla som inte gått på högskolan är idioter eller något sådant, utan bara att utbildning är ett sätt för människor att tillgodose sig själva sådant de kanske inte skulle lärt sig annars, och det gör det framför allt lättare för många att lära sig saker med hjälp än på egen hand.
Det här kommer kanske låta lite konspirationsteoretiskt, men med en ettårig gymnasielinje som helt fokuserar på arbetsrelaterade saker så kommer Björklund att kunna skapa en lite mer lättstyrd arbetslinje. Jag tänker verkligen inte påstå att det skulle vara hans syfte, men det kommer likväl bli en konsekvens av förslaget.
 
Möjligheten att utbilda sig är ingen självklarhet, utan tvärtom något som de innan oss kämpade hårt för att få, och som många människor runt om i världen fortfarande saknar. Det är en helt fantastisk rättighet och något vi borde vara oändligt tacksamma för och verkligen inte ge upp i första taget. Ta istället tillvara på den.
 
 
Ps.
Jag har fortfarande igång min lilla frågestund igång. Ställ gärna frågor så att jag slipper känna mig fånig och egocentrisk.

Frågestund?

Jag tänkte stjäla en idé från Intersexorwhat med att ha en frågestund och en "önskelista". Så alla ni som läser och vill fråga något får hemskt gärna göra det så försöker jag svara (jag kör på en "fråga vad du vill"-princip, men jag förbehåller mig rätten att låta bli att svara om det t ex är något om mig själv som jag inte vill dela med mig av). Eller, om det är så att det är något ni skulle vilja se att jag skriver något om så får ni gärna föreslå det så ska jag titta närmre på det (det kan ni förstås alltid göra, men nu känns det officiellt och coolt).
 
Det här kommer för övrigt kännas skitfånigt ifall jag inte får några frågor nu. Då skyller jag på kapitalismen.

Frihetens pris

I dagarna har Newsmill stängt av sin kommentarsfunktion på grund av att de bakom sidan ansåg att det skedde för mycket grova övertramp bland kommentarerna, samt att de saknar resurserna att hålla lite bättre koll. Det här stämmer helt överens med min bild av sidan, och anledningen till att jag själv slutade hänga där var just för att tonen var på tok för hård för att jag riktigt skulle trivas där.
 
De som är upprörda över det här beslutet vill få det att låta som att debatten i kommentarsfälten är jämställd och respektfull, och att alla har möjlighet att göra sig hörda, men så är inte fallet. Precis som den liberala lögnen om att alla har samma möjligheter på marknaden så är inte heller de här påståenda sanna eftersom människor helt enkelt har olika förutsättningar. Och om vi har ett system där frihet bara finns för de som är starka eller många nog att ta den, så har vi ingen äkta frihet. Det är helt enkelt bättre att alla begränsas lite så att alla kommer fram än att vissa tillåts ta över all plats.
Det handlar om att med frihet så kommer också ett ansvar om att försäkra sig om att en inte kränker någon annans frihet. Det är dock få i kommentarsfält som har förstått det, utan många stirrar sig fortfarande helt blinda på vad de upplever sig ha rätt till.
 
Hatet en möter som feminist eller vänsteranhängare är väldigt annorlunda det hat som antifeminister möts av i just kommentarsfält. Jag säger inte att alla antifeminister missköter sig, eller att alla feminister och vänsteranhängare sköter sig, utan bara att en stor majoritet av de som kommenterar i tidningars och bloggars kommentarsfält hatar feminister och vänsteranhängare något så enormt mycket. Och det handlar inte om att de bara ogillar åsikterna som feministerna eller vänsteranhängarna för fram, utan det tar ofta överhanden i ett regelrätt hat gentemot personerna bakom åsikterna.
Det är också på grund av det här som det är färre feminister som kommenterar artiklar än vad det är antifeminister. Det är inte helt lätt att hantera att någon som inte alls brytt sig om att sätta sig in i vad du tycker kastar myter och rykten spridda över nätet, saker som andra sagt som är helt tagna ur sina sammanhang och det absolut vidrigaste idioter som kallar sig samma sak som du någonsin hävt ur sig rakt i ansiktet på dig, kräver att du ska ta ställning till det och sedan vägrar lyssna när du förklarar hur du egentligen tycker, vad de "citerade" personerna egentligen sa eller hur det hela egentligen ser ut.
Eftersom de redan bestämt sig för vad du tycker, att du är hjärntvättad, samt en vidrig hora/bög/förrädare/mediaelit/idiot, och allt de känner för dig är ett fullkomligt nattsvart hat.
 
Jag tänker på min nya idol My Vingren och hennes debattartikel hon skrev i Aftonbladet för en vecka sedan. Jag får fortfarande ont i magen när jag läser den, och vill helst bara plugga ur datorn, trots att jag själv inte varit med om något ens liknande det hon utsätts för bara för att hon vågar stå upp som feminist.
För jag klarar mig ändå förhållandevis bra. Först och främst är jag man, och män får ta emot betydligt mindre hat och hot, något vi märkte när tjafset om SCUM-manifestet var som störst. De kvinnliga skådespelarna mordhotades, förolämpades och hängdes ut, samtidigt som den manlige regissören, minst lika delaktig i att verket blev till, knappt möttes av något alls. Sen är jag ganska vältalig och väldigt insatt, så jag har inga problem att föra fram mina åsikter. Jag är också ganska rapp i käften, och ganska hårdhudad, så jag har nog ganska goda förutsättningar att försvara mig.
Men det blir fortfarande jävligt jobbigt ibland.
 
Nu, i och med nedstängandet av kommentarsfälten på Newsmill, fick de här hatarna givetvis mer vatten under sin kvarn. För dem innebär det här att "PK-maffian censurerar obekväma åsikter", men de förstår inte att det inte handlar om åsikterna, utan det handlar om hatet. För vi människor måste förstå att vi kan påverka varandra på fler sätt än med regelrätt tvång, och vi kan tysta varandra även utan att hålla för någons mun. Att skriva hatiska kommentarer, att skicka hat- och hotbrev, att hänga ut åsiktsmotståndares adresser på nätet; det är att tysta människor.
Kommentarsfältskulturen göder också uppfattningar som i grund och botten är felaktiga. Många kommentarsfältshatare verkar ha fått för sig att de representerar majoriteten i samhället, bara för att folk inte orkar, vågar eller bryr sig om att skriva och bemöta deras hat, något som i sin tur ger hatarna bilden av att de kämpar för den breda massan mot en förtryckande elit. Det här stämmer inte, men alla vetenskapliga bevis, alla opinionsundersökningar och alla studieresultat som visar på motsatsen bortförklaras med "PK-samhällets lögner" och liknande. Det är också där den stora faran visar sig. Kampen mot den så kallade "PK-maffian" har blivit en religion, och bland dess följare finns det ett antal blindgalna fanatiker som skyr få medel för att tysta allt motstånd.
 
Kommentarsfält är bra i teorin, men med den friheten kommer som sagt också ett ansvar. Det är ett ansvar som internet inte har tagit, och visar ännu en gång varför vi inte kan ha fina saker.

DN, "hen" och hur ironin blåste genom Sverige

Som de flesta förhoppningsvis har märkt så har DN infört ett förbud för deras journalister att använda ordet "hen" i artiklar eftersom det kan uppfattas som "ett queerpolitiskt ställningstagande". Och trots att jag aldrig varit det minsta involverad i DN så skäms jag å deras vägnar, eftersom det hela är så fantastiskt korkat att det känns som ett aprilskämt.
 
Saken är helt enkelt den att i den så kallade "hen-debatten", det vill säga årtiondets största icke-fråga, så går det att skönja tre sidor av de som överhuvudtaget bryr sig.
Först har vi hen-förespråkarna. Människor som gillar ordet "hen" och tycker att det är ett bra ord. Dessa startar överlag inte diskussionerna, utan försvarar bara sin egen/andras rätt att använda ordet "hen" ifall de nu känner för det.
Sen har vi hen-kritikerna. Människor som avskyr ordet "hen" och blir skitsura så fort de ser det. De hotar med att bojkotta tidningar så fort någon har mage att använda ordet och diskuterar de med någon som använder ordet så riktar de istället helt in sig på att personen skrev "hen". Även kallade "de infantila dumhuvudena".
Slutligen har vi en "mittemellangrupp". Det är personer som säger sig inte ha något emot ordet hen, men att de ogillar de som helt vill ta bort "hon" och "han" och förbjuda människor från att använda de orden, eller alls göra skillnad på kön. Även kallade "de som slåss mot väderkvarnar".
Det är möjligen så att det finns en fjärde sida; nämligen de väderkvarnar som "mittemellangruppen" slåss mot. Men jag, som ändå har hållit mig extremt uppdaterad i den här icke-frågan och som anser mig vara ganska väl insatt i hur "genusdebatten" går, har aldrig sett, hört eller ens anat mig till någon som tycker så. Inte ens bland manshatare som låtsas vara feminister trots att de inte förstår vad ordet innebär.
 
I och med att diskussionen ser ut så här så går det inte att se DN:s uttryckta förbud mot ordet hen som ett sätt att undvika att ta ställning i frågan. Tvärtom så är det i högsta grad ett ställningstagande, nämligen ett för hen-kritikerna, som likt gråtande spädbarn gastat om en bannlysning av ordet sedan första början. Hade DN velat undvika att ta ställning så hade de sagt att "Det är helt upp till våra journalister hur de vill göra med ordet 'hen', för vi bryr oss verkligen inte. Det här är fånigt och vi vill fortsätta stoltsera med hur radikal vi försöker få vår kulturdel att verka. Sluta störa oss med dumma frågor." Men tyvärr var det inte så de resonerade, vilket gör ursäkten att de inte vill ta ställning något av det mest ironiska som hänt mediasverige på länge.
 
Nu kanske någon undrar varför jag skriver det här om jag ändå anser att "hen-debatten" är en icke-fråga. Samma personer kanske också undrar varför hen-förespråkarna gör en så stor grej av det för "borde inte ni genusintresserade syssla med viktigare frågor?". Och personen har förstås helt rätt i att det finns viktigare frågor, men hen missar det faktum att det i princip aldrig är hen-förespråkarna som startar diskussionerna. I så gott som alla fall där det blivit diskussioner om "hen" så är det hen-kritikerna som börjar gnälla när någon använder ordet hen, varpå hen-förespråkarna förstås försöker försvara den personens rätt att uttrycka sig/kalla sig vad fan hen vill; alltså det som de flesta skulle hävda.
 
Det absolut mest komiska i den här situationen, och på sätt och vis det mest tragiska när en kommer på att de här människorna faktiskt är på riktigt och inte bara något som är påhittat i Saturday Night Live, eller något liknande, är att de människorna som jublar åt att DN uttryckligen förbjudit sina journalister från att använda ett ord, är samma människor som hela tiden håller på och gastar om yttrandefriheten till höger och vänster!
Det är ju knappast första gången de här självtitulerade frihetsförespråkarna egentligen omfamnar det minst frihetliga av alla alternativ, men det har sällan varit så här tydligt.

Till er som per definition kritiserar journalister

De finns få grupper i samhället som får utstå lika mycket påhopp och genuint hat som journalister. Hatet mot journalister i de politiska lägren är tämligen välkänt, särskilt bland de grupper som främst dväljs på nätet, men även många människor som vanligtvis är lugna och sansade får något vilt i blicken så fort media och dess arbetare kommer på tal. Bland den främlingsfientliga extremhögern och avpixlat-anhängarna så talas det ständigt om hur "media hjärntvättar befolkningen" och "PK-journalister censurerar människor och döljer sanningen", och inom vänsterkretsar är det inte helt ovanligt att höra prat om ett "mediaväsen styrt av företagsintressen". Många ger sig förstås inte in i regelrätta konspirationsteorier, men bland dessa är det likväl vanligt med mutter om en "sensationslysten media" och "journalister som inte är intresserade av sanningen".
Och ja, det är väl inte så konstigt?
 
Låt mig först säga att nej, det finns ingen konspiration. Det sitter inga ondskefulla politiker eller företagsledare i ett hemligt rum någonstans under jorden och smider planer för hur de ska använda media för att hjärntvätta befolkningen/tvinga alla att bli feminister/låta muslimer ta över världen/starta världskrig/förtrycka arbetarklassen/bli världshärskare, och väldigt liten del av media i fungerande demokratier styrs av hemliga statliga organ. Det är inte svårare än så; det existerar helt enkelt ingen konspiration.
Med det menar jag givetvis inte att allt som står i tidningarna är den objektiva, ovinklade sanningen, utan bara att det är precis lika korkat att utgå ifrån att allt en läser är falskt som det är att utgå ifrån att allt en läser är sant. Det handlar helt enkelt om att tänka lite kritiskt och själv fundera på ifall det finns fler sidor av historien (Hint: Det gör det oftast). Men bara för att media inte är objektivt sant så innebär det inte att det finns en hemlig konspiration som sitter och försöker hjärntvätta oss, utan det beror på att det dels är så gott som omöjligt att få fram en objektiv sanning eller presentera samtliga sidor av saken, särskilt inte inom de tidsmarginaler som en tidning oftast arbetar efter. Media är helt enkelt tvungna att presentera den information de har hunnit få fram. Sen kan förstås vissa journalister också vara lata, det säger jag inte emot, men att utgå ifrån att en hel yrkeskår är inkompetent är bara fånigt.
Det kan också, givetvis, finnas intressenter som vill få fram sin sida av det hela, och visst kan det ske påtryckningar, men oftast blir det ensidigt för att de intressenterna är väldigt skickliga på att få fram just sina budskap; antingen genom att kontrollera vad det är för information som kommer ut (planerade "läckor", presskonferenser) eller att ha en såpass stark "röst" att den dränker andra "röster". Återigen så handlar det inte om någon konspiration, utan om att journalister också bara är människor och knappast hinner göra en superavancerad research på bara några timmar. Vill ni ha genomarbetade reportage; läs reportagetidningar, inte nyhetstidningar.
 
Men jo, media är väldigt sensationslystet. Och det är inte så konstigt, eftersom det är vi som tvingar media att vara det. Vi lever i vad som kan betraktas som en marknadsekonomi, och ifall medierna vill överleva så måste medierna sälja. Och skandaler säljer. Media reagerar bara på en marknad som vi som konsumenter har skapat åt dem. Visst, de har förstås själva bidragit till att skapa den eftersom mediecheferna givetvis vill försöka maximera försäljningen, men likväl är det vi som stått där med pengar i handen och varit mer benägna att betala för stora löpsedlar om valfusk, Paris Hiltons sexliv eller blodiga mord än för djupgående artiklar om hur mycket nuförtiden ser rätt bra ut eller att det som folk tidigare var något hemskt och obehagligt egentligen visade sig inte vara så farligt.
Media lever dessutom på att allmänheten betraktar dem som välinformerade, i och med att ingen vill köpa en nyhetstidning som hen tror är full av skitsnack. Det är också delvis därför media väldigt sällan "ber om ursäkt" eller rättar sina egna fel, och då det väl händer så blir det ofta i en ganska liten notis. Det är också samma anledning som att media sällan skriver att "oj, vi hade fel om den här skandalen"; det skadar helt enkelt deras försäljning mer än vad det gör att bara ignorera det, eftersom de dels offrar sin egen trovärdighet, och dessutom måste ha "allt ser bra ut"-texter. (Observera att de är skillnad på "det här ni borde varit rädda för är inte så farligt"-texter och "titta en söt noshörning"-texter. Det sista säljer.)
 
Där spelar också skräcken en stor roll. Om det är något som verkar farligt skriver media gärna om det, eftersom folk då känner sig nödgade att köpa tidningarna för att ta reda på hur de bäst kan klara sig undan faran. Om det står att allt är lugnt, så minskas incitamenten att köpa tidningarna i och med att detaljerna i "allt lugnt" inte blir lika akut viktiga att ta reda på. Och jo, det här är något som media utnyttjar, och det kan en förstås tycka vad en vill om, men faktum kvarstår att media inte har så mycket annat val; just för att vi lever i en tråkig kapitalistisk marknadsekonomi. Journalister måste skriva vad som säljer för att kunna garantera sig sitt levebröd, och då är det betydligt lättare att hålla sig till gamla, beprövade sätt. Givetvis finns det de som försöker vara nyskapande, men vi kan inte begära av människor att de ska riskera sin inkomst på det sättet.
 
Nu säger jag inte att media och journalisterna inte har något eget ansvar alls. Det har de också, men media kan inte bara helt ändra sättet de gör saker på, eftersom de alltid måste sälja.
Media bör aldrig betraktas som en fristående aktör i ett samhälle, utan media är alltid en avspegling av samhället. Och precis som att sättet vi ser på oss själva förändras beroende på vad det är vi ser i spegeln när vi borstar tänderna, så förändras också samhället beroende på hur media speglar det. Det är definitivt en växelverkan mellan media och samhället, men media är likväl en avspegling snarare än en fristående samhällskapare.
Och det är också det som är kärnan i det hela; nämligen att det är vi som skapat samhället och dess media och det är också vi som måste hållas ansvariga för hur det fungerar. Jag är övertygad om att massor av journalister inte vill behöva arbeta som de gör men deras chefer, och då vi i förlängning, ger dem inget annat val. Om folk på allvar vill att media ska sluta vara skandallystet och bara bry sig om försäljningssiffror; sluta försvara den kapitalistiska marknadsekonomin som tvingar media till att inta den hållningen.
 
Så till er det angår: Sluta hacka på journalister som yrkesgrupp bara för att du inte gillar eller håller med allt som står i tidningarna. Väx upp, för fan!

Nice Guys

Det här är på sätt och vis lite känsligt att skriva om, eftersom jag, tidigare i livet, varit något av en Nice Guy. Jag gick väl aldrig så långt att jag ansåg att det var tjejers eget fel ifall de behandlades illa, och jag ansåg mig aldrig heller "ha rätt" till kärlek, sex eller liknande på grund av jag var snäll, men jag kunde ofta beklaga mig över att tjejer inte ville ha snälla killar. Men jag ser det här som att jag gör upp med mitt förflutna.
 
(Bör kanske tillägga att jag förenklar och stereotypiserar väldigt mycket i den här texten, så att ingen missförstår)
 
Nice Guys
En kille, Nice Guy, beter sig väldigt schyst och snällt mot en tjej som han är intresserad av, lyssnar på henne, är förstående och trevlig, men försöker inte ta något romantiskt initativ, varpå han sedan blir bitter när hon blir tillsammans med en kille som kanske är lite mer framåt. Ifall tjejen sedan behandlas illa av pojkvännen så sitter Nice Guy snällt och lyssnar när hon pratar av sig, samtidigt som han vill ta pojkvännens plats. För vissa blir den här bitterheten så stark att Nice Guy innerst inne börjar tycka att heterosexuella tjejer som behandlas illa av sina pojkvänner får skylla sig själva, eftersom "de givetvis skiter i alla snälla killar och bara vill ha en 'testosteronstinn alfahane'". Nice Guy beklagar sig ofta högljutt över att tjejer inte vill ha snälla killar.
 
Det här är hur jag definierar Nice Guys, men tittar en runt på internet hittar vi många, betydligt mer apologetiska definitioner, troligtvis eftersom internetpersoner väldigt ofta faller in i just Nice Guy-kategorin. Det centrala för dock alla som är ursäktande mot det här fenomenet är dock att de ser det som att det är tjejernas fel. Enligt internet är det tjejerna som inte ser den "fina" killen som står framför dem, utan istället måste tråna efter "korkade, otrevliga muskelpaket" istället för att det är det "korkade, otrevliga muskelpaketet" som faktiskt försöker göra ett romantiskt initativ. För det är kärnan i det hela; Nice Guys försöker i regel aldrig ta första steget, utan de fortsätter istället att profilera sig själva som den förstående och trevlige vännen.
Och jag vet att det är orättvist att killar förväntas ta första steget. Tro mig, för jag är själv skitblyg när det gäller romantik och ser inte särskilt bra ut, och jag vet hur mycket det verkligen suger att stå där bredvid någon en är intresserad av och verkligen inte hitta de rätta orden, utan istället stå fastfrusen i en helt paralyserande blyghet som gör det i princip fysiskt omöjligt att ta något första steg. För jag kan inte heller närma mig någon romantiskt. Det är i princip omöjligt för mig.
Men det är fan inte tjejernas fel att det ser ut så här, utan det är en del i det sexistiska könsnormativa samhällssystem vi lever i, där män förväntas vara aktiva och kvinnor passiva.
 
Gräver vi lite djupare i Nice Guys mentalitet så upptäcker vi att mycket av den här bitterheten handlar om en känsla av att vara berättigad ("entitled", finns ingen perfekt översättning). Det är på sätt och vis inte så konstigt, eftersom samhället i stort säger till killar att sex med snygga tjejer är något av en rättighet. I filmens, böckernas eller spelens värld blir ofta den manliga hjälten "belönad" med en snygg tjej att ligga med i slutet, efter att han gjort allt rätt och, åtminstone i senare kultur, behandlat henne schyst (Läs mer om det i punkt 5 i den här artikeln).
Mycket av den här känslan av att vara berättigad kommer ifrån att Nice Guy ser det som att han uppvaktar och visar intresse när han beter sig vänskapligt mot tjejen. Han ser det som att han lägger ned tid på henne, vilket då skulle göra henne "skyldig" honom, istället för att bara vara snäll.
Nice Guys är egentligen inte särskilt snälla alls, utan det rör sig om ett väldigt manipulativt och självcentrerat sätt att närma sig en person på. Som vän med det underliggande motivet att försöka ha sex med personen. Nu säger jag ingenting emot vänner som har sex med varandra, utan bara falskheten i att bli vän med någon bara för att ha sex med hen.
 
Problemet är också att många Nice Guys är väldigt veka. Nu menar jag inte bara som osäkra, även om det också är sant, utan som i genuint toffliga. Det är en sak att vara snäll, men det är en helt annan sak att inte alls våga stå på sig själv lite. Mary Saint Mary har det perfekta exemplet i ett av sina blogginlägg:
 
"Jag: Ska vi kolla på True Blood ikväll?
Elak kille: Nä fy fan, fattar inte hur du kan kolla på sån skit. Nu drar jag och super med mina kompisar istället. [Bråk uppstår]
Mesig kille (Nice Guy, min anmärkning): Okej. [Sitter sedan och typ sms:ar eller går iväg under avsnittet pga ointresse, varpå jag blir irriterad och störd]
Snäll kille (Snäll på riktigt då, min anmärkning): Nja, du vet, jag är inte så förtjust i den serien. Har du nåt annat vi kan kolla på så kan du kolla på True Blood imorgon när jag inte är hemma? [Okej, vi kollar på något annat]
 
Saken är helt enkelt den att det är en skillnad på att vara snäll, och att vara ryggradslös. Det sistnämnda är det få som finner attraktivt, oavsett könet på personen. Många attraheras helt enkelt av personer, och då är det inte så kul med någon som hela tiden känner att hen behöver trycka undan sin.
 
Det är dags att vi slutar se på män och kvinnor som två helt olika arter, och istället börjar inse att det "tjejer vill ha" i en potentiell partner, troligtvis inte skiljer sig allt för mycket från det "killar vill ha". Och det är helt enkelt väldigt få som gillar elaka människor som behandlar en illa. Och i ärlighetens namn så är inte Nice Guys särskilt snälla, när allt kommer till kritan. För hur schyst är egentligen det här?
 
 
Läs gärna mer:
http://www.heartless-bitches.com/rants/niceguys/niceguys.shtml
http://geekfeminism.wikia.com/wiki/Nice_guy_syndrome
Och så kommer jag länka till några fler serier när Something Positive är uppe igen.

"Politiskt inkorrekt" humor

För ett tag sedan drog komikern Daniel Tosh våldtäktsskämt på Laugh Factory i Hollywood. En kvinnlig medlem i publiken reste sig då upp och sa att "våldtäktsskämt är aldrig roliga", varpå Tosh kontrade "briljant" med att det vore hysteriskt roligt ifall kvinnan skulle bli gruppvåldtagen precis då, i klubben de befann sig i.
Jag länkade till en artikel om det här i mitt förra inlägg, som tar upp hur en bör skämta om våldtäkt ifall en nu känner att det är nödvändigt, så den sidan av myntet tänker jag inte gå in på idag. Istället tänkte jag tala lite om humorn i sig.
 
Nästa varje gång en person drar ett sådant här "politiskt inkorrekt" dyker det upp en mängd försvarare av skämtarna som motiverar det hela med att "antingen måste få skämta om allt eller så är ingenting okej". Det finns vissa som gör det på ett bra sätt och har vettiga poänger, som Magnus Betnér, och så finns det vissa som istället börjar prata om yttrandefriheten, och då helt tycks ha missförstått vad hela det konceptet innebär.
Yttrandefriheten handlar, som Forskarfeministen tar upp i ett av mina favoritinlägg någonsin, om förhållandet mellan staten och dess invånare, och eftersom det ändå är förhållandevis få som anser att någon som skämtar om något som hen ogillar att det skämtas om borde arresteras och dras inför domstol, så är det hela något av en icke-fråga. Åtminstone i Sverige. Det diskussionerna överlag brukar handla om är istället den sociala acceptansen mot något sådant. Och visst, skämtens försvarare kan givetvis hävda att hen har yttrandefrihet och således får skämta om vad hen vill, och ha helt rätt i det, men de som ogillar skämten har även de yttrandefrihet och får alltså kritisera vad hen vill, vilket innebär att diskussionen då bara blir absurd. Yttrandefriheten är alltså i stort sätt ointressant i de här sammanhangen då en majoritet av de som kritiserar humorn inte åberopar yttrandefrihetsbrott. Det handlar istället om vad människor tycker är socialt acceptabelt.
 
I Sverige har vi idag vad som kan betraktas som en marknadsekonomi. Det finns visserligen inslag av både planekonomi och merkantilism, men dessa bör likväl betraktas som tämligen små. På det stora hela styrs mycket av vår handel med varor och tjänster av tillgång och efterfrågan. Enligt en marknadsekonomisk modell är det självklart att ett företag plockar bort en vara eller en tjänst ifall företaget känner att varan/tjänsten inte är lönsam, och det är ännu mer självklart att företaget drar in varan/tjänsten ifall de upplever det som att varan/tjänsten aktivt skadar företagets varumärke. Ifall folk ogillar företaget vill de inte köpa varan. Så är det åtminstone i teorin, men som jag skrivit om tidigare fungerar det inte alltid så. Oavsett så är det helt upp till företaget själva att bestämma huruvida de vill fortsätta sälja en vara eller en tjänst såsom att hyra in en komiker till en klubb. Det här innebär att om en komiker kritiseras eller ogillas för mycket, på grund av t ex "politiskt inkorrekt" humor, så är det helt i enighet med marknadsekonomiska principer för en komikerklubb att sluta låta komikern uppträda där ifall de inte vill förknippas med komikerns namn.
Förespråkar vi istället att företag inte ska få ta bort något som kritiserats, eller att folk inte borde kritisera det som de ogillar, då rör vi istället oss väldigt nära den totalitärism som de som kritiserar ironiskt nog ofta anklagas för att sträva mot.
Nu är jag ingen förespråkare av marknadsekonomi, men det är helt enkelt så den, i teorin, är tänkt att fungera. "Genusgalningarna" och "PK-maffian" använder helt enkelt sina rättigheter att protestera mot något de ogillar och inte tycker borde säljas, och ibland fungerar det. Ogillar en att det går till så här så ogillar en också marknadsekonomi, och kan då få börja se sig om efter ett nytt ekonomiskt system (vilken kanske kan bli knepigt då det näst populäraste systemet, planekonomi, knappast står särskilt högt i kurs hos de som tenderar att ondgöra sig över "PK-maffian").
 
"Politiskt inkorrekt" humor brukar ofta föras fram som "nyskapande" eller lite "edgy", men det är grovt felaktigt. "Politiskt inkorrekt" humor som fenomen är inget nytt utan är oftast bara är glorifierad kiss-och-bajs-humor. Det som folk oftast tycker är det roliga är att en person säger eller gör något som inte är socialt accepterat att säga eller göra, det är spänningen som uppstår när gränsen för vad som är socialt accepterat överträds som orsakar de flesta skratten. Nu säger jag inte att all "politiskt inkorrekt" humor lever på just gränsöverträdelsen, det finns givetvis också sådan som är välgjord och rolig i sin konstruktion snarare än i sitt chockvärde, men mycket av den här humorn är inte vad i alla fall jag själv skulle definiera som sofistikerad.
Och det är okej. Allt behöver inte vara torr brittisk sarkasm, utan folk får tycka vad de vill är roligt. Men precis som att alla får tycka vad de vill är roligt så får också alla tycka vad de vill är stötande.
Det här innebär också att även om en person som drar ett skämt har juridisk rätt att göra det, så får skämtaren vara beredd på att alla i sällskapet kanske inte uppskattar skämtet. Det handlar dock inte om någon "censurering" då, utan helt enkelt alla människors rätt att få kritisera eller välja att inte umgås med någon de anser vara otrevlig eller plump.
 
Nu har det blivit mycket text, men för att avsluta så vill jag pointera det som de "politiskt inkorrekta" ofta verkar ha missat är att när folk på allvar protesterar mot vissa skämt, eller kanske vissa barnböcker eller något annat, så är det på det stora hela inte för att de tycker att det är stötande. De flesta är okej med att bara vända sig bort ifall de tycker något är stötande. Det som det handlar om är att folk tycker att det gör världen sämre, och det är den försämringen av världen som de flesta protesterande protesterar mot.

Länktips

Nu har det varit tyst här ett tag eftersom jag, som sagt, haft fullt upp med att vara med och hjälpa till under Nolle-P tillsammans med ett gäng fantastiska människor ^^
Jag kommer att börja uppdatera bloggen igen så fort det är över, men här har ni lite att läsa/titta på under tiden ifall det nu skulle behövas.
 
http://www.youtube.com/watch?v=--AcYR6axgA&feature=relmfu En video med Laci Green där hon pratar om den underliga idén om att heterosexuella män och kvinnor inte skulle kunna vara vänner med varandra.
 
http://jezebel.com/5925186/how-to-make-a-rape-joke En text om hur en bör skämta om våldtäkt ifall en nu prompt känner att det är något en vill göra.
 
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/konsskillnaderna-sma-i-vara-hjarnor En text, som många nog läst, om de kognitiva skillnaderna mellan män och kvinnor, och hur oerhört små de egentligen är (lägg märke till att personen inte skriver varifrån de kommer heller).

RSS 2.0