Blondinbella får inte färre möjligheter för att andra får fler

Isabella "Blondinbella" Löwengrip är i hetluften. Igen. I mitt stilla sinne misstänker jag att hon medvetet provocerar för att få mer mediautrymme. Hon verkar vara den typen av människa som inte gör något utan att ha en bakomliggande plan, hon är definitivt affärsmässigt slug nog för det. Men det är ändå ganska ledsamt, och väldigt oinformerat.
Det rör sig nämligen om att gymnasieskolan Södra Latin bestämt sig för att skapa ett könsneutralt omklädningsrum dit folk får gå en och en och byta om. Antingen ifall en inte känner att en passar in på "damernas" eller "herrarnas", eller om en helt enkelt vill byta om själv. Och det här var tydligen katastrofalt dåligt vad Löwengrip anbelangar.
Jag kan ju inte säga att jag är förvånad. Blondinbella har alltid varit reaktionär och en människa som inte direkt utmärkt sig med sin analysförmåga, så det kommer knappast som en chock att hon är det även i det här fallet (Fanny har skrivit mer om det). Jag gjorde lite efterforskningar och det verkar som att det knappast är första gången hon driver aktiv antifeminism dessutom, så. Men det hindrar inte det hela från att vara fullständigt bisarrt.
Jag känner lite som jag gjorde när jag läste Katrin Zytomierskas olika inlägg i den så kallade "hen-debatten"; att det är häpnadsväckande hur någon kan få allt om bakfoten så enormt trots så många upprepade försök till upplysning. Att det är skrämmande hur vissa kan vara så fullständigt immuna mot kunskap.
För visst har Blondinbella missförstått precis allt.
 
Jag kommer inte in på hennes blogg ifråga, den tycks vara nere i skrivandets stund, så informationen är hämtad från tidningsartiklar som skrivits om ämnet. Enligt dessa gick Löwengrip först i taket när hon fick höra om det könsneutrala omklädningsrummet och menade att det "känns som ett aprilskämt". Hon raljerar sedan vidare på ett nedlåtande sätt om "hermafroditer" (ett väldigt nedlåtande begrepp) och jag vill minnas att hon även ifrågasatt om det alls finns människor som inte definierar sig som man eller kvinna.
Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte vad det är hon reagerar på. Jag går helt med på hennes tes om att majoriteten av människor identifierar sig som antingen män eller kvinnor, men jag förstår verkligen inte varför det skulle innebära att samhället bara ska vara anpassat efter dem. Med den logiken bör hon också vara emot all brailleskrift, eftersom majoriteten av alla människor kan se, eller ta bort alla rullstolsramper eftersom majoriteten av alla människor kan gå i trappor.
Det hade varit en sak ifall någon aktivt försökt förbjuda någon annan att definiera sig som man eller kvinna, vilket Löwengrip och många andra antifeminister visserligen försöker hävda, men det stämmer ju överhuvudtaget inte! Löwengrip får inte färre rättigheter bara för att hennes försprång krymper och det blir inte färre omklädningsrum för henne bara för att det kommer till ett extra. På samma sätt kommer inte hon bli mindre kvinna och hennes pojkvän mindre man bara för att det finns de som inte definierar sig som något av dem. Så vad är egentligen hennes problem?
 
Löwengrip skriver att "majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead" (häxjaktsjagade, genusepidemi och zombiesarna, för övrigt men jag är osäker på om felen är hennes eller Aftonbladets). Men var är den häxjakten? Var är facklorna och högafflarna? Var är cismänniskorna som mördas på grund av sin könsidentitet?
Blondinbella talar aldrig om på vilket sätt hon blir hotad av att andra också får ta del av de fördelar hon tar för givet. Hur det försämrar hennes tillvaro. Istället är hon som alla andra reaktionärer där ute: Rädd för att hennes privilegier ska sluta vara privilegier och bli samma självklarhet för alla som de är för henne.

Demokrati för alla, så länge du inte är vänster

I måndags läste jag en av de mer upprörande artiklar jag någonsin läst. Den handlade om hur den moderata (självklart är det moderaterna) kommunstyrelseordföranden Mats Green bestämt sig för att slänga ut Kulturhusföreningen ur Jönköpings kulturhus, föreningen har drivit stället i trettio år, för att bli av med ett socialistiskt bokcafé. Green hade inte förvarnat någon om det hela, utan meddelade det på en presskonferens. De berörda föreningarna hade ingen aning om det innan. Det kom som en blixt från en klar himmel då nämnden en månad tidigare godkänt en utredning om att satsa mer på kulturhuset. Och som vanligt när Alliansen får utredningar och/eller forskningsresultat som inte stämmer överens med deras ideologi så struntade de i det hela och fortsatte istället på sin egen linje, vilket fick kommunens kulturchef att säga upp sig i protest.
 
Det finns många föreningar som huserar i Jönköpings kulturhus. Assyriska babylonföreningen, bosniska kulturföreningen Sarajevo, Jönköpings FN-förening, Gamesboards & Broadswords syd, Medeltidsföreningen Juneborg, Folkets Bio, Jönköpings sportdansklubb, Vulkanteatern, Rockföreningen Avsikten, Motionsrummet, Ungdomens Nykterhetsförbund och Anonyma Narkomaner. Men de som är en nagel i ögat på borgerligheten är just Bokcafét, som blivit en samlingspunkt för den autonoma vänstern.
Bokcafét sålde en t-shirt med tryck "Burn Israel Burn" (inspirerat av Public Enemy-hiten Burn Hollywood Burn), något som Green menade skulle tolkas bokstavligt och då var antisemitiskt. För Israel och judar är givetvis synonymer. Green gjorde det till en valfråga, och drev idén om att "vänsterns infrastruktur" inte ska betalas med skattepengar. Han menade att han som blivande borgmästare (något han kallade sig innan valet) ansvarade för att värna om medborgarnas ideologiska fostran (ett uttryckssätt som för tankarna till forna tiders obligatoriska kristendomsundervisning) och försökte avbryta SSU:s och Ung Vänsters valvaka på en fritidsgård. Eftersom partipolitisk verksamhet inte fick pågå i kommunens lokaler.
Det ska även tilläggas att Bokcafét inte brutit mot några lagar. Och de följer dessutom de krav som Greens eget förslag målar upp; att alla som föjer svensk lag, kommunens värdegrund och kommunnämndes regler ska vara välkomna på Kulturhuset. Men trots det ska Bokcafét avhysas. Eftersom de är vänster.
 
Problemet är att det är just på grund av politisk verksamhet tanken om kommunala bidrag och lånandet kommunlokaler överhuvudtaget växte fram. Den huvudsakliga anledningen till att den typen av möjligheter finns är just för att folk som annars inte haft möjligheten ska kunna organisera sig. Annars blir politik enbart för de som har råd med det.
Jag kan göra en liten liknelse. Här i Linköping har vi varje år den så kallade Kalasmottagningen, som är ett tillfälle för olika organisationer och företag att få träffa de nya studenterna. Vi i VSF (vänsterns studentförbund) är där och försöker värva nya medlemmar. Det är också MST (moderata studenter). Vi i VSF sitter vid ett litet bord, bjuder på kaffe och delar ut vår medlemstidning tillsammans med ett informationsblad. MST står med en stor boombox, Reinfeldt-cutouts, delar ut morötter och erbjuder gratis inträde på en klubb under ett helt år för medlemsskap. Vilka tror ni fick flest nya medlemmar under den här mottagningen?
Det handlar inte om att fler håller med dem än oss, vilket märktes i senaste kårvalet då vi i lilla, fattiga VSF blev större än våra konkurrenter på högersidan som ställde upp i kårvalet. Utan det handlar om resurser. Högern har helt enkelt sjukt mycket mer pengar att röra sig med än vad vänstern har eftersom alla företag i världen hellre stöder partier som vill urholka arbetarrätten och göra det lättare att tjäna pengar än partier som kräver att de ska ta ansvar. Och i ett samhället där allting har ett pris så innebär mer pengar en större möjlighet att bedriva politiskt arbete. Det gör att en har råd att bedriva kampanjer, köpa sig artiklar och annonsutrymme och framför allt har råd med lokaler och intressanta händelser som lockar folk. Därför är de kommunala bidragen så extremt viktiga för vänsterrörelsen, det är helt enkelt ofta det enda sätt vi har att organisera oss på.
Vänstern tilltalar och försöker hjälpa samhället svagaste, högern tilltalar och försöker hjälpa samhällets starkaste. Den sistnämnda gruppen har större möjligheter att pumpa in pengar i den politiska rörelsen. Vi i vänstern borde ha lika stor rätt att organisera oss som högern har, men enligt liberala idéer så har bara de som kan betala för sig den rätten.
Det är en genomgående skillnad i hur vänster och högern definierar rättighet: Vänstern menar att en rättighet innebär att människor har rätt att få tillgång till det som avses, högern menar att en rättighet innebär att människor har rätt att inte hindras från att själv försöka skaffa sig det. Det här leder dock till problem när alla inte har den möjligheten.
 
Eftersom det politiska systemet ser ut som det gör idag, att den med flest annonsplatser också blir den som vinner valen, är vänstern väldigt mycket mer beroende av stöd än vad högern är. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Den grundläggande tanken med demokrati är just att alla ska ha precis lika mycket att säga till om, men så fungerar det inte i dagsläget, eftersom ekonomisk makt kan översättas till politisk. Och tills vi förbjuder politisk annonsering, köpta artiklar och så vidare så kommer vänster vara beroende av bidrag på ett sätt som den stenrika högern inte är. Vi bör arbeta för ett politiskt klimat där ekonomisk makt är irrelevant, där politiken handlar om idéer och faktiska förslag istället för tjocka plånböcker, men tills vi är där behöver vänster kunna möta högern på lika villkor. Annars blir det en skendemokrati att likna med USA.

Till alkoholmonopolets försvar

Det här är en debattartikel jag skrev i skolan som jag tänkte lägga upp (jag vet, snart två år in i utbildningen och vi får skriva debattartiklar, det är sanslöst).
 
 
Nuförtiden har det blivit allt vanligare att alkoholmonopolet kritiseras. Men i vår frihetstörstande spritliberalism glömmer vi gärna bort vilka oerhörda fördelar ett alkoholmonopol faktiskt innebär, och vad som skulle förloras om vi skulle avskaffa det. Därför vill jag i denna tid av kritik rycka ut till alkoholmonopolets försvar. Jag hävdar att vi bör behålla det.
 
Alkoholmonopolet minskar drickandet
Det huvudsakliga syftet med alkoholmonpolet är att reglera drickandet och bidra till att skapa en hälsosammare dryckeskultur. Vi kan inte förneka att alkohol, och särskilt överkonsumtionen av den, är väldigt farligt. Vi människor har alltid letat efter sätt att berusa oss på, oavsett faran det innebär. I USA under 1920-talet försökte sig regeringen på ett totalförbud mot alkohol, något som fick katastrofala effekter när maffian med glädje tog över rollen som alkoholdistributör. Så istället för att totalförbjuda den i grunden väldigt farliga drycken har vi i Sverige ett statligt monopol på försäljningen för att reglera vår konsumtion. Och det fungerar! Enligt en beräkning från sju olika forskningsinstitut i Holder-rapporten, beställd av Svenska Folkhälsoinstitutet, skulle ett avskaffande av alkoholmonopolet leda till en ökad alkoholkonsumtion på 17 procent. Det skulle i sin tur leda till 770 fler dödsfall, 8 500 fler misshandelsfall och 2 700 fler rattfyllor per år.
 
Alkoholmonpolet är en viktig inkomstkälla för staten
Under 2012 uppgick Systembolagets totala vinst till 180 miljoner kronor. Eftersom Systembolaget inte är ett företag av vanliga mått mätt, och då inte heller har ett vinstdrivande syfte, kommer ett eventuellt överskott staten till godo. Det innebär att en vinst inte ger ökad utdelning till aktieägare, eller att företaget använder vinsten för att utveckla den egna verksamheten. Istället går Systembolagets överskott rakt ned i stadskassan. Och 180 miljoner kronor är mycket pengar. Det räcker till 555 gymnasielärares löner under ett år.
 
Alkoholmonopolet leder till ett bredare sortiment
Eftersom Systembolaget inte har vinst som syfte vågar de satsa på att ta in mer impopulära och svårsålda alkoholsorter. Istället för att låta tillgång och efterfrågan styra kan de, genom alkoholmonopolet, kosta på sig att testa nya spår vilket leder till att de kan försöka tilltala alla smaker istället för bara den breda massans. Det är ett främjande av ett hälsosammare alkoholintresse där fokus ligger på smak snarare än berusning.
 
Korta öppettider är ett pris värt att betala
Det vanligaste motargumentet mot alkoholmonopolet rör Systembolagets begränsade öpettider, vilket innebär att kunderna i högre grad måste planera sina inköp. Det är sant att Systemblaget har begränsade öpettider, men även det är en fördel. Holder-rapporten visade att när Systembolaget år 2001 förlängde sina öppettider med fem timmar på lördagar så ökade också alkoholförsäljningen. Samhället har redan problem med alkoholmissbruk, och det är värt lite besvär i handlandet för att undvika att det blir värre.
 
Alkoholmonopolet är positivt!
Genom alkoholmonopolet bidrar vi till en bättre dryckeskultur. Genom alkoholmonopolet bidrar vi till mer pengar i statskassan. Genom alkoholmonopolet bidrar vi till att främja ett sunt alkoholintresse istället för ett negativt. Det är en samhällstjänare som inte bör offras på extremliberalismens altare!

Den fascistiska retorikens myter

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg med en lista på vanliga knep som används inom den politiska retoriken för att lura oss. Tanken var då att det skulle leda vidare till det här inlägget, om hur den fascistiska retoriken används för att lura oss. Det känns särskilt viktigt i dagsläget när nyfascismen sprider sig som en löpeld genom Europa och allt fler köper deras falska lösningsförslag för att få en bättre tillvaro.
Jag vet att jag får problemet att verka större än vad det är på ett plan. Det är inte min mening att negligera det hela, men jag tror inte vi står inför ett kommande tredje rike. Det innebär dock inte att vi inte har ett allvarligt problem framför oss. Nyfascismen, med SD i spetsen här i Sverige, måste bekämpas, och vi måste förhindra att de får ett bättre fotfäste än vad den redan har. Med det sagt vill jag presentera några av de retoriska grepp som nyfascisterna använder och förklara hur de fungerar.
 
1) Den rättvise kämpen mot den korrupta makteliten:
Fascister älskar sagor. Ta det lugnt, jag påstår inte att alla som gillar sagor är fascister, men den grundläggande sagoidén, med en ärofull och rättvis kämpe som ensam slåss mot överväldigande odds, är ett ständigt återkommande fenomen inom den fascistiska retoriken.
Det här har vi sett genom historien. Redan i 1930-talets Tyskland och Italien var det här en vanlig bild, där de sittande, ofta vänsterinriktade, regeringarna utmålades som korrumperade, och som då skulle arbeta mot folket och för att förstöra landet. Det här ser vi nu igen i snacket om Eurabien, PK-maffian och så vidare. I extremare sammanhang talas det om en aktiv komplott för att förstöra det svenska samhället, men även på den "lättare" nivån ser vi liknande tendenser i struntpratet om "massinvandring" och så.
De nyfascistiska rörelserna beskriver istället sig själva om ädla sanningssägare, som har öppna ögon och vågar säga "sanningen" trots att de "förtrycks" för att de gör det. Precis som att den så kallade "sanningen" inte är sann för fem öre är inte heller "förtrycket" de talar om ett verkligt förtryck. Nyfascisterna anser sig helt enkelt vara förtryckta för att folk inte håller med dem och för att de drabbas av mothugg. Det hela är jämförbart med idioter som hävdar att kristna är förföljda i väst för att hbtq-personer får mer rättigheter eller för att folk inte tvingas ta del av deras religion längre.
Den här bilden är överhuvudtaget inte sann. Nyfascisterna säger inte sanningen, och det finns ingen konspiration.
 
2) Den falska dikotomin:
Falska dikotomier är vanliga i vårt samhälle, och det är verkligen inte bara fascister som använder sig av dem. Människor vill gärna dela upp saker och ting i olika kategorier, och av någon anledning slutar det ofta med att det bara finns två olika kategorier som också betraktas som ömsesidigt uteslutande och varandras motsatser. Ett klassiskt exempel är synen på män och kvinnor som två fundamentalt olika grupper, men vi ser det också i hur vi gärna vill betrakta något som ont eller gott, eller i alla fall bra eller dåligt.
Hur visar det här sig i den fascistiska retoriken då?
Jo, nyfascisterna vill gärna spela ut olika företeelser mot varandra, trots att företeelserna ifråga nödvändigtvis inte är relaterade. Återigen, är det inte bara fascisterna som gör det här, men det märks väldigt tydligt i deras argumentation. SD publicerade för ett tag sedan en kampanjvideo där de ställde invandring mot pensionärer emot varandra, som om det skulle vara samma pool av pengar som går till invandring och pensionärer, men att pengarna till annat går från andra pooler. Saken är den att allt kommer ifrån samma pool, och att ställa just invandring och pensionärer mot varandra är helt enkelt en strategi för att väcka sympati för den egna saken. En rimligare jämförelse vore invandring och pensionärer på samma sida, mot skattesänkningar, eftersom mindre skatt helt enkelt gör poolen mindre. Men det gynnar inte den nyfascistiska ideologin.
Problemet med dikotomier är helt enkelt att de skiter i allt vad gråzoner heter, och försöker utmåla det hela som okomplicerat. Men samhället är fullt av gråzoner, och saker och ting är komplicerade. Det är själva grejen, och det finns inga enkla lösningar på det sätt som nyfascisterna förespråkar (mer om det i punkt nr 6).
 
3) Det ädla folket:
Fascismen bygger i stort på rasistiska företeelser. Det är sant att det finns fascistiska underideologier som inte bygger på rasism, men dessa tillhör ovanligheten. De nyfascistiska strömningarna i Sverige försöker måla upp bilden av "svensken" som ädel och god, men kanske en smula godtrogen, och att de så kallade "svenskarna" ansätts av hemska influenser utifrån. Det här handlar om att försöka tilltala så kallat "vanligt folk", vi vill gärna se oss själva som goda, och lägga över skulden för samhällets problem på "någon annan" istället för att inse den skuld vi alla har i samhällets utformning.
Det tydligaste exemplet på det här är Avpixlat hyllning till den "svenske" mannen, där de bland annat häver ur sig renodlade lögner om att gruppvåldtäkter, kvinnoförtryck och pensinärsrån skulle vara nya företeelser i Sverige och inget som historiskt förknippats ihop med Sverige. Ett påstående som är så otroligt historielöst att det är pinsamt (kommer gå igenom hela den texten mer ingående någon gång när jag känner för det).
 
4) Den rena dåtiden och det smutsiga nuet:
Fascister försöker ofta konstruera en myt om en bättre och ädlare dåtid. Det kan handla om "när män var män och kvinnor kvinnor", "på den tiden när alla hade jobb", "när det var disiplin i skolan och unga respekterade sina äldre", den vansinniga fascinationen vid 1950-talet, eller Avpixlats ovan nämnda exempel om en tid med mindre brottslighet. De exakta detaljerna varierar, men det handlar om ett förlovat samhälle som förlorats till förmån för ett korrumperat och smutsigt nu. Det här handlar i grund och botten om nostalgi, och det förstår jag. Vi blir alla nostalgiska och tenderar att överdriva de positiva aspekterna i ögonblick av vår historia som vi vill återse.
Problemet är att nostalgi sällan stämmer. Ofta handlar det bara om överdrifter, men i de här fallen är det en aktiv konstruktion av en bild av ett förflutet som aldrig ens ägt rum. 1950-talet var säkert en fantastisk tid, om du var medelklass och passade in i normerna. Men det sög för de flesta. Det förlorade samhälle som nyfascisterna vurmar om har helt enkelt aldrig existerat, utan det rör sig om en glorifierad tid som, eftersom den ligger längre bak i tiden, troligen var bra mycket värre än nuet.
 
5) Den dolda sanningen: 
Den här myten märks främst hos de mer konspiratoriskt lagda av nyfacsister. Tanken om att det skulle finnas någon sanning som media, politikerna och/eller någon annan maktfaktor aktivt undanhåller oss är i sig en smula ologisk, att det skulle vara just nyfascisternas åsikter är fullständigt absurt. Visst, det finns korruption, och det finns sådant politikerna försöker undanhålla folk (Hej Filippa Reinfeldt). Men, det handlar inte om ett ondskefullt PK-samhälle. Konspirationerna existerar helt enkelt inte. Svaret är så mycket lättare. Det handlar om girighet och ansvarsflykt, inte om en agenda.
 
6) Den enkla lösningen:
Jag vet att det låter som att jag faller in i Godwins lag nu, men nazisternas "Slutgiltiga lösning" är bara delvis kopplad till det här.
Fascister försöker så gott som alltid utmåla en enskild företeelse som roten till allt det onda. Det beskrivs som en cancersvulst som måste operas bort från samhället för att det igen ska bli friskt. Det här är en av grundstenarna i den fascistiska ideologin: att samhället är sjukt och vissa element måste opereras bort för att det ska tillfriskna. Vilka som utmålas som det "sjuka" varierar (även om vänstersympatisörer, normbrytare och hbtq-personer så gott som alltid är med på listan), men resultatet är alltid detsamma. Det är ett enkelt, felaktigt svar på en mycket komplex fråga. För vi har problem i samhället, men det beror helt enkelt inte på invandringen, kommunisterna, muslimerna, hbtq-personerna, feministerna eller judarna. Svaret är helt enkelt mer komplext än så. Vårt samhälle är komplicerat, och vi gör oss alla en otjänst genom att försöka beskriva det med en enkelhet som inte är där.

"Pungkrossarhumorn"

När Tunaskolan i Luleå hamnade i rampljuset efter att dels ha smyckat sina toaletter med en målning som trivialiserade sexuella trakasserier och dels startat vad som i närmast mål kan räknas som mobbning under rubriken "elevdemokrati" drog också en annan debatt igång. Det kom nämligen två svar på den provocerande bilden.  Ett där det lagts till en person som med en sax närmar sig den tjuvkikande pojkens skrev, och ett där bilden istället visade en tjej som slängt ned killen med huvudet före i toaletten. Det här fick det givetvis att ta hus i helvete i antifeministiska kretsar.
För hur vågade de hemska feministerna komma med en sådan bild? För visst är sexuella trakasserier fel, men det var ju bara ett skämt, och att klippa av någons könsorgan eller bara våld är ju verkligen inte ett proportioneligt svar på något sådant!
 
Nu går jag helt med på att en könsorgansfrisering inte är ett rimligt svar på sexuella trakasserier, och jag tror det är få som inte håller med mig där. Men jag vill hävda att de som blir upprörda över bristen på proportionalitet inte förstår vad bilden egentligen vill kommunicera. Det handlar helt enkelt inte om en öga-för-öga-idé.
De omgjorda bilderna är i grund och botten inte ett svar på den första bilden, utan handlar istället om ett svar på det faktum att de första bilderna ses som okej. De sexuella trakasserierna är helt enkelt inte det värsta övergreppet som toalettbilden representerar, utan det allvarligaste (sexuella trakasserier är också något väldigt allvarligt) är det faktum att de sexuella trakasserierna ses som acceptabla. Att de bortförklaras som ett skämt. Precis som när klasskamraters tafsande på unga flickor bortförklaras med skitsnack om att "pojkar bara är pojkar" eller "de gillar dig men vet inte hur de ska uttrycka sig" så blir även den här representationen av sexuella trakasserier nonchalerad.
 
Här finns det givetvis de som vill förklara det med att det bara är på skämt, och att det alltid är roligt att skämta om laddade grejer. Men problemet är att den här typen av skämt är så vanliga att det saknas en laddning. De är inga fräcka avvikelser, utan det är så här den komiska normen ser ut. Testa dra en Bellman-vits ifall du vill pröva vara en avvikande humorist.
Vidare så handlar det också om vilket forum skämten dras i. Det är en sak att dra ett vågat skämt i ett slutet sällskap där alla är bekväma med tonen och alla vet att det inte är representativt för de faktiska åsikterna (fortfarande problematiskt, men en annan sak), och det är en helt annan i ett väldigt publikt forum där det dessutom finns oerhörda problem med just sexuella trakasserier. För få områden har lika stora problem med just den typen av sexuella trakasserier som högstadieskolorna. Då är en normalisering och en "det är bara skämt"-diskurs om något att avråda ifrån, eftersom det helt enkelt kommer att göra problemen värre.
 
Det vi måste förstå när det gäller den här typen av svarsbilder, den allmänna "pungkrossarhumorn", SCUM-manifestet och så vidare är att de inte handlar om ett svar på tal till individuella företeelser, utan det handlar om ett svar på tal mot hela den patriarkala strukturer som nonchalerar och bortförklarar övergrepp mot kvinnor. Det är överlag inte enskilda män som åsyftas, utan det är samhällssystemet. Det är också därför "svaren" ofta är betydligt hårdare än vad det som triggade dem är; problemen som "svaren" vill svara till är oändligt mycket större än triggern. Det handlar, som så ofta, om strukturer.

Att glädjas åt någons död

För de som missat det så dog Margaret Thatcher idag. Och hennes frånfälle har lett till.. blandade känslor, för att uttrycka saken artigt. Det är helt enkelt ganska många som är glada över att hon är död.
Och min spontana reaktion är att det ändå är ganska makabert.
 
Jag tycker människoliv är väldigt viktiga att värna om, och att glädjas över någons död är i min mening lite som att hota folk över nätet. Det bidrar inte riktigt till en positiv samhällsutveckling. Visst förstår jag att det på sätt och vis är glädjande när diktatorer och liknande dör, men jag kan känna att glädjen åtminstone jag känner då handlar om en förhoppning om att deras gärningar då ska få ett slut. När Hitler och Stalin dog kunde de helt enkelt inte mörda fler människor. Men vad Thatcher beträffar så var det ändå ett tag sedan hon satt vid makten. Att folk gläds över att hon dött handlar snarare om ett hämndbegär än om några faktiskt livsförbättringar för dem.
 
Men samtidigt kan jag på ett plan förstå dem. För Thatchers politiska gärning var rakt igenom vidrig. Hon fullständigt slaktade den brittiska välfärden, hon drev igenom rejäla minskningar i flyktingmottagandet, hon sänkte skatterna och ökade klassklyftorna å det grövsta och arbetslösheten under hennes regim var den högsta Storbrittanien sett sedan 1930-talets finanskris. Det kan säkert hävdas att hon hjälpte Storbrittaniens ekonomi upp på fötter igen, men hon gjorde det genom att offra de svaga, istället för att kräva att de rika skulle ta sitt ansvar. Hon gjorde dessutom sitt yttersta för att helt stympa de brittiska fackföreningarna, privatiserade statliga företag som en galning, blåste nytt liv i IRA-kriget, motsatte sig sanktioner mot Sydafrika för att få dem att avskaffa apartheid, stöttade att Röda Khmererna satt kvar på Kambodjas FN-stol även efter att de störtats av Vietnam och stöttade diktatorer som Pinochet och Saddam Hussein. Storbrittanien, och ogillade hbtq-personer. Resten av världen, känner fortfarande i hög grad av hennes politiska gärning, och överlag inte på ett positivt sätt.
 
Så jo, på ett plan förstår jag faktiskt de som känner ett behov av hämnd. De som lidit av hennes politik, alla de hon offrade för sin ideologi (det är inte bara kommunistiska revolutioner som dödar folk), de har på ett plan förtjänat en känsla av hämnd. Och det jag framför allt inte förstår är hur våra Allianspolitiker så blint kan hylla den människan. Men tja, de kör ju ungefär samma sociopatiska politik själva, så.
 
Det som framför allt är viktigt nu är att inte gå in i det klassiska blinda hyllandet av den politiska gärningen som alltid tycks visa sitt fula tryne så fort en politisk ledare dött. Men det finns det en artikel här som jag rekommenderar alla att läsa (tack Hannah för tipset).
Med det sagt tycker jag ändå att det inte är särskilt bra att hurra över någons död. Det tar ifrån oss vår egen medmänsklighet, och det om något är väl vad vänsterrörelsen borde bygga på?

Marcus Birros senaste krönika - Eller om att inte ropa "diktatur" förrän en ser Stalin i vitögat

Ber om ursäkt för text i affekt. Birro har den påverkan på mig, och jag har knappt sovit i natt.
 
 
Birro skriver fortfarande i Expressen, tro det eller ej. Hur den människan kan upplåtas så mycket medialt utrymme är för mig fullständigt bisarrt, texterna är varken vettiga eller särskilt välskrivna. Den raljanta, wäääääh-tonen retar mig något oerhört och känns snarare som ett krystat försök att verka djup än något tecken på faktisk intellektuell kapacitet och jag tänker än en gång på en ung Björn Ranelid. Och det är inte en komplimang.
För min egen sinnesfrids skull undviker jag att läsa hans texter, men en länk till den här dök upp i min Facebook-feed och jag är för nyvaken för att veta vad jag bör klicka och inte klicka på. Och den här texten kände jag att jag bara var tvungen att skriva något om.
Den handlar nämligen om ÅSIKTSFÖRTRYCK!
 
Birro tar som vanligt väldigt lång tid på sig att komma till poängen i sina artiklar. I den här börjar han med lite prat om hur politiker föraktar medborgare (är inte politiker också medborgare?) och något om en "kulturvärld och mediaelit" som alla bor i en stadsdel (Södermalm för den som inte visste det) och blir "skelögda" för att de försöker vara såpass vidsynta. Han menar sen att det leder till att folk, som han och läsaren men i andra delar av Sverige, då inte känner igen sig och bestämmer sig för att göra tvärtemot.
Här finns det en väldigt grundläggande grej som Birro inte fattar, och troligtvis i sin egen egocentrism aldrig kommer att förstå. Han är ju för tusan en del av den så kallade "kulturvärlden och mediaeliten"!
Birro har i skrivandets stund tretton böcker publicerade, vilket gör honom till en väldigt produktiv författare, och han är dessutom en av förhållandevis få som kan livnära sig på sitt eget skrivande. Om inte det är att tillhöra kulturvärlden så vet jag inte vad. Birro upplåtes dessutom tidningsutrymme i Expressen, en av Sveriges största tidningar, varje vecka. Han skriver dessutom för Dagen, medverkar i en mängd olika tv-program, har sitt eget tv-program "Birros bord", är programledare i P4 och radiokrönikör i P3. Men denna ganska imponerande meritlista till trots så tycks Birro ändå inte klara av att se sig själv i ögonen och inse att han själv om någon är en del av den så kallade "mediaeliten".
 
Birro skriver att det finns massor av människor som har åsikter om en mängd mer och mindre kontroversiella ämnen men som inte vågar yppa dem av rädsla för att bli "avskydda, förlöjligade, hånade, förföljda, hotade och idiotförklarade."
Nu är det dock en stor skillnad på de här olika sakerna. Hot och förföljelse, och i viss grad hån (om de bryter mot lagen för förolämpning eller liknande) är inte okej. Avsky, förlöjligande och idiotförklarande är inte jämförbart. Det bör även tilläggas att Birro anser sig själv vara förföljd i egenskap av kristen i Sverige för att folk inte älskar Jesus lika mycket som han eller själva vägrar leva sina liv efter den katolska kyrkans moral. Men bara för att Birro skriver ihop dem med avsky, förlöjligande och idiotförklarande innebär det dock inte att orden innefattar samma grej.
En central del i ett demokratiskt samhälle är yttrandefriheten och åsiktsfriheten. Det här tycks Birro ha svårt att förstå, vilket är ironiskt då han argumenterar för det hela (men att Birro skulle vara präglad av dubbelmoral är ungefär en lika stor nyhet som att jorden är rund). Och en väsentlig del av yttrande- och åsiktsfriheten är att en alltid får kritisera andras åsikter. Det är den grundläggande jävla idén i vårt demokratiska system. Och en extremt viktig del av det är att en har all jävla rätt i världen att tycka att någon är en idiot, eller att avsky en annan människa. Det är min demokratiska rättighet att tycka att Birro är en idiot, och det är också min demokratiska rättighet att avsky idioter och vägra prata med dem. Jag behöver inte ta debatten med folk vars åsikter jag överhuvudtaget inte tar på allvar, eller som är för absurda för att jag ska kunna se dem som värda att bemöta.
 
Birro gör till sist det ultimata misstaget. Det som placerar honom i samma fack som Avpixlat-folket och alla de som börjar skrika PK så fort någon inte tycker att invandrare är en cancer på samhället. Han spelar kortet om "åsiktsdiktatur".
Och jag önskar att folk kunde kolla upp vad en jävla diktatur faktiskt är innan de börjar gråta om det! För Sverige blir inte en "åsiktsdiktatur" bara för att det finns de som vägrar ta Birro på allvar, eller för att media tycker det är skitfånigt med ett parti som är så historielöst att de på allvar tycker att 1930-talet var en samhällsdröm. Det blir ingen diktatur för att folk väljer att skratta åt sådant de tycker är fånigt. Sverige är helt enkelt inte en åsiktsdiktatur. Nordkorea är en åsiktsdiktatur. Iran är en åsiktsdiktatur. Birro bör lära sig definitionen på orden innan han använder dem!
Det roligaste är när han pratar om en "stalinistisk hållning". För att tidningarna tycker det är fel med rasism. I Birros värld är det tydligen fullt jämförbart med att ha krönikörer som ogillar SD och att avrätta alla som inte håller med en. Det låter ju rationellt.
 
Birros text är inget annat än en del av en lång, lång tradition från högerfolk i maktposition som försöker framställa sig själva som offer. De försöker kidnappa "näthats"-debatten och påstå att det är vänstern som "näthatar" genom att förlöjliga dem, istället för att titta på de som mordhotas till tystnad. Jag har i ärlighetens namn väldigt svårt att förstå vad det är som gör att folk tror högern när de utmåla sig själva som offer. De sitter ju för i helvete i regering och deras enda motstånd är en helt splittrad och sönderslagen vänsterrörelse varav halva gör sitt bästa för att själva bli borgare. Men trots denna ofattbara maktposition försöker de ändå att framstå som att det skulle vara så jävla synd om dem.
Yttrandefriheten innebär att en får kritisera, inte att en har rätt att säga vad som helst utan att få kritik. Det är det som är själva kontentan. Vi får tycka att vissa åsikter är för dumma för att ens bemöta dem. Tvärtom är det nästan ett krav att vi gör det, eftersom debatten annars stannar vid de dumma frågorna. Hur ska vi kunna nå några som helst framsteg i t ex kampen för kvinnors rättigheter om vi ständigt måste argumentera mot de idioter som fortfarande tycker att kvinnor inte borde ha rösträtt?

Vanligt argument mot äktenskaplig jämställdhet

"Om vi tillåter folk av samma kön att gifta sig, vad är det då som hindrar oss från att tillåta folk att gifta sig med barn eller med djur?"
 
Hur ofta hör en inte det här argumentet?
I ärlighetens namn måste jag väl säga att jag inte hör det särskilt ofta. När jag diskuterar på svenska kommer det överlag bara ur truten på en eller annan kristdemokrat och sverigedemokrat, men inte ens bland dem upplever jag det vara särskilt vanligt. Men på sistone har jag börjat hänga allt mer på amerikanska sidor där det här diskuteras och då är det tyvärr desto vanligare.
Nu vet jag att jag egentligen sparkar in öppna dörrar (något som i ärlighetens namn är ganska kul), men jag tänkte ändå gå igenom det här argumentet en gång för alla.
 
Det rör sig nämligen om ett argumentationsfel där personerna som använder det har misslyckats med att koppla ihop sina premisser, alltså de grundantaganden som argumentet vilar på, med den logiska slutsatsen. Ett så kallat "logiskt felslut".
För att tydliggöra det här tänkte jag bryta ned argumentet i en lite argumentationsanalytisk ansats. Jag bör dock förvarna om att det var ungefär sex år sedan jag läste filosofi senast, så jag ber om ursäkt på förhand ifall jag blandar ihop lite begrepp eller så.
 
Så här ser argumentets struktur ut:
Premiss 1: Äktenskap mellan två av samma kön är inte/har under lång tid inte varit tillåtet.
Premiss 2: Äktenskap mellan en vuxen och ett barn är inte tillåtet.
Slutsats: Äktenskap mellan två av samma kön är detsamma som äktenskap mellan en vuxen och ett barn.
 
Problemet här är dock att slutsatsen inte följer av premisserna. Argumentet har en "Om A = C och B = C så är A = B"-struktur, något som är ett väldigt vanligt argumentationsfel. När jag läste filosofi beskrev de det med liknelsen: "Mamma kan inte flyga. Stenar kan inte flyga. Mamma är alltså en sten."
Det här argumentet bygger på att alla icke-tillåtna former av äktenskap är likvärdiga med varandra, något som kan sägas vara en dold premiss. Och då blir det väldigt mycket tydligare att se vad det är för brist i argumentet. För alla otillåtna äktenskap är helt enkelt inte jämförbara, och utgår vi ifrån att den egentligen enda gemensamma nämnaren av vikt, alltså otillåtenheten, skulle vara definierande så visar vi bara på att vi inte alls förstår vad det hela handlar om.
För jag hoppas att vi alla kan gå med på att det är en jävla stor skillnad mellan samtyckande vuxna och inte ens könsmogna, ofrivilligt deltagande barn.
 
 
Ett alternativ till det här argumentet, som är snarlikt, är:
Premiss 1: Homosexualitet är en sexuell avart.
Premiss 2: Pedofili är en sexuell avart.
Slutsats: Homosexualitet och pedofili är detsamma.
 
Där den argumenterande snarare riktar in sig på att homosexualitet som företeelse är fel (något som "äktenskapsförsvararna" också tycker innerst inne). Här har vi dock ett problem redan i premisserna eftersom de tydligt jämför homosexualitet med pedofili. En jämförelse som, återigen, haltar å det grövsta.

Jag slutar blogga!

Jag har bestämt mig för att sluta blogga. Som ni säkert märkt har det börjat dröja lite längre mellan mina inlägg och det är för att jag tappat lusten. Det är inte lika kul längre sedan Pär Ström har slutat, och, om vi ska vara ärliga för en kort stund så är mobba folk på internet allt jag egentligen gör. Med det sagt känner jag helt enkelt att jag inte har så mycket kvar att skriva om, för, let's face it, vi lever i en jämställd värld. Vi har redan vunnit.
 
 
 
 
 
 
Okej, jag kan inte fortsätta utan att kikna av förra styckets orimlighet, så APRIL APRIL!
Jag har inga som helst planer på att sluta. Anledningen till att det numera dröjer lite längre tid mellan varje inlägg är att jag har rätt mycket att göra med sektionsarbete och plugg. Men det finns fortfarande väldigt mycket arbete och göra, och jag tänker inte vara den som inte i alla fall försöker engagera mig. Jag har mängder med inlägg planerade. Vänta bara! =)

RSS 2.0