Att glädjas åt någons död

För de som missat det så dog Margaret Thatcher idag. Och hennes frånfälle har lett till.. blandade känslor, för att uttrycka saken artigt. Det är helt enkelt ganska många som är glada över att hon är död.
Och min spontana reaktion är att det ändå är ganska makabert.
 
Jag tycker människoliv är väldigt viktiga att värna om, och att glädjas över någons död är i min mening lite som att hota folk över nätet. Det bidrar inte riktigt till en positiv samhällsutveckling. Visst förstår jag att det på sätt och vis är glädjande när diktatorer och liknande dör, men jag kan känna att glädjen åtminstone jag känner då handlar om en förhoppning om att deras gärningar då ska få ett slut. När Hitler och Stalin dog kunde de helt enkelt inte mörda fler människor. Men vad Thatcher beträffar så var det ändå ett tag sedan hon satt vid makten. Att folk gläds över att hon dött handlar snarare om ett hämndbegär än om några faktiskt livsförbättringar för dem.
 
Men samtidigt kan jag på ett plan förstå dem. För Thatchers politiska gärning var rakt igenom vidrig. Hon fullständigt slaktade den brittiska välfärden, hon drev igenom rejäla minskningar i flyktingmottagandet, hon sänkte skatterna och ökade klassklyftorna å det grövsta och arbetslösheten under hennes regim var den högsta Storbrittanien sett sedan 1930-talets finanskris. Det kan säkert hävdas att hon hjälpte Storbrittaniens ekonomi upp på fötter igen, men hon gjorde det genom att offra de svaga, istället för att kräva att de rika skulle ta sitt ansvar. Hon gjorde dessutom sitt yttersta för att helt stympa de brittiska fackföreningarna, privatiserade statliga företag som en galning, blåste nytt liv i IRA-kriget, motsatte sig sanktioner mot Sydafrika för att få dem att avskaffa apartheid, stöttade att Röda Khmererna satt kvar på Kambodjas FN-stol även efter att de störtats av Vietnam och stöttade diktatorer som Pinochet och Saddam Hussein. Storbrittanien, och ogillade hbtq-personer. Resten av världen, känner fortfarande i hög grad av hennes politiska gärning, och överlag inte på ett positivt sätt.
 
Så jo, på ett plan förstår jag faktiskt de som känner ett behov av hämnd. De som lidit av hennes politik, alla de hon offrade för sin ideologi (det är inte bara kommunistiska revolutioner som dödar folk), de har på ett plan förtjänat en känsla av hämnd. Och det jag framför allt inte förstår är hur våra Allianspolitiker så blint kan hylla den människan. Men tja, de kör ju ungefär samma sociopatiska politik själva, så.
 
Det som framför allt är viktigt nu är att inte gå in i det klassiska blinda hyllandet av den politiska gärningen som alltid tycks visa sitt fula tryne så fort en politisk ledare dött. Men det finns det en artikel här som jag rekommenderar alla att läsa (tack Hannah för tipset).
Med det sagt tycker jag ändå att det inte är särskilt bra att hurra över någons död. Det tar ifrån oss vår egen medmänsklighet, och det om något är väl vad vänsterrörelsen borde bygga på?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0