Den fascistiska retorikens myter

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg med en lista på vanliga knep som används inom den politiska retoriken för att lura oss. Tanken var då att det skulle leda vidare till det här inlägget, om hur den fascistiska retoriken används för att lura oss. Det känns särskilt viktigt i dagsläget när nyfascismen sprider sig som en löpeld genom Europa och allt fler köper deras falska lösningsförslag för att få en bättre tillvaro.
Jag vet att jag får problemet att verka större än vad det är på ett plan. Det är inte min mening att negligera det hela, men jag tror inte vi står inför ett kommande tredje rike. Det innebär dock inte att vi inte har ett allvarligt problem framför oss. Nyfascismen, med SD i spetsen här i Sverige, måste bekämpas, och vi måste förhindra att de får ett bättre fotfäste än vad den redan har. Med det sagt vill jag presentera några av de retoriska grepp som nyfascisterna använder och förklara hur de fungerar.
 
1) Den rättvise kämpen mot den korrupta makteliten:
Fascister älskar sagor. Ta det lugnt, jag påstår inte att alla som gillar sagor är fascister, men den grundläggande sagoidén, med en ärofull och rättvis kämpe som ensam slåss mot överväldigande odds, är ett ständigt återkommande fenomen inom den fascistiska retoriken.
Det här har vi sett genom historien. Redan i 1930-talets Tyskland och Italien var det här en vanlig bild, där de sittande, ofta vänsterinriktade, regeringarna utmålades som korrumperade, och som då skulle arbeta mot folket och för att förstöra landet. Det här ser vi nu igen i snacket om Eurabien, PK-maffian och så vidare. I extremare sammanhang talas det om en aktiv komplott för att förstöra det svenska samhället, men även på den "lättare" nivån ser vi liknande tendenser i struntpratet om "massinvandring" och så.
De nyfascistiska rörelserna beskriver istället sig själva om ädla sanningssägare, som har öppna ögon och vågar säga "sanningen" trots att de "förtrycks" för att de gör det. Precis som att den så kallade "sanningen" inte är sann för fem öre är inte heller "förtrycket" de talar om ett verkligt förtryck. Nyfascisterna anser sig helt enkelt vara förtryckta för att folk inte håller med dem och för att de drabbas av mothugg. Det hela är jämförbart med idioter som hävdar att kristna är förföljda i väst för att hbtq-personer får mer rättigheter eller för att folk inte tvingas ta del av deras religion längre.
Den här bilden är överhuvudtaget inte sann. Nyfascisterna säger inte sanningen, och det finns ingen konspiration.
 
2) Den falska dikotomin:
Falska dikotomier är vanliga i vårt samhälle, och det är verkligen inte bara fascister som använder sig av dem. Människor vill gärna dela upp saker och ting i olika kategorier, och av någon anledning slutar det ofta med att det bara finns två olika kategorier som också betraktas som ömsesidigt uteslutande och varandras motsatser. Ett klassiskt exempel är synen på män och kvinnor som två fundamentalt olika grupper, men vi ser det också i hur vi gärna vill betrakta något som ont eller gott, eller i alla fall bra eller dåligt.
Hur visar det här sig i den fascistiska retoriken då?
Jo, nyfascisterna vill gärna spela ut olika företeelser mot varandra, trots att företeelserna ifråga nödvändigtvis inte är relaterade. Återigen, är det inte bara fascisterna som gör det här, men det märks väldigt tydligt i deras argumentation. SD publicerade för ett tag sedan en kampanjvideo där de ställde invandring mot pensionärer emot varandra, som om det skulle vara samma pool av pengar som går till invandring och pensionärer, men att pengarna till annat går från andra pooler. Saken är den att allt kommer ifrån samma pool, och att ställa just invandring och pensionärer mot varandra är helt enkelt en strategi för att väcka sympati för den egna saken. En rimligare jämförelse vore invandring och pensionärer på samma sida, mot skattesänkningar, eftersom mindre skatt helt enkelt gör poolen mindre. Men det gynnar inte den nyfascistiska ideologin.
Problemet med dikotomier är helt enkelt att de skiter i allt vad gråzoner heter, och försöker utmåla det hela som okomplicerat. Men samhället är fullt av gråzoner, och saker och ting är komplicerade. Det är själva grejen, och det finns inga enkla lösningar på det sätt som nyfascisterna förespråkar (mer om det i punkt nr 6).
 
3) Det ädla folket:
Fascismen bygger i stort på rasistiska företeelser. Det är sant att det finns fascistiska underideologier som inte bygger på rasism, men dessa tillhör ovanligheten. De nyfascistiska strömningarna i Sverige försöker måla upp bilden av "svensken" som ädel och god, men kanske en smula godtrogen, och att de så kallade "svenskarna" ansätts av hemska influenser utifrån. Det här handlar om att försöka tilltala så kallat "vanligt folk", vi vill gärna se oss själva som goda, och lägga över skulden för samhällets problem på "någon annan" istället för att inse den skuld vi alla har i samhällets utformning.
Det tydligaste exemplet på det här är Avpixlat hyllning till den "svenske" mannen, där de bland annat häver ur sig renodlade lögner om att gruppvåldtäkter, kvinnoförtryck och pensinärsrån skulle vara nya företeelser i Sverige och inget som historiskt förknippats ihop med Sverige. Ett påstående som är så otroligt historielöst att det är pinsamt (kommer gå igenom hela den texten mer ingående någon gång när jag känner för det).
 
4) Den rena dåtiden och det smutsiga nuet:
Fascister försöker ofta konstruera en myt om en bättre och ädlare dåtid. Det kan handla om "när män var män och kvinnor kvinnor", "på den tiden när alla hade jobb", "när det var disiplin i skolan och unga respekterade sina äldre", den vansinniga fascinationen vid 1950-talet, eller Avpixlats ovan nämnda exempel om en tid med mindre brottslighet. De exakta detaljerna varierar, men det handlar om ett förlovat samhälle som förlorats till förmån för ett korrumperat och smutsigt nu. Det här handlar i grund och botten om nostalgi, och det förstår jag. Vi blir alla nostalgiska och tenderar att överdriva de positiva aspekterna i ögonblick av vår historia som vi vill återse.
Problemet är att nostalgi sällan stämmer. Ofta handlar det bara om överdrifter, men i de här fallen är det en aktiv konstruktion av en bild av ett förflutet som aldrig ens ägt rum. 1950-talet var säkert en fantastisk tid, om du var medelklass och passade in i normerna. Men det sög för de flesta. Det förlorade samhälle som nyfascisterna vurmar om har helt enkelt aldrig existerat, utan det rör sig om en glorifierad tid som, eftersom den ligger längre bak i tiden, troligen var bra mycket värre än nuet.
 
5) Den dolda sanningen: 
Den här myten märks främst hos de mer konspiratoriskt lagda av nyfacsister. Tanken om att det skulle finnas någon sanning som media, politikerna och/eller någon annan maktfaktor aktivt undanhåller oss är i sig en smula ologisk, att det skulle vara just nyfascisternas åsikter är fullständigt absurt. Visst, det finns korruption, och det finns sådant politikerna försöker undanhålla folk (Hej Filippa Reinfeldt). Men, det handlar inte om ett ondskefullt PK-samhälle. Konspirationerna existerar helt enkelt inte. Svaret är så mycket lättare. Det handlar om girighet och ansvarsflykt, inte om en agenda.
 
6) Den enkla lösningen:
Jag vet att det låter som att jag faller in i Godwins lag nu, men nazisternas "Slutgiltiga lösning" är bara delvis kopplad till det här.
Fascister försöker så gott som alltid utmåla en enskild företeelse som roten till allt det onda. Det beskrivs som en cancersvulst som måste operas bort från samhället för att det igen ska bli friskt. Det här är en av grundstenarna i den fascistiska ideologin: att samhället är sjukt och vissa element måste opereras bort för att det ska tillfriskna. Vilka som utmålas som det "sjuka" varierar (även om vänstersympatisörer, normbrytare och hbtq-personer så gott som alltid är med på listan), men resultatet är alltid detsamma. Det är ett enkelt, felaktigt svar på en mycket komplex fråga. För vi har problem i samhället, men det beror helt enkelt inte på invandringen, kommunisterna, muslimerna, hbtq-personerna, feministerna eller judarna. Svaret är helt enkelt mer komplext än så. Vårt samhälle är komplicerat, och vi gör oss alla en otjänst genom att försöka beskriva det med en enkelhet som inte är där.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0