"Pungkrossarhumorn"

När Tunaskolan i Luleå hamnade i rampljuset efter att dels ha smyckat sina toaletter med en målning som trivialiserade sexuella trakasserier och dels startat vad som i närmast mål kan räknas som mobbning under rubriken "elevdemokrati" drog också en annan debatt igång. Det kom nämligen två svar på den provocerande bilden.  Ett där det lagts till en person som med en sax närmar sig den tjuvkikande pojkens skrev, och ett där bilden istället visade en tjej som slängt ned killen med huvudet före i toaletten. Det här fick det givetvis att ta hus i helvete i antifeministiska kretsar.
För hur vågade de hemska feministerna komma med en sådan bild? För visst är sexuella trakasserier fel, men det var ju bara ett skämt, och att klippa av någons könsorgan eller bara våld är ju verkligen inte ett proportioneligt svar på något sådant!
 
Nu går jag helt med på att en könsorgansfrisering inte är ett rimligt svar på sexuella trakasserier, och jag tror det är få som inte håller med mig där. Men jag vill hävda att de som blir upprörda över bristen på proportionalitet inte förstår vad bilden egentligen vill kommunicera. Det handlar helt enkelt inte om en öga-för-öga-idé.
De omgjorda bilderna är i grund och botten inte ett svar på den första bilden, utan handlar istället om ett svar på det faktum att de första bilderna ses som okej. De sexuella trakasserierna är helt enkelt inte det värsta övergreppet som toalettbilden representerar, utan det allvarligaste (sexuella trakasserier är också något väldigt allvarligt) är det faktum att de sexuella trakasserierna ses som acceptabla. Att de bortförklaras som ett skämt. Precis som när klasskamraters tafsande på unga flickor bortförklaras med skitsnack om att "pojkar bara är pojkar" eller "de gillar dig men vet inte hur de ska uttrycka sig" så blir även den här representationen av sexuella trakasserier nonchalerad.
 
Här finns det givetvis de som vill förklara det med att det bara är på skämt, och att det alltid är roligt att skämta om laddade grejer. Men problemet är att den här typen av skämt är så vanliga att det saknas en laddning. De är inga fräcka avvikelser, utan det är så här den komiska normen ser ut. Testa dra en Bellman-vits ifall du vill pröva vara en avvikande humorist.
Vidare så handlar det också om vilket forum skämten dras i. Det är en sak att dra ett vågat skämt i ett slutet sällskap där alla är bekväma med tonen och alla vet att det inte är representativt för de faktiska åsikterna (fortfarande problematiskt, men en annan sak), och det är en helt annan i ett väldigt publikt forum där det dessutom finns oerhörda problem med just sexuella trakasserier. För få områden har lika stora problem med just den typen av sexuella trakasserier som högstadieskolorna. Då är en normalisering och en "det är bara skämt"-diskurs om något att avråda ifrån, eftersom det helt enkelt kommer att göra problemen värre.
 
Det vi måste förstå när det gäller den här typen av svarsbilder, den allmänna "pungkrossarhumorn", SCUM-manifestet och så vidare är att de inte handlar om ett svar på tal till individuella företeelser, utan det handlar om ett svar på tal mot hela den patriarkala strukturer som nonchalerar och bortförklarar övergrepp mot kvinnor. Det är överlag inte enskilda män som åsyftas, utan det är samhällssystemet. Det är också därför "svaren" ofta är betydligt hårdare än vad det som triggade dem är; problemen som "svaren" vill svara till är oändligt mycket större än triggern. Det handlar, som så ofta, om strukturer.

Kommentarer
Postat av: Intersexorwhat

Bra sagt!

Svar: Tack! ^^
auuus

2013-04-14 @ 21:55:46
URL: http://intersexorwhat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0