Filmtips!

Idag tänkte jag tipsa om dokumentären The Corporation, som handlar om hur stora företag skulle klassas som psykopater ifall de varit människor men betett sig på samma sätt. Dokumentären handlar inte om individerna som leder företagen, utan själva strukturen i hur ett företag fungerar och är uppbyggt. Varm rekommendation att spendera två och en halv timme med att se, och den finns på youtube!
 
http://www.youtube.com/watch?v=Y888wVY5hzw

Länktips!

Nu är det nolle-p, och jag är dessutom sjuk och har en nerv klämd i axeln, så jag har inte riktigt orkat blogga. Så då får ni lite roliga länkar istället!
Ber om ursäkt ifall jag länkat dem vid ett tidigare tillfälle.
 
En text om hur en bör skämta om våldtäkt. Om att inte låta offret bli "the butt of the joke".
 
En text om varför en inte bör säga "negerboll".
 
En text om hur en som man kan flirta med kvinnor på ett ocreepy sätt.
 
Kommer komma fler länktips innan nästa vecka är slut =)

Folk utan smärta förstår inte hur det är att leva med den

De av er som känner mig i verkliga livet vet att jag har väldigt mycket problem med min rygg, min nacke och min mage. Jag klagar helt enkelt mycket när jag har ont. Jag vet att folk ofta ogillar att lyssna på sådant, men det är ett sätt för mig att hantera smärta och ge utlopp för den typ existentiella ångesten jag känner när jag påminns om min egen dödlighet av att ha ont. Eller något sådant. Det känns bättre då i alla fall.
Vad nacken och ryggen beträffar har jag en överrörlig ryggrad, vilket innebär att ryggkotorna glider iväg när musklerna omkring dem inte är starka nog att hålla fast dem, så varje gång jag slarvat med ryggträningen en period får jag så ont i ryggen att jag varken kan stå, gå eller sitta ned. Vad magen beträffar har jag den kroniska magsjukdomen IBS, vilket innebär att min mage när som helst kan få för sig att svälla upp och börja göra väldigt ont. Dessutom måste jag äta väldigt regelbundet och ha mycket fiber i min diet för att inte få ont, men trots att jag gör allt "rätt" får jag ändå så kallade "skov" ibland där problemen är värre.
 
Det här är överlag väldigt lindriga åkommor, så missförstå mig inte, jag säger inte att jag vet exakt hur det är. Även om det suger att ha dem så finns det många som har oerhört mycket värre smärtor och kroniska sjukdomar att tampas med. Men att jag skriver det här nu är för att idag är det första dagen på Nolle-P (mottagande av de nya studenterna), en tillställning jag sett fram emot ungefär sedan förra Nolle-P tog slut (alltså ett år sedan). Och både ryggen, nacken och magen har idag fuckat ur, så till den milda grad att jag var tvungen att avbryta aktiviteten jag var med på och gå hem. Det finns också en risk att jag inte alls kan vara med mer under de här två veckorna, om inte smärtan, främst i rygg och nacke, ger med sig. Det suger.
Men det är inte mig det är synd om, åtminstone inte om vi jämför. För mina besvär är förhållandevis lindriga och de är övergående. Det finns perioder då jag har väldigt ont, men för det mesta märker jag inte av åkommorna alls så länge jag sköter dem. Just nu är jag väldigt nere på grund av risken att missa något jag sett fram emot såpass länge, men det är ändå en bråkdel av vad andra går igenom.
 
För smärta är något så otroligt paralyserande. Det talas ofta i debatter, från högerns sida, om sjukskrivna med den här typen av kronisk smärta med implikationen om att de skulle vara lata. Det finns de som för fram att lite ont i ryggen inte är en anledning att stanna hemma, de har aldrig haft så ont i ryggen att varje uns av viljestyrka krävs för att flytta fötterna framåt utan att säcka ihop jämrande i en hög på marken. Och tänk på att mina problem är lindriga.
Ett annat "argument" högern brukar använda är följande: Om du har ett jobb där du trycker på en knapp med ena handen och sedan skadar den, så kan du fortfarande ta ett jobb där du trycker på en knapp med den andra handen. Att bara för att en skada omöjliggör vissa arbetsuppgifter innebär det inte att den omöjliggör andra. Det finns såklart en poäng i det, men de människorna verkar inte ha någon som helst förståelse för vad en skada faktiskt handlar om. För det spelar ingen roll ifall du inte har ett jobb där du direkt belastar ryggen om du fortfarande har ont i den. När du har riktigt ont blir smärtan allt du kan tänka på.
Idén om att det skulle vara lathet eller mesighet är väldigt omänsklig, och inte värdig något samhälle. Människor med kronisk smärta har ofta svårt att alls leva normala liv eftersom smärtan tar upp så otroligt mycket energi. En blir helt enkelt väldigt, väldigt trött av att ha ont. Att vi som ett samhälle då ska kräva att människor med smärta använder all sin energi på att jobba, och då inte orka göra något annat, istället för att använda energin till att försöka må så bra som alls går utifrån situationen, är fullständigt oacceptabelt. Och jo, jag vet att det finns de som mår bättre av att jobba, men vi kan inte utgå ifrån att alla är så. Att göra det vittnar om en total brist på medmänsklighet och empati.
 
Om det nu finns någon som själv inte varit med om kronisk smärta, men som ändå tycker att de som alltid har ont, varje vaken minut, ska tvingas jobba så vill jag föreslå ett experiment för dig:
Ta en brödsåg.
Hugg den i din häl.
Jag råkade göra det här när jag var yngre, och det hade ungefär samma intensitet i smärta som mitt ryggont har.
Men tänk nu också att den här kniven i foten aldrig försvinner, utan ständigt fortsätter och gör ont och värker. Och tänk att smärtan nu, istället för att komma från foten som är relativt lätt att tänka bort, kommer ifrån ett centralt område på din kropp som påverkar resten av den (huvud, nake, armar och ben).
Försök nu gå till jobbet och agera som vanligt, och betänk att mina problem är lindriga.

Nyckeln till normernas upplösning finns i dina långfingrar

När jag var femton färgade jag mitt blonda hår svart. Det var inte det första steget, eller ens det viktigaste, men det blev ett av de tydligast synliga som förde in mig på en bana i livet jag sedan skulle gå på under resten av min tonårstid. Jag heter Rasmus, och jag har varit "alternativ".
Det har kallats mycket, både i folkmun och i min egen. "Hårdrockare" använde jag i början för att sedan övergå till att kalla mig själv "gothare", eller "gåffare" som jag föredrog, med en ironisk glimt i ögonen. "Punkare" och "satanist" var de vanligaste som folk skrek efter mig på gatan (det här var innan ordet "emo" hade fått riktigt fäste i Sverige), och även om det kunde vara irriterande när kids skulle spela tuffa och störa de svartklädda typerna när jag och mina vänner gick längs gatorna i stockholmsförorten Kista där vi växte upp så blev uppståndelsen det på den tiden fortfarande väckte en form av bekräftelse på det vi alla på ett plan eftersträvade med våra val av utseendestil; att inte vara som alla andra. I någon aspekt ville vi distansera oss från vad vi då betraktade som den ansiktslösa massan av människor som vi ändå inte kände accepterade eller förstod oss. 
 
Det här var mitt första egentliga möte, och framför allt mitt första aktiva deltagande, i vad som åtminstone delvis kan räknas som "normbrytande", även om det hela är på en betydligt lägre och mer självvald nivå än vad som brukar avses med begreppet (mer om det i ett senare inlägg). Men även om vi som tillhörde de så kallade "alternativa" såg oss som just alternativa till normen (även om vi saknade tillgång till de begreppen då) så hade subkulturen fortfarande en enorm uppsättning egna ideal och normer. Det gick helt enkelt att vara olika mycket "alternativ" och på så vis vara olika "bra" eller ha olika hög status.
Ett av områdena det fanns mycket normer på var inom musik, och det var en norm jag verkligen internaliserade. Från femton till tjugo lyssnade jag enbart på metal och goth i olika former. Allt annat var skit. Det här är förstås åtminstone delvis ett resultat av en tonårings väldigt svartvita världsbild, men idén om "cool" musik är något som levde kvar efter det. Och även om musiken jag betraktade som "cool" förändrades, det finska bandet HIM gick från att ha varit det bästa av de bästa när jag var sexton till att vara rätt fåniga när jag var tjugo, så var det fortfarande en idé kvar om att viss musik var den jag lyssnade på "öppet". Det här är verkligen inget ovanligt, det är därför vi alls talar om "guilty pleasures". Det är en uppdelning, inte så mycket i fin- och fulkultur utan snarare om "cool" och "ocool" kultur.
Men sen hände något. Det kan givetvis på ett plan tillskrivas till att jag blev äldre, men jag slutade bry mig om vad andra tyckte om musiken jag lyssnade på. En hel värld av musik jag aldrig ens skulle kastat en blick på öppnade sig för mig. Först med sådant som inte varit tillräckligt hårdrockigt förut, som Garbage och Smashing Pumpkins, vidare över till musik jag tidigare ansett vara för mainstream, som Veronica Maggio, Lady Gaga och Daniel Adams-Ray och slutligen till musik jag tidigare sett som för fånig, som Håkan Hellström och Kent. Och helt plötsligt kände jag mig så otroligt mycket friare.
 
Så varför berättar jag det här?
Jo, det är en liknelse. Jag är inte särskilt musikintresserad, men ändå känner jag mig såpass mycket friare av något så trivialt (nu säger jag inte att musik är oviktigt, men normen i bra eller dålig musik är inte en alls lika förtryckande eller handlingsförlamande norm som många andra), så tänk hur enormt mycket friare vi skulle kunna vara om detsamma gällde för normerna om kön, etnicitet, läggning och liknande kunde krossas. Att inte känna det inre behovet av att tvingas anpassa sig efter omvärlden i frågor som omvärlden faktiskt kan skita i.
Och det börjar alltid med att människor bestämmer sig för att skita i normerna.
Men det finns här en allvarlig skillnad här. När jag står för att jag lyssnar på "ocool" musik är det enda jag riskerar att bli lite retad. När människor vågar bryta mot starkare normer riskerar de våld, påhopp eller i alla fall social stigmatisering. Och det är det som gör det så viktigt att alla omkring fortfarande ger normerna fingret, även om de själva inte anammar de normbrytande uttrycken. För det finns ett individuellt ansvar här. Det ligger inte i att våga bryta mot normerna, men det ligger i allas individuella ansvar att sluta förhålla sig till normerna som just sätt som saker och ting borde vara på. Och den dag alla tar det ansvaret så kommer vi alla också leva ett betydligt friare liv.

Anledningen till att vi inte borde kontakta folks arbetsgivare när någon säger något diskriminerande

Något som blivit allt vanligare nu är att människor som ser andra skriva skeva saker på nätet väljer att kontakta de personernas arbetsplatser, med förhoppningen om att de ska avskedas från dem på grund av sakerna de sagt.
Och det här är en väldigt farlig trend.
Alltså, jag förstår helt känslan av att vilja hämnas, eller se till så att personens kanske rasistiska eller sexistiska uttalanden får konsekvenser för hen. Jag gillar också tanken på att t ex en hbtq-fob blir biten i röven av skiten hen sagt. Men inte på det här sättet.
 
Idén om att anställda alltid är företagets ansikte utåt, även när de inte är i tjänst, ger cheferna en enormt mycket större makt över de anställda. Vi lever redan i ett samhälle där cheferna tillåts ha en väldigt stor kontroll över sina anställda under deras arbetstid. Men genom att uppmuntra företag att "straffa" enskilda anställda för saker de sagt på fritiden så ger en också cheferna möjligheten att kontrollera och bestämma över vad de anställda gör på fritiden, något de egentligen inte har något med att göra. Det skapar helt enkelt en trend, och genom att maila ett företag och säga "jag vill inte vara kund hos er så länge person X som är rasist jobbar för er" så ger en också företaget argument för att öka den redan ofta rätt rigida kontroll som finns av de anställda.
 
Även om diskriminering förstås är vidrigt så sätter idén ett livsfarligt mönster. För vad händer när du inte får uttrycka dig feministiskt för din chef? Eller när du inte får vara allt för långt på vänsterkanten? Att hota någons försörjning för det personen säger är ett allvarligt hot mot yttrande- och organisationsfriheten, och något som användes väldigt friskt under arbetarrörelsens tidigare skeenden. För, om vi skapar en kultur där det anses vara okej för företag att avskeda folk för vad de gör på fritiden, så är vi farligt nära att gå tillbaka till den tid när folk avskedades för att de organiserade sig fackligt (det är vi förstås redan genom bemanningsföretagen och timanställningarna, men vi behöver inte ge företagen ännu mer ammunition).
 
Det är förstås skillnad om personen säger det i samband med sitt yrkesutövande. Då är det en helt annan sak. Men när McDonalds kontaktas för vad deras anställde sagt privat så skapar vi idén om att de anställda tillhör företaget, snarare än att de bara arbetar för dem. En människas arbetsgivare har helt enkelt inte ett piss att göra med vad hen säger eller gör på fritiden.
Det är väldigt viktigt att försöka motarbeta diskriminering i samhället, men det bör inte göras genom att ge företag mer kontroll över sina anställda. Så koppla inte ihop en människas åsikter med människans arbetsplats, för det är inte en idé vi vill så i företagsledarna.

Marcus Birro och landsbygden, feminismen och SD

Jag vet. Jag är alltid på och gnäller på Marcus Birro. Det börjar bli tjatigt. Och jag vet också att det verkar som att jag bara sparkar in öppna dörrar när jag skriver det här. På ett plan är det förstås sant. Birro är ingen storslagen motståndare att gå till angrepp mot, och det kräver ingen djup analys för att se hur och varför han har fel i det han skriver. Men saken är fortfarande den att Birro skriver för en av Sveriges största tidningar. I den får han utrymme att sprida sin fanatiskt religiösa högerpropaganda, sina sekelgamla åsikter och sitt vurmande för redan privilegierade grupper. Allt ackompanjerat till tvivelaktig låtsaspoetiska ordval. Och därför känns det för mig fortfarande relevant, om än kanske inte akut, att bemöta det han skriver.
Och dessutom är det ganska roligt.
 
I vilket fall som helst så har Birro skrivit en ny krönika i Expressen.
I vanlig ordning tar han en evighet på sig att komma till saken. Hela första stycket har egentligen inte med texten att göra, utan hade kunnat ersättas med "för tio år sedan". Hade han skrivit en roman eller en novell hade det förstås varit helt rätt, eftersom berättandet i skönlitterära texter är väldigt viktigt, men nu är det en argumenterande text. Det innebär förstås inte att berättandet skulle vara oviktigt, verkligen inte. Pathos är en mycket viktig del av retoriken. Men i en krönika för en nyhetstidning är utrymmet väldigt begränsat, och det gäller att använda det väl. Det gör inte Birro.
Poängen med den långrandiga tillbakablicken är i alla fall att Birro vill föra fram att ingen längre bor "i Sverige", utan alla bor i "de stora städerna". Att dessa också i allra högsta grad tillhör Sverige verkar vara information som gått honom förbi. Birro menar att livet var "starkt", "på riktigt" och "i ständig rörelse" på landsbygden och tycks således implicera att det inte är det i städerna. Han menar att livet på landsbygden en gång varit enkelt men nu inte alls är det, och att de unga männen från landsbygdens arbetarklass är morgondagens förlorare.
Birro menar även att vänstern idag "snurrat in sig på genus och feminism och vägrar se att verkligheten inte fogas in i deras teorier."
 
Det sistnämnda är förstås kvalificerat skitsnack. Grejen med dagens vänster är att den ofta är ganska akademisk. Akademi handlar om att studera verkligheten, och en akademisk teori har ofta en väldigt mycket mer korrekt verklighetsbeskrivning än vad någons "magkänsla" har. Någon som studerat ett område förstår det ofta bättre än en person som inte studerat det, oavsett om studerandet skett genom en högskola eller på egen hand. Kunskap är helt enkelt något som ökar vår förståelse av omvärlden, det minskar den inte. Vänstern idag har väldigt mycket kunskap om sitt huvudsakliga studieobjekt: Makt. Makt, och strukturerna omkring den.
Sen är många av vänsterns teorier ganska komplexa, vilket innebär att det kanske inte alltid är lätt att se hur de beskriver verkligheten. Men beskriver den gör de.
Implikationen om att vänstern också skiter i klassaspekten är skrattretande. Visst tycker jag att vänstern idag skulle kunna bli betydligt bättre på att diskutera klass, men det är inte diskussionerna om genus och etnicitet som står ivägen för det. Problemet är snarare att väldigt få är intresserade av att lyssna.
 
Det finns förstås en poäng i det Birro skriver om landsbygden, då den idag utarmas allt mer när hela bruksorter försvinner. Och att många unga kvinnor lämnar landsbygderna för städerna medan många unga män blir kvar. Men Birro frågar sig i vanlig ordning inte varför det är så. Han tycks ointresserad av hur det kommer sig att många unga kvinnor lämnar landsbygden och väljer istället att betrakta det som någon form av komplott mot de unga arbetarklassmännen som blir kvar. Men kan det inte vara så att unga kvinnor vill bort ifrån de i grunden väldigt konservativa värderingarna som i högre grad lever kvar på landsbygden jämfört med de större städerna? Konservativa värderingar som har en tendens att trycka ned kvinnor väldigt mycket mer än vad de trycker ned män. Hade jag vuxit upp i en miljö där jag ständigt förväntats anpassa mig, ständigt förväntats ge upp mitt eget liv och mina egna drömmar för att passa upp på andra, ständigt förväntats göra våld på den jag är, så hade jag inte stått ut. Men ändå har samhället tvingat kvinnor till det i evigheter. Det sker fortfarande, både i städerna och på landsbygden, men av allt att döma är situationen väldigt mycket värre i konservativare områden än i progressivare.
Missförstå mig inte, det här är inte någon blind storstadshyllning. Städerna har sina problem. Men en av fördelarna är att många människor passerar igenom dem. Många människor möts. Och där människor möts utvecklas också idéer i snabbare takt. Områden med fler människor och mer genomströmning tenderar att vara mer accepterande mot de som väljer att bryta mot normerna. Det här har ingenting med individer att göra, utan handlar helt enkelt om att områden med fler människor också har fler människor som bryter mot normerna. Normbrytandet blir mer normaliserat.
 
Städer ger också en annan möjlighet till flykt och till anonymitet. I ett litet område där alla känner alla har du inte så mycket val kring vilka du umgås med, medan områden med fler människor ger dig möjligheten att i högre grad välja ditt umgänge.
 
Birro går vidare till att då mena att ingen bryr sig om männen, utan att hela samhället föraktar dem, hatar dem, ignorerar dem, men att Sverigedemokraterna ser dem och lyssnar på dem. Han menar också att feministerna vill "kastrera dem och låsa in dem för all framtid."
Det är ett direkt citat.
Vi har alltså en krönikör, i en av Sveriges största kvällstidningar, som på fullaste allvar menar att feminister vill kastrera och låsa in män för all framtid i egenskap av att vara män (eventuellt från arbetarklassen, det är en smula oklart om Birro bara syftar på dem eller syftar på alla män). Den här väldigt, väldigt korkade myten om att feminister hatar män har alltså på nytt letat sig in i hjärnan hos en kvällstidningskrönikör! Som om det vore 1920!
 
Nu vill jag direkt nämna att jag verkligen inte säger emot att Sverigedemokraternas framgångar i valet 2006 och i opinionsundersökningarna i mångt och mycket är en klassfråga. Det är det, jag har skrivit om det här. Men det har ingenting med "onda feminister" att göra, eller om att ingen lyssnar på dem för att de är män. Det är inte synd om män för att kvinnor inte finner sig i de gamla förtryckande könsrollerna längre. Det är synd om män för att de också lider under förtryckande könsroller, helt klart, det är synd om alla för det, även män som grupp fortfarande har det minst dåligt (och ibland väldigt bra) på grund av dem. Men det kommer aldrig vara synd om någon som blir av med privilegier som hen inte borde ha från första början. Det kommer aldrig vara synd om någon för att hen slutar tjäna på andras olycka.
Det handlar istället om kapitalismen. Det är på grund av den SD växer. Det är på grund av att vi har en högerregering som skrattar hela vägen till banken när de hånflinande drar undan skyddsnät efter skyddsnät efter skyddsnät från de svaga för att gynna de redan starka. Men Birro är uppenbarligen själv alldeles för lidande av den bekväma självgodhet han anklagar alla andra för att lida av för att ifrågasätta samhällssystemet han själv verkar i.

"De enskilda rötäggen"

Hur ofta hör vi inte någon säga "men det där är bara enskilda rötägg" som svar när vi försöker tala om strukturell diskriminering? Jag vet inte hur det är för er, men mig händer det vansinnigt ofta. Och det är egentligen en ganska skev tolkning.
För det är just i "de enskilda rötäggen" vi lätt kan se strukturen.
 
Det många inte tycks tänka på är att "de enskilda rötäggen" kommer någonstans ifrån. De har blivit enskilda rötägg av något. Detta något är ofta strukturen. Det är helt enkelt något som får människor att börja tro att hbtq-personer skulle vara sämre föräldrar, att muslimer skulle vara mer fundamentalistiska eller att "invandrare" skulle vara mer kriminella, och att de skulle vara på grund av den grupptillhörigheten. Det är strukturen. Det är själva grundstommen i den strukturella problematiken, att människor tillhörandes olika grupper betraktas som fundamentalt olika. Och så gott som alltid ses normgruppen som bättre, medan de som inte tillhör normgruppen ses som negativt avvikande på olika sätt.
 
Nu vet jag att det säkert finns de som tänker att "jo, men då gäller det här åt bägge hållen" och syftar på de instanser av "manshat", "svenskfientlighet" och liknande som de är övertygade om finns. Men det är stämmer inte.
Strukturen är nämligen det som gör att "de enskilda rötäggen" får höras, det som ofta ger dem en plattform att stå på. Att vi alls finner det relevant eller nödvändigt att ha en seriös diskussion om det hela.
Att vi överhuvudtaget kan diskutera hbtq-personers rättigheter eller huruvida "invandrare" är mer kriminella än "infödda" på ett medialt plan är väldigt underligt eftersom vi helt enkelt pratar om extremt olika människor i en grupp över deras huvuden. När vi talar om hur andra människor "är" utan att egentligen involvera dem i diskussionen så sätter vi oss över dem. Det är en sak att tala om hur människor behandlas och lyfta problem där (även om vi normpersoner förstås bör lyssna när folk utanför normen talar om saker de upplevt för att vi ska kunna få en förståelse för det), det är en helt annan sak när någon menar att en viss grupp av människor är på ett visst sätt eller huruvida den gruppen borde få ta del i rättigheter de utanför gruppen tar för givna. Att vi alls kan göra såhär, och att någon kan argumentera mot t ex hbtq-personers rättigheter och att det tas som ett seriöst debattinlägg visar på att det finns en struktur bakom "det enskilda rötägget".
För gör ett tankeexperiment. Försök tänka dig att vi skulle tala om att tillåta olikkönade äktenskap istället för att tala om att tillåta samkönade. Tanken är ganska absurd, men diskussionen är en realitet när det kommer till samkönade äktenskap, vilket visar på den strukturella bakgrunden i förtrycket.
Det innebär att även om vi gärna vill se personen som ifrågasätter hbtq-personers lämplighet som föräldrar som "ett enskilt rötägg" så vittnar det faktum att vi alls kan ha diskussionen om att det finns en bakomliggande struktur. Det är helt enkelt inte vanligt förekommande att olika "experter" som inte tillhör gruppen sitter och diskuterar om slentriankristna är på ett eller annat sätt, men diskussionen pågår ständigt om muslimer.
 
Det undantag jag kan nämna är normgruppen "män". Det beror på att genusordningen fungerar annorlunda än de andra ordningarna. Det innebär inte att kvinnor inte är förtryckta, utan det innebär att förtrycket ser lite annorlunda ut. I genusordningen har vi olika egenskaper som tillskrivs män respektive kvinnor (och ingen tillåts vara bägge eller endera) där du dels står högre ju mer de tillskrivna egenskaperna stämmer överens på dig, och där de manligt kodade egenskaperna dels värderas högre. När det kommer till etnicitet, hbtq, ableness och liknande så är uppdelningen i "vanlig" och "de andra" (alltså normativ och icke-normativ) skarpare. Det innebär inte att män ofta ses som normen och kvinnor som "de andra" också, utan bara att uppdelningen fungerar lite annorlunda, eftersom normpersonerna också omfattas av strukturen på ett annat sätt när det kommer till kön. För även om förtrycket ofta går hand i hand så är det också olikt beroende på vilken struktur det rör sig om.
Det här vittnar dock inte om ett "feministiskt manshat" eller något i den stilen, eftersom det är just den här diskussionen, "män är si och kvinnor så", som de flesta feminister vänder sig väldigt skarpt emot. Vi kan tala om olika maskulinitetsnormer, men det betyder inte att "män är si". Det betyder "män uppfostras till att bli si".
 
Så, att hävda att den här typen av diskriminering bara beror på "enskilda rötägg" är helt enkelt inte en hållbar förklaring. För en föds inte till ett "enskilt röttägg", en blir det.

RSS 2.0