Folk utan smärta förstår inte hur det är att leva med den

De av er som känner mig i verkliga livet vet att jag har väldigt mycket problem med min rygg, min nacke och min mage. Jag klagar helt enkelt mycket när jag har ont. Jag vet att folk ofta ogillar att lyssna på sådant, men det är ett sätt för mig att hantera smärta och ge utlopp för den typ existentiella ångesten jag känner när jag påminns om min egen dödlighet av att ha ont. Eller något sådant. Det känns bättre då i alla fall.
Vad nacken och ryggen beträffar har jag en överrörlig ryggrad, vilket innebär att ryggkotorna glider iväg när musklerna omkring dem inte är starka nog att hålla fast dem, så varje gång jag slarvat med ryggträningen en period får jag så ont i ryggen att jag varken kan stå, gå eller sitta ned. Vad magen beträffar har jag den kroniska magsjukdomen IBS, vilket innebär att min mage när som helst kan få för sig att svälla upp och börja göra väldigt ont. Dessutom måste jag äta väldigt regelbundet och ha mycket fiber i min diet för att inte få ont, men trots att jag gör allt "rätt" får jag ändå så kallade "skov" ibland där problemen är värre.
 
Det här är överlag väldigt lindriga åkommor, så missförstå mig inte, jag säger inte att jag vet exakt hur det är. Även om det suger att ha dem så finns det många som har oerhört mycket värre smärtor och kroniska sjukdomar att tampas med. Men att jag skriver det här nu är för att idag är det första dagen på Nolle-P (mottagande av de nya studenterna), en tillställning jag sett fram emot ungefär sedan förra Nolle-P tog slut (alltså ett år sedan). Och både ryggen, nacken och magen har idag fuckat ur, så till den milda grad att jag var tvungen att avbryta aktiviteten jag var med på och gå hem. Det finns också en risk att jag inte alls kan vara med mer under de här två veckorna, om inte smärtan, främst i rygg och nacke, ger med sig. Det suger.
Men det är inte mig det är synd om, åtminstone inte om vi jämför. För mina besvär är förhållandevis lindriga och de är övergående. Det finns perioder då jag har väldigt ont, men för det mesta märker jag inte av åkommorna alls så länge jag sköter dem. Just nu är jag väldigt nere på grund av risken att missa något jag sett fram emot såpass länge, men det är ändå en bråkdel av vad andra går igenom.
 
För smärta är något så otroligt paralyserande. Det talas ofta i debatter, från högerns sida, om sjukskrivna med den här typen av kronisk smärta med implikationen om att de skulle vara lata. Det finns de som för fram att lite ont i ryggen inte är en anledning att stanna hemma, de har aldrig haft så ont i ryggen att varje uns av viljestyrka krävs för att flytta fötterna framåt utan att säcka ihop jämrande i en hög på marken. Och tänk på att mina problem är lindriga.
Ett annat "argument" högern brukar använda är följande: Om du har ett jobb där du trycker på en knapp med ena handen och sedan skadar den, så kan du fortfarande ta ett jobb där du trycker på en knapp med den andra handen. Att bara för att en skada omöjliggör vissa arbetsuppgifter innebär det inte att den omöjliggör andra. Det finns såklart en poäng i det, men de människorna verkar inte ha någon som helst förståelse för vad en skada faktiskt handlar om. För det spelar ingen roll ifall du inte har ett jobb där du direkt belastar ryggen om du fortfarande har ont i den. När du har riktigt ont blir smärtan allt du kan tänka på.
Idén om att det skulle vara lathet eller mesighet är väldigt omänsklig, och inte värdig något samhälle. Människor med kronisk smärta har ofta svårt att alls leva normala liv eftersom smärtan tar upp så otroligt mycket energi. En blir helt enkelt väldigt, väldigt trött av att ha ont. Att vi som ett samhälle då ska kräva att människor med smärta använder all sin energi på att jobba, och då inte orka göra något annat, istället för att använda energin till att försöka må så bra som alls går utifrån situationen, är fullständigt oacceptabelt. Och jo, jag vet att det finns de som mår bättre av att jobba, men vi kan inte utgå ifrån att alla är så. Att göra det vittnar om en total brist på medmänsklighet och empati.
 
Om det nu finns någon som själv inte varit med om kronisk smärta, men som ändå tycker att de som alltid har ont, varje vaken minut, ska tvingas jobba så vill jag föreslå ett experiment för dig:
Ta en brödsåg.
Hugg den i din häl.
Jag råkade göra det här när jag var yngre, och det hade ungefär samma intensitet i smärta som mitt ryggont har.
Men tänk nu också att den här kniven i foten aldrig försvinner, utan ständigt fortsätter och gör ont och värker. Och tänk att smärtan nu, istället för att komma från foten som är relativt lätt att tänka bort, kommer ifrån ett centralt område på din kropp som påverkar resten av den (huvud, nake, armar och ben).
Försök nu gå till jobbet och agera som vanligt, och betänk att mina problem är lindriga.

Kommentarer
Postat av: paula

Känner igen mig verkligen. Har skolios som medför kronisk smärta vilket försämrar mitt välmående varje dag. Kan bli så otroligt arg på (oftast högermänniskor) som förminskar andras smärta. Nu har jag inte ens så stora problem som vissa andra med skolios har, men tänker ändå genomgå en steloperation för att jag vet att i framtiden så kommer jag tvingas in i jobb oavsett hur ont jag har.

Svar: Joo, det verkar tyvärr som att allt fler kommer tvingas ut trots smärta. Allt för att öka skräcken för arbetslöshet och tvinga folk till sämre anställningar..
auuus

2013-08-20 @ 12:17:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0