Nyckeln till normernas upplösning finns i dina långfingrar

När jag var femton färgade jag mitt blonda hår svart. Det var inte det första steget, eller ens det viktigaste, men det blev ett av de tydligast synliga som förde in mig på en bana i livet jag sedan skulle gå på under resten av min tonårstid. Jag heter Rasmus, och jag har varit "alternativ".
Det har kallats mycket, både i folkmun och i min egen. "Hårdrockare" använde jag i början för att sedan övergå till att kalla mig själv "gothare", eller "gåffare" som jag föredrog, med en ironisk glimt i ögonen. "Punkare" och "satanist" var de vanligaste som folk skrek efter mig på gatan (det här var innan ordet "emo" hade fått riktigt fäste i Sverige), och även om det kunde vara irriterande när kids skulle spela tuffa och störa de svartklädda typerna när jag och mina vänner gick längs gatorna i stockholmsförorten Kista där vi växte upp så blev uppståndelsen det på den tiden fortfarande väckte en form av bekräftelse på det vi alla på ett plan eftersträvade med våra val av utseendestil; att inte vara som alla andra. I någon aspekt ville vi distansera oss från vad vi då betraktade som den ansiktslösa massan av människor som vi ändå inte kände accepterade eller förstod oss. 
 
Det här var mitt första egentliga möte, och framför allt mitt första aktiva deltagande, i vad som åtminstone delvis kan räknas som "normbrytande", även om det hela är på en betydligt lägre och mer självvald nivå än vad som brukar avses med begreppet (mer om det i ett senare inlägg). Men även om vi som tillhörde de så kallade "alternativa" såg oss som just alternativa till normen (även om vi saknade tillgång till de begreppen då) så hade subkulturen fortfarande en enorm uppsättning egna ideal och normer. Det gick helt enkelt att vara olika mycket "alternativ" och på så vis vara olika "bra" eller ha olika hög status.
Ett av områdena det fanns mycket normer på var inom musik, och det var en norm jag verkligen internaliserade. Från femton till tjugo lyssnade jag enbart på metal och goth i olika former. Allt annat var skit. Det här är förstås åtminstone delvis ett resultat av en tonårings väldigt svartvita världsbild, men idén om "cool" musik är något som levde kvar efter det. Och även om musiken jag betraktade som "cool" förändrades, det finska bandet HIM gick från att ha varit det bästa av de bästa när jag var sexton till att vara rätt fåniga när jag var tjugo, så var det fortfarande en idé kvar om att viss musik var den jag lyssnade på "öppet". Det här är verkligen inget ovanligt, det är därför vi alls talar om "guilty pleasures". Det är en uppdelning, inte så mycket i fin- och fulkultur utan snarare om "cool" och "ocool" kultur.
Men sen hände något. Det kan givetvis på ett plan tillskrivas till att jag blev äldre, men jag slutade bry mig om vad andra tyckte om musiken jag lyssnade på. En hel värld av musik jag aldrig ens skulle kastat en blick på öppnade sig för mig. Först med sådant som inte varit tillräckligt hårdrockigt förut, som Garbage och Smashing Pumpkins, vidare över till musik jag tidigare ansett vara för mainstream, som Veronica Maggio, Lady Gaga och Daniel Adams-Ray och slutligen till musik jag tidigare sett som för fånig, som Håkan Hellström och Kent. Och helt plötsligt kände jag mig så otroligt mycket friare.
 
Så varför berättar jag det här?
Jo, det är en liknelse. Jag är inte särskilt musikintresserad, men ändå känner jag mig såpass mycket friare av något så trivialt (nu säger jag inte att musik är oviktigt, men normen i bra eller dålig musik är inte en alls lika förtryckande eller handlingsförlamande norm som många andra), så tänk hur enormt mycket friare vi skulle kunna vara om detsamma gällde för normerna om kön, etnicitet, läggning och liknande kunde krossas. Att inte känna det inre behovet av att tvingas anpassa sig efter omvärlden i frågor som omvärlden faktiskt kan skita i.
Och det börjar alltid med att människor bestämmer sig för att skita i normerna.
Men det finns här en allvarlig skillnad här. När jag står för att jag lyssnar på "ocool" musik är det enda jag riskerar att bli lite retad. När människor vågar bryta mot starkare normer riskerar de våld, påhopp eller i alla fall social stigmatisering. Och det är det som gör det så viktigt att alla omkring fortfarande ger normerna fingret, även om de själva inte anammar de normbrytande uttrycken. För det finns ett individuellt ansvar här. Det ligger inte i att våga bryta mot normerna, men det ligger i allas individuella ansvar att sluta förhålla sig till normerna som just sätt som saker och ting borde vara på. Och den dag alla tar det ansvaret så kommer vi alla också leva ett betydligt friare liv.

Kommentarer
Postat av: Lo

Normer är ju inte dåliga per se. Ett övertydligt exempel är ju att det är bra att det finns en norm kring att det inte är okej att gå fram och slå till någon på stan för att man känner för det.

Så normer behövs och vi kommer nog inte ifrån ATT normer finns. Sen är inte alla normer betydelsefulla och nödvändiga, men frågan är hur vi bäst blir av med dem. Att individer bryter mot normen kan absolut ha eftekten att den luckras upp, men vissa normer kan bero på strukturer som behöver förändras innan normen kan göra det. Könsnormer exemeplvis, så länge som män har högre lön och status kommer antagligen könsnormerna anpassas efter det på många sätt. Kanske bör vi föändra vissa saker från grunden innan normerna också kan hänga med?

Svar: Det är de definitivt inte, ber om ursäkt för att jag inte gjorde det tydligare, men jag syftade förstås på de skadliga normerna.
Jag skulle säga att det är normerna som är grunden och det andra är konsekvenser av dem. Män och kvinnor, som exempel, behandlas olika i och med att de betraktas som fundamentalt olika. Sen förespråkar jag givetvis inte enbart individuellt normbrytande som arbetsmetod, och jag hoppas att jag inte gav det intrycket i texten. Men jag tror att grunden till arbetet för ett rättvisare samhälle ligger i att ta bort de normerna som ligger i vägen. Om inte de försvinner så skulle jag påstå att vi bara skrapar på ytan.
auuus

2013-08-15 @ 11:44:14
Postat av: Sandra Anne

Det handlar nog mer om att vidga normerna, göra alla uttryck accepterade, snarare än att ta bort normerna helt helt. Sen, vad är det som säger att man inte kan börja på båda ändar?

Svar: Jag tycker att bara göra uttrycken accepterade är att gå halva vägen. Så länge vi fortfarande har idéer om hur män och kvinnor (som exempel) borde bete sig, alltså normer, så kommer folk också inrätta sig efter dem.Sen ser jag inte att jag argumenterat mot annan typ av jämställdhetsarbete bara för att jag argumenterar för den här typen. Men jag tror det här är att angripa grunden som ojämlikheterna står på, och att om vi drar undan den kommer mycket som står på den också att rasa.
auuus

2013-08-15 @ 13:55:43
Postat av: Lo

Jag vet inte jag, jag tänkte också så förut. Alltså att det är normena som var grunden. Men jag har börjat tvivla..

Jag tänker att vårt samhälle och dess förutsättningar påverkar normerna skitmycket, mer än det omvända. Lite Marxism liksom, där det är de grundläggande materiella förutsättningarna som påverkar hur samhället ser ut. Det räcker liksom inte med att förändra normerna för över, medel och arbetarklass för att klasserna ska upplösas och samma sak kanske gäller jämställdhet mellan könen tex.

Ta t.ex. kvinnlig rösträtt som ett exempel. Innan kvinnor fick rösträtt var majoriteten av alla, främst män men även kvinnor, emot kvinnlig rösträtt. När rösträtten väl hade införts så tog det inte lång tid innan de flesta såg det som självklart att kvinnor såväl som män får rösta. Tänk om rösträttskämparna istället för att kämpa för lagstadgad rätt hade gått för att påverka normerna och människors inställning, frågan är hur lång tid rösträttskampen då hade tagit.

Min tanke är att våra normer anpassas till det samhälle vi lever i, och ändrar vi inte på samhället så kommer folk fortfarande leva efter samma eller liknande normer anpassade efter just det ojämställda samhälle(förutom möjligtvis ett litet fåtal). Men så länge vi fortfarande har ett patriarkalt klassamhälle så kommer normarbetet i sig inte göra så mycket. För normerna är anpassade efter samhället.

Jag tycker givetvis att det är starkt att bryta mot normer och ser inget fel med normkritik i sig. Men risken är att vi gör den politiska kampen en björntjänst (samt (ny)liberalismen en riktig tjänst) genom att främst fokusera på normer och kultur istället för politiskt arbete med att förändra samhället från grunden. Dessutom är ändring av normerna svårt, människor är konservativa och många behöver se med egna ögon att en viss sak fungerar och är bra innan de kan vänja sig vid den och också tycka att det är bra (tex kvinnor inom vissa positioner, män som gör vissa saker t.ex. tar hand om barn osv). Genom politiska beslut som stärker utsatta grupper, genom kvoteringar och lönehöjningar för kvinnodominerade yrken, genom delad föräldraförsäkring, sänkning av antalet arbetade timmar så kommer antagligen många normer följa efter och bli mindre ojämlika.

Svar: Ber om ursäkt för det sena svaret. Har haft lite fullt upp.

Jag kan gå med på att det finns en växelverkande effekt mellan normerna och samhället. De skapar varandra.Men att kvinnor inte hade rösträtt berodde väl på att normen var att kvinnor inte skulle ha det? Sen vill jag nog påstå att forceringen av normer också fanns med där, eftersom det för många också var självklart att kvinnor borde få rösta. Rösträttsrörelsen hade ju aldrig lyckats om det inte vore för att det ändå fanns en väldigt stark åsikt om att kvinnor också borde få rösta och att den också var grundad i många människors tankar.Sen tycker jag inte det är jämförbart eftersom det inte är juridiska hinder som jag ser som huvudproblemet nu, utan socialt kontextuella. På pappret har män och kvinnor samma rättigheter, men det efterlevs inte just för att normerna är kvar.Men, det är ju till stor del så du förändrar normer i stor skala? Genom förändring av samhället? Det har jag ju aldrig sagt emot. Men en individ kan sällan förändra samhället särskilt mycket, men hen kan ändra hur hen tänker om saker och då bli del av rörelsen som kräver förändringen.Jag förstår inte hur det ena utesluter det andra, eller varifrån du tolkar att jag inte förespråkar politiskt arbete?Däremot kommer vi aldrig få igenom en enda förändring om vi inte har en majoritet som förespråkar, eller åtminstone inte aktivt motsätter sig, det, och då krävs det att normerna förändras och folk börjar tänka annorlunda.
auuus

2013-08-15 @ 21:58:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0