Nej, vänstern ogillar inte alls familjen

Något som är väldigt vanligt bland högerpopulistiska och konservativa debattörer är ett extremt snack om familjen. Det är familjen hit och familjen dit, och ständigt med denna tanke att familjen är det högsta och finaste som finns och att allt annat kan ta sig i jämförelse. I samband med det anklagar de också vänstern, och ibland liberalerna, att inte bry sig om familjen. Det är en del av den politiska polariseringen som ständigt pågår. "Vi gör det, alltså kan våra motståndare inte göra det", och så vidare.
 
Den senaste i den väldigt långa rad konservativa högerpopulister som givit sig på det här är förstås Marcus Birro som inleder en krönika publicerad på juldagen med följande:
"Jag begriper inte hur en allt mer militant vänsterrörelse under så lång tid tagit strid mot familjen."
Det hela låter ju extremt farligt. En allt mer militant vänsterrörelse som går till angrepp mot familjen. Kommer AFA med knogjärn och spöar upp småbarnsföräldrar? Tvingar Kommunistiska Partiet folk till abort? Eller går Jonas Sjöstedt in på BB med en kalashnikovkarbin i högsta hugg? Birro lämnar det hela oklart.
Nu vore det mig förstås fjärran att insinuera att vår allra käraste Marcus Birro skulle försöka använda språket för att manipulera folk. Må hända är han, sina fjorton utgivna böcker till trots, helt enkelt en så inkompetent författare att han inte förstår att ord ändå väcker vissa associationer och att ordet "militant" innebär mer än SAOL-definitionen "kämpande; stridande; stridbar"? Men oavsett ifall det rör sig om inkompetens eller fulspel så kan vi i alla fall slå fast att det inte föreligger något "militant" angrepp mot familjen.
Faktum är att det inte finns någon institution som är lika välskyddad som den så kallade "familjen".
 
Birro tillbringar resten av krönikan med att, på sedvanligt blomsterspråk, tala om hur mycket han älskar sin familj. Eftersom han redan slagit fast att vänstern är militant och avskyr familjen implicerar han också att vänstern inte känner den fina kärlek han har till sin familj, samt att vänstern inte vill att han ska få ha kvar sin familj. Givetvis är det inget Birro säger rent ut, men det är det som blir den logiska konsekvensen av vad han säger. Han säger att vänstern är emot familjen, och han definierar familjen som hur han älskar sina barn, har empati med andra människor, och så vidare. Det betyder alltså i förlängning att han säger att vänstern är emot att han älskar sina barn.
Det här är ett väldigt fult retoriskt knep, eftersom han skapar en positionering till vänstern som inte alls stämmer överens med vad vi egentligen tycker. Vidare så specificerar han aldrig vilken "vänsterrörelse" det är, vilket innebär att han sår misstänksamhet mot all vänster samtidigt som han kan skylla ifrån sig med ett "men det var inte den rörelsen jag menade" ifall han någonsin konfronteras.
 
Men vad är det egentligen som är det stora hotet mot familjen som gör Birro och hans högerpopulistiska gelikar så upprörda? Det som vill stjäla Birros stora familjelycka ifrån honom?
Jo, det handlar framför allt om vidgandet av definitionen.
Vänstern har givetvis ingenting emot familjer. Själva tanken på att vi skulle ogilla att folk älskar sina barn eller att människor får känna att de betyder något för någon är fullkomligt absurd. Det vi däremot vänder oss emot är bilden av familjen som enbart bestående av två heterosexuella vuxna, en man och en kvinna, och x antal barn. Vi anser att familjer kan se ut på väldigt många olika sätt. Vi tycker att folk, oavsett kön, sexualitet och relationstyp ska få ha rätten att också vara familjer.
Men eftersom Birro och hans gelikar anser det här vara ett angrepp mot deras familjeliv, så innebär det att de anser att deras lycka försämras av att andra också blir lyckliga, och att deras familjer blir mindre värda för att andra också kallar sig familjer. Och de har mage att kalla oss för "egoister".
Den grundläggande tankegången här, som högerpopulisterna alltid lyckas missa, är att de inte behöver leva i en poly-relation tillsammans med fem personer som alla definierar sig som "hen" om de inte vill. Men de har ingen som helst jävla rätt att försöka hindra de som faktiskt vill från att göra det!

Nazisterna marscherar

Få har nog undgått att hört talas om det som hände i Kärrtorp för lite mindre än en vecka sedan, men för den som inte öppnat en tidning så gick en grupp nazister från Svenska Motståndsrörelsen till attack mot en manifestation mot nazism. Polisen var hopplöst oförberedda trots att de känt till att attacken planerades och de var folk som själva deltog i manifestationen som genom självförsvar fick driva nazisterna på flykten.
Den mediala rapporteringen var i stort pinsamt usel, och många försökte lyfta fram det som en sammandrabbning mellan militanta grupper, något som inte var fallet. Det rörde sig om en planerad attack, helt enkelt.
Svenska Motståndsrörelsen har sin hemsida på nordfront (jag tänker inte länka), en sida som är betydligt galnare och mer konspiratoriskt än avpixlat. De förnekar bland annat förintelsen, missförstår vikingatiden och hittar på larviga konspirationsteorier. Fullfjädrade nazister, helt enkelt, med en historisk förståelse som en femåring som sniffat batterisyra.
 
I vanlig ordning efter att något sådant här hänt så började liberala debattörer högljutt beklaga sig över att alla utom de alltid tar till våld i ett försök att misskreditera allt längre till vänster än miljöpartiet, så jag tänkte gå igenom några av problemen i deras ställningstaganden.
 
Extremhögern och den autonoma vänstern går nämligen inte att likställa.
För någon som är totalt politiskt okunnig är det på ett plan förståeligt att grupperna blandas ihop, men om du är politisk debattör så är den nivån av ignorans oförsvarlig. Det är helt enkelt ditt jobb att veta bättre.
För enkelhetens skull kan vi fokusera på de element av de båda grupperna som faktiskt är våldsamma. Givetvis tar inte alla fascister till våld, men där kan vi ändå argumentera för att våldet är en del av ideologin. När det gäller den autonoma vänstern så är det ett paraplybegrepp eftersom ordet "autonom" endast syftar på att grupperna saknar parlametarisk representation.
Men om vi fokuserar på de våldsamma grupperingarna så är de likheter som finns att det handlar är grupper som ogillar hur samhället ser ut och tar till våld utan officiell sanktionering av staten. Det är ungefär allt.
Först och främst har grupperna väldigt skilda mål, och att bägge ogillar hur samhället ser ut innebär inte att grupperna på något som helst sätt är lika varandra. Extremhögern vill upprätta ett fascistiskt samhälle, medan den autonoma vänstern är splittrade då det både finns socialister/kommunister och anarkister, två grupper vars utopi är väldigt, väldigt olik. I idiotliberalers ögon är förstås kommunister och nazister lika varandra eftersom bägge strävar efter ett samhälle med en stark stat, men att låta analysen stanna vid "vill ha en stark stat" är så genomkorkat att de människorna inte förtjänar att tas på allvar. Kort sagt kan vi säga att det kommunistiska samhället är inkluderande och jämlikt, medan det nazistiska samhället är exkluderande och hierarkiskt.
 
Våldet ser också väldigt olikt ut. Det nazistiska våldet är i Sverige extremt mycket farligare då de nazistiska rörelserna dödat och skadat betydligt många fler än vad den våldsamma vänstern gjort. Det gör det givetvis inte acceptabelt att mordhota folk, men vi måste fortfarande vara ärliga med att det är en stor skillnad. Vidare är, ironiskt nog, de vänsterextrema grupperna väldigt mycket oftare reaktiva, medan de högerextrema grupperna oftare är proaktiva. Våldsamma vänstergrupper grupper växer ofta (givetvis inte alltid) fram som en reaktion på ökad våldsam högerextremism i samhället medan våldsam högerextremism oftare är där först.
Måltavlorna är också annorlunda. De våldsamma vänstergruppernas måltavlor är alltid politiska motståndare av olika slag (företag räknas in här) medan nazisterna också ger sig på folk med annan etnicitet, läggning, religion och liknande.
 
De debattörer, kommentarsfältshärjare och random "tyckare" på högerkanten som försöker likställa attacken i Kärrtorp med störningar av nazistiska demonstrationer missar dessutom att det är en stor jäkla skillnad på att ljudiska konspirationen väsnas med vuvuzelor och att SMR beväpnade med sköldar rusar in i en folkmassa. Jag säger givetvis inte att det inte förekommer att våldsamma vänstergrupper går till anfall mot högerextremisternas demonstrationer, det gör det, men att försöka likställa alla motdemonstrationer mot nazisterna med den här typen av attacker fungerar helt enkelt inte. Det är fullständigt ologiskt.
De som också menar att det rörde sig om en sammandrabbning mellan två grupper är också ute och cyklar, eftersom det helt enkelt är skillnad på att anfalla någon och att försvara sig mot någon som anfaller en. Det första är inte okej, det andra är förståeligt. De tycks också ha missförstått vilka som faktiskt var på manifestationen bland de som protesterade mot nazismen. Det handlade främst om boende i Kärrtorp: barnfamiljer och liknande. "Vanligt folk". Det var också därför de attackerades. Nazister är förstås inte så peppa på att "vanligt folk" reser sig upp mot dem, eftersom nazisterna försöka påstå att de talar för "folket", något de givetvis inte gör.

Det spelar ingen roll att du har rätt om ingen håller med dig

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något här sist.
Det finns flera skäl till det. Bland annat hade jag VFU (praktik), och även om det är väldigt kul att vara ute och träffa elever så tar det väldigt mycket på krafterna att pendla mellan två och tre timmar per dag, och att gå upp vid halv sex på morgonen.
 
Men den huvudsakliga anledningen är att jag känt mig väldigt omotiverad.
Under sommaren och hösten har jag haft något av en troskris gällande feminismen och liknande. Jag har inte ändrat åsikter, men jag har nått insikten av att många som jag ansett stå på min sida egentligen är kompletta idioter.
Det som fick bägaren att rinna över var när någon i en av Facebookgrupperna jag var med i hade lagt upp en väldigt pedagogiskt skriven text om något. Jag minns inte riktigt vad det var, men jag tror det den handlade om hur en som man bör bete sig i en feministisk kontext. Och i den här gruppen är det något stolpskott som då lyfter fram att texten på grund av dess lättillgängliga utformning var "inställsam mot patriarkatet". Och personen fick ett ganska rejält medhåll.
Jag tappade hakan, gav mig indignerat ut på twitter för att skriva något passivaggressivt om att pedagogik och retorik är våra viktigaste vapen i kampen för jämställdhet. Det skulle jag tydligen inte ha gjort då nästa idiot trillade in som menade att det var kränkande att skriva att pedagogik och retorik var våra viktigaste vapen eftersom alla inte orkade försöka utbilda eller övertyga folk. Hon fortsatte sedan i sina egna passivaggressiva tweets att läsa mig lika rättvist som jag trodde bara SD:are kunde.
Det här blev i alla fall bara för mycket för mig. Jag förstår helt att det tär på krafterna att försöka övertyga eller utbilda folk (shit, jag ska bli lärare, jag vet att det kan vara sjukt tufft), men att på allvar påstå att det är lika effektivt att kalla folk som inte håller med för idioter eller att bara ställa sig och skrika om "vita kränkta män" så fort någon inte håller med gör mig helt mållös.
För jo. Pedagogik och retorik är förstås inte de enda sätten att kämpa på, men vi kan inte sticka under en stol med att övertyga människor är det grundläggande jäkla kravet för att driva en politisk kamp. Det är det som är själva poängen!
 
Det finns en tankegång om att det är viktigt att inte anpassa hur en pratar bara för att vissa män inte ska ta illa upp eller känna sig hotade. Givetvis finns det en poäng i det här, men samtidigt är det fullständigt vansinne. Det är viktigt att inte anpassa sina idéer och värderingar, men det är en jävla skillnad på det och på att anpassa sin retorik. Det finns ingen feministisk poäng i att vara ett odidaktiskt pucko. Sen handlar det givetvis om att väga de potentiella fördelarna mot kraften och energin det tar upp, det kanske inte är värt att gå genom eld och vatten bara för att övertyga en särskilt motsträvig person, men det finns en sådan total arrogans hos vissa som gör att de tycks tro att de inte alls behöver övertyga folk.
 
Men det är inte så det fungerar.
Och jag vet att jag gör det stora "misstaget" här att komma som man och tycka till om feminismen eller förklara "hur det verkligen ligger till", men låt oss vara ärliga för en kort stund. Hela mitt bloggande har gått ut på att tycka till om feminismen och förklara "hur det verkligen ligger till", och om du inte haft problem med det jag skrivit tidigare men ogillar det jag skriver nu så ligger inte ditt problem i att jag är man och gör anspråk på en verklighetsbeskrivning inom en feministisk kontext. Då ligger problemet i att det jag skrivit nu inte faller dig i smaken. Var ärlig med det och diskutera det jag säger istället för att komma med något billigt försök att få mig att hålla tyst.
 
För låt mig nu komma till den centrala poängen i mitt inlägg:
Det spelar ingen roll att du har rätt om ingen håller med dig. Själva grundstenen i en demokrati är just att vi måste övertyga folk om våra åsikter. Ifall "ha rätt" var allt som hade något betydelse
Och ja, det är pissigt ibland, särskilt när vi talar ren vetenskap. Men det är så verkligheten ser ut, och även om du inte gillar det eller tycker att det är fel så måste du anpassa dig efter det. Du kommer aldrig vinna eller få igenom vad du tycker annars och du gör bara dig själv och kampen för ett bättre samhälle en otjänst genom att bete dig som ett arrogant pucko, hög på sin egen rättfärdighet.
Sen finns det givetvis olika sätt att övertyga folk på, och all kamp går inte ut på att övertyga andra. Men det fungerar inte att sitta och förvänta sig att en kan bete sig hur som helst bara för att en har rätt. Du måste fortfarande få andra att förstå att du har rätt också. Annars kommer det inte bli någon förändring.
 
Nu finns det givetvis många olika sätt att vara pedagogisk på och en god och övertygande retorik kan se väldigt olika ut. Och allt arbete måste förstås inte gå ut på att övertyga andra. Det finns mycket annat som också är viktigt och värdefullt att göra. Men någonstans måste vi ändå pausa och tänka efter ifall det vi gör faktiskt kommer att övertyga folk, och om så inte är fallet så måste vi vara ärliga mot oss själva att det inte är vad syftet är. För vi kan helt enkelt inte gå runt och förvänta oss att folk ska hålla med oss bara för att vi har rätt eftersom de först måste börja hålla med om att vi har det. Och vi kan heller inte tro att vi kommer lyckas genomföra några viktigare förändringar ifall folk inte håller med oss.
Sen kommer vi inte lyckas övertyga alla, det finns alltid vissa som aldrig kommer att hålla med en och det är inte lönt att lägga ned för mycket energi ifall det visar sig att en person inte går att övertyga. Men vi måste övertyga 51%.
 
Jag tänker till och med gå ett steg längre nu. Jag vill påstå att om du försöker få en person att ändra åsikt så är det ditt ansvar att också försöka övertyga personen. Att komma med källor, att förklara begrepp, och liknande. Om du förväntar dig att alla du pratar med själva är intresserade av att bli övertygade och själva bryr sig om att läsa på mer om vad du säger så gör du samma grundläggande misstag som 95% av kurslitteraturen på lärarprogrammet, nämligen att du utgår ifrån att alla är perfekta elever.
Tänk på det såhär: För personer som inte tycker som du är det sak samma ifall du övertygar dem eller inte. De mår inte sämre av att inte ha din åsikt och de är uppenbarligen bekväma med att ha sina egna åsikter. Annars hade de förstås inte haft dem. Att byta åsikt är jobbigt, det gör ont när vår verklighetsuppfattning förändras, vilket också är anledningen att de flesta inte ifrågasätter sina åsikter till en djupare grad om de inte konfronteras med nya tankegångar. Därför kommer en person som inte tycker som du troligen inte att börja tycka som du ifall du inte övertygar personen. Hen kommer troligtvis inte att utsätta sig själv självmant för det egentliga trauma det innebär att få sin världsbild uppochnedvänd, så hjälp personen att hitta dit och hjälp personen att ta sig igenom det.
 
Så vad säger jag egentligen? Måste du försöka vara pedagogisk och retorisk? Nej, det är klart du inte behöver, men du kommer troligtvis ha en ganska begränsad framgång i omvändandet av människor om du inte försöker vara det. Och det är viktigt att omvända människor, det är själva grundstenen i att skapa förändring och själva fundamentet som vår socialistiska retorik vilar på. Det är relevant hur vi uppfattas av omvärlden. Sen ska vi givetvis inte anpassa oss efter hur omvärlden tycker att vi borde vara, och vi bör absolut inte göra våld på oss själva men vi kan inte heller förneka att det är oviktigt vad folk tycker om oss eftersom deras åsikter om oss också kommer färga deras åsikter om vad vi säger. Det är helt enkelt viktigt att försöka övertyga folk.
Och glöm inte att om det är du som påstår något så är det du som ska komma med källorna som stärker det. Det är bara vetenskapligt.
 
 
Så ja. Det är därför jag inte känt mig det minsta motiverad att blogga på sistone. Jag påverkas kraftigt av min omgivning och behöver känna någon delaktighet med gruppen jag verkar inom. Annars orkar jag inte. Jag kan i ärlighetens namn inte svara på hur jag kommer göra framöver, ifall jag kommer orka fortsätta blogga eller inte. Kanske lägger jag upp texter när jag känner att jag har något att säga, men det kommer nog inte ske med samma frekvens som tidigare.
 
 
Ett litet tillägg
Några potentiella invändningar till min text som jag tänkte ta upp innan någon kommer med dem.
Först och främst kan det uppfattas som att jag försöker lägga ansvaret för ojämlikheterna i sig och att göra något åt dem på den utsatta gruppen. Det är inte det jag säger, utan jag talar bara om att faktiskt argumentera för sin sak. Du som utsatt har givetvis inget ansvar för att se till så att du slutar vara utsatt, det faller inte på diskriminerade att själva ta det de har rätt till, utan det faller på de i maktposition att göra något åt saken. Huvudansvaret för att bryta systemet faller givetvis på det som i högst grad upprätthåller det.
För det andra kan det tolkas som att jag här menar att det här skulle röra sig om ett strukturellt problem inom feminismen, eller något liknande. Så är givetvis inte fallet, utan det här handlar enbart om hur vissa individer beter sig.
Slutligen ska den här texten givetvis inte tolkas som ett "det är bäst ni ändrar er annars tänker inte jag göra något". Utan det handlar om en förklaring till varför min motivation tagit stryk. Att motivera mig själv är givetvis mitt problem och något jag behöver och håller på att arbeta med, men jag kände att jag ändå var skyldig folk som läser här en förklaring till varför jag inte skriver lika mycket längre.
Sen är själva faktumet att jag alls kan ta en paus eller så ett tecken på vilka privilegier jag faktiskt innehar. Det är inte mina rättigheter kampen gäller, så jag har den oerhörda lyxen att kunna pausa ifall jag känner att det blir för jobbigt. Men jag är inte perfekt.

RSS 2.0