"Farlig svensk jämställdhet" - En diss av Ingrid Carlqvists senaste "mästerverk"

(Ber om ursäkt för eventuell konstig formatering, inlägget började som ett facebook-inlägg i en av grupperna jag är med i)

 

I vanliga fall struntar jag fullständigt i vad som skrivs på Avpixlat. Det är en sida befolkad av paranoida konspirationsteoretiker och rasister, och det de skriver anser jag knappast vara värt att ta på allvar. Precis som att jag knappast skulle vända mig till Sagan om Ringen-böckerna för en korrekt beskrivning av den kinesiska historien så skulle jag inte vända mig till Avpixlat för en korrekt samhällsanalys.

Men en krönika av Ingrid Carlqvist kom upp i en av feministgrupperna jag är med i så tänkte jag att jag skulle bemöta lite av det struntprat hon häver ur sig. Krönikan hittar ni här på en länk som inte ger sidträffar till avpixlat.

Vi kan börja med lite kort bakgrundsinfo om Carlqvist. Hon ligger bakom det antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och är chefsredaktör på tidningen Dispatch International. Jag kan inte påstå att jag kan särskilt mycket om tidningen i fråga men av en snabb titt på deras hemsida att döma så verkar det vara en publikation som ägnar sig åt att "kritisera" svensk media. Det vill säga; häva ur sig ogrundade konspirationsteorier om att media är en galen maktelit som förtrycker folket och innebär "ett hot mot liv, frihet och strävan efter lycka" (det står så på deras hemsida). I vanlig ordning gnäller det om att media vill tysta dem och hjärntvätta folk och använder sig flitigt av uttryck som "mainstreammedia" och "kulturrelativister".

Men i alla fall. Till Carlqvists text och de otaliga faktafel hon gör. Läs gärna med i krönikan så att det blir lättare att hänga med. (OBS: Rubrikerna är inte direkta citat)

 

"En gång fanns det jämställdhet men feminismen förstörde alltsammans"
Utan feminismen hade Ingrid Carlqvist troligen inte ens fått gå i skola och lära sig skriva. Än mindre hade något brytt sig ett skit om vad hon hade att säga tillräckligt mycket för att hon skulle blivit publicerad någonstans.
Feminismen nu handlar fortfarande om lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

 

"Om det finns 90% kvinnor och 10% män på en arbetsplats är det per feministisk definition 'extra jämställt'."
Nej, det är det inte. Och det finns dessutom ingen "feministisk definition", eftersom feminismen är extremt mångfacetterad, något jag skrivit om här.

 

"Att det nästan helt saknas män i den svenska skolan är inget problem."
Jo, och det är ett problem som tas upp väldigt ofta.

 

"Pojkar missgynnas i skolan."
Att det går sämre för pojkar än för flickor i skolan är också ett problem som diskuteras väldigt mycket, men tanken om att det skulle bero på att det är främst kvinnor som jobbar inom skolan är en otillräcklig förklaring.

 

"Räddningstjänsterna byter ut starka och dugliga brandmän mot kvinnor som inte klarar kraven."
Nej, det stämmer inte. Kraven är desamma oavsett kön. Däremot börjar det ifrågasättas hur mycket av kraven som faktiskt är relevanta utifrån en yrkessynpunkt. Att bära människor förs här fram som det vanligaste, men det folk inte tycks förstå är att med rätt teknik behöver en inte vara särskilt stark för att lyfta folk. Som gammal kampsportare har jag ofta behövt bära folk på över hundra kg. Trots att jag själv är väldigt svag har det sällan varit jätteproblem, och en person som är mer vältränad än jag skulle utan problem klara det finfint.

 

"Feminism har upphöjts till universitetsämne".
Nej, det har den inte. Genusvetenskap är inte detsamma som feminism, men många feminister använder sig av genusvetenskapliga teorier. Genusvetenskap = Vetenskap. Feminism = Ideologi.

 

"Feminister tycker män är onda."
Nej, det är inte en vanligt förekommande åsikt.

 

"Hjernevask slog hål på den norska genusvetenskapen."
Nej, det gjorde den inte. Hjernevask var en populistisk, ovetenskaplig serie, och den norska genusvetenskapen lever och frodas. Däremot får den inte ett speciellt etableringsbidrag längre, eftersom den anses stark nog att stå på egna ben. Det hade inget med Hjernevask att göra. Vidare måste all norsk forskning ha en genusaspekt.

 

"Män och kvinnor väljer olika yrken trots att de kan välja utifrån enbart sina egna önskemål."
Det kan de inte. Det finns förstås inga juridiska hinder i vägen, men det handlar om kulturen vi fostras in i. Kvinnor får lära sig att vara på vissa sätt, män på andra, och de sätten överensstämmer med de traditionella yrkena just för att både vad som ses som traditionella sätt att vara på och traditionella yrken är båda kopplade till de traditionella könsrollerna som vi fortfarande fostras in i.
Carlqvist har dessutom ingen koll på sin historia. Läraryrket var länge ett traditionellt manligt yrke, men eftersom samhället har förändrats har också könsrollen och synen på yrket förändrats. Trots det talar Carlqvist om läraryrket som ett kvinnoyrke.
Vidare går hon emot sig själv när hon lyfter fram brist på män i skolan som ett problem, samtidigt som hon försvarar valet av "traditionella" yrken. Hur ska hon ha det, egentligen?

 

 

Det där kändes ju inte som överdrivet mycket att oroa sig för, eller vad säger ni?


"Feminismen" och "Feminister" - Om att lära sig se skillnaden

Det här är inspirerat av en ganska lång diskussion som förts i kommentarsfälten på den här bloggen. Jag kan inte riktigt förstå att jag ska behöva skriva ett sådant här inlägg, själva problematiken är för mig så fullkomligt apart, så bisarr, att det hela känns fånigt. Men samtidigt är jag inte särskilt sugen på att tillbringa timtal med att ständigt försöka förklara skillnaden för folk så here we go.
 
"Feminism" är ett klumpigt paraplybegrepp. Ordet har extremt många olika definitioner, men betyder i sig egentligen inte särskilt mycket, annat än att en kämpar för jämlikhet mellan könen. Det finns vissa som hävdar att det krävs att en accepterar att kvinnor som grupp står underställda män som grupp, samtidigt som det finns andra som hävdar att det räcker med att kämpa för jämlikhet i frågor om genus. Det finns förstås fler tolkningar av begreppet, men bland de som själva kallar sig feminister, alltså de som rimligtvis ändå bör sitta på någon typ av veto när det kommer till begreppets definition (inom rimlighetens gräns, givetvis) brukar de här två ändå vara prevalenta.
De flesta, undertecknad inräknad, brukar falla någonstans mittemellan. Jag anser att kvinnor som grupp är strukturellt underordnade män, men om kvinnor plötsligt hamnar på majoriteten av all världens makt imorgon så kommer jag fortfarande att kalla mig själv "feminist" när jag kämpar för att vi ska nå jämlikhet. Jag känner även att den strikta uppdelningen i "män" och "kvinnor" som två separata grupper är extremt skadlig, vilket gör att för mig räcker inte "anser att kvinnor som grupp är underställda män som grupp" till.
Det finns också de som ogillar ordet "feminism" eftersom det finns nära kopplingar till ordet "feminin" och att det då skulle innebära någon sorts kvinnocentrering. Jag kan tycka att den upprördheten är ganska fånig. Nu är det etablerade begreppet "feminism", gilla läget. Flodhästar har inte särskilt mycket gemensamt med vanliga hästar, men jag hör inte någon gnälla om begreppet där. Men, när det kommer till kritan kan jag nog säga att jag struntar i vad folk kallar sig. Jag tycker givetvis det är bra att kalla sig "feminist", men det är knappast vad jag skulle säga är den viktigaste frågan.
 
Inom feminismen finns det väldigt, väldigt många underkategorier. Det finns radikalfeminism, liberalfeminism, särartsfeminism, likhetsfeminism, socialistisk feminism, queerfeminism, normkritisk feminism, första-, andra- och tredje vågens feminism, nördfeminism, etc, etc. Många av de här kategorierna går in i varandra väldigt mycket, och även de är paraplybegrepp, även om de är mer specificerade sådana.
 
En person som bekänner sig till den feministiska ideologin kallas för "feminist". Som vi redan varit inne på kan dock de här personerna tycka extremt olika, i och med att begreppet "feminism" är så extremt brett. Vidare har varje enskild feminist sin egen, högst personliga, tolkning om vad begreppet "feminism" innebär. Det kan givetvis sägas att det finns några "riktlinjer", i brist på bättre begrepp, men på det stora hela, och särskilt med underkategorierna i åtanke, så är ingen feminist den andre lik. De här "riktlinjerna" är dessutom, även de, högst individuella och handlar i grunden bara om åsikter. Det existerar helt enkelt inget exakt konsensus om vad "feminism" verkligen innebär.
Precis som med alla andra ideologier finns det några grundläggande idéer som en person som kallar sig "feminist" kan förväntas tillskriva sig, men inte så mycket mer än så. Ju bredare ideologi, desto färre "riktlinjer" vilket också gör att feminismen, en extremt bred ideologi, är väldigt mycket svårare att definiera än t ex nazismen, en väldigt trång ideologi.
Vidare har varje feminist också sin egen bild av vilka som faktiskt bör kunna kalla sig "feminister". Jag själv skulle inte under några som helst omständigheter klassa en person som hatar män för att de är män för feminism. Det är i mina ögon sexism, något som, återigen i mina ögon, är fullkomligt oföreneligt med feminismens grundidéer, nämligen jämlikhet mellan könen.
 
Feminism är inte ett politiskt parti, utan det är en ideologi. Om en person tillhör och röstar på ett politiskt parti så går det rimligtvis att kräva att personen ska förhålla sig till vad det partiet gör, även om så bara att hen ska kunna säga att "jo, jag tycker det här beslutet var fullkomligt vanvettigt, men jag tycker att partiets åsikter i övrigt väger upp det negativa". Det är helt enkelt rationellt att kunna begära att en människa också står för konsekvenserna ens röst får.
Det här fungerar dock inte när det kommer till ideologier. Du röstar helt enkelt inte på en ideologi och ideologierna är extremt mångfacetterade. Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är socialkonservativa partier, men ändå är det ingen som skulle komma på tanken att försöka ställa det ena partiet mot väggen för vad det andra hittar på. Den här "lyxen" har dock inte feminister, vilket också är anledningen till att jag skriver det här inlägget. Utan folk försöker gång på gång tvinga oss att be om ursäkt för eller stå för vad en helt annan person har sagt.
 
Med det här sagt så tycker jag det är så fullkomligt bisarrt när någon som diskuterar med mig ska komma viftandes med vad t ex Fanny, Lady Dahmer (jag använder de som exempel då det var de som kom upp i kommentarsfältsdiskussionen) eller någon annan som kallar sig feminist har sagt och försöka ställa mig mot väggen för det. Missförstå mig inte, det här är inget avståndstagande. Men vi är helt enkelt olika människor som har olika åsikter. Jag håller med dem ibland och jag håller inte med dem ibland, men jag kan inte och tänker inte stå till svars för vad någon annan än jag själv säger. För det är bara mina egna åsikter och mina egna yttranden som jag kontrollerar. Och om någon har ett problem med vad någon som kallar sig feminist säger eller gör så föreslår jag att ni tar upp det med just den personen, inte med någon helt annan.
 
 
Jag är feminist. Jag kallar mig det för att det känns rätt, det känns som jag, och jag identifierar mig med min definition av begreppet. Jag representerar dock enbart mig själv och mina egna åsikter. Jag är inte medlem i något stort hivemind och jag är inte talesperson för den feministiska ideologin. Det existerar ingen sådan. Det finns inte de som har mer att säga till om än andra inom rörelsen, eftersom det inte finns någon plattform att ha något att säga till något om. Det finns överhuvudtaget ingen egentlig rörelse, utan bara människor som valt att kalla sig samma sak, som valt att ställa sig under samma paraply. Det finns de under paraplyet som en samarbetar med och det finns de som en arbetar mot, men ingen feminist håller med alla andra feminister. Vi är alla individer, och bör bemötas som sådana.
Jag kan bara stå för vad jag själv säger.
 
 
 
(Den uppmärksamme läsaren kommer nu säkert fråga sig: "Men blir inte begreppet i sig då helt meningslöst, om det inte finns en fast definition?" Och jo, det är egentligen precis det det är. Välkommen till ditt postmodernistiska uppvaknande.
Så varför används då begreppet? Jag skulle vilja säga att det handlar om en känsla av samhörighet. Men kom ihåg att samhörighet inte är synonymt med samförstånd.)

Uppdrag granskning om kvinnohatet - Del 5: Vad kan vi göra?

Nu börjar det dags att avsluta den här serien, så jag tänkte göra det lite mer positivt genom att prata om vad vi kan göra för att förbättra situationen.
 
Nolltolerans
Det första är givetvis att vi aldrig kan tolerera den här typen av beteende. Genom att ens för en stund signalera att det hela är okej, eller ens att det skulle vara "inte så farligt". Det enda sättet vi kan göra det är genom att alltid reagera direkt när det hela inträffar. Genom att reagera visar vi också att vi som ett samhälle inte stöder hotarna. Många av de som hotar tycks vara övertygade om att de har ett brett stöd i den tysta majoriteten för sitt agerande och ju fler som agerar, både "måltavlor" och "vanliga människor", desto mer motstånd kommer de känna att de har.
 
 
Ta hoten på allvar
För att vi ska kunna visa att vi inte tolererar det här krävs det också att hoten tas på allvar. Det händer inte nu. De hotade vittnar om att polisen lägger ned utredningar på löpande band och jag känner bara till ett fall som faktiskt gått vidare (de oerhört grova hot som skickades till Blondinbella med flera), och där struntade polisen i det under väldigt lång tid. Istället fick hon rådet att sluta blogga.
Visst, polisen har ont om resurser, men är det inte underligt att de inte ens hinner påbörja en förundersökning när det handlar om grova hot mot kvinnor men ändå har tid och råd att springa runt i Stockholms tunnelbanor och jaga papperslösa? Och hur har vi mage att kalla oss ett civiliserat land där människor kan få ta emot enorma mängder grova hotelser utan att polisen agerar eller ens bryr sig om att undersöka ifall de har ett fall?
 
 
Stötta
I samband med att vi måste motarbeta hoten och trakasserierna är det viktigt att vi stöttar offren. Stötta är inte att säga "okej, jag ogillar hot, men hon förtjänade det" som skrämmande många av Sverigedemokraternas ledare gjort eller att börja tala om saker som offren kan göra för att undvika hot som en mängd debattörer, och polisen, gjort.
Stötta är att aldrig lägga skulden på offret eller att kräva att de ska ändra sitt beteende, utan att stå för personens rätt att uttrycka sig utan att hotas oavsett om en håller med eller inte. Det gäller alla hot (så kan de jävla idiotiska kräk som hotar sverigedemokratiska politiker och liknande lägga av med det?).
 
 
Vägra acceptera problembeskrivningen
När SVT ställde frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" garanterade de Sverigedemokraterna en promenadseger i den delen av debatten (huruvida de faktiskt lyckades eller inte kan dock diskuteras). Hur frågan ställs och problemet formuleras gör det helt enkelt varierande svårt att argumentera. Det hela märks absolut tydligast i den retoriska figuren "Komplex fråga" (även kallad "rävsax" eller "plurium interrogationum") där den ena debattören ställer en fråga utan ett rätt svar till den andra, i stil med "Har du slutat slå din partner?". Frågan är formulerad som en ja-eller-nej-fråga, men om den tillfrågade accepterar frågeställningen får hen det extremt svårt att ta sig ur det läget. På samma sätt hamnade de övriga riksdagspartierna i en väldigt prekär sits under Agendas debatt eftersom SVT med sin frågeställning redan slagit fast att invandring skulle innebära ett problem och något som skadar Sverige. Det går helt enkelt inte att argumentera utifrån den positionen, utan istället måste en backa två steg tillbaka, för att då istället ifrågasätta hela problembeskrivningen, nämligen att invandring alls skulle vara problematiskt.
Det här gäller inte bara frågor om invandring, utan den här problematiken finns givetvis genom hela debatten. Jag menar inte heller att alla Sverigedemokrater hotar folk på nätet, det gör de inte, eller att de stöder hoten, det gör de inte heller. Däremot är Sverigedemokraterna utan tvekan det riksdagsparti vars problembeskrivning ligger närmast hotarnas; de är kritiska mot invandring och ogillar feminismen, vilket är varför jag använde dem som exempel.
Det är också viktigt att vägra acceptera den här problembeskrivningen eftersom det minskar det potentiella stöd som hotarna kan tänkas känna från samhället i övrigt.
 
 
Motarbeta klassamhället och genusordningen
Det sista, och ständigt återkommande, är att vi måste motarbeta klassamhället och genusordningen. Det jag talat om ovan handlar ändå mest om att behandla symptom, men vi måste också ge oss in på problemets orsaker. Klassamhället är att beskylla då det är det som skapar den här frustrationen som många vittnat om att hotarna känner. Det är inte feminismen, eller invandringen, eller hbtq-personerna eller något i den stilen, utan det är just klassamhället som ser till att det finns utslagna i samhället. Det är överlag på grund av det folk är fattiga och känner sig maktlösa.
Genusordningen är i mångt och mycket det hotarna försvarar när de angriper feminismen. Folk som försöker bryta mot den eller motarbeta den är provocerande. Det är också i den socialt konstruerade mansrollen som mycket av det här beteendet faller in under, och skapas utifrån. Och innan någon flippar ut, så nej, det betyder inte att alla män är onda eller potentiella hotare, utan det innebär att vissa typer av beteenden uppmuntras inom mansrollen, och att dessa när de dras till sin spets får våld och hot om våld som ett resultat. Resultat som skadar människor. Felet ligger alltså hos mansrollen, inte hos männen.
 
 
Det här avslutar min lilla "serie" om det här ämnet, även om jag inte tvivlar på att det hela kommer komma upp igen. Men förhoppningsvis börjar allt fler nu inse att vi helt enkelt inte kan ha det så här. Det är dags för en förändring.

Uppdrag granskning om kvinnohatet - Del 4: Nu då?

Jag vill först säga att jag tycker det var väldigt bra att Uppdrag granskning gjorde ett program om kvinnohatet. Det är definitivt ett ämne som är viktigt att ta upp, utan tvekan. Men samtidigt känner jag mig, måhända väldigt karaktäristiskt, en smula cynisk.
 
Först och främst kan jag tycka att många tycks ha missuppfattat budskapet. Jag skrev i del 2 att det inte handlar om vad de utsatta gjort, att det bara är detaljer. Det står jag fortfarande för, men samtidigt vill jag förtydliga att det ändå är vissa saker som hotarna går igång på mer än annat. Under debattens gång har det kommit fram en del kvinnor, bland annat Anna Troberg i SVT-Debatt, med argument i stil "men jag hotas ju inte, så då kan det ju inte handla om kvinnohat utan det måste handla om något som de som hotas gör fel". Och jag känner att de missförstått hela grejen.
Det handlar om kvinnohat, utan tvekan. Det är den enda logiska förklaringen till att kvinnor utsätts i så enormt mycket högre grad än vad män gör. Men vi får inte glömma bort att de som hotar också har en agenda, de är antifeminister och mot invandring, och det är väl självklart att de inte kommer flyga på de kvinnor som talar för deras sak. Att vi säger att det handlar om kvinnohat innebär inte att vi menar att hotarna besinningslöst hatar alla kvinnor per definition och förespråkar att vi förbjuder kvinnor på allmän plats, utan kvinnohat innebär här att kvinnor som går i polemik med hotarna i mycket högre grad utsätts för påhopp. Kvinnohatet märks i att hotarna blir enormt mycket mer provocerade när det är en kvinna som säger emot än när det är en man som gör det.
 
Vidare sprang fortfarande en hel del till hotarnas försvar. Även om de givetvis var noga med att understryka att de inte stöder hat och hot så stöttade de fortfarande hotarnas förklaringsmodell och världsbild. Det höjdes röster om att de som hotas "faktiskt får tåla lite om de ska debattera laddade frågor", och människor talade om att "frustrationen" som hotarna känner faktiskt är förklarlig.
Jag sätter mig verkligen inte emot att försöka förstå hur processen som leder fram till hoten fungerar, tvärtom ser jag det som en självklarhet för att få bukt med problemet. Men det är en jäkla skillnad på att försöka förklara varför "vanliga" människor ser mordhot som ett proportionerligt svar och att acceptera deras problembeskrivning. Dit vi snarare behöver komma är att se igenom skenbilderna som hotarna målar upp. Jag förstår helt och hållet att en vit heterosexuell man i underklassen som är ensam och mår dåligt känner sig frustrerad och jag har enorm sympati för det. Men vi måste förstå att frustrationen är missriktad. Det är inte invandrarnas, hbtq-personernas eller feministernas fel att han är missnöjd med sin tillvaro, och hans tillvaro blir inte sämre och har inte blivit dålig för att marginaliserade grupper får det bättre. Vi kan helt enkelt inte acceptera problembeskrivningen, eller låta hotarens bild av vilka som bär ansvaret få stå som giltig. För det är den inte.
 
Nu, när folk fått lite mer tid på sig, har "men durå?!"-argumenten också börjat blossa upp. Antifeminister har så länge det talats om näthat försökt kidnappa ordet och menar att de som utsätts är de verkliga näthatarna. Underlaget är i bästa fall bristande. Oftast handlar det om att "hat" för dem betyder att någon poängterar att vita, heterosexuella och cis-män är privilegierade som grupp när de ställs mot icke-vita, hbtq-personer och kvinnor.
I några fall drar de upp när de fått förolämpningar av någon på twitter. Det vanligaste är att de fortfarande använder någon tre år gammal satirisk tweet från Simon Fors eller Johannes Klennell som exempel. Och jag kan känna att om det är de bästa exemplen de har att komma med så är deras sinne för proportionalitet allvarligt skadat. Visst, det är ett övertramp att säga att Pär Ström är ett "rötet pisshuve", utan tvekan. Men det är fan inte jämförbart med att varje dag få motta kuvert med sperma i och texten "jag vet var du bor och kommer att våldta och mörda dig framför ögonen på dina barn". Och det är dessutom en jäkla skillnad att få motta påhopp från tre-fyra personer och tre-fyrahundra.
 
Nära kopplat till "men durå?!"-argumenten är också de som menar att de utsatta "gnäller för ingenting", alternativt har förfalskat det hela.
Att de "gnäller för ingenting" torde falla på sin egen orimlighet. Mordhot och trakasserier är inte "ingenting". Det är brott som dessutom syftar till att allvarligt hindra en persons dagliga tillvaro. Att skriva:
"Maria Sveland du får ett ultimatum: Antingen säger du upp dig från DN, lämnar offentligheten och lever ditt patetiska liv anonymt i någon förort och försörjer dig på knegarjobb på McDonalds. Du ska även ringa Mensa och be om att få göra ett test så att du får papper på din mentala underlägsenhet vilket är förklaringen till dina förvirrade skrifter. Eller också så är du beredd på krigsförklaring, där du aldrig någonsin kan känna dig trygg. En dag kommer jag personligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan. Till skillnad från dig är jag begåvad med intelligens och fattar att du till en början kommer att söka skydd. Men ju längre tiden går desto större risker kommer du ta, då du inbillar dig att du är i trygghet. Men den tryggheten är inbillad. Jag kommer att mörda dig då du minst anar. Att få sitta tolv år på Kumlahotellet vore en ära, snarare än ett straff. Valet är ditt. Ovänliga hälsningar, Breiviks fanclub."
är inte ett dåligt skämt, eller något pojkstreck. Det är inte internetjargong. Det är ett allvarligt menat hot menat att skrämma en person till tystnad.
När det kommer till att hoten skulle vara förfalskade är det lika orimligt. Tankegången är i grunden konspiratorisk, om "PK-maffian som tar till alla möjliga knep för att föra folk bakom ljuset". Problemet med den här, liksom de flesta andra konspirationsteorier, är att de som köper den inte tänker på hur sinnessjukt många människor som måste vara involverade för att konspirationen alls ska fungera. Om Nixon-administrationen inte kunde hålla ett inbrott hemligt, som ändå involverade få människor, eller LUF inte kunde hålla sina datorintrång hemliga, så är det absurt att en konspiration av den här magnituden skulle kunna hållas dold.
 
 
Nu har debatten i viss mån tystnat. Det har i vanlig ordning kommit nya skandaler som människor upprörs över. De som fortfarande tar upp det är de som redan vetat om det och pratat om det redan innan programmet, och det hela har blivit en fråga om specifikt intresse snarare än allmän medial debatt. Det var dock fortfarande bra att programmet gjordes eftersom förhoppningsvis var det några fler som blev intresserade. Och förhoppningsvis känner hotarna ändå att de har lite press på sig.

Uppdrag granskning om kvinnohatet - Del 3: SVT-debatt efter programmet

Nu har Sverige haft en vecka på sig att smälta Uppdrag granskning om det hat som kvinnor drabbas av. Och vad har egentligen hänt?
 
I vanlig ordning debatterades det som togs upp på Uppdrag granskning i Debatt som sändes på torsdagkvällen.
Programmet kom knappast fram med något nytt, men SVT-Debatt är i dagsläget snarare känt för pajasfasoner än för att vara något betydande samhällsprogram. Ida Ali-Lindqvist, sportjournalist för Feministiskt Perspektiv gjorde bra ifrån sig, Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, var sämre.
Troberg menade att hon inte får mycket hat och hot för att hon "är mycket aktiv i kommentarsfälten" och möter folk på Flashback där hon har en tråd där folk för ställa frågor, detta trots att hon menar att hon "borde" vara en måltavla då hon är kvinna, lesbisk, lite rund och partiledare för ett parti som många kan uppleva som provocerande. Det finns ett par väldigt stora luckor i hennes resonemang.
 
Först och främst tycks hon ha missförstått att majoriteten av näthatarna ändå har viss sympati med Piratpartiet. Eftersom PP profilerat sig som ett "internetparti" och som ständigt talar om yttrandefriheten och liknande så faller det många av de som mordhotar folk på nätet i smaken, eftersom en av de viktigaste aspekterna i deras föreställningsvärld är att de upplever sig vara nedtystade av ett ondskefullt etablisemang. PP upplevs dessutom inte en del av sagda etablisemang eftersom de helt enkelt inte sitter i riksdagen. Troberg tycks inte förstå att även om det är klart möjligt att PP står för åsikter som kan provocera folk så är det helt enkelt inte näthatarna som provoceras av dem!
Troberg har, mig veterligen, heller inte för vana att skriva texter som talar kritiskt mot Sverigedemokraterna eller rasism, eller talar positivt om feminismen. Tvärtom hittade jag en del "feministkritiska" texter om att dagens feminister skiter i män och att Ström har rätt i det, och så vidare. Det är ju precis vad de som hotar också tycker. Med det menar jag inte att Troberg håller med hotarna, eller att jag jämför henne med dem, utan bara att det hon skriver inte är provokativt i deras ögon.
Slutligen handlar det också om en form av victim blaming. Visst är det en mild form, men hon säger ändå att de som hotas borde göra på ett annat sätt för att inte hotas, trots att hot rimligen inte är något vi alls bör acceptera. Jag säger inte att råden inte är bra, det kan säkert vara givande för folk om artikelförfattaren deltar i kommentarsfältet. Det beror förstås på hur kommentarsfältet ser ut, och att tvingas svara för idioters halmdockor är knappast värt det, men ett aktivt deltagande är säkert bra. Men det ska inte vara ett krav för att inte bli mordhotad. Det är hotarna som ska skärpa sig, inte de hotade som ska anpassa sig.
Det verkar helt enkelt som att Troberg inte alls förstår vad som triggar de här människorna till att hota.
 
Troberg kör också på "men ni då?!", och talar om att folk ska föregå med gott exempel. Hon har helt rätt i att tonen kan vara hård från bägge sidor, men problemet är att det bara är en avledning i diskussionen. Att kalla Pär Ström för "ett rötet pisshuve" är inte jämförbart med att skicka ett brev med sperma till någon med texten "du ska dö, feministfitta". Genom att gå in på att båda sidor beter sig illa så drar hon bort fokus från problemet, nämligen att det finns många som tycker att en kvinna som vågar ha en "provocerande" åsikt, som att jämställdhet är bra eller att rasism är dåligt, mordhotas. Och att hon mordhotas i hög grad för att hon är kvinna.
 
I Debatt hade de även med en "föredetta näthatare" per telefon, som bredde ut om hur hot förstås är dåligt men ändå argumenterade utifrån att de hotade på något plan förtjänade det hela.
Han argumenterar också för att hatarna inte vill hota någon egentligen, utan bara synas och överträffa varandra. Extremt vänligt tolkat kan det ses som att de trissar upp varandra, något som definitivt stämmer. Men det handlar fortfarande om att folk fan måste vara medvetna om att det sitter en annan människa i andra änden, och det är en brutal skillnad på "du är en idiot", "ditt kräk" och "du ska dö", "jag vet var du bor och kommer att våldta dig", "snälla, ta livet av dig". Det spelar ingen roll om personen inte menar det, det är fortfarande ett hot.
Den föredetta hataren argumenterar fortfarande utifrån hotarnas perspektiv och menar att de hotade kvinnorna själva bidrar till att skapa situationen. Samma "förklaring" som alltid som kan dras ned till "men hon förtjänade det". Han försvarar sig med att han inte menar att folk ska bli hotade, men menar att det är "en naturlig reaktion". Om en påstår att något sådant är "en naturlig reaktion" så påstår en också att den hotade på ett plan får skylla sig själv. Och det är inte acceptabelt.
Han menar också att män skulle vara stigmatiserade i samhället, men män som grupp är inte förtryckt på samma sätt som människor av andra kön. Visst missgynnas män också i många situationer, men som grupp har män fortfarande överläget. Sen är det "intressant" att hotarna, som säger sig kämpa för mäns rättigheter, aldrig lyfter ett finger för att hjälpa män. Istället hatar de bara feminister, de som faktiskt vill förändra mansrollen.
 
Creds till Göran Lambertz, som tycks vara medveten om problemet. Ali-Lindqvist säger det också väldigt bra om den halmdocka av feminism som finns, det vill säga bilden av att feminister hatar män och/eller vill att män ska ha färre rättigheter än kvinnor. Att de som tycker så inte förstått vad feminism överhuvudtaget betyder.
Både Troberg och den föredetta hataren manar till någon missriktad sympati mot hotarna, beskriver det som en vrede och en frustration som bubblar över, och att de som skickar mordhoten sedan ångrar sig när de givit utlopp för frustrationen.
Eeeh, och?
Det är fan ingen ursäkt, knappt ens en förklaring. Det spelar ingen jävla roll hur förbannad en är, vi måste fortfarande kunna bete oss och inte ta till våld. Varken fysiskt eller psykiskt. Och om jag lackar ur och knivhugger någon i ilska så spelar det ignen roll om jag ångrar mig. Det jag gjort är inte mer rätt för det. Att mordhota folk för att de provocerar en är aldrig acceptabelt, det är inget vi någonsin får tolerera. Det spelar ingen roll om de ångrar sig efteråt. De gör det fortfarande, och där har vi ett samhällsproblem om något. Det handlar om en patriarkal struktur, och kvinnor som hatas för att de är kvinnor.
 
 
(Det kommer komma ett inlägg till om det här, en sorts slutanalys och tankar om vad vi faktiskt kan göra)

Uppdrag granskning om kvinnohatet - Del 2: Programmet

Det här programmet borde vara som att sparka in en öppen dörr. Det borde vara som att packa ned en flytväst inför en campingtur i Sahara. Det borde vara som att bränna av världens samlade förråd av taktiska kärnvapenstridsspetsar för att slå ihjäl en blomfluga. Det borde vara det, men det är det inte.
Och det säger något om samhället vi lever i.
 
 
Hatet följer ett tämligen enkelt mönster.
En person, så gott som alltid kvinna, påpekar något om att kvinnor kanske också är människor, att hbtq-personer också borde få rättigheter eller ställer sig kritisk mot främlingsfientliga partier och helvetet brakar lös.
Hon är då korkad, en idiot, en hora, hon har moralpanik, hon saknar humor.
Sen blir det värre.
Hon är ett kräk, hon är inte värd något, hon borde spöas upp, hon borde ta livet av sig, hon borde våldtas, hon borde mördas.
Och ännu värre, när "borde" förvandlas till "jag kommer att".
 
Vi känner till problembeskrivningen vid det här laget, men vad beror det egentligen på?
 
Hotarnas försvarare ägnar sig ofta åt så kallad "victim blaming". De försöker förklara hatet med något kvinnan gjort. De grövre menar att hon förtjänar det eftersom hon har mage att sticka ut hakan och våga kritisera de manliga privilegierna, men även de mildare, som "välmenande" poliser, menar att den hotade å det snaraste bör sluta med det provocerande beteendet. Det är på samma nivå som att insinuera att ett våldtäktsoffer kanske inte borde druckit alkohol och flyttar fokuset från de verkliga förövarna till offren.
Det finns också det som menar att de utsatta själva sysslar med näthat. "Näthat" här skulle då handla om att kritisera patriarkala strukturer. Nu kanske det bara är jag som är lite gammaldags, men är det inte en jävligt stor skillnad på att säga "det är inte acceptabelt med ett samhälle där män gynnas på kvinnors bekostnad" och "jag ska döda dig, din jävla hora"?
Det centrala vi måste förstå är att det inte och aldrig har handlat om vad de utsatta gjort, det är bara detaljer. Det handlar om att någon gör ett aktivt val att bryta mot lagen för att försöka tysta och skada dem. Hotarnas försvarares förklaring är inte en lösning, utan det är bara ytterligare begränsningar på kvinnor.
 
Det handlar givetvis om hotade privilegier.
I och med feminismen, antirasismen, hbtq-rättsrörelsen och liknande har allt fler börjat röra sig mot att få ta del av de privilegier som tidigare endast varit vita, heterosexuella och helfunktionella män förunnade. Men genom normaliseringsprocessen upplever många, främst de som befinner sig på toppen av de här olika pelarna, att den nuvarande fördelningen redan är rättvis. Ökad rättvisa ses då som ökad orättvisa. Vidare leder det här också till att när andra når upp till samma position som en själv som upplevs den egna positionen som hotad, eftersom den slutar vara speciell. Det här märks särskilt tydligt när det kommer till frågan om samkönade äktenskap. Det finns ingen som helst logisk anledning för heterosexuella att motsätta sig det, deras egna äktenskap påverkas ju inte alls, men många upplever ändå samkönade äktenskap som ett hot, eftersom deras egna, olikkönade äktenskap, verkar då mindre speciella i jämförelse.
 
Det handlar även om frustration.
Många av männen befinner sig ofta i situationer där de känner sig svaga, vilket skapar frustration. Den här frustrationen tar de dock ut på vad som i grunden är halmdockor och försöker då återfå någon form av känsla av styrka genom att trycka ned och skrämma en kvinna som han upplever som stark.
I mansrollen är det extremt viktigt att som man vara stark. Är du inte stark så är du ingenting om du är kille. Det innebär att många män som befinner sig i situationer där de känner sig svaga också pressas till att försöka känna sig starka igen för att återta sin manlighet. Och ett sätt att göra det verkar för många vara att trycka ned en kvinna. För att få känna sig som en man.
Det är patriarkatets oldest trick in the book.
 
 
I Uppdrag granskning ställer de hatarna mot väggen och de försöker överlag bortförklara sig med tre saker.
"Jag blev arg"
Och jag är ledsen, men det är fan ingen ursäkt. Ni kanske märker att trots att jag är så förbannad att jag knappt kan skriva sammanhängande så har jag inte mordhotat någon. Jag har knappt förolämpat någon. Jag har definitivt inte letat upp någons adress på nätet, tagit reda på var deras barn går i skola och sagt att jag ska våldta dem. Det är möjligt!
De är en vuxna människor och bör bete sig som en sådana. Det är helt enkelt inte okej att bryta mot lagen, hur förbannad en än blir. Väx upp, för i helvete.
 
"Det var många andra som gjorde det"
Och det är fan inte heller en ursäkt. Tvärtom så gör det om något beteendet ännu värre, eftersom det då går från att vara en person som säger något vidrigt till att bli en folkmobb som gör det.
Visst, jag förstår att grupptryck är starkt, men det är fullt möjligt att inte mordhota folk trots att ens kompisar gör det.
 
"Det är ju bara på Facebook"
Och det är inte heller en ursäkt. Jag förstår att det är svårare att empatisera med en person när hen bara är ett namn och en bild istället för en person som en pratar med, men någon måtta får det väl ändå vara? Ord skrivna betyder lika mycket som ord sagda.
 
 
Det görs heller inget från andra instanser. 
H&M, som det huvudsakliga fallet som fokuserades på rörde, försvarar sig med att de varit lite långsamma på att radera hotfulla kommentarer som stod på deras Facebooksida. Kommentarerna stod kvar i månader.
Polisen försvarar sig med att de brustit i rutinerna, men jag undrar då när fan dessa rutiner följs? För det känns som att de aldrig ens försöker lösa den här typen av brott. Förundersökningar läggs ned utan att någon ens kastat ett öga på fallet och lagstiftningen är otillräcklig. Och samtidigt går massor av kvinnor med klumpar av oro i magen, för att någon, kanske, gör hoten till verklighet.
 
 
"Enda sättet att tysta er feminister är att verkställa hoten. Våld funkar nämligen. Ingenting jag uppmuntrar till men så ser verkligheten ut."
Låter det här som ett bra samhälle?
 
 
 
 
Programmet hittar ni här.

Uppdrag granskning om kvinnohatet - Del 1: Innan programmet

Igår visade Uppdrag granskning sitt avsnitt om kvinnohatet på nätet, något som jag givetvis känner att jag som feminist måste kommentera. Då det hela däremot är ett offantligt stort område har jag valt att dela upp inlägget i tre inlägg. Ett om diskussionerna inför programmet, ett om själva programmet och ett om diskussionerna efter programmet.
 
SVT släppte en youtubevideo för två dagar sedan där ett antal kvinnor av varierande grad av berömelse läste upp hot de fått skickade till sig. Hoten är väldigt grova i sig, men vi som försökt sätta oss in i ämnet vet att det som läses upp bara är en extremt liten topp av isberget.
Jag skriver "varierande grad av berömelse" eftersom det här inte rör sig om direkt kända kvinnor. Det finns ett par journalister och författare, men också de som bara driver bloggar eller skrivit på en offentlig Facebook-profil. Det är viktigt att förstå att det inte handlar om berömelse, och att det inte är därför de här kvinnorna hotas. Visst ökar berömelse exponeringen, vilket också kan leda till att frekvensen av hoten ökar då fler helt enkelt får upp ögonen för en, men hotens förekomst är inte på något sätt kopplade till kändisskap. De här kvinnorna hotas istället för att de uttryckt sin åsikt och att det finns de på nätet som verkar tycka att det är ett privilegium reserverat för män.
Bara en dag efter publiceringen av youtubevideon tvingades svt stänga ned kommentarsfältet på grund av att det börjat hagla in fler hot än vad de kunde hantera.
 
Det handlar om kvinnohat.
Som vanligt när någon pratar om ett problem som rör kvinnor så ska någon komma och gnälla om att det är synd om andra grupper också, då främst män (jag skrev om det i ett av mina första blogginlägg för två år sedan, situationen har inte ändrats sedan dess). Men det stämmer helt enkelt inte.
Mats Dagerlind, krönikör på Avpixlat och sverigedemokrat, skrev igår en artikel på newsmill där han påstår att diskussionen om näthatet mot kvinnor skulle ha börjat efter att Åsa Linderborg drog igång "granska skiten" där de granska rasistiska "medier" som Avpixlat, och han menar att debatten innan skulle handlat om hat mot andra grupper. Han kommer med väldigt vilda konspirationsteorier om att debatten skulle sats igång nu i samband med en lanseringsturné för en bok och påstår att det handlar om en komplott av en "matriarkal könsmaktsordning". Han avslutar i vanlig ordning med lite skitsnack om att Uppdrag granskning med flera försöker tysta legitim kritik. Jag har svårt att se erbjudanden om att "bli våldsamt penetrerad av en herpessmittad kuk", "Du är en riktig slyna och hora och du har två veckor kvar att leva. Jag kommer visa att jag menar allvar" eller dagliga telefonsamtal innehållande mord- och våldtäktshot som legitim kritik, men jag antar att jag och Dagerlind har lite olika definitioner av begreppet.
 
Saken är helt enkelt den att det framför allt är kvinnor som drabbas. När Turteatern satte upp SCUM-manifestet fick alla kvinnor i produktionen, från skådespelerskan till praktikanter som jobbade med biljettförsäljning motta allvarliga hot, fick sina adresser uthängda på nätet och utsattes för allvarliga trakasserier, medan den manlige regissören inte drabbades alls. Detta trots att det är regissören som har den största makten över produktionen.
Många som arbetar på medias "insida" vittnar dessutom om att kvinnor i betydligt högre grad utsätts för påhopp, och de "kritiska kommentarer" som manliga skribenter tvingas ta emot är i betydligt högre grad kopplade till den faktiska texten eller innehåller könlösa förolämpningar (t ex "idiot") medan de kvinnliga skribenter utsätts för oftare går rakt på henne som person, och i extremt mycket högre grad innehåller sexualiserade förolämpningar/hot, t ex "du är sur för att din fitta är så torr och ingen man vill ha dig" eller hot centrerade kring personens bröst och könsorgan (jag känner att jag inte riktigt vill återge något av dem här) eller förolämpningar/hot kopplade till personens könsidentitet (t ex "hora" eller våldtäktshot). Det handlar om ett tonläge där "kvinna" blir en förolämpning. Det visar att det visst handlar om kvinnohat.
 
Jag försöker nu inte påstå att andra grupper inte hatas. Invandrare, vänsterorienterade, feminister, hbtq-personer. De och många andra utsätts också för påhopp och hot på nätet, alla gör det i viss mån. Men, kvinnohatet ligger ofta på en helt annan nivå.
Vissa försöker även dra den extremt skrattretande liknelsen till förolämpningar under online-spel. Jag frågar mig hur det står till med läsförståelsen om en har svårt att se skillnad på "Din jävla noob, sluta campa din fitta!" och "Ja, visst är det så att inte bara en våldtagen feminist är en bra feminist, en mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv? Henne kan man hitta på följande adress:"
(förutom att bägge innehåller kvinnohat)
 
Det handlar inte heller om att "den som ger sig in i leken får leken tåla". Först och främst har inte de här kvinnorna gett sig in i "leken". De har uttryckt sin åsikt, något som de har rätt till enligt de demokratiska principer som hotarna försöker påstå sig försvara. Den "lek" de då rimligtvis kan sägas ha givit sig in i är att få svar "Nej, du har fel därför att och därför att", inte "Du ska bara hålla käften, fitta."
Maria Sveland är en person som hotarnas försvarare ofta lyfter fram, och menar att hon själv är lika illa som hotarna hon kritiserar då hon gått till hård kritik mot Pär Ström och Pelle Billing, och människorna som hängde på kanske främst den förstnämndes blogg. Påståendet vore skrattretande, om det inte vore för de hårresande hot som Sveland utsatts för.
"Maria Sveland du får ett ultimatum: Antingen säger du upp dig från DN, lämnar offentligheten och lever ditt patetiska liv anonymt i någon förort och försörjer dig på knegarjobb på McDonalds. Du ska även ringa Mensa och be om att få göra ett test så att du får papper på din mentala underlägsenhet vilket är förklaringen till dina förvirrade skrifter. Eller också så är du beredd på krigsförklaring, där du aldrig någonsin kan känna dig trygg. En dag kommer jag personligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan. Till skillnad från dig är jag begåvad med intelligens och fattar att du till en början kommer att söka skydd. Men ju längre tiden går desto större risker kommer du ta, då du inbillar dig att du är i trygghet. Men den tryggheten är inbillad. Jag kommer att mörda dig då du minst anar. Att få sitta tolv år på Kumlahotellet vore en ära, snarare än ett straff. Valet är ditt. Ovänliga hälsningar, Breiviks fanclub."
 
Det här är inte ett nytt fenomen.
Dagerlind tycks i sin debattartikel ha missat att diskussionen varit igång under ganska lång tid, My Vingrens fantastiska artikel som jag tycker så mycket om att länka till kom till exempel redan i början av september, redan innan "granska skiten" drog igång, och frågan har varit uppe långt, långt före den. Det har till och med den av Dagerlind refererade Pär Ström kommenterat. Han höll visserligen inte med om vad som sades, men han erkände i alla fall att diskussionen existerade.
 
Fenomenet går givetis ihop väldigt mycket med feministhatet. För oss som är aktiva i genusdiskussionerna är det här ingen nyhet, och de flesta av oss har sett hur kvinnliga feminister blir långt mycket värre påhoppade än vad manliga blir. Och det handlar inte bara om läsarantal. Kvinnor vars bloggar har mindre spridning än min möter fortfarande långt mycket värre påhopp och hot än vad jag själv gör, detta trots att jag ofta skriver ganska provokativt i jämförelse. Men jag skyddas av att jag läses som man, och ses inte som lika provocerande.
 
Det är inte ett isolerat fenomen.
Det tycks också finnas en vilja att se det här som enskilda galningar, som på något sätt skulle vara frikopplade från samhället i stort. Det finns förstås skäl till att betrakta det så, då det i högsta grad är individer som skriver, individer jag själv inte skulle tveka om att klassa som mentalt instabila. Men vi måste se problemet i dess kontext. Det här är inte isolerat till Sverige, utan det pågår i hela västvärlden. Kvinnor som "har mage" att kritisera sexuella trakasserier, förespråka jämlikhet mellan könen eller uttrycka sig negativt om könsrollerna blir påhoppade överallt. Förekomsten av det här problemet i olika länder där jämställdheten hunnit olika långt ogiltigförklarar de "ursäkter" som hotarnas försvarare använder här i Sverige, att det skulle röra sig om att det är kvinnorna som hatar män och då möts av lika metoder (det stämmer inte), att det skulle vara feminismen som gått för långt eller något i den stilen. Det visar att det helt enkelt inte handlar om en punkt när jämställdheten når "kritisk massa", utan det handlar om ett patriarkalt system vars privilegier hotas. Det är nästa steg i en patriarkal tradition där kvinnor alltid försökts tystas, tidigare med en örfil, nu med ett våldtäktshot.
 
Att tysta kvinnor har alltid varit en del av de strukturer som styr samhället. Feminister har under lång tid och tack vare många människors mödosamma och plågsamma arbete lyckats mala ned dessa strukturer en bit. Men det här hatet och hoten visar att vi fortfarande har lång väg att gå.
 
Mer kommer inom kort.

Alliansens siffertrollande: Genomsnitt, procent och skattesatser

Alliansen talar väldigt ofta om genomsnitt så fort siffror kommer upp. Det här beror på att genomsnitt är en väldigt ful liten matematisk konstruktion, som kan användas för att luras väldigt mycket med.
 
Vi kan ta Alliansens favoritgenomsnitt, skattesänkningarna, som exempel. Alliansföreträdarna snackar ständigt om att hushållen i Sverige nu fått x antal kronor i genomsnitt över i plånboken tack vare deras sociopatpolitik. Om x här för enkelhetens skull är tusen kronor så ger det bilden av att alla människor i Sverige fått tusen kronor  extra varje månad. "Skitbra!" tänker folk. Fatta vad mycket en kan göra med tusen kronor i månaden.
Tyvärr så är det ju inte så här det fungerar. Genomsnitt räknas ut genom att addera de olika individuella talen och sedan dividera summan med antalet olika individuella tal, vilket innebär att ett genomsnitt på tusen inte måste innebära att alla får tusen kronor var.
 
Ex
1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000 + 1000
Det här är bilden Alliansen vill att du ska ha av fördelningen. Här är genomsnittet tusen.
 
10 + 15 + 15 + 30 + 30 + 45 + 60 + 75 + 75 + 9645
Den här bilden är överdriven för att tydliggöra min poäng. Den har också ett genomsnitt på tusen, men ser inte lika rättvis ut.
 
 
Den andra delen av Alliansens penningpolitik handlar om procentsatser. Det är också ett knep de använder för att skapa en falsk bild av ekonomisk rättvisa, samtidigt som de öser pengar till de rikaste och drar över de fattigaste.
De talar ofta om att skatterna har sänkts med några procentenheter hit eller dit eller att det är orättvist att vissa betalar procentuellt mer i skatt än andra. Här använder de procent för att undvika att faktiskt tala om vilka siffror det rör sig om, och genom det kunna flytta över debattens fokus.
Saken med procent är att en helhet aldrig kan vara mer än hundra procent (ja, jag vet att det finns undantag när en talar om ökning och så). Allt av något är alltid hundra procent av detta något, hälften av tidigare nämnda något är alltid femtio procent, och så vidare.
Problemet är att procentsatser inte heller ger en rättvis bild av verkligheten, eftersom de inte talar om hur stor helheten är.
 
Ex
Person A tjänar 20 000 innan skatt. Person B tjänar 70 000 innan skatt. Om båda ska betala 30% i skatt kommer person A ha kvar 14 000 efter skatt medan person B har kvar 49 0000.
 
 
När det gäller just skattesatser finns det dessutom ett ännu fulare sätt att göra det hela på, nämligen att en bara talar om i kronor vad det är en person betalar i skatt. Genom att använda sig av den här tekniken så försöker en utmåla de rika som stolta, ädla samhällsbärare som bidrar långt mycket mer än vad alla andra gör. Detta trots att vi lever i ett land som sedan länge haft principen att de som har möjlighet att bidra mer än andra också ska göra det. Människor som använder den här typen av retorik har dessutom en tendens att lite sådär lägligt "glömma bort" att rika människors förmögenhet i de flesta fall inte är helt egenskapade. Företagsledare bygger sin rikedom på andra människors arbete, och högutbildade människor med högbetalda jobb har oftast inte tagit sig dit på egenhand, utan genom stöd från sin omgivning i form av uppmuntran, resurser och hjälp från familj och näromgivningen, vård, skola och omsorg från samhället och inte sällan ett visst mått av tur.
Det här sättet att beskriva verkligheten på ignorerar också, liksom i procentsatsen, hur stor helheten är som personernas skattesatser dras ifrån.
 
Ex
Om person A tjänar 20 000 innan skatt och person B tjänar 20 000 000 innan skatt och båda ska betala 30% i skatt kommer person A betala 6 000 i skatt, medan person B betalar 6 000 000. Genom att bara tala om att person A betalar 6 000 och person B 6 000 000 låter det väldigt orättvist å person Bs vägnar, men då glömmer en bort att person B hade extremt mycket mer pengar till att börja med, och också har kvar extremt mycket mer pengar efter att skatten är dragen. Pengar som person B troligen inte tjänat in helt på egen hand heller.
 
Lägg dessutom till att väldigt många som tjänar astronomiska summor pengar ofta har pengarna placerade i företag, vilket minskar skattesatsen, eller i utlandet, något som innebär att de offantligt rika ofta betalar en betydligt lägre procentuell skattesats än vad medelinkomsttagare gör.
 
 
I grunden handlar det om hur vi väljer att definiera ordet "rättvisa". Det finns de som inte delar min syn på saken, och istället tycker att något av de tidigare exemplen är mer rättvist än den ekonomiska jämlikhet jag själv förespråkar är. Jag respekterar åsikten, men jag delar den inte, och det tror jag egentligen att det är rätt få som gör, åtminstone inte fullt ut.
Det jag vänder mig mot framför allt i det här inlägget är sättet som många av Alliansens förespråkare ofta talar om siffror. En högst medveten bluff för att måla upp bilden av att systemet där en rik betalar mer än en fattig är orättvist istället för att tala om helheten.
 
 
Ps
Jag är medveten om att Alliansen inte är de enda som bluffar med siffror. Men nu sitter de vid makten och har då också möjlighet att göra störst skada. Om sossarna vinner valet 2014 så kommer jag också att börja kritisera dem i högre grad.

RSS 2.0