Trivialiserandet av sexuella trakasserier - Var går gränsen för elevdemokrati?

Som blivande lärare är det naturligt att jag bryr mig lite extra om vad som händer i skolorna, vilket gör att nyheten om trivialiseringen av sexuella trakasserier som sker på Tunaskolan i Luleå med lärarnas goda minne sticker mig i ögonen lite extra.
 
Vad är då problemet?
Först och främst är att titta på någon som är på toaletten sexuella trakasserier. Punkt. Precis som att tafsa på någon som inte vill det så är toalettspionage helt enkelt ett brott enligt svensk lag. Men, liksom andra typer av sexuella trakasserier, så är det ett brott som ofta trivialiseras och accepteras av samhället. Sexuella trakasserier brukar allt som oftast bortförklaras med att det skulle vara "på skämt" eller att den drabbade bör se det som en komplimang, och trakasserier riktade mot kvinnor gjorda av män brukar dessutom ofta falla in under "boys will be boys"-snacket. Att killar bara är sådana.
Det här är särskilt ett problem i skolan där sexuella trakasserier riktade mot tjejer ofta tas väldigt lätt på, och att killar bara "utforskar sin egen sexualitet" eller något annat skitsnack, allt på tjejernas bekostnad. Problemet här är att det redan trivialiseras eller skämtas bort i högsta grad, och det kommer definitivt inte att bli bättre av att vi fortsätter att se det som "oskyldiga pojksteck" eller "skämt". Tvärtom så blir det bara värre, och vi fostrar unga tjejer in i en kultur där de får lära sig att deras kroppar aldrig helt och hållet är deras egna, utan att det är fritt fram för folk att ta sig vissa friheter, samtidigt som vi fostrar unga killar till att lära sig att det är helt okej att ta sig vissa friheter.
Är det verkligen så svårt att se kopplingen mellan det här och våldtäkter? Steget till att våldta någon som däckat på en fest och se det som sex blir betydligt mindre om en person hela livet fått lära sig att det är okej att ta sig friheter med någon annans kropp. Det blir en extrem egocentrisering i relationen till andra människors kroppar, där vad en själv vill är det enda som räknas (läs gärna Kits text om tafsande).
 
Det finns dessutom en extremt mansföraktande undermening i så gott som alla debatter kring sexuella trakasserier, nämligen skitsnacket om att det inte skulle vara så farligt för att "boys will be boys", och att killarna bara "utforskar sin egen sexualitet".
Åt helvete med det! Vi män är fan inga kåta odjur som helt och hållet styrs av våra sexuella drifter, men ändå sitter det massor av antifeministister och försvarar det här sinnessjuka synsättet och har mage att anklaga feminister för "manshat". Detta för att vi tror att män är kapabla till mer än att vara vandrande kukar som helt tappar tankeförmågan så fort vi ser ett par bröst eller en rumpa. För att vi tror att män är mer än djur. Vi killar kan fan bättre än så här!
Men folk blir som de uppfostras, och det är det många inte tycks förstå. Om vi skämtar bort eller trivialiserar sexuella trakasserier så lär sig killar att det är okej att göra så, vilket undergräver bilden av den heterosexuella mannen som ett subjekt och alla kvinnor som objekt för hans njutnings skull. Det är en spottloska rakt i ansiktet på alla män, men lik förbannat sitter många av de som säger sig vilja kämpa för våra rättigheter och bara fortsätter försvara den här idén.
 
 
Det här verkar ju helt uppåt väggarna, men ta det lugnt. Det blir ännu värre!
 
När skolan fick kritik av eleven Astrid Johansson för den här bilden så svarade de med att göra en elevenkät en dag när Johansson var sjuk för att undersöka vilka attityder eleverna hade till det hela. Givetvis var det många som inte såg problematiken i det hela, och skolan hade då mage att sätta upp en text bredvid bilden med rubriken "Elevdemokrati" där de förklarade att eftersom 98% inte tyckt att bilden var stötande så får den vara kvar. Så inte nog med att skolan fortsätter att trivialisera sexuella trakasserier, de ska dessutom öppet håna de som tar illa upp av det och har mod nog att kritisera det.
 
Demokrati gäller mer än bara att alla ska ha något att säga till om. "Vi tycker det här är kul" kan inte få trumfa "Vi mår dåligt av det här", åtminstone inte på en institution där demokrati faktiskt inte gäller i ordets striktaste mening. Skolan är inte demokratisk och den kan överlag inte vara helt demokratisk eftersom elev - lärare är ett väldigt ojämt maktförhållande. I och med skolplikten så har dessutom skolan ett ansvar att se till att alla som tvingas gå till skolan också trivs på den och blir väl bemötta. Visst ska eleverna ha möjlighet att påverka sin situation, det är extremt viktigt, men inte på bekostnad av andras välmående. Annars är det extremt svårt att motivera varför eleverna inte ska kunna rösta igenom mobbning, om en fortfarande vill vara konsekvent.
Skolan har dessutom gått bakom ryggen på Astrid med sin enkätundersökning, vilket verkligen inte känns acceptabelt.
 
Eftersom skolan själva gjort det till en stor grej och tydligt visar att det är få som ogillar det så kommer de personerna stigmatiseras rejält om skolan nu tar bort bilden, vilket det nu verkar som att de är på väg att göra. Det eleverna i skolan kommer att tänka är att den tas bort för att någon "är humorlös" eller något liknande, vilket kommer leda till att de eleverna som kritiserat kommer att hamna i skiten.

Mäns högre självmordsfrekvens - En konsekvens av genusordningen

När det kommer till självmord är varje fall unikt, och det är extremt svårt för en utomstående att exakt förstå varför någon tar sitt liv. Jag kommer i det här inlägget tala om generella tendenser, men jag gör inte anspråk på att förklara varför det sker, utan allt jag kan göra är att peka på vissa gemensamma nämnare som möjligen kan påverka.
Jag är medveten om att det här är ett känsligt ämne, så jag ber om ursäkt redan på förhand ifall jag uttrycker mig klumpigt eller om någon tar illa upp.
 
Män tar oftare livet av sig än kvinnor. De studier som finns visar på att kvinnor i högre grad mår sämre än män, särskilt unga kvinnor jämfört med unga män, men när det kommer till självmord i Sverige så ligger män mer än dubbelt så högt i samtliga ålderskategorier. Så vad betyder det här?
Till skillnad från vad många påstår så kan vi inte säga att män som grupp egentligen mår sämre än kvinnor som grupp men att det inte kommer fram i undersökningarna, och att kvinnor då bara skulle vara mer benägna att klaga. Vi kan inte heller säga att de män som faktiskt mår dåligt mår sämre än de kvinnor som mår dåligt eller att män skulle vara mindre tåliga. Vi har inte tillräckligt med information för att dra den typen av slutsatser, utan allt vi kan säga med säkerhet är just att fler män än kvinnor tar livet av sig.
Det gör dock inte det hela till ett mindre problem.
 
Vi lever i ett samhälle präglat av könsroller. Det här är förstås inte helt oomtvistat, men idén om att det inte skulle finnas några könsroller eller att dessa inte skulle påverka oss är så bisarr, så fullkomligt verklighetsfrånvänd att jag inte tänker ägna den någon större uppmärksamhet i den här texten. Med de här könsrollerna, eller genusordningen, kommer också förväntade beteenden, och jag vill påstå att det går att se en kausalitet mellan de manliga könsrollerna och mäns ökade självmordsfrekvens.
 
Att helt definiera en könsroll är omöjligt, eller i alla fall väldigt svårt. Det är ett begrepp i rörelse och de egenskaper vi associerar till ett visst kön är något som ständigt förändras, något som är pinsamt uppenbart för de som kan sin historia. Men genom att analysera vår omvärld kan vi hitta en del gemensamma nämnare:
 
Män förväntas vara starka och härda ut istället för att klaga.
Män som grupp knyter inte lika nära kontakter i sina relationer, dels kärleksrelationer men framför allt till sina vänner.
Män förväntas vara utåtagerande, och de förväntas vara aktiva och agerande.
Män som grupp intalas att nästan enbart fokusera på den egenbildade familjen som social kontext av hög betydelse.
Män förväntas inte ha känslor, eller åtminstone inte visa dem.
Män förväntas offra sig för något högre än sig själva.
Män förväntas hålla en stenhård separation mellan det offentliga och det privata. Mellan ansiktet utåt och ansiktet inåt.

De här förväntade egenskaperna och beteendena vill jag påstå är nära kopplade till en ökad självmordsfrekvens. Kanske då främst de två första punkterna.
Med förväntningen att härda ut och inte klaga, att vara "stark", kommer också en ökad svårighet att be om hjälp eller erkänna att en har problem. Vi människor behöver alla hjälp ibland, och jag tror vi alla kan vara överens om att många självmord hade kunnat undvikas ifall offren fått mer eller bättre stöd och hjälp. Men det är svårt för den här hjälpen, i den mån den alls existerar (diskussionen psykvårdens otillräcklighet lämnar vi därhän för den här gången), att nå fram ifall personen som behöver den inte visar att den behövs. Nu menar jag verkligen inte att lägga någon typ av skuld på offren, utan det jag menar är bara att för att kunna hjälpa så krävs det att vi vet om att hjälp behövs. Här leder mansrollen till att många män lider i det tysta istället för att be om hjälp, just för att samhället i hög grad vägrar acceptera en man som är i behov av stöd. Istället utmålas han som mesig eller svag. Män tillåts helt enkelt inte vara offer.
 
En nära koppling är också ensamhet. Människor är i grund och botten sociala varelser i behov av varandra. Det finns givetvis undantag, men majoriteten av oss behöver fortfarande nära kontakter till andra människor för att må bra. De här nära kontakterna möjliggör också det för omgivningen att lättare identifiera när stöd och hjälp behövs. Men män uppmuntras inte att söka sig till de här relationerna, och enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån saknar var femte man en nära vän.
Män uppmuntras istället att relatera till kvinnor som i högsta grad sexuella objekt snarare än som personer att ha meningsfulla sociala relationer med. Givetvis finns det undantag, som i fall av kärleksrelationer, men även där dikterar mansrollen fortfarande ett visst mått av avstånd. När det kommer till andra män är den förväntade distanseringen ännu större. Visst finns det så kallade "grabbgänget", men det är överlag inte en social kontext som uppmuntrar till närhet. En man som har en nära social relation med en eller flera andra män får i hög grad sin manlighet ifrågasatt, och "bögskämten" haglar. Och i vår extremt homofoba kultur är "bög" fortfarande bland det värre en man kan vara. Jag vet inte hur många män jag känner och har känt som samtliga sagt att det är extremt mycket lättare att prata problem med kvinnor än med andra män. Jag själv känner också så i hög grad, med vissa undantag. Det förväntade dömandet är så enormt mycket mindre, troligen för att den kvinnliga könsrollen inte alls är lika främmande för delandet av problem som den manliga är.
Det här märks också när vi tittar till historien, i tider där manlig vänskap varit mer accepterat. De relationer i brev som undersöks vill många beskriva som av romantisk karaktär, just för att idén om två män som är väldigt nära vänner är så extremt främmande för oss. Nu påstår jag inte att det inte kan ha varit romantisk karaktär i en del av dem, och vi bör definitivt komma ifrån den skeva idén om att alla är heterosexuella tills motsatsen bevisats, men vi bör inte heller automatiskt tolka alla instanser av emotionell närhet mellan två män som romantisk.
Den här bristen på meningsfulla sociala relationer gör att män i högre grad kan känna sig väldigt ensamma. Och känslan av ensamhet är något jag i högsta grad menar är en bidragande faktor till självmord.
 
Fokuset på familjen som den enda relevanta sociala relationen kan också vara bidragande. Den här bilden lyfts ständigt fram i de berättande medierna, med actionhjältar som offrar allt för sin familj, men att inget annat tycks vara så viktigt. Den amerikanska drömmen om att bo isolerad med sin fru och någon unge, och inte vara beroende av någon annan. Studier visar även att män överlag mår betydligt sämre än kvinnor efter skilsmässor, får färre sociala relationer och trivs mindre i sin tillvaro och att änklingar dör betydligt tidigare efter partnerns frånfälle än vad änkor gör. Det här är i sig inte konstigt alls ifall en person under lång tid byggt upp nästan allt kring en enda social relation och att den sedan försvinner. Plötsligt är en helt ensam.
 
Separationen mellan det offentliga och det privata, samt förväntan att inte visa känslor påverkar även de. Att ha sitt offentliga och sitt privata liv starkt separerat gör det svårare att knyta nära sociala relationer då vi först kommer i kontakt med människor genom det offentliga. Vidare gör det det också svårare att visa känslor öppet, något som i sin tur leder till att det blir svårare att söka och få hjälp.
 
Skillnaden mellan män och kvinnor är dessutom ovanligt liten i Sverige. I många andra länder kan det röra sig om så mycket som att det är sex gånger vanligare att män begår självmord än att kvinnor gör det. Jag kan inte påstå att det här stämmer, jag vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om ämnet för det, men visst är det intressant att Sverige, som ändå är känt för att vara förhållandevis normkritiskt när det kommer till könsroller, har en betydligt lägre skillnad än vad t ex Vitryssland, Finland eller USA har, länder som alla har betydligt striktare normer i fråga om kön?
Jag har inget direkt svar, och jag kan inte påstå att det verkligen är det här det beror på. Jag kan inte ens med säkerhet säga att det finns ett mönster här, men likväl är det en intressant tanke.
 
Jag tycker det hela i grunden är väldigt tydligt. Genusordningen och dess könsroller är en starkt bidragande faktor till att män oftare tar livet av sig. Så om vi verkligen vill försöka hjälpa män som har det svårt, är det då inte dags att vi i allt högre grad fortsätter ifrågasätta och motarbeta könsrollerna? Vi är värda bättre, oavsett könstillhörighet.

Sovjet vs USA - Lögnen om en dikotomi

Vårt sätt att betrakta världen och historien är väldigt influerade av kapitalistiska västerländska ideal, av den enkla anledningen att vi lever i ett kapitalistiskt västerländskt samhälle. Det här borde vara en självklarhet; samhället vi lever i påverkar hur vi betraktar verkligheten, men är vi verkligen så klarsynta då?
Under kalla kriget bedrev västvärlden med USA i spetsen en omfattande propaganda mot just den kommunistiska världen, något som lever kvar idag och i hög grad påverkat hur vi betraktar röda revolutioner och den efterföljande regimen. Nu påstår jag inte att det bara är bluff och båg, och jag försöker inte mildra de oerhörda övergreppen från människor som Stalin eller Pol Pot, men var Lenin verkligen så mycket värre än USA/västvärlden?
 
Argument för det här brukar oftast handla om tre saker; fri företagsamhet, demokrati/yttrandefrihet och folkmord.
Argumentet om fri företagsamhet faller av sig självt, eftersom själva grundläggande idén inom kommunismen/socialismen är att den fria företagssamheten inte bör tillåtas då den skadar människor, så att det skulle vara ett argument för att den kapitalistiska västvärlden är bättre är helt enkelt en ideologisk fråga kring vad en föredrar. Och då bör vi även nämna att forskningen som gjorts är ganska entydig mot att klassklyftor skapar problem i ett samhälle.
 
Vad demokrati/yttrandefrihet beträffar så är jag helt med på att det är bättre än diktatur och censur, utan tvekan. Men är västvärlden verkligen så demokratisk som det sägs? Det är sant att vi har fria val, men samtidigt hör det snarare till vardagen att folkvalda politiker totalskiter i vad folket har att säga om det inte är valår. FRA-lagen är ett väldigt bra exempel på det, och de "rådgivande folkomröstningar" vi i Sverige haft sex stycken. Rusdryckesförbud 1922, Högertrafik 1955, ATP-striden (Allmän tjänstepension) 1957, Kärnkraften 1980, EU-medlemskap 1994 och Euron 2003. När det gäller Rusdryckesförbudet röstade folket nej, vilket också följdes av regeringen. Vad högertrafiken beträffar så röstade hela 82,9% av de valdeltagande nej, något som riksdagen struntade fullständigt i när de tio år senare ändå införde högertrafiken. ATP-striden vanns av Linje 1 (införandet av tilläggspension kopplad till tidigare inkomst) med 45,8% och det drevs sedan igenom av Tage Erlander och hans socialdemokrater med stöd av kommunistiska partiet. Kärnkraftsfrågan vanns med knapp marginal (0,4%) av Linje 2 över Linje 3 (Nej till kärnkraft) som innebar att kärnkraften skulle avvecklas i den takt det var möjligt. Det har dock inte hänt än. EU-medlemskapet röstades för med knapp marginal och nu är vi med i EU. Införandet av Euron röstades ned, men nu, snart tio år senare, så försöker framför allt högern fortfarande driva frågan om ett införande av Euro, detta trots att förslaget röstats ned.
Problemet med demokratin är också att det ofta inte riktigt är tal om ett särskilt demokratiskt förfarande. Ta USA som exempel där folk i regel bara har två val. Visst, det kan argumenteras om att fler får ställa upp och så, men nu pratar vi ändå om hur det ser ut i realiteten. Problemet med all representativ demokrati är att det ofta blir "the lesser of two evils" som en röstar på, eftersom andra alternativ har väldigt svårt att etablera sig, och politikerna blir oftast för fega för att alls våga försöka genomföra några som helst förändringar.
Yttrandefriheten är en annan intressant företeelse. Jag är ett stort fan av yttrandefrihet, men hur duktiga är vi egentligen på att ta tillvara på den? Saker censureras fortfarande, amerikanerna har sitt FCC som bötfäller radiopratare som har fräckheten att svära. Och ska vi tala om mer allvarliga brott mot yttrandefriheten kan vi nämna mina stora idoler, suffragetterna, där många slängdes in i fängelse för påhittade brott då de störde den almänna ordningen, och regeringen försökte få många diagnostiserade som psykiskt sjuka för att då kunna spärra in dem på livstid och slippa dem. Vi har också mer moderna företeelser som Occupy-rörelsen som ganska brutalt hindrades från att utnyttja sina demokratiska rättigheter, och för att inte tala om i princip varje demonstration där polisen går bärsärkargång med sina batonger mot tonåringar i palestinasjalar och sedan förfalskar bevis för att få människor inspärrade på de lösaste av grunder (kravallerna i London och i Göteborg är två bra exempel på det).
Vidare påverkas både yttrandefriheten och demokratin idag också av vilka som har pengar. I ett kapitalistiskt samhälle är pengar synonymt med makt, vilket märks i allt från vilka som har råd att driva omfattande valkampanjer (Mitt Romneys valkampanj gick, enligt wikipedia, på 283 572 570 dollar), till att stora företag kan dränka människor i rättegångskostnader och då undvika att ställas inför rätta. Så jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja påstå att vi har yttrandefrihet. Visst, det är bättre nu och här än på många andra ställen, men bara för att något är bättre gör det inte det hela bra.
 
Folkmorden är den tredje, och jag är givetvis också helt emot sådant. Det ska egentligen inte behöva påpekas. Men jag är också emot avrättningar, något som kapitalismens och "demokratins" stora försvarare USA fortfarande tillämpar i ganska hög grad.
Vidare bör vi kanske gå in på den lilla, lilla detaljen att NATO med, återigen, USA i spetsen bombar länder på löpande band och under kalla kriget hade en tendens att invadera och börja mörda folk ifall de alls hörde ett rykte om en stark vänsterrörelse. Kalla kriget var en maktkamp mellan Warszawapakten och NATO med Sovjet och USA i spetsen där andra länder iskallt användes som brickor i ett politiskt maktspel, och där bägge sidorna var livrädda för att den andra skulle få det minsta lilla övertag. Det gjorde att så fort något land verkade bli kommunistiskt så gick amerikanerna in där och bombade dem tillbaka till stenåldern, och så fort något land som kallat sig kommunistiskt var på väg att falla eller förändras så gjorde Sovjet detsamma. Under Koreakriget ville general Douglas MacArthur, en av bara fem personer som blivit utsedd till femstjärnig general i USA och potentiell vicepresidentskandidat under Robert Taft (som lyckligtvis besegrades av Eisenhower, i och med att Taft dog i cancer 1953, något som i så fall hade gjort MacArthur till president), anfalla Kina med kärnvapen!
 
Nu har jag inga siffror på hur många som dödats under amerikanska ockupationer och NATOs bombningar, och det ursäktar verkligen inte Stalins koncentrationsläger eller Pol Pots utrensningar, men min poäng är att populärkulturen ljuger. Det handlar inte om onda mot goda, utan det handlar om två extrema sidor av massmördande kräk. Vi måste komma bort från den skeva idén om att vi bara har två val. Jag är också böjd att betrakta USA som "the lesser of two evils" i förhållande till Kina eller Stalins Sovjet, men det gör inte det amerikanska sättet att agera på korrekt. Och det stora problemet med världspolitiken är att vi fortfarande klumpar ihop allt som är vänster om socialdemokraterna tillsammans med Sovjet, detta trots att det politiska spektrumet är enormt mycket bredare än så.
 
Den här falska dikotomi stödjs av nyfascistiska intressenter. Det är en smula ironiskt då nyfascismen till stor del skapas av de klassklyftor som vänsterrörelsen bekämpar, men istället för att rikta in sig på de verkliga problemen tenderar nyfascisterna att söka sig till enkla "förklaringar", trots att dessa överhuvudtaget inte har med saken att göra. Det enda den nyfascistiska rörelsen kommer att uppnå ifall de får sin vilja igenom är att de måste hitta en ny grupp människor att hata. Att problemen inte kommer lösas är då ett som är säkert.
Skulden för dikotomins skapande och upprätthållande ligger dock i första hand på de som gynnas av den, de privata vinstintressena. Kapitalisterna, för att använda en mer politiskt välbekant term. Genom att ständigt använda den falska dikotomin till att misstänkliggöra de vänsterrörelser som utmanar dem och driva den folkliga opinionen allt längre åt höger lyckas de också behålla sin egen makt. Med hjälp av den här bilden lyckas de få människor att blunda för de annars relevanta frågorna som vänsterrörelsen ställer:
"Är det här verkligen rättvisa?"

"Den sexuella makten" - Del 2: Nutid

Senast skrev jag om tanken på att heterosexuella kvinnor sitter på den sexuella makten, och fokuserade då på rent historiskt. Nu tänkte jag, en smula okaraktäristiskt måhända (jag ska ju bli historielärare), vända blicken åt nuet.
 
Många, kanske främst antifeminister men även många andra, vill idag hävda att det är straighta kvinnor som sitter på den sexuella makten i västvärlden, i och med att det är heteromän som förväntas vara aktiva i raggnings- och relationssammanhang, medan kvinnor snarare förväntas vara passiva och invänta att de blir uppraggade. Dessa menar vissa leder till att kvinnor får en makt i den bemärkelse att de kan välja vem det är som får ligga eller inte. Men är det verkligen en maktposition?
 
Jag skriver helt under på att det stämmer att män förväntas vara aktiva medan kvinnor förväntas vara passiva. Det här gäller inte bara i relationssammanhang, men det är definitivt en arena där de här rollerna återskapas å det grövsta. Jag kan också skriva under på att det, i vissa situationer, säkert kan vara skönt att kunna inta en passivare roll. Som introvert och blyg när det kommer till just den typen av situationer tycker jag förstås att det är helt vansinnigt jobbigt att vara den som förväntas ta de första stegen, och med det också veta att om jag inte gör det är sannolikheten tämligen låg att något faktiskt kommer att hända. Det är såklart tråkigt, men jag ifrågasätter att det skulle handla om ett maktmässigt underläge och vill istället påstå att det hela är mer komplicerat än så.
 
Först och främst känns det som att de här människorna inte riktigt förstått hur raggande fungerar. Nu menar jag inte att utmåla mig själv som en expert på ämnet, det är jag verkligen inte, men det handlar ändå om lite mer än att killarna presenterar upp sig själva åt tjejerna att välja som en form av kreatursmarknad. Även om krogen ofta kallas just "köttmarknaden" så är det hela ändå mer komplicerat än så och innefattar också social interaktion av olika slag som är mer komplex än att bara presentera sig själv som en potentiell kandidat för köttsligt umgänge.
 
Vidare utgår de här människorna bara ifrån de kvinnor som blir raggade på, något som knappast stämmer in på alla eller ens de flesta. Precis som att det finns många som inte är duktiga på att ragga så finns det också många som inte blir raggade på. Här brukar folk hävda att det fortfarande är fler kvinnor som blir raggade på än killar som lyckas med raggandet och försöker föra fram en halvt ogenomtänkt teori om att det skulle vara tio procent av alla killar som står för liggandet med nittio procent av alla kvinnor, eller något liknande. Jag köper det inte, utan det finns de som ligger mer och de som ligger mindre oavsett kön. Den här typen av teorier brukar innefatta siffror dragna direkt ur häcken och de få studier som eventuellt kan finnas handlar enbart om självrapportering, en mycket osäker forskningsgrund.
 
Nu försöker jag inte försvara systemet som det ser ut. Jag håller helt med om att det är sjukt att män förväntas ta första stegen medan kvinnor förväntas att inte göra det (eller för att inte tala om att alla män förväntas vilja ligga med kvinnor, och kvinnor med män). Men vi måste se problemet i den större kontexten, och förstå vad det beror på. Det fungerar inte att bara välja att ta in vissa aspekter av det hela och sedan blunda för helheten, att behandla symptomen istället för orsaken så att säga. Och det handlar just om könsroller! De här förväntade beteendena är delar av ett större system av förväntade beteenden, och vi kommer inte att kunna få bukt med det hela utan att tackla hela systemet. Men som vanligt vill de som hävdar att heterosexuella kvinnor sitter på den sexuella makten aldrig göra det som faktiskt krävs. Istället försvaras systemet, och män och kvinnor utmålas som fundamentalt olika varandra. Men det går inte att samtidigt äta kakan och ha kvar den, för att använda en klyscha.
 
Den enskilt största anledningen till att snacket om att heterosexuella kvinnor skulle sitta på den sexuella makten i förhållande till heterosexuella män är strunt handlar om hotet om våldtäkt och sexuella övergrepp.
Jag säger inte att alla kvinnor går runt och är rädda för att våldtas, men tillräckligt många är det. Dessutom är samhället som det ser ut idag fortfarande konstruerat utifrån att vi lär kvinnor att akta sig för att våldtas istället för att lära män att de inte ska våldta. Nästan samtliga "tips" som ges, i all välmening, handlar om att tjejer ska anpassa sina beteenden trots att det rimligtvis inte borde vara de som gör fel, utan gärningspersonerna. Den här synen lever kvar upp i rättsalarna där de som anmäler våldtäkter utsätts för kränkande närgångna frågor för att garantera att de agerat på "rätt" sätt innan och efter brottet, samtidigt som omgivningen ofta tar gärningspersonens sida snarare än offret.
Även när det gäller tafsande får kvinnor gång på gång lära sig att deras kroppar inte är deras egna, och att de borde betrakta att andra tar sig friheter som "komplimanger" istället för de övergrepp och intrång i den personliga sfären det faktiskt handlar om. Att kommentera andra människors kroppar ses fortfarande som fullt socialt accepterat och kvinnor får i vanlig ordning utstå det värsta, samtidigt som samhället är fullständigt tapetserat med påminnelser om att deras kroppar existerar för allmän beskådning snarare än för dem själva.
 
Så nej. Det handlar inte om någon sexuell makt. Det handlar om könsroller, och att de som inte passar in i dem hamnar i skiten. Som vanligt då, med andra ord.

Länktips

Jag sitter just nu och skriver det sista på min b-uppsats (snart klar!) samtidigt som jag mer eller mindre drunknar i arbete av olika slag. Mycket av det hela är kul och så, men jag har inte riktigt tid och energi att blogga just i dagsläget.
Så därför får ni lite länkar!
 
En text i Jezebel om en transfobisk ciskvinna som verkligen inte förtjänar att kalla sig för "feminist".
 
En text av Genusfolket om våldtäktskulturer.
 
En rätt kul flowchart från Overthinkingit över kvinnliga karaktärer i film och tv-serier (jag gillar flowcharts ^^).
 
 
Jag lovar att jag ska bli bättre på att skriva så snart jag inte har lika mycket att göra i skolan!

De positiva egenskaperna försvinner inte bara för att könsrollerna gör det

Paulina Neuding har idag skrivit en kolumn i Svd idag som jag tycker är väldigt underlig. För de som inte vet vem Neuding är så är hon en borgerlig debattör och chefsredaktör för magasinet Neo, en borgerlig tidskrift som vill "vara ett alternativ till mainstream-medierna". Det är intressant ett borgerligt magasin vill vara alternativ till "mainstream-medierna" där tre av fyra är borgerliga. En snabb blick på Neos hemsida ger mig dock intrycket av att Neo inte tycker att "mainstream-medierna" är tillräckligt höger. De påstår sig också vara "Sveriges mest omskrivna och omtalade samhällsmagasin", vilket jag tycker är lite spännande då jag knappt hade hört talas om tidskriften tidigare, trots mina försök att hålla mig ständigt uppdaterad i samhällsdebatterna. "Sveriges mest omskrivna och omtalade samhällsmagasin" får väl finna sig i att bli utklassat av Flashback.
Neuding själv har som åtminstone tidigare kallat sig själv för "en icke-socialistisk feminist", men jag ser inte mycket i den här kolumnen som i alla fall jag skulle vilja definiera som feministiskt.
 
Hon börjar med ett citat som tillskrivs Sokrates (det är väldigt svårt att veta exakt när det rör sig om så långt tillbaka i tiden) om att dagens ungdom är dålig. Med det försöker hon påvisa att människor alltid oroat sig för liknande saker, en tolkning jag själv inte är beredd att göra utifrån det sagda. Jag vill snarare hävda att det handlar om att samhället alltid upprörts över ungdomen, vilket också är vad jag skriver b-uppsats om för tillfället (och anledningen till att jag inte riktigt haft tid att sköta mitt bloggande).
Neuding går därifrån vidare till att konstatera att ett samhälle kan upprätthålla bättre och sämre värderingar, vilket då för samhället i bättre eller sämre riktningar. Och det här känns väldigt problematiskt. Även om vi bortser ifrån den här lilla jobbiga detaljen om inga objektiva rätt eller fel och bra eller dåliga värden så är ett annat problem helt enkelt att vi människor tenderar att tycka att våra egna värderingar är de bästa, annars skulle vi ju inte ha dem. Det här innebär då också att de flesta av oss tycker att de rådande samhällsvärderingarna är de bästa, eftersom det är dessa vi socialiseras in i och upprätthåller genom att de flesta delar dem (viss förenkling). Det här skulle ju dock innebära att samhället alltid blir bättre, eftersom vi människor på kollektiv nivå alltid kommer att tycka att vi lever i den bästa av världar.
 
Men det där är petitesser. Neuding använder det flygplan som under elfte semptember-attackerna inte nådde sin destination på grund av att passagerarna övermannande kaparna och hävdar att något liknande skulle vara svårare att uppnå i Sverige, detta för att vi håller på att förminska könsrollernas betydelse.
Neuding hävdar att "framgångsrika samhällen, från det antika Rom till dagens USA, har reproducerat dygder genom att surra fast dem vid föreställningar om maskulint och feminint" för att sedan avsluta med att påstå att det hon kallar könsrollsargumentet är ett bra sätt att föra fram dygder på och att det argumentet inte längre är gångbart.
Och jag börjar undra ifall det här handlar om något skämt som jag inte förstått.
 
På ett plan är jag väl inte helt förvånad. Borgligheten har alltid varit besatta vid "dygden" och absurda mängder motbevis till trots tror de fortfarande på fullaste allvar att ett välfungerande samhälle byggs på de enskilda individernas dygdighet. Det här är ett borgerligt tankefel som funnits i evigheter och kommer ur en total blindhet inför allt vad samhällsvetenskap heter, att de tror att de kan "uppfostra bort" samhällsproblemen, istället för att faktiskt göra något åt dem.
 
Det intressanta är också att Neuding inte fattar att det går att reproducera "dygder" utan att behöva knyta dem till olika könsroller. Det handlar om att knyta dem till något annat istället. Hon skriver till och med själv att "Inte sällan har samma dygder tillskrivits båda könsroller: Både en gentleman och en god kvinna håller sina löften, till exempel." men trots det fattar hon inte att det här kanske vittnar om att könsrollerna inte är nödvändiga för att föra fram "dygder"! Det är just det som är kärnan som Neuding, tillsammans med många antifeminister och andra könsrollsförsvarare aldrig tycks begripa: Vi behöver inte könsrollerna! De får inte med sig något positivt, och de handlar inte om en medveten konstruktion för att sprida dygder utan om något som vuxit fram helt slumpmässigt och som bara skadar folk. Även om det nu skulle vara så att könsrollerna gör det lättare att föra fram "dygder", något som inte stämmer, så borde vi fortfarande ta bort dem, eftersom de gör mer skada än nytta!

"Den sexuella makten" - Del 1: Historiskt

Ett vanligt påstående är att kvinnor skulle sitta på den sexuella makten i världen, i den bemärkelse att i heterosexuella sammanhang så raggar män och kvinnor blir raggade på vilket då skulle innebära att kvinnor får en makt över urvalsprocessen, att de väljer vilka straighta killar som får ligga och inte ligga. Det här är förstås en extremt grov generalisering, men i västvärlden är det ett visst mönster just att män förväntas vara aktiva och kvinnor passiva. Men betyder det här verkligen sexuell makt?
Jag tänkte gå igenom de här resonemangen, och upptäckte när jag skrivit en bit att det blev väldigt långt. Så nu har jag delat upp det i två delar, först ut kommer hur det sett ut historiskt och efter det tänkte jag gå in på hur det ser ut idag.
 
Många som anammar den här teorin vill få det till att det alltid sett ut så här, vilket lett till formandet av ett alfahanneideal. Alfahannarna blev de med makt i någon typ av samhälle långt tillbaka i tiden, vilket samhälle eller vilken tidsperiod det handlar om tenderar att vara tämligen oklart, och fick då enligt de som påstår det här massor av kvinnor som ville para sig med dem, vilket då skulle innebära att kvinnor valt att premiera alfahannarnas gener; thus mansrollen och machokulturen existerar på grund av att ondskefulla kvinnor ville ligga med stenhårda män.
Problemet är att den här teorin saknar vetenskapligt stöd. Det finns helt enkelt inga som helst historiska källor som visar att det var de så kallade "alfahannarna" som fick makten i dåtidens samhällen. Vi vet överlag väldigt, väldigt lite om t ex stenåldern, men det den lilla faktan som finns pekar på är att människor inte levde efter strikt uppdelade könshierarkier, dessa kom först senare. Det faktum att vi vet så otroligt lite gör också att det överhuvudtaget inte går att stödja en teori om att det var de stora starka grottmännen som fick alla snygga grottkvinnor. Vi kan inte ens fastställa att det var "alfahannarna" som bestämde! Tvärtom finns det inget som säger att de inte var de smarta och tillbakadragna som styrde, eller ens att det bara var män som satt på makten. De tidigaste högkulturerna vittnar om ett patriarkalt styre (dock har vi extremt lite fakta om dem med), men tidigare än så och i mindre utvecklade samhällen så finns det tvärtom spår av kvinnliga ledare och hövdingar (hej svensk bronsålder).
Idén om att det var den fysiskt starkaste som fick makten i samhället är en efterkonstruktion och bygger på att det dels fanns någon som satt på den yttersta makten, något som tycks vara fel då makthierarkierna främst verkar ha kommit upp i samband med civiliseringen och högkulturernas framväxt, och dels på att det var just fysisk styrka som premierades, något som troligtvis inte är sant i och med att stenåldersmänniskorna var betydligt mer avancerade än vad folk tror (de var troligtvis på samma nivå som vi är nu rent kognitivt, bara att de saknade våra verktyg och vår kunskapsutveckling). Men när folk började intressera sig för historia, på 1700-1800-talet, så var tanken på någon annan maktstruktur än den patriarkala så fullkomligt bisarr att den aldrig ens övervägdes.
 
Den här teorin, i bristen på historisk fakta, brukar istället försöka motiveras utifrån någon evolutionspsykologisk utgångspunkt, något som i sig är ganska absurt då evolutionspsykologin knappast kan anses vara särskilt vetenskapligt påvisbar eftersom den är utformad för att försöka motivera rådande samhällsnormer genom att titta på de djurarter som passar in i mallen. Saken är dock den att alla djurarter inte beter sig så här. Visst, många gör det, men knappast alla, och eftersom människan är ett extremt avancerat djur som skiljer sig väldigt mycket från resten av planetens liv så är det helt enkelt inte motiverat att applicera samma tendenser på mänskligt beteende. Vi är mer än bara våra biologiska tendenser, vilket också högkulturerna visar på, eftersom makten där handlade om helt andra saker än fysisk styrka. Eftersom de första makthierarkierna vi kunnat hitta föddes ur arbetsfördelning när folk började samarbeta, färre människor kunde producera mer mat vilket ledde till ett överskott vilket i sin tur ledde till nya typer av "yrken", så är det betydligt rimligare att anta att de som faktiskt hamnade i maktpositioner snarare var de klyftiga och vältaliga snarare än de starka.

Även om vi köper hela grundantagandet om att de fysiskt starka alfahannarna satt vid makten så innebär det fortfarande inte att kvinnorna aktivt gjorde ett urval. Det innebär snarare att alfahannarna tog vad de ville ha och struntade i vad kvinnorna tyckte. Att kvinnor mer eller mindre tvingats in i relationer till män i maktpositioner är knappast ett nytt fenomen, och under hela historien har det mer eller mindre handlat om ett såpass normaliserat beteende att både män och kvinnor accepterade det som den naturliga ordningen. Och dessutom är våldtäkt knappast ett nytt fenomen.
Så historiskt finns det inga som helst stöd för att kvinnor suttit på någon sexuell makt.

Vanliga kvinnoporträtt i berättelser - del 1

När kvinnor ska gestaltas i olika berättelser så finns det vissa karaktärstyper som är vanligare än andra. Många av dem är tyvärr ganska problematiska, och jag tänkte gå igenom några av dem som jag tycker är relativt vanliga och som kanske inte borde användas lika ofta som de faktiskt gör. Varm rekommendation är också att kolla upp Anita Sarkeesians Tropes vs Women.
Inlägget kan innehålla spoilers!
 
 
Damsel in distress
Den absolut vanligaste kvinnliga karaktären i berättelser, särskilt om vi tittar till historien, är den så kallade "damen i nöd", eller "damsel in distress" eftersom det engelska namnet låter mycket bättre. En kvinna som på olika sätt kidnappas och/eller hotas och måste bli räddad av den manlige protagonisten. Det finns ofta någon typ av romantisk underton, antingen redan innan hon försätts i fara eller känslor som hon utvecklar under berättelsens gång, och ofta belönas den manlige protagonisten med att "få" damsel in distress efter att hon räddats. Exakt hur varierar beroende på berättelsens barntillåtenhet. Damsel in distress är oftast en bikaraktär, en sorts plot device för att ge hjälten en anledning till att involvera sig i händelserna och för att driva handlingen framåt, men hon kan också vara huvudkaraktären, då ofta i form av en Disney-figur.
Gemensamt för de flesta damsel in distress är att de helt enkelt behöver räddas av en man, och överlag saknar ens en grundläggande förmåga att ta hand om sig själv. Hennes enda vapen är ett högt skrik som lockar till sig hjälten för att försvara henne. Som mest kan hon göra en totalt verkningslös attack mot skurken som i absolut bästa fall enbart fungerar som en distraktion. Hon är inte nödvändigtvis feg, men är det ofta.
 
Problemen med den här karaktärstypen är den totala hjälplösheten och att den är så sjukt reproducerad. Det är inget problem med en kvinnlig karaktär som befinner sig i en hjälplös situation, eller en kvinnlig karaktär som är dålig på att ta hand om sig själv. Problemet är att så sinnessjukt många är det.
 
Typiska exempel: Prinsessan Peach (Mario), Prinsessan Zelda, Askungen, Vicki Vale (Kim Basingers karaktär i Batman från 1989), April O'Niel (Turtles), Jungfru Marian (Robin Hood), Calico "Callie" Briggs (SWAT Kats), Andromeda (Grekisk mytologi), Bella Swan (Twilight).
 
 
Den onda förförerskan/Femme fatalen
Kvinnliga skurkar är inget okänt, även om det fortfarande är betydligt vanligare med en manlig och det finns många av dem som är väldigt bra. Som är obehagliga, känns hotfulla och faktiskt kan ställa till med ett rejält elände för protagonisterna. Tyvärr faller allt för många av de kvinnliga skurkarna fortfarande in i samma mönster, nämligen att de använder sex som vapen.
Det här kan förstås tyckas vara bra först, en kvinnlig karaktär som tar kontrollen över sin egen sexualitet. Problemet är att det inte är det hon gör. Det är inte, eller överlag inte, för sin egen sexualitets skull hon gör det hon gör, utan hon använder bara det faktum att manliga karaktärer upplever henne som sexig som ett vapen. Hon hade lika gärna kunnat vara asexuell själv.
 
Problemet med den här karaktärstypen är att den spelar in i myten om att kvinnor inte har någon egen sexualitet, att deras sexighet enbart är till för mäns skull och att kvinnor bara använder det som ett sätt att utnyttja folk och få sin vilja igenom. Hon använder sina "feminine viles" för att snärja stackars oskyldiga män. Det här tankesättet är väldigt vanligt bland kvinnohatare.
 
Typiska exempel: Så gott som alla kvinnliga karaktärer i noir-filmer, Poison Ivy (Batman), Milady (Tre Musketörerna), Lara Raith (Dresden Files), Elektra (James Bond: The World is not Enough), Ava Lord (Sin City), väldigt många kvinnliga karaktärer i Sword of Truth-serien, Succubi (mytologi), Sirener (mytologi).
 
 
Token-kvinnan
Den här karaktärstypen har redan blivit klockrent förklarad av Lindsey Ellis (Nostalgia Chick) och av henne benämnd som "Smurfette principle", och igen av Anita Sarkeesian, så egentligen känner jag inte att jag har jättemycket att säga.
Tokenism är något av en gest som används för att verka mer inkluderande mot olika minoritetsgrupper och för att skydda sig själv mot kritik för diskriminering. Karaktärerna i sig fyller sällan än funktion annat än att vara "the black guy", "the chick" eller något liknande, och framställs ofta på ett ganska stereotypt sätt. South Park driver med fenomenet genom att låta den enda afroamerikanska karaktären bland barnen heta just "Token", något som i sig blir intressant då han ändå inte framställs särskilt stereotypt. När det kommer till just kvinnliga karaktärer så har hon ofta vissa stereotypa "kvinnliga" intressen, och hennes "kvinnlighet" poängteras rätt ofta. Det är också vanligt att hon är den som de manliga karaktärerna försöker beskydda och/eller imponera på, vilket ofta gör henne till en sorts permanent love-interest.
Token-kvinnan går in i de andra typerna väldigt mycket, och det är extremt vanligt med rolluppsättningar som innehåller flera manliga karaktärer men bara en kvinnlig. Bechdel-testet är väldigt relaterat. Token-kvinnan behöver heller inte innebära att det inte finns en enda annan kvinna i alstret, utan det handlar om bland huvudkaraktärerna.
 
Problemet här är att det oftast bara handlar om en läpparnas bekännelse, tomma ord för att undvika kritik samtidigt som problemet i sig fortfarande är en högst reell faktor. Token-karaktärer definieras dessutom ofta av den roll de förväntas fylla, vilket gör att rolluppsättningen ofta kan bli något i stil med "den modige, den starke, den smarte och tjejen". Kvinnligheten blir karaktärens huvudsakliga egenskap, istället för att definieras av vem hon är. Det här leder också till att olika minoritetsgrupper aldrig tillåts normaliseras, eftersom de ständigt fortsätter att definieras av sin grupptillhörighet. Det här innebär inte att den kvinnliga karaktären inte har andra attribut och egenskaper, utan bara att det inte är utifrån dem hon definieras.
 
Typiska exempel: Smurfan, Silk Spectre (Watchmen), Penny (The Big Bang Theory), Leia (Starwars. Jag har fått kritik för den här och jag kan gå med på att Leia i sig är en ganska bra karaktär, men jag vill fortfarande hävda att det finns en viss tokenism där; sättet Luke och Han Solo, och lite smått Lando Calrissian, tävlar om hennes gunst och det faktum att det bara finns tre namngivna kvinnliga karaktärer i de ursprungliga filmerna), Molly (Neuromancer), typ alla grupperingar i Naruto består av en kvinna och två män, Invisible Woman (Fantastic Four), Fox (Angelina Jolies karaktär i Wanted), Pepper respektive War (Good Omens).
 
 
Halmdockefeministen
En av de lömskaste karaktärstyperna som Hollywood skapat är den så kallade Halmdockfeministen. De här karaktärerna är inte överdrivet vanliga, eller så, utan förekommer snarare som en komisk sidenote. Anita Sarkeesian har redan gjort en väldigt bra video om det hela, där hon förklarar fenomenet så nu kommer jag bara sammanfatta. Den här typen av karaktärer rör sig i bästa fall om ett försök att driva med feminismen (vilket är helt okej) till att röra sig om ett aktivt försök att misstänkliggöra feminister och de frågor vi driver. För ofta tar halmdockefeministen upp frågor som i alla fall påminner om reella problem, men det lömska är att kontexten de förs fram i inte är den verkliga världen utan ett konstruerat samhälle med en jämlikhet som inte existerar. Antingen det eller så förs de bara fram som totalt överdrivna.
 
Problemet är som sagt att reella feministiska frågor misstänkliggörs genom att det skapas en falsk bild av att de inte behövs eller är överdrivna. Det här är också en bild som påverkat den allmäna synen på feminismen något enormt, och bilden av feminister som arga manshatare kommer i regel ifrån den här karaktärstypen. Det  här bidrar också till att separera välgjorda, intelligenta och roliga kvinnliga karaktärer från all tanke på att de någonsin skulle kunna vara feministiska, trots att de egentligen är precis vad feminister efterfrågar.
 
Typiska exempel: Lilith House ("Feministgruppen" i tredje säsongen av Veronica Mars, Kvinnan som arbetar mot sexuella trakasserier i Family Guy, kvinnan i början i Boondock Saints, läraren i 100 girls, Jade Fox (Crouching Tiger, Hidden Dragon), Anya (Buffy the vampire slayer), Britta Perry (Community), Amazonerna (Mytologi), Janet Barch (Daria).
 
 
Snart kommer del 2!

RSS 2.0