Mäns högre självmordsfrekvens - En konsekvens av genusordningen

När det kommer till självmord är varje fall unikt, och det är extremt svårt för en utomstående att exakt förstå varför någon tar sitt liv. Jag kommer i det här inlägget tala om generella tendenser, men jag gör inte anspråk på att förklara varför det sker, utan allt jag kan göra är att peka på vissa gemensamma nämnare som möjligen kan påverka.
Jag är medveten om att det här är ett känsligt ämne, så jag ber om ursäkt redan på förhand ifall jag uttrycker mig klumpigt eller om någon tar illa upp.
 
Män tar oftare livet av sig än kvinnor. De studier som finns visar på att kvinnor i högre grad mår sämre än män, särskilt unga kvinnor jämfört med unga män, men när det kommer till självmord i Sverige så ligger män mer än dubbelt så högt i samtliga ålderskategorier. Så vad betyder det här?
Till skillnad från vad många påstår så kan vi inte säga att män som grupp egentligen mår sämre än kvinnor som grupp men att det inte kommer fram i undersökningarna, och att kvinnor då bara skulle vara mer benägna att klaga. Vi kan inte heller säga att de män som faktiskt mår dåligt mår sämre än de kvinnor som mår dåligt eller att män skulle vara mindre tåliga. Vi har inte tillräckligt med information för att dra den typen av slutsatser, utan allt vi kan säga med säkerhet är just att fler män än kvinnor tar livet av sig.
Det gör dock inte det hela till ett mindre problem.
 
Vi lever i ett samhälle präglat av könsroller. Det här är förstås inte helt oomtvistat, men idén om att det inte skulle finnas några könsroller eller att dessa inte skulle påverka oss är så bisarr, så fullkomligt verklighetsfrånvänd att jag inte tänker ägna den någon större uppmärksamhet i den här texten. Med de här könsrollerna, eller genusordningen, kommer också förväntade beteenden, och jag vill påstå att det går att se en kausalitet mellan de manliga könsrollerna och mäns ökade självmordsfrekvens.
 
Att helt definiera en könsroll är omöjligt, eller i alla fall väldigt svårt. Det är ett begrepp i rörelse och de egenskaper vi associerar till ett visst kön är något som ständigt förändras, något som är pinsamt uppenbart för de som kan sin historia. Men genom att analysera vår omvärld kan vi hitta en del gemensamma nämnare:
 
Män förväntas vara starka och härda ut istället för att klaga.
Män som grupp knyter inte lika nära kontakter i sina relationer, dels kärleksrelationer men framför allt till sina vänner.
Män förväntas vara utåtagerande, och de förväntas vara aktiva och agerande.
Män som grupp intalas att nästan enbart fokusera på den egenbildade familjen som social kontext av hög betydelse.
Män förväntas inte ha känslor, eller åtminstone inte visa dem.
Män förväntas offra sig för något högre än sig själva.
Män förväntas hålla en stenhård separation mellan det offentliga och det privata. Mellan ansiktet utåt och ansiktet inåt.

De här förväntade egenskaperna och beteendena vill jag påstå är nära kopplade till en ökad självmordsfrekvens. Kanske då främst de två första punkterna.
Med förväntningen att härda ut och inte klaga, att vara "stark", kommer också en ökad svårighet att be om hjälp eller erkänna att en har problem. Vi människor behöver alla hjälp ibland, och jag tror vi alla kan vara överens om att många självmord hade kunnat undvikas ifall offren fått mer eller bättre stöd och hjälp. Men det är svårt för den här hjälpen, i den mån den alls existerar (diskussionen psykvårdens otillräcklighet lämnar vi därhän för den här gången), att nå fram ifall personen som behöver den inte visar att den behövs. Nu menar jag verkligen inte att lägga någon typ av skuld på offren, utan det jag menar är bara att för att kunna hjälpa så krävs det att vi vet om att hjälp behövs. Här leder mansrollen till att många män lider i det tysta istället för att be om hjälp, just för att samhället i hög grad vägrar acceptera en man som är i behov av stöd. Istället utmålas han som mesig eller svag. Män tillåts helt enkelt inte vara offer.
 
En nära koppling är också ensamhet. Människor är i grund och botten sociala varelser i behov av varandra. Det finns givetvis undantag, men majoriteten av oss behöver fortfarande nära kontakter till andra människor för att må bra. De här nära kontakterna möjliggör också det för omgivningen att lättare identifiera när stöd och hjälp behövs. Men män uppmuntras inte att söka sig till de här relationerna, och enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån saknar var femte man en nära vän.
Män uppmuntras istället att relatera till kvinnor som i högsta grad sexuella objekt snarare än som personer att ha meningsfulla sociala relationer med. Givetvis finns det undantag, som i fall av kärleksrelationer, men även där dikterar mansrollen fortfarande ett visst mått av avstånd. När det kommer till andra män är den förväntade distanseringen ännu större. Visst finns det så kallade "grabbgänget", men det är överlag inte en social kontext som uppmuntrar till närhet. En man som har en nära social relation med en eller flera andra män får i hög grad sin manlighet ifrågasatt, och "bögskämten" haglar. Och i vår extremt homofoba kultur är "bög" fortfarande bland det värre en man kan vara. Jag vet inte hur många män jag känner och har känt som samtliga sagt att det är extremt mycket lättare att prata problem med kvinnor än med andra män. Jag själv känner också så i hög grad, med vissa undantag. Det förväntade dömandet är så enormt mycket mindre, troligen för att den kvinnliga könsrollen inte alls är lika främmande för delandet av problem som den manliga är.
Det här märks också när vi tittar till historien, i tider där manlig vänskap varit mer accepterat. De relationer i brev som undersöks vill många beskriva som av romantisk karaktär, just för att idén om två män som är väldigt nära vänner är så extremt främmande för oss. Nu påstår jag inte att det inte kan ha varit romantisk karaktär i en del av dem, och vi bör definitivt komma ifrån den skeva idén om att alla är heterosexuella tills motsatsen bevisats, men vi bör inte heller automatiskt tolka alla instanser av emotionell närhet mellan två män som romantisk.
Den här bristen på meningsfulla sociala relationer gör att män i högre grad kan känna sig väldigt ensamma. Och känslan av ensamhet är något jag i högsta grad menar är en bidragande faktor till självmord.
 
Fokuset på familjen som den enda relevanta sociala relationen kan också vara bidragande. Den här bilden lyfts ständigt fram i de berättande medierna, med actionhjältar som offrar allt för sin familj, men att inget annat tycks vara så viktigt. Den amerikanska drömmen om att bo isolerad med sin fru och någon unge, och inte vara beroende av någon annan. Studier visar även att män överlag mår betydligt sämre än kvinnor efter skilsmässor, får färre sociala relationer och trivs mindre i sin tillvaro och att änklingar dör betydligt tidigare efter partnerns frånfälle än vad änkor gör. Det här är i sig inte konstigt alls ifall en person under lång tid byggt upp nästan allt kring en enda social relation och att den sedan försvinner. Plötsligt är en helt ensam.
 
Separationen mellan det offentliga och det privata, samt förväntan att inte visa känslor påverkar även de. Att ha sitt offentliga och sitt privata liv starkt separerat gör det svårare att knyta nära sociala relationer då vi först kommer i kontakt med människor genom det offentliga. Vidare gör det det också svårare att visa känslor öppet, något som i sin tur leder till att det blir svårare att söka och få hjälp.
 
Skillnaden mellan män och kvinnor är dessutom ovanligt liten i Sverige. I många andra länder kan det röra sig om så mycket som att det är sex gånger vanligare att män begår självmord än att kvinnor gör det. Jag kan inte påstå att det här stämmer, jag vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om ämnet för det, men visst är det intressant att Sverige, som ändå är känt för att vara förhållandevis normkritiskt när det kommer till könsroller, har en betydligt lägre skillnad än vad t ex Vitryssland, Finland eller USA har, länder som alla har betydligt striktare normer i fråga om kön?
Jag har inget direkt svar, och jag kan inte påstå att det verkligen är det här det beror på. Jag kan inte ens med säkerhet säga att det finns ett mönster här, men likväl är det en intressant tanke.
 
Jag tycker det hela i grunden är väldigt tydligt. Genusordningen och dess könsroller är en starkt bidragande faktor till att män oftare tar livet av sig. Så om vi verkligen vill försöka hjälpa män som har det svårt, är det då inte dags att vi i allt högre grad fortsätter ifrågasätta och motarbeta könsrollerna? Vi är värda bättre, oavsett könstillhörighet.

Kommentarer
Postat av: Min

Du har många fina synpunkter. Kvinnor har svåra samhällsproblem som t.ex. sexuellt våld men kvinnor har nog ett större och "öppnare" (som i förståelse och omsorg för svåra och känsligare saker) socialt nätverk privat såväl som i samhället.
Kvinnojourer är ett fenomen som vi inte ser motsvarande hos män. Vad beror det på?
Att det fortfarande är lågstatus att bry sig om andra som man? Att en man inte kan komma människor nära eller bry sig utan att det finns ett sexuellt motiv?

Har också tyckt att feminism och genus gynnar män med. Att det, förutom ett kvinnofokus finns en humanistisk komponent där vi är olika människor och inte två helt separata delar varav ena sidan dikterar världen. Eller rättare sagt kanske, en klump män.

Svar: Tack!Jo, många mäns avsaknad av sociala nätverk vittnar om hur genusordningen även missgynnar män och att de, likt kvinnor och människor som inte passar in i en binär könsuppdelning, också skulle gynnas av att ordningens avskaffande.

Jag tror att avsaknaden av seriösa mansjourer främst kommer av att män inte förväntas be om hjälp och att de som gör det ses som svaga, vilket leder till att många låter bli och att behovet då inte ses, varken från samhället eller från män själva. Vi fattar helt enkelt inte att män också är i behov av stöd, eftersom bilden av den starke mannen är för stark. Men definitivt också det du säger.
Sen finns det en del mansjourer, men många av dem drivs av väldigt oseriösa aktörer som snarare vill sprida misogyni.

Jo, så känner jag också. Att feminister ser män som mer än bara den begränsade könsrollen, och att det är mer respektfullt.
auuus

2013-01-28 @ 01:26:37
Postat av: Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa

Jag ser också att synen "män kan inte va offer" är orsaken till det högre självmordsantalet.

Bra skivet!

Svar: Tack!
auuus

2013-01-29 @ 23:52:50
URL: http://moralfjant.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0