"Semester"

Jag är förtillfället i Stockholm och vaktar min mammas katter, kollar Pride-grejer, utforskar stan (trots att jag är uppvuxen här) och träffar folk jag inte sett på ett tag. Så jag kommer inte uppdatera så mycket under den här veckan. Jag har också känt ett tag att jag behöver en kortare paus, så jag tänkte passa på att samla tankarna lite när jag ändå är här.
 
Men jag har planerat in att skriva ett inlägg om vad en nation egentligen innebär, ett om humor och hur en bör förhålla sig till det och ett om skillnaden mellan agens och strukturell delaktighet. Plus att jag har 31 inlägg bland mina utkast som jag håller på och pysslar med, så förhoppningsvis kommer det komma något intressant snart.
 
Jag har också äntligen upptäckt att Sommarprat kan vara fett intressant. Av de i år kan jag varmt rekommendera Maja Ivarssons, Liv Strömqvists, Maria Svelands och Özz Nûjens. Sen finns det definitivt fler bra, men jag har inte hunnit lyssna på så många än.
Annars, från tidigare år, finns det ju både ett sommarprat och ett vinterprat av Soran Ismail. Och han är typ en av världens bästa människor. Allt finns att tanka gratis på sveriges radios hemsida.

Tokenism, representation och normbrytande

För typ ett och ett halvt år sedan, i den första Galago-tidningen jag fick hempostad till mig efter att jag började prenumerera, så läste jag en text av Kawa Zolfagary med titeln "Jag ska vara i din vardag". Den var otroligt ögonöppnande för mig. Även om jag redan kände till teorierna om normalisering och liknande så gav den här texten mig en konkret handlingsplan samtidigt som gav min empatiska inlevelseförmåga en knuff. För det är sjukt jäkla svårt att leva sig in i hur andra har det när en själv tillhör normen.
Nu menar jag inte att påstå att jag fullt förstår hur det kan kännas. Det gör jag inte, och det kommer jag troligen aldrig göra just för att jag själv fötts med de privilegier jag har. Men även det är en viktig insikt som vi normpersoner behöver för att fungera som allierade i kampen för lika rättigheter; insikten om att vi aldrig helt kommer kunna förstå.
 
I alla fall har den här texten fått mig att tänka till rörande normalisering och representation, och när jag nu läste en diskussion om tv-seriers brist på hbtq-personer och deras relationer så började det rycka väldigt irriterat i mina ögonbryn. För jag börjar bli riktigt irriterad på populärkulturen.
Det finns de som vill hävda att det börjat bli lite bättre på sistone när det kommer till att inte bara ha vita, heterosexuella cispersoner med i tv-rutorna. Det här ser jag som en sanning med modifikation, för jag kan känna att det vi framför allt blivit "bättre" på är att ha med token-karaktärer.
Tokenism innebär i korthet att en populärkulturell skapelse har med en person som bryter mot normen i den annars väldigt normtyngda huvudrollsensamblen. Beroende på vilken typ av kulturell skapelse det rör sig om så kan tokenkaraktären variera; i barnserier är tokenkaraktären ofta en tjej, i romcoms rör det sig ofta om en icke-vit eller en homosexuell karaktär, och så vidare (transpersoner får sällan vara ens tokenkaraktärer, troligen för att det heteronorma samhället fortfarande är livrädda för allt som går ens lite emot de etablerade könsnormerna).
Tokenismen växte fram som en reaktion mot den väldigt välförtjänta kritik de populärkulturella institutionerna fick för sitt nästan totala osynliggörande av människor utanför normen. Fenomenet blev ett sätt för institutionerna att urskuldra sig utan att egentligen behöva ändra sina arbetssätt, de kunde helt enkelt peka på tokenkaraktären och säga "titta, vi har visst med ickevita/kvinnor/hbtq-personer/människor med funktionsnedsättningar!" så fort någon kritiserade den normbild de reproducerade.
Givetvis var det här bara lipservice, och tokenismen är idag synonym med storföretag som inte bryr sig om att förändra orättvisor. Men lik förbannat används det fortfarande.
 
Ett av problemen idag är att karaktärer utanför normen förväntas att fylla väldigt specifika stereotypa roller. "Invandrarkaraktären" i svensk film är så gott som alltid en lite burdus men välmenande comic relief, hbtq-personen är så gott som alltid en väldigt flambojant bög, tjejen följer den kvinnliga könsrollen till punkt och pricka och hennes huvudsakliga funktion är att krocka med de andra karaktärernas manliga könsroller.
Ett annat, relaterat, av problemen är att tokenkaraktären i princip helt definieras av sin tokenism. Grupptillhörigheten blir personens definierande drag. Vi kan ha den rolige, den smarte och tjejen; den snygga, den sociala och bögen; ledaren, den galne och den svarta; kocken, advokaten och hen i rullstol; och så vidare.
Det här innebär att tokenkaraktärerna aldrig får vara riktiga karaktärer. De är bara sin grupptillhörighet. Och det är inte heller något exklusivt för populärkulturen, utan människor utanför normen definieras även i verkliga livet i väldigt hög grad av sitt normutanförskap.
Nu finns det förstås olika grader i helvetet, så ingen behöver komma och påpeka att det minsann finns kultur som inte följer det här mönstret.
 
Det problematiska blir också att karaktärerna förväntas representera alla i sin "grupp". Det här är kopplat till det Zolfagary skriver om, att alltid tvingas agera representant för sin "grupp", trots att den gruppen är artificiellt skapad och inte nödvändigtvis någon som en känner en tillhörighet till.
Problemet är också att så fort normbrytande karaktärer alls kommer in i tv-rutan så handlar verkligen allt om hur normbrytande de är. Nu säger jag inte att det är dåligt att det visas att det ibland suger att inte tillhöra normen, men det är ett problem när normbrytande karaktärer aldrig tillåts existera i någon annan kontext, vilket också leder oss in till hur vi borde skapa våra karaktärer istället. Det är fantastiskt bra att det finns filmer som visar det förtryck homosexuella utsätts för, men när en homosexuell man är med i en sitcom bör kanske karaktären ha en djupare karaktärisering än "Titta, jag är bög!".
 
För vore det inte intressant med en karatkär som t ex bara råkar vara normbrytande istället för att ha "normbrytande" som sitt definierande drag? En intelligent läkare som jagar spöken med hjälp av en magisk ring och som bara råkar tända på tjejer utan att det blir den mest centrala handlingspoängen? En hysteriskt rolig singeltjej som letar potentiella partners i New York och bara råkar sitta i rullstol utan att varje avsnitt handlar om att att hon sitter i rullstol? En ung man vars kamp mot en livsfarlig sjukdom och hur den riskerar att slita isär hans personliga relationer som bara råkar härstamma från Irak?
Att normbrytande karaktärer tillåts vara karaktärer i första hand? Att vi ser dem som karaktärer som bara råkar vara normbrytande istället för att se det normbrytande som det enskilt definierande draget?
Det är förstås bra att historier om förtryck och utanförskap visas, men jag förespråkar en normalisering av det vi betraktar som "onormalt" i de här sammanhangen. För all kultur måste inte handla om vita, heterosexuella, helfunktionerande cispersoner. Det är först när vi inser att det inte finns någon direkt skillnad på människor tillhörande olika "grupper" som vi också kommer att inse att vi inte ska behandla varandra olika.

Hat är en dålig metod för att stoppa rörelser

Idag är det två år sedan den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik mördade sjuttiosju personer och skadade ännu fler för att han, likt alltför många andra, är nyfascist, har en paranoid rädsla för muslimer och ett brinnande hat mot feminister. Därför känner jag att det är passande att skriva om hur hans, och fler som honoms, agenda är dömda att misslyckas. Om varför hatet, oavsett om det rör sig om terrorism eller människor som mordhotar feminister, antirasister eller liknande på nätet, aldrig kommer att få tyst på rörelserna de ogillar genom dessa metoder.
 
 
Terrorism fungerar väldigt dåligt
Om det är något vi lärt oss av historien så är det att terrorism sällan fungerar särskilt bra för att gynna den egna saken. I de fall då terroristerna vill förhandla så är världens regeringar ganska rörande överens om att terroristerna kan gå och ta sig. När det gäller terrorister som vill ha uppmärksamhet för sin sak eller något åt det hållet så tenderar terrordåd snarare få fler människor att vända sig mot dem. 11:e september fick inte USA att hålla sig borta från andra länder, RAF lyckades inte göra Europa kommunistiskt och Breivik lyckades inte stoppa den norska vänsterrörelsen.
Nu påstår jag inte att terrorism aldrig fungerar. Det finns situationer då det gjort det, men det är väldigt, väldigt sällan.
Själva syftet med terrorism handlar om att skrämma människor till lydnad. Och i teorin är det såklart möjligt, men terrorister är väldigt dåliga på det. Det handlar delvis om att terroristerna representerar en otrygghet i sig, medan instansen de kämpar emot representerar en trygghet. Även om tryggheten hotas så är det fortfarande en trygghet. Det här innebär också att terroristerna blir en offensiv angripare som hotar tryggheten, vilket snarare ökar benägenheten hos människor att vända sig mot dem.
Det finns även en maktaspekt. För att kunna skrämma folk till tystnad krävs det att de människorna upplever att en har en väldigt stor makt. Oftast snackar vi om en stat i de fallen, snarare än enskilda mordhotare.
Sen kommer folk alltid att fega ur och inte säga emot, men grupptryck och liknande situationer skulle jag ändå vilja påstå ligger långt ifrån att faktiskt skrämmas till tystnad. Och även om vi är många som tycker att staten är väldigt diskriminerande, så tror jag få skulle säga att den står på mordhotarnas sida. Staten må vara passiv inför mordhot och liknande, men i dagsläget kan vi inte påstå att den deltar aktivt.
 
Människor i försvarsställning tenderar att bita sig fast hårdare
Det här är egentligen något av en diskussionsmaxim, som dock väldigt få tycks veta om. Åtminstone av samhällsdebatten att döma. Människor som upplever att de står i försvarsställning där de upplever sig bli angripna för sina åsikter och så, kommer väldigt ofta att cementera sin position totalt och börja försvara den med näbbar och klor. Ni har alla sett det här; hur en diskussion börjar trevligt men som sedan blir hätskare och hätskare och till sist slutar handla om själva ursprungsämnet. Målet för de diskuterande är istället bara att vinna. Eller, i brist på bättre, att åtminstone få sista ordet. Jag råkar också ut för det här själv, när någon angriper det jag står för för aggressivt så slutar jag lyssna och slutar att ens fundera över vad personen säger, utan det viktiga blir att jag måste försvara mig. Det finns doser av ära eller hederstänkande där, en rädsla att inte tappa ansiktet, men till stor del handlar det också om intensiteten i själva angreppen. Det finns ingen chans att en person i en sådan här situation ändrar sig, eller ens kan erkänna att den andre har en poäng, och debattmotståndaren slutar ofta att alls betraktas som en människa, utan blir istället bara en symbol för åsikterna.
Onewaycommunication-Hannah är min stora förebild här, när hon satte fingret på de här tendenserna och lyckades få människor med väldigt olika åsikter att faktiskt prata med varandra istället för att bara prata åt varandra.
Men få saker tvingar in människor i försvarsställning lika extremt som hot och hat. Det blir verkligen urtypen av försvarsposition då, och ett mordhot kommer aldrig att få någon att börja fundera över ifall du kanske har en poäng.
 
Martyrskap
Det här är ett uttryck jag verkligen inte vill använda, eftersom det för tankarna till terrorister som frivilligt tar livet av sig och andra som ett vapen för sin sak. Det är inte en liknelse jag vill göra, dels för att den inte håller men främst för att det är väldigt respektlöst mot offren. Så jag vill direkt be om ursäkt ifall någon uppfattar det kränkande eller respektlöst, det är verkligen inte min avsikt.
Men att människor använder andras förlorade liv eller deras olycka som symboler att själva ställa sig bakom och som upprätthållare av ideal de vägrar svika för att inte vanhedra de som förlorat livet är likväl ett faktum. Och den här typen av symbolhandlingar är betydligt kraftfullare när det handlar om ett offer snarare än ett vilselett pucko som mördat ett antal civila.
Nu tänker jag inte påstå att vår rörelse blir starkare om några av oss dör, slås, hotas eller skräms till tystnad. Det blir den inte, och varje sådan händelse är en djup tragedi. Men det är tragedier vi vägrar glömma. Varje mord eller misshandel av någon av de våra, varje hotbrev och varje hatisk kommentar, är alla ytterliggare anledningar för oss att fortsätta kämpa.
(På tal om det får alla som inte redan vet om det nu i läxa att ta reda på vad Haymarket, Ådalen och Stonewall handlade om, och sprida det vidare till folk)
 
Hat, hot och våld är dålig PR
Jag antar att de flesta här kommer ihåg Könskriget som visades på SVT där Ireen von Wachenfeldt genom en mening markerade starten på en total backlash mot feminismen. Om vi för studen bortser ifrån att Könskriget var väldigt vinklat och att Wachenfeldt inte riktigt sade det hon upplevdes säga så fanns det fortfarande en anledning till att backlashen blev så centrerad kring Könskriget. Det upplevdes nämligen som att feminister hatade män. Nu menar jag inte att påstå att den här myten skulle vara någon ny företeelse, det är den inte, men den fick nu ett rejält uppsving. Och plötsligt blev det extremt svårt för feminismen att vinna nya anhängare, just för att folk generellt sett tycker jäkligt illa om hat (även om det i det här fallet inte riktigt existerar).
Majoriteten av alla människor är inte dåliga eller elaka personer, utan de vill generellt sett de flesta väl. Det betyder såklart inte att vi inte också är väldigt egoistiska, lata, strukturblinda och så vidare, men det innebär inte att vi är onda. I valet mellan "bra saker händer folk" och "dåliga saker händer folk" så kommer så gott som alla välja det förstnämnda, vilket också är anledningen till att de flesta kommer vända sig mot aktivt hat. Till och med fascisterna, representanter för en av de mest hatfyllda ideologier som finns, tenderar att fokusera sin retorik på kärlek snarare än hat.
Nu är jag förstås medveten om att det inte riktigt är så här enkelt. Det finns många situationer då just hat, hot och våld applåderas av den stora massan, men det hindrar inte att företeelserna fortfarande ses som något negativt. När hatet applåderas så handlar det snarare om att de som hatet riktar sig mot innan har utmålats som såpass allvarliga skurkar att de på något plan ska förtjäna hatet.
Att skicka mordhot till en krönikör för att hen (oftast hon) skrivit något som en ogillade är helt enkelt en sådan grej som troligtvis aldrig kommer falla majoriteten av befolkningen i smaken. Det är också därför jag personligen tycker det är så sjukt viktigt att feminister, antirasister och vänsterfolk är smidiga retoriskt; eftersom vi troligen bara kommer vända folk emot oss om vi framstår som hatande. Även om de flesta av oss kan bli väldigt arga och hata utan större problem så hindrar inte det att hat fortfarande är extremt dåligt utifrån PR-synpunkt.
 
 
Missförstå mig inte nu. Jag säger verkligen inte att det inte finns en fara med den här politiken. Den måste alltid bemötas, och alla som har modet att göra det och som vägrar ge upp gör verkligen ett otroligt viktigt jobb för hela samhällets skull. Men det jag däremot säger är att de aldrig kommer lyckas tysta oss.
 
 
Kan också rekommendera Maria Svelands sommarprat.

Motståndet mot fascism

Jag har skrivit min sista uppgift till sommarkursen, där uppgiften var att resonera kring motståndet mot fascismen, hur det borde se ut och så. Och eftersom jag tycker kursen varit rätt intressant så vill jag också dela med mig med av en del. Referenserna blir förstås lite konstiga i texten här, eftersom de hänvisar till kurslitteraturen, men jag har försökt skriva vad artiklarna i fråga heter, och vilka författarna är, så att de som är intresserade kan kolla upp dem. Och om det är något som ser konstigt ut så är det för att jag är lat och har kopierat texten rakt av från mitt openoffice-dokument.
Kursen har gått på Kvarnby Folkhögskola och arrangeras av VSF och jag rekommenderar alla som är studenter att gå med i VSF så ni kan gå deras sommarkurs nästa år.
 
 

Vari ligger hotet?

Det fascistiska hotet mot samhället bör ses utifrån två olika aspekter. Dels det direkta hotet i form av nyfascistiska rörelser, och dels hotet från det kapitalistiska samhället, som kan anses vara orsaken till de nyfascistiska rörelserna. Henrik Arnstad talar i kapitel 4 av boken Älskade fascism om hur vissa menat att fascismen haft sin grund i den lägre medelklassen som känt sig hotade av det kapitalistiska samhällets otrygghet, men utan att ha känt att vänsterrörelsen arbetat för deras väl. Det här synsättet stöds även av Åsa Linderborg i sin artikel ”Tillfälligt anställda en tickande klassbomb” om Guy Standings bok om prekariatet. Allt eftersom de kapitalistiska intressenterna växer sig starkare ökar också hotet att hamna i prekariatet, vilket resulterar i fascistoida tendenser när de hotade skyller sin utsatthet på det redan existerande prekariatet istället för det kapitalistiska system som skapar otryggheten. Arnstad menar i P1-dokumentären Från stövlar till lågskor att fascisterna har det uttalade syftet att skapa en ”bättre” värld, så att fascismen kommer ur en upplevelse av hot och utsatthet, oavsett om det är en reell eller inbillad sådan.

 

 

Vilka behövs?

Ett kort svar är förstås ”alla”, men det besvarar egentligen inte frågan. För att istället reflektera över vilka olika grupper som behöver finnas i motståndet mot fascismen måste vi också fundera över vilka olika grupper de fascistiska rörelserna består av.

 

Gräsrotsaktivismen

De nyfascistiska rörelserna är än så länge, åtminstone i Sverige, relativt ”fredliga”. Det innebär inte att det inte finns en våldsamhet i ideologin, vilket de många mordhoten mot oliktänkare visar, men än så länge går inte fascisterna omkring på Stockholms gator och misshandlar fackföreningsmän. Däremot finns de så kallade ”fotsoldaterna” i en begränsad tappning. De som går i demonstrationståg, som delar ut flygblad och propagandatexter och som affischerar. Dessa behöver bemötas av vänsterrörelsen, med liknande metoder. Motdemonstrationer, egna flygblad och egna affischer. Det måste ständigt kämpas för att hindra fascisterna från att ta över det offentliga samtalet.

Under våren har debatten om näthatet rusat genom Sverige. Särskilt mycket till debatt har det egentligen inte varit, eftersom de flesta, med undantag från en och annan antifeminist som i vanlig ordning tycker att det talas för lite om män, tycks vara rörande överens om att den typen av hot som främst många feministiska kvinnor utsätts för är ett allvarligt problem. Diskussionen vittnar dock om att nätet, och tidningars kommentarsfält, är en av fascisternas största plattformer. I skyddet bakom en datorskärm med tangentbordet som vapen vågar många fascister stå för åsikter de aldrig hade yttrat i fysiska offentliga sammanhang. Fascistiska avhoppare har även vittnat om den informella organiseringen där fejkade konton och ett nästan fanatiskt tidsengagemang får fascisterna att verka fler än vad de egentligen är. Att verka fler är dock en vanlig politisk strategi, då åsikter som verkar innehas av många nästan per automatik betraktas som rumsrenare. Det sker en långsam normalisering av retoriken när fascisterna tillåts monopolisera samtalet. Därför behövs det folk som möter dem på nätet, folk som argumenterar emot och som vägrar låta fascisterna ta kontrollen över det offentliga nätsamtalet.

 

Samhällspolitisk aktivism

Målet är framför allt att hålla fascisterna i schack. Organisering på den här nivån kommer dock aldrig att helt kunna ta bort den fascistiska ideologin, utan de kan endast agera defensivt. För att helt få bukt med fascismen krävs också offensiva ansatser, men dessa måste ske på ett samhällspolitiskt plan. Fascismen bör betraktas som en samhällsstrukturellt problem, och dessa kan aldrig lösas på individnivå, utan måste behandlas på samhällsnivå.

Vi behöver en politik för jämställdhet. Jämställdhet mellan könen, mellan läggningar, mellan etniciteter, mellan klass och mellan funktionalitet. Fascismen grundar sig enligttidigare läsning av Arnstad och Linderborg i otrygghet och samhällsklyftor, och det är endast genom att få bort dessa som fascismen kan försvinna.

Politiker och samhällsdebattörer får aldrig någonsin fastna i synen på Sverigedemokraterna och deras extremare motsvarigheter som det yttersta hotet, som beskrivs i texten ”Brev till en arbetskamrat” i Motarbetaren. Det har det dock gjort idag, och en betydande del av den mediala och den politiska vänstern ägnar sig idag åt att kritisera och oroa sig för dessa rörelser. Det måste givetvis ske, men i dagsläget sker det på bekostnad av kritiken mot den mer etablerade högern. Liberalerna har börjat betraktas som en form av allierad i kampen mot främlingsfientligheten, när det är den liberalistiska kapitalismen som är en av grundstenarna till problemet från första början. Stora delar av vänsterrörelsen glömmer dock bort det, men vi måste kämpa mot både symptomen och mot orsaken till problemen för att vi ska kunna lyckas lösa dem.

 

 

Tydlighetens och inkluderandets strategi

Det är också viktigt att människor känner att vänstern finns där för dem. Därför är det väldigt viktigt att tänka på retoriken. Feministiska, antirasistiska och socialistiska teorier är samtliga ganska komplicerade, och det finns tendenser att uttrycka sig på ett sätt som bara talar till de redan invigda. Det här leder bara till att människor blir distanserade. Nu menar jag inte att vi ständigt måste återuppfinna hjulet, men det är väldigt viktigt att inkludera människor i samtalet, om inte annat så med en referens där de okunniga kan finna mer grundläggande information. Och även om feminister överlag inte hatar män så blir det väldigt svårt för dem att argumentera för sina ståndpunkter om folk tror att de gör det. Det är viktigt att få tyst på idioter som sitter och högljutt deklamerar att de hatar män, varpå de sedan förnärmat menar att de bara hatar män som grupp och den manliga könsrollen och inte män som individer när de får kritik. Det är fortfarande inte så konstigt att folk uppfattar det som något annat, vilket innebär att de drar tillbaka kampen bara för få ge utlopp för sina egna frustrationer. Feminismen förlorar i längden på det.

Sen är det förstås orättvist att alltid behöva vara den som är pedagogisk och som håller sitt humör under kontroll. Att alltid behöva vara den som ska lära upp andra. Det finns feminister som menar att det inte är deras ansvar att lära icke-feminister hur feministiska teorier ska förstås, men de missar att det fortfarande vi feminister som vill förändra världen. Då är det också upp till oss att få med oss folk. Om det är rättvist eller inte är i grunden irrelevant, eftersom vi fortfarande måste övertyga folk om vi vill få vår vilja igenom. Och det är så gott som alltid lättare att övertyga någon som inte ställt sig i försvarsposition.

Det är också viktigt att vara tydlig med vad det är som kan göras. Nu menar jag inte att på klassiskt liberalt manér passiv-aggressivt muttra ”gör det bättre själv då”, men det är viktigt att det också föreslås en lösning på de problem som lyfts fram. Ofta kan kritiken mot privilegier gå över till att vara kritik mot privilegierade. Det är givetvis inte synd om de privilegierade för deras privilegier, men dessa är dock inte självvalda. Vänsterrörelsen måste kunna tala om vad en som privilegierad bör göra, istället för att bara säga att de är fel. Även de privilegierade som ser sina privilegier, som tror på ett jämställt samhälle och som vill verka för en förändring kommer vända sig mot vänsterrörelsen om de inte ges andra uppmaningar än ”håll käften och stå ut med att bli hatad”, något som på allvar kommer skada vänsterrörelsen eftersom fem människor färre fortfarande är fem färre oavsett vilken social bakgrund de har. För även om ingen någonsin kan tala för de mest utsatta annat än de själva så behöver fortfarande alla vara med och hjälpa till.

 

 

Förtrycket som arbetar hand i hand

En viktig poäng är att vänsterns olika jämställdhetskamper egentligen inte är olika kamper. Könsförtryck, rasism, hbtq-fobi och klassförtryck hänger alla ihop, något som märks i att fascismen ofta slår mot de redan mest utsatta som beskrivits av bland andra Jessica Svensson i ”Fem feministiska lärdomar”, Andreas Malm i ”Hatet mot muslimer” och Maria-Antonietta Macciocchi i ”Female sexuality in Fascist ideology”. Det innebär att feminismen, antirasismen, hbtq-rättsrörelsen och socialismen också måste hänga ihop. Idag har vänsterrörelsen dock problem med en inre splittring, kanske främst då kampen fortfarande i hög grad domineras av vita, heterosexuella cismän. Det är givetvis inget fel att även de privilegierade tar del i kampen, ju fler som är på vår sida desto bättre, men i dagsläget finns det delaktighetsproblem där gamla maktstrukturer reproduceras.

Ett exempel är det Sanna Vestin skriver i ”De utvisningsbara”; om hur kapitalistiska intressen utnyttjar papperslösa för billig arbetskraft, vilket enligt Linderborgs text om prekariatet får fascisterna att vända sig mot de papperslösa. Kapitalismen i sin girighet och fascismens rasistiska och bristfälliga analys blir ett dubbelt förtryck mot en redan utsatt grupp. Givetvis har papperslösa kvinnor och hbtq-personer det ännu värre.

Det här är inget nytt. Ylva Waldermarson beskriver i sin avhandling Kvinnor och klass – en paradoxal skapelseberättelse om LOs kvinnoråd som mellan 1898 och 1967 hade väldigt svårt att få gehör för sina åsikter, och Yvonne Hirdman beskriver i Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier hur de olika centren för klasskampen var benägna att strunta i jämställdhetskampen mellan könen. De menade att klassfrågan skulle prioriteras, och att kvinnor sedan skulle få sina rättigheter efter att männen fått sina, något som givetvis resulterade i att kvinnor inte alls fick igenom sina krav, utan var tvungna att kämpa på egen hand. De som förde kvinnokampen stämplades som ”okamratliga”, trots att det snarare är stora delar av arbetarrörelsen som bör ges det epitetet.

 

 

Den huvudsakliga konflikten ligger dock inte mot fascisterna, utan mot kapitalismen. Det är den som orsakar fascismens spridning. Det är viktigt att ständigt påpeka det, och att inte falla för frestelsen att alliera sig med den mer etablerade högern, som tas upp av Motarbetaren i texten ”Den goda fienden”.  


Börjar män bli en andra klassens medborgare? - Den andra Fox Newsartikeln och lite om familjesitcoms

Nu tänker jag fortsätta lite med det jag utlovade skulle komma i förrigår. Bättre sent än aldrig eller något, och jag skyller på att jag har halsfluss och att det är jobbigt.
 
I alla fall börjar texten med en kort hänvisning till artikeln jag tog upp i mitt förra inlägg. Den hänvisningen var också anledningen till att jag tog upp den första artikeln från första början eftersom det var den här jag först fick syn på. Suzanne Venker, artikelns författare, slår direkt fast att män är andra klassens medborgare och menar att det märks från sit-coms och reklamer som porträtterar fäder som idioter till "vinklad nyhetsraportering" om de amerikanska männens tillstånd.
Vi har alltså en person från Fox News som beklagar sig över "vinklad nyhetsrapportering". Fox News, kanalen som öppet hånas i resten av världen(!) för sin vinklade nyhetsrapportering är upprörda över vinklad nyhetsrapportering. Att "kasta sten i glashus" är inte en tillräckligt kraftig metafor. Det rör sig snarare om att detonera kärnvapenstridsspetsar i korthus..
 
Det om fäder som porträtteras som idioter är ett försök till att använda mer feministiska teorier om representation. Ni vet dem när vi kritiserar hur alla kvinnor som visas i media är smala och konventionellt snygga, och ofta inte har särskilt mycket mer personlighet än bara "tjej"? Det finns definitivt också problem med hur män representeras i media, men det här är inte ett av dem. Den nördige pappan i olika serier, trots att tropen är vanlig, är helt enkelt långt från den enda representationen av män som finns.
Men visst är det negativt att pappan framställs som en känslodistanserad idiot i olika serier. Jag skulle dock säga att det är långt mycket mer problematiskt att pappakaraktären, sitt idiotskap och patetiska förlorarstatus till trots fortfarande lyckas scorea en tjej som är mycket hetare och intelligentare än vad han är och som dessutom med glädje står ut med alla hans idiotpåhitt och städar upp efter honom. Mannen är en aktiv karaktär som gör saker, och eftersom det rör sig om komedi så är det korkade saker som den aktiva karaktären gör. Kvinnan är en passiv karaktär som inte gör något alls, annat än att ge värme och kärlek till mannens aktiva karaktär. När mannen gjort bort sig så drar hon bort sin värme och kärlek tills han bett om ursäkt tillräckligt bra eller något i den stilen. Kort sagt tills han imponerat på henne tillräckligt mycket igen. En av de få sakerna jag gillade i den annars fruktansvärt usla serien Life according to Jim är att frun, spelad av Courtney Thorne-Smith, också tilläts göra bort sig, agera irrationellt och fick vara den som var tvungen att be om ursäkt. Visst hände det inte särskilt ofta, och serien är helt vidrig utifrån ett genusperspektiv i övrigt, men det var i alla fall något. Men kort sagt är dessa familjsitcoms ren scifi i den aspekten att en ständigt undrar varför den konventionellt snygga frun fortsätter vara gift med ett pucko som gör sitt bästa för att ljuga och bete sig okänsligt mot henne.
(Det här var ett intressant ämne, jag får göra en djupare undersökning av sitcoms)
 
Venker går sedan vidare till ett av mina favoritämnen: Skolan.
Att kvinnor som grupp lyckas bättre i skolan än vad män som grupp gör är definitivt ingen hemlighet, utan tvärtom ett problem som diskuteras väldigt mycket. Särskilt inom skolan och de typ fem olika lärartidsskrifter som jag får hem i egenskap av fackmedlem och lärarstudent. Kort sagt så är en väldigt medveten om problemet och vad det beror på.
Det beror dock inte på att "läroplanen fokuserar på tjejers intressen", som Venker påstår. Även om vi bortser ifrån det i grunden idiotiska med att mena att det skulle existera manliga och kvinnliga intressen, och utgå ifrån att Venker syftar på de manligt och kvinnligt kodade intressena (alltså de som tillskrivs män respektive kvinnor) så är skolämnena knappast något som fokuserar på endera. För, oavsett hur gärna Venker vill få det till det, så är "sitta still" inte ett kvinnligt kodat intresse. Möjligen kan samhällsvetenskap och språk tolkas som kvinnligt kodat ifall en går på syra, men då måste vi också gå med på att matematik och naturvetenskap på samma sätt är manligt kodat, så då spricker hennes resonemang ändå.
Venker menar även att ta bort rasten är något som slår mot pojkar eftersom de "av naturen" är aktiva och behöver springa omkring. Även om jag helt håller med om att det är fullständigt vansinne att ta bort rasten i skolorna, så har pojkar inget större naturligt springaomkringbehov än vad flickor har. Däremot får pojkar lära sig att de ska springa omkring, medan flickor får lära sig att de ska sitta stilla och hålla tyst.
Aggressiviteten mot "sitta still i klassen" vittnar också om att Venker inte har särskilt bra koll på hur undervisning och inlärande går till. Även om det definitivt finns de som lär sig bättre av att springa runt och skrika så är de i en extrem minoritet (tänk en promille typ), och skadan de orsakar på andras inlärningsmöjligheter genom att springa runt och skrika är otroligt mycket större än vad skadan de själva lider av att inte få springa runt. I den bästa av världar får givetvis alla barn sin undervisning anpassad efter deras lärostil, men eftersom skolan har så sjukt dåligt med resurser och är så gott som alla politikers favoritavträdesplats så måste vi anpassa oss väldigt mycket efter det. Och de flesta behöver studiero. Det är tragiskt men sant, och har inget med kön att göra.
 
Venker tar sen upp Title IX. Title IX är en lag som utformades för att ta bort diskriminering i utbildningen. En vanlig tolkning av den här är att det ska finnas lika många kvinnliga som manliga atleter. Det här står dock inte i lagen, utan andemeningen kan snarare ses som att det bör satsas lika mycket pengar på efter-skolsaktiviteter riktade till flickor som det görs på aktiviteter riktade till pojkar, något som inte varit fallet tidigare.
Jag ska dock erkänna att jag verkligen inte är en expert på Title IX, däremot är det exempel Venker tar upp inte ett exempel på könsdiskriminering. Om det ska finnas lika många manliga som kvinnliga hockeyspelare och inte tillräckligt många kvinnor anmäler sig varpå skolan då inte har någon hockey så är det definitivt dåligt och ett exempel på usel byråkrati. Det är dumt, men inte diskriminering.
 
Sen blir det väldigt konstigt.
Venker skriver att "In 1977, a group of women at Yale used Title IX to claim sexual harassment and violence constitute discrimination against women." som om det vore något fel och som inte stämmer. Men sexuella trakasserier och våld är väl själva grundpelarna i diskrimineringen som kvinnor utsätts för?
Venker menar sen att "verkliga trakasserier och våld" ska vara straffbart, men att colleges är vanliga platser för sexuella aktiviteter vilket skulle det göra väldigt svårt att avgöra om någon gjort fel och att sexuellt "misconduct" inte nödvändigtvis innebär trakasserier.
Att det skulle vara svårt att avgöra vad som är fel och inte är det stämmer visserligen, åtminstone juridiskt, men det innebär ju inte att vi inte bör försöka. Tvärtom betyder ju det att vi borde lägga mer energi på det.
Sen, visst, jag går med på att det är skillnad på att bete sig illa och att trakassera någon. Om jag ligger med någon och sedan struntar i personen trots att jag lovat att ringa så är jag väl lite taskig, men det är inte trakasserier. Men det är det inte heller någon som påstår!! Och det är just på grund av att college för många är en sådan stor arena att utforska sin sexualitet vid som det är så extremt viktigt att det kan göras på ett tryggt sätt utan risk för trakasserier och våld, där om något behövs lagar och regler som förhindrar sådant. Forskare beräknar att så många som mellan en femtedel och en fjärdedel av alla kvinnor på college (s 10) någon gång under sin utbildningstid kommer att utsättas för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Det är helt vansinnigt mycket!
 
Det här menar Venker i alla fall att det leder till en omöjlig situation för män, eftersom det tydligt finns en oskriven regel i USA om att aldrig anklaga kvinnor och att det alltid skulle vara männens fel när något går snett. För det visade ju Steubenville verkligen att det stämmer. Eller det faktum att kvinnor fortfarande tvingas springa gatlopp i rättegångssalen efter att de haft mage att anmäla en våldtäkt.
Venker ger sedan upp alla som helst anspråk på anständighet och drar upp den verkligen klassiska misogyna skitidén om att skuldbelägga offret genom att mena att våldtäktsoffer egentligen bara låtsas.
Hon drar också upp den gamla klyschan om att kvinnor står för 50% av partnervåldet, men glömmer att män står för det allvarliga. Att tidningar inte tar upp det kvinnor står för är att det är mer relevant att rapportera om någon som håller sin partner inlåst och utsätter hen för grov misshandel än vad det är att rapportera om en örfil. Med det inte sagt att det är okej att örfila upp sin partner (om det inte sker under samtycke i sex eller något i den stilen), men det finns en gradskillnad.
 
Venker avslutar med att påstå att det är vita män som lider i samhället, att de måste kämpa sig genom förolämpningar, antaganden och klagomål på dem. För jo, det är ju så jävla synd om den mest privilegierade gruppen i samhället. Härnäst kommer hon väl påstå att det är synd om de rika också eftersom de måste betala mer i skatt? (På en icke-procentuell nivå. Rent procentuellt betalar de mindre) Den här texten är inget annat än ren reaktionär MRA-smörja. Men å andra sidan är det ju Fox News, så vad kan jag förvänta mig?

Har män ett större ansvar till genusordningen än kvinnor?

Jag vet att jag lovade en fortsättning från gårdagen idag, men jag kom att tänka på det här och ville få det skrivet. Fortsättningen kommer nog imorgon!
 
 
 
Både ja och nej.
Att män som grupp gynnas mer av det nuvarande genusordningssystemet är självklart. Män som grupp är helt enkelt mer privilegierade än kvinnor som grupp. Givetvis finns det situationer där kvinnor som grupp har övertaget, men sett utifrån ett helhetsperspektiv så ligger män som grupp definitivt i toppen. Här ska det förstås göras skillnad på grupp och individer. Privilegier existerar på gruppnivå, och innebär inte att alla medlemmar i gruppen per definition har alla fördelarna, har det bättre eller mår bättre. Privilegier innebär inte ett bra liv, men det underlättar det. Om en utan privilegier behöver slå 5 eller 6 för att få ett bra liv så behöver en med privilegier kanske bara slå 4, 5 eller 6. Det här är förstås en väldigt grov jämförelse, och ett bra liv är väldigt subjektivt, men ni förstår hur jag menar.
Sett utifrån det här perspektivet har män som grupp större intresse av att upprätthålla genusordningen, eftersom män som grupp gynnas mer av den. Det här innebär således att män som grupp också har ett större ansvar i upprätthållandet, eftersom de helt enkelt går mest plus. Troligen är det också män som grupp som i högst grad arbetar för att behålla sina privilegier.
 
Samtidigt är genusordningen något som upprätthålls av alla. Det innebär att även de som inte är privilegierade är delaktiga i dess fortbestånd. Det här sker genom att vi socialiseras in i en kultur av normer och förväntningar på hur människor med ett visst kön ska bete sig. Det är i de här normerna som förtrycket, och genusordningen, finns. Och bara för att en person drabbas mer av genusordningen än vad andra gör innebär det inte att den personen inte kommer försvara den. Hen har hela livet fått lära sig att det är så allt "ska" vara, och upplever därför det som den naturliga ordningen. Det upplevs som jämlikt och "rätt".
Utifrån det perspektivet har alla ett ansvar. Det är dock fortfarande så att män tenderar att vara mer benägna att försvara det här systemet, och tenderar att göra det mer aktivt. Det beror på att det är mycket svårare att se sina egna privilegier än vad det är att se andras privilegier.
 
En viktig sak att hålla i åtanke är att det är skillnad på "ansvar" och "fel". Vi har alla ett ansvar att motarbeta genusordningen och vi bidrar alla till att upprätthålla den. Vissa bidrar mer än andra, och vissa gynnas mer än andra.
Det betyder inte att vi är dåliga människor per definition, utan det är för att vi fötts in i det rådande genussystemet och formats av det. Det är liksom inte vårt fel att vi fötts in i det och uppfostrat på sättet vi gjort. Det hela är helt enkelt väldigt mycket mer komplext än "fria val", och ingen av oss väljer den sociala kontext vi föds in i, trots att den påverkar oss något oerhört.
Så det är inte direkt ditt fel att genusordningen existerar, däremot är det ditt ansvar att göra något åt den.
Det här innebär dock inte att det är omöjligt att göra fel. Det finns de som aktivt upprätthåller genusordningen väldigt mycket mer än andra. Det är de som feminister oftast kritiserar. Könsrollskramare, misogynister, sexister, antifeminister, och så vidare, gör aktiva val i att upprätthålla och försvara genusordningen. Då är det inte längre frågan om enbart socialisering (åtminstone inte på samma plan, det är förstås klart möjligt att vi alla bara är produkter av vår omgivning, helt utan agens).
 
Så hur kan en göra för att vara en "bra" människa då, i det här privilegiesamhället? Hur bör en som är privilegierad agera för att ta sitt ansvar?
Med risk för att låta som en ostig barnfilm, men gör ditt bästa. Du kommer att göra misstag, det gör vi alla, men försök lära dig något av dem och undvika att upprepa dem. Försök hålla dig medveten om dina privilegier och lyssna på kritik du får för hur du beter dig. Det betyder inte att du måste stå och ta det ifall någon idiot börjar skrika saker som "manssvin" eller liknande till dig personligen, det ska du inte behöva acceptera, men det kan vara en idé att fundera över varför personen i fråga säger det. Bara för att en person är mindre privilegierad än du innebär det inte att hen har rätt, men ta mindre privilegierade människors berättelser på allvar.
Håll koll på om en person talar om de privilegierade som grupp eller som individer. Oftast när någon pratar så är det de privilegierade som grupp som åsyftas, så om du känner att det som sägs personligen inte stämmer in på dig behöver du inte ta åt dig. Stämmer det inte in på dig så är det troligtvis inte riktat mot dig heller. Jag håller med om att det såklart vore bättre ifall det tydliggjordes, men alla tänker inte på det.
Lyssna. Tala gärna också, men försök att lyssna först och var uppmärksam på att du inte råkar tränga undan någon i gemensamma arenor. Och se till att faktiskt ha koll på saker innan du börjar uttala dig om dem.
Slutligen; fråga, kräv inte. Om du vill veta något så går det jättebra att fråga. De flesta har inget emot att utveckla om du artigt frågar "Hur menar du här? Jag förstår inte riktigt? Skulle du kunna förklara mer eller länka till något så att jag kan läsa vidare?", men kräv inte svar. Det är en enormt stor skillnad på att söka kunskap och på att ställa någon mot väggen.
 
När allt kommer till kritan. Spelar det egentligen någon roll vem som har mest ansvar? Diskussionen är för mig att likna vid diskussionen om vilken grupp som har det värst; allt den tjänar till är att söndra och splittra. Jag föreslår istället att vi sluter oss till att vi alla har ett ansvar att motarbeta genusordningen, eftersom vi alla är med och upprätthåller den. 
Så för att ge ett svar på titelfrågan så är alla delaktiga i upprätthållandet av genusordningen. Men män som grupp (särskilt de som passar in i sin könsroll) tjänar mer på att den finns kvar.

Pågår det ett krig mot män? - Fox News

För några dagar sedan publicerades det en debattartikel på Fox News skriven av Suzanne Venker som handlade om hur män är de nya andraklassmedborgarna (som jag kommer ta upp imorgon). Venker har tidigare skrivit artikeln "The war on men", som publicerades i slutet av november år 2012 (som jag kommer skriva om här). Och, ja, jag vet att det är Fox News och redan där bör tas med ett helt lastbilsflak salt, men samtidigt är det en åsikt som börjat bli allt vanligare även i Sverige, så jag tänkte min vana trogen strunta i att gå som katten runt het gröt och sparka in den här öppna dörren innan den stängs.
 
Den tidigare artikeln inleds med att Venker citerar Pew Research Center som genom en undersökning kommit fram till att 37% av kvinnor mellan arton och trettiofyra menar att ha ett lyckat äktenskap är bland det viktigaste i deras liv. Detta till skillnad från 1997, då det bara var 28% som var av den åsikten. För tillfrågade män däremot så har mönstret varit det motsatta; 1997 var det 35% som ansåg att ett lyckat äktenskap var bland det viktigaste i deras liv, men nu var det bara 29%.
Det ska här direkt påpekas att Pew Research Center är en så kallad "tankesmedja", och inte ett forskningsinstitut. Tankesmedjor har inte alls samma akademiska krav på sig när de bedriver sin forskning. Pew Research Center verkar tämligen seriösa i sin ansats, men det rör sig fortfarande om lägre krav. De gör dessutom telefonintervjuer, och tycks fråga ungefär 1500 personer per fråga, åtminstone vad jag kunde avgöra genom mitt halvvakna skummande av deras metodik. Det innebär att deras resultat är ungefär lika tillförlitliga som opinionsundersökningar. Alltså inte särskilt. Det kan definitivt ge en fingervisning om hur läget ligger till, men att av en undersökning dra slutsatsen Venker gör, att fler kvinnor och färre män vill gifta sig, är en smula vågat.
I vilket fall som helst talar Venker sedan om att det tydligen ska finnas en brist på bra, alltså giftbara, män på grund av att kvinnor enligt Venker är majoriteten i den amerikanska arbetskraften och att de får flest universitetsexamina. Det här ska tydligen ha förändrat "dansen" mellan män och kvinnor.
 
Venker presenterar sitt anspråk på primärethos (alltså varför vi ska ta det hon säger på allvar) genom att nämna att hon skrivit tre böcker om den amerikanska familjen och dess realtion till populärkulturen och att hon spenderat tretton år med att granska/undersöka (examine alltså, inte "reasearching") sociala agendor och hur de avser sex, föräldraskap och könsroller. Under den tiden har hon talat med "hundratals, om inte tusentals, män och kvinnor".
Det första betyder inte ett smack. Att ha skrivit böcker innebär inte att en är en auktoritet inom området, bara att en hittat någon som vill publicera böckerna. I dagsläget betyder det knappt det, eftersom det utan större svårigheter går att publicera böcker på egen hand så länge en har lite pengar på fickan. Så att Venker skrivit tre böcker innebär bara att hon kan skriva sammanhängande meningar under tillräckligt lång tid för att de ska bilda en bok (fast med vissa böcker jag läst i åtanke så behöver det inte ens betyda det).
Det andra, att hon granskat, eller tittat på, sociala agendor, betyder inte heller någonting. Att följa en debatt innebär inte att en lär sig något av den och bara för att en människa tittat närmre på ett område innebär det inte att hens slutsatser är korrekta. Att hon "talat med människor" låter väldigt likt Annie Lööfs retorik, vilken kan översättas med "men min kompis sade att jag var snäll, så det innebär att jag är snäll!". Jag har pratat med folk som tror att aliens kommer och tar oss och att terrorattackerna den elfte september 2001 var orkestrerade av illuminati, det innebär inte att det är korrekt. Tvärtom skulle jag vilja påstå att folk oftast inte har så bra koll, särskilt inte i samhällsvetenskapliga spörsmål eftersom det kräver en viss kunskap som alla inte besitter (nu gäller det givetvis också naturvetenskapliga ämnen, men där har folk ofta fattat själva att de inte kan så mycket utan att ha satt in sig i ämnet och avstår från att tycka så mycket). Det här är verkligen inte ett försök att stigmatisera människor, men vi måste förstå att det är komplexa ämnen som kräver en viss nivå av insatthet för att förstå dem. Sen är jag övertygad om att alla har potentialen att förstå, men det kräver att en sätter sig in i ämnet. Det har alla inte hunnit göra.
 
Kontentan i artikeln är att en gång i tiden var det frid och fröjd när kvinnor var kvinnor och män var män. Sen kom de onda feministerna och skyllde allt på de stackars männen och kvinnorna tog över männens plats. De stackars männen har nu ingenstans att ta vägen, och är förbannade för de vill älska kvinnor och inte tävla med dem. Det här slår mot kvinnorna som ger män sex utan att de avkrävs något ansvar, förlorar balansen i sina liv eftersom de inte har män som tar del av dem och lösningen på det här är att kvinnor ska omfamna sin femininitet och män ska omfamna sin maskulinitet och därmed kommer allt bli frid och fröjd som det var på "den gamla goda tiden". Bla. Bla. Bla.
 
Det här är klassiskt konservativt skitsnack där de dels målar upp en nästintill nyfascistisk drömbild om ett ädlare förflutet som aldrig ägt rum. Och jag börjar bli så intill döden trött på att det här struntpratet ständigt återkommer. För nej, det är inte bara de helgalna Fox News som pratar om det. Åsikten visar ständigt sitt fula tryne här i Sverige med, främst från kristdemokraterna, sverigedemokraterna och andra antifeminister.
Först och främst gör Venker det totala logiska felslutet att hon likställer "fler äktenskap" med "positivt" och "färre äktenskap" med "negativt", trots att det inte finns något som helst som tyder på det. Minskningen i äktenskap är inte alls negativ per definition. Bara för att folk inte gifter sig innebär de inte att de inte mår bra utan det innebär snarare att fler hittar andra sätt att leva på som de är mer bekväma med. Anledningen till att så gott som alla gifte sig innan var inte för att de aktivt ville göra det, utan för att det helt enkelt var så det skulle vara. På samma sätt som att folk åt frukost och gick till jobbet så gifte de sig också. Att gifta sig var ett sådant normbeteende att folk överhuvudtaget inte ifrågasatte varför de gjorde så, det var så självklart att göra det.
 
Venkers slutsats är helt enkelt att män inte vill gifta sig längre för att "kvinnor inte är kvinnor längre". Och om det nu är så, att män inte vill gifta sig längre för att kvinnor inte intar samma undergivna position som de tidigare gjort, så kan väl männen gå och ta sig? Om din anledning för att gifta dig är att du vill ha någon undergiven som gör ditt hushållsarbete och sedan låter dig ligga med henne (för i den traditionella kvinnorollen så har inte kvinnor sex utan de låter folk ha sex med dem) så ska du inte ha någon att gifta dig med. Vem bryr sig om de inte gifter sig?
Tanken att män och kvinnor ska komplettera varandra genom att anpassa sig efter könsroller som fick sitt stora uppsving på artonhundratalet är fullkomligt befängd. Idén grundar sig på att vi skulle vara inkompletta och behöva någon annan för att bli hela, något som var jättegulligt när Sokrates dillade om det på fyrahundratalet före vår tid men som idag känns en smula inaktuellt (intressant är dock att Sokrates menade att den bästa bli-hel-kombon var två män, men det är också antikens Aten i ett nötskal; chill med guy-on-guy men jävligt anti kvinnor). Visst skriver jag helt under på att de flesta människor behöver nära sociala relationer med andra, men att dessa enbart skulle kunna ta sig i uttryck i monogama tvåsamma äktenskap finns det inget som helst stöd för (men väldigt mycket som motsäger). Om folk vill gifta sig med varandra så fine, självklart, det är helt upp till dem, men vi behöver ingen samhällelig panik bara för att färre vill göra det i dagsläget. Äktenskap är inte ett självändamål. Ta. Det. Lugnt.
 
Fortsättning följer.
 
 
För övrigt rekommenderar jag Patrik Lundbergs krönika i Aftonbladet idag.

Daria - En av världens bästa serier

Jag upptäckte precis att serien Daria finns att streama här (det är nog fel musik pga upphovsrättskrångel för x antal år sedan, orginalmusiken är mycket bättre!).
Serier är en spinoff från Bevis & Butthead, men istället för att handla om två idioter så handlar den om den smarta, missanpassade och extremt dryga tjejen Daria. Serien kommer ifrån en era av nittiotalet där populärkulturen började få upp ögonen för de missanpassade ungdomarna som var missnöjda med världen som den såg ut (grunge!).
Det speciella med serien, förutom att den är oändligt mycket smartare än de flesta komediserier och har en välskriven och intelligent kvinnlig karaktär i huvudrollen, är att den fokuserar på vänskapen mellan två kvinnliga karaktärer. Det kanske inte låter så speciellt, men det är väldigt, väldigt få serier som gör det, och som gör det bra. Särskilt från sent 1990-tal och tidigt 2000-tal.
 
Alla borde se den! Och om ni vill veta mer om den innan kan ni se Nostalgia Chicks avsnitt om den.
Tyvärr är inte de två tv-filmerna Is it fall yet? och Is it college yet? med bland streamingen. Filmerna kom mellan fjärde och femte säsongen, och som avslutande för serien. Men serien är fortfarande ett måste att se, den är rolig, intressant, medryckande och helt fantastiskt bra!
 
Daria och Jane. Bildkälla.
 
 
Ehm, episodnummereringen är lite skev på streamingsidan.


För övrigt är historieläraren Anthony DeMartino precis så jag kommer bli som lärare :p

"Normala" män kan visst vara våldtäktsmän

Jag kan känna att jag inte borde behöva tjata mer om det jag hade tänkt skriva nu, men så gick jag in på Aftonbladets kommentarsfält. Det var en artikel om våldtäktskultur, och i kommentarerna under den så smockades arga, upprörda människor som menade att våldtäktsmän är psykiskt sjuka, och att "normala" män inte gjorde så. Och jag känner att nej, riktigt så enkelt är det inte. Vi måste helt enkelt sluta säga att våldtäktsmän är psykiskt sjuka. Den här tanken är en av grundbukterna i våldtäktskulturen och leder till att vi blundar för många våldtäkter.
 
Historien är klassisk. En kille våldtar någon, men ingen tror offret eftersom de känner killen. Han är ju så snäll. Han skulle aldrig göra något sådant. Offret blir misstrodd och stämplas som en ljugande hora. Hela samhället (eller microsamhället, t ex skolan) vänder sig mot henne. Hon trakasseras och måste flytta.
Problemet är att när vi gör en så grov åtskillnad mellan män som våldtar och "vanliga" män gör det att vi lätt missar skit som händer i vår närhet. Nu menar jag inte att alla har en manlig vän som våldtagit någon (även om statistiken talar för att åtminstone rätt många har det) eller att vi ska börja titta misstänktsamt på alla män omkring oss, men när vi bara ser på våldtäktsmän som fula gubbar som gömmer sig i buskarna så missar vi faktiskt majoriteten av alla våldtäktsmän. Vi missar den coola, populära killen i klassen som får "alla" tjejer och är så van vid det att han struntar i om någon säger nej. Vi missar den "snälla", "ömsinte" pojkvännen som anser sig ha rätt till sex med sin flickvän eftersom de är ihop. Vi missar killen på efterfesten som tänker att tjejen han hånglat med som däckat säkert skulle sagt ja om hon var vaken.
 
Ordet "normal" är med all rätt problematiskt, men det syftar framför allt på hur folk upplever varandra, och i relation till något. Inget kan vara "normalt" om det inte finns något som faller utanför normen, eftersom ordet i sig inte skulle ha någon betydelse om det inte fanns något utanför. Normen i det här fallet, alltså den "normala killen" syftar på en person som inte sticker ut, en kille som upplevs som trevlig och schyst. Som upplevs som en schyst kille som inte skadar folk. I kontrast med det här ställs våldtäktsmannen, ett vidrigt kräk som skadar folk och njuter av det. Ingen "normal" person kan ju göra det, vilket innebär att våldtäktsmannen måste vara "onormal". Gärna psykiskt sjuk.
Nu säger jag inte emot att våldtäktsmän är vidriga kräk, men när vi sätter upp förhållandevis strikta kategorier för vad en våldtäktsman är, och hurdana de är, så implicerar vi också att de som inte är på det sättet per definition inte kan vara våldtäktsmän. Grovt förenklat så blir konsekvensen när vi säger att alla som våldtar är psykiskt sjuka att alla som inte är psykiskt sjuka inte kan vara våldtäktsmän. Och då blir det väldigt lätt för våldtäktsmännen att urskulda sig, både inför andra och inför sig själva. De kan helt enkelt både säga och tänka att "nej, det är klart jag inte är en våldtäktsman, jag är ju en schyst kille och är inte psykiskt sjuk".
Nu säger jag inte att alla män är potentiella våldtäktsmän, det stämmer verkligen inte. Att tala om "potentiella våldtäktsmän" är i sig skevt, eftersom det lägger fokus på individnivå för något som kan hända istället för vad som hänt, och det bidrar till ett ökande av det klassiska exemplet på våldtäktskulturen: att kvinnor förväntas vara rädda för män. Men våldtäktsmän är inte fula gubbar som gömmer sig i buskarna. De är helt "normala" killar med en kass kvinnosyn.
 
Tanken slår också mot killar. Många våldtäktsmän förstår inte att de våldtagit någon. Det finns på fullaste allvar de som inte fattar att det är våldtäkt att ligga med en tjej som däckat. Eller att tro att det enda "nej" som gills är ett som skriks samtidigt som hon argt trycker bort honom. Frånvaron av ett "nej" är inte samtycke. Samtycke är något aktivt, och Jeremy Irons karaktär i Eragon hade fel när han sade att "det är bättre att be om ursäkt än om tillåtelse". Men av någon anledning är det många som inte fattat det här, och våldtäktskulturen håller dem om ryggen och fortsätter att göda deras ignorans.
Det här synsättet blir även att pissa på människor med psykiska besvär på riktigt, och alla som faller utanför normen. Uttrycket "psykiskt sjuk" är asdåligt och kommer inte ens i närheten av att förklara den oerhörda mängd besvär som finns, och den oerhörda komplexiteten i dessa. Men kort sagt kan en säga att farlighetens hos människor med psykiska besvär är ungefär densamma som hos människor utan psykiska besvär. Det finns de som är farliga, men de flesta är det inte. Psykiska besvär har överlag inget med saken att göra.
Att tala om t ex våldtäktsmän som "psykiskt sjuka" är istället bara ett fegt sätt att försöka distansera sig från problemet istället för att göra något åt det. Att tro att det bara handlar om "isolerade galningar", och att det inte alls finns några som helst gemensamma nämnare, är bara att blunda för de verkliga problemen.
 
Vems ansvar är det att fixa situationen? Hela samhällets. Vi måste ge folk en bättre kvinnosyn, och vi måste sluta lära killar att det absolut viktigaste i hela världen är att de får ligga. Men framför allt måste vi sluta att ständigt ifrågasätta våldtäktsoffer för helt irrelevanta grejer. "Varför drack då så mycket?", "Varför hade du de kläderna?", "Varför gick du med honom hem?" och istället börja fråga våldtäktsmännen "Varför låg du med henne trots att hon var däckad?", "Varför väntade du inte på ett 'ja'?", "Varför satte du din önskan om att ha sex över hennes önskat att inte ha det?". Vi måste sluta fråga offren varför de blev våldtagna, och istället fråga förövarna varför de våldtog.

Hur hänger prekariatet, kapitalismen och fascismen ihop?

Det här är en lite förlängd version av en uppgift jag skrivit i min sommarkurs om fascism. Jag blev nöjd med den så jag lade upp den här med.

 

 

Ordet ”prekariat” är en kombination av orden ”proletariat” och ”prekär”, och myntades på 1960-talet av franska sociologer för att beskriva människor utan anställningstrygghet och schysta arbetsvillkor. I en tid där allt färre äger produktionsmedlen och ordet ”proletariat” i och med det börjat förlora något av sin meningsfullhet ska ”prekariatet” förhoppningsvis bättre kunna reflektera många anställdas vardag. Idag kan det sägas bäst beskriva alla med osäkra anställningar som bemanningsföretagens trälar, alla ofrivilligt timanställda och de med lågkvalificerade yrken.

 

Låt oss först slå fast att vara en del av prekariatet inte på några sätt innebär att en enskild människa blir fascist eller ens att hen är i riskzonen. Det hela kan tyckas så självklart att det inte behöver nämnas, men om min erfarenhet av kommentarsfältsgräl på nätet lärt mig något så är det att det alltid är bäst att vara övertydlig. Det är dock skillnad på grupp och på individ, och utifrån ett grupperspektiv kan vi inte blunda för att prekariatet är en av de nyfascistiska rörelsernas främsta rekryteringsgrunder, strax efter utsatta tonåringar och lättkränkta vita män. Nyckeln till att förstå mönstret handlar om att inte titta på vad gruppen är, utan vad den utsätts för.

I sin artikel ”Tillfälligt anställda en tickande klassbomb” målar Åsa Linderborg upp en dyster bild av prekariatets livsvillkor, baserat på boken The Precariat: The new and dangerous class av ekonomen Guy Standing vid London universitet. Hon talar om avsaknaden av fasta anställningar och arbetstrygghet, om låga löner och kassa villkor: ”Monotona eller slitsamma arbeten som man inte har kontroll över eller kan avancera inom. Jobb som inte är tillräckligt varaktiga för att ge en identitet, jobb på arbetsplatser där man inte kan protestera, för alla går att byta ut och de flesta blir det också förr eller senare.”

Standing beskriver via Linderborg även hur ett invandrat prekariat från länder med sämre arbetsvillkor och som är beredda att jobba för mindre pengar kommer in och konkurrerar ut det vita, ”inhemska” prekariatet. När delar av det inhemska prekariatet skyller på det nyanlända istället för att se till det verkliga problemet, det ekonomiska systemet, så sker det en fascistering av dessa. De vill slåss om smulorna som faller ned genom bordets springor, istället för att kräva att alla ska få sitta vid bordet. Fascismen är i grunden inte så mycket problemet som dess konsekvenser. Den är symptomet snarare än sjukdomen.

Standing, genom Linderborg, menar att prekariatet också börjat omfatta, eller åtminstone hota med att omfatta, den lägre medelklassen, något som stämmer överens med Gramscis beskrivning om fascismen som en ideologi som ofta börjar i den lägre medelklassen. Lovisa Broström menar också i artikeln ”Högerextremismens ekonomi” från tidningen Brand att detta plötsliga hot mot gruppens position leder till en rädsla att förlora sin trygghet. En rädsla att falla. Och ur den rädsla och maktlöshet kommer en plötslig ilska som nyfascistiska populister drivs av. För alla vill hellre ha enkla svar än krånliga.

 

Hur hänger det här då ihop med kapitalismen och den liberala marknadsekonomin?

Jo, det är i den allt börjar. Företag vill tjäna pengar, det ligger i deras själva funktion, och mängden pengar de tjänar ökar ju mer produktiva deras anställda är och minskar ju mer de kostar. Så företag vill gärna att de anställda ska vara så produktiva som möjligt och kosta så lite som möjligt, och sämre arbetsvillkor och lägre löner kostar företaget mindre pengar. Otryggare anställningar leder dessutom till att företagen kan öka sina anställdas produktivitet, ofta till rent omänskliga nivåer. Den som inte pallar trycket kan tack vare den kassa anställningstryggheten lätt plockas bort, och hotet om det leder till att de anställda jobbar hårdare för att inte få sparken. Här spelar bemanningsföretagen en viktig roll, då företag genom dem kan kringgå LAS och andra regler som finns för att hjälpa arbetarnas situation. Företaget anställer inte själva, utan kontaktar bemanningsföretag, som ringer in personal på daglig basis. Om en anställd inte behagar företaget tillräckligt slutar telefonen att ringa.

Det ligger alltså i företagens intresse att skapa ett prekariat. Och genom en hög arbetslöshet kan de utan problem behålla det, eftersom de som vågar protestera strax får ansluta sig till de arbetslösas skara.

 

Den liberala, borgerliga regeringen hjälper till att behålla det här systemet genom att krossa anställningstryggheten med motiveringen om att det ska bidra till att sänka arbetslösheten. Sysselsättning blir något extremt viktigt, oavsett hur dålig och plågsam anställningen är för den anställde. Sysselsättningen blir kort sagt viktigare än personens välbefinnande.

Samtidigt yxar de grovt ned samhällets välfärd, vilket gör att de arbetslösas villkor blir mycket vidrigare än de varit innan. Systemet kan inte fungera om det inte är förenat med mycket obehag att vara arbetslös. Så obehagligt att de otrygga anställningarna och kassa arbetsvillkoren fortfarande är bättre än arbetslösheten. Det hela skapar en negativ spiral som långsamt sänker den lägsta accepterade levnadsstandarden i samhället, allt eftersom att företagens girighet ökar.

Förändringarna, både sysselsättningen framför välbefinnandet och försämringen av de arbetslösas och andra bidragsbehövandes livsvillkor, hejas ivrigt på av de som ligger under fascisteringens gradvisa påverkan. På samma sätt som invandrare upplevs som hotfulla ses de bidragsbehövande som ”snyltande” på deras arbete. När folk är rädda att förlora det de har håller de mycket hårdare fast vid det.

 

Den här situationen leder av förklarliga själ till frustration, men istället för att vända ilskan mot systemet vänder prekariatet sig inåt, enligt Linderborg. Broström menar också att det främst är unga män som drabbas, då de stereotypt ”manligt” kodade yrkena i industrin är mycket lättare att effektivisera och ersätta än vad de klassiskt ”kvinnligt” kodade, mer tjänstebetonade, yrkena är. Vidare talar fascismen tydligast till den manliga könsrollen, med kraven på aktion och med fascinationen vid våldet och vid styrkan. En man förväntas dessutom, i konservativa tankegångar, försörja sin familj, vilket gör att arbetslösheten upplevs hota ”maskuliniteten” på ett sätt som ”femininiteten” inte hotas av den. Att vara arbetslös, eller en del av prekariatet, innebär att det inte bara är din ekonomiska trygghet som hotas. Det är även din manlighet. Och fascisterna tror att de slåss för att ta tillbaka den, när de egentligen bara spelar rika företag i händerna. Ett prekariat som slåss mot sig självt kan ju trots allt inte slåss mot systemet som utnyttjar det.


"Men gör det bättre själv då"

Jag satt och läste en feministisk analys av spelet The last of us, ett oerhört hyllat zombiespel (ish) till Playstation 3. Kritiken gick ut på att även om spelet var bra och hade djupa kvinnliga karaktärer så var det fortfarande i grunden ett spel där en man räddar kvinnor eller ser närstående kvinnor dö för att utveckla hans egen handling. Alltså damsel-in-distress- och women-in-refrigerator-troperna (Anita Sarkeesians video utvecklar den sistnämnda en smula för den som är intresserad). Sen gjorde jag samma misstag som jag alltid gör, nämligen att läsa kommentarerna. Och reaktionerna var inte nådiga (det fanns de som krävde att textens författare skulle avskedas). För hur vågade hon ifrågasätta deras älskade spel?
Ett vanligt svar bland kommentarerna, och vanligt när en riktar kritik mot kultur överhuvudtaget, är att det trillar in folk som sårat börjar raljera om att om det inte passar så är det bara att skapa egen kultur själv som lever upp till ens önskemål. Det här är oerhört korkat.
 
Alla har inte möjligheten att skapa egen kultur. Låt oss vara ärliga; även om vi på klassiskt amerikanskt manéer får lära oss att allting är möjligt för alla så stämmer det inte. Först och främst krävs det en oerhörd tur att lyckas slå igenom på den kulturskapande arenan, tur som alla inte har. Att dessutom lyckas skapa kultur som får ett så otroligt stort genomslag som mycket av mainstreamkulturen har kräver också oftast kontakter eller i brist på det en en-på-miljarden-tur, och oftast väldigt mycket pengar. Det kräver också tid som många kanske inte har möjlighet att investera.
Till sist kräver kulturskapande också någon sorts fallenhet för det hela eller i alla fall mycket träning. Jag själv är en kapabel författare, men jag har verkligen inte talangen som krävs för att skriva en bestseller. Jag är hyffsat musikalisk men jag har inte träningen som krävs för att bli en musiker. Jag är fullkomligt värdelös på allt vad teknik heter och skulle inte lyckas lära mig programering oavsett vad som händer, och jag skulle inte kunna måla en tavla oavsett hur mycket jag tränade. Med risk för att låta elitistisk, men alla har inte talangen eller åtminstone träningen som krävs. Sen, visst, det finns många som slagit igenom inom olika områden som vissa kanske skulle beskriva som talanglösa, men det är mest en fråga om subjektiva åsikter. Kulturskapare har överlag både någon form av talang för det de gör, och väldigt mycket träning. Någon som är fullständigt tondöv har helt enkelt svårt att slå igenom som musiker, och så vidare. Alla lyckas inte skapa kultur, och det handlar om otroligt många fler aspekter än bara "marknades vilja".
 
Jag kan dessutom känna att de som kommer med den här invändningen inte förstått poängen med kritik, nämligen att kritisera. Det är liksom själva grundläggande syftet. Det här är som när folk skriver till recensenter som ogillade något och menar att de borde sluta gnälla och göra bättre ifrån sig själva. De har helt missförstått meningen med kritik. Kritiker finns inte där för att vara avundsjuka och egentligen vilja skapa kultur. Kritiker finns där för att kritisera, för att syna saker i sömmarna, för att såga det dåliga och för att hylla det bra. Det är också en skillnad på en kritiker och en recensent. Recensenter talar om för andra konsumenter ifall hen tyckte verket var bra eller inte, det är som en sorts Plus. Kritiker är en bredare term, där de också kan inrikta sig på vissa aspekter av verket. Att betrakta något kritiskt innebär att en ifrågasätter det.
 
Till sist så påverkas vi alla av kulturen. Ingen människa är en ö, för att använda en gammal klyscha, och inget kulturellt verk existerar i ett vakuum, utan kulturen formar världen och människorna som bor i den. När vi, som nu, har massor av kultur som prånglar ut sexistiska stereotyper av människor så påverkar det också sättet människor betraktar varandra på. Det gör att vi som ogillar det här inte kan välja att bara låta bli att ta del av de kulturella verken eftersom de påverkar människor som vi tvingas interagera med i samhället. Och eftersom det hela är så otroligt prevalent så går det i dagsläget knappt att nyttja kultur utan att ändå delvis träffas av de här bilderna. Att The last of us hyllas för sina kvinnoporträtt, trots att spelet, som jag förstått det, handlar om en man som sörjer eller tar hand om sina kvinnor, vittnar om något om hur extremt sexistisk vår kultur egentligen är. Det som knappt hakar sig över gränsen för vad som borde vara accepterat (att kvinnor behandlas som människor i lika hög utsträckning som män gör det) hyllas som fantastiskt och näst intill epokgörande vittnar om något om den totala bristen på vettig kvinnlig representation i kulturen.
Problemet är helt enkelt att vi som ogillar bilden kultur skapar hos människor inte kan distansera oss och undvika kulturen, eftersom kulturen påverkar hur folk tänker. Och en sexistisk kultur kommer öka sexismen, vilket direkt påverkar oss också eftersom vi lever i samma värld.
 
Att ett verk sågas utifrån en viss aspekt innebär inte att verket som helhet suger. Ta Game of thrones som exempel. Serien är sjukt objektifierande mot kvinnor, men jag tycker den är bra i övrigt. Men jag gillar serien trots objektifieringen, inte på grund av den.
Vi blir blinda inför verk vi älskar, och får svårare att betrakta dem kritiskt. Det är så de flesta av oss fungerar. Vi vill helt enkelt inte hitta brister. Så därför kan det vara bra att lyssna lite extra när någon kritiserar aspekter ur något vi gillar, eller helt enkelt undvika att försöka diskutera det. Det finns liksom en anledning till att jag inte skriver om Doctor Who här.

Fascismen är inte en "variant" av socialismen

I en av feministgrupperna på Facebook som jag är med i började en tråd om huruvida folk skulle rösta på F! urarta till att snarare handla om ideologier. I tråden trillade det strax in en liberal som menade att fascismen är en variant av socialismen, något som rimmade ganska illa i mina ögon. Och det är dessutom ganska passande eftersom jag i dagsläget läser en sommarkurs om just fascismen och dess historia. Eftersom tråden dock var såpass OffTopic ville jag dock inte mata den med mer OT-inlägg, så därför lägger jag istället upp mitt svar här på bloggen.
 
Ber om ursäkt ifall formateringen ser lite konstig ut. Jag kan fortfarande inte kopiera över text från vanliga textdokument utan att något går åt skogen.
 
 

Fascismen är inte en variant av socialismen. Den typen av påståenden grundar sig i en allvarlig brist på förståelse om vad fascismen faktiskt innebär, för att inte tala om att ett av dess grundläggande drag är en anti-socialism.

 

Fascismen kan ses på två olika sätt; antingen som en reaktion eller som en egen ideologi (eller något däremellan).

Som reaktion existerar fascismen som ett svar på en allt för svag arbetarrörelse som inte kan formulera svar på problemen som finns. I dagsläget när vänsterrörelsen i allt högre grad kopierar högerns politik och retorik är det således inte särskilt förvånande att vi börjar få allt starkare nyfascistiska rörelser. I tider av kass ekonomi och när vänstern inte klarar av att ena ett motstånd växer sig fascismen starkare, det hände på 1930-talet och det händer nu.

Som egen ideologi har fascismen givetvis saker gemensamt med socialismen. Men saken är den att ALLA ideologier har saker gemensamt med varandra. Det beror helt enkelt på att alla ideologier tar sitt ursprung ur den här världen, så det är ofrånkomligt att vissa av svaren på problemen är liknande.

Socialismen och liberalismen har t ex gemensamt att de båda stred för rösträtt (intressant nog var det liberalerna här i Sverige som vek sig och började kompromissa medan socialisterna tvingade igenom den allmänna rösträtten, vilket inte är särskilt fascistiskt). Socialismen och konservatismen (åtminstone den tidiga konservatismen) riktade bägge stark kritik mot marknadsekonomin. Konservatismen och liberalismen var bägge ointresserade av att göra något åt samhällsklyftorna, även om deras idéer om vilka som skulle vara i toppen var olika (adeln vs borgarklassen).

Fascismen är dessutom i högsta grad en medelklassideologi. Även om den får förespråkare från alla samhällsklasser så tenderar den att börja i den lägre medelklassen, där det finns människor som inte känner att arbetarrörelsen arbetar för dem utan snarare ser arbetarklassens ökade rättigheter som ett hot mot deras egna, och som inte är högt upp nog på samhällsstegen för att bli skyddade av den statliga protektionismen. Fascismen lockar t ex egenföretagare som det inte går så bra för, eller människor med stabila jobb som börjar se dem hotade av en ökad arbetslöshet och som skyller den nykomna otryggheten på att klassen under dem ”stjäl deras jobb” istället för att skylla det på det ekonomiska systemet.

 

Ifall vi ska se fascismen som en form av socialism, så blir det en väääldigt konstig socialism. Det är sant att Mussolini började sin bana som socialist, men han var en ganska konstig socialist redan från början. Dessutom händer det att folk ändrar sig (en gång i tiden var jag t ex liberal, det är jag inte längre).

För om fascismen är socialistisk, hur kommer det sig då att fascisterna inte var ute och misshandlade företagsledare? Istället var det ledare för fackföreningarna de jagade. Och även om deras relation till den etablerade marknadseliten var en smula ansträngd så var det inte den marknadsekonomiska eliten som nazisterna kastade i läger; det var kommunisterna som mördades.

Faktum är att fascisterna, även om de kanske argumenterar mot marknadsekonomin, fortfarande arbetar utifrån de redan existerande sociala strukturerna. Socialisterna vill förändra dem från grunden. Fascisterna förespråkar ett extremt uppdelat samhälle. Socialisterna vill utplåna ojämlikheten. Fascisterna menar att en folkgrupp är roten till samhällsproblemen. Socialisterna menar att det är ett samhällssystem. Fascisterna föraktar svaghet och vill utplåna svaga människor. Socialisterna värnar om dem och existerar för dem.

 

Att vara emot total ekonomisk ”frihet”, dvs laissez faire-kapitalism, innebär inte att en per definition är socialist. Särskilt inte när ens politiska gärningar i allra högsta grad gynnar sagda kapitalism om vi ska hårddra det. Fascisterna söndrar arbetarrörelsen och får dem att, istället för att slåss mot det kapitalistiska systemet, slåss mot varandra. Fascisterna har genom historiens hela gång alltid slagit mot alla sätt arbetarklassen har organiserat sig på, de angriper fackföreningarna och slår mot alla försök till att förändra det ekonomiska systemet.

 

Att sätta likhetstecken mellan socialism och Lenin eller Sovjet är direkt fel. Lenin var förstås socialist, men det finns många olika sätt att vara det på. Alla socialister är inte Sovjet och alla liberalister är inte Ayn Rand och Nozick.

Att påstå att marknadsliberalism räddat fler ur svält och elände än något annat system på jorden, och att det alltid leder till förbättrade levnadsförhållanden stämmer inte det heller. Marknadsliberalismen har räddat många, däremot har den också orsakat problemen den räddar dem ur. Om jag skjuter fem personer i magen, och sedan ser till att två av dem inte dör, är jag då verkligen en så godhjärtad människa?

Hade marknadsliberalisterna fått bestämma så hade vi varit ungefär där vi var under 1910-talet. Det är tack vare socialismen som vi alls har arbetarrättigheter. Att påstå att fascismen är en form av socialism är både okunnigt och rent historielöst.


Samhället har alltid pissat på unga tjejers intressen

Om jag säger "Justin Bieber" så ser många i annat fall lugna och avslappnade personer rött. Talar jag om Vampire Diaries så lyser föraktet lång väg. Och vi ska inte ens börja i hur otroligt hatad Twilight är. One Direction, Fifty Shades of Grey, Taylor Swift, Highschool Musical och Warm Bodies är några fler nutida exempel. Tittar vi lite längre bakåt har vi The Sims, "chickflicks", Backstreet Boys, N'Sync och de andra pojkbanden. De här kulturfenomenen har två saker gemensamt; de är allmänt föraktade och de har främst omfamnats av unga tjejer.
 
Nu tänker många säker att det skulle vara "unga" som är nyckelordet, snarare än "tjejer", och att det snarare handlar om att ungdomars kultur föraktas av vuxenvärlden. Och jag kommer definitivt inte påstå att all ungdomskultur står särskilt högt i kurs, men jag vill ändå påstå att det finns en ganska stor skillnad.
"Manligt" kodad ungdomskultur får också skit från samhället. Men där handlar det snarare om oro, folk som tror att en CS-match för mycket kommer få en ung kille att skjuta sönder sin skola. Den "kvinnligt" kodade kulturen möts istället av förakt. Den ses som simplare, som dum.
Sen har inte kulturen vars primära målgrupp är tonårstjejer samma besatta skara efterföljare som inbitet hyllar uttryckningarna. Det kommer ingen post-post-ironisk twittrare och fäller en dryg kommentar om Transformersfilmen på samma sätt som det görs om Justin Bieber, och halva världen tävlar inte om att hata The Expendables som de gör med Twilight.
 
Missförstå mig inte nu, jag säger inte att någon av grejerna är speciellt bra. Justin Bieber är i bästa fall irriterande och Twilight representerar en rent farlig kvinnoroll, men varför hatar vi Twilight så otroligt mycket mer än till exempel Conan Barbaren? Bägge är precis lika idiotiska och bägge representerar ett precis lika destruktivt könsrollssystem, men Conan ses som coolt eller åtminstone "so bad it's good" medan Twilight behandlas som den värsta katastrof som hänt mänskligheten sedan digerdöden. Bägge är samma pubertala nonsens men att hylla Conan ses inte som problematiskt samtidigt som folk knappt vill erkänna att de sett Twilight, och att påstå sig ha gillat filmerna är en faux pas i stil med att ställa sig och pissa i en blomkruka. Troligen värre, eftersom du säkert kan få blomkrukspissande till att framstå som någon sorts ironiskt statement om livets förgänglighet.
 
Någonstans på vägen känns det som att vi redan bestämt oss för att unga tjejer är dumma i huvudet, och deras intressen inte är värda något. Men vad är det för sätt egentligen, och vad ger det unga tjejer för val, när allting antingen är "manligt" eller "kvinnligt" kodat?
Alternativet är förstås att gilla något så kallat "manligt". Då är det inte ditt intresseobjekt som ifrågasätts utan istället ditt intresse. Det känns som att det enda accepterade sättet att vara på som tjej är att inte ha några intressen. Det låter bisarrt, men samtidigt vittnar väldigt många om att tjejer inte riktigt förväntas vara intresserade av någonting. Killar sportar, spelar musik, spelar spel medan tjejer tittar på när killarna utövar aktiviteterna, som Liv Strömqvist sade i sitt sommarprat. Det blir det enda godtagbara sättet att existera på som tjej, för att slippa vara dum i huvudet eller falsk.
 
Men det finns lite hopp. My Little Pony: Friendship is Magic har banat viss väg för barnprogram riktade till tjejer, men tonårskulturen hakar fortfarande efter. Och jag säger inte att vi måste börja tycka om Highschool Musical eller börja digga One Directions senaste singel, men vi måste inte idioitförklara alla tonårstjejer som gillar grejerna. De förtjänar att få sina intressen tagna på allvar och respekterade, och vi måste inte trycka ned dem för att vi själva ska må bättre. Det är det vi har nynazister för.

RSS 2.0