Hat är en dålig metod för att stoppa rörelser

Idag är det två år sedan den högerextreme terroristen Anders Behring Breivik mördade sjuttiosju personer och skadade ännu fler för att han, likt alltför många andra, är nyfascist, har en paranoid rädsla för muslimer och ett brinnande hat mot feminister. Därför känner jag att det är passande att skriva om hur hans, och fler som honoms, agenda är dömda att misslyckas. Om varför hatet, oavsett om det rör sig om terrorism eller människor som mordhotar feminister, antirasister eller liknande på nätet, aldrig kommer att få tyst på rörelserna de ogillar genom dessa metoder.
 
 
Terrorism fungerar väldigt dåligt
Om det är något vi lärt oss av historien så är det att terrorism sällan fungerar särskilt bra för att gynna den egna saken. I de fall då terroristerna vill förhandla så är världens regeringar ganska rörande överens om att terroristerna kan gå och ta sig. När det gäller terrorister som vill ha uppmärksamhet för sin sak eller något åt det hållet så tenderar terrordåd snarare få fler människor att vända sig mot dem. 11:e september fick inte USA att hålla sig borta från andra länder, RAF lyckades inte göra Europa kommunistiskt och Breivik lyckades inte stoppa den norska vänsterrörelsen.
Nu påstår jag inte att terrorism aldrig fungerar. Det finns situationer då det gjort det, men det är väldigt, väldigt sällan.
Själva syftet med terrorism handlar om att skrämma människor till lydnad. Och i teorin är det såklart möjligt, men terrorister är väldigt dåliga på det. Det handlar delvis om att terroristerna representerar en otrygghet i sig, medan instansen de kämpar emot representerar en trygghet. Även om tryggheten hotas så är det fortfarande en trygghet. Det här innebär också att terroristerna blir en offensiv angripare som hotar tryggheten, vilket snarare ökar benägenheten hos människor att vända sig mot dem.
Det finns även en maktaspekt. För att kunna skrämma folk till tystnad krävs det att de människorna upplever att en har en väldigt stor makt. Oftast snackar vi om en stat i de fallen, snarare än enskilda mordhotare.
Sen kommer folk alltid att fega ur och inte säga emot, men grupptryck och liknande situationer skulle jag ändå vilja påstå ligger långt ifrån att faktiskt skrämmas till tystnad. Och även om vi är många som tycker att staten är väldigt diskriminerande, så tror jag få skulle säga att den står på mordhotarnas sida. Staten må vara passiv inför mordhot och liknande, men i dagsläget kan vi inte påstå att den deltar aktivt.
 
Människor i försvarsställning tenderar att bita sig fast hårdare
Det här är egentligen något av en diskussionsmaxim, som dock väldigt få tycks veta om. Åtminstone av samhällsdebatten att döma. Människor som upplever att de står i försvarsställning där de upplever sig bli angripna för sina åsikter och så, kommer väldigt ofta att cementera sin position totalt och börja försvara den med näbbar och klor. Ni har alla sett det här; hur en diskussion börjar trevligt men som sedan blir hätskare och hätskare och till sist slutar handla om själva ursprungsämnet. Målet för de diskuterande är istället bara att vinna. Eller, i brist på bättre, att åtminstone få sista ordet. Jag råkar också ut för det här själv, när någon angriper det jag står för för aggressivt så slutar jag lyssna och slutar att ens fundera över vad personen säger, utan det viktiga blir att jag måste försvara mig. Det finns doser av ära eller hederstänkande där, en rädsla att inte tappa ansiktet, men till stor del handlar det också om intensiteten i själva angreppen. Det finns ingen chans att en person i en sådan här situation ändrar sig, eller ens kan erkänna att den andre har en poäng, och debattmotståndaren slutar ofta att alls betraktas som en människa, utan blir istället bara en symbol för åsikterna.
Onewaycommunication-Hannah är min stora förebild här, när hon satte fingret på de här tendenserna och lyckades få människor med väldigt olika åsikter att faktiskt prata med varandra istället för att bara prata åt varandra.
Men få saker tvingar in människor i försvarsställning lika extremt som hot och hat. Det blir verkligen urtypen av försvarsposition då, och ett mordhot kommer aldrig att få någon att börja fundera över ifall du kanske har en poäng.
 
Martyrskap
Det här är ett uttryck jag verkligen inte vill använda, eftersom det för tankarna till terrorister som frivilligt tar livet av sig och andra som ett vapen för sin sak. Det är inte en liknelse jag vill göra, dels för att den inte håller men främst för att det är väldigt respektlöst mot offren. Så jag vill direkt be om ursäkt ifall någon uppfattar det kränkande eller respektlöst, det är verkligen inte min avsikt.
Men att människor använder andras förlorade liv eller deras olycka som symboler att själva ställa sig bakom och som upprätthållare av ideal de vägrar svika för att inte vanhedra de som förlorat livet är likväl ett faktum. Och den här typen av symbolhandlingar är betydligt kraftfullare när det handlar om ett offer snarare än ett vilselett pucko som mördat ett antal civila.
Nu tänker jag inte påstå att vår rörelse blir starkare om några av oss dör, slås, hotas eller skräms till tystnad. Det blir den inte, och varje sådan händelse är en djup tragedi. Men det är tragedier vi vägrar glömma. Varje mord eller misshandel av någon av de våra, varje hotbrev och varje hatisk kommentar, är alla ytterliggare anledningar för oss att fortsätta kämpa.
(På tal om det får alla som inte redan vet om det nu i läxa att ta reda på vad Haymarket, Ådalen och Stonewall handlade om, och sprida det vidare till folk)
 
Hat, hot och våld är dålig PR
Jag antar att de flesta här kommer ihåg Könskriget som visades på SVT där Ireen von Wachenfeldt genom en mening markerade starten på en total backlash mot feminismen. Om vi för studen bortser ifrån att Könskriget var väldigt vinklat och att Wachenfeldt inte riktigt sade det hon upplevdes säga så fanns det fortfarande en anledning till att backlashen blev så centrerad kring Könskriget. Det upplevdes nämligen som att feminister hatade män. Nu menar jag inte att påstå att den här myten skulle vara någon ny företeelse, det är den inte, men den fick nu ett rejält uppsving. Och plötsligt blev det extremt svårt för feminismen att vinna nya anhängare, just för att folk generellt sett tycker jäkligt illa om hat (även om det i det här fallet inte riktigt existerar).
Majoriteten av alla människor är inte dåliga eller elaka personer, utan de vill generellt sett de flesta väl. Det betyder såklart inte att vi inte också är väldigt egoistiska, lata, strukturblinda och så vidare, men det innebär inte att vi är onda. I valet mellan "bra saker händer folk" och "dåliga saker händer folk" så kommer så gott som alla välja det förstnämnda, vilket också är anledningen till att de flesta kommer vända sig mot aktivt hat. Till och med fascisterna, representanter för en av de mest hatfyllda ideologier som finns, tenderar att fokusera sin retorik på kärlek snarare än hat.
Nu är jag förstås medveten om att det inte riktigt är så här enkelt. Det finns många situationer då just hat, hot och våld applåderas av den stora massan, men det hindrar inte att företeelserna fortfarande ses som något negativt. När hatet applåderas så handlar det snarare om att de som hatet riktar sig mot innan har utmålats som såpass allvarliga skurkar att de på något plan ska förtjäna hatet.
Att skicka mordhot till en krönikör för att hen (oftast hon) skrivit något som en ogillade är helt enkelt en sådan grej som troligtvis aldrig kommer falla majoriteten av befolkningen i smaken. Det är också därför jag personligen tycker det är så sjukt viktigt att feminister, antirasister och vänsterfolk är smidiga retoriskt; eftersom vi troligen bara kommer vända folk emot oss om vi framstår som hatande. Även om de flesta av oss kan bli väldigt arga och hata utan större problem så hindrar inte det att hat fortfarande är extremt dåligt utifrån PR-synpunkt.
 
 
Missförstå mig inte nu. Jag säger verkligen inte att det inte finns en fara med den här politiken. Den måste alltid bemötas, och alla som har modet att göra det och som vägrar ge upp gör verkligen ett otroligt viktigt jobb för hela samhällets skull. Men det jag däremot säger är att de aldrig kommer lyckas tysta oss.
 
 
Kan också rekommendera Maria Svelands sommarprat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0