Hur hänger prekariatet, kapitalismen och fascismen ihop?

Det här är en lite förlängd version av en uppgift jag skrivit i min sommarkurs om fascism. Jag blev nöjd med den så jag lade upp den här med.

 

 

Ordet ”prekariat” är en kombination av orden ”proletariat” och ”prekär”, och myntades på 1960-talet av franska sociologer för att beskriva människor utan anställningstrygghet och schysta arbetsvillkor. I en tid där allt färre äger produktionsmedlen och ordet ”proletariat” i och med det börjat förlora något av sin meningsfullhet ska ”prekariatet” förhoppningsvis bättre kunna reflektera många anställdas vardag. Idag kan det sägas bäst beskriva alla med osäkra anställningar som bemanningsföretagens trälar, alla ofrivilligt timanställda och de med lågkvalificerade yrken.

 

Låt oss först slå fast att vara en del av prekariatet inte på några sätt innebär att en enskild människa blir fascist eller ens att hen är i riskzonen. Det hela kan tyckas så självklart att det inte behöver nämnas, men om min erfarenhet av kommentarsfältsgräl på nätet lärt mig något så är det att det alltid är bäst att vara övertydlig. Det är dock skillnad på grupp och på individ, och utifrån ett grupperspektiv kan vi inte blunda för att prekariatet är en av de nyfascistiska rörelsernas främsta rekryteringsgrunder, strax efter utsatta tonåringar och lättkränkta vita män. Nyckeln till att förstå mönstret handlar om att inte titta på vad gruppen är, utan vad den utsätts för.

I sin artikel ”Tillfälligt anställda en tickande klassbomb” målar Åsa Linderborg upp en dyster bild av prekariatets livsvillkor, baserat på boken The Precariat: The new and dangerous class av ekonomen Guy Standing vid London universitet. Hon talar om avsaknaden av fasta anställningar och arbetstrygghet, om låga löner och kassa villkor: ”Monotona eller slitsamma arbeten som man inte har kontroll över eller kan avancera inom. Jobb som inte är tillräckligt varaktiga för att ge en identitet, jobb på arbetsplatser där man inte kan protestera, för alla går att byta ut och de flesta blir det också förr eller senare.”

Standing beskriver via Linderborg även hur ett invandrat prekariat från länder med sämre arbetsvillkor och som är beredda att jobba för mindre pengar kommer in och konkurrerar ut det vita, ”inhemska” prekariatet. När delar av det inhemska prekariatet skyller på det nyanlända istället för att se till det verkliga problemet, det ekonomiska systemet, så sker det en fascistering av dessa. De vill slåss om smulorna som faller ned genom bordets springor, istället för att kräva att alla ska få sitta vid bordet. Fascismen är i grunden inte så mycket problemet som dess konsekvenser. Den är symptomet snarare än sjukdomen.

Standing, genom Linderborg, menar att prekariatet också börjat omfatta, eller åtminstone hota med att omfatta, den lägre medelklassen, något som stämmer överens med Gramscis beskrivning om fascismen som en ideologi som ofta börjar i den lägre medelklassen. Lovisa Broström menar också i artikeln ”Högerextremismens ekonomi” från tidningen Brand att detta plötsliga hot mot gruppens position leder till en rädsla att förlora sin trygghet. En rädsla att falla. Och ur den rädsla och maktlöshet kommer en plötslig ilska som nyfascistiska populister drivs av. För alla vill hellre ha enkla svar än krånliga.

 

Hur hänger det här då ihop med kapitalismen och den liberala marknadsekonomin?

Jo, det är i den allt börjar. Företag vill tjäna pengar, det ligger i deras själva funktion, och mängden pengar de tjänar ökar ju mer produktiva deras anställda är och minskar ju mer de kostar. Så företag vill gärna att de anställda ska vara så produktiva som möjligt och kosta så lite som möjligt, och sämre arbetsvillkor och lägre löner kostar företaget mindre pengar. Otryggare anställningar leder dessutom till att företagen kan öka sina anställdas produktivitet, ofta till rent omänskliga nivåer. Den som inte pallar trycket kan tack vare den kassa anställningstryggheten lätt plockas bort, och hotet om det leder till att de anställda jobbar hårdare för att inte få sparken. Här spelar bemanningsföretagen en viktig roll, då företag genom dem kan kringgå LAS och andra regler som finns för att hjälpa arbetarnas situation. Företaget anställer inte själva, utan kontaktar bemanningsföretag, som ringer in personal på daglig basis. Om en anställd inte behagar företaget tillräckligt slutar telefonen att ringa.

Det ligger alltså i företagens intresse att skapa ett prekariat. Och genom en hög arbetslöshet kan de utan problem behålla det, eftersom de som vågar protestera strax får ansluta sig till de arbetslösas skara.

 

Den liberala, borgerliga regeringen hjälper till att behålla det här systemet genom att krossa anställningstryggheten med motiveringen om att det ska bidra till att sänka arbetslösheten. Sysselsättning blir något extremt viktigt, oavsett hur dålig och plågsam anställningen är för den anställde. Sysselsättningen blir kort sagt viktigare än personens välbefinnande.

Samtidigt yxar de grovt ned samhällets välfärd, vilket gör att de arbetslösas villkor blir mycket vidrigare än de varit innan. Systemet kan inte fungera om det inte är förenat med mycket obehag att vara arbetslös. Så obehagligt att de otrygga anställningarna och kassa arbetsvillkoren fortfarande är bättre än arbetslösheten. Det hela skapar en negativ spiral som långsamt sänker den lägsta accepterade levnadsstandarden i samhället, allt eftersom att företagens girighet ökar.

Förändringarna, både sysselsättningen framför välbefinnandet och försämringen av de arbetslösas och andra bidragsbehövandes livsvillkor, hejas ivrigt på av de som ligger under fascisteringens gradvisa påverkan. På samma sätt som invandrare upplevs som hotfulla ses de bidragsbehövande som ”snyltande” på deras arbete. När folk är rädda att förlora det de har håller de mycket hårdare fast vid det.

 

Den här situationen leder av förklarliga själ till frustration, men istället för att vända ilskan mot systemet vänder prekariatet sig inåt, enligt Linderborg. Broström menar också att det främst är unga män som drabbas, då de stereotypt ”manligt” kodade yrkena i industrin är mycket lättare att effektivisera och ersätta än vad de klassiskt ”kvinnligt” kodade, mer tjänstebetonade, yrkena är. Vidare talar fascismen tydligast till den manliga könsrollen, med kraven på aktion och med fascinationen vid våldet och vid styrkan. En man förväntas dessutom, i konservativa tankegångar, försörja sin familj, vilket gör att arbetslösheten upplevs hota ”maskuliniteten” på ett sätt som ”femininiteten” inte hotas av den. Att vara arbetslös, eller en del av prekariatet, innebär att det inte bara är din ekonomiska trygghet som hotas. Det är även din manlighet. Och fascisterna tror att de slåss för att ta tillbaka den, när de egentligen bara spelar rika företag i händerna. Ett prekariat som slåss mot sig självt kan ju trots allt inte slåss mot systemet som utnyttjar det.


Kommentarer
Postat av: Visselpaj - Normer, genus, foto, jämlikhet & vardag

Åh, vad bra skrivet!

Svar: Tack ^^
auuus

2013-07-07 @ 23:53:22
URL: http://visselpaj.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0