"Men gör det bättre själv då"

Jag satt och läste en feministisk analys av spelet The last of us, ett oerhört hyllat zombiespel (ish) till Playstation 3. Kritiken gick ut på att även om spelet var bra och hade djupa kvinnliga karaktärer så var det fortfarande i grunden ett spel där en man räddar kvinnor eller ser närstående kvinnor dö för att utveckla hans egen handling. Alltså damsel-in-distress- och women-in-refrigerator-troperna (Anita Sarkeesians video utvecklar den sistnämnda en smula för den som är intresserad). Sen gjorde jag samma misstag som jag alltid gör, nämligen att läsa kommentarerna. Och reaktionerna var inte nådiga (det fanns de som krävde att textens författare skulle avskedas). För hur vågade hon ifrågasätta deras älskade spel?
Ett vanligt svar bland kommentarerna, och vanligt när en riktar kritik mot kultur överhuvudtaget, är att det trillar in folk som sårat börjar raljera om att om det inte passar så är det bara att skapa egen kultur själv som lever upp till ens önskemål. Det här är oerhört korkat.
 
Alla har inte möjligheten att skapa egen kultur. Låt oss vara ärliga; även om vi på klassiskt amerikanskt manéer får lära oss att allting är möjligt för alla så stämmer det inte. Först och främst krävs det en oerhörd tur att lyckas slå igenom på den kulturskapande arenan, tur som alla inte har. Att dessutom lyckas skapa kultur som får ett så otroligt stort genomslag som mycket av mainstreamkulturen har kräver också oftast kontakter eller i brist på det en en-på-miljarden-tur, och oftast väldigt mycket pengar. Det kräver också tid som många kanske inte har möjlighet att investera.
Till sist kräver kulturskapande också någon sorts fallenhet för det hela eller i alla fall mycket träning. Jag själv är en kapabel författare, men jag har verkligen inte talangen som krävs för att skriva en bestseller. Jag är hyffsat musikalisk men jag har inte träningen som krävs för att bli en musiker. Jag är fullkomligt värdelös på allt vad teknik heter och skulle inte lyckas lära mig programering oavsett vad som händer, och jag skulle inte kunna måla en tavla oavsett hur mycket jag tränade. Med risk för att låta elitistisk, men alla har inte talangen eller åtminstone träningen som krävs. Sen, visst, det finns många som slagit igenom inom olika områden som vissa kanske skulle beskriva som talanglösa, men det är mest en fråga om subjektiva åsikter. Kulturskapare har överlag både någon form av talang för det de gör, och väldigt mycket träning. Någon som är fullständigt tondöv har helt enkelt svårt att slå igenom som musiker, och så vidare. Alla lyckas inte skapa kultur, och det handlar om otroligt många fler aspekter än bara "marknades vilja".
 
Jag kan dessutom känna att de som kommer med den här invändningen inte förstått poängen med kritik, nämligen att kritisera. Det är liksom själva grundläggande syftet. Det här är som när folk skriver till recensenter som ogillade något och menar att de borde sluta gnälla och göra bättre ifrån sig själva. De har helt missförstått meningen med kritik. Kritiker finns inte där för att vara avundsjuka och egentligen vilja skapa kultur. Kritiker finns där för att kritisera, för att syna saker i sömmarna, för att såga det dåliga och för att hylla det bra. Det är också en skillnad på en kritiker och en recensent. Recensenter talar om för andra konsumenter ifall hen tyckte verket var bra eller inte, det är som en sorts Plus. Kritiker är en bredare term, där de också kan inrikta sig på vissa aspekter av verket. Att betrakta något kritiskt innebär att en ifrågasätter det.
 
Till sist så påverkas vi alla av kulturen. Ingen människa är en ö, för att använda en gammal klyscha, och inget kulturellt verk existerar i ett vakuum, utan kulturen formar världen och människorna som bor i den. När vi, som nu, har massor av kultur som prånglar ut sexistiska stereotyper av människor så påverkar det också sättet människor betraktar varandra på. Det gör att vi som ogillar det här inte kan välja att bara låta bli att ta del av de kulturella verken eftersom de påverkar människor som vi tvingas interagera med i samhället. Och eftersom det hela är så otroligt prevalent så går det i dagsläget knappt att nyttja kultur utan att ändå delvis träffas av de här bilderna. Att The last of us hyllas för sina kvinnoporträtt, trots att spelet, som jag förstått det, handlar om en man som sörjer eller tar hand om sina kvinnor, vittnar om något om hur extremt sexistisk vår kultur egentligen är. Det som knappt hakar sig över gränsen för vad som borde vara accepterat (att kvinnor behandlas som människor i lika hög utsträckning som män gör det) hyllas som fantastiskt och näst intill epokgörande vittnar om något om den totala bristen på vettig kvinnlig representation i kulturen.
Problemet är helt enkelt att vi som ogillar bilden kultur skapar hos människor inte kan distansera oss och undvika kulturen, eftersom kulturen påverkar hur folk tänker. Och en sexistisk kultur kommer öka sexismen, vilket direkt påverkar oss också eftersom vi lever i samma värld.
 
Att ett verk sågas utifrån en viss aspekt innebär inte att verket som helhet suger. Ta Game of thrones som exempel. Serien är sjukt objektifierande mot kvinnor, men jag tycker den är bra i övrigt. Men jag gillar serien trots objektifieringen, inte på grund av den.
Vi blir blinda inför verk vi älskar, och får svårare att betrakta dem kritiskt. Det är så de flesta av oss fungerar. Vi vill helt enkelt inte hitta brister. Så därför kan det vara bra att lyssna lite extra när någon kritiserar aspekter ur något vi gillar, eller helt enkelt undvika att försöka diskutera det. Det finns liksom en anledning till att jag inte skriver om Doctor Who här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0