Motståndet mot fascism

Jag har skrivit min sista uppgift till sommarkursen, där uppgiften var att resonera kring motståndet mot fascismen, hur det borde se ut och så. Och eftersom jag tycker kursen varit rätt intressant så vill jag också dela med mig med av en del. Referenserna blir förstås lite konstiga i texten här, eftersom de hänvisar till kurslitteraturen, men jag har försökt skriva vad artiklarna i fråga heter, och vilka författarna är, så att de som är intresserade kan kolla upp dem. Och om det är något som ser konstigt ut så är det för att jag är lat och har kopierat texten rakt av från mitt openoffice-dokument.
Kursen har gått på Kvarnby Folkhögskola och arrangeras av VSF och jag rekommenderar alla som är studenter att gå med i VSF så ni kan gå deras sommarkurs nästa år.
 
 

Vari ligger hotet?

Det fascistiska hotet mot samhället bör ses utifrån två olika aspekter. Dels det direkta hotet i form av nyfascistiska rörelser, och dels hotet från det kapitalistiska samhället, som kan anses vara orsaken till de nyfascistiska rörelserna. Henrik Arnstad talar i kapitel 4 av boken Älskade fascism om hur vissa menat att fascismen haft sin grund i den lägre medelklassen som känt sig hotade av det kapitalistiska samhällets otrygghet, men utan att ha känt att vänsterrörelsen arbetat för deras väl. Det här synsättet stöds även av Åsa Linderborg i sin artikel ”Tillfälligt anställda en tickande klassbomb” om Guy Standings bok om prekariatet. Allt eftersom de kapitalistiska intressenterna växer sig starkare ökar också hotet att hamna i prekariatet, vilket resulterar i fascistoida tendenser när de hotade skyller sin utsatthet på det redan existerande prekariatet istället för det kapitalistiska system som skapar otryggheten. Arnstad menar i P1-dokumentären Från stövlar till lågskor att fascisterna har det uttalade syftet att skapa en ”bättre” värld, så att fascismen kommer ur en upplevelse av hot och utsatthet, oavsett om det är en reell eller inbillad sådan.

 

 

Vilka behövs?

Ett kort svar är förstås ”alla”, men det besvarar egentligen inte frågan. För att istället reflektera över vilka olika grupper som behöver finnas i motståndet mot fascismen måste vi också fundera över vilka olika grupper de fascistiska rörelserna består av.

 

Gräsrotsaktivismen

De nyfascistiska rörelserna är än så länge, åtminstone i Sverige, relativt ”fredliga”. Det innebär inte att det inte finns en våldsamhet i ideologin, vilket de många mordhoten mot oliktänkare visar, men än så länge går inte fascisterna omkring på Stockholms gator och misshandlar fackföreningsmän. Däremot finns de så kallade ”fotsoldaterna” i en begränsad tappning. De som går i demonstrationståg, som delar ut flygblad och propagandatexter och som affischerar. Dessa behöver bemötas av vänsterrörelsen, med liknande metoder. Motdemonstrationer, egna flygblad och egna affischer. Det måste ständigt kämpas för att hindra fascisterna från att ta över det offentliga samtalet.

Under våren har debatten om näthatet rusat genom Sverige. Särskilt mycket till debatt har det egentligen inte varit, eftersom de flesta, med undantag från en och annan antifeminist som i vanlig ordning tycker att det talas för lite om män, tycks vara rörande överens om att den typen av hot som främst många feministiska kvinnor utsätts för är ett allvarligt problem. Diskussionen vittnar dock om att nätet, och tidningars kommentarsfält, är en av fascisternas största plattformer. I skyddet bakom en datorskärm med tangentbordet som vapen vågar många fascister stå för åsikter de aldrig hade yttrat i fysiska offentliga sammanhang. Fascistiska avhoppare har även vittnat om den informella organiseringen där fejkade konton och ett nästan fanatiskt tidsengagemang får fascisterna att verka fler än vad de egentligen är. Att verka fler är dock en vanlig politisk strategi, då åsikter som verkar innehas av många nästan per automatik betraktas som rumsrenare. Det sker en långsam normalisering av retoriken när fascisterna tillåts monopolisera samtalet. Därför behövs det folk som möter dem på nätet, folk som argumenterar emot och som vägrar låta fascisterna ta kontrollen över det offentliga nätsamtalet.

 

Samhällspolitisk aktivism

Målet är framför allt att hålla fascisterna i schack. Organisering på den här nivån kommer dock aldrig att helt kunna ta bort den fascistiska ideologin, utan de kan endast agera defensivt. För att helt få bukt med fascismen krävs också offensiva ansatser, men dessa måste ske på ett samhällspolitiskt plan. Fascismen bör betraktas som en samhällsstrukturellt problem, och dessa kan aldrig lösas på individnivå, utan måste behandlas på samhällsnivå.

Vi behöver en politik för jämställdhet. Jämställdhet mellan könen, mellan läggningar, mellan etniciteter, mellan klass och mellan funktionalitet. Fascismen grundar sig enligttidigare läsning av Arnstad och Linderborg i otrygghet och samhällsklyftor, och det är endast genom att få bort dessa som fascismen kan försvinna.

Politiker och samhällsdebattörer får aldrig någonsin fastna i synen på Sverigedemokraterna och deras extremare motsvarigheter som det yttersta hotet, som beskrivs i texten ”Brev till en arbetskamrat” i Motarbetaren. Det har det dock gjort idag, och en betydande del av den mediala och den politiska vänstern ägnar sig idag åt att kritisera och oroa sig för dessa rörelser. Det måste givetvis ske, men i dagsläget sker det på bekostnad av kritiken mot den mer etablerade högern. Liberalerna har börjat betraktas som en form av allierad i kampen mot främlingsfientligheten, när det är den liberalistiska kapitalismen som är en av grundstenarna till problemet från första början. Stora delar av vänsterrörelsen glömmer dock bort det, men vi måste kämpa mot både symptomen och mot orsaken till problemen för att vi ska kunna lyckas lösa dem.

 

 

Tydlighetens och inkluderandets strategi

Det är också viktigt att människor känner att vänstern finns där för dem. Därför är det väldigt viktigt att tänka på retoriken. Feministiska, antirasistiska och socialistiska teorier är samtliga ganska komplicerade, och det finns tendenser att uttrycka sig på ett sätt som bara talar till de redan invigda. Det här leder bara till att människor blir distanserade. Nu menar jag inte att vi ständigt måste återuppfinna hjulet, men det är väldigt viktigt att inkludera människor i samtalet, om inte annat så med en referens där de okunniga kan finna mer grundläggande information. Och även om feminister överlag inte hatar män så blir det väldigt svårt för dem att argumentera för sina ståndpunkter om folk tror att de gör det. Det är viktigt att få tyst på idioter som sitter och högljutt deklamerar att de hatar män, varpå de sedan förnärmat menar att de bara hatar män som grupp och den manliga könsrollen och inte män som individer när de får kritik. Det är fortfarande inte så konstigt att folk uppfattar det som något annat, vilket innebär att de drar tillbaka kampen bara för få ge utlopp för sina egna frustrationer. Feminismen förlorar i längden på det.

Sen är det förstås orättvist att alltid behöva vara den som är pedagogisk och som håller sitt humör under kontroll. Att alltid behöva vara den som ska lära upp andra. Det finns feminister som menar att det inte är deras ansvar att lära icke-feminister hur feministiska teorier ska förstås, men de missar att det fortfarande vi feminister som vill förändra världen. Då är det också upp till oss att få med oss folk. Om det är rättvist eller inte är i grunden irrelevant, eftersom vi fortfarande måste övertyga folk om vi vill få vår vilja igenom. Och det är så gott som alltid lättare att övertyga någon som inte ställt sig i försvarsposition.

Det är också viktigt att vara tydlig med vad det är som kan göras. Nu menar jag inte att på klassiskt liberalt manér passiv-aggressivt muttra ”gör det bättre själv då”, men det är viktigt att det också föreslås en lösning på de problem som lyfts fram. Ofta kan kritiken mot privilegier gå över till att vara kritik mot privilegierade. Det är givetvis inte synd om de privilegierade för deras privilegier, men dessa är dock inte självvalda. Vänsterrörelsen måste kunna tala om vad en som privilegierad bör göra, istället för att bara säga att de är fel. Även de privilegierade som ser sina privilegier, som tror på ett jämställt samhälle och som vill verka för en förändring kommer vända sig mot vänsterrörelsen om de inte ges andra uppmaningar än ”håll käften och stå ut med att bli hatad”, något som på allvar kommer skada vänsterrörelsen eftersom fem människor färre fortfarande är fem färre oavsett vilken social bakgrund de har. För även om ingen någonsin kan tala för de mest utsatta annat än de själva så behöver fortfarande alla vara med och hjälpa till.

 

 

Förtrycket som arbetar hand i hand

En viktig poäng är att vänsterns olika jämställdhetskamper egentligen inte är olika kamper. Könsförtryck, rasism, hbtq-fobi och klassförtryck hänger alla ihop, något som märks i att fascismen ofta slår mot de redan mest utsatta som beskrivits av bland andra Jessica Svensson i ”Fem feministiska lärdomar”, Andreas Malm i ”Hatet mot muslimer” och Maria-Antonietta Macciocchi i ”Female sexuality in Fascist ideology”. Det innebär att feminismen, antirasismen, hbtq-rättsrörelsen och socialismen också måste hänga ihop. Idag har vänsterrörelsen dock problem med en inre splittring, kanske främst då kampen fortfarande i hög grad domineras av vita, heterosexuella cismän. Det är givetvis inget fel att även de privilegierade tar del i kampen, ju fler som är på vår sida desto bättre, men i dagsläget finns det delaktighetsproblem där gamla maktstrukturer reproduceras.

Ett exempel är det Sanna Vestin skriver i ”De utvisningsbara”; om hur kapitalistiska intressen utnyttjar papperslösa för billig arbetskraft, vilket enligt Linderborgs text om prekariatet får fascisterna att vända sig mot de papperslösa. Kapitalismen i sin girighet och fascismens rasistiska och bristfälliga analys blir ett dubbelt förtryck mot en redan utsatt grupp. Givetvis har papperslösa kvinnor och hbtq-personer det ännu värre.

Det här är inget nytt. Ylva Waldermarson beskriver i sin avhandling Kvinnor och klass – en paradoxal skapelseberättelse om LOs kvinnoråd som mellan 1898 och 1967 hade väldigt svårt att få gehör för sina åsikter, och Yvonne Hirdman beskriver i Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier hur de olika centren för klasskampen var benägna att strunta i jämställdhetskampen mellan könen. De menade att klassfrågan skulle prioriteras, och att kvinnor sedan skulle få sina rättigheter efter att männen fått sina, något som givetvis resulterade i att kvinnor inte alls fick igenom sina krav, utan var tvungna att kämpa på egen hand. De som förde kvinnokampen stämplades som ”okamratliga”, trots att det snarare är stora delar av arbetarrörelsen som bör ges det epitetet.

 

 

Den huvudsakliga konflikten ligger dock inte mot fascisterna, utan mot kapitalismen. Det är den som orsakar fascismens spridning. Det är viktigt att ständigt påpeka det, och att inte falla för frestelsen att alliera sig med den mer etablerade högern, som tas upp av Motarbetaren i texten ”Den goda fienden”.  


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0