Tokenism, representation och normbrytande

För typ ett och ett halvt år sedan, i den första Galago-tidningen jag fick hempostad till mig efter att jag började prenumerera, så läste jag en text av Kawa Zolfagary med titeln "Jag ska vara i din vardag". Den var otroligt ögonöppnande för mig. Även om jag redan kände till teorierna om normalisering och liknande så gav den här texten mig en konkret handlingsplan samtidigt som gav min empatiska inlevelseförmåga en knuff. För det är sjukt jäkla svårt att leva sig in i hur andra har det när en själv tillhör normen.
Nu menar jag inte att påstå att jag fullt förstår hur det kan kännas. Det gör jag inte, och det kommer jag troligen aldrig göra just för att jag själv fötts med de privilegier jag har. Men även det är en viktig insikt som vi normpersoner behöver för att fungera som allierade i kampen för lika rättigheter; insikten om att vi aldrig helt kommer kunna förstå.
 
I alla fall har den här texten fått mig att tänka till rörande normalisering och representation, och när jag nu läste en diskussion om tv-seriers brist på hbtq-personer och deras relationer så började det rycka väldigt irriterat i mina ögonbryn. För jag börjar bli riktigt irriterad på populärkulturen.
Det finns de som vill hävda att det börjat bli lite bättre på sistone när det kommer till att inte bara ha vita, heterosexuella cispersoner med i tv-rutorna. Det här ser jag som en sanning med modifikation, för jag kan känna att det vi framför allt blivit "bättre" på är att ha med token-karaktärer.
Tokenism innebär i korthet att en populärkulturell skapelse har med en person som bryter mot normen i den annars väldigt normtyngda huvudrollsensamblen. Beroende på vilken typ av kulturell skapelse det rör sig om så kan tokenkaraktären variera; i barnserier är tokenkaraktären ofta en tjej, i romcoms rör det sig ofta om en icke-vit eller en homosexuell karaktär, och så vidare (transpersoner får sällan vara ens tokenkaraktärer, troligen för att det heteronorma samhället fortfarande är livrädda för allt som går ens lite emot de etablerade könsnormerna).
Tokenismen växte fram som en reaktion mot den väldigt välförtjänta kritik de populärkulturella institutionerna fick för sitt nästan totala osynliggörande av människor utanför normen. Fenomenet blev ett sätt för institutionerna att urskuldra sig utan att egentligen behöva ändra sina arbetssätt, de kunde helt enkelt peka på tokenkaraktären och säga "titta, vi har visst med ickevita/kvinnor/hbtq-personer/människor med funktionsnedsättningar!" så fort någon kritiserade den normbild de reproducerade.
Givetvis var det här bara lipservice, och tokenismen är idag synonym med storföretag som inte bryr sig om att förändra orättvisor. Men lik förbannat används det fortfarande.
 
Ett av problemen idag är att karaktärer utanför normen förväntas att fylla väldigt specifika stereotypa roller. "Invandrarkaraktären" i svensk film är så gott som alltid en lite burdus men välmenande comic relief, hbtq-personen är så gott som alltid en väldigt flambojant bög, tjejen följer den kvinnliga könsrollen till punkt och pricka och hennes huvudsakliga funktion är att krocka med de andra karaktärernas manliga könsroller.
Ett annat, relaterat, av problemen är att tokenkaraktären i princip helt definieras av sin tokenism. Grupptillhörigheten blir personens definierande drag. Vi kan ha den rolige, den smarte och tjejen; den snygga, den sociala och bögen; ledaren, den galne och den svarta; kocken, advokaten och hen i rullstol; och så vidare.
Det här innebär att tokenkaraktärerna aldrig får vara riktiga karaktärer. De är bara sin grupptillhörighet. Och det är inte heller något exklusivt för populärkulturen, utan människor utanför normen definieras även i verkliga livet i väldigt hög grad av sitt normutanförskap.
Nu finns det förstås olika grader i helvetet, så ingen behöver komma och påpeka att det minsann finns kultur som inte följer det här mönstret.
 
Det problematiska blir också att karaktärerna förväntas representera alla i sin "grupp". Det här är kopplat till det Zolfagary skriver om, att alltid tvingas agera representant för sin "grupp", trots att den gruppen är artificiellt skapad och inte nödvändigtvis någon som en känner en tillhörighet till.
Problemet är också att så fort normbrytande karaktärer alls kommer in i tv-rutan så handlar verkligen allt om hur normbrytande de är. Nu säger jag inte att det är dåligt att det visas att det ibland suger att inte tillhöra normen, men det är ett problem när normbrytande karaktärer aldrig tillåts existera i någon annan kontext, vilket också leder oss in till hur vi borde skapa våra karaktärer istället. Det är fantastiskt bra att det finns filmer som visar det förtryck homosexuella utsätts för, men när en homosexuell man är med i en sitcom bör kanske karaktären ha en djupare karaktärisering än "Titta, jag är bög!".
 
För vore det inte intressant med en karatkär som t ex bara råkar vara normbrytande istället för att ha "normbrytande" som sitt definierande drag? En intelligent läkare som jagar spöken med hjälp av en magisk ring och som bara råkar tända på tjejer utan att det blir den mest centrala handlingspoängen? En hysteriskt rolig singeltjej som letar potentiella partners i New York och bara råkar sitta i rullstol utan att varje avsnitt handlar om att att hon sitter i rullstol? En ung man vars kamp mot en livsfarlig sjukdom och hur den riskerar att slita isär hans personliga relationer som bara råkar härstamma från Irak?
Att normbrytande karaktärer tillåts vara karaktärer i första hand? Att vi ser dem som karaktärer som bara råkar vara normbrytande istället för att se det normbrytande som det enskilt definierande draget?
Det är förstås bra att historier om förtryck och utanförskap visas, men jag förespråkar en normalisering av det vi betraktar som "onormalt" i de här sammanhangen. För all kultur måste inte handla om vita, heterosexuella, helfunktionerande cispersoner. Det är först när vi inser att det inte finns någon direkt skillnad på människor tillhörande olika "grupper" som vi också kommer att inse att vi inte ska behandla varandra olika.

Kommentarer
Postat av: Lena

Nähä, inget nytt här inte. Bara samma gamla vanliga intelligens bakom upplysande texter. Bara som det brukar vara alltså.

(Ett försök till humor så här i sommarvärmen :) )

Med andra ord: Gillar!

Svar: Tack så mycket! =)
auuus

2013-07-27 @ 12:37:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0