Privilegiet är att slippa

Att se sina egna privilegier är, som det slagits fast många gånger tidigare, mycket svårt. Det här har många orsaker.
Först och främst handlar det om en rent psykologisk mekanism som innebär att det är mycket svårare att se ojämlikheter där den egna sidan gynnas. Sportdomaren upplevs som rättvisare när besluten gynnar det egna laget, kakbitarna ser mer jämnstora ut när den egna är större än när syskonets är det och den åtråvärda anställningen känns mer välförtjänad när den ges till en själv än när den ges till konkurrenten. Det här beror förstås på att vi människor så klart vill ha det så bra som möjligt själva, men det handlar också om att vi är otroligt duktiga på att rationalisera. För inte nog med att vi vill ha det bra, vi vill också känna oss duktiga. Och tanken på att vi förtjänar det positiva som händer oss, att det på något sätt är rättvist, gynnar vårt ego på samma sätt som att vårt ego tar skada av att tänka att det negativa som händer oss också är rättvist. Det är lättare att skylla på någon orättvisa då. Kort och gott vill vi se oss själva som bra, även, eller kanske särskilt, när vi har dåligt självförtroende och ogillar oss själva. Det är också det som gör att vi när vi erkänner för oss själva att vi gjort något riktigt dåligt ofta först desperat försöker rationalisera det inträffade för att vi inte ska känna oss som lika hemska människor, för att till sist reagera med en sorts vansinnig självhatisk önskan om att göra det hela ogjort (ni ska se mig när jag råkar trampa på en snigel).
 
Det handlar även om mitt favoritord: Normaliseringsprocessen. Jag har talat om den väldigt mycket, men kort sagt handlar det om att vi människor är väldigt duktiga på att vänja oss vid saker. När vi vänjer oss vid något upplever vi det som mindre extremt och mindre farligt till den grad att vi till sist slutar reflektera över det hela och istället börjar betrakta det som normaltillståndet. Det här leder till att gränserna för vad som upplevs som onormalt skjuts upp, något som används väldigt medvetet av stater när de får tillgång till nya tvångsmedel (FRA-debatten är ju till exempel stendöd nu). Normaliseringsprocessen är även en del av förklaringen till varför folk som misshandlas av sina partners har så svårt att lämna dem. De upplever ofta inte situationen som något konstigt, eftersom de gradvis blivit vänjda med den.
Det här gäller i högsta grad ojämlikheter i samhället. Faktum är att vi är så vana vid våra ojämlikheter att vi upplever dem som jämlika. De är normaltillståndet, så som allt "ska" vara, och när det sker en förskjutning mot en ökad jämlikhet upplevs den istället som ojämlik. Ett bra exempel på det här är i klassrumssituationer, där killar tar upp ungefär två tredjedelar av talartiden. När det sedan skedde en förskjutning till ungefär femtio-femtio upplevde alla, både lärare och elever oavsett kön, att tjejerna tog mer plats än killarna.
 
Men den anledning jag framför allt tänkte prata om idag handlar om att många av de privilegierna som finns inte handlar om faktiska, konkreta saker som de privilegierade får, utan om saker som de privilegierade slipper. Tänk behaviourismens negativa förstärkning, där det är något obehagligt som tas bort istället för något behagligt som läggs till. Det handlar till exempel om att män slipper en hand på röven när de kliver av tåget, att vita slipper frågan "men var kommer du ifrån egentligen?" efter att ha svarat att de är ifrån Stureby, att heterosexuella slipper få sin kärlek negligerad eller bortförklarad som "en fas", att slentriankristna slipper få sina traditioner ifrågasatta, att cispersoner slipper slåss för sin rätt att identifiera sig som sitt eget kön, att rika slipper oroa sig för att ha råd med hyran och slipper ta hårda och tråkiga yrken för att kunna försörja sig.
 
Om vi ska dra upp det till några exempel på typer av saker de privilegierade slipperför att vara lite pedagogiska så handlar det om:
Konkreta obehag: De som är privilegierade slipper ofta rent konkreta obehag förknippade till de icke-privilegierade. Det här rör sig om allt från rätten till sin kropp och kränkande behandling till pengaoro och direkt diskriminering.
Ifrågasättande: De som inte är privilegierade, eller med andra ord inte tillhör normen, måste alltid förklara sig och sin identitet. När en person som inte är vit säger sig komma från Sverige blir hen ofta ifrågasatt. Svaret godtas inte, utan det enda svar som accepteras är ett som överensstämmer med frågarens redan förutbestämda verklighetsbild. På samma sätt måste många kämpa för att få sin identitet, sina känslor, sin kompetens och sitt själva varande att tas på allvar på samma nivå som är en självklarhet för de som sitter på privilegierna. Ofta måste de icke-privilegierade vara väldigt mycket bättre än de privilegierade för att inte ifrågasättas.
Bli definierade: De privilegierade sitter på rätten att inte bli definierade utifrån sina grupptillhörigheter. Det här sker för att de betraktas som normen, medan de som saknar privilegierna ses som avvikande. Kvinnliga författare betecknas i betydligt högre grad som just kvinnliga författare, medan manliga författare ofta bara beskrivs som författare, och vi talar om "samkönade-" eller "homoäktenskap" kontra "vanliga äktenskap" istället för "olikkönade-" eller "heteroäktenskap" (den sistnämnda uppdelningen homo-hetero osynliggör dessutom bisexualitet totalt). Och de flesta människor vet inte ens om att en person vars inre könsidentitet stämmer överens med hens kropp kallas för "cisperson". Istället talar folk om "transpersoner" och "vanliga" (om ens det). Att slippa bli betraktad som avvikande, och att slippa definiera sig, är ett oerhört privilegium.
Representera: När någon inom en grupp som inte tillhör normen gör något negativt får hen ofta stå som representant för hela gruppen, medan den inom en normgrupp som gör något ses som avvikande. Varje gång någon som inte är vit begår ett brott börjar idioterna på nätet tala om "kriminella invandrare", medan vita aldrig möts av snack om hur vi ska göra för att hantera de "kriminella svenskarna" (inte min uppdelning, utan samhällsdiskursen brukar bara benämna vita som "svenskar"). Och det är sällan så tydligt som i den här xkcd-strippen. De privilegierade som gör negativa saker ses som individer, medan de icke-privilegierade som gör negativa saker ses som symptom på problem med gruppen. När al-Qaida sprängde WTC krävde många att muslimska ledare skulle ta avstånd ifrån dem, men ingen har mig veterligen krävt att påven ska ta avstånd från IRA.

Vad händer egentligen med "söderhipstern" och hens sexliv?

För snart två veckor sedan skrev sexupplysaren Katerina Janouch en text där hon talade om att den så kallade "söderhipstern" (Södermalm i Stockholm) har problem i sitt sexliv, och hon frågar sig om det kan bero på den ökade upplösningen av könsrollerna. Det här har fått antifeministerna att hoppa jämfota av glädje, och de gallskriker glatt om att "män ska vara män och kvinnor kvinnor", något som Janouch till hennes försvar tar avstånd ifrån (ish) i en senare text (mer om det sen).
Janouch avslutar dessutom krönikan med "Så, vad tycker just DU? 'Video killed the radio queen' och kan genusvetenskapen ha fuckat upp hormonnivåerna såpass att vi tappat luste?" och om vi nu bortser ifrån felciteringen (för det var ju radiostjärnan som dödades av videon och inte radiodrottningen) så kände jag att jag givetvis ska svara när hon nu så trevligt frågade vad just JAG tycker. Och om jag dessutom kan sätta lite käppar i hjulet för antifeministiska argument så är det ju bara trevligt.
 
I vilket fall som helst börjar texten med att med att konstatera att en känd redaktör brukade hävda att tre personer som hörde av sig innebar en folkstorm. Det här var troligtvis innan internet, men Janouch tar det som bevis för att det rör sig om "ett slags orkan i fråga om åsikter". Huruvida det är baserat på de fem kvinnor och tre män som får komma till tals i Janouchs text eller om det är fler som hon inte berättat om klargör inte texten, men låt oss för artighetens skull utgå ifrån att det finns fler än åtta personer som har åsikter om det.
Janouch menar i alla fall utifrån sitt underlag, mestadels kvinnor i åldern tjugofem till fyrtiofem, att det finns ett problem att söderhipsters är asexuella (manliga söderhipsters bör vi då förtydliga med).
Den här asexualiteten märks tydligen i att ett stort antal damer beklagar sig i smyg över att det finns en bristvara på sexuellt sett "riktiga män". Inte män som slänger upp en kvinna över axeln, utan män som "Bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang. Som vågar ta i kvinnokroppen, som är intresserade, nyfikna, som står även för sin egen kåthet, som är tydliga med sina behov. Som inte är så förskräckligt fega på alla plan. Som kan ha sex, både i och utanför relationer. Som inte spelar spel." Janouch frågar också till sitt försvar om det kan vara Neil Strauss som "kvaddat skallen på snubbarna".
Efter textens början känner jag att vi kanske borde reda ut begreppen lite. För att vara "feg" eller att inte "bejaka sin manlighet" har inget med asexualitet att göra. Att vara asexuell innebär grovt förenklat att inte känna sexuell attraktion. Det verkar dock inte röra sig om asexualitet här.
 
Kvinna 1: Är missnöjd över att mannen ifråga knappt visste vad han tände på, inte satte sin sexualitet i första hand, och "inte kan slappna av i rädsla för att jag ska bli 'kränkt' bara för att han råkar vilja knulla"..
Kvinna 2: Är missnöjd över att killarna är svin, struntar i att höra av sig och "spelar". Det hon ogillar sexuellt är att de "knullar som en kanin på tjack" och att de sedan drar utan att höra av sig. Det får henne att känna sig otrygg och osäker, och hon frågar sig om det är en sorts omedveten kollektiv bestraffning för feminismen.
Kvinna 3: Är missnöjd över att "söderhipstern" är självupptagen och tror sig vara guds gåva till kvinnorna. Att han tycker att tjejer ska hållas kort, och kanske rent av är överflödiga. Sen är de otrygga och rädda för att bli sårade,  är smådryga och ständigt ironiska utan att låta någon komma nära.
Kvinna 4: Är missnöjd över att har en skev idealbild av kvinnor. De vill "ligga med 'väsen' - nåt slags genomskinlig brud utan bröst, en idealbild av hur en kvinna skulle kunna vara, utan lukter och kroppsvätskor och känslor och former". Hon ogillar även att många tycks föredra småbröstade kvinnor, och tycks vilja undvika det öppet sexuella för att sedan leva ut fantasier till porr. Hon frågar sig om det kan röra sig om hormonella störningar och testosteronbrist, och använder även "hen" som ett invektiv.
Kvinna 5: Är missnöjd över att "södermännen" har mycket snack och lite verkstad. Att deras image och livsstil känns påklistrade och fejkade. Att de inte släpper loss sexuellt, är egoistiska och dåliga på att höra av sig.
 
Nu, efter att ha gått igenom den kritik som fanns så finns det ett pinsamt uppenbart mönster. DET FINNS INGET JÄVLA MÖNSTER!!! Det tjejerna retar sig på är helt sjukt jäkla olika saker, vissa av dem som står i direkt opposition till varandra, och att påstå att det skulle finnas någon gemsam nämnare, typ att de är från Södermalm, är fullständigt bisarr. Troligen ligger lokaliseringen till Södermalm just för att de tillfrågade kvinnorna kommer därifrån. Det är vanligare att dejta i sitt närområde.
När det kommer till den påstådda feminismen som problem är det fullständigt absurt. Tjej två, tre och fyra är missnöjda över sådana drag som får ganska mycket kritik från just feministiskt håll. Hur fan kan det vara feminismens fel att folk beter sig ofeministiskt?! Det stämmer dessutom inte ens överens med Janouchs problemförklaring i början av texten.
 
Janouch menar sen att det helt klart är problem med sexualiteten och nymanligheten, och frågar om en jämställd man måste behandla en kvinna som skit (va?!). Det extremt stora logiska fel hon gör är att hon utgår ifrån samtliga män de tillfråga har problem med skulle komma ifrån samma grupp som har samma problem. Det är vanligt att feminister blir påhoppade för det, att någon tar förslag från två olika ytterligheter och menar att feminister har dubbelmoral för att de förespråkar bägge. De fattar inte att det är olika människor som förespråkar de olika grejerna, och på samma sätt tycks Janouch inte förstå att det är olika människor som står för de olika typerna av problem.
Istället gör hon kopplingen till den påstådda "omanligheten", trots att det bara är en av de fem kvinnorna som fört tankarna till det. Kvinna nr 2 var snarare upprörd över att killarna var för mycket pang-på-rödbetan och körde "elvisptekniken". Sex kan vara dåligt på fler än ett sätt, och det borde en sexualupplysare veta.
Det här är det mest ologiska, mest osammanhängande skitsnack jag någonsin sett tas på allvar (okej, jag har sett värre, men fortfarande)! Det är fullkomligt absurt att ens göra den ihopkoppling som Janouch vill göra. Att ta fem personer som klagar över helt olika saker och sedan påstå att det är samma problem är vansinne. Det är som om vi tar tre krånglande datorer, där en har problem med grafikkortet, en annan med transistorn och en tredje med drivrutinerna och sedan fastslår att lösningen på problemet är att byta chassi! Eller, för den som inte kan så mycket om datorer, det är som om vi har en fruktsallad där en person är allergisk mot äpplen, en annan päron och en tredje körsbär, men att Janouch föreslår att den gemensamma lösningen på de i sig olika, men delvis relaterade problemen skulle vara att ta bort bananerna. Janouch väljer att ta ett gäng olika problem, men vagt relaterade problem och påstå att det finns en gemensam lösning som knappt har med problemen att göra. Trots att det är uppenbart för alla som alls kan läsa att det rör sig om flera totalt väsenskilda problem!
 
 
Janouch publicerar sedan svar från tre män.
Man nr 1: Nämner att han är rädd för att göra fel hela tiden och bli kallad för ett sexistiskt svin (han tycks inte vara rädd för att vara ett sexistiskt svin, bara för att kallas det), och att han inte orkar bevisa att han är en bra snubbe. Sen går han vidare på lite antifeministisk retorik om att han är född dömd och att alla roller är okej utom de "manliga" (mina citattecken). Slutligen beklagar han sig över att han måste betala tusen år av patriarkala synder.
Man nr 2: Tar aldrig en tjejs telefonnummer eller "addar på Fejjan". Han menar att tjejerna raggar och att han är okej med det, och att han ine gillar att hänga efter folk. Till sist nämner han att förhållanden inte är hans grej, och att han inte tror på dem. "Folk är bara otrogna och gör slut med varandra."
Man nr 3: Vågar knappt flirta, och inte ge komplimanger för utseende (vilket är bra). Han känner sig stressad, och det låter som att det är för att han inte kan komplimera för utseendet längre (jobbigt att förväntas intressera sig mer än för ytan). Han vill inte kränka folk, och vågar knappt krama sin dotter för det.
 
Jag reagerar här på att Janouch väljer att benämna kvinnorna som "kvinnor" medan männen benämns som "killar". Det känns som att männen får ett mindre seriöst bemötande, eftersom en "kille" är ett barn på en helt annan nivå än vad en "kvinna" är.
 
Man nummer 1 och 3 beskriver liknande det Janouch tar upp, vilket är väldigt intressant eftersom de båda samtidigt uttrycker sig extremt ofeministiskt. Så jag frågar då om det ändå inte kan vara så att problemet inte ligger hos de feministiska männen, utan hos de män som inte förstår sig på feminism? Att de inte förstår vad som kan vara kränkande och inte kränkande och då inte vågar göra något? De är inte taskiga personer eller så, men de har ingen feministisk analys, så de förstår inte varför vissa saker är fel, vilket gör att de upplever det som om ganska slumpmässiga saker plötsligt är fel?
Jag påstår inte att det nödvändigtvis är så, men jag menar att min tolkning känns mycket mer logisk än Janouchs potentiella att feminismen och jämställdhet på något sätt skulle "gått för långt".
Det är inte en rationell slutsats! Och ifall det här får antifeministerna att klappa händerna och tro att de plockat en allvarlig poäng mot feminismen visar bara hur fullkomligt ologiska de är. De tycks uppenbarligen inte ha läst texten.
 
Till Janouchs försvar, igen, så säger hon inte uttryckligen att det är för att feminismen gått för långt. Men genom att återvända till den frågan så skapar hon implikationen om att det just är det som är orsaken. Genom att fråga "kan genusvetenskapen ha fuckat upp hormonnivåerna såpass att vi tappat lusten?" så sår hon också tanken på att det är så det är. Genom att formulera frågan skapar hon tanken, och den vänder jag mig emot.

Män och kvinnor behandlas inte alls lika i spelvärlden

När folk pratar om att kvinnor behandlas illa i spelvärlden, och då främst att de blir dåligt bemötta i onlinespel, så är det många som menar att det inte har något  med att de är kvinnor att göra, utan att alla blir dåligt bemötta i onlinespelen. Att det på något sätt skulle vara jämställt, och att tjejer bara är ovana vid det som är vardag för killarna. Jag har spelat onlinespel i många, många år, och jag säger direkt att det är helt uppåt väggarna. Jag kan gå med på att både män och kvinnor behandlas illa, men män och kvinnor behandlas fortfarande väldigt olika. Skillnaden märks på många olika sätt, och jag tänkte gå igenom lite exempel.

 

Förolämpningar:
Skillnaden här är dels att män förolämpas för hur de spelar, medan kvinnor förolämpas för att de är kvinnor. Den märks också i och med att vara kvinna används som en förolämpning, vilket inte sker med att vara man. De flesta förolämpningar en kvinna får ta emot i onlinespel är helt enkelt kvinnligt kodade förolämpningar, till exempel ”bitch”, ”slut”, ”get back in the kitchen”, ”whore”, ”cunt” osv. Det här sker inte alls i samma motsvarighet mot män, med undantag från penisförolämpningar och att folk kallas ”bög”. Men jag tror vi båda kan vara överens om att det inte är det manligt kodade i ordet ”bög” som är förolämpningen, utan det homosexuella.
Kvinnor förolämpas dessutom i väldigt hög grad för sina utseenden och sin sexuellhet. En manlig spelare blir sällan kallad ”ugly” och får sällan höra att han bara spelar för att han inte kan få ligga. På samma sätt får han sällan höra att han istället borde göra det han är till för, nämligen att ha sex. Det får däremot kvinnliga spelare (väldigt ofta kopplat till att de ska suga förolämparens kuk, av någon anledning).

 

Nedvärderande:
Inom spelvärlden ser sjukt många killar tjejer som per definition sämre på spel än vad de är. Det här gäller egentligen inom hela nördvärlden, men det syns väldigt tydligt i datorspelen. Det här beror på att nördvärlden, av någon anledning, blivit manligt kodad. Det här märker vi dels på tidigare nämnda ”gå till köket”- och ”gör det du ska och sug av mig”-förolämpningarna, där det slås fast väldigt tydligt att spel inte är något för kvinnor.
Vi märker också det här när en tjej spelar bra. Det blir en väldigt mycket större grej när en tjej är duktig på ett spel. Då är hon inte bara duktig, utan hon är duktig trots att hon är tjej. Att vara tjej blir här en sorts funktionsnedsättning, som om det vore något naturligt hinder som den välspelande tjejen i fråga lyckats övervinna. Det är en sak när män förvånas över att kvinnor gillar spel, eftersom spelen är så pass manligt kodade. Det hela är inte positivt för fem öre, men det är förståelig reaktion utifrån ett normperspektiv (de flesta har helt enkelt inte så bra koll på normer). Men att sedan förvånas över att tjejer är bra på spel vittnar bara om premissen att tjejer skulle vara sämre per definition. En tjej är helt enkelt inte bra trots att hon är tjej, hon är bra, punkt.
I frågor om kunskap ser vi det här också. Många kvinnor som varit iväg på konvent vittnar om att folk där utgår ifrån att deras intresse skulle vara oäkta. Det kan handla om anklagelser om att bara vara där för att få manlig uppmärksamhet, att de ignoreras eller att de inte tas på allvar. En E3-rapport beskrev hur kvinnliga reportrar utsattes för sexuella trakasserier, att folk vägrade besvara deras frågor eller började tala med dem som om de var helt okunniga inom mediet de var journalister inom. En kvinna berättade till och med om hur en som visade upp ett spel började beskriva för henne hur hon skulle styra en vanlig WADS-FPSstyrning, trots att hon redan börjat spela och det tydligt framgick att hon redan kunde.
Slutligen bör det nämnas att när det gäller nedvärderandet så menar ingen att män aldrig blir nedvärderade, det blir de definitivt. Men de blir inte nedvärderade för att de är män, utan det är alltid något annat (dålig på spelet, t ex). Kvinnor blir dock så gott som alltid nedvärderade för att de är kvinnor.

 

Representation:
Det finns avgjorda problem med den kvinnliga representationen i spel. Kort sagt så är för få karaktärer kvinnliga, och karaktärerna är för ”dåliga”. De tenderar att vara mesigare, svagare och i behov av räddning. Och så gott som alla protagonister är män. På den här fronten går det framåt, men det går mycket, mycket trögt. Här ser vi också privilegiet att slippa definieras, då manliga protagonister är den tysta normen som bara beskrivs som ”protagonist”, medan kvinnliga protagonister brukar behöva specificeras att de är kvinnliga. Och lägg dessutom till ståhejet om Remeber Me som förlorade finansiering för att det hade en kvinnlig protagonist.

 

Sexualisering och objektifiering:
Det de flesta kvinnor som spelar onlinespel som jag talat med vittnar om är att de, ifall någon får reda på att de är kvinnor, ofta bombarderas med sexuella förslag. Det här ska tydligen vara särskilt vanligt i X-box live (har inte X-box så jag vet inte hur det ser ut här). Många vill se bilder på personen, gärna utan kläder, och blir sura om hon vägrar. Här ser vi också dubbelmoralen då tjejer som skickar nakenbilder ses som smutsiga horor, medan tjejer som vägrar ses som frigida bitchar. Det går liksom inte att vinna. På samma sätt har vi de sexuellt laddade kränkande kommentarerna som kvinnliga spelare möts av. De tidigare nämnda ”du spelar bara för att du är för ful för att få ligga”- och ”gör det du borde och sug av mig”-kommentarerna vittnar om det, att kvinnorna i första hand ses sexuellt, och inte som medspelare.
Vi ser också en omfattande sexualisering i själva spelen. Kvinnliga karaktärer tenderar helt enkelt att vara mer lättklädda, från de pinsamt tydliga i Final Fantasy och liknande japanska spel, Duke Nukem och MMORPGnas rustningar till Mass Effect 2s ruminzoomningar och ”djupare” spel som Fahrenheit och Heavy Rain som var bra mycket mer benägna att visa de kvinnliga karaktärerna nakna än de manliga. En förkrossande majoritet av alla kvinnliga karaktärer är också konventionellt attraktiva. Ännu fler är smala. Hos män är det betydligt friare.
Dead Island var annars ett skräckexempel

 

”Men är inte det här bara enskilda rötägg”
Allt är alltid enskilda rötägg, men när tillräckliga många enskilda rötägg gör precis samma rötäggiga sak så börjar det handla om ett mönster. Då är det inte enskilda rötägg längre, utan det finns det något mer bakomliggande. Då finns det ett problem i kulturen som orsakar de här bristerna. Vi kan helt enkelt inte få stopp på den här typen av problematik genom att säga att vissa är dumma och uppmana folk att strunta i dem. Det är mer komplicerat än så.

 


Det är helt enkelt en skillnad på hur män och kvinnor bemöts i spelvärlden, och även om bägge kan bemötas illa så är det verkligen inte likvärdigt. Det är helt enkelt skillnad på att hånas och att hånas för ens könstillhörighet. Det första implicerar att du är en individ, det andra ser dig bara som en representation för din upplevda könstillhörighet.


Om strejk och strejkbryteri

Det är strejk i Stockholms och Umeås kollektivtrafik. Och, liksom varje gång när det är strejk eller strejkhot i samhällsnyttiga yrkesgrupper så tycks det som att den huvudsakliga diskussionen handlar om en inskränkning av strejkrätten, istället för att diskutera bristen på schysta villkor som lett fram till strejken. Människor är helt enkelt väldigt upprörda över att deras samhällsfunktioner blir störda, och eftersom folk tycks ha extremt dålig koll på varför strejker sker så är det fackförbunden och arbetarna som folk blir mest förbannade på. De tänker helt enkelt "Arbetarna strejkar, då kan inte jag ta bussen. Jävla arbetarna!" istället för att börja fråga sig varför arbetarna överhuvudtaget strejkar.
Det tycks finnas en bild av att strejker är en kul grej som fackförbunden halar fram på pin kiv, men de som tror det fattar inte att en strejk är något otroligt kostsamt för både fackförbunden som leder den och arbetarna som deltar i den. Att ge sig ut i strejk innebär en otroligt stor risk.
 
I och med den här strejken publicerade också Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) den här bilden på sin Facebook-sida:
 
Där de öppet går ut med att de tänker agera strejkbrytare, allt i "frihetens" namn. Det bör då tilläggas att den "frihet" FMSF pratar om inte är bussförarnas frihet, utan givetvis arbetsgivarnas "frihet" att inte ge sina anställda schysta villkor. Det är för övrigt väldigt intressant att se hur representanter (ish) för "Sveriges enda arbetarparti" går så långt att de är villiga att agera strejkbrytare för att motarbeta arbetarnas egna organisationer. För att verkligen visa hur otroligt vansinnigt det är att påstå sig vara ett "arbetarparti" samtidigt som en gör sådant här, så är det nästan att som att påstå att NSDAP var ett parti för judar (viss överdrift, men samma princip).
Vidare känner jag att det är intressant att det alltid är arbetarna som beskrivs som "oansvariga" vid den här typen av händelser. Är det inte oansvarigt av arbetsgivarna att helt sonika skita i de anställdas krav och fortsätta ge dem dåliga villkor? Varför ser vi arbetarna och facken som ansvarslösa när makten ändå främst ligger i chefernas händer? Kraven handlar dessutom aldrig om sådana att arbetsköparna skulle gå back, utan bara att de inte går lika mycket plus.
 
Jag tror mycket av det här handlar om okunskap om vad strejker är och vad de faktiskt kostar, så jag har här satt ihop en kort liten guide för den oinsatte!
 
 
Vad är en strejk?
En strejk är en stridsåtgärd där arbetarna vägrar att utföra sina jobb på en arbetsplats, och är arbetarnas yttersta stridsåtgärd vid konflikter. När en strejk är igång blockeras också arbetsplatsen vilket gör att inget, eller lite, arbete kan utföras där. Det innebär helt enkelt att de som äger arbetsplatsen inte kan tjäna några pengar.
Arbetsköparnas motsvarighet till strejker kallas för "lockout" och innebär att de stänger ute de anställda från arbetsplatsen där ingen får någon lön.
Stridsåtgärder är ofta uthållighetstävlingar mellan de båda sidorna om de inte kommer överens. Frågan blir vad som räcker längst; arbetsgivarnas plånböcker eller fackföreningarnas strejkkassor. I Sverige är lockouts nuförtiden väldigt ovanliga, dels för att en arbetsköpares kunder nu ofta kan vända sig till andra leverantörer och dels för att fackföreningarna byggt upp väldigt stora kassor som tål långa perioder av lockouts. Men även om en arbetsköpare ofta förlorar mer på en strejk än vad arbetarna gör är det fortfarande inget beslut som fattas lätt, då strejkerna är väldigt kostsamma för förbunden och deras medlemmar.
 
Vilka typer av stridsåtgärder finns det?
Maskning: Innebär att arbetet bedrivs i ett lägre tempo än vanligt. Ett exempel är när arbetarna följer alla regler och direktiv till punk och pricka (vilket de bör) istället för att skynda sig igenom vissa saker.
Arbetsblockad: En arbetsblockad syftar till att förhindra den normala verksamheten. Det kan dels röra sig om övertidsblockader, då de anställda vägrar arbeta övertid. Det kan även handla om nyanställningsblockader där arbetsköparen hindras från att anställa nya. Det finns även fysiska blockader där arbetarna står utanför själva arbetsplatsen. De får dock inte hindra kunder från att gå in, då det klassas som ofredande, men många kunder blir lite opeppa på att köpa sin latte ifall det står ett uppretat fackförbund utanför och berättar över de övergrepp de anställda drabbas av.
Lockout: Arbetsköparnas stridsåtgärd där de stänger dörrarna till arbetsplatsen.
Strejk: När arbetarna vägrar utföra arbetet. Det kan ske på olika nivåer.
En strejk kan användas som markering under en avtalsrörelse. Då handlar det om en kortvarig strejk, kanske bara under en dag eller så, för att visa att fackföreningen menar allvar och påminna om vilken stor oreda en strejk faktiskt innebär för arbetsgivaren och samhället.
En "vanlig" strejk innebär att arbetarna på en arbetsplats tas ut i strejk. Det sker ofta i vågor, där några först tas ut och sedan fler och fler. Det kan också vara vissa nyckelpersoner som tas ut för att orsaka maximal effekt samtidigt som en minimerar kostnaden.
En storstrejk innebär att nästintill alla arbetare inom ett större geografiskt område slutar jobba.
En generalstrejk innebär att i princip alla arbetare i hela landet slutar jobba. I Sverige har vi haft en sådan, som skedde år 1909. Facken förlorade strejken då strejkkassorna var för små. Samtidigt förlorade arbetsköparna omkring 25 miljoner kronor, en ganska betydande summa år 1909.
Andra åtgärder: Andra åtgärder kan även vara demonstrationer, civil olydnad eller sabotage.
 
Vilken roll spelar facken?
All roll. Det är genom facken som kampen för bättre villkor drivs. Och arbetarna befinner sig inte i en tillräckligt stark position individuellt för att kunna hävda sig mot arbetsköparen, vilket innebär att arbetarna måste arbeta tillsammans för att kunna genomföra förändringar och för att kunna ställa krav på sina arbetsplatser. Den här typen av samarbete kallas för fackförbund. Så när en människa börjar prata om att fackförbund är negativa och att arbetare och arbetsköpare tillsammans borde diktera villkoren för anställningen utan att facket blandar sig i så menar hen egentligen att arbetsköparen själv borde diktera villkoren eftersom arbetaren inte har en tillräckligt stark position på egen hand. Det är helt enkelt det CUF:s kampanj "Fuck Facket 4-ever" får som konsekvens, och alla som påstår att arbetsköpare som grupp vill komma till en trevlig liten överenskomelse där de tar arbetarnas krav och åsikter på största allvar är antingen hopplöst naiv eller en renodlad lögnare.
 
Vad innebär ett kollektivavtal i fråga om stridsåtgärder?
Kollektivavtal innebär att stridsåtgärder inte får genomföras av de bundna av avtalet så länge avtalet följs, vilket är anledningen till att strejkhoten är som mest frekventa när kollektivavtalen ska förhandlas om. Det här kallas "fredsplikt". Om två parter ligger i en legal konflikt kan dock andra parter genomföra sympatiåtgärder, trots att dessa binds av ett kollektivavtal. Att bryta mot fredsplikten räknas som ett avtalsbrott.
Det här innebär att ett kollektivavtal inte är något som per definition är bra i och med att ett dåligt avtal innebär att arbetarna är bundna i en dålig situation och inte får ta till stridsåtgärder. Men, kollektivavtal som fenomen är ändå något positivt då det innebär att fackföreningarna har insyn och makt att påverka vad som sker på en arbetsplats. Kort sagt är ett kollektivavtal i princip alltid bättre än inget kollektivavtal (förutsatt att facket i fråga inte är helt blåst, men det brukar de inte vara).
 
Vilka får inte strejka?
Det finns en del regler för vilka som får och inte får strejka. Men det folk oftast syftar på är att människor med en "samhällsuppbärande funktion", det vill säga polis, sjukvårdspersonal, brandkår, mfl. Jag kan inte riktigt hitta regelrätt fakta kring det här, men av allt att döma har de åtminstone en kraftigt begränsad strejkrätt. Detta för att folk riskerar att skadas eller dö ifall de yrkesgrupperna inte finns. Tyvärr har det här lett till att samtliga, delvis med undantag från läkarna, idag har väldigt dåliga anställningsvillkor och låga löner, samtidigt som ansvariga politiker fullständigt struntar i deras krav just för att ignorerandet inte får några direkta konsekvenser.
 
Vad är en strejkbrytare?
Strejkbrytare, eller svartfötter, är människor som struntar i att de andra arbetarna strejkar och istället fortsätter gå till jobbet. Det kan också vara speciella strejkbrytare som tas in utifrån. Det här gör att strejken inte blir lika effektiv och att de andra arbetarnas position ganska effektivt urholkas. Strejken, eller hotet om den, är helt enkelt arbetarnas enda egentliga vapen, och det strejkbrytarna gör är att desarmera dem. Konsekvenserna blir att arbetarna blir av med sin förhandlingsposition och all makt hamnar återigen hos arbetsköparna, som då kan dra igenom betydligt hårdare krav. Så av förklarliga anledningar är förekomsten av strejkbrytare något som de strejkande anser vara extremt provocerande. Det här har ibland lett till våldsamheter, bland annat skotten i Ådalen 1931 när militären öppnade eld mot obeväpnade demonstranter. Som ni ser ovan kallar FMSF sin busslinje för Amalthealinjen, vilket är en referens till ett bombattentat som skedde mot en båt med brittiska strejkbrytare där en person dog och tjugotre skadades. Det anses vara ett av de mest uppseendeväckande politiska attentaten i svensk historia (Men de slår inte attentaten mot Norrskensflamman då antikommunister brände inne fem människor, varav två barn. De skyldiga åtalades för skadegörelse istället för mordbrand, straffen blev låga, pressen vägrade ta in dödsanonser och påstod att kommunisterna själva gjort det, folk fick knappt några skadestånd och de skyldiga benådades efter att ha suttit fängslade i bara fyra år).
Det nedsättande epitetet "svartfot" kommer troligen från sjukdomen med samma namn. Det finns dock de som menar att det snarare har rasistiska konnotationer.
Strejkbrytare bidrar till att helt lägga all makt i arbetsköparnas händer och skadar arbetarna något oerhört. De är ett allvarligt hot mot arbetarnas strejkrätt, och representanter (ish) för "Sveriges enda arbetarparti" försöker nu agera strejkbrytare mot bussförarna. Men det är ju sjääälvklaaaart att moderaterna bryr sig om arbetarna.
(Det finns givetvis fog att problematisera strejkbrytandet, då facken under lång tid var fett rasistiska och sexistiska och lät inte svarta och kvinnor vara med, vilket gjorde att strejkbrytande kunde vara ett sätt att överleva. Men det gäller uppenbarligen inte FMSF så de kan fortfarande ta sig)
 
 
Uppdatering:
Det här är det bussförarna kräver (från Aftonbladet):
  • Kommunal kräver att företag som tar över trafikverksamhet ska överta all ursprunglig personal. Seko har ett liknande krav som går ut på att de anställda ska få behålla sina löner och anställningsvillkor när verksamheter upphandlas.
  • Arbetstiden är en central fråga för busspersonalen. Kommunal vill ha minst elva timmars dygnsvila för alla och att den minsta rasttiden utökas från 30 till 45 minuter.
  • Seko anser att deras medlemmar är särskilt utsatta för hot och våld. Det vill tillsammans med arbetsgivaren hitta en lösning som minimerar risken för våld.
Det är ju inte så mycket begärt, eller hur?
 
Uppdatering 2:
FMSF är inte formellt knutna till moderaterna, men med tanke på namnet går det dock rimligtvis att anta att majoriteten av medlemmarna ändå sympatiserar med Moderaterna.

Tafsande skall med våld bemötas! Eller?

Ett ämne som väldigt ofta kommer upp i de feministgrupper jag hänger i på Facebook är hur en bör bemöta tafsande i till exempel krogmiljö på ett rimligt sätt. Åsikterna är förstås väldigt spridda, och de flesta tycks ändå mena att våld inte är ett bra sätt att reagera på. Det är en åsikt jag delar, och jag tänkte gå in lite mer på varför.
Låt oss först slå fast att tafsande inte är okej, det är ett övergrepp.
Det borde vara en ren självklarhet, och jag tror att alla, eller de flesta, som läser det här håller med om det. Att oinbjudet kladda på någon är helt enkelt en grov kränkning av den människans integritet, och inte på några väger acceptabelt.
När det gäller vilja som utsätts för tafsanden oftast så har antifeministerna i vanlig ordning fel när de menar att män råkar ut för det i betydligt högre grad. Det är oftast, inte alltid men oftast, kvinnor som blir tafsade på av män.
 
Innan jag börjar vill jag klarlägga att det här inte är konkreta förmaningar över hur en bör bete sig. För, om vi ska vara helt ärliga, så blir jag inte tafsad på. Visst kan det hända att en killkompis gör det på skämt, men det har helt enkelt inte samma konnotationer som när en främling kommer fram. Det här är av förklarliga skäl en situation som det är lite svårt för mig att leva mig in i, så därför tänker jag inte säga att den tjej som örfilar en kille som tafsat på henne är en dålig människa, eller något i den stilen. Jag har aldrig varit i den situationen, och även om jag har en hyfsad empatisk förmåga så är det en stor skillnad på att uppleva något själv och att bara föreställa sig. Därför befinner jag mig inte i en sits att döma någon (utom de tafsande äcklen förstås). Däremot vill jag argumentera för att våld kommer att få negativa konsekvenser, snarare än positiva, och att jag på grund av det tror att det kan vara ett misstag att använda våld som reaktion. Det här ska med andra ord inte vara några moraliska argument i stil med att våld alltid är fel, eller så. Jag menar heller inte att alternativet till våld är att inte göra något alls. Det är extremt viktigt att reagera, både för en själv och för att minska tafsandet, men jag kommer till det i slutet. Alltså: jag säger inte att den som reagerar med en örfil gör fel, det är inte upp till mig att avgöra, utan jag vill argumentera för att jag tror det kan få negativa konsekvenser som en kanske inte alltid tänker på.
Jag argumenterar också med kille-tafsar-på-tjej som basis eftersom det dels är vanligare men också för att det framför allt där vittnar om den ojämlika maktpositonen vi har i samhället. Det innebär dock inte att många av de här inte är applicerbara i andra konstallationer också.
Slutligen vill jag också nämna att jag inte tar upp nödvärnssituationer här.
 
 
Våld tenderar att vara mer olagligt.
Det här beror förstås på vilken grad av våld det är som används, och en örfil som svar på tafsande kommer troligen aldrig gå till rättegång. Men när det kommer till allvarligare former av våld kommer den som försvarar sig troligen dra det kortaste strået, eftersom misshandel tenderar att tolkas av domstolar som ett allvarligare brott än det sexuella ofredande som tafsande innebär (misshandel och sexuellt ofredande har dock samma maxstraff – två års fängelse).
Det är väldigt trist när försvararen hamnar i skiten, när det egentligen var tafsaren som stod för den initiella provokationen och övergreppet.
 
Våld, i form av en örfil, kan vara den förväntade reaktionen och kan ses som roligt.
Missförstå mig inte, jag försöker inte argumentera från något "mata inte trollen"-perspektiv. Men samtidigt tror jag att tafsare ofta kan se det som en rolig grej att få en örfil. Här är det förstås mycket möjligt att jag har fel eftersom jag för mitt liv inte kan förstå hur de människorna resonerar, men de berättelser jag hört om folk som bara flinat bredare efter att de örfilats får mig att tro att det ofta kan vara så här.
I de fallen riskerar en örfil att bli kontraproduktivt, eftersom det bara ses som en del av leken.
 
Våld ger antifeministerna ammunition. 
Varje gång det kommer upp en historia om en kvinna som reagerat mot en tafsare med en örfil så går antifeministerna i spinn. Idiotpåhopp i stil med "jaha, när kvinnor slår män är det okej, jävla manshatare" börjar hagla, och de missar förstås idén om att det kanske inte riktigt är samma sak på grund av styrkeförhållanden. Men i sak har de en poäng, för det är väldigt, väldigt svårt att försvara att det är okej för en tjej att ge en tafsande kille en örfil, men att det inte är okej för en kille att ge en tafsande tjej det.
 
Örfilar representerar en utdaterad könsnorm
En arg kvinna ger en man en örfil. Känner någon igen bilden?
Det här är ett extremt könsstereotypt beteende, och bidrar till att stärka en struktur om att det är socialt accepterat för kvinnor att slå män eftersom "kvinnor ändå är så svaga". Det här är en väldigt farlig bild då den dels nedvärderar kvinnor men också gör att de män vars kvinnliga partners misshandlar dem för mycket svårare att få den hjälp de behöver.
 
Våld är en vanesak.
Det här är på ett plan den viktigaste punkten. Om vi vänjer oss vid att använda våld som lösning i vissa situationer så är våld en lösning som ligger närmare till hands i andra situationer. Och det är inte en bra vana att få in. Forskning visar att människor som "tar ut" sin ilska genom att slå på en kudde eller något liknande också är mycket mer benägna att faktiskt ta till våld i andra situationer när de blir arga. Och samhället mår väldigt bra av att så få som möjligt tar till våld då de blir arga.
 
 
Så vad bör en göra?
Återigen: Jag säger inte att en inte borde göra något alls. Tvärtom så tror jag det är extremt viktigt, både för en själv och för att minska tafsandet, att reagera.
Jag tror att skam är lösningen. Killar som tafsar på tjejer manifesterar en ojämlik maktrelation och ser det ofta som en "hah, kolla vad tuff jag är". En örfil kan stärka den här "coolhetskänslan". Det som däremot inte kommer göra det är om personen istället skäms ut. Då är att dra uppmärksamhet till det ofta en bra grej. Att högt skrika ut "Hörni, allihopa, det här jävla äcklet tafsade på mig". Då behåller den som blev tafsad på dessutom oskyldigheten: istället för att det rör sig om ett "ja, jo, men bägge gjorde ju fel" så blir tafsaren den som enbart är skyldig. De flesta är ändå överens, åtminstone på ett ytligt plan, om att tafsande inte är okej, vilket gör att mycket av "coolhetskänslan" förhoppningsvis försvinner om samtliga omkring ser vad det är som händer.
 
Slutligen vill jag säga att ansvaret för att få tafsandet att upphöra inte ligger hos de som tafsas på, utan det ligger hos de som tafsar. Ledsen om det låter som om jag menar något annat. Och ofta handlar det om att vi behöver en sundare mansroll, och att vi som ett samhälle måste sluta se kvinnor som sexobjekt. Tafsande är, när allt kommer till kritan, ett uttryck för objektifiering där personen reduceras till att vara en kropp som bara finns till för tafsarens eget höga nöje. Och det är ju inte ett särskilt fräscht sätt att se på människor, eller hur?
 
 
Och återigen: Det här är ingenting jag själv drabbas av, så det här är bara mina högst spekulativa teorier. Det här är inte heller ett skuldbeläggande av människor som känner att en örfil är en bra reaktion, utan jag försöker bara påtala vad jag tror blir konsekvenserna av det. Och jag ber hemskt mycket om ursäkt ifall jag lyckats tappa bort mig totalt eller om någon känner att hen tar illa upp av det jag skrivit.

Blondinbellas kommentarsfält tycker till om "biologiska skillnader" och "historia"

Ja, jag vet att jag är lite sen på bollen då det var en hel vecka sedan det här inlägget kom upp (vilket tydligen ska motsvara ungefär fem år i bloggvärlden), men det var för att jag kände att jag behövde ta en liten paus ifrån Blondinbella. Jag lovade dock en kompis att jag skulle ta mig en titt på inlägget (jag är som en yrkesmördare, bara att jag gör ned folk i bloggen istället för med en uzi), så här är vi. Och det är dessutom inte Blondinbella själv som skrivit majoriteten av det här inlägget, utan en kommenterare under aliaset "Jonte".
 
Blondinbella börjar med att slå fast att de är otroligt många som är trötta på när det går för långt. Det var det givetvis många som också var under suffragetternas kamp för allmän rösträtt vilket skvallrar om att "för långt" inte är en objektiv linje utan en känsla som kommer helt ur kontexten. Kort sagt är det ungefär samma sorts människor då som nu så argumenterade emot jämställdhetsrörelsen; alltså folk som är relativt konservativa, som inte lider/märker att de lider av problemen och/eller som blir skrämda av nymodigheter. Feminismen har helt enkelt, genom alla tider, alltid gått för långt.
Blondinbella reagerade också på att någon hävdade att det är strukturens fel (personligen skulle jag nog vilja sätta strukturer som plural, men fair enough).
 
När "Jonte" gör entré menar han att det är bevisat att kvinnor är mindre riskbenägna som män. Det skriver jag under på, att kvinnor som grupp tar färre risker än män som grupp. "Jonte" menar sen att det finns gott om forskning som tyder på att den här skillnaden har biologiska orsaker. Här har han fel. Slutligen menar "Jonte" att anledningen till att det finns hemlösa, narkomaner och fängelsekunder är för att folk tar risker, något som inte heller stämmer. Det är så klart så att det finns de som satsar allt på något och förlorar, vilket då leder till att de förlorar allt (något som liberaler tycker är helt okej, borde kanske tilläggas), men verkligheten är lite mer komplicerad än så. Vissa har helt enkelt väldigt mycket lättare att hamna i utsatta situationer än vad andra har, precis som att vissa har lättare att lyckas. Att det är fler män som är både hemlösa, narkomaner och fängelsekunder har också olika förklaringar. Även om genusordningen står som bakomliggande orsak till samtliga så tar den lite olika vägar.
Han hänvisar sedan till en studie.
 
Studien visar, vad jag kunde se efter en slarvig skumläsning, att A) Män uppvisar mindre riskundvikande än kvinnor när det kommer till den finansiella beslut och B) Män har mer testosteron än kvinnor. Det studien däremot inte visar är att män är mindre riskundvikande för att de har mer testosteron. Studier visar också att män röker mindre än kvinnor, men jag har inte sett någon som vill associera det till ökad finansiellt risktagande.
Studien visar också att det finns en viss korrelation mellan ökat risktagande och högre testosteron hos kvinnor. Hos män var korrelationen så liten att den saknar statistisk betydelse. Och i studien skriver de själva att korrelationen inte behöver innebära en kausalitet. Vi vet helt enkelt inte att högre testosteron innebär ett högre risktagande, utan det kan finns fler faktorer som påverkar det hela.
Det studien framför allt inte visar är hur mycket testosteronet påverkar. Och det är fortfarande extremt sannolikt att anta att omgivningsfaktorer påverkar beteendet i betydligt högre grad. Det är enda sättet vi kan förklara den oerhörda variation av vårt beteende som vi sett genom historien (där vi snarare kan se att de attribut som haft högst status i en given kontext också associerats till män, men mer om det i ett senare inlägg).
I studien undersöktes 500-ish MBA-studenter. Det är ett extremt litet urval för att dra de slutsatser Blondinbella och "Jonte" vill dra.
 
"Jonte" får lite mothugg och kommer tillbaka för att ge svar på tal.
Först anklagar han en av mothuggarna för att vara fundamentalist då hon är mer intresserad av att titta på sociala skillnader. Han menar att hon helt förnekar biologins roll (något hon inte gjorde, utan hon menade bara att det som ses som "manliga" egenskaper är socialt skapat). Han påstår sedan att han och hans gelikar erkänner bägges roll. Det här är förstås skitsnack, eftersom det knappt går att nämna "sociala orsaker" utan att de flesta som argumenterar för ett biologiskt perspektiv ska flippa ur fullständigt. Sen är det förstås möjligt att "Jonte" inte är en av dem, men han vill ändå argumentera benhårt för det biologiska vilket gör att jag känner mig en smula skeptisk.
"Jonte" drar sedan felaktiga slutsatser när han menar att studien visade att det uppenbarligen var testosteronnivåerna som påverkade och inte uppfostran, trots att de som gjorde studien själva sade att så inte var fallet.
"Jonte" drar upp en till studie, som påstår sig visa att flickor med adrenogenitalt syndrom (sämre produktion av kortisol och aldosteron och istället utveckling av testosteron) leker mer med "maskulina" leksaker och leksätt. Vad som är "maskulint" är inte definierat i sammanfattningen, men jag kan såhär spontant känna att leka med bilar troligen inte kan anses vara genetiskt "maskulint" eftersom vi bilar inte är ett nedärvt fenomen i vår DNA. Det fanns helt enkelt inga bilar på stenåldern. Problemet är helt enkelt att "maskulint" inte definieras, och dessutom, alla som kan något alls om historia vet att vad som betraktats som "maskulint" och "feminint" förändrats under tidens gång! Att något beter sig "maskulint" idag, innebär inte att det beteendet hade setts som "maskulint" för tvåhundra år sedan.
 
"Jonte" försöker härnäst hitta på ett finurligt argument mot påståendet om att skillnaderna inom grupperna är större än de mellan grupperna. Det går inte heller så bra. Kanske har "Jonte" en dålig dag?
Han försöker nämligen dra en parallell till löneskillnaderna och menar att om skillnaderna mellan grupperna är oviktig i beteendet så borde den också vara oviktig i löneskillnader. Problemet är bara att de båda inte är jämförbara då argumentet om att beteendeskillnaderna är oviktiga handlar om att vi inte borde förvänta oss män ska vara på ett sätt och kvinnor på ett annat, att vi inte borde värdera människor som bryter mot normen mindre samt att folk borde få vara hur fan de vill. Det andra handlar om att vi kan se tydliga tendenser på att kvinnor diskrimineras i egenskap av att vara kvinnor. Det är helt enkelt viktigt att titta på skillnader mellan grupperna i stort när en tittar på hur gruppen behandlas. Det är däremot dumt att titta på skillnader mellan grupperna i stort när en tittar på hur vi borde behandla individer tillhörande gruppen.
Att fokusera på skillnader i första fallet motverkar diskriminerande, generaliserande behandling, att fokusera på skillnader i andra fallet uppmuntrar till diskriminerande, generaliserande behandling. Personligen kan jag känna att diskriminering är något vi bör undvika, men det kanske bara är jag som är radikal?
 
Som slutkläm menar "Jonte" att män alltid varit de mer våldsbenägna och aggressivare, och att de då måste bero på att det finns jättestora skillnader som är biologiska. Här har "Jonte" fel igen. Under stenåldern så tyder de få spår vi har på att det inte riktigt fanns några större könsskillnader i fråga om arbetsuppgifter, utan det var först när människan började bosätta sig och skapa civilisationer (kulturhistoriskt begrepp, inte med ordets positiva konnotationer) som könsskillnaderna började synas.
Det här är dock ett vanligt motargument mot strukturer, att dessa måste börjat någonstans. Det motargumenterarna dock aldrig kan få in i sina skallar är att strukturer ofta börjar med något extremt litet som sedan växer sig större. Om vi ska dra till med en mer evolutionsanpassad förklaring på det hela, så kan det mycket väl ha börjat med att kvinnor helt enkelt var de som blev gravida och att det då började med att kvinnor, när de var gravida, inte deltog i de farligare aktiviteterna eftersom det var viktigt att säkerställa släktens/stammens fortsatta överlevnad. Där har vi fröet som sedan gradvis vuxit sig starkare tills vi har ett väldigt olikt system som i grund och botten bara motiveras med "så här har vi alltid gjort, det är klart det ska se ut så här". Allt annat är efterkonstruktioner.
 
 
I "Jontes" och flera med honoms argumentationer blir det ett väldigt stort fokus på hur män och kvinnor skiljer sig ifrån varandra, trots att vi har enormt mycket mer gemensamt än vad vi har som skiljer sig samt att skillnaderna inom grupperna är rent löjligt mycket större än de mellan grupperna. Att vi trots det fokuserar nästan enbart på skillnaderna är som om vi alla skulle tycka att det vore extremt viktigt att hålla isär sword and sorcery och heroic fantasy. För även om det finns en skillnad så är de flesta av oss (som alls känner igen begreppen) överens om att det finns väldigt mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt, och en person som enbart vill fokusera på skillnaderna och ser de två som helt väsenskilt olikt kommer troligen betraktas som ganska irriterande och småaktig.
Men när det gäller kön är det tydligen mycket viktigare att stirra sig blind på de extremt minimala skillnaderna som finns, och använda det som basis för en total uppdelning av världen. Och det här ses av någon anledning som fullständigt rationellt.

Highschoolfilmernas problematik

Jag lyssnar på låten Teenage Dirtbag av Wheatus. Den kom ut år 2000 och jag lyssnar på den för att det tidigare i år var två som uppträdde med den under ett event jag och några till höll i (medvetet vagt eftersom min post där är opolitisk och jag inte vill blanda mitt engagemang där med mina politiska åsikter), vilket ledde till att den återigen hamnade i min mentala spellista av låtar jag då och då får på hjärnan.
Låten handlar om en person, en kille i musikvideon, som är intresserad av den populära tjejen i skolan. Tjejen är givetvis ihop med en populära killen som är ett as, den klassiska "jock"-stereotypen som spöar nördar för skojs skull. Låtens berättarjag är, eller framställs som, just en nörd.
 
Det här är inte på något som helst sett ett nytt koncept utan är snarare standard inom highschoolfilmer, vars karaktärsgallerier mer eller mindre är kända för att enbart bestå av stereotyper. Och det här är en del av filmernas charm. Det är ett misstag att påstå att highschoolfilmernas huvudsakliga publik består av just ungdomar i den åldern (ungefär gymnasiet), de förstår att filmerna inte representerar verkligheten, utan den främsta målgruppen är snarare unga vuxna som nostalgiskt tittar tillbaka mot en tid då allting, i efterhand, kändes enklare.
Att det känns så är givetvis ett resultat av nostalgins effekt men på ett plan var det också enklare. Tonårstiden må vara den jobbigaste period de flesta av oss går igenom, men samtidigt är mångas världsuppfattningar väldigt svartvit, och problemen, även om de var tuffa då, kan i efterhand kännas en smula banala.
Missförstå mig inte nu, jag försöker inte nonchalera det helvete tonårstiden är för många men tonåringar är generellt sett mindre mogna än vuxna. Det gör förstås inte deras problem mindre allvarliga eller deras smärta mindre äkta, men det gör att det som är ett problem för en ung människa inte nödvändigtvis ses som lika allvarligt av någon som lämnat några fler år bakom sig. Jag är också medveten om att alla problem vi haft men tagit oss igenom känns enklare än de som för tillfället plågar oss, det är därför vi blir nostalgiska. Men tonåringar tenderar att se saker mer svartvitt än de sedan gör när de blivit lite äldre.
 
Eh. I alla fall.
Jag gillar highschoolfilmer av samma anledning som jag gillar barnprogram. De är mysiga och problemen är ofta ganska lättlösta och den svartvita uppdelningen av ont-gott, dumt-snällt, rätt-fel och så vidare ger mig en välbehövlig paus från världen. Men, det finns avgjort problem med highschoolfilmerna, och det som retar mig mest är det pinsamt uppenbara faktumet att den "snälla nördkillen" är lika ytlig som den "tuffa elakingen"!
 
Om vi tar uppdelningen ovan, som är ett ständigt återkommande fenomen, så brukar handlingarna se ut ungefär såhär:
Nördkillen™ trånar efter den Snygga Tjejen™. Hon är ihop med Aset™. Hon känner inte Nördkillen™, eller är bara ytligt bekant med honom (han kanske hjälper henne med historialäxorna eller något sådant) samtidigt som han går, håller käften och hoppas på att hon en dag ska lägga märke till honom och se bortom hans kanske lite oattraktiva yttre (med brasklapp för att det är Hollywood) och se hans personlighet. Det är lite klassiskt Nice Guy™-beteende, om vi bortser ifrån att Nördkillen™ oftast inte blir bitter (detta för att bitterheten är ett resultat av när den av filmen utlovade tjejen aldrig dyker upp i verkligheten och Nice Guy™ vägrar förstå att tjejer inte är Selecta-automater som en lägger in snällhetsmynt i tills det trillar ut sex). Filmen slutar med att Snygga Tjejen™ inser att Aset™ är ett as, oftast då hon till sin stora förvåning upptäcker att Aset™ inte bara är ett as mot alla andra utan också mot henne, vilket får henne att bli ihop med Nördkillen™.
 
Problemet här, för den som missade det, är att det skapar en skev standard där kvinnor förväntas se förbi yttre defekter, samtidigt som de själva enbart värderas utifrån sina utseenden. För anledningen till att Nördkillen™ överhuvudtaget är intresserad av Snygga Tjejen™ är just för att hon är snygg och populär, vilket innebär att han är precis lika ytlig som Aset™. Han är bara diskretare med sin ytlighet.
Och här kan jag känna att de första American Pie-filmerna gjorde ett rätt (bland så många, många fel), då Jim i valet mellan Snygga Tjejen™ (ish) och nörden väljer den sistnämnda eftersom han har roligt med henne (bör dock tilläggas att Alyson Hannigan kanske inte riktigt är min tolkning av en oattraktiv nörd, men det kanske bara är jag).
Det är dock ett återkommande problem i highschoolfilmerna och anledningen till att det blir såhär är att filmerna oftast är skrivna utifrån ett manligt perspektiv, och vill sälja idén om revansch till män som kanske var lite nördiga och aldrig fick bli ihop med Snygga Tjejen™.
 
Så hur bör en göra?
Tja, jag skulle ljuga om jag påstod att det här var en överdrivet falsk representation av verkligheten eftersom kvinnor i verkliga livet också förväntas se bortom utseende samtidigt som de i princip helt värderas utifrån sitt eget. Men vi måste komma ihåg att kulturen står i ett växelverkande förhållande till verkligheten då den inte bara är en avbild, utan också bidrar till att skapa den. Så kanske är det dags för highschoolfilmerna att ta första steget?
 
För övrigt vore det inte fy skam om de kunde sluta hylla de rika så blint också, eller ha en rolllista som inte bara består av vita. Men tja, det är ju USA.

Har haft hemtenta

Det kommer ett inlägg imorgon eller så, men jag skrev färdigt min sista hemtenta igår, så jag är i ett ganska rejält återhämtningsläge.
 
Under tiden kan ni läsa den här korta sammanfattningen av protesterna i Turkiet http://roarmag.org/2013/06/turkey-ten-days-protest-infographic/

En översättning av Blondinbellas senaste text om feminismen

Blondinbella har skrivit en text om feminism, men hennes språk kan ju vara lite krångligt ibland. Så som en public service har jag översatt hennes text så att det blir tydligare att läsa vad hon egentligen säger.
Mycket nöje!
 
 
Ännu en text
 
Det enda jag gör och vill göra är att stå på tjejers sida. Men jag håller inte med feminister, eller "rabiesfeminister" som jag kallar dem, troligen för att jag missat att de vedertagna uttrycken är "rabiatfeminister" eller "radikalfeminister". Den här gruppen jag beskriver existerar knappt såsom jag beskriver dem, men de är ett stort problem. Vi måste även vara på vår vakt mot tandfén, jultomten och påskharen.
Jag tycker våldtäkt är fel. Ge mig en kaka!
 
Jag har läst någonstans att det finns feminister som tycker att alla män kränker kvinnor. Därför tänker jag tillskriva alla feminister den här åsikten. Genusvetenskap kräver att en läser vetenskap för att förstå, därför är det dålig vetenskap. All vetenskap som kräver att en är insatt i vetenskapen för att förstå den är dålig vetenskap. Partikelfysiken kan ta sig!
Jag har inte upplevt/märkt strukturerna feminister talar om. Trots att jag fått höra att de kan vara svåra att se för det otränade ögat betyder att jag inte ser dem att hela fenomenet inte existerar. Detta trots att andra, som är mer insatta i ämnet än jag, vittnar om att de visst gör det. Jag har heller aldrig sett en svart svan utan bara hört folk berätta om dem/sett dem på bild. De existerar således inte heller.
 
Känner du dig illa behandlad är det ditt eget fel eftersom du genom att känna dig illa behandlad visar att du är negativ och bara klagar. Istället borde du kavla upp armarna och få det du vill göra gjort. Det här vet jag, eftersom jag har fått det mesta jag vill ha i livet. Det hade givetvis ingenting med den privilegierade positionen jag föddes in i att göra.
Jag fick höra att allt var möjligt när jag var liten. Det sade min mamma till mig. Och eftersom jag personligen har lyckats så bevisar ju det här att allt faktiskt är möjligt. För det som gäller för mig gäller ju givetvis för alla andra också, vilket är anledningen till att jag nu ska skälla ut elever som inte kan hoppa höjdhopp på gympalektionerna. Att de bara har ett ben rör mig faktiskt inte i ryggen, eftersom jag kunde hoppa höjdhopp och då kan alla det.
Missgynnar systemet dig så är det det ditt eget fel, för du kan ju faktiskt be om att bli bättre behandlad. Att kvinnor setts som sämre genom så gott som hela historien och oftast behandlats som skit beror förstås på att de inte bad om att behandlas bättre. Av det här följer ju att ojämställdheten bara finns eftersom du tror att den finns, och om du slutar tro att den finns så kommer du inte heller hindras av den.
 
Vi borde inte försöka förstå manligt och kvinnligt, då blir folk bara förvirrade. Kön ska istället vara precis som det ser ut idag eftersom alla är bekväma med det trots att jag fått motsatsen bevisad för mig personligen genom många brev skickade till mig. Det här hände när jag själv efterfrågade folks upplevelser och historier av det. Jag har förstås inte tagit det till mig, eftersom jag innerst inne inte alls ville att någon skulle försöka övertyga mig, trots att jag skrev något i den stilen.
Jag är en förebild eftersom jag är stolt över något jag inte hade någon som helst kontroll över, nämligen mitt kön. Jag är troligtvis också stolt över annat jag inte valt, t ex att jag är född som vit och rik i ett av världens mest privilegierade länder och att Loreen vann melodifestivalen. Det är fullständigt rationellt för mig att vara stolt över det här, trots att jag inte gjort något själv.
Att vara "kvinnlig" och då i förlängningen att vara kvinna, betyder vissa exakta saker. Är du inte på det här sättet kan du inte vara kvinnlig. Ett steg längre innebär det här att en person som inte faller in i dessa förutbestämda kategorier är lite mindre kvinna än vad sådana som jag är. Det här förstärker jag genom att använda mig av uttryckssätt som "vissa tjejer vill ju vara tjejer". Det är ju synd för de personerna som inte är som jag, men jag tror ändå inte på att sådana existerar.
 
Jag tycker också det är väldigt provocerande idag att helt och hållet följa normen för hur en ska bete sig. Annat som folk tycker är provocerande men som jag modigt nog gör ändå är att gå på två ben, äta mat och duscha regelbundet.
Jag tycker att det är upp till alla att själva välja hur de vill leva. Det hindrar mig inte från att aktivt motarbeta de som vill skapa bredare roller för folk att faktiskt få leva som de skulle vilja leva. Jag ser inga problem med det här.
 
Som avslutning vill jag säga att samhället är jämställd och att jag har män i mitt liv jag älskar. Det här tror jag inte feminister har, av någon outgrundlig anledning.
Jag är för att kämpa för att fler kvinnor ska hamna i chefsposition, men jag tror inte på att kämpa tillsammans med andra. Jag vet inte riktigt hur vi i så fall bör kämpa för en samhällsförändring, men troligen något om starka individer som Ayn Rand snackade om. För det fungerar alltid så bra. Det är i alla fall dåligt att bli arg när en kämpar för förändring.
Jag gör allt jag vill här i livet. Det beror på att jag tar för mig. Och att jag haft alla förutsättningar för det, jag har fått all uppmuntran, den rätta utbildningen och resurserna som krävts har givits till mig. Jag har dessutom haft rejält med tur. Men det tänker jag inte erkänna.

Vad försäljningen av ett sjukhus egentligen innebär

Ponera att vi har följande situation framför oss:
Staten har ett sjukhus. Staten säljer sjukhuset till en privat aktör.
Och det finns de som tänker att det kanske inte är så mycket mer med det. Men de ser inte konsekvenserna försäljningen av ett sjukhus faktiskt får.
Enligt Alliansen är det här något enormt positivt. Varför det skulle vara positivt är dock en smula oklart, eftersom det hela inte nämnvärt ökar den av liberaler så hårt omhuldade konkurrensen; antalet sjukhus förblir ju detsamma. Det enda som ändrats är att där staten tidigare hade ett sjukhus har staten nu en hög med pengar.
Det hela leder heller inte till en ökning i sjukhusets effektivitet. Det finns ingenting som säger att en stat per definition är sämre på att driva sjukhus än vad ett privat företag är. Tvärtom finns det snarare tendenser som visar att stater kanske är mer lämpade att göra det, då de inte är vinstdrivande på samma sätt. Det kan möjligen leda till att sjukhuset blir mer ekonomiskt inkomstbringande, eftersom företag kan skära ned på sätt som stater ofta inte kan göra.
Det hela är dock fortfarande något enormt positivt enligt Alliansen. Och det hade kanske inte varit så mycket mer med det ifall sjukhuset var något som inte riktigt fyllde en funktion i samhället.
 
Problemet är att folk fortfarande blir sjuka och sjukhuset fortfarande behövs. Då vi har en statligt finansierad sjukvård i Sverige så är det också staten som betalar för vården. När sjukhuset tillhörde staten var det bara kostnaden av själva behandlingen som staten behövde betala. Men när någon annan nu äger sjukhuset så kommer de, förut kostnaden av själva behandlingen, också vilja ha pengar utöver eftersom de vill gå med vinst.
Det här leder till att staten nu måste betala mer för varje behandling, men det innebär också att staten inte längre har kvar sjukhuset som resurs att göra vad de vill med.
 
Sjukhus är också en form av kapital i sig. Men till skillnad från vanligt låst egendomskapital i stil med hus, som sjukhusen ofta säljs som, innefattar sjukhus också en verksamhet som har potentialen att tjäna in pengar, i stil med en affär.
Nu påstår jag inte att sjukhus i statlig regi går plus, det bör de inte göra, men eftersom vården fortfarande kostar symboliska summor så innebär sjukhusets verksamhet fortfarande att det finns en inkomst till sjukhuset. Den här inkomsten är dessutom något som fortlöper (till en viss gräns). Det innebär att varje krona som en patient betalar in till sjukhuset också hamnar hos sjukhusets ägare.
Ifall staten nu säljer sjukhuset, så går den här inkomsten staten förlorad. En stat som säljer ett sjukhus byter helt enkelt egendomskapitalet som sjukhuset är mot en klump pengar, men förlorar också den löpande inkomsten.
 
Olika behandlingar är också olika lönsamma att genomföra. T ex är ovanliga sjukdomar med dyra lösningar mycket mindre attraktiva då de inte är kostnadseffektiva att behandla. Ett statligt ägt sjukhus har inte lönsamhet som syfte, vilket innebär att det inte gör så mycket om en specifik behandlingstyp inte är så lönsam. Sjukhuset existerar för att hjälpa folk. Men för ett sjukhus där lönsamhet är en del av syftet så är det inte alls lika intressant att investera i de dyrare och mer sällan behövda behandlingarna. Det här får då som konsekvens att människor som har oturen att få en ovanlig sjukdom som kostar mycket att behandla riskerar att tvingas gå utan vård eftersom det inte är kostnadseffektivt nog att behandla dem.
 
Den stora skillnaden ligger i att ett företag existerar för att göra vinst. Det är företagets enda syfte. Det här innebär inte att det inte finns företag som kan göra gott, eller att företagare skulle vara onda människor. Det betyder bara att ett företags enda syfte är att göra vinst.
En stat däremot, existerar, åtminstone enligt de idag av de flesta anammade Upplysningsidealen, för att värna om sina medborgare. Det kan förstås diskuteras på hur bra staterna är på att göra det, och jag skriver personligen under på att de flesta av dagens stater är enormt mycket bättre på att värna om de rika och mäktiga än vad de är på att värna om de svagare, men oavsett om de lyckas eller inte så är statens syfte i teorin fortfarande att värna om medborgarna. Om inte annat så för att staten till sin helhet består av sina medborgare. Inga medborgare = Ingen stat, helt enkelt.
Det är också på grund av det här en stat också bör anses vara lämpligare att driva ett sjukhus än vad privata aktörer är. Statens och sjukhusets syften stämmer helt enkelt överens eftersom sjukhusets grundläggande syfte också är att ta hand om människor.
 
Det är också på grund av det här som sjukhus och liknande välfärdsinstanser inte bör säljas ut:
Först och främst är det en förlustaffär då staten gör om fasta resurser till lösa men på grund av det också förlorar den fortlöpande inkomsten.
För det andra gör staten av med mer pengar för samma vård.
För det tredje gör företag prioriteringar med vinst i fokus, medan staten har möjlighet (gör det dock inte alltid) att göra prioriteringar med patienten i fokus.
Och slutligen flyttar vi ägandet och driften av välfärden från en instans som har att hjälpa människor som syfte till en instans som har att tjäna pengar som syfte. Och det blir i längden bisarrt.
 
Så vad sägs om att vi slutar sälja ut almännyttan?!
 
 
Ber om ursäkt ifall inlägget är lite rörigt. Har inte sovit ordentligt på rätt länge.

RSS 2.0