Highschoolfilmernas problematik

Jag lyssnar på låten Teenage Dirtbag av Wheatus. Den kom ut år 2000 och jag lyssnar på den för att det tidigare i år var två som uppträdde med den under ett event jag och några till höll i (medvetet vagt eftersom min post där är opolitisk och jag inte vill blanda mitt engagemang där med mina politiska åsikter), vilket ledde till att den återigen hamnade i min mentala spellista av låtar jag då och då får på hjärnan.
Låten handlar om en person, en kille i musikvideon, som är intresserad av den populära tjejen i skolan. Tjejen är givetvis ihop med en populära killen som är ett as, den klassiska "jock"-stereotypen som spöar nördar för skojs skull. Låtens berättarjag är, eller framställs som, just en nörd.
 
Det här är inte på något som helst sett ett nytt koncept utan är snarare standard inom highschoolfilmer, vars karaktärsgallerier mer eller mindre är kända för att enbart bestå av stereotyper. Och det här är en del av filmernas charm. Det är ett misstag att påstå att highschoolfilmernas huvudsakliga publik består av just ungdomar i den åldern (ungefär gymnasiet), de förstår att filmerna inte representerar verkligheten, utan den främsta målgruppen är snarare unga vuxna som nostalgiskt tittar tillbaka mot en tid då allting, i efterhand, kändes enklare.
Att det känns så är givetvis ett resultat av nostalgins effekt men på ett plan var det också enklare. Tonårstiden må vara den jobbigaste period de flesta av oss går igenom, men samtidigt är mångas världsuppfattningar väldigt svartvit, och problemen, även om de var tuffa då, kan i efterhand kännas en smula banala.
Missförstå mig inte nu, jag försöker inte nonchalera det helvete tonårstiden är för många men tonåringar är generellt sett mindre mogna än vuxna. Det gör förstås inte deras problem mindre allvarliga eller deras smärta mindre äkta, men det gör att det som är ett problem för en ung människa inte nödvändigtvis ses som lika allvarligt av någon som lämnat några fler år bakom sig. Jag är också medveten om att alla problem vi haft men tagit oss igenom känns enklare än de som för tillfället plågar oss, det är därför vi blir nostalgiska. Men tonåringar tenderar att se saker mer svartvitt än de sedan gör när de blivit lite äldre.
 
Eh. I alla fall.
Jag gillar highschoolfilmer av samma anledning som jag gillar barnprogram. De är mysiga och problemen är ofta ganska lättlösta och den svartvita uppdelningen av ont-gott, dumt-snällt, rätt-fel och så vidare ger mig en välbehövlig paus från världen. Men, det finns avgjort problem med highschoolfilmerna, och det som retar mig mest är det pinsamt uppenbara faktumet att den "snälla nördkillen" är lika ytlig som den "tuffa elakingen"!
 
Om vi tar uppdelningen ovan, som är ett ständigt återkommande fenomen, så brukar handlingarna se ut ungefär såhär:
Nördkillen™ trånar efter den Snygga Tjejen™. Hon är ihop med Aset™. Hon känner inte Nördkillen™, eller är bara ytligt bekant med honom (han kanske hjälper henne med historialäxorna eller något sådant) samtidigt som han går, håller käften och hoppas på att hon en dag ska lägga märke till honom och se bortom hans kanske lite oattraktiva yttre (med brasklapp för att det är Hollywood) och se hans personlighet. Det är lite klassiskt Nice Guy™-beteende, om vi bortser ifrån att Nördkillen™ oftast inte blir bitter (detta för att bitterheten är ett resultat av när den av filmen utlovade tjejen aldrig dyker upp i verkligheten och Nice Guy™ vägrar förstå att tjejer inte är Selecta-automater som en lägger in snällhetsmynt i tills det trillar ut sex). Filmen slutar med att Snygga Tjejen™ inser att Aset™ är ett as, oftast då hon till sin stora förvåning upptäcker att Aset™ inte bara är ett as mot alla andra utan också mot henne, vilket får henne att bli ihop med Nördkillen™.
 
Problemet här, för den som missade det, är att det skapar en skev standard där kvinnor förväntas se förbi yttre defekter, samtidigt som de själva enbart värderas utifrån sina utseenden. För anledningen till att Nördkillen™ överhuvudtaget är intresserad av Snygga Tjejen™ är just för att hon är snygg och populär, vilket innebär att han är precis lika ytlig som Aset™. Han är bara diskretare med sin ytlighet.
Och här kan jag känna att de första American Pie-filmerna gjorde ett rätt (bland så många, många fel), då Jim i valet mellan Snygga Tjejen™ (ish) och nörden väljer den sistnämnda eftersom han har roligt med henne (bör dock tilläggas att Alyson Hannigan kanske inte riktigt är min tolkning av en oattraktiv nörd, men det kanske bara är jag).
Det är dock ett återkommande problem i highschoolfilmerna och anledningen till att det blir såhär är att filmerna oftast är skrivna utifrån ett manligt perspektiv, och vill sälja idén om revansch till män som kanske var lite nördiga och aldrig fick bli ihop med Snygga Tjejen™.
 
Så hur bör en göra?
Tja, jag skulle ljuga om jag påstod att det här var en överdrivet falsk representation av verkligheten eftersom kvinnor i verkliga livet också förväntas se bortom utseende samtidigt som de i princip helt värderas utifrån sitt eget. Men vi måste komma ihåg att kulturen står i ett växelverkande förhållande till verkligheten då den inte bara är en avbild, utan också bidrar till att skapa den. Så kanske är det dags för highschoolfilmerna att ta första steget?
 
För övrigt vore det inte fy skam om de kunde sluta hylla de rika så blint också, eller ha en rolllista som inte bara består av vita. Men tja, det är ju USA.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0