Borde vi tillåta hemundervisning?

Nej, det borde vi inte.
 
Att jag, som blivande lärare, tänker såhär är kanske inte särskilt förvånande. Och i mitt tycke kan det här egentligen kännas som något av en icke-fråga, men i och med nyliberalismens ökade genomslag har också fler börjat förespråka den ack så tvivelaktiga "rätten" att själva få undervisa sina barn. Så jag tänkte förklara varför idén med hemundervisning är komplett galen.
 
Det är en fråga om utbildning
Jag pluggar en fem år lång utbildning för att bli lärare i två ämnen, svenska och historia. Att det då ska komma någon och påstå sig vara lika kapabel att undervisa i de ämnena som jag kommer bli med motiveringen att hen minsann är vuxen och har "livserfarenhet" eller att hen gått gymnasiet själv och då lärt sig vad det handlar om är för mig fullständigt bisarr.
Först och främst har det hänt en del med vetenskapen de senaste trettio-något åren, och det som lärs ut på gymnasiet har förändrats. Vidare ställer jag mig väldigt skeptisk till att folk skulle ha ett så perfekt minne att de minns allt de lärde sig under sin skoltid. Lägger vi dessutom till att jag efter fem år bara blir behörig lärare i två ämnen, och att elever läser bra många fler ämnen än det så blir idén om att vem som helst skulle sitta på tillräcklig kunskap helt vansinnig. Vi går i skola för att utbilda oss, och när vi läser på universitet så blir vi, på sätt och vis, experter inom våra egna områden. Även om vi går in djupt i våra intressesfärer så är det en stor skillnad på att ha utbildats i det och att inte ha utbildats i det. Det finns säkert hobbyhistoriker som har bättre koll på historia än vad jag kommer att ha när jag är färdigutbildad, men majoriteten av alla människor kommer inte att ha det. Inte ens de som är intresserade av historia.
 
Men även om vi bortser ifrån ämneskunskapen så besitter de flesta icke-lärare fortfarande inte tillräckligt med kunnande för att vara goda lärare. Det är nämligen skillnad på att vara kunnig inom ett ämne och att kunna lära ut det ämnet (ett faktum som många undervisande professorer är tragiskt ovetande om). Att undervisa är helt enkelt väldigt mycket svårare än att bara ställa sig framför en klass och rabbla upp en massa fakta, vilket är anledningen till att du fortfarande inte får bli gymnasielärare i historia även om du sitter med en magisterexamen i ämnet. Du måste fortfarande läsa didaktik.
 
Jag skriver helt under på att vuxna ofta är mer allmänbildade än tonåringar. Det är en konsekvens av livserfarenheten. Men bara för att en person vet mer än någon annan inom ett område gör det dem fortfarande inte till experter. Och definitivt inte till lämpliga lärare.
 
 
Det är en fråga om social kompetens
Social kompetens är inget vi föds med, det är något vi lär oss. Hur vi beter oss mot varandra, hur vi håller ett samtal, hur vi för oss i sociala situationer, allt det är färdigheter vi lärt oss genom interaktion med andra människor. Fler möten innebär fler möjligheter att lära sig, och eftersom vi i skolan möter väldigt många, väldigt olika människor innebär det att vår sociala kompetens får en möjlighet att bli bredare.
Visst, olika människor har olika lätt med det sociala, det säger jag verkligen inte emot, men precis som att vissa har lättare än andra att bli bra på fotboll så kommer ingen fortfarande någonstans utan träning.
 
Människor är dessutom på det stora hela sociala varelser. De flesta av oss behöver social interaktion för att må bra. Barn som inte går i skolan kommer troligtvis inte att möta lika mycket andra barn, och lär då inte heller ha möjlighet att skaffa sig lika mycket jämnåriga vänner. Eftersom de fortfarande är sociala kommer de istället försöka vända sig innåt mot familjen för att få sitt sociala behov tillfredsställt. Jag säger verkligen inte att det är negativt med en nära social relation till sin familj, tvärtom, men det är fortfarande väldigt viktigt att vi har vänner i vår egen ålder. Vi ska ju helst söka oss utåt och lämna familjen någon gång, inte vara beroende av dem hela livet. Jag förstår att det här svider för många föräldrar (tycker rätt synd om mina egna eftersom jag är så fruktansvärt usel på att höra av mig) men samtidigt är det en del av hur det bör vara. Det är så de flesta av oss människor fungerar, och att som förälder insistera på hemundervisning på grund av separationsångest är knappast rättvist mot barnet.
 
 
Det är en fråga om värderingar
Det huvudsakliga argumenten för att tillåta hemundervisning är att föräldrarna själva vill bestämma vilka värderingar deras barn ska utsättas för. Det här ser jag som en form av barnmisshandel.
I skolan möter vi som sagt väldigt mycket olika människor, och med det får vi också väldigt många olika nya perspektiv och åsikter som vi tvingas ta ställning till. I de här mötena utmanas vår egna förförståelse och vi tvingas ompröva våra ståndpunkter. Huruvida vi sedan ändrar åsikt eller inte är irrelevant, men vi har fortfarande utvecklats genom att tvingas ta ställning till en åsikt som inte stämmer överens med vår egen (assimilation och ackommodation för den som är intresserad av Piaget).
Även om vi bortser ifrån en eventuell förändring av åsikter så är det fortfarande väldigt nyttigt för barn att veta att alla inte har samma perspektiv eller samma åsikter som de. Det ökar deras empatiska förmåga.
 
Skolan har också värderingar. Det här kommer vi inte ifrån, och skollagen är knappast neutral. Vi lärare ska uppmuntra demokrati, allas lika värde och rättigheter, ett allmänt schyst beteende och följande av Sveriges lag. Det är en del av vårt uppdrag, men det är ett uppdrag som formulerats genom en folkvald process. Vi, som ett samhälle, har via demokratiska processer kommit fram till vilka värderingar vi vill premiera i det här samhället, och det är också dessa som skolan lär ut. Sen får folk givetvis tycka vad de vill, Sverige är ingen tankediktatur (oavsett vad Avpixlat än försöker lura i folk), men vi har fortfarande värderingar vi byggt samhället på. Och även om skolan inte är neutral så är det acceptans som i hög grad lärs ut. Skolan lär ut att du får bilda dig din egen uppfattning. Att som förälder gå ifrån det och istället tvinga på sin egen politiska, religiösa eller etiska bild på sina barn är inte acceptabelt.
 
 
Det är en fråga om rättigheter
Det hemundervisningsförespråkarna i hög grad bygger sin argumentation på är att de som föräldrar har rätt att bestämma vad som är rätt för deras barn. Problemet är att de inte har det, och många föräldrar klarar inte av att bestämma eller ens avgöra vad det är som faktiskt är bäst för ungarna. Barn är inte en ägodel för föräldrarna att göra vad de vill med. De är människor, och föräldrar bör inte ha rätt att göra vad som helst med barnet. Om ett barn blir sjukt så bör det inte vara föräldrarnas rätt att vägra att söka sjukvård för att istället förlita sig på bön/healing/något annat ovetenskapligt nonsens. Och om ett barn kommer till skada på grund av något sådant här (tragiskt nog inte helt ovanligt) bör föräldrarna förlora vårdnaden och slängas i fängelse.
Det är därför vi säger att föräldrar är "vårdnadshavare", inte "ägare" av barnet.
 
Bilden vi matas av från de som förespråkar hemundervisning är två extremt kunniga och välutbildade föräldrar som vill hålla sina barn borta från en förfallande skola i kaos där ungar mobbas och misshandlas och ingen ändå lär sig ett dugg. Men den här bilden stämmer inte överens med vilka det är som främst kommer att nyttja hemundervisningsmöjligheterna.
Det kommer istället framför allt att användas av religiösa fanatiker som vill indoktrinera sina barn till att aldrig tänka något annat än vad de själva gör. Det är kreationister, vetenskapsföraktare, hbtq-fober och rasister som kommer att använda det här för att se till att deras barn får en lika trång världsbild som de själva. Människor som vägrar acceptera skolans värdering om lika värde och skolans fokus på vetenskap. Missförstå mig inte, de menar säkert "väl", men att utsätta barn för den sortens "välmening" är barnmisshandel.
 
Barn ska gå i en allmän skola. Det är en fundamental del av deras mänskliga rättigheter.
 
 
Skolan är inte perfekt. Tvärtom så finns det väldigt mycket brister med den. Men att stänga in sig i sin egen bubbla och högaktningsfullt skita i omvärlden kommer inte lösa några problem, utan det kommer bara göra det hela värre. Även om vi skulle utgå ifrån att hemundervisning skulle fungera så bra som förespråkarna påstår, vilket det inte gör (!), så är det fortfarande inte rätt beslut.
Ifall du åker på ett skepp som börjar läcka så tar du inte den enda livbåten och lämnar resten av passagerarna att dö. Du hjälper till med att täta läckan.
 

Därför bojkottar jag Nick Caves konsert

När jag för någon månad sedan eller så fick höra att Nick Cave & the bad seeds skulle komma till Sverige igen blev jag först eld och lågor. Jag har lyssnat på dem sedan jag var runt sjutton, och de två gångerna jag redan sett dem har varit två av de bättre konserterna jag varit på (tillsammans med Joe Jackson och Dir en grey) så det var inga som helst tvivel om att jag skulle gå och se konserten som annonserades ut.
Sen såg jag den faktiska reklamen för den, och för den senaste skivan.
Och nu är jag bara så trött.
I promotionaffischen står Cave till vänster i bild, iklädd svart kostym mot en vit bakgrund och håller upp en dörr. Till höger i bild står en naken kvinna med huvudet böjt så att håret täcker hennes ansikte.
Och jag känner att nej. Någon jävla måtta får det vara.
 
Folk talar om att sex säljer. Så länge jag kan minnas har det alltid funnits självutnämnda intellektuella som cyniskt konstaterar att en produkt säljer bättre om sex används i marknadsföringen.
Jag vill modifiera det uttalandet.
För när allt kommer till kritan tror inte jag att det handlar om att sex skulle sälja. Jag vill påstå att sex utifrån ett heterosexuellt, manligt perspektiv är vad som säljer. För det är nästan bara kvinnor som kläs av i reklamerna och framställningen vinklas till en manlig publik.
Det är också där vi märker att det inte handlar om att sex säljer, eftersom bilder på lättklädda män i så fall varit lika vanliga. Visst, det finns sådana bilder också, men de är extremt mycket färre och de produkterna riktar sig överlag till män. Produkter riktade till kvinnor brukar även de säljas med sexualiserade bilder på kvinnor.
Problemet är också att de självgoda idioter sitter och försvarar den här "marknadsföringstekniken" med argument om att "jo, men det fungerar ju" inte tänker på att det är vi som tillåter det att fungera. Det är vårt fel, vi konsumenter, eftersom att vi fortsätter köpa skiten.
Och det här gör mig bara trött.
 
Den här bilden är dessutom ett riktigt ruttet exempel på att sälja med sexism. Nu kan jag verkligen inte göra en läsning av bilden i stil med genusfotografen, men ett av problemen med bilden är att vi inte ser kvinnans ansikte. Då reduceras hon ytterligare till bara en kropp. Hon visar inte ens det mest individ-kopplade av våra kroppar, ansiktet, utan det blir pinsamt tydligt att hon inte är med på bilden i egenskap av henne själv. Hon är med i egenskap av kropp.
 
Jag tror det jag retar mig mest på är att det fortfarande är så vanligt förekommande, men samtidigt att det sällan är så här tydligt som det är på den här bilden. Och på ett plan känner jag mig lite besviken.
Och jag vet att min bojkott inte kommer göra någon skillnad eller förändra världen. Det är inte därför jag bojkottar. Jag bojkottar för att den här skiten bara gör mig så oändligt trött, och det gör att jag känner mig opepp och osugen på att alls gå på konserten.
Men jag skulle samtidigt vilja uppmuntra fler att bara säga nej. Vägra köpa saker som säljs på det här sättet. Om människor menar att sex (ism) säljer så är det väl ändå dags att vi ser till att det slutar fungera? Det är inte okej att lite mindre hälften av jordens befolkning fortfarande betraktas som redskap för försäljning, ren utsmyckning eller statussymboler.

När "partnervåld" och när "mäns våld mot kvinnor"?

Att vi i dagens samhälle har ett oerhört problem med partnervåld bör det rimligtvis inte råda några tvivel om. Givetvis finns det de som motsätter sig, det gör det alltid, men om vi kort lämnar dem därhän så tänkte jag gå in på en fråga om de olika begreppen "partnervåld" respektive "mäns våld mot kvinnor".
Många som använder det sistnämnda får mycket kritik för att det begreppet osynliggör partnervåld som riktas mot män och partnervåld som riktas mot kvinnor i samkönade relationer. Jag anser att det finns en mycket god poäng i kritiken, och jag använder själv främst uttrycket "partnervåld" men samtidigt kan jag inte skriva under på att "mäns våld mot kvinnor" skulle vara fel att använda. Så jag tänkte ta och bena ut det hela en aning.
 
Från mitt perspektiv handlar begreppen nämligen om två olika, om än väldigt nära relaterade, saker. Ordet "partnervåld" syftar enligt mig på själva fenomenet när någon misshandlar sin partner, medan ordet "mäns våld mot kvinnor" istället syftar på strukturen. Jag vill mena att det finns en strukturell problematik i partnervåld som begås av män mot kvinnor, i den bemärkelse att kvinnor är strukturellt underordnade män. Det leder till att våldet i fråga också blir ett uttryck för den strukturen. Det innebär inte att våld av män mot kvinnor skulle vara värre än någon annan sorts relationsvåld, utan bara att det till viss del kan anses fungera annorlunda eller att det finns andra beståndsdelar.
Givetvis måste varje fall av partnervåld betraktas enskilt, inget brott är det andra likt, men vi kan fortfarande tala om bakomliggande strukturer. Och jag vill påstå att vi, om vi ska kunna få bukt med problemet, också måste förstå de gemensamma dragen i våldet.
 
När jag säger att "mäns våld mot kvinnor" betecknar en struktur säger jag inte att det skulle vara den enda strukturen som finns. Det är klart möjligt att det också finns en strukturell problematik i partnervåld som drabbar män eller kvinnor i samkönade relationer. Jag vill definitivt påstå att "den klassiska örfilen" som en kvinna ger sin manlige partner också är ett exempel på en strukturell företeelse. Det ses som socialt accepterat för en kvinna att ge sin manlige partner en örfil eftersom A) män ses som större och starkare än kvinnor och förväntas tåla mer och B) kvinnor ses som svagare vilket gör att våld från dem betraktas som ofarligt och "mesigt" (i brist på bättre uttryck).
 
Sen kommer det också kritik mot begreppet "mäns våld mot kvinnor" där kritikerna menar att begreppet skulle inkludera alla män och utmåla dem som våldsverkare. Det håller jag däremot inte med om. I satsen "mäns våld mot kvinnor" är "våld" huvudordet medan "mäns" är en bestämning av det. Satsen syftar alltså på det våld som begås av män mot kvinnor. Ingenstans är "alla", vare sig alla män eller alla kvinnor, implicerat. Det är helt enkelt en fråga om grammatik.

Massor att göra

Jag har helt vansinnigt mycket att göra just de här dagarna, men det kommer ett inlägg antingen ikväll eller imorgon.
 
Meanwhile, here's a llama:
 

Ordet "gubbslem" gör att ingen lyssnar

Jag tror det är få som missat vad som hände under Gräv 2013, men jag kan ge en kort sammanfattning. Gräv är en journalistkonferens som hölls i Göteborg förra helgen. På den arrangerades det ett event som kallades "Late Night Show", och idén med programpunkten ska ha varit att ha ett "avslappnat, trevligt och underhållande samtal" mellan några profiler, bland annat Maria Sveland och Janne Josefsson. Sveland berättar själv hur hon garanterades att det inte skulle röra sig om någon debatt.
Det hela ledde i alla fall till, vad jag förstått det som, att Josefsson och Täppas Fogelberg gick till ganska besinningslös attack mot Sveland, hennes bok och feminismen i största allmänhet. Påhopp om att vara "antidemokrat" och förespråka en "fascistisk feminism" haglade, mest för att Sveland valt att inte alltid medverka i debattprogram och uppmuntrat till att en ska vägra ta vissa debatter om de blir för påfrestande eller inte tillför något, något som rimligtvis bör ses som en demokratisk rättighet.
Det är klart att Sveland kan och bör kritiseras (jag avhåller mig från att ta upp det hon gör här, eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag tycker om det hon gör), men av allt att döma har Janne Josefsson och co betett sig riktigt vedervärdigt. Men istället för att handla om det, så har säkert hälften av debatten ockuperats av det faktum att Sofia Mirjamsdotter, när hon reste sig upp och protesterade, använde ordet "gubbslem". Och det är väl ändå fruktansvärt tragiskt?
 
Problemet med könade förolämpningar är att de stjäl fokus från debatten. Särskilt när det är könade förolämpningar som riktar sig mot män. Jag vet att det här är orättvist, och ett resultat av ojämlikheten i vårt samhälle. Det är fullkomligt bisarrt att det blir en så stor grej att en man drabbas av en könad förolämpning när det är vardagen för kvinnor i offentligheten. Jag själv tror inte jag någonsin blivit utsatt för en könad förolämpning på det sättet samtidigt som jag mig veterligen inte känner en enda kvinna som inte blivit det och det är vansinnigt.
Men just nu är det så världen ser ut.
 
Missförstå mig inte, jag säger inte att vi ska "gilla läget". Tvärtom är det här något vi bör och ska förändra. Situationen är inte på något sätt acceptabel, men vi måste arbeta med de verktyg vi har. Och som det ser ut nu så kommer debatten fullständigt kapas varje gång ordet "gubbslem" används, istället för att handla om vad som ligger på bordet. Det gynnar inte vår sak överhuvudtaget, utan leder bara till att debatter och diskussioner istället börjar handla om annat. Feminister framstår som lika goda kålsupare och antifeministerna får vatten på sin kran vilket leder till att vi får ännu svårare att få gehör för våra argument. Visst finns det många vi troligtvis inte skulle kunna nå oavsett, men varje gång någon häver ur sig "gubbslem" så får antifeministerna lättare att utmåla en hel "rörelse" som "manshatare" baserat på vad enstaka personer som kallar sig feminister sagt. Vi kommer inte att nå någon jämställdhet på det sättet.
 
Så kan vi inte bara försöka att helt skippa begreppet? Det är skönt att få utlopp för sina aggressioner, men det gör det svårare att skapa en jämlik värld eftersom det stjäl fokus från de frågor som det så desperat behöver fokuseras på. Det är jobbigt att kräva en högre standard av den egna gruppen än vad en kan förvänta sig möta från sina meningsmotståndare, jag har all sympati i världen för det, men från där jag står tror jag att vi är så illa tvungna.
Jag vet att det är orättvist, men vill vi vinna så måste vi vara bättre än alla sexister där ute. Inte sänka oss till deras nivå.
 
 
 
(Om ni är intresserade av vad som hänt så läs gärna vad My Vingren skrivit på Genusfolket. Läs gärna allt som alla har skrivit på Genusfolket)

Att samlas på samma sida

Jag vill argumentera för att det inom feminismen finns plats för så kallade "mansfrågor".
Det kan tolkas som att jag vill argumentera för att feminismen ska bli enbart en mansrörelse. Påståendet är förstås bisarrt men det finns en seriös problematik inbäddat i den absurda gestaltningen. Det är nämligen inte helt ovanligt att det kommer människor ur en maktposition som försöker ta sig tolkningsföreträdet från de som befinner sig i underläge, och ersätta deras diskurser med sina egna. Människor som i brist på bättre uttryck försöker kidnappa någon annans kamp och själva sätta standarden. Det är verkligen inte något sådant jag försöker argumentera för, och även om jag anser att män precis som kvinnor kan och bör engagera sig i kampen för jämställdhet mellan könen anser jag inte att det är en kamp som kan drivas utan kvinnor. I ärlighetens namn anser jag inte att det är en kamp som bör bedrivas utan män heller, helt enkelt för att det är något som engagerar oss alla, men det är långt mycket mindre problematiskt då kvinnor som grupp fortfarande är i underläge jämfört med män som grupp. En kamp för en förtryckt grupp kan inte fungera utan att den förtryckta gruppen är delaktig och har rätten att sätta standarden.
 
Det här kan låta provokativt och många kan nu komma att fråga sig om det verkligen är kvinnors ansvar att kämpa för mäns rättigheter. Jag hävdar att det är en snedvinklad fråga som vittnar om vad det egentligen bör handla om: Att människor kämpar för människors rättigheter.
Det är djupt problematiskt att tala om "kvinnofrågor" respektive "mansfrågor" eftersom det skapar bilden av att frågorna enbart rör och bör drivas av ett kön, något som cementerar bilden av män och kvinnor som i grunden olika trots att det vi rimligtvis bör kämpa för är raserandet av könsrollerna och utplånandet av den binära könsuppdelningen. Det är en falsk dikotomi, då könstillhörighet saknar en minsta gemensam nämnare. Könsgränserna är flytande, och alla kan inte eller vill inte ens klassificeras in i någon av dessa två grupperingar. Det är utifrån det jag vill mena att det inom feminismen finns gott om rum för att driva så kallade "mansfrågor".
 
Med det vill jag inte heller argumentera för att alla feminister nu borde börja prata om män. Vilka frågor en väljer att driva måste vara ett eget val, och alla har vi våra speciella intresseområden. Jag är intresserad av könsroller och populärkultur, så jag driver gärna frågor utifrån det. Samtidigt finns det de som är väldigt insatta och intresserade av frågor om jämställdhet inom skogsindustrin men som inte är särskilt nyfikna på hur kvinnliga karaktärer framställs i datorspel. Vi står inte på olika sidor, men vi engagerar oss inom olika områden.
Min poäng här är att det utan problem går att tala om att fäder inte ses som likvärdiga föräldrar eller pojkars skolresultat under en feministisk flagg.
Jag kräver inte att alla ska börja kalla sig "feminister". Jag skiter fullständigt i om folk vill kalla sig det eller inte, men min poäng är att feminister är inte meningsmotståndare till de som driver så kallade "mansfrågor". "Kvinnofrågor" och "mansfrågor" tar inte ut varandra, det är frågor som bör drivas sida vid sida.
 
Det stora problemet som jag ser är att det ofta blir en vansinnig batalj mellan drivare av så kallade "kvinnofrågor" och drivare av så kallade "mansfrågor". Att det alls blir så här kommer av den här falska dikotomin. Att det inte går att vara engagerad för jämställdhet utifrån fler än ett köns perspektiv. Att det inte går att se att alla kan vara förtryckta inom olika situationer. Vi påverkas fortfarande av den binära könsuppdelningen och dess dikotoma framställan, trots att det är den vi kämpar mot.
 
Jag är inte meningsmotståndare med någon som tycker att mäns rättigheter som föräldrar ifrågasätts. Jag är inte meningsmotståndare med någon som tycker att vi bör undersöka varför pojkar sackar efter i skolan, så vida personen inte vill skylla det här på feminismen.
Mina meningsmotståndare är alla som försvarar könsrollssystemet. De som vill behålla skillnadena mellan könen och de som vägrar se att grupperna "kvinna" och "man" varken är allomfattande eller egenskaper som säger något om hur en människa bör vara. Och att jag inte alltid talar om så kallade "mansfrågor" innebär inte att jag inte stöder dem, precis som att jag dricker vatten till maten inte innebär att jag tycker illa om juice.
 
Så, för att nå poängen i det här inlägget: Vi feminister är inte emot de som engagerar sig för "mansfrågor". Vi är emot de som engagerar sig mot feminismen, eller som försöker skylla allt dåligt som händer män på oss. Det går alldeles utmärkt att vara feminist och också engagera sig för att män ska få det bättre, och genom att krossa könsrollerna så får vi bukt med många av de problem som drabbar både män och kvinnor.

Hur bör en uppmärksamma kvinnodagen?

Idag är det den internationella kvinnodagen och det finns säkert de som undrar hur en sådan dag bör uppmärksammas, så jag tänkte ge lite tips:
 
Gå med i RFSUs barnvagnsmarsch mot mödradödlighet.
 
Delta i ett torgmöte och lyssna på inspirerande tal (16:00 på torget vid Gränden i Linköping).
 
Skänk en gåva till en kvinnojour eller någon liknande organisation.
 
Uppmärksamma folk under dagen om att vi fortfarande lever i ett samhälle med en patriarkal struktur som vi kan motarbeta bara vi vill det. Starta diskussioner, ta debatter, och försök göra folk medvetna om könsrollernas negativa effekter på allas våra liv.
 
 
Något jag dock avråder ifrån är att följa alla de råd som går ut på att "var snäll mot kvinnor idag", av den enkla anledningen att jag inte tycker att det behövs en särskild dag för att vara snäll på. Det ska en alltid vara. Och jag tycker inte att en bör vara särskilt snäll mot någon baserat på hens könstillhörighet. Det är viktigt att vara snäll mot alla.
Jag är inte emot separatistiskt arbete förutsatt att det kan motiveras (en bör dock vara försiktig med det), men snällhet är verkligen inget jag tycker det kan motiveras att bara vara mot en grupp. Det finns ingen som helst anledning till att inte vara snäll oavsett.
 
Det bör tilläggas att jag inte är rätt person bedöma om ett sätt att uppmärksamma kvinnodagen på är "rätt" eller "fel", "bra" eller "dåligt". Det är inte upp till mig att avgöra. Men jag kan ge mina tankar och tips på området.
 
 
Sen vill jag också passa på att tipsa om att första delen av Anita Sarkeesians granskning av porträtteringen av kvinnor i dator- och tv-spel som äntligen kommit ut! Se den!

Hur vi luras av den politiska retoriken

Under väldigt lång tid i vår historia har information varit något av en bristvara. Det har ofta tagit väldigt lång tid för information att nå fram, samtidigt som den information som väl nått fram varit tämligen knapphändig. Men under 1900-talet förändrades det här. I samband med tidningarnas, radions och tv:ns utbredning har allt fler människor nåtts av information från hela världen utan att behöva lämna sina hem. Idag möter vi mer information än någonsin tack vare internet, men detta överflöd av fakta har lett till andra problem. Istället för att behöva anstränga oss för att få tag på informationen behöver vi idag arbeta för att sålla bort för oss ointressant eller falsk information.
Inom mediala, men kanske främst politiska sammanhang har informationsspridandet också kommit att bli något av en konstart, och även om människor alltid använt sig av felaktig eller vinklad information och retoriska knep för att lura eller övertyga andra så är det idag långt mycket mer utbrett än vad det någonsin varit tidigare. Så jag tänkte gå igenom några av de tekniker som används för att skapa en bild av sig själv och/eller det en säger som, även om det kanske inte är renodlat lögnaktigt, åtminstone kan vara grovt manipulativt. Vissa av de sakerna jag tänkt ta upp är medvetna tekniker, annat är mer en allmän diskurs som kommit att färga delar av samhället.
 
 
Den råa sanningssägaren: Profilerar sig genom att tala med ett enklare, mer direkt språk, och drar sig ofta inte för att uttrycka sig hårt eller förolämpa folk. Det här skapar bilden av en rättfram ärlighet, särskilt i dagens politiska klimat där många politikers anföranden tycks bestå av mer satsadverb än faktiskt innehåll.
Problemet är att hur en person säger något inte har ett dugg att göra med vad hen faktiskt säger, och det går att häva ur sig vilka lögner som helst och ändå låta rättfram och direkt. Vi luras att tro att sanningen för den här människan är såpass viktig att hen inte drar sig för att bli ogillad eller förolämpa folk i sitt mål att föra fram saker i ljuset, trots att det lika gärna kan vara rena åsikter eller regelrätta lögner som personen i fråga för fram.
 
Den ensamme: Vi människor har en tendens att heja på den ensamme, svage. "Root for the little guy" är ett ständigt återkommande fenomen i vår kultur och få saker gör oss lika tillfredsställda som att se en tillsynes övermäktig motståndare besegras av en chanslös hjälte. En betydande del av alla berättelser i vår litterära kanon ("litterära" här innefattar även muntlig berättartradition, film, serietidningar och datorspel) innehåller element av någon som reser sig upp mot vad som verkar vara omöjliga odds, och som trots allt ändå lyckas.
Problemet här är att många försöker utnyttja det här för att vinna sympatiröster, samtidigt som det skapar en väldigt falsk bild av hur läget egentligen ser ut. SD talar fortfarande om sig själva som de stackars utsatta, trots att de i många mätningar är ett av Sveriges fyra största partier. Och även om de inte varit det så är bara det faktum att de sitter i riksdagen något som vittnar om en oerhört stor makt. Inget parti på en riksdagsposition kan påstås vara direkt maktlöst.
 
Messiaskomplexet: Det här är inte så mycket en teknik som det är en diskursförändring i media. I allt högre grad har det politiska fokuset kommit att fästas vid enskilda personer. Det är sällan lika tydligt som i den amerikanska politiken, där presidentkandidaterna själva får nästan allt fokus, men det förekommer även i Sverige. Det talas ständigt om "Löfveneffekten", "Lööfeffekten", "Sjöstedteffekten" och så vidare, trots att det rimligtvis bör vara ett partis politik vi röstar för, och inte partiets ledare.
Problemet här är att vi i allt högre grad börjar ge våra röster till de partier vars ledare vi gillar bäst, snarare än partier vars politik vi föredrar. Och ett parti med en partiledare som inte gör sig bra medialt riskerar att förlora även röster från människor som sympatiserar med politiken, men inte med partiledaren som person. Ett lysande exempel på det här är rabalderna kring Håkan Juholt. Det kan ju tyckas som att Juholts val av sambo inte har särskilt mycket med socialdemokraternas politik att göra, men tydligen så var det hela extremt viktigt för det svenska folket.
 
Siffertrixandet och presentationen: Jag har redan skrivit om siffertrixande här, men olika former av statistik används skrämmande ofta för att föra fram en halv bild av sanningen. När en person presenterar statistik upplevs hen som seriösare, oavsett var statistiken kommer ifrån, eller vad den egentligen säger. Media har dessutom en tendens att vantolka olika statistiska resultat ganska grovt i sina rubriker, allt för att skapa en mer uppmärksamhetsväckande rubrik.
Problemet här är att statistik och siffror inte automatiskt innebär att personen har rätt. Dels kan statistiken vara falsk, men det vanligaste är att den är noggrant utvald och presenterad för att skapa en viss reaktion. Det är en stor skillnad på formuleringarna: "Hela två av tio riskerar att få cancer!" och "Bara två av tio riskerar att få cancer!" trots att allt jag ändrat är ett ord. Dessutom spelar detaljerna i undersökningens utförande roll. Vilka det är som tillfrågats, hur frågorna är ställda och vad undersökarna valt att titta på gör en enorm skillnad. "Fem av tio tycker att Sverige tar emot för många invandrare" och "I en undersökning bland tusen människor på högerkanten tyckte hälften av de tillfrågade att Sverige tar emot för många invandrare" säger egentligen samma sak, men det förstnämnda låter bra mycket värre än vad det sistnämnda gör, som i ärlighetens namn inte är särskilt förvånande.
 
Listorna: När "fakta" ska presenteras så görs det ofta med hjälp av listor. Listor tilltalar våra hjärnor som är konstruerade för att lägga saker och ting i olika grupper för att öka retentionen över tid. För att vi alls ska kunna förstå vår omvärld krävs det att vi sorterar den mentalt i kategorier, annars kan vi inte hantera all fakta och alla intryck vi ständigt bombarderas med.
Problemet med listor är att de skapar en bild av att säga allt som behöver sägas. När vi ser en lista tror vi att sorteringen redan är gjord, och att den är allomfattande, detta trots att det är extremt lätt att råka "glömma" att placera in något i listan. Listor skapar en extrem förenkling av sanningen som döljer viktiga nyansskillnader. Ta den här jag gjort nu som exempel. Det jag skriver är ju knappast hela sanningen, det finns väldigt många fler retoriska knep och de jag beskriver är långt mycket mer komplicerade än vad jag antyder. Men visst får en känslan av att det här är allt som en behöver veta?

RSS 2.0