Att samlas på samma sida

Jag vill argumentera för att det inom feminismen finns plats för så kallade "mansfrågor".
Det kan tolkas som att jag vill argumentera för att feminismen ska bli enbart en mansrörelse. Påståendet är förstås bisarrt men det finns en seriös problematik inbäddat i den absurda gestaltningen. Det är nämligen inte helt ovanligt att det kommer människor ur en maktposition som försöker ta sig tolkningsföreträdet från de som befinner sig i underläge, och ersätta deras diskurser med sina egna. Människor som i brist på bättre uttryck försöker kidnappa någon annans kamp och själva sätta standarden. Det är verkligen inte något sådant jag försöker argumentera för, och även om jag anser att män precis som kvinnor kan och bör engagera sig i kampen för jämställdhet mellan könen anser jag inte att det är en kamp som kan drivas utan kvinnor. I ärlighetens namn anser jag inte att det är en kamp som bör bedrivas utan män heller, helt enkelt för att det är något som engagerar oss alla, men det är långt mycket mindre problematiskt då kvinnor som grupp fortfarande är i underläge jämfört med män som grupp. En kamp för en förtryckt grupp kan inte fungera utan att den förtryckta gruppen är delaktig och har rätten att sätta standarden.
 
Det här kan låta provokativt och många kan nu komma att fråga sig om det verkligen är kvinnors ansvar att kämpa för mäns rättigheter. Jag hävdar att det är en snedvinklad fråga som vittnar om vad det egentligen bör handla om: Att människor kämpar för människors rättigheter.
Det är djupt problematiskt att tala om "kvinnofrågor" respektive "mansfrågor" eftersom det skapar bilden av att frågorna enbart rör och bör drivas av ett kön, något som cementerar bilden av män och kvinnor som i grunden olika trots att det vi rimligtvis bör kämpa för är raserandet av könsrollerna och utplånandet av den binära könsuppdelningen. Det är en falsk dikotomi, då könstillhörighet saknar en minsta gemensam nämnare. Könsgränserna är flytande, och alla kan inte eller vill inte ens klassificeras in i någon av dessa två grupperingar. Det är utifrån det jag vill mena att det inom feminismen finns gott om rum för att driva så kallade "mansfrågor".
 
Med det vill jag inte heller argumentera för att alla feminister nu borde börja prata om män. Vilka frågor en väljer att driva måste vara ett eget val, och alla har vi våra speciella intresseområden. Jag är intresserad av könsroller och populärkultur, så jag driver gärna frågor utifrån det. Samtidigt finns det de som är väldigt insatta och intresserade av frågor om jämställdhet inom skogsindustrin men som inte är särskilt nyfikna på hur kvinnliga karaktärer framställs i datorspel. Vi står inte på olika sidor, men vi engagerar oss inom olika områden.
Min poäng här är att det utan problem går att tala om att fäder inte ses som likvärdiga föräldrar eller pojkars skolresultat under en feministisk flagg.
Jag kräver inte att alla ska börja kalla sig "feminister". Jag skiter fullständigt i om folk vill kalla sig det eller inte, men min poäng är att feminister är inte meningsmotståndare till de som driver så kallade "mansfrågor". "Kvinnofrågor" och "mansfrågor" tar inte ut varandra, det är frågor som bör drivas sida vid sida.
 
Det stora problemet som jag ser är att det ofta blir en vansinnig batalj mellan drivare av så kallade "kvinnofrågor" och drivare av så kallade "mansfrågor". Att det alls blir så här kommer av den här falska dikotomin. Att det inte går att vara engagerad för jämställdhet utifrån fler än ett köns perspektiv. Att det inte går att se att alla kan vara förtryckta inom olika situationer. Vi påverkas fortfarande av den binära könsuppdelningen och dess dikotoma framställan, trots att det är den vi kämpar mot.
 
Jag är inte meningsmotståndare med någon som tycker att mäns rättigheter som föräldrar ifrågasätts. Jag är inte meningsmotståndare med någon som tycker att vi bör undersöka varför pojkar sackar efter i skolan, så vida personen inte vill skylla det här på feminismen.
Mina meningsmotståndare är alla som försvarar könsrollssystemet. De som vill behålla skillnadena mellan könen och de som vägrar se att grupperna "kvinna" och "man" varken är allomfattande eller egenskaper som säger något om hur en människa bör vara. Och att jag inte alltid talar om så kallade "mansfrågor" innebär inte att jag inte stöder dem, precis som att jag dricker vatten till maten inte innebär att jag tycker illa om juice.
 
Så, för att nå poängen i det här inlägget: Vi feminister är inte emot de som engagerar sig för "mansfrågor". Vi är emot de som engagerar sig mot feminismen, eller som försöker skylla allt dåligt som händer män på oss. Det går alldeles utmärkt att vara feminist och också engagera sig för att män ska få det bättre, och genom att krossa könsrollerna så får vi bukt med många av de problem som drabbar både män och kvinnor.

Kommentarer
Postat av: Linnéa

Bra skrivet!

Svar: Tack! =)
auuus

2013-03-11 @ 12:40:55
URL: http://beingtwinflower.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0