Hur vi luras av den politiska retoriken

Under väldigt lång tid i vår historia har information varit något av en bristvara. Det har ofta tagit väldigt lång tid för information att nå fram, samtidigt som den information som väl nått fram varit tämligen knapphändig. Men under 1900-talet förändrades det här. I samband med tidningarnas, radions och tv:ns utbredning har allt fler människor nåtts av information från hela världen utan att behöva lämna sina hem. Idag möter vi mer information än någonsin tack vare internet, men detta överflöd av fakta har lett till andra problem. Istället för att behöva anstränga oss för att få tag på informationen behöver vi idag arbeta för att sålla bort för oss ointressant eller falsk information.
Inom mediala, men kanske främst politiska sammanhang har informationsspridandet också kommit att bli något av en konstart, och även om människor alltid använt sig av felaktig eller vinklad information och retoriska knep för att lura eller övertyga andra så är det idag långt mycket mer utbrett än vad det någonsin varit tidigare. Så jag tänkte gå igenom några av de tekniker som används för att skapa en bild av sig själv och/eller det en säger som, även om det kanske inte är renodlat lögnaktigt, åtminstone kan vara grovt manipulativt. Vissa av de sakerna jag tänkt ta upp är medvetna tekniker, annat är mer en allmän diskurs som kommit att färga delar av samhället.
 
 
Den råa sanningssägaren: Profilerar sig genom att tala med ett enklare, mer direkt språk, och drar sig ofta inte för att uttrycka sig hårt eller förolämpa folk. Det här skapar bilden av en rättfram ärlighet, särskilt i dagens politiska klimat där många politikers anföranden tycks bestå av mer satsadverb än faktiskt innehåll.
Problemet är att hur en person säger något inte har ett dugg att göra med vad hen faktiskt säger, och det går att häva ur sig vilka lögner som helst och ändå låta rättfram och direkt. Vi luras att tro att sanningen för den här människan är såpass viktig att hen inte drar sig för att bli ogillad eller förolämpa folk i sitt mål att föra fram saker i ljuset, trots att det lika gärna kan vara rena åsikter eller regelrätta lögner som personen i fråga för fram.
 
Den ensamme: Vi människor har en tendens att heja på den ensamme, svage. "Root for the little guy" är ett ständigt återkommande fenomen i vår kultur och få saker gör oss lika tillfredsställda som att se en tillsynes övermäktig motståndare besegras av en chanslös hjälte. En betydande del av alla berättelser i vår litterära kanon ("litterära" här innefattar även muntlig berättartradition, film, serietidningar och datorspel) innehåller element av någon som reser sig upp mot vad som verkar vara omöjliga odds, och som trots allt ändå lyckas.
Problemet här är att många försöker utnyttja det här för att vinna sympatiröster, samtidigt som det skapar en väldigt falsk bild av hur läget egentligen ser ut. SD talar fortfarande om sig själva som de stackars utsatta, trots att de i många mätningar är ett av Sveriges fyra största partier. Och även om de inte varit det så är bara det faktum att de sitter i riksdagen något som vittnar om en oerhört stor makt. Inget parti på en riksdagsposition kan påstås vara direkt maktlöst.
 
Messiaskomplexet: Det här är inte så mycket en teknik som det är en diskursförändring i media. I allt högre grad har det politiska fokuset kommit att fästas vid enskilda personer. Det är sällan lika tydligt som i den amerikanska politiken, där presidentkandidaterna själva får nästan allt fokus, men det förekommer även i Sverige. Det talas ständigt om "Löfveneffekten", "Lööfeffekten", "Sjöstedteffekten" och så vidare, trots att det rimligtvis bör vara ett partis politik vi röstar för, och inte partiets ledare.
Problemet här är att vi i allt högre grad börjar ge våra röster till de partier vars ledare vi gillar bäst, snarare än partier vars politik vi föredrar. Och ett parti med en partiledare som inte gör sig bra medialt riskerar att förlora även röster från människor som sympatiserar med politiken, men inte med partiledaren som person. Ett lysande exempel på det här är rabalderna kring Håkan Juholt. Det kan ju tyckas som att Juholts val av sambo inte har särskilt mycket med socialdemokraternas politik att göra, men tydligen så var det hela extremt viktigt för det svenska folket.
 
Siffertrixandet och presentationen: Jag har redan skrivit om siffertrixande här, men olika former av statistik används skrämmande ofta för att föra fram en halv bild av sanningen. När en person presenterar statistik upplevs hen som seriösare, oavsett var statistiken kommer ifrån, eller vad den egentligen säger. Media har dessutom en tendens att vantolka olika statistiska resultat ganska grovt i sina rubriker, allt för att skapa en mer uppmärksamhetsväckande rubrik.
Problemet här är att statistik och siffror inte automatiskt innebär att personen har rätt. Dels kan statistiken vara falsk, men det vanligaste är att den är noggrant utvald och presenterad för att skapa en viss reaktion. Det är en stor skillnad på formuleringarna: "Hela två av tio riskerar att få cancer!" och "Bara två av tio riskerar att få cancer!" trots att allt jag ändrat är ett ord. Dessutom spelar detaljerna i undersökningens utförande roll. Vilka det är som tillfrågats, hur frågorna är ställda och vad undersökarna valt att titta på gör en enorm skillnad. "Fem av tio tycker att Sverige tar emot för många invandrare" och "I en undersökning bland tusen människor på högerkanten tyckte hälften av de tillfrågade att Sverige tar emot för många invandrare" säger egentligen samma sak, men det förstnämnda låter bra mycket värre än vad det sistnämnda gör, som i ärlighetens namn inte är särskilt förvånande.
 
Listorna: När "fakta" ska presenteras så görs det ofta med hjälp av listor. Listor tilltalar våra hjärnor som är konstruerade för att lägga saker och ting i olika grupper för att öka retentionen över tid. För att vi alls ska kunna förstå vår omvärld krävs det att vi sorterar den mentalt i kategorier, annars kan vi inte hantera all fakta och alla intryck vi ständigt bombarderas med.
Problemet med listor är att de skapar en bild av att säga allt som behöver sägas. När vi ser en lista tror vi att sorteringen redan är gjord, och att den är allomfattande, detta trots att det är extremt lätt att råka "glömma" att placera in något i listan. Listor skapar en extrem förenkling av sanningen som döljer viktiga nyansskillnader. Ta den här jag gjort nu som exempel. Det jag skriver är ju knappast hela sanningen, det finns väldigt många fler retoriska knep och de jag beskriver är långt mycket mer komplicerade än vad jag antyder. Men visst får en känslan av att det här är allt som en behöver veta?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0