Kritik betyder inte ett kommande förbud

Nu har det hänt igen.
Någon har hört några "kulturpersonligheter" kritisera någon svensk klassiker och då direkt övertygat sig själv om att klassikern är under ett allvarligt hot om att förbjudas. Den här gången rör det sig om Bitte Assarmo som fått får sig att Emil i Lönneberga kommer totalförbjudas.
 
Men, helt ärligt, räcker det inte nu?
Sverige har givetvis en historia av att censurera material. Det har i princip alla länder som är äldre än femtio år. Men i dagsläget är det överlag inget som är särskilt vanligt. Det enda som egentligen totalförbjuds är barnpornografi, så jag tror att så länge ingen kommer på idén om att göra en barnporrcover av Emil i Lönneberga så är det ganska lugnt.
Men nej. Idioterna skriker fortfarande att "det skulle inte förvåna mig om det snart kommer krav på att all svensk barnlitteratur ska genomgå en sträng genuskontroll av statligt avlönade 'experter', så att Emil och andra 'förlegade' böcker blir mer trendkänsliga". Är inte det här en ganska extrem reaktion på att någon bara uttryckt sig negativt om något?
Det är intressant att det ofta också är de här "försvararna" som anklagar den så kallade "genusmaffian" eller "mediaeliten" för att vara lättkränkt, när det snarare är de som flippar så fort någon har mage att säga det minsta negativa om det hela. Att kritisera djupt rotade delar av vår kultur är viktigt. Att tappa huvudet och bli förbannad så fort någon säger något negativt om något är inte att "försvara mot en lättkränkt PK-maffia", utan det är att vara en fundamentalist som inte tål att se det älskade mediet kritiseras.
 
Problemet är att vår kulturella kanon innehåller en sjuk mängd dåliga saker, men om dessa dåliga saker inte poängteras och kritiseras så kommer det bara leda till att de reproduceras. Vi påverkas enormt mycket av vår kultur, vi försöker efterlikna idealen den utmålar och vi försöker fjärma oss från det den beskriver som negativt. Kulturen är fullständigt essentiell i skapandet och upprätthållandet av de strukturer som styr samhällsmoralen och samhällsnormerna. Vissa av de strukturerna är väldigt positiva, Bamses snällhets- och icke-våldsprinciper är definitivt något som är samhället till gagn, men alla är det inte.
I och med att större delen av vår kulturella kanon, våra klassiker, skapades för relativt länge sedan så omgärdades de också av normer som vi idag tycker är allt från rätt dåliga till fullständigt vansinniga. Därför är det viktigt att också kritisera den.
När någon säger att genusordningen i Emil i Lönneberga är skitkass så säger inte den personen att Astrid Lindgren var en sexistisk idiot vars böcker borde förbjudas, utan personen säger att det här verket kommer ifrån en annan tid och vi måste vara försiktiga med att idealisera det blint eftersom vissa av de normer som förs fram i verket är avgjort skadliga.
Det här är helt enkelt inte en fråga om att hota eller försöka förbjuda något, och vi måste bli av med den pinne vi kör upp i vår kollektiva röv så fort någon kritiserar någon av våra klassiker. För kritikerna säger inte att det hela saknar allt värde, borde förbjudas och att alla som inte håller med ska skjutas. De säger bara att det de talar om är dåligt i det kritiserade verket. (Och kom ni inte och dra upp Tintin-debatten. Vi vet alla att det inte rörde sig om ett förbudsförsök, utan bara tvärdålig journalistik)
 
Bitte Assarmo beskriver sig själv som modig för att hon vågar säga att hon tycker om Emil i Lönneberga. Om det inte är ett missbrukande av ordet "mod" så vet jag inte vad.
Men då ska jag vara lika "modig" som Bitte Assarmo utmålat sig själv som:
Jag tycker Emil i Lönneberga, Kalle Anka, Tintin, Musse Pigg osv, osv är urusla utifrån ett genusperspektiv.
Jag kommer fortsätta röra din Emil i Lönneberga och resten av din kultur, påpeka brister och sådant vi ska ta med en nypa salt. Jag har redan insikt, troligen mer än du någonsin kommer att få, eftersom jag förstår det oerhört viktiga i att inte blint hylla något, särskilt inte kulturella yttringar från en annan tid. Det innebär dock inte att jag försöker förbjuda det.
Så vad sägs om att du skaffar dig ett liv istället (så fruktansvärt korkad förolämpning, för övrigt)? Eller åtminstone slutar vara så fundamentalistisk?

"Vilka har det värst?" - En absurd diskussion

Jag har gång på gång läst hätska diskussioner om män eller kvinnor har det värst. För mig är svaret uppenbart; kvinnor som grupp har det värre än män som grupp, men samtidigt känner jag att frågan om vem som har det värst när allt kommer till kritan ändå är ganska onödig.
Så fort en diskuterar ett problem som rör kvinnor så kommer det alltid någon som ska häva ur sig ett "men killar dåååååå?!?!?!". Jag upplever inte att problemet är lika stort "åt andra hållet", men jag reserverar mig där då jag själv ändå befinner mig på en av "sidorna" då jag själv främst skriver om problem som drabbar kvinnor. Det hela är ointressant i alla fall, eftersom min poäng är att det är absurt, något jag gjorde ganska tydligt i ett av mina första blogginlägg. Kort sagt så leder det hela nästan oundvikligen in på en diskussion om vilka det egentligen är som har det värst, män eller kvinnor. Och det slösar enormt mycket med tid.
 
Problemet blir att den här typen av diskussioner sker istället för diskussioner om hur problemet som först presenterades ska lösas. Detta trots att det ofta råder någotsånär konsensus om att det hela suger och inte bör förekomma. Men istället för att bli arga över problemet blir folk arga över att deras favorit-tycka-synd-om-grupp inte är den som förtillfället är på tal och den som först påtalade problemet är Satan själv för att hen hade mage att låta bli att skriva "på det här, det här, det här och det här sättet drabbas de grupper jag inte pratar om nu av helt orelaterade saker". Det här kanske låter helt absurt (det är det också) men det är ganska vanligt förekommande. Hade jag en krona för varje gång det hänt mig skulle jag inte haft jättemycket pengar, men säkerligen över tusenlappen åtminstone. Dessutom är en krona en sjukt dålig lön för den typen av irritation och extraarbete den här typen av diskussioner innebär.
 
Det riktigt skeva är att den som tagit upp problemet måste slåss för sin rätt att själv få välja att ta upp problemet i fråga. Hen måste ofta inte övertyga andra om att det är ett problem vilket en skulle kunna tro utan det är som sagt det flesta ändå med på.
Istället handlar det helt enkelt om "men varför pratar du inte om det här som jag tycker är viktigare". Och det är också där skon klämmer. De som startar de här diskussionerna kan ofta inte acceptera att andra inte delar deras intressen utan istället tycker att annat är spännande.
Det är också främst i frågor om genus som det här kommer fram. Ifall jag, som är väldigt intresserad av subkulturer, skulle gå till verbal attack mot en matbloggare för att hen inte hade med en analys av maten utifrån ett goth-perspektiv skulle de flesta tro att jag var fullständigt vansinnig, men när någon gör det i frågor om genus så är det tydligen många, eller åtminstone vissa, som ser beteendet som fullständigt rationellt.
 
Män och kvinnor inte en dikotomi, och att ställa grupperna mot varandra som om de vore det är absurt. Diskussionen förutsätter att det bara finns män och kvinnor, något som helt enkelt inte stämmer. Den binära könsuppdelningen kan kort och gott ta sig. Vidare innebär en dikotom syn på kön att de två sidorna ska vara varandras motsatser, något som leder till att det finns en idé om att den ena sidans olycka måste innebära den andra sidans lycka och vice versa, samt att grupperna skulle ligga i någon sorts strid eller ha en form av kamprelation med varandra. Jag antar att jag inte behöver gå in på hur fullkomligt stört det är att betrakta folk tillhörande ett visst kön som motståndare per definition?
Det här synsättet innebär också att allt som gynnar kvinnor som grupp då också per definition skulle missgynna män som grupp, vilket är absurt. Inte ens i frågan om att kvinnors ökade makt skulle leda till mäns minskade är det hela särskilt definitivt, åtminstone inte makt som män har rätt till (t ex makt över sitt eget liv, sin egen kropp, och så vidare). Det är klart att om vi betraktar makten som ihopklumpad till en enda stor kaka så är det utan tvekan så att om kvinnor får mer så får män mindre av kakan, men jag vill påstå att det är ett väldigt, väldigt tvådimensionellt sätt att betrakta det hela. Går vi istället ned djupare så kan vi ju klart konstatera att män inte får mindre makt över sina kroppar ifall kvinnor får mer makt över sina. Män får dock mindre makt över kvinnors kroppar, men det är ingen makt som de ska ha överhuvudtaget ändå så jag vill inte kalla det ett missgynnande.
Tvärtom tillhör jag den gruppen som tror att både män och kvinnor som grupp gynnas av ökad jämställdhet. Detta främst för att det finns mer av livet än bara makt, och saker som lycka, kunskap och liknande överhuvudtaget inte är konstanter. Den ena gruppen blir inte mindre lycklig bara för att den andra blir mer lycklig, helt enkelt.
 
Saken är helt enkelt den att folk har olika intressen, och brinner för olika saker. Att t ex skriva blogginlägg är ganska tidskrävande, och att göra det för något som en inte är direkt intresserad av känns helt enkelt som ett rätt rejält slöseri med tid.
Kontentan är också att om en är intresserad av något, så är det också bättre att själv börja skriva om det än att söka upp individer och börja kräva att de ska göra det. Visst går det bra att irritera sig på att frågor diskuteras väldigt lite i samhället i stort, men det är en rätt rejäl skillnad på att göra det och att angripa individer.
Slutligen så är folk heller inte helt oresonabla. Ofta fungerar det mycket bättre när en ber snällt. Skickar någon ett mail till mig där hen skriver "Hej, du, jag undrar om du skulle vilja skriva något om blaha blaha, det tycker jag vore väldigt intressant att läsa! Tack på förhand!" så kommer jag definitivt ta mig en titt på ämnet. Sen är det inte säkert att jag kommer ta upp det, ifall jag kanske inte hinner, inte orkar eller inte tycker det verkar roligt. Men jag kommer definitivt vara mer sugen på att göra det än när någon skriver "Varför fan skriver du inte om det här för? Det är mycket viktigare än det du tar upp!". Då kommer jag med största sannolikhet inte att ta upp det, och gör jag det så kommer jag troligen ställa mig emot personen.
Och jag är rätt säker på att många fungerar ungefär såhär.

Upplopp i Husby

Jag är uppvuxen i Kista. Det är en förort till Stockholm som ligger på blå linjen, nordväst om innerstaden. Bredvid Kista, eller tillhörande Kista rent tekniskt sätt, ligger Husby. Där har det varit upplopp i natt.
Det träffar mig på ett annat sätt än när jag hör om kravaller på andra platser eftersom jag gått på de gatorna, handlat i de butikerna och varit på de platserna som nu visas upp i media. Jag tror inte det är förvånande. Det blir på något plan ännu mer verkligt.
 
Triggern tycks ha varit att en sextionioårig man skjöts ihjäl av polisen någon vecka tidigare, varpå polisen ljög i sina uppgifter om att mannen skulle ha snabbt skjutsats till sjukhuset där hans liv inte gick att rädda, när han istället låg död i sin lägenhet i flera timmar. Det är förstås inte hela förklaringen, och Husby är en förort där det länge funnits mycket problem med utanförskap, dåliga bostäder, vägglöss, och så vidare. Problem som ingen lyssnat på, och ingen ansvarig lyft ett finger för att lösa.
Ungdomar kastade sten. Bilar brändes. Poliser kom till platsen, misshandlade enligt uppgifter oskyldiga och skrek rasistiska glåpord. Polisen ska nu utreda det, vilket troligtvis kommer leda till att de finner att inget fel begåtts, vilket i sin tur kommer leda till att det redan extremt låga förtroende som finns för ordningsmakten kommer sjunka ännu mer. Att utreda sig själv har aldrig varit en bra idé, men av någon anledning är det inget som gått in i skallen på de ansvariga politikerna.
 
Den officiella responsen är på det stora hela föga förvånande.
Jag tänker dock inte dissa media för att de till en början bara gav polisens synvinkel. Det tar helt enkelt längre tid att hitta någon att prata med som saknar de officiella kommunikationskanaler som polisen har. När jag läst idag känns det som att de åtminstone försökt ge en lite mer nyanserad bild av saken. Fortfarande inget imponerande, men bättre än förväntat, åtminstone.
Det jag istället är mer intresserad av att klanka ned på är de borgerliga debattörer som nu genast kastar sig in i debatten, svingandes en bristande omvärldsanalys som ett svärd. För jag börjar bli riktigt jävla trött på alla idioter som på fullaste allvar tror att det här handlar om ett gäng ungdomar som bara gillar att förstöra saker.
 
Jag har läst mängder av människor som vittnat om hur de försöker förändra sin situation genom traditionella, lagliga medel. De demonstrera, de skriver lappar, de överklagar, de anmäler. Men inget händer. Tills sist är det enda alternativet att gå ut på gatan. Vad finns det annars att göra?
Det är nämligen mer eller mindre okej för de mäktigare att skita i förorterna. Det värsta som kan hända är att media skriver något reportage som sedan är bortglömt bara någon dag senare. Ingen politiker förlorar val på att strunta i de utsatta, och inga företag förlorar särskilt mycket kunder på att bete sig som svin mot de svaga.
 
Missförstå mig inte nu, jag tycker inte det är bra med stenkastning eller brända bilar. Men vi måste förstå att det finns en orsak till att de här sakerna händer (och den är inte "invandring" oavsett vad Sverigedemokraterna försöker lura i folk). Det följer ett konsekvensmönster och det går tydligt att se att när utanförskapet och klassklyftorna ökar så ökar också oroligheterna. Samhällsvetenskapen har vetat det här i evigheter, men de som sitter på makten skiter i det. Och till sist exploderar krutdunken. Men inte ens när det händer tar de mäktigare sitt ansvar, utan borgerliga debattörer fortsätter spy ur sig skit om att "skaffa sig ett liv" och en och annan tidigare förortsbo som lyckats (individer, aldrig kollektiv) slickar överklassen i röven genom att börja prata om att "jag kunde minsann, då borde du också kunna" samtidigt som de är helt blinda för det faktum att de kanske haft lite tur.
Och nej. Det handlar inte om att förorterna är dåliga eller utmålas som dåliga. Det handlar om att förorterna och de som bor i dem behandlas som skit.
Det är svårare för fattiga att lyckas än vad det är för rika, och vita har det mycket lättare än vad folk med annan hudfärg har. Det är förstås inte omöjligt ändå, men svårare. Det här innebär inte heller att rika och vita inte behövt arbeta för att lyckas. Men de har haft alla förutsättningar för att göra det.
Och hur rättvist är det egentligen att jag behövt arbeta bra mycket mindre för att ta mig dit jag är idag, än vad en fattig tjej från Husby med rötter i Iran hade behövt?
 
 
Läs gärna:
Foujan Rouzbehs artikel på SVT-debatt
Fredrik Edins text från 2010, som fortfarande är det bästa jag läst i ämnet.

Att manifestera sin tro är inte okomplicerat

Låt mig börja med att säga att det här blogginlägget inte någonstans är ett angrepp på kristendomen eller någon annan religion. Inte heller är inlägget en attack mot de som bekänner sig till någon religionen. Tro är extremt viktigt för väldigt många, och det har jag väldigt stor sympati för. Jag menar heller inte att låta som om jag menar att troende per definition skulle vara onda eller sämre människor. Det är de inte heller, och jag tvivlar inte en sekund på att de flesta troende, liksom de flesta icke-troende, är människor som menar väl.
 
Men det drar ihop sig för årets Jesus-manifestation i Stockholm. Lördagen den 18:e maj, alltså imorgon när jag påbörjade det här inlägget, kommer människor från hela Sverige samlas i huvudstaden för att manifestera sin kristna tro. Manifestationen är inte kopplat till någon särskild kyrka eller så, även om det brukar vara mycket frikyrkliga rörelser som är tongivande i sammanhanget. Och så är förstås Marcus Birro en av huvudaktörerna, vilket jag antar säger en del.
 
Och på ett plan undrar jag om det hela verkligen behövs. Missförstå mig inte nu, jag försöker inte pissa på någon annans kamp, men den här typen av manifestationer ger mig ändå associationer till de som försöker hävda att kristna på något sätt skulle vara förtryckta här i västvärlden. Det är de förstås inte, utan det handlar främst om de gamla vanliga panikartade skriken privilegierade grupper ger ifrån sig när andra får ta del av deras privilegier.
Jag diskuterade vid ett tillfälle med en person över Facebook som menade att kristna var den mest förtryckta gruppen i världen och att han personligen var utsatt för ett hemskt förtryck för att folk sade emot honom när han påstod att homosexualitet var ett val och något felaktigt. När kristna i väst påstår sig vara förtrycka på grund av sin tro är det som om en KKK-medlem skulle mena att hen förtrycks inom KKK för att hen är vit. Det hela är helt enkelt fullständigt absurt, och känns som ett hån mot de grupper som faktiskt förtrycks på riktigt. Ofta kommer de påståendena från folk som tar illa upp över att de slutar få fördelar gentemot andra, samtidigt som de är helt blinda för de grupperna som inte har samma fördelar. Äktenskaplig jämlikhet är ett exempel. Skolavslutningar i samband med religiösa utövanden i kyrkor är ett annat.
 
Åter till saken.
På Jesusmanifestationens hemsida, och i Birros krönika om det hela, försöker de få det att låta som att det är något enbart positivt, ett uppvisande av kärlek. Men tyvärr är det inte så enkelt.
Även om vi bortser ifrån att det klart och tydligt står att Jesusmanifestationen "tillsammans vill [vi] se ett nytt kristet Sverige växa fram", trots att det sket sig ganska rejält senast och trots att de länder som ligger i topp på jämställdhet och välmående är sekulariserade länder medan de som ligger i botten är djupt religiösa, så är det komplicerat. Kristendomen har nämligen gjort sig skyldig till enormt mycket vidrigheter genom tiden och fortfarande sker det väldigt mycket religiöst motiverat förtryck runt om i världen. Och det här innebär att det inte är okomplicerat att manifestera sin tro.
Det här gäller förstås mer än bara religionen. De röda fanorna under första maj är definitivt inte heller okomplicerade. Men skillnaden är att de flesta som demonsterar för socialismen, åtminstone i Vänsterpartiet, inte heller försöker låtsas som att det skulle vara okomplicerat. Vi vet att vi kommer vara tvungna att försvara våra ståndpunkter. Och även om vi inte står bakom eller stöttar de vidrigheter som gjorts i socialismens namn så måste vi ändå förhålla oss till det.
Men jag får känslan av att Jesusmanifestationen inte riktigt förstår det här.
 
Menar jag nu att religiösa inte bör manifestera sin tro? Verkligen inte. Det är helt upp till dem själva att bestämma. Men, det är ändå viktigt att förstå att det inte går att låtsas som att den typen av manifestationer skulle vara helt okomplicerat. För det religiösa förtrycket sker fortfarande, och precis som att hammaren och skäran är en komplicerad symbol, så är korset och halvmånen det också.

När angrepp leder till irritation

Jag är med i ett antal feministiskt orienterade diskussionsgrupper på Facebook. I dessa har stämningen alltid, med vissa undantag, varit väldigt god. Frågor besvaras vänligt och okunskap ses som ett tillfälle för upplysning och inte förakt. Just det här är något jag ser som väldigt viktigt, då jag är av åsikten att kunskap är till för att spridas, och att en människa inte kan oftast beror på att hen inte fått lära sig snarare än att hen inte velat lära sig. Det är en av anledningarna till att jag valt att utbilda mig till lärare, jag tycker helt enkelt att kunskap är viktigt.
 
För att det här ska fungera så ställer det förstås krav på den sida som sitter inne med kunskapen, det är viktigt att vara accepterande och vänlig i sin didaktiska ansats. En undrande som tvingas in på defensiven kommer helt enkelt inte bli särskilt mottaglig för att försöka ta till sig det nya, och det är när vi går in i försvarsposition blir vi också mindre mottagliga för förändring eller nytänkande. Alltså förändring som kommer inifrån genom egna reflektioner.
Men det få tycks tänka på är att det också ställer krav på den som undrar. Även om jag förblir in till benmärgen övertygad om att kunskap är en rättighet så är det ingen rättighet att kräva att vem som helst ska svara på vilka frågor som helst, oavsett hur de är formulerade. För jag har gång, på gång, på gång sett och själv upplevt hur folk ställer frågor på ett aggressivt och konfrontativt sätt utan intresse för det faktiska svaret utan mer i avsikt att ställa någon mot väggen för att sedan agera extremt trumpet när de sedan, föga förvånande, får ett otrevligt eller irriterat svar tillbaka. Det är helt enkelt inte särskilt ärligt att sårat skriva "men jag ville ju bara ha svar på min fråga" i en situation där det är pinsamt tydligt att så inte var fallet.
Nu påstår jag inte att en inte ska få kritisera människors åsikter, ställa dem mot väggen eller ifrågasätta vad de tycker och varför. Tvärtom är det överlag något positivt. Men agera inte som om du bara ställt en oskyldig fråga när det helt enkelt inte är det du har.
 
Låt oss, i didaktikens anda, ta ett exempel.
Ett vanligt missförstånd kring feminismen är att feminister hatar män, så om någon faktiskt undrar ifall det verkligen stämmer är fullt förståeligt. Men, det är också en fråga som feminister är oändligt trötta på att ständigt behöva besvara, och det är också en fråga som när någon av oss väl besvarat den med ett "Nej, det gör vi inte" får svaret "Joho, det gör ni visst", vilket då gör det pinsamt tydligt att det första inte alls var en fråga, utan ett påhopp. Därför är det också förståeligt att de flesta har taggarna utåt kring den här diskussionen. Vi är helt enkelt så vana vid att hoppas på.
 
Så här bör du inte ställa den frågan:
"Den-och-den feministen sade minsann det-här-och-det-här, och det är jättetydligt att det är manshat, så vad säger du om det? Va? Va?"
 
Så här bör du istället göra:
"Jag vet att det här är något som kommer upp ofta, och jag har hört från väldigt många att feminister hatar män. Men jag tänkte fråga er istället om det verkligen stämmer? Ber om ursäkt ifall det är ett uttjatat ämne."
 
Eftersom ämnet är såpass uttjatat och en enkel googling borde kunna ge svar på frågan så finns det förstås fortfarande en risk att även det andra alternativet kommer att leda till vissa irriterade svar. Men den risken är betydligt större i det första alternativet.
 
 
Det som har hänt nu är att åtminstone en av mina kära diskussionsgrupper för ett tag sedan kom upp på Flashback. Nu tänker jag inte dra alla Flashbackare över en kam, det finns väldigt mycket som också är bra på det forumet. Men det finns också väldigt mycket mindre bra, och det är en ökänd plats för antifeminister. Att gruppen kom upp där ledde till att det började strömma in folk som "minsann skulle ställa de där jävla feministerna mot väggen". Detta i en relativt privat grupp vars syfte ändå rör en betydligt djupare diskussion än de evigt uttjatade frågorna "hatar feminister verkligen män?" och "missgynnas kvinnor på grund av sitt kön i Sverige?".
Precis som att ett gäng astrofysiker i en situation dedikerad till just djupare diskussioner om astrofysik skulle bli irriterade om någon fick för sig att krascha deras fest och börja kräva att de skulle bevisa att jorden verkligen inte är universums center så blev folk här också irriterade. Det är helt enkelt inte jätteparty att ständigt behöva diskutera det absolut mest grundläggande i en kontext där syftet är betydligt djupare och mer komplexa diskussionsfrågor. Det leder inte diskussionen vidare.
 
Det här har då lett till att diskussionsklimatet i gruppen blivit märkbart hårdare. Det som kan tolkas som oskyldiga frågor (nu påstår jag varken att de är det eller att de inte är det) bemöts med mer irritation och mindre tålamod. Det här tycker jag är väldigt tråkigt, men samtidigt förstår jag varför det blir så här. Personer som utsätts för angrepp ställer sig helt enkelt i försvarsposition och reser taggarna utåt och när en vänjer sig vid att folk ständigt försöker baita en med till synes oskyldiga frågor slutar det med att även det som är legitim undring och försök till faktisk diskussion från feministkritiker så leder det till bitska svar.
Det tycks dock ständigt finnas en idé om att det är feministerna som ska vara de större människorna och uppvisa ett oändligt tålamod. Men vi är också människor. Vi kan också bli irriterade och trötta. Eftersom det i dagsläget är en såpass polariserad debatt, och eftersom vi ständigt utsätts för angrepp, så faller det faktiskt på de som vill diskutera med oss att också visa att det är en vänlig diskussion som efterfrågas.
Visst, jag skriver under på det också ställer krav på oss feminister. Vår metod är komplicerad, och den tar lite tid att förklara. Det är helt enkelt viktigt att vi tar oss tiden och försöker förklara. Men vi kan omöjligt förklara hur vi tänker om ingen är intresserad av att lyssna på vad vi faktiskt har att säga.

Den manligt kodade nördscenen

Nu i helgen har jag som jag tidigare nämnde varit på konventet Lincon, här i Linköping. Det är ett konvent där det huvudsakliga fokuset ligger på olika typer av brädspel, men det finns också mycket annat. Själv har jag tillsammans med en kompis för andra året arrangerat Nördjeopardy. Och det är lite det som driver mig in på dagens ämne.
Jag kan inte riktigt påstå att jag är en riktig konventsräv. Även om det här är femte (eller något i den stilen) jag varit på Lincon så har jag inte gått på något av Sveriges andra konvent (med undantag från en gång på det göteborgska rollspelskonventet Gothcon). Därför kan jag inte påstå att jag har en perfekt inblick i scenen eller så, men jag kan likväl ana mig till vissa trender.
Det finns en väldigt stor mansdominans på konvent, med undantag från de som fokuserar på anime och manga. Det här tycks inte vara speciellt för Sverige utan verkar vara standard på de flesta ställen i världen. Men hur kommer det här sig, egentligen?
Låt oss först slå fast att den så kallade "nördscenen" är väldigt mansdominerad. Det här kan vi framför allt se bland de olika skaparna och större aktörerna inom scenen. En förkrossande majoritet av alla spelskapare, alla hyllade författare, alla recensenter, alla journalister och alla arrangörer är män. På det stora hela så är det få som skulle säga emot att så gott som alla som "är någon" i scenen är män. Och även om de flesta skulle protestera så skapas majoriteten av allt material med män i åtanke som huvudsaklig publik.
När vi tittar på de som faktiskt använder materialet så skiljer sig dock bilden. Det är sant att män fortfarande är i majoritet, men inte alls på samma nivå. Trots att den stereotype nörden är en kille börjar allt fler kvinnor göra intåg på arenan. Men likväl förblir nördscenen ett väldigt manligt kodat område, och mängder av kvinnor vittnar om hur ovälkomna de känner sig i de olika sammanhangen.
Så vad beror det här egentligen på?
 
Män som gör saker för andra män
Skaparna skulle säkerligen protestera men det märks ändå att det är så det hela ligger till, även om många inte är medvetna om det. Majoriteten av allt material som tillverkas görs det med män i åtanke som den huvudsakliga publiken. Det finns säkerligen de marknadsekonomiskt skolade som här vill invända att det hela är ganska självklart då nördscenen fortfarande till majoriteten består av män, och att det då snarare är affärsmässigt korrekt att rikta in materialet mot den största gruppen.
Problemet är bara att material inte behöver vara vinklat på det sättet. Även om det såklart finns idioter som vägrar acceptera material som inte är specifikt vinklat till just dem (som fallet Bioware vs Homofobi) så fungerar majoriteten av oss inte så. Det går helt enkelt att skriva en bok, göra en film eller skapa ett spel med både manliga och kvinnliga karaktärer som har djup. Faktum är att materialet i fråga tenderar att bli betydligt bättre då.
Vinklingar tenderar dessutom att bygga på förutfattade meningar om vad personer tillhörande en viss grupp tycker om, trots att skillnaderna inom gruppen alltid är större än skillnaderna mellan grupperna. Nu menar jag givetvis inte att allt material som produceras bör se likadant ut och tilltala samma typ av människor, verkligen inte. Men bara för att ett material innehåller sådant som stereotypt sett tilltalar en viss grupp, t ex krig som enligt stereotypen ska tilltala män, innebär det inte att kvinnorna som också nyttjar materialet bör nonchaleras t ex genom objektifiering eller total avsaknad av kvinnliga karaktärer.
Som det ser ut nu tenderar kvinnliga karaktärer inom alla medier, men i synnerhet inom de "nördiga", porträtteras som passiva sexobjekt vilket skapar en bild av att det rör sig om en manlig arena, lika säkert som en skylt med texten "No girls allowed".
De som skapar materialet är också, som jag tidigare nämnt, i hög majoritet män. Nu påstår jag inte att manliga skapare per definition skulle vara inkapabla till att skapa bra kvinnliga karaktärer. Det är vi inte. Men kvinnliga skapare som vill ta plats på arenan ges sällan samma möjligheter och tas sällan på lika stort allvar. Mer om det nedan.
 
Objektifierande material
Som jag tidigare varit inne på finns det väldigt mycket sexistiskt och objektifierande material. Kvinnliga rustningar är det klassiska exemplet på det här, där kvinnliga rustningar i både spel, det relaterade artworket och bara fantasyinspirerad konst ofta rör sig om metallunderkläder snarare än faktiskt skydd, som följande exempel visar: 1, 2, 3, 4, 5 (se gärna det här klippet från College humor också). För att inte tala om det absurda i att göra rustningar med uthamrade bröstutrymmen, något som skulle vara helt livsfarligt då det styr in slag mot vitala organ.
Det här är ett ständigt återkommande fenomen, kanske särskilt i konst som finns med i olika regelböcker. Det är få rollspelsböcker jag öppnat som inte innehåller åtminstone en bild på en lättklädd eller naken kvinna i en sexuell pose. Vi har också tv-serien Game of thrones som ett annat ypperligt exempel. Även om det till seriens försvar ska nämnas att det också förekommer nakna män så är mängden avklädda kvinnor enormt mycket större, något som Saturday night live var snabba att kommentera. I de flesta fall saknar de avklädda kvinnorna någon dramaturgisk funktion, utan tycks mest finnas där för att vara just avklädda kvinnor. En annan som använt sig av detta är Robert Jordan som av och till slänger in scener där kvinnliga karaktärer ska vara nakna, utan att det egentligen tycks finnas någon anledning till det.
Kvinnliga karaktärer tenderar också att få mindre fokus och vara "sämre" än de manliga. Många kvinnliga karaktärer är väldigt passiva och mest där som love-interests för en manlig protagonist att rädda. Huvudrollerna och böckernas berättarperspektiv tenderar också att i de flesta fall innehas av män.
 
Kvinnor definieras som just "kvinnliga"
Det här är knappast ett fenomen som enbart förekommer inom nördkulturen, men det är å andra sidan inte de andra punkterna heller. Men det finns tendenser i samhället överlag att alltid beskriva en kvinnlig kulturskapare med just "kvinnlig" som prefix. Det görs väldigt ofta en stor sak av att en person är kvinna och "kvinna" blir en definierande egenskap. Det här vittnar om en manlig norm där "kvinna" är något som särskiljer en person från det "normala". Det här uppkommer dels som ett resultat av mansdominans, men bidrar också till att skapa den eftersom så länge kvinnor betraktas som utstickande kommer färre att känna sig bekväma med att närma sig sfären. Majoriteten av alla människor vill helt enkelt passa in i en social kontext, och genom att ständigt behöva en extra definition tillåts inte kvinnor bli "en i gänget" på samma sätt. Det "bästa" hon kan hoppas på är ofta att bli "tjejen i gänget", något som i sin tur kommer med  egna konsekvenser, såsom särbehandling.
 
"Kvinnligt" kodade nördfenomen ses ofta som sämre
Det finns många nördfenomen som antingen är direkt "kvinnligt" kodade eller som i alla fall har en högre andel kvinnor bland sina fans. Dessa tenderar att så gott som alltid ses som lite sämre än mer manligt dominerade områden. Att vara helt galet intresserad av anime och manga, vampyrromaner, Harry Potter, etc ses helt enkelt inte som riktigt lika "bra" eller "fint" som att vara intresserad av Startrek, cyberpunk eller high fantasy.
Det här kan också märkas i sådant som upplevs som feminint. Alver är ett bra exempel på det, även om de är extremt etablerade i fantasyväg. Att gilla alver, som ofta beskrivs som mer "feminina" än andra arter, anses ändå vara lite fånigt i många sammanhang. Det här kan troligtvis också kopplas till en dold homofobi.
Att just Twilight ses som dålig har givetvis också med att serien är sexistisk och av många ansett som "dålig litteratur", att böckerna uppmuntrar till en syn på partnervåld som "romantik" och sprider mormonpropaganda. Men tyvärr är det inte hela sanningen, utan böckerna dissas också i hög grad för att de just är så kallade "tjejböcker". För hur kommer det sig annars att Vampire Diaries ses som ungefär lika dåligt trots att den serien inte tycks ha den typen av problematik (med brasklapp för att jag inte sett den, så jag kan inte svära på att samma problem inte finns där).
 
Exotisering
Eftersom kvinnor betraktas som stående utanför normen leder det också till en rejäl exotisering så fort en kvinna vågar sig in på en nördarena. Huvuden vänds. Munnar öppnas. Ögon spärras upp. "Shit, en tjej!"
Problemet är att kvinnor inte är några exotiska varelser från en annan planet, de är vanliga människor. Därför bör de inte heller behandlas som något annat. Men gå in i valfritt multiplayerspel och skriv i chatten att du är tjej så kommer det troligen bli helt galna reaktioner.
Den här typen av exotisering verkar inte alltid vara negativt för den ovana betraktaren då den ofta kan ta sig uttryck i rent dyrkanslika proportioner. Men att ställa någon på ett piedestal på grund av att personen råkar vara en tjej är inte att vara respektfull mot kvinnor. Vidare leder den här synen ofta till att kvinnor inte tillåts komma med i gemenskapen, för även om de lyfts upp till skyarna i egenskap av att vara just kvinnor så dras det fortfarande en väldigt skarp gräns mellan "vi" och "ni". Och det finns väldigt få som söker sig till en gemenskap för att bara stå utanför den. Människor är generellt sett sociala varelser, och de flesta av oss vill hellre vara med än stå utanför.
Det här får också ofta som konsekvens att tjejer inte ses som "riktiga" människor på samma sätt. Och det finns allt för många som betraktar kvinnor som om de skulle existera för någon annans skull snarare än för sin egen. Och om bilden av att tjejer är mytologiska varelser som finns till för att tittas på eller, om en har tur, liggas med, är om något extremt sexistisk.
 
Förminskning
Som en motsats till piedestalställandet finns förminskandet. De olika företeelserna har dock ett liknande ursprung, nämligen att kvinnor inte ses som deltagande i den sociala praktiken på samma nivå som männen. Det här märks ofta i hur vissa vägrar acceptera att en tjej vet vad hon talar om, att det anses vara extra pinsamt att förlora mot en tjej i ett spel eller att en måste vara extra snäll mot kvinnliga deltagare i olika sammanhang. Det handlar om allt från direkt nedlåtande "lilla gumman"-kommentarer, till att främst vända sig till tjejer i grupper när regler förklaras. Vänner till mig har vittnat om hur manliga arrangörer fått för sig att de ska börja förklara regler eller hur spelmekaniken fungerar för tjejer trots att hon inte frågat eller agerat okunnigt, och jag har själv sett killar komma med oombedda råd till enbart tjejerna i gruppen även fastän de kunnat spelet bäst i sällskapet. Många ser det här som att de försöker vara hjälpsamma och välkomnande, men det blir istället förminskande. Att utgå ifrån inkompetens är inte att välkomna.
 
Förvägrande av intresseerkännande
Kvinnor som säger sig vara "nördiga" för något granskas ofta betydligt hårdare. Om en tjej säger sig älska Batman utgår många ifrån att hon t ex bara sett filmerna.
En tjej med en nördig tröja på sig ses snarare som uppmärksamhetssökande än som faktiskt intresserad, och en tjej på konvent ses antingen som där för att få uppmärksamhet av nördkillarna eller där för att hon är ihop med någon. Hennes intresse tas inte på allvar.
Cosplay kan vara ett tvättäkta exempel på det. Det finns de som cosplayar på konvent, och givetvis finns det också tjejer med bland dessa. En del av dem kan ha ganska avslöjande utstyrslar, vilket många tolkar som att tjejen valt för att då få uppmärksamhet. Det de inte tänker på är dels vilken oerhörd tid det tar att göra en välgjord cosplayutstyrsel, men framför allt att det inte är de cosplayande tjejerna som designat karaktärernas kläder. Det är ofta andra nördmän som skapat dem och det är extremt svårt att hitta en kvinnlig karaktär som inte är åtminstone sexualiserad. Det finns helt enkelt väldigt mycket fler lättklädda kvinnliga karaktärer för att de som skapar karaktärerna gillar att skapa lättklädda kvinnor. Och eftersom ingen kan nås av allt eller har tid att vara intresserad på en så bred front så är sannolikheten hög att en stor del av de kvinnliga karaktärerna i de medier som en enskild cosplayer fastnat för också är lättklädda. Men trots det här ses kvinnliga cosplayers som oseriösa och uppmärksamhetssökande, och det finns oändligt många exempel på vidriga sexuella trakasserier de mötts av.
Ett annat fenomen som ryms här är memet "Idiot nerd girl" som ni kan läsa mer om här och sen kan ni läsa här om varför det är skevt.
 
Dubbel standard och dubbel bestraffning
Med "dubbel standard" menar jag här att kvinnor hålls till en annan standard än vad män gör.
Här har vi det klassiska problemet att misslyckande attributeras till könet. Om en kille misslyckas med något så är det för att han är nybörjare, klantade sig eller är dålig, beroende på situationen. Om en tjej misslyckas så är det för att hon är tjej. Istället för att stå för sig själv blir hon då en representation för sitt kön. Det här är också ständigt återkommande inom andra områden, och varje gång en tjej misslyckas med något tjejer "ska" vara dåliga på ses det som ett bevis, medan killar som misslyckas betraktas som dåliga undantag. I xkcd gestaltas det här tydligt.
När det kommer till dubbel bestraffning ger cosplaying ett obehagligt tydligt exempel på det hela. Tjejer som visar upp hud är slampor som egentligen är ointresserade och bara vill ha uppmärksamhet, medan tjejer som inte visar hud får höra saker i stil med "2 out of 10, would not bang" och så vidare. På samma sätt ses en tjej som blir arg när hon får sexuella inviter över multiplayerspel en jävla bitch som inte kan ta ett skämt, medan en tjej som svarar på inviterna stämplas som en hora som gör det för uppmärksamhet eller fördelar i spelet. Det är en ständig syn på kvinnor som bara existerande för mäns skull.
 
 
Men trots allt det här. Trots att nördscenen som helhet gör sitt yttersta för att stänga ute kvinnor, samtidigt som den ironiskt nog ständigt beklagar sig över att det finns få intresserade kvinnor, så finns det fortfarande miljoner av nördtjejer ute i världen. Hur mycket brinner en inte för något om en utstår såpass mycket för att ändå vara delaktig? Och engagemang och intresse är ju just det om något som definierar "nörderi". Det är hög tid att deras intressen tas på lika stort allvar och att de bemöts med samma respekt som män.
 
Men alla nördar är förstås inte onda. Faktum är att de flesta inte är det. Det handlar istället om ett negativt mönster, som upprätthålls av människor som inte har som avsikt att upprätthålla det. En ska aldrig försöka skylla på ondska när okunskap är en rimligare förklaring och så även här. Majoriteten är helt enkelt inte medvetna om vilka konsekvenser vissa beteenden får.
 
Så hur kan en då göra, som manlig nörd, för att motverka det här?
Det huvudsakliga problemet är förstås inte individbaserat utan det ligger på en strukturell nivå. Men nyckeln till att handskas med ett strukturellt problem är att som individer börja gå emot de enskilda normer som bygger upp strukturen. Om vi bryter mot dessa bidrar vi också till att strukturen blir svagare, så här kommer fyra punkter på hur du som manlig nörd kan hjälpa till.
 
Behandla som vilken annan nörd som helst
Sluta betrakta kvinnliga nördar som "tjejer" i första hand utan betrakta dem istället först och främst som "personer". Med det menar jag inte att du bör förneka att en tjej är tjej eller så, utan bara att könet inte bör vara särskilt intressant. Samhället i allmänhet men nördscenen i synnerhet lider av problemet att män ses som normen medan kvinnor ses som avvikande. Det innebär att män inte tenderar att definieras av sitt kön i olika sociala sammanhang utan snarare av sina egenskaper, medan kvinnor ofta blir definierade av könet i första hand och egenskaperna i andra. Därför är det viktigt att inte behandla en specifik tjejnörd som "tjej" utan istället behandla henne som den hon är. Mikaela är i första hand "Mikaela", inte "tjej" och "Mikaela" är en mycket viktigare definition av vem hon är än vad "tjej" är.
 
Koppla bort sexualiteten
Det här riktar sig till gynekofila killar (de som är sexuellt intresserade av tjejer) och låter extremare än vad det egentligen är. Jag menar verkligen inte att det är fel att ragga på eller ligga med nördtjejer, eller att alla förhållanden mellan nördkillar och nördtjejer skulle vara dåliga. Men, den första frågan en ställer sig själv när en träffar en tjej på ett konvent bör inte vara "Hur ska jag kunna komma innanför hennes trosor?". Det är inget som helst fel att tycka att en person ser bra ut, att bli intresserad eller att vilja ligga med en människa, men när det enbart blir det intressanta i ett sammanhang där sex inte är det huvudsakliga fokuset så leder det till objektifiering. Träffar du en tjej på ett spelmöte och ni ligger med varandra; good for you! Men hennes huvudsakliga syfte med att gå till spelmötet är troligtvis för att spela spel. Det bör ditt också vara.
 
Om hon säger sig vara intresserad av/kunna något, utgå ifrån att hon är/kan det
I enlighet med Idiot Nerd Girl-memet tenderar kvinnliga nördar att ständigt ifrågasättas. Folk undrar ifall deras nörderier verkligen är "på riktigt". Gör inte det. Om en tjej säger sig vara intresserad av något du också är intresserad av behöver du inte testa hennes kunskaper. Det räcker med att bara konstatera att "nice, jag gillar också det" och istället börja prata om det.
På samma sätt är det viktigt att utgå ifrån att en tjej som säger sig kunna något också kan det. Det är väldigt vanligt att killar utgår ifrån att tjejer inte kan tills de fått motsatsen bevisad bortom allt rimligt tvivel. Ofta behöver det gå ännu längre. Det här är något många inte tänker på, men det kan vara värt att vara uppmärksam och se till att en faktiskt inte ifrågasätter någon som säger sig kunna något förrän det faktiskt finns anledning att ifrågasätta. Bara för att en person inte kan namedroppa alla Batmanskurkar på rak arm innebär det inte att personen inte är intresserad.
 
Respektera, hylla inte
Här låser det sig för väldigt många. För hur kan det vara negativt att lyfta någon till skyarna? Jo, problemet här är lite detsamma som med de så kallade "gentlemännen" (som jag skrivit om tidigare). Att hylla en person för hens kön är helt enkelt inte att respektera personen, utan det innebär dels en distansering i den bemärkelse att personen utmålas som "inte som vi", och dels skapandet av en kotym om att personer av det könet skulle vara i behov av specialbehandling. Fall inte i hyllningsfällan, för det är helt enkelt inte en fråga om respekt. Hylla folk för det de åstadkommer, inte för vad som i grund och bottnen handlar om arbiträra omständigheter kring födseln. De flesta av oss är överens om att det är stendumt att hylla folk för att de är födda i ett specifikt land, detsamma gäller med kön.
 
 
Jag vill också avsluta det här inlägget med en positiv punkt. Det händer nämligen väldigt mycket i nördscenen just nu, och allt fler människor reser sig upp och kämpar emot den här typen av dumheter. Lincon, konventet jag var på i helgen för den som inte minns det, hade i år föreläsningar om just genus, vilket var ett helt fantastiskt initiativ, och det är fler konvent som börjar utbilda sina arrangörer i genusfrågor. Anita Sarkeesian, som jag skrivit väldigt mycket om i tidigare inlägg, har tillsammans med mängder av bloggare och journalister börjat dra uppmärksamhet till det här problemet och sakta men säkert börjar också nördscenens strukturer förändras. Med lite tur, och väldigt mycket hårt arbete, har vi snart en scen där alla är välkomna på samma premisser, och där allt som krävs för att en människa ska accepteras är intresset och engagemanget.
 
 
 
Ps
Lite extra läsning för den som är intresserad:
James L. Sutter, en av skaparna till rollspelet Pathfinder, om hur sexistiska omslag kan skada försäljningen.
Buzzfeed-artikel om hur serietidningsillustratören Tony Harris hävde ur sig kvinnohat om cosplayers.
En text om att nördtjejer inte behöver bevisa något.
En text om att ingen har rätt att hävda att nördtjejer inte är "riktiga" nördar.
En text om att nördtjejer inte är där för nördkillarnas skull, utan för sin egen.

Nostalgi är trevligt - Försöka hålla fast vid det förflutna är det inte

Nu låter det här som hämtat ur ett livsstilsmagasin, men ta det lugnt. Jag är inte intresserad av att ge ut den typen av levnadsråd. Jag tänker istället på samhället.
Jag satt nyss och läste i senaste numret av PC Gamer, en tidning som jag prenumererat på i runt tretton år vid det här laget, och det här råkade vara nummer 200. Det firades genom en tillbakablick på gamla nummer, gamla insändarbrev och så vidare. Den nuvarande redaktionen hade då valt ut några brev där killar efterfråga tips på att träffa tjejer, och tidningens svar på ett par av dem hade handlat om att de själva inte kunde träffa tjejer då de spelade datorspel. Faktum är att stora delar av tillbakablickarna osar av en väldigt manligt kodad sfär. Ett pojkrum med en "no girls allowed"-skylt utanför.
Det här är något som aldrig skulle förekomma i dagens PC Gamer.
 
Jag känner att det här illustrerar en bra poäng. För även om tidningen i fråga har en mysig stämning då den ser tillbaka på sin egen historia så är det fortfarande solklart att det var då, men nu är nu. Det uttrycks aldrig en önskan om att återvända eller att vägra förändras, utan tvärtom är det tydligt i tidningens nuvarande format att den har förändrats och kommer fortsätta göra det. Och det här är en viktig attityd att vi i samhället försöker eftersträva, kanske främst när det gäller genusfrågor. För i det flesta fall var det helt enkelt inte bättre förr.
 
Det är fullt förståeligt att människor ibland vill drömma sig tillbaka, och det gäller också kollektivt. Det kan handla om en felaktig drömbild om att dåtiden var så mycket enklare, oftast för att tillbakablickaren då var yngre och inte satt på lika mycket kunskap eller resonemangsförmåga kring verkligheten som gjorde upplevelsen av denna komplex, vilket kan vara lockande i jobbiga situationer. Men oftare rör det sig om att minnas och uppskatta de positiva aspekterna av sin historia. Och det här kan jag helt och hållet förstå. Även om jag själv tycker att det amerikanska 1950-talet, som alltid är populärt i kollektiva nostalgitrippar, är ett fullständigt kräkmedel både politiskt, socialt och kulturellt, kan jag förstå de som ser tillbaka på musiken, kulturen och den optimism som rådde i mainstreamvärlden med viss ömhet.
Det som däremot inte är acceptabelt är när människor försöker klamra sig fast vid det förflutna, eller vägrar ge efter för den högst efterfrågade förändringen. När folk motsätter sig samkönade äktenskap eftersom "äktenskapet alltid varit mellan en man och en kvinna" (något som för övrigt inte är sant) eller aktivt arbetar sig tillbaka till en tid när "män var män och kvinnor kvinnor" (något som för övrigt inte heller är sant) så har vi helt enkelt ett problem.
 
Nu påstår jag givetvis inte att all förändring är bra (hej Alliansen). Men när det saknas andra anledningar till fasthållandet vid dåtiden än en skräck för att förlora sin känsla av stabilitet i tillvaron, då är det helt enkelt inte argument nog för kvarhållandet. Det är därför jag vill ge PC Gamer creds för deras förändring, och uppmuntra andra att tänka likadant. De har för länge sedan fattat att även kvinnor spelar datorspel, de riktar sig inte längre enbart till män utan arbetar tvärtom för att skapa en mindre sexistisk spelkultur och de har helt enkelt släppt tagit om sitt förflutna. De har givetvis kvar väg att gå, men de har ändå kommit väldigt långt i sin utveckling. Just genom att inte klamra sig fast vid sitt förflutna har de utvecklats och blivit en bättre tidning, och på samma sätt kan vi som ett samhälle bli bättre. Bara vi släpper taget.
 
 
 
Ps
Resten av den här veckan kommer det vara Lincon här, och jag kommer att hänga där hela dagarna. Så jag kommer nog inte riktigt hinna blogga, men återkommer efter konventet. Eventuellt med någon betraktelse därifrån. Men om du ska till Lincon så kanske vi ses där!

Sluta tala om invandrare som ett problem!

(Jag ber verkligen å det ödmjukaste om ursäkt ifall jag uttrycker mig klumpigt i den här texten. Jag är trött i huvudet, irriterad och känner mig rätt virrig för tillfället. Rätta mig hemskt gärna)
 
Ikväll har jag tittat på partiledardebatten. Fick för övrigt mitt twitterkonto temporärt avstängt för att jag "utnyttjade trender och skrev sådant orelaterat till dessa". Eftersom jag kommenterade partiledardebatten tror jag snarare det handlar om att jag anmäldes av någon som inte höll med. Det var rätt lustigt.
I alla fall reagerade jag på, och det här var inte första gången jag gjort det, hur invandring och invandrare alltid pratas om som ett problem som måste hanteras. Och är inte det här ganska sinnessjukt?
 
Problemet är förstås att om samhället talar om en grupp människor som om de står utanför samhället så kommer de också att hamna utanför samhället. Diskuterar vi i media om hur vissa människors blotta existens är problematisk så kommer de aldrig känna sig delaktiga. Diskursen skapar ett "vi" och ett "dem", och placerar successivt in alla med utländsk bakgrund i "dem"-faket genom att tala om dem som en enhetlig grupp, i procentsatser, som om de inte var där och inte kan läsa vad som skrivs. Det handlar i slutänden inte om att invandrare vägrar integrera sig, utan det handlar om att samhället vägrar låta dem integreras.
När en grupp som en själv blir inslängd i diskuteras i media är det lätt att bli bitter. När gruppen så gott som alltid diskuteras i negativa ordalag, beskrivs som en belastning, som ett problem att hantera, eller i absolut bästa fall som ett exotiskt inslag (ni vet idioterna som snackar om "färgklickar i samhället") blir det extremt svårt att känna sig delaktig i samhället som pratar om en. När det talas om personer blir det helt enkelt ett "de".
 
Missförstå mig inte nu. Jag är helt på det klara med att vi människor delar upp saker och personer i kategorier, det är så våra hjärnor är uppbyggda och det är vårt sätt att skapa oss en förståelse av världen. Skulle vi inte kunna sortera skulle vi dränkas i all information vi ständigt bombarderas av. Men kategorierna måste vara relevanta! "Invandrare" är inte en relevant eller en representativ kategori. Den är arbiträr, den säger ingenting om människan, den markerar inget val och inget påtagligt. Den är helt enkelt överflödig och intetsägande.
Men ändå blir den så vansinnigt viktig, vilket är fullständigt absurt.
 
Konsekvenserna det här får är att människor som läses som "invandrare" inte tillåts känna sig delaktiga i Sverige på samma sätt. Det skapas en standard för att vara mer eller mindre "svensk". När en människa inte tillåts vara delaktig i samhället ökar också risken för att människan i fråga ska börja betrakta sig själv som en motpart till samhället. När vi talar om människor som "de" så börjar de till sist också själva att identifiera sig som "de". Det kallas subjektspositionering.
Det här är, förutom klassklyftor, en av anledningarna till att segregerade områden också ofta är stökigare. Därför att vissa, väldigt få men fortfarande vissa, reagerar på utestängandet med att stänga ut tillbaka. Varför ska en person följa samhällets normer om samhället vägrar inkludera den personen? Subjektspositioneringen är en av de största orsakerna till integrationsproblemen. Människor tillåts helt enkelt inte att integreras genom att det fortfarande talas om dem som om de inte är delaktiga i samhället.
 
Jag vill till sist också påpeka att jag är fel person att tala om det här. Jag är vit och född och uppvuxen i Sverige. Det sista är egentligen irrelevant då många som också är det ändå klassas som "invandrare". Men det centrala är att jag blir läst som "svensk", så jag har aldrig behövt uppleva det här mediala och politiska utestängandet. Jag blir inte omtalad som en avvikande utan jag är en del av den socialt skapade normen. Jag har det offanliga privilegiet att slippa definieras. Jag kan inte tala för någon annan.
Men jag vill ändå kort lyfta att samhällets diskurs måste förändras. För det här är varken hållbart eller etiskt. Det är bara rasistiskt.
 
 
Ps
Med "integration" åsyftar jag inte den skeva idén om att folk som flyttar till Sverige ska försaka sina egna kulturella uttryck och ersätta den med så kallade "svenska", utan jag menar "känna sig delaktig i samhället" med ordet.

Första maj - En kommentar till dagens krönika av Marcus Birro

Så har ytterligare en första maj kommit och snart gått. Jag har gått och burit på en banderoll tillsammans med mina kamrater i VSF Linköping och sedan lyssnat på tal. Personen från Ung Vänster (tror hon hette Fanny, men jag är dålig på namn så jag vill inte säga något definitivt) var helt fantastiskt bra.
Men som vanligt när det är första maj så kommer också ett gäng borgerliga debattörer och skriver krönikor om varför första maj inte längre behövs, är förtryck, är dåligt, är Stalin plus Hitler multiplicerat med fem, eller någon liknande dumhet. Och för att själv visa min aktning till alla de som kämpar för ett mer rättvist samhälle där ute, och för att roa mig själv, så har jag valt att ta mig en lite närmare titt på den krönika som allas vår favoritmänniska Marcus Birro skrivit.
 
Krönikan har rubriken "Jag går inte under röda fanor längre", vilket när det kommer från Birro känns som en ungefär lika stor överraskning som fenomenet eld. De flesta är nog ganska medvetna om det vid det här laget. Även om en för tillfället glömmer bort Birros tjugofyratimmarskandidatur till posten som partiledare för KD så är hans texter så högerpopulistiska att Sverigedemokraterna blir gröna av avund. Det är möjligt att Birro varit vänster någon gång i tiden, men den är passerad sedan så länge att det finns fossiler som är yngre. Birro är blåare än en t-shirt på pojkavdelningen.
 
Texten börjar sedan med att påstå att den svenska arbetarrörelsen "står på stranden av allt man uppnåt" och att kriget skulle vara över. Birro fortsätter med lite filosofiska funderingar han troligen inte kommit på själv om att det är svårt att kriga ur ett krig och återgå till en mer "vanlig" tillvaro. Att kampen har blivit viktigare än själva friheten och rättigheterna som efterkämpas.
Det här är förstås skitsnack, och ett ovanligt förmätet sådant. För vem är egentligen Birro, blå som ett hav en solig sommardag, att komma och tycka till om vänsterrörelsens kamp? Vem är Birro att döma, och att ta sig det tolkningsföreträdet? Hade det varit en seriös samhällsdebattör eller en riktig människokännare som påstått det är det möjligt att jag ändå ägnat yttrandet en större eftertanke, men Birro har knappast gjort sig känd för sin insiktsfullhet. Det är en tom analys.
 
Birro drar sedan upp att om en arbetare från 1930-talet skulle komma till dagsläget så skulle han (Birros könade exempel inte mitt) vara glad över hur långt arbetarrörelsen kommit och då anse sig vara färdig.
Här har han förstås en poäng i att det är bättre nu än för åttio år sedan, för det är det. Vänsterrörelsen har lyckats åstadkomma mycket. Men han gör det klassiska felslutet att han utgår ifrån att det faktum att något är bättre skulle innebära att något är bra. Det här ser vi ofta i diskussioner med antifeminister som menar att det i Sverige inte finns något mer att göra för jämställdheten bara för att kvinnor inte förtrycks lika mycket som i Saudiarabien eller Indien. Det hela är helt enkelt irrelevant eftersom vi fortfarande inte är framme. Jag tvivlar på att någon som tänkt åka från Lund till Stockholm nöjer sig med att stanna i Linköping för att det i alla fall är närmare Stockholm än vad Lund är och på samma sätt kan ingen rörelse för rättvisa stanna förrän det faktiskt är rättvist. Det är helt klart möjligt att en arbetare från 1930-talet skulle vara väldigt nöjd i Sverige 2013, men det beror på att det är bättre i förhållande till då, inte att det är bra.
 
Krönikan går sedan vidare med att Birro talar om att hans föräldrar minsann tillhörde arbetarklassen. Birro utnyttjar sin vana trogen personliga relationer för att bevisa sina poänger, och även om jag kan tycka att det är mer smakfullt än när han använde sin frus missfall som ett argument för att abort skulle vara fel (något som överhuvudtaget inte har med saken att göra annat än att båda fenomenen är relaterade till graviditet), så är det hela fortfarande ett väldigt tomt argument. Det är som när sverigedemokrater påstår att det är helt okej att använda ordet "neger" eftersom de minsann gick i samma skola som en person med rötter i Afrika i lågstadiet. Bara för att det finns en koppling mellan dig och ämnet som diskuteras innebär det inte att du vet vad du pratar om. Jag var AIK:are när jag var elva, men det innebär inte att jag har någon som helst koll på vad som händer i den klubben idag.
 
Birro går även in på det fina i att det går att göra klassresor, men hävdar att "varje blomma vill hitta en egen plats att slå ut på" och tycks missa den lilla, lilla detaljen att ingen vill vara på botten. Själva fenomenet med "klassresor" är också fullständigt absurt. Det ska inte finnas några jäkla klasser att resa till eller från! Alla ska helt enkelt ha samma rättigheter, möjligheter och livsvillkor, och du ska inte behöva resa mellan några förbannade klasser för att få det.
Han menar också att, förutom att kriget skulle vara slut, arbetarrörelsen redan vunnit. Jag skulle vilja se honom titta en cancersjuk utförsäkrad, ett underbetalt vårdbiträde, en sönderstressad lärare, en bemanningsslav som inte kan planera in ett socialt liv av den händelse att slavdrivaren ringer, en sjuksköterska med förslitningsskador, en psykiskt sjuk eller en utbränd som ändå tvingas jobba, i ansiktet medan han säger det. Jag vill se honom förklara för alla de människor som lider under klassamhällets ok att de vunnit. Jag vill se honom förklara för alla de som får acceptera allt sämre livsvillkor för att de rika ska ha råd att betala någon för att slippa städa upp sin egen skit att det inte längre finns något krig. Och det är bara i Sverige. Det kapitalistiska samhällssystemets fasor blir mångdubbelt mycket värre när vi tittar utanför våra egna gränser, på de människor som utnyttjas för att företagen vill ge sina aktieägare någon extra procents aktieutdelning.
Birro talar om solidaritet och om kärlek, men visar inget av dem. Han värderar sin egen moraliska och ideologiska övertygelse över andras välmående och gömmer sina rätta färger bakom ett påklistrat blomsterspråk och skitsnack om värme.
 
Klassamhället lever och frodas, och det kapitalistiska systemet skördar nya offer varje dag. Vi behöver första maj och vi behöver vänsterrörelsen, och vi kommer fortsätta behöva det till den dag då alla på hela jorden har samma rättigheter, samma möjligheter och samma livsvillkor. En bättre värld är möjlig, oavsett vad människor som Birro försöker lura i sin omgivning.

RSS 2.0