När angrepp leder till irritation

Jag är med i ett antal feministiskt orienterade diskussionsgrupper på Facebook. I dessa har stämningen alltid, med vissa undantag, varit väldigt god. Frågor besvaras vänligt och okunskap ses som ett tillfälle för upplysning och inte förakt. Just det här är något jag ser som väldigt viktigt, då jag är av åsikten att kunskap är till för att spridas, och att en människa inte kan oftast beror på att hen inte fått lära sig snarare än att hen inte velat lära sig. Det är en av anledningarna till att jag valt att utbilda mig till lärare, jag tycker helt enkelt att kunskap är viktigt.
 
För att det här ska fungera så ställer det förstås krav på den sida som sitter inne med kunskapen, det är viktigt att vara accepterande och vänlig i sin didaktiska ansats. En undrande som tvingas in på defensiven kommer helt enkelt inte bli särskilt mottaglig för att försöka ta till sig det nya, och det är när vi går in i försvarsposition blir vi också mindre mottagliga för förändring eller nytänkande. Alltså förändring som kommer inifrån genom egna reflektioner.
Men det få tycks tänka på är att det också ställer krav på den som undrar. Även om jag förblir in till benmärgen övertygad om att kunskap är en rättighet så är det ingen rättighet att kräva att vem som helst ska svara på vilka frågor som helst, oavsett hur de är formulerade. För jag har gång, på gång, på gång sett och själv upplevt hur folk ställer frågor på ett aggressivt och konfrontativt sätt utan intresse för det faktiska svaret utan mer i avsikt att ställa någon mot väggen för att sedan agera extremt trumpet när de sedan, föga förvånande, får ett otrevligt eller irriterat svar tillbaka. Det är helt enkelt inte särskilt ärligt att sårat skriva "men jag ville ju bara ha svar på min fråga" i en situation där det är pinsamt tydligt att så inte var fallet.
Nu påstår jag inte att en inte ska få kritisera människors åsikter, ställa dem mot väggen eller ifrågasätta vad de tycker och varför. Tvärtom är det överlag något positivt. Men agera inte som om du bara ställt en oskyldig fråga när det helt enkelt inte är det du har.
 
Låt oss, i didaktikens anda, ta ett exempel.
Ett vanligt missförstånd kring feminismen är att feminister hatar män, så om någon faktiskt undrar ifall det verkligen stämmer är fullt förståeligt. Men, det är också en fråga som feminister är oändligt trötta på att ständigt behöva besvara, och det är också en fråga som när någon av oss väl besvarat den med ett "Nej, det gör vi inte" får svaret "Joho, det gör ni visst", vilket då gör det pinsamt tydligt att det första inte alls var en fråga, utan ett påhopp. Därför är det också förståeligt att de flesta har taggarna utåt kring den här diskussionen. Vi är helt enkelt så vana vid att hoppas på.
 
Så här bör du inte ställa den frågan:
"Den-och-den feministen sade minsann det-här-och-det-här, och det är jättetydligt att det är manshat, så vad säger du om det? Va? Va?"
 
Så här bör du istället göra:
"Jag vet att det här är något som kommer upp ofta, och jag har hört från väldigt många att feminister hatar män. Men jag tänkte fråga er istället om det verkligen stämmer? Ber om ursäkt ifall det är ett uttjatat ämne."
 
Eftersom ämnet är såpass uttjatat och en enkel googling borde kunna ge svar på frågan så finns det förstås fortfarande en risk att även det andra alternativet kommer att leda till vissa irriterade svar. Men den risken är betydligt större i det första alternativet.
 
 
Det som har hänt nu är att åtminstone en av mina kära diskussionsgrupper för ett tag sedan kom upp på Flashback. Nu tänker jag inte dra alla Flashbackare över en kam, det finns väldigt mycket som också är bra på det forumet. Men det finns också väldigt mycket mindre bra, och det är en ökänd plats för antifeminister. Att gruppen kom upp där ledde till att det började strömma in folk som "minsann skulle ställa de där jävla feministerna mot väggen". Detta i en relativt privat grupp vars syfte ändå rör en betydligt djupare diskussion än de evigt uttjatade frågorna "hatar feminister verkligen män?" och "missgynnas kvinnor på grund av sitt kön i Sverige?".
Precis som att ett gäng astrofysiker i en situation dedikerad till just djupare diskussioner om astrofysik skulle bli irriterade om någon fick för sig att krascha deras fest och börja kräva att de skulle bevisa att jorden verkligen inte är universums center så blev folk här också irriterade. Det är helt enkelt inte jätteparty att ständigt behöva diskutera det absolut mest grundläggande i en kontext där syftet är betydligt djupare och mer komplexa diskussionsfrågor. Det leder inte diskussionen vidare.
 
Det här har då lett till att diskussionsklimatet i gruppen blivit märkbart hårdare. Det som kan tolkas som oskyldiga frågor (nu påstår jag varken att de är det eller att de inte är det) bemöts med mer irritation och mindre tålamod. Det här tycker jag är väldigt tråkigt, men samtidigt förstår jag varför det blir så här. Personer som utsätts för angrepp ställer sig helt enkelt i försvarsposition och reser taggarna utåt och när en vänjer sig vid att folk ständigt försöker baita en med till synes oskyldiga frågor slutar det med att även det som är legitim undring och försök till faktisk diskussion från feministkritiker så leder det till bitska svar.
Det tycks dock ständigt finnas en idé om att det är feministerna som ska vara de större människorna och uppvisa ett oändligt tålamod. Men vi är också människor. Vi kan också bli irriterade och trötta. Eftersom det i dagsläget är en såpass polariserad debatt, och eftersom vi ständigt utsätts för angrepp, så faller det faktiskt på de som vill diskutera med oss att också visa att det är en vänlig diskussion som efterfrågas.
Visst, jag skriver under på det också ställer krav på oss feminister. Vår metod är komplicerad, och den tar lite tid att förklara. Det är helt enkelt viktigt att vi tar oss tiden och försöker förklara. Men vi kan omöjligt förklara hur vi tänker om ingen är intresserad av att lyssna på vad vi faktiskt har att säga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0