Den motstridiga bilden av väst när populärkulturen möter verkligheten

Liksom många av oss tycker jag om att se på film, och även om jag har en inneboende kulturelitist så föredrar jag enklare actionfilmer framför mer djupgående, komplexa filmer. Ibland är det skönt att inte behöva anstränga hjärnan, och bara luta sig tillbaka och "go along for the ride", helt enkelt. Det här är jag knappast ensam om att känna, men på ett plan är det problematiskt. För när någon säger att vi påverkas av vår omgivande kultur så är det inte den kultur som får oss att tänka efter som det främst gäller. Tvärtom så påverkas vi i betydligt högre grad av kulturen vi tar in när vi inte tänker efter. När vi har våra "sköldar" nere.
 
Jag kan känna att det nästan är en smula komiskt. Hur vi, utan större eftertanke, tittar oss igenom filmer där USA och västvärlden gång på gång på gång får representera det goda och det rätta, hur vi ständigt får vara protagonister, samtidigt som de som reagerar på västs förtryck lyfts upp som fienden. Som hjärtlösa skurkar och terrorister som enbart vill skada civilpersoner och hota det västerländska sättet att leva.
Problemet är förstås att den västerländska civilisationen i dagsläget är extremt ohotad. Vi befinner oss på den totala toppen av näringskedjan och även om vi då och då möts av så kallade "larmrapporter" om hur den kinesiska ekonomin går om oss, så handlar det i allra högsta grad om hur Kina anpassar sig efter vårt sätt att leva snarare än någon kulturell imperialism från det kinesiska hållet. Vår position som världsledare är i allra högsta grad säker och finns det något hot mot den västerländska livsstilen så kommer det inifrån. Det hot som finns kommer från vårt konsumtionssamhälles ohållbarhet och från den okontrollerade marknadskapitalismens härjningar i civilsamhället, och inte från något yttre hot.
 
Så varför är det alltid ett yttre hot som gäller i våra filmer, och aldrig de inre strukturerna som lyfts fram som problematiska? De få gånger antagonisterna i en storslagen actionfilm kommer inifrån det egna systemet så är det från korrupta individer och sällan från systemet i sig. Varför ges intern kritik ett sådant otroligt litet utrymme i mainstreamkulturen?
Givetvis finns det ingen konspiration som tystar ned det, utan det beror framför allt på just viljan att slippa tänka efter. Att ifrågasätta sig själv är jobbigt, och rimmar illa med den eskapism som filmerna förväntas erbjuda. Det är helt enkelt inte vad vi som konsumenter vill ha. Sen är förstås de stora företag som skapar kulturen inte särskilt sugna på att lyfta fram systemet som gynnar dem som roten till problemen, men i grunden finns det ingen större medvetenhet om problematiken på det planet, utan det handlar snarare om en ovilja att ta den risk som är förknippad med att avvika från det etablerade mönstret. Det är också på grund av det vi tycks se samma film om och om igen, det är därför fabeln aldrig tycks förändras.
Nu påstår jag förstås inte att det inte finns undantag. Det gör det alltid. Men även bland de filmer som utger sig för att vara "anti-establishment" så finns mönstret fortfarande kvar och fokuset hamnar så gott som alltid på individuell uttrycksfrihet snarare än på solidaritet och kollektivism.
 
Det intressanta i kråksången är att vi vet att den här bilden av väst inte är sann. Vi möts ständigt av rapporter om missförhållanden orsakade av västmakterna, och den som är intresserad kan utan problem se vilka brutala konsekvenser den västerländska imperialismen haft och har på länder utanför den socioekonomiska skyddsbubbla inom vilken vi tryggt befinner oss. På ett plan vet de flesta av oss att sanningen är mer komplicerad än den bild som Hollywood dukar upp för oss, och vi vet att vi knappast är de nobla och ädla hjältar som filmerna utger oss för att vara. Det är fullständigt förståeligt att människor som farit illa under det västerländska förtrycket är förbannade, och även om vi inte ser civilpersoner som skyldiga till detta och inte sympatiserar med de mord som antagonisterna i filmerna förespråkar kan vi förstå känslan och hur vårt system påverkar världen omkring oss.
Men trots att vi vet att verkligheten inte ser ut på det här sättet så ser vi ändå på de här filmerna och påverkas av dem. Det gör att vi skapar en motstridighet inom oss själva där vi å ena sidan vet att människor far illa av västvärldens ekonomiska härjningar samtidigt som vi fortfarande har bilden av oss själva som "den goda sidan".
 
Och det här är intressant! För den här typen av dubbelmoral och tvetydiga självbild är så otroligt vanlig. Jag är osäker på ifall jag vill beskriva den som bara västerländsk eller kanske rent av allmänmänsklig, men jag lutar åt det sistnämnda med tillägget att det är västvärlden som har de sociokulturella och ekonomiska resurserna som krävs för att kunna tillämpa det här dubbeltänket.
Men det vittnar också om ett problem och ett hinder i vägen för en bättre värld. Jag påstår inte att vi inte bör se den här typen av filmer, men vi kan inte se på dem okritiskt. Att se en simplifierad, svartvit verklighetsbeskrivning är okej, men vi måste förhålla oss till den på ett kritiskt sätt och aldrig någonsin hålla den för sann. Vi måste helt enkelt ta ansvar för vår kulturkonsumtion för att undvika att låta den förenklade verklighetsbilden ta över och blockera vårt kritiska tänkande. Det här ansvaret måste vi ta på grund av vår sociokulturella och ekonomiska styrka. För som både Astrid Lindgren och Bamse varit inne på så måste den som är väldigt stark också vara väldigt snäll, och som Spindelmannen är inne på så "with great power comes great responsibility".

Varför har vi fortfarande nazister?

Idag är det sjuttiofem år sedan kristallnatten. Det är ett minnesmärke, men samtidigt markerar dagen knappast starten för förföljelsen av judar. En vän till mig hade en historielärare som menade att oavsett vad som hände i historien så dödades det judar. Jag önskar att det inte vore så, men det finns tyvärr en poäng i det konstaterandet. Och idag, i Sverige år 2013, demonstrerar nazisterna på öppen gata. Vi borde veta bättre.
 
Nazism är lyckligtvis något de flesta ogillar. Än så länge. Men vi kan inte förneka att samhället rör sig mot en obehaglig utveckling. Och även om situationen kan tyckas vara nästan komisk i sin absurditet för de av oss som aldrig tvingats uppleva förföljelse, så är det blodigt allvar. Men för att kunna motarbeta nazismen och fascismen så måste vi också förstå den. Och vi måste förstå varför människor, framför allt unga män, fortfarande lockas till denna motbjudande, kunskapsfientliga ideologi.
 
Så varför blir folk nazister?
Jag är ingen forskare och ingen expert på fascistiska ideologier. Men jag kan ändå se vissa grundläggande orsaker till varför folk fortfarande är nazister:
 
Utanförskapet
Vi kan hitta stöd för är att nazismens lockelse tycks hänga ihop med en känsla av utsatthet och ensamhet. Under ganska lång tid har forskare och experter talat om utsatta unga människor, folk som är ensamma och utstötta, som de som främst ligger i riskzonen för att dras in i en fascistisk gemenskap. Det innebär inte att nazister är oskyldiga offer. Att anamma den nazistiska ideologin är fortfarande ett val. Det innebär inte heller att människor som är utsatta eller utstötta per automatik börjar hysa nazistiska sympatier, verkligen inte. Men det ligger en sanning i det hela: Fascismen gynnas nämligen av människors utsatthet.
 
Vi lever i ett väldigt individualistiskt kodat samhälle. Människor uppmuntras till att vara egoister, och tankar om "självförverkligande" och "egoboost" fyller vårt kollektiva medvetande. Vi uppmuntras till att stå på egna ben, oberoende av varandra, och ständigt se till jag:et framför vi:et. Men människan är en social varelse, och de flesta av oss behöver känna en samhörighet med andra människor. Och grejen med fascismen är att den erbjuder ett sammanhang. Liksom vänsterrörelsen ger den människor en känsla av kollektivism, av delaktighet i något större. Det är samma princip som gör att folk fortfarande, i vetenskapens tidevarv, flockas till religionen. De flesta av oss vill helt enkelt vara delaktiga i något mer än bara oss själva, och de flesta av oss vill känna en delaktighet med andra människor. Det här är inte negativt per se, men det är en känsla som fascismen utnyttjar. Och i ett samhälle där normen är att stå självständig och ensam blir deras jobb lättare.
 
Maskuliniteten
Män är överrepresenterade i fascistiska rörelser. Det beror inte på att män per definition är mer fascistiska, det är vi inte. Däremot tilltalar fascismen den manliga könsrollen. I ett samhälle som allt mer ifrågasätter den roll som män fortfarande fostras in i erbjuder fascismen istället drömmen om ett samhälle där mansrollen hyllas över allt annat. Fascisterna vill ha "manliga" män, och gör det också lätt för de som köpt könsrollen. Istället för att ifrågasätta mansrollen så ifrågasätter fascisterna samhället. De menar att samhället är korrupt och uppmuntrar till en återgång till en svunnen tid då "män var män och kvinnor kvinnor". Många människor ifrågasätter hellre världen omkring sig än att ifrågasätta sig själva, och en del av dessa drar det ett steg längre och menar att en värld de inte passar in i måste förändras för att passa dem. För även om macho-mannen fortfarande hyllas in absurdum så har samhället omkring rollen förändrats till ett sätt som han inte längre riktigt passar in. Allt fler yrken kräver social förmåga, och den hyllade styrkan och hårdheten är inte längre lika värdesatt i "det verkliga livet" som den en gång varit. Det här skapar en tvetydighet i samhället, där män fostras till att anpassa sig efter en roll för att sedan upptäcka att rollen saknar en funktion. Och istället för att förändra rollen och anpassa sig efter omgivningen, vilket är det som bör göras, så vill vissa tvinga samhället att anpassa sig efter dem.
 
Det ärorikaste en fascist kan göra är att offra sig själv för saken. Det var därför Breivik log under sin rättegång, han hade uppnått sitt mål och blivit en martyr. Och det är också otroligt maskulint kodat, eftersom män i högsta grad uppmuntras till att offra sig för sin familj, sina länder, och sina ideologier. Fascisterna lyfter fram den här rollen. De hyllar maskuliniteten som det högsta och det bästa, och därför tilltalas män i högre grad än kvinnor av fascistiska ideologier.
 
Ojämlikheten
Fascismen frodas också i ojämlikhet, eller kanske framför allt i hotet om den. Den brittiske ekonomen Guy Standing beskriver i sin bok The Precariat: The new and dangerous class hur utsatta och fattiga människor vänder sig mot varandra i en desperat kamp för småsmulorna som faller ned från de rikas bord istället för att resa sig upp och kräva sin rättmätiga plats vid kalaset. När de rika vill tjäna mer pengar och tar in billigare arbetskraft än den inhemska underklassen reagerar dessa med fientlighet mot de som de anser tar "deras" smulor, istället för att reagera fientligt mot den överklass som förvägrar dem alla en plats vid bordet. Jag skrev utförligare om det i somras. Ojämlikhet är en av grundpelarna inom fascismen och den underordnade positionen, eller rädslan för att hamna där, skapar en stor frustration hos människor. Frustrationen i sig är förstås förståelig, men fascismen vänder den frustrationen innåt istället för utåt, och får de fattigare, eller prekariatet, att angripa sig självt istället för att slå ut mot den härskande klassen. Således går fascismen i kapitalismens ledband. Bandet mellan fascismen och högerpolitiken är otvivelaktigt, och fascismen är en naturlig konsekvens av liberalismens kallsinniga politik.
 
Det här märks särskilt i perioder av ekonomisk kris. För även om ett par företagsledare kanske offar sig själva under dessa så är det fortfarande främst de fattiga som tvingas ta konsekvenserna från de rikas vansinniga penningpolitik. Den store företagsledaren kommer inte att behöva oroa sig för hur hen ska betala hyran, men det måste däremot arbetarna hen avskedar för att kunna fortsätta ta ut sin vinst. Samtidigt erbjuder fascismen en trygghet, eller åtminstone känslan av den. Det är knappast ett sammanträffande att de fascistiska rörelsernas uppsving så gott som alltid föregås av en ekonomisk krisperiod.
 
Optimismen
En viktig del av fascismen som många inte tänker på är att den är en väldigt optimistisk rörelse. De ser ljuset i slutet av tunneln, en väg bort från den "korruption" de tycker sig kunna se i samhället. Allt som behövs är att hotet mot samhället, "cancersvulsten", rensas bort. "Cancersvulsten" består så gott som alltid av vänsterrörelsen, feminister, hbtq-personer och någon etnisk eller religiös grupp. Tidigare var det judarna, idag är det muslimerna.
Men en del av fascismens lockelse är just att den erbjuder människor ett hopp, när situationen känns hopplös. Att de växer nu är för att de i princip är de enda som talar om ett bättre framtid, medan resterande politiska grupper tycks ha tappat hoppet och blivit trötta. Det är lätt att förstå att vänsterrörelsen är cynisk nu, när deras en gång främsta företrädare, Socialdemokraterna,  gjort en tväromvändning och börjat förespråka högerpolitik och flirtar med medelklassen istället för att bry sig om de som har det svårt. Men folk behöver ett hopp, och när så länge fascisterna ger dem det kommer deras rörelser att växa.
 
Så vad kan vi göra?
Att motarbeta fascismen är komplicerat i idén, det är i själva genomförandet skon klämmer. De främsta punkter jag kan nämna är:
Uppmuntra kollektivism och empati (en allmän kollektivism, inte en villkorad).
Förändra mansrollen.
Ta bort utanförskapet.
Skapa jämliket mellan könen.
Utplåna klassklyftorna.
 
Om vi skapar ett jämlikt samhälle, där folk känner sig delaktiga, så kommer fascismen snart vara ett minne blott. Men i dagsläget står den liberalistiska marknadsekonomin i vägen, och så länge den finns så kommer också fascismen att existera som en naturlig konsekvens. När folks trygghet, maskulinitet och sammanhang hotas så ökar också lockelsen till fascistiska ideologier, och så länge vi har liberaler som utan pardon raserar sociala skyddsnät och tvingar in människor i utsatta situationer så kommer också de fascistiska rörelserna att fortsätta existera.

RSS 2.0